Anna & livet

Natten är sen och nu är vi hemma. Dottern som hållit sig vaken hela flygresan somnade gott i Mikkes bil och fick ledas upp på vingliga ben. Precis som för ett år sedan sitter jag här med massor av osorterade reflektioner. Jag borde sova men har inte kommit mig till ro ännu. Det brukar ju hjälpa med att blogga så jag försöker med det. Pulsen är fortfarande hög efter en intensiv och fantastiskt rolig helg. Vi har hunnit göra så mycket, träffa så många och uppleva så många upplevelser. På ett sätt känns det som om vi varit borta i evigheter, samtidigt har helgen gått så fort.

Idag har dottern umgåtts med faster Rakel och bland annat varit i Uppsala domkyrka. Jag, Emma och den minste av mina kusinbarn har ägnat dagen i Barkaby. För två shopping-galna flickor var detta outletcentrum en förort till självaste himlen och vi avverkade butik efter butik med allt fler påsar i barnvagnen. Till slut rymdes knappt kusinbarnet och vi räknade glatt ut att vi tjänat massor av pengar. Jag köpte till exempel ett par Acne-jeans för 400 kronor där ordinarie pris var 1300. Enkel matematik visar att jag då tjänat 900 kronor. Pengar som jag därmed kunde spendera på andra fynd vilket gjorde att jag tjänade ännu mer pengar.

Till slut hamnade vi brevid en höstjacka från paradiset. Den var så snygg, så skön – och så dyr. Jag insåg att vi två kusiner som var med på färden egentligen inte är bra för varandra då ingen motvikt finns. Emma argumenterade vilt för köp av jackan och jag var väldigt nära att köpa den. Lycklig(tyvärr)tvis insåg jag min begränsning samt det faktum att hösten är ungefär två veckor lång här uppe, och avstod med sorg i hjärtat från den svindyra höstjackan.

Kvällen ägnades hos Magnus och Linda tillsammans med stora delar av släkten. Vi åt gott och hade disco till barnsånger på deras vardagsrumsgolv. När vi skulle åka var dottern blöt i svett, men lycklig över den trevliga helgen.

Jag var lika glad och insåg hur lyckligt lottad jag är med en stor släkt där alla kan umgås utan att några spänningar uppstår. Där kusinerna mer känns som syskon, där man kan vara precis som man är och dessutom se sig själv i varandra. Jag märker med ens var min disträa sida härstammar ifrån. Under helgen har Emma tappat bort en tröja och flera andra saker (jag kommer bara inte ihåg vilka saker det var) Rakel har återkommande gånger förväxlat Emmas namn med hennes dotter och Barbro har skrattat åt henne och precis därefter gjort samma sak. Magnus har snurrat runt i en rondell och iderligen glömt att använda blinkers. Jag har sett honom leta nycklarna flera gånger och Emma har berättat om gången då hon skulle lämna tillbaka en trasig telefon – men kom med soporna till affären och telefonen liggande i soprummet.

Och det är när jag ser sådant som jag förstår att min tankspridda personlighet inte kan förändras. Den sitter så långt ned i generna att jag inte kan eliminera den helt. Dessutom behövs det inte för Magnus ska bli krimmare och Emma är en fullt fungerande lärare och tvåbarnsmamma. Det måste betyda att det går att leva så här, även om det är svårt att tro ibland.

Så tack min kära släkt! Tack för att ni inte är så där torra och tråkiga som jag har hört att släktingar ska vara. Tack för att man får skratta tills man gråter och tack för att ni finns bakom min rygg precis som jag finns bakom er. Tack för den här helgen och för att ni gav min dotter en upplevelse att minnas länge. En helg som bara var gjord för henne. Efter den hektiska flyttsommaren vi hade så kunde inte denna resa ha kommit lägligare.

Tack!

Idag har jag och dottern besökt Naturhistoriska riksmuseét. Vi började med Cosmonova och togs där på en resa under vattenytan. Till korallreven och alla de mystiska djur som lever där. Dottern tyckte det var roligt förutom att hon fick huvudvärk av känslan att åka med under ytan. Vi tittade på alla fiskar och Vargålen som bara en mor kan älska (enligt kommentatorn) Detta tyckte dottern var ett konstigt uttryck och jag befann mig sittande mitt i salongen på Cosmonova och försöka förklara för en upprörd dotter att andra än mammor visst kan älska varelser av alla karaktärer och valörer, samt att mammor visst gick att lita på när de sade att barnen var söta. Hon är knivskarp i sina analyser och min enda räddning är att jag själv tänker likadant.

När föreställningen var slut fortsatte vi till utställningen. Vi tittade på dinosaurier och hur jordklotet var uppbyggt. Vi kollade på svenska djur och klappade på utterskinn. Sedan gick vi en sväng till souvernirbutiken och hittade roliga saker att köpa och när det var gjort var Daniel och Ellen färdig med sitt kalas och färden fortsatte vidare mot Stockholm.

Där hälsade vi på Jon och Sofia som flyttat till en jättefin lägenhet mitt i centrala stan. Det är som att gå in i en annan värld. De eleganta skåparna och stilrena hemmet mitt i city är så olikt mitt eget liv. Jag önskar att jag hade ägnat min ungdom till att leva som de under några år. Att bo mitt i en storstad och höra polisbilarnas sirener köra förbi. Att gå ut en kväll och ta en drink mitt i en pulserande storstad. Att ägna en Söndag på ett Café mitt i city. Jag önskar att jag hade gjort det istället för det liv jag valde. Jag önskar att mina ungdomsår kunde levas om, för då skulle jag förverkliga de där drömmarna som nu bara finns som en overklig tanke av att allt sådant där bara finns på TV. Eller att sådant liv är precis som på TV.

Nåja, gjort är gjort. Ungdomsåren är förbi och jag befinner mig mitt i föräldralivet. Ett liv jag inte skulle byta bort mot någonting annat i hela världen. Jag har skapat mig ett liv där jag bor och det livet trivs jag bra med. Stockholms innerstad är bara en vag dröm som jag inte vill förverkliga. Den skulle ha upplevts för länge sedan för var sak har sin tid och den tiden är förbi. Nu är det föräldratid i livet och då kunde jag inte bo bättre än där jag bor. Jag kunde inte ha det bättre än vad jag redan har. 

Efter att ha blivit upplockad av Magnus på Arlanda är vi framme i Uppsala och Emma & Daniels superfina hus. Dottern ropade förtjust när hon upptäckte att de både hade ismaskin och bubbelbadkar. Lyckligtvis fanns en dator i gästrummet vilket gör att jag kan fortsätta mitt bloggande. Jag vet inte vad det är som drar, varför jag är så beroende. Men det är så skönt att sätta ord på dagen och det är otroligt roligt att gå tillbaka och läsa. Dessutom har jag hört att vissa inte kan leva utan dessa krumelurer och jag vill inte bli skyldig till annans död eller lidande.

Åter till resan. Jag vet inte vem jag bråds på. Inte är det mamma i alla fall. Hon skulle aldrig ta fel på flygtider eller tappa bort legitimation när den behövs som bäst. Sådant råkar alltid jag ut för. Ikväll var det min oförmåga att läsa skriven text som fick mig och dottern att tillbringa en timme extra på flygplatsen. 19.30 trodde jag flyget skulle gå, men när vi kom dit var det nästan tomt och efter ett tag gick det upp för mig. Flyget går inte förän om 1,5 timme.

Lyckligvis hade jag sett fel åt "rätt" håll och efter lite väntan satt vi på planