Detta blir det sista inlägget i denna blogg. Haf dock förtröstan, jag försvinner inte från cyberrymden. Istället flyttar jag ihop med Mikke även virtuellt. Vi slår samman våra bloggar på en egen domän. Mema.nu heter vi och namnet är skapat av första bokstaven i varje familjemedlem. Layout och sådan är inte riktigt färdigt ännu. Det kommer med tiden.

Vår eminente Johan har flyttat våra inlägg och skapat vår nya blogg. Han har lyckats med sådant jag inte visste att man kunde lyckas med. Tack Johan, du rular.

Se nu till att ändra era favoriter och rss-feeds till den nya adressen. Hasta la vista

Jag har klippt mig. Min risiga kalufs fick nytt liv av frisörens saxar och produkter. Det var ljuvligt att slippa se ett miffo på andra sidan spegeln. Att kunna dra händerna genom håret utan att fastna i tovor, att se håret leva och inte ligga platt. Jätteskönt.

Detta är ungefär det bästa som har hänt idag. I övrigt har dagen mest bestått av jobb, möten, mer jobb, matlagning, undanröjning, tvätt och barnnattning.

I helgen är jag och Mikke dock lediga tillsammans medan barnen är hos sina andra föräldrar. Jag ser fram emot en helg tillsammans, med mindre ansvar och mer förnöjsamheter. Kanske kan vi jaga bort vardagen en liten stund.

Det är ett hårt arbete att försöka bli villaägare. Man kan tro att det är enkelt. 13 signaturer på ett kontrakt och så har man ett hus. Jag minns att den delen gick som en dans. Vi skrev på papperen och gick sedan till Stekhus Vegas för att fira med en dundermiddag.

Huset skulle renoveras och det gjordes med buller och bång och med fantastisk hjälp av familj och vänner. Livet var hektiskt men allt gick vägen. Huset blev fint och vi gick lyckligt runt i det välrenoverade hemmet.

Sedan kom vardagen och det egentliga livet. Snön kom och vår lilla lägenhetsspade gick sönder vid första försöket till snöskottning. Den ligger fortfarande kvar i garaget som ett minne över hur vi var då. Vilka referensramar vi hade till snöskottning. Nu vet vi bättre och lyckligtvis finns det maskiner såsom snöslungor vilket gjorde min sambo nöjd över arbetet med den eländiga snön. Det snöade nämligen mer i år än det gjort på årtionden. Varför? Jo, för att vi flyttade till villa. 

Nu upplever vi ytterligare en fas i vårt väg från lägenhetspack till villaägare. Helt plötsligt har det tinat fram 990 kvadratmeter arbete. Det ligger en gräsmatta utanför vår tomt vars yta skulle kunna rymma en hel lägenhetslänga. Vi inser att vi behöver mer saker, trädgårdsspadar, skottkärra och ett gäng andra saker. Mikke har krattat blåsor i händerna men nu ligger trädgården fin och krattad utanför vårt hus.

Dessutom passade han på att plantera om alla blommor som vi har inomhus. När han stod på bron utanför huset så kom villagrannen med de spikraka snökanterna och välansade gräsmattan förbi.
- Men! Gör du kärringöra? utropade han och Mikke fick försvara sig genom att lägga skulden på mig och påstå att jag tvingat honom. Den ursäkten verkar gå hem hos alla män som igenkännande nickar på huvudet och säger sig veta hur det känns. Män måste vara ett självplågande släkte som finner sig i ett liv under kvinnans tyranneri.

Även jag har dragit mitt strå till stackan och i helgen ägnade jag mig åt fönsterputsning av några av de ca 20 fönster som finns i vårt hus. Gardiner behövs, ljusa fina sommargardiner och vi tar några fönster i taget.

Eftersom vi fortfarande befinner oss i lägenhetskondition så stupar vi i säng på kvällarna efter allt som ska göras. Tiden i soffan minskar i takt med att kvällarna blir ljusare.

Om vi ångrar oss? Inte för en sekund. Huset är vårt eget, gården är vår egen. Detta är vårt hem och värt all möda. Här ska vi bo. Länge. Vi ska inte flytta mer, vi ska ägna somrarna åt vila, semester och vårt hus. Inte åt flyttkartonger som under de senaste årens arbetslediga perioder.

Frågan ställs varje år. Ska snön hinna tina bort till valborgsmässoafton? I år var jag tveksam. Den kopiösa mängden snö som har fallit över vår norrländska kuststad det här året har haft svårt att tina bort. Kylan hölls kvar och våren kom sent. Därför trodde jag på snö i valborgs och bara för en vecka sedan såg jag ut att få rätt.

Då var hela vår gård täckt med ca en halvmeter snö. Igår, lagomt till att grillen skulle tändas så såg det ur så här:

"Veckan då våren kommer" är en häftig upplevelse. Allt händer på bara några dagar. När man precis har givit upp hoppet om att någonsin få se naturen blomstra så smäller våren till och jagar bort Kung Bore. Man nästan hör hur han flyr till ljudet av snövattnet som rinner ned i älvarna.

För att fira detta så premiärgrillade vi på vår snölösa gräsmatta.

När vi hade grillat och ätit oss mätta så gick upp till samhällests majbrasa. Där fanns lotterier och kaffeförsäljning blandat med fiskdamm och väldigt många människor. På stenhällarna satt familjerna och grillade korv. Majbrasan var dock endast en enda stor rök eftersom den bara bestod av granris. Jag kan meddela att surt granris rycker. Jättemycket.

Efter att ha gått runt och frotterat oss med våra nya grannar så följde vi deras exempel och tände en eld. Vi grillade maschmallows och lillasyster gjorde oss sällskap med sin efterlängtade grillkorv.

Trots elden så blev vi kall av vårkvällen och avslutade firandet av vårens ankomst i bastun.
Skööönt.

..i min gallblåsa. En är stor och det är därför min mage gör ont. Detta berättade doktorn för mig idag när han kladdat färdigt på min mage med ultraljudsmojängen.

Jag får med andra ord krypa till korset och erkänna det jag så länge förnekat. Trots detta mindre nederlag så känns det skönt att få en diagnos. Det är bättre att känna till fakta istället för att hitta på egna teorier. De blir lätt så slutgiltiga på något sätt.

Nu ska jag i alla fall inte äta lök, räkor, fet mat, äpplen, morötter, vindruvor, gurka, grön paprika och säkert en  massa andra saker. Åtminstone om man får tro alla träffar som kommer upp när man googlar på åkomman. Jag tror att jag testar mig fram.

Förmodligen så kommer min läkare att föreslå att en remiss ska skrivas så att jag får operera eländet. Men eftersom gallstensomperationer prioriteras liiite lägre än hjärt och hjärnkirurgi så kan nog väntetiden bli lång. Jag får helt enkelt strunta i lök på hamburgaren som jag inte heller bör äta eftersom den är både fet och stekt.

Det här kan bli den bästa bantningskuren jag varit med om..

Min mamma och jag är av två olika generationer. Det märks inte så ofta men skillnaden är oändlig på våren. Då plockar mamma ur alla saker ur skåpar och garderober. Det vädras och tvättas tills varenda hörn av huset har städats. Vårstädning kallas det och pågår under stora delar av april och maj månad.

När min mamma hörde talas om att jag ägnade en dag åt vårstädning så skakade hon på huvudet medan jag tyckte att jag mognat oändligt det senaste året. En dag är 100% mer än jag brukar vårstäda.

Som tröst för mamma och andra städentusiaster. Jag kommer att vårstäda lite till. I takt med att gardinerna byts från det vintermörka till det sommarljusa så kommer fönstren att putsas. Det är dock långt kvar till min mors nivå, jag tror aldrig jag kommer att nå så långt.

I dag struntade vi i städning och gjorde en familjeutflykt till en grillplats en bit från vårt hus.

Vi grillade pinnbröd, korv och maschmallows. Nero verkar ha lärt sig en del nya saker under vistelsen hos min morbror.

Nu för tiden verkar det självklart att han ska får vara med och dela på matsäcken. Utan skam i kroppen tiggde han till sig en och annan korvbit med pinnbröd som tillbehör.

Skyddhunden Nero kommer till flickornas hjälp när de blir överfallna av Mikke. När flickorna i sin tur överfaller Mikke så kommer Nero till… flickornas hjälp.

Trogen som en hund? Inte när det gäller att försvara sin husse i alla fall

Det är Fredags och dagen efter driftstopp. Gårdagens övertid resulterar i svårigheter att hålla fokus några längre stunder. Dessutom vaknade FiaLottan med mardrömmar vilket gjorde natten uppdelad och sömnen bristfällig. Detta bekymrade sig dock inte min kalender om. Möten och ärenden har varit inbokade hela dagen och nu är jag…. trött.

Resten av familjen är ungefär lika ömklig. Mikke har ont i fötter och ben eftersom vårrusningen påbörjats på hans arbete. FiaLottan är förkyld och Tjohalians mage krånglar.

Jag hoppas dock att vi alla kan göra en omstart av våra system så att vi kan hitta på något roligt. Vi är nämligen alla lediga och hemma, vilket hör till undantagen.

Morgondagen går dock i ansvarsfullhetens tecken. Däckbyte och vårstädning står på schemat.

Vuxet värre

Vi har firat en ettåring idag. Lille Neo har uppnått den aktningsvärda åldern av ett år. Vi åkte dit med ett paket och grattisönskningar och fick oss gott fika på köpet. På väg hem från kalaset hos  så roade sig flickorna med en ordlek. Den första säger namnet på ett djur. Den andra tar sista bokstaven i det sagda djuret och kommer på ytterligare ett djur:

Tjohalian: Räv!
FiaLottan: Varg!
Tjohalian: Guldhamster!
FialOttan: Rådjur!
Tjohalian: Rasist!

Hon hade en poäng där, utan att egentligen veta om det.

Mikke gav mig en jättefin blomsterställning som present för att vi varit ihop i ett år. Längst upp finns en "välkommen"-skylt och under den hänger en korg med blommor. Min goa sambo hade planterat blommor och ställt ut den när jag kom från jobbet.

- Men vi kanske ska sätta dit sommarblommor sedan, sade Mikke
- Jag vet inte, vad är det för blommor? svarade jag
- Det är perenner! sade Mikke bestämt
- Perenner?
- Ja! Det är perenner.
Jag tittade på honom och när någon fortsättning inte följde så frågade jag försiktigt
- Vet du vad perenner är?
- Ehhh.. nej
- Det är alla typer blommor som man kan ha år efter år.
- Jaha… jag trodde att det var en typ av vinterblommor..

Lyckligtvis är Mikke inte ansvarig för blommorna som säljs på hans jobb. Jag kan riktigt höra kundkonversationen
- Vad är det här för blommor?
- Det är perenner
- Men.. vad är det för BLOMMA?
- Perenn!
- Men vilken sort är det?
- Det ÄR EN PERENN!!

Jag undrar vilka blommor jag har i min fina blomsterkorg. En bild kommer imorgon då jag kan fota den i dagsljus.

FiaLottan behövde hjälp med matteläxan idag. Jag satte mig ned för att förära henne med all min matematiska och pedagogiska talang. Matteproblemet som skulle lösas var:

Lisas mamma är 6 gånger så gammal som Lisa är nu. Om 4 år kommer Lisas mamma att vara 4 gånger så gammal som Lisa är då. Hur gammal är Lisa nu?

Hur förklarar man ekvationer för en 9 årig flicka? Hur många gånger förekom "Lisa" i ovanstående mening? Vad är nu och vad är då? Och vad hände med min dotters 1+2=3 läxor? De var mycket lättare att förklara.

För precis ett år sedan skrev jag ett blogginlägg som visade på en stor förändring av mitt liv. Världens mesta singel hade lämnat träsket och gått över till andra sidan. Singel hade blivit osingel.

Man kan säga att oddsen var relativt höga när det gällde mig och ett lämnande av singellivet. Min omgivning hade så smått börjat misströsta. Alla utom en av mina bästa vänner. Alla utom Mikke som under åren hävt ur sig en och annan kommentar:

- Se till att du skaffar dig en dejt till midsommar! Det är ett krav!
- Nu har du bara ett år på dig, sedan går det bara utför!
- Vill damen ha en kopp kaffe? (Denna kommentar utspelades under en övning där jag skulle träna mig på att dejta. Övningen pågick naturligtvis i anslutning till en hockeymatch)

Jag förstod aldrig varför jag skulle öva på att dejta. Dejting var inte något problem för mig. Svårigheten uppträdde alltid när dejt två skulle till. En gång är ingen gång – två gånger är en vana, resonerade jag och gömde mig i hemmets trygga vrå.

Det vi inte visste då var att tajming och alkohol skulle göra två vänner till ett par. Mikke kan man inte springa ifrån och jag upptäckte att jag inte hade någon lust att fly. Att detta otänkbara var det bästa som kunde hända och lyckan var fullständig.

Däremot var det en omställning att gå från vänner till flickvän/pojkvän. Den jargong vi hade mellan varandra fungerade till viss del, men absolut inte hela tiden. Man hälsar inte på varandra på samma sätt när man är vänner jämfört när man blir ett par. Man säger inte hejdå på samma sätt och jag upptäckte att det är väldigt mycket man gör annorlunda. Den råa men hjärtliga stämningen skulle blandas med mer hjärta och jag som var väldigt ovan vid gulligheter kände av den plötsliga förändringen.

Ovanan gick dock över för människan är trots allt skapt för att älska. Trots alla mina predikningar om singellivets fria självständighet så är tvåsamhet bra mycket bättre.  Att få älska och bli älskad. Att få leva sina liv tillsammans. Att skratta och gråta sig genom allt från allvar till värdelöst trams. Att tillsammans åtgärda vardagens bekymmer och gemensamt glädja sig åt framgång. Att vara två som drar lasset och som tillsammans kan unna sig vila och nöje.

Och att få vara allt detta med sin bästa vän är mer än en människa egentligen kan begära.

Helgen har lämnat oss ännu en gång. Vi började helgen med födelsedagsfirande för FiaLottans syster som fyllde hela 20 år. FiaLottan var lycklig över kalaset och sina syskon, speciellt över nöjet att låta broderns två majsormar slingra över hennes hals.
- Mormor skulle döööö! utropade FiaLottan och jag höll med henne.

Mikke jobbade i helgen och jag ägnade Lördagen på stan med en lycklig dotter som fått ett fullproppat presentkort på HM av faster Rakel. FiaLottan botaniserade bland kläderna och utstötte förtjusta rop när hon hittade något hon gillade. Till slut så hittade hon en huvjacka, en t-shirt, en kjol och en "cool jacka". Trots detta hade hon pengar över och fick till sin förtjusning behålla plastkortet ett tag till.

Söndagen ägnade vi åt badande på stadens största badhus. Det är ombyggt till något som med stor vilja kan kallas äventyrsbad extra light. Det är dock rent och frächt och FiaLottan var lycklig.

Idag har Tjohalian äntligen åtevänt till oss och barnen har fnittrat sig igenom kvällen. Jag har fortsatt min ommålning av byrån och Mikke har gjort våra cyklar redo inför sommaren. Han var otroligt lycklig över varmgaraget där han hade gott om plats att fixa cyklar utan att frysa.

Gastroskopin visade lyckligtvis på en frisk och hel mage. Symptomen fortsätter dock och den våldsamma magsmärtan förstör en och annan kväll. Mikke påstår sig ha svaret på mina smärtor.
- Du har gallproblem, det ser jag ju

Jag hävdar envist att så inte är fallet. Jag har väl aldrig haft problem med gallan tidigare. Bara 10 års magkatarr, men ingen galla. Min sambo vill bara projecera sina tidigare gallproblem på min mage.

Ändå ligger jag här med ett osynligt bälte åtdraget runt bröstkorgen. Det skär i övre delen av magen, ryggen värker fastän den inte borde göra det och det känns som om kroppen ska sprängas av luft. 

Jag åt lök på lunchen idag. Och grädden på tårtan var jättegod. Räkorna och laxen på smörgåstårtan smakade utsökt och gurkan i den goda vinegretten gjorde att jag tog lite till. Att allt detta är produkter man ska akta sig för om man har gallbesvär är nog bara en tillfällighet.

Nåja, den 28 april ska magen ultraljudas, då får jag veta.

Vårtröttheten har slagit till och jag besökte Life på lunchen för att köpa rosenrot. Efter 20 ml så jobbade jag färdigt, hämtade dottern, fixade middag, gick ut med hunden, tränade hunden, dammsugade, torkade golven och fixade tvätten. Rosenrot är bättre än kokain. Tror jag, jag har nämligen bara testat det ena. Det andra går inte att köpa på Life där jag har bonuskort.

Dottern var inte lika pigg. Hon har ont i magen och känner sig hängig. Jag avstod dock från att ge henne rosenrot utan pysslade om henne med hälsosam yoghurt istället. Och Mikke vägrar att smaka på livselixiret. Han har fortfarande traumatiska minnesbilder från förra gången

Påsken gick alldeles för fort och jag hann inte alls med allt det där som jag tänkt mig. En byrå och en pall hann i alla fall bli nästan helt svarta av min tillfälliga målariver. Efter de senaste årens lister och tak så är jag dödligt less på att måla vitt. Men svart var riktigt kul. Bilder kommer när allt är färdigt.

Imorgon återgår jag till verkligheten. Då gör jag Mikke sällskap i bilen på väg till våra arbeten. Då är det slut med ledighet för mig och Mikke slutas därmed skämmas bort med vällagade helgmiddagar när han kommer hem från jobbet.

Påsken har infunnit sig även här i vår del av världen. Som barn var påsken en tid för målade ägg, påskkärringar och massor av god mat. Jag är uppvuxen i en familj som tog tillvara alla högtider på ett glatt och gott sätt, de mesta har jag tagit med mig till vuxenvärlden.

Påsken däremot är en blank historia i mitt liv. De första åren försökte jag få till en tradition som skulle kunna jämföras med min barndom. Eftersom jag levde under helt andra omständigheter och i ett förhållande som inte uppmuntrade högtider så gav jag upp. När min dotter föddes började hon följa med mormor och morfar till stugan i Kalix under påsk. Där frossade de i allt som jag upplevt under barndomen medan jag stannade hemma och njöt av en helg där jag bara kunde ägna mig åt mig själv.

Så har det fortsatt och därför finns inga påsktraditioner i vårt hus. I år är Tjohalian hos sin mamma och FiaLottan fortsätter sina traditioner i stugan i Kalix. Mikke jobbar i helgen och jag ägnar mig åt promenader, lite extrajobb och allmänt vilande. På kvällarna äter vi inte påskmat men goda middagar tillsammans. Det enda som vittnar om högtiden är ett stort påskägg som vi äter ur när vi ser den bunt filmer vi har hyrt under helgen.

Jag hoppas att ni andra har en skön påsk, oavsett om den består av ägg, påskkärringar eller bara en stunds vila.

Jag har oroat mig för två saker den senaste tiden. Den ena har varit resultatet av gastroskopin och den andra lämpar sig inte att berätta här. Nu är bägge orosmomenten bortgjorda och jag känner mig lättat men ordentligt mörbultat.

Det finns ytterligare en sak som underlättar mitt liv. När Färjestad gjorde andra målet på HV71 under kvällens finalmatch så hämtade jag Tjohalian en chipspåse.
- Vad firar ni? sade Mikke när han kom hem från jobbet.
- Att det ser ut som om SM-slutspelet är över efter den här matchen. Att det är slut på hockey, svarade vi
- Men vaaad! Det kan man väl inte fira! utropade Mikke och greppade chipskålen
- Sluta ät chips då om du inte firar, sade jag syrligt.
- Jag sörjer, svarade Mikke snabbt och tog en stor näve till.

Flickorna i familjen fick som vi ville. SM-slutspelet är över för det här året och jag drog en suck av lättnad. När min sambo slog över till en avlägsen sportkanal som visade hockey från någon farmarliga från den mest avlägsna delen av Texas så höll min bägare på att rinna över.
- Jag föreslår att du byter kanal omedelbart.
- Men vadå? Det här en jääätteviktig streckmatch!

Sedan bytte han kanal och väntade hela 5 minuter innan han sade. Men saknar du inte hockeyn liiite?

Det dröjer nog längre än fem minuter…..

Jag kan glädja alla er som oroat er om att ryktet om min död är överdriven. Efter en natt och morgon utan mat eller vätska så tog jag mig med stapplande steg till lasarettet. Hungern var inget problem, därmot vetskapen att inte få dricka. Jag är vansinnigt törstig på mornarna och vattnet som sköljde mina tänder efter tandborstningen retade min törst till vansinne.

Jag har medvetet inte pratat om gastroskopin i förväg. Jag har inte velat höra alla skräckhistorier som alltid härjar i sådana här fall. Därför satte jag mig i väntrummet med inställningen att allt skulle gå bra. Att undersökningen skulle vara obehaglig men inte ett trauma.

Sköterskan ropade in mig och jag fick lägga mig på en brits med stora monitorer runtomkring. Doktorn var en snäll och förtroendeingivande äldre man och han talade lugnande till mig där jag låg på britsen. Jag fick en bitring att hålla fast i så att jag inte skulle tugga på slangen som inom en kort stund skulle stoppas ned i min mage.

Slangen var svart och tjock som ett lillfinger. På toppen fanns en liten lampa och kamera och det kändes lite overkligt att den skulle ta sig ned i min mage. Känslan förblev overklig och hade det varit Mikke som skrivit denna blogg så skulle ni ha fått en detaljerad och överdriven beskrivning om "brandslangen" som stoppades ned i magen och hur det tog 20 minuter att dra upp eländet igen.

Riktigt så var det inte. Kräkreflexerna satte dock igång ordentligt när slangen virades ned i halsen tillsammans med bedövande salva. Hela kroppen talade om för mig att något behövde kväljas upp men hur mycket kroppen än försökte så virades den längre och längre ned. Efter en stund lyckades jag ta tillbaka kontrollen över min kropp och gjorde som doktorn sade. Jag koncentrerade mig på nästa andetag, jag försökte andas genom näsan och låta munnen förbli still.

Det mest märkliga med hela undersökningen var att känna en slang böka rund i min mage. Jag kände mig som en av bifigurerna i en Alien-film. Ni vet de där som får magen full av smetiga utomjordingar, de som till slut exploderar i ett virrvarr av slangar och tentakler.

Det hela tog dock bara några minuter och eftersom jag befann mig på ett lasarett och inte i en rymdfarkost så slapp jag även en exploderande mage. Efter undersökningen fick jag så min livsdom. Allt såg bra ut, inga sår och inga tumörer fanns i min mage. Lättnaden var obeskrivlig när jag vandrade ut från lasarettet.

Det hela gick med andra ord bra, även om jag känner av dagens bökande i min mage. Det känns att något har hänt där, att främmande föremål har rotat runt bland tarmar och magsäck. Det skaver och bubblar eftersom läkern blåste in luft för att kunna se alla skrymslen och vrår.

Det bästa av allt är att jag har gjort bort undersökningen, att den var snabb och att gårkvällens mardrömmar bara var nojjor från en mor med dödsångest.

När jag vaknade upp i morse hade gårdagens tacksamhet över livet förvandlats till rädsla. Eftersom jag under en lång tid har haft problem med en magkatarrsliknande smärta så har blev jag till slut remiterad för en gastroskopi.  Den kommer att genomföras imorgon och under dagen har oron satt klorna i mig.

Jag oroar mig inte för själva undersökningen. Den är säkert obehaglig men övergående. Däremot är jag våldsamt rädd för vad doktorn ska hitta. Jag har haft för mycket tur på sistone, har varit för lycklig, för glad och för obekymrad. Sådant kan inte fortsätta i evighet. Inte för mig, inte i mitt liv.

Dessutom råkar jag vara mitt inne i en bok där en mamma plötsligt dör från sin precis vuxna dotter. Hon fick något i magen, något dödligt och elakt. Det tog sex veckor från beskedet tills dess att hon var död. Även om historien är författad så har det hänt förr. Det har hänt andra och det kan hända mig.

Därför växer oron till dödsångest när mina irrationella tankar tar fart. Trots att jag är 99 % säker på att det "bara" på sin höjd är ett magsår så vill inte rädslan kännas vid min logik. Utan att jag ens har varit på undersökningen så har jag  plötsligt dubbla cancertumörer i magsäcken.

Jag kan inte dö, jag vill inte dä, jag FÅR inte dö. Min dotter behöver mig, utan mig så får hon inte finnas kvar i huset som hon älskar tillsammans med sin syster och Mikke. Jag måste finnas, jag måste leva och just därför så förvandlas en enkel gastroskopi till början på slutet.

Innerst inne vet jag dock att min rädsla är obefogad men just nu tjattrar mina två motpoler i mitt huvud.  Logikens argument låter vettiga på samma sätt som känslans medryckande undergångstal känns trovärdiga.

För ögonblicket har logiken övertaget. 
Skärp dig Anna, du har kanske magsår, men inte 17 cancertumörer.

Det är med viss spänning man bjuder in människor från olika delar av ens liv, och blandar dem på en och samma middag. Olika personligheter ska fogas samman med en själv som enda länk. Det kan gå bra och det kan gå på tok. Stämningen kan bli stel och konstlad – eller så blir det som igår.

Släkten från norrbotten hann bara ducha och pusta ut i några minuter efter gårdagens stadsfärd innan min släkt stormade in. Först kom mamma, pappa, minstasyster och faster. Med blommor och pajer steg de in i vårt hus och hälsade på släktningarna från Mikkes sida. Några minuter senare kom mellansyster med hela famljen och sträckte artigt fram händerna och tog de första stegen till nya kontakter.

Eftersom Mikke var tvungen att jobba till 19 så var hans morbror med familj utelämnade till min pratsamma och glada släkt. Eftersom vi bägge har förmånen att ha sociala och glada släktmedlemmar så förstod jag att allt skulle avlöpa bra. Det hela blev dock bättre än bra när våra rötter blandade sig med varandra. Utan att jag visste ordet av så behövde jag inte vara den gemensamma länken, de hade hittat en massa gemensamma intressen och värderingar och samtalen flöt på i naturlig följd.

Vi åt och drack gott medan barnen roade sig med singstar och filmer. Systersonen följde de större barnen i hälarna med sin obligatoriska ryggsäck på ryggen. Ibland kom han springande och bad om mitt sällskap vilket jag glatt erbjöd honom. Syskonbarnen har en speciell plats i mitt hjärta. Jag har förmånen att träffa dem ofta. Att se dem växa upp och skämma bort dem på det vis som mostrar kan göra.

Timmen var sen när vi gick och lade oss. Vi pratade om vilken tur vi har haft. Med varandra och huset och allt runtomkring. Jag somnade med den tanken i huvudet. Äntligen har mitt liv belönats med tur och lycka. Med en fantastisk sambo, fint hus, fina barn och med varma och omtänksamma släktingar.

Huset är stilla och jag ska påbörja matlagningen inför de 16 gäster som förärar oss sitt sällskap ikväll. Gårdagkvällen flöt på i trevlig gemenskap med släkten från Arjeplog och Mikkes mamma och sambo. Vi åt gott vid barnbord och vuxenbord precis som under min barndoms trevliga släktsammankomster.

Sent på kvällen blev barnen nedbäddade i gillestugan och de pratade glatt innan de trötta föll i sömn efter en lång och trevlig kväll.

Nu har Mikke åkt till jobbet, flickorna shoppar loss i stan och morbror med familj ägnar sig åt det alla inlandsfamiljer passar på att göra när de kommer till "den stora staden". De besöker alla affärerna som bara syns på reklamfilmerna, men som inte existerar i små kommuner. Jula, Jysk m.m ska besökas innan de återkommer hit för att slappa lite inför kvällen.

Själv ska jag påbörja matlagningen. Fläskfilégrytan är ett ypperligt alternativ när man blir många till matbordet. Den går att lagas till många och nästan allt kan göras i förväg. Det bästa av allt är att den är så väldigt god.

Dagarna flyger iväg på vingar av arbete och hemmaliv. Mikkes höft har skurit ihop igen vilket gjort att han ägnat några dagar på värmedynan. Han har haft maten färdig när jag kommit hem från jobbet och det har varit uppskattat. Jag längtar efter påskledighet med mental vila och sovmornar.

Helgen som kommer ser ut att bli intensiv men trevlig. Mikkes morbror och hans familj kommer och hälsar på oss över helgen. Vi blir därmed 9 stycken som sover i vårt stora hus, och ännu fler som äter. På Lördag kommer nämligen en av mina fastrar upp och hälsar på. Det var länge sedan vi sågs och jag ser fram emot besöket. Mikke har inte träffat henne ännu så det är på tiden att han får lära känna mitt yrväder till faster.

De två trevliga besöken krockade men eftersom vi är van vid stora middagar så var problemet inget egentligt problem. På Fredag blir vi därför 11 stycken till middag och på Lördag ökar vi på till 16 glada människor.

Jag gjorde räkningarna ikväll. I takt med att jag skrev in ocr-nummer och summor så höjdes mina axlar mer och mer. Konsekvenserna av Februari månads utlandsresa och diverse andra inköp vi har behövt göra till huset blev plötsligt en realitet när räkningarna skulle betalas. Med tanke på artikeln i aftonbladet om att par i hus separera oftare så kände jag paniken komma. Under ett nattsvart ögonblick var jag inte bara fattig, jag var ensamstående också.

På jobbet lever jag i en centrifug av fackligt arbete. Att vara arbetsplatsombud under en stor omorganisering kräver en del kraft och en osviklig tro om att allt engagemang kommer att utmynna i en bra förändring. Framförallt kräver det en förmåga att föra sina kollegors talan på ett sådant sätt att man behåller förtroendet hos både ledningen och kollegorna utan att förlora sig själv. Utan förtroende och ömsesidig respekt kan kan man inte samarbeta. Kan man inte samarbeta så kommer man aldrig fram till några gemensamma beslut. Det handlar om rak kommunikation blandat med en hel del smidighet och sunt förnuft. Hittills har det gått bra.

Trots detta är kvällen full av alla möjliga ansvarstyngda funderingar. Tankar som till viss del rör jobbet men inte huvudsakligen. En kompott att funderingar som bildar en giganstisk problemplanet i mitt sinne. Min enda tröst ikväll är dock att Mikke lovat att vi inte alls ska separera – trots att vi bor i hus. Mina kollegors och chefers positiva respons på mitt arbete samt representanter från min fackliga organisation som skrev i ett mail att jag var modig, stark och klok. Det är inte alla dagar man får sådana mail så jag arkiverar det för andra dagar när jag behöver en extra självförtroendekick.

Just ikväll är jag nämligen för trött för att ta till mig mailets beröm.

När jag var liten samlade jag på allt. En plastsked jag hade ätit glass med vid något extra glatt tillfälle blev en souvernir från den lyckliga stunden. Kottar, skrynkliga omslagspapper och alla möjliga små plastfigurer och pappersbitar var viktiga inslag i mitt rum. – Skrot! utbrast mamma om mina sparade ting. Då och då gick mina föräldrars frustration så långt att de hotade med "den svarta sopsäcken" om jag inte gjorde ett städryck i mitt rum.

Det var så svårt, för allt behövdes sparas. Ingenting kunde rensas bort. Det var ju minnen från livet och saker som jag kanske skulle kunna behöva någongång.

Nu är jag vuxen och lyckligtvis har mitt sparande försvunnit med åren. Efter en lång tid i en liten tvårummare har jag blivit bättre på att kasta. Ingenting är heligt, förutom mina skolböcker, FiaLottans samlade dagis och skolalster samt någon låda "lyckliga minnen".

FiaLottan har dock tagit över rollen som "drottningen av spara". Ikväll gjorde vi ett ryck i hennes rum som långsamt förvandlats till ett fall för "Rent hus". Sopsäcken var framme och jag drog ut låda efter låda.
- De här trasiga plastbitarna kastar vi, sade jag bestämt och närmade mig sopsäcken.
- Nej! De är inte bara plastbitar! Titta! Nu är du grön! Nu är du röd!

Jag hade missat att plastbitarna var olikfärgade och att hon genom dem såg världen i ett helt annat perspektiv än från mitt vuxna och tråkiga håll.

Städandet gick vidare genom små papperstussar och skrynkliga omslagspapper. En hel låda fylldes upp av alla de anteckningsböcker som min dotter är så förtjust i. En annan låda fylldes av plånböcker och alla hennes väskor lämnade golvet och hängdes upp på krokar. Till slut satt FiaLottan mitt på golvet med tom blick och sade uttryckslöst. – Orkar inte.. är trött..

Det är jobbigt att försvara sina saker från en mamma som är i städtrans.

Lagomt till sänggående var dock rummet välstädat och inte alls sig likt. FiaLottans matthet försvann och hon gick lyckligt runt i sitt rum på ett golv som inte var belamrat med… skrot.

- Se mamma! jag HITTAR saker nu! På direkten!
- Jepp, var sak ska ha sin plats, förmanade jag och hörde hur lik jag lät min mamma.

Jag som aldrig skulle säga så. Som lovade mig själv att jag skulle tillåta mina barn att ha en "insekts-djurpark" i sina rum. Som skulle låta dem ha alla grejor kvar. Allt det där som var så viktigt och inte alls "skrot".

Det var långt före jag själv var tvungen att ansvara för dammtorkning och hälsa. Och långt före jag insåg att min mamma hade rätt:
"- Att leta saker är slöseri med tid."

Det är helg och Mikke ägnar dagen åt Tjohalian i ett av stans alla badhus. FiaLottan är hos sin pappa och jag blev ensam kvar i det stora huset. Ensamhet är dock inte alltid av ondo och för mig är sällskapet med mig själv en bristvara nu för tiden. Det finns alltid någon härhemma, jag vaknar och somnar i sällskap och jag njuter av varje ögonblick.

Men när tillfällen kommer så välkomnar jag tiden med mig själv. Jag har strosat runt i huset med en dammtrasa. En ljudbok har fyllt öronen med historien om en grupp kvinnor som blir strandsatta på en ö och en efter en går döden till mötes.

Den tydliga kontrasten mellan mitt vanliga liv och bokens bisarra äventyr gör att dammtorkningen går som en dans. Det är skönt att uppleva spänning i trygghet.

Nu har jag gjort mig iordning inför kvällens festligheter. Vi börjar med middag tillsammans med Mikkes jobb och avslutar med fest hos lillasyster. Därför har jag färgat håret, fönat håret, provat kläder i omgångar, sminkat mig och allt som allt ägnat 3 timmar i min walkincloset.

Nu är jag redo och det är 10 minuter kvar innan vi blir upphämtade. Mikke sitter fortfarande i träningsoverallsbyxor. Han är inte stressad och tanken att kvinnor är född som halvfabrikat har kanske sin poäng. Eller så blir vi bara sååå mycket snyggare. Jag väljer att tro på det andra alternativet.

Det borde vara tvärtom, men dygnet har för få timmar och mitt huvud bara ett visst antal hjärnceller. Detta är i alla fall några glimtar av det senaste dagarnas liv som mig.

• - "Jag hatar dom!" – "Vem då?" – "Jag hatar alla! Perra, spelarna, våra spelare, ALLA!" Den uppgivna kommentaren fälldes av en supporter i pausen mellan andra och tredje period av den sista hemmamatchen. Vi var där, vi såg, vi blev slagna och gick hemåt med hängande huvuden.
• För att en människa inte ska ta skada av livet så ska endast 1/3 av personens fysiska och mentala kapacitet användas över en livstid. Mentalt kan jag gå i pension nu.
• "Vilja, våga, verktygslåda", så sade kursledaren på den arbetsmiljöutbildning jag ägnat Mars månads Tisdagar åt. Hon syftade på arbetet som skyddsombud/arbetsplatsombud. Det stämmer mer än någonsin när jag blivit inkastad i en bikupa av omorganiseringar och nya tjänster. Jag valde inte den lättaste tiden att ge mig in i rollen som fackligt ombud. Jag valde den jobbigaste, svåraste - och mest intressanta.
• Vi funderar på en pelletskamin för att värma upp vår gigantiska nedervåning. Praktikern Mikke ville ställa pallarna med pellets utanför fönstren till gillestugan. Det hade blivit smidigt att bära in säckarna i nära anslutning till kaminen. Esteten Anna hade dock svårt för tanken på tre gigantiska pallar som skymde fönstret och Mikke trodde han hade lösningen på problemet.
  - Vi drar ner persiennerna!
• Tjohalian är hemma igen och flickorna kvittrar ikapp under kvällarna. Igår bakade de chokladbollar med bregott. De flöt ut över tallrikarna och vi åt dem med sked.
• Glassbilen besökte vår gata. – Ska vi köpa glass?! frågade Mikke med längtansfylld min. - Absolut, svarade jag och Mikke mötte glassbilen med viftande armar och glada "hoppsa-skutt". Övriga familjen stod kvar inne i köket och undrade återigen vad grannarna tänker om oss. Förra veckan hämtade han in posten med byxorna uppdragna till armvecken och en starkt överdriven kronblom-gång.
• Mamma, pappa och svågern var förbi för att se säsongens sista match för SAIK. Det hade med sig smörgåstårta för att trösta Mikke efter den senaste tidens jobbiga hockeyförluster. Sedan började hoppet spira när nollan spräcktes och Skellefteås stolthet tog ledningen. Det hela slutade dock med övertid och en puck i fel mål. Nu går AIK på sommarlov och Skellefteås befolkning kan rehabilitera hjärtan och nerver några månader.

Imorgon är det Torsdag. DriftstoppsTorsdag och kvällsarbete.

Om någon hade visat mig nedanstående bilder för ett år sedan –
och sedan påstått att det skulle vara mitt hem..

Att jag skulle ha sambo och hus.
Att jag skulle leva med Mikke och våra barn i lycklig harmoni.

Då hade jag nog skrattat väldigt gott åt skämtet..

Life is like a box of chocolates..
Och jag hittade den bästa pralinen

Och huset – det var endast en väldigt bra bonus

Jodå, matchen var en humörförstärkare i exakt 59 matchminuter och 46 sekunder. Jag och Anna-Maria skrek ikapp med drygt 6000 andra nervösa Skellefteåbor. Efter tre perioder utan mål så förlorade vi snöpligt matchen i de sista sekunderna.

Nu skiter jag i den här dagen och går och lägger mig.

Inga legender skapades ikväll

Det är en sån där dag.. En dag då väckarklockan får ringa för länge. Då man drar sig upp från sängen utan att egentligen förstå varför. Då sambons väckarklocka ringer ännu några gånger innan han drar sig upp efter en natt med för lite sömn och alldeles för stel höft. Då dottern kommer på att gympakläder måste packas i samma sekund som man öppnar dörren för att skynda sig iväg. Då tålamodet brister och man får leva med det dåliga samvetet resten av dagen.

Morgonens dåliga start har tappat min kropp på energi. Trots detta rullar verkligheten på och kräver mitt engagemang.

Jag kan bara hoppas på att kvällens hockeymatch kan ge mig den glädjeinjektion jag behöver idag. 6000 skrikande halsar i den första semifinalen på ca 30 år borde göra susen.  

————————————————————-

Slutsats:
Håll humöret uppe och tålamodet under kontroll under morgonens bestyr.
Låtsas om du behöver, för lämnar du hemmet i irritation så förföljer det energilösa tillståndet dig hela dagen.

När jag kom hem från jobbet så stod maten på bordet. Hela huset var dammsugat, veckans mat inhandlad och alla grovsopor bortkörda. Mikke försökte hävda att han minsann inte alls fixat allt det tråkiga utan gjort myteri genom att bara göra roliga saker hela dagen.

Han hade till och med övertalat FiaLottan att hålla med om lögnen. Hon spelade med en liten stund. Sedan använde hon sin vetskap till att straffa honom när hon tyckte att han blev mer än lovligt retfull vid middagsbordet.

Egentligen behövdes det inga vittnesmål. Huset var rent och jag kunde glatt sätta mig till dukat bord. Middagen bestod av grillspett på 80-talsvis. Säkerhetstänket var inte det största. Däremot har man förflyttat värmekällan till matbordet vilket borde bespara elementen en hel del arbete. Dessutom är det ett mysigt sätt att äta middag på och maten blir jättegod.

En av följderna av att ha blivit arbetsplatsombud/skyddsombud är en rad utbildningar som erbjuds. Därför har jag ägnat dagen åt arbetsmiljöutbildning tillsammans med en rad andra ombud och arbetsledare. I en hiskerlig fart gick vi igenom rehabliliteringsprocessen med alla regler, lagar och paragrafer.

Detta blev ett problem eftersom skellefteåborna under dagen har känt av konsekvenserna efter gårkvällens/nattens totala urladdning. Även jag och mina kollegor befann oss i ett tillstånd av total utmattning och rehabliliteringsprocessen blev ett töcken av viktiga regler. Vi gjorde vårt bästa för att hänga med i alla delar och faser men våra huvuden var trötta och ögonen tunga.

Eftermiddagen ägnade vi åt arbetsmiljöarbete. Vi kartlade vad som bidrog till hälsa på arbetsplatsen och ännu en gång förundrades jag över vilken mångfacetterad varelse vår art är.

För människan så är arbetet så mycket mer än lön. Vårt yrke talar om vem vi är. Vi är beroende av uppskattningen yrket medför och den nytta vi tillför omvärlden. Vi är beroende av våra kollegor och av samspelet mellan varandra.

Har vi en dålig arbetsmiljö så går det även ut över privatlivet – på samma sätt som privatlivet styr hur vi fungerar på jobbet. Vi är en väv av relationer och behov. Vi blandar förnuft med känslor och båda delarna måste få näring för att vi ska må bra.

Mikke har under dagen bidragit till en god psykosocial arbetsmiljö. Han har sjungit sig igenom dagen (vilken kanske inte bidrar till den bästa akustiska arbetsmiljön) och handlat AIK-tårta för att fira segern.

Bilden och tårtan är hämtad från Stigs Konditori

Alla som räknade ner Skellefteå. Alla som i början på säsongen sade att vår stads hockeylag skulle sluta långt ned i tabellen. Alla de som sedan påstod sig veta att vi skulle åka ut från kvartsfinalen med 4-1. Tigerränder och taggtråd räknar man inte ut så lätt. På Torsdag möts vi i Skellefteå kraft Arena.

- Jag var aldrig orolig, säger Mikke från soffan brevid mig.
Han har dock vätskebrist eftersom han under de senaste 4 timmarna svettats och frusit på samma gång. Nu har dock pulsen gått ned något och jag antar det är detta som gör lidandet värt att lidas.

Och så väntar vi på den 3:e förlängningsperioden. Oroliga SMS börjar dyka upp i Mikkes mobil.
- Hur mår du?
- Lever du?

Spelarna ser också ut att behöva syre och vila. De ser ut som jag känner mig. Trots att jag bara suttit i soffan så känns det som om jag sprungit ett maraton.

2-2 och vi är snart inne i andra förlängningsperioden i den sista kvartfinalen för Skellefteå AIK. Mikke mår inte bra. Jag mår inte bra, ingen mår bra men Mikke mår sämst. Jag försöker få honom att förklara det goda med att må så här. Jag frågar honom hur ont han vill mig som drar in mig i denna mentala tortyr. Han bara tittar blekt på mig med nervös blick och iskalla händer.

Vi är förmodligen inte ensam. Hela Skellefteå sitter klistrade vid TV-apparaterna med glas-artad blick. Allt medan hockeyhjältarna kämpar vidare, minut för minut, anfall för anfall.

Just nu pratar kommentatorerna om hockeyintresset i Skellefteå. Om arenan som fylls vid första isträningen varje sensommar. Så visst i 17 har vi förtjänat den här vinsten. Kom igen nu AIK.

Och på tal om detta.. Kolla denne supporters bloggbanderoll (bilden nedan). En av de snyggaste och sannaste jag skådat.

Helgen är barn och arbetsledig och mina reflektioner om den första kvällen av helg är:

• Den spanska medelhavsbuffén på StekHus Vegas här i stan är väldigt god. Alldeles för god. Förödande god. (Jag har fortfarande ont i magen.)
• Filmen "Män som hatar kvinnor" är absolut värd sina timmar och pengar. Vissa scener var till och med väldigt lik min visualisering av boken.
• Noomi Rapace är som gjord för rollen som Lisbeth Salander.
• Om man ska berätta om miljöer från andra delar av landet så bör man göra det trovärdigt. En Norsjö-kvinna som pratar stockholmska känns lite för bekvämt för en sådan stor film som detta. Detsamma gäller det faktum att en scen som skulle föreställa en gård från Vilhelmina filmades i en björkskog.

I övrigt var filmen strålande och jag och Mikke har haft en trevlig kväll i varandras sällskap.

Det är hockeyfeber i stan och biljetterna till sista hemmamatchen i kvartsfinalen släpptes för 13 minuter sedan. Norran sänder live från kön som ringlar utanför Turistbyrån. Bara detta talar om hur rubbade Skellefteborna är.  Livesändning från en kö.. behöver jag säga mer?

Kön är i alla fall ca 50 meter lång och jag fattar ingenting. Har ingen hört talas om TicNet? Varför står man och fryser i snålblåsten när man kan sätta sig framför en dator och beställa biljetterna själva?

Det har i alla fall jag gjort.

Egentligen hade jag tänkt bli jurist. För drygt fem år sedan var min tanke att byta bana och satsa på studier. Jag hade till och med blivit antagen vid juristlinjen i Umeå och börjat titta efter bostad alternativt pendlingsmöjligheter.

Ödets nycker är dock outgrundliga och jag hittade jobbet som jag har idag. I konkurrens av 150 andra sökande så fick jag jobbet. Jag tackade ja utan att tveka.

Hur mycket jurist jag än ville bli så var jag först och främst mamma. Med ensamt ansvar om en 4-årig dotter så var valet enkelt. Min dotters välbefinnande är min lycka och valet mellan en barndom i en studentlägenhet långt från släkt och vänner, och en trygg uppväxt med en fastanställd mor i sin hemstad var inte svårt.

Jag har aldrig ångrat det. Jag trivs på mitt arbete och tycker det är roligt att gå till jobbet. Drömmar måste förbli drömmar när verkligheten kräver ansvar. Det är inget offer eftersom rollen som mamma är det mest värdefulla och inspirerande uppdrag jag någonsin kommer att ha.

Orsaken till mina drömmar om juristyrket har däremot funnits kvar. Min önskan att skipa rättvisa. Att argumentera för det jag tror på och hjälpa dem som behöver stöd. Därför skrattade min familj spontant när jag berättade att någon/några föreslagit mig som facklig företrädare och skyddsombud för min avdelning. Jag förstod inte deras munterhet men tackade "ja" till uppdraget.

Nu har det gått några veckor sedan jag påtog mig ansvaret. Förändringens vind som blåser på vår avdelning har gjort att uppdraget krävt en hel del tid och engagemang. En ny organisation ska till, vår arbetsmiljö präglas av akut trångboddhet samtidigt som vi rekryterar nya medarbetare på flera håll inom organisationen. Dessutom går löneförhandlingarna mot sitt slut.

Arbetet är jätteroligt. Äntligen får jag utlopp för min önskan att förbättra, argumentera samt skydda och försvara där det behövs. Efter en dag full av möten och fackliga uppgifter så slog dock tanken mig.
- Du ville bli åklagare men slutade som fackombud.

Ödets ironi har lite väl vassa tänder ibland

Det gick inte så bra att stå brevid klacken och känna trycket vid förra matchen. Jag som alltid har försökt få Mikke att se hockeyn i ett annat perspektiv insåg att jag plötsligt fastnat i samma fälla.

Detta är bara något en tävlingsmänniska kan förstå. En sådan som tar varje tillfälle i livet att känna tävlingsspänningens kittlande nervositet. Egentligen är det sjukt. Det finns ingen njutning i nervositet, bara en krampaktig rädsla som i bästa fall övergår i segerns glädjerus.

Detta hände inte i Måndags. Resultatet var orättvist och publikens masspsykos tröstade mig inte. Marginalerna valde motståndarlaget och vi fick gå hem som förlorare.

Mikke var inte helt säker på att vi skulle våga ta hem kvällens match. Trots detta tog vi mod till oss och beställde den via CanalDigital. Mamma och pappa kom över för att se den med oss men fick åka tillbaka utan match. Tekniska teknikaliteter som vi inte vet något om gjorde att matchen inte ville strömma ut till vår TV. Supporten kunde ingenting göra eftersom allt "såg rätt ut". Vår bild såg dock inte rätt ut, däremot spelade Skellefteå rätt och vann matchen med 3-0 utan vår medverkan.

Diskussionen från de logiskt skrockfulla männen kom som ett brev på posten:
- Berodde vinsten på att vi inte såg den? Om vi sett matchen – hade vi förlorat då.

Jamen visst kära män. Naturligtvis hade spelarna tänkt att:
- Nu sitter Mikke och Anna med föräldrar och ser på matchen. Då måste vi spela som ett pojklag från yttre Björnträsk.

Det var med andra ord en himla tur att vi inte kunde titta.
Vi borde ha blivit vald till matchens lirare.
Det var ju vi som "vann" matchen…

Det är märkligt att män som anser sig vara så logiska helt plötsligt förvandlas till vidskepliga varelser full av tvångshandlingar så fort det handlar om sport.

Sådan är ju inte jag. Men på Lördag har jag beslutat att vi besöker hemmamatchen via sittplats. Vi förlorar nästan alltid när vi står.. och jag vill inte vara den som riskerar en förlust…

Det är en vanlig grå Onsdag och jag har ägnat dagen åt o-roliga saker. Jag har hjälpt en väninna i nöd, fixat ytterligare tekniska problem på jobbet och sedan pratat med min dotter om kompisar, livet och allt runtomkring.

Det är inte lätt att växa upp, och det är inte lätt att vara vuxen. Alla går vi igenom prövningar – i alla delar av livet. Jag önskar så att jag kunde skydda de jag älskar från motgångar. Jag vet att prövningar föder styrka, att vi alla behöver gå igenom smått och stort för att utvecklas som människa.

Men jag villl inte att det ska vara så, jag vill bespara mina nära och kära alla grader av lidande och jag blir frustrerad över att stå och titta på.

I det här fallet finns det dock inget annat att göra. Curling är knappt till någon nytta som sport, och definitivt inte i relationer med barn och och vänner. Men jäklar vad jag skulle vilja sopa om jag bara kunde.

Det är vardag igen och jag sitter fastnaglad på jobbet. Arbetsdagen har varit lång och mödosam. Nu väntar jag på att Mikke ska plocka upp mig inför en kväll i Skellefteå Kraft Arena. Kvartsfinal 3 går av stapeln och morfar sköter barnen medan vi går på hockey. Morfar få också se på matchen – från TV-soffan. Vi har däremot ståplats och medan Mikke kollar spelets detaljer så står jag brevid och förundras över trycket på "Västra stå".

Vi hade födelsedagsmiddag här för mina systrar igår. Anledningen till att firandet hölls här var… hockey. Kvartfinal 2 gick av stapeln i Linköping och vi var de enda som kunde få hem matchen. Följden av detta blev att systrarna släpade hit den mat de skulle bjuda på och att firande började med "nöjet" av att se Skellefteå AIK besegras med 4-0.

Lyckligtvis föll spelarna med flaggan i topp och vi kunde fortsätta kvällen med glada miner. Det var nämligen kravet för hockeykvällen.
- Förlorar vi så vill jag inte se EN SUR MIN! sade mellansyster till Mikke som lydigt nickade och lovade glada miner hela kvällen.

FiaLottan och Tjohalian gillar festmiddagar. De förberedde festen hela dagen och fixade kläder och smycken till kvällens festligheter. Till och med katterna blev finklädda och Mikke försökte prata en jamande Felix tillrätta.
- Jag måste ha skjorta, du måste ha… det där på dig.. Det är bara att tugga i sig!

Felix missuppfattade sin husses sista uppmaning men gav upp när han inte fick tag på kreationen runt halsen.

Middagen i övrigt var god och trevlig. Vi grillade för första gången i år och sommarsmaken stod som en skarp kontrast till allt det vita och kalla utomhus.

Samtalen var glada och trevliga. Gladast var systersonen som njöt av kusinernas uppmärksamhet. Han kämpade tappert för att få ut så mycket som möjligt av stortjejernas sällskap. Ibland gjorde han dock en avstickare för att "fixa dörren". Systersonen är nämligen den enda som tycker att renoveringen av huset gick lite väl snabbt, därför "fixar" han lite här och där med verktygen i sin bolibomparyggsäck.

Till slut var han dock tvungen att ge upp. Sent på kvällen packades han i bilen med pyjamasen på och tutten i munnen. Förmodligen somnade han innan familjen lämnat vår gata.

Jag tog en kopp kaffe med Mikke på stan idag. Jag hade lunch och han sin lediga dag. På väg ned för rulltrapporna mötte vi en grupp ungdomar som stod och delade ut reklam för helgens stora ungdomsevenemang "Dreamhack". De gjorde inte en ansats för att ge oss några reklamblad och jag frågade Mikke och mig själv:
- Betyder det att vi är gamla?

Frågan slog mig ännu en gång när jag promenerade förbi fotografen Nevens som firade att de funnits i 50 år. "För att fira detta så ger vi alla fullvuxna 50% på en fotografering". Det som störde mig var att jag aldrig behövde tänka efter. Erbjudandet gällde även mig, det fanns inga tvivel om den saken.

Vid eftermiddagsfikat berättade mina småbarnsföräldrar till kollegor om den senaste utvecklingen hos Bamse och TinTin. Jag fick höra att vargen blivit snäll och hjälper Bamse att skotta hö. Och Kapten Hadock har slutat svära och dricker läsk istället för Whiskey.

Det enda jag kunde tänka på var: "Så mesigt, annat var det på min tid, då vargen var ond och Hadock en svärande alkoholist".  Och jag tyckte på något konstigt sätt att det var bättre förr. På min tid. På den gamla goda tiden.

Det var då ett lika främmande som skrämmande ord dök upp i mitt huvud. Har jag blivit medelålders? Eller kanske bara vuxen? Vid vilken ålder börjar medelåldern? Är det halva den genomsnittliga livslängden, dvs ca 41 år? Eller är det då man börja tänka "Då, på den gamla goda tiden när jag var ung"?

Vill jag överhuvud taget ha svaret? Och är medelåldern något att vara rädd för? Jag vet inte men jag är hellre medelålder än den osäkra 20-åring jag var en gång för så länge sedan. Jag är hellre gammal och trygg än ung och rädd för omvärldens åsikter om mig som person.

Men medelålder… nej, inte ännu..

Skellefteå AIK mötte laget de aldrig vinner mot och vi var där. Mikke var nervös innan matchen och paralyserad under den. Han var blek och hans puls hotade att överösta det våldsamma handklappandet i arenan. Lyckligtvis vann vi. (Ni ser, jag har lärt mig säga "vi vann" och "de förlorade") Efter 60 vidrigt spännande minuter kunde vi gå därifrån som vinnare och Mikke började prata igen efter lika många minuter.

Det var glada ord som kom både från han och övriga familjens munnar när vi gick ifrån matchen. Glädjen var befogad för Skellefteå AIK är har orden "underdogs" stämplat på ryggen. Lyckligtvis är det är då de spelar som bäst.

Klacken däremot undervärderar aldrig sitt lag. Så här såg det ut på "västra stå" några minuter före match. SM-guld 2009. Håll drömmen vid liv.

Vissa dagar tycks högre makter gå samman om att försöka få människan över tröskeln till nervsammanbrott. Idag var det min tur att testas i livets (eller Mikkes) nycker.

Det började redan på morgonen då Mikke glömt det jag bett honom om. Istället för att sätta in motorvärmarsladden till min bil så ägnade han kvällen/natten åt NHL-hockey och stupade i säng vid halv 2. Detta gav till följd att min bil gav ifrån sig några högljudda klaganden innan den bestämde sig för att vägra arbeta.

Kedjan fortsatte med ett besök hos Mikke som sov den skyldiges sömn i sängen. Han studsade nämligen upp när jag försiktigt sagt hans namn. Förlåt! Ta min bil! sade han innan jag förklarat mitt ärende.
- Jag kan inte ta din bil, då tar du dig inte till jobbet, svarade jag och den trötte Mikkemannen tog snabbt på sig kläderna och skjutsade mig.

Han körde dock fel väg. I hans trötta men pratsamma tillstånd så styrde han bilen mot sitt jobb istället för mitt. Eftersom han skulle börja jobba om "bara" tre timmar så beslutade han att åka till jobbet. Han var ju redan vaken.

På jobbet så avlöste möten varandra tillsammans med tekniska saker som måste lösas. Efter arbetsdagen så stapplade mig mot mellansyster där FiaLottan ägnat dagen tillsammans med mostrar, kusiner och morfar. De hade haft en bra dag i skogen och vi fortsatte färden hemåt.

Medan jag gjorde ett tappert försök att städa toaletterna så försökte jag svara på dotterns funderingar om livet innan det var dags att hämta Mikke. Han hade nämligen ingen bil av förklarliga anledningar..

Och som om han inte tyckte att han låg på minus tillräckligt så skrattade han någon timme senare gott åt mina miner i duchen när sminket sved i ögonen.
 - Det fattas bara händerna så ser du utvecklingsstörd ut, sade min kärleksfulle sambo medan han spretade med fingrarna.
Jag uttryckte visst missnöje med den jämförelsen och han tröstade mig med:
- Men du är ju mitt lilla mongo i alla fall.

Mycket kan man säga om min sambo, men han är en modig man

- Varför gråter man? frågade FiaLottan vid middagsbordet i helgen
Vi förklarade de konkreta sakerna med tårkanaler, signaler och hela faderullan.
- Jamen VARFÖR? Varför kommer det tårar när vi är ledsna?

Varken jag eller Mikke kunde svara på det och ännu en gång fick Google bidra med sin osinliga kunskap. Svaret är:

Gråten är en signal som säger: det är synd om mig, trösta mig, hjälp mig. Det är viktigt med en sån signal hos en högsocial art som människan. Ensamlevande djur som björnar och älgar behöver inte tala om för andra när de är deppiga. Gråten framkallas av att hjärnan sätter igång hulkande och gnyende, och hjärnan i sin tur påverkas av olika hormoner och förändringar i signalämnen som dopamin etc, som också aktiverar tårkörtlarna.

Sverre Sjölander, Professor i zoologi

Svaret hittade jag på Linköpings universitets hemsida.

Linköping valde föresten Skellefte AIK som motståndare i kvartsfinalen. Enligt min sambo är detta en ypperlig anledning till tårar. Om man inte är en man förstås – då är det bara obra.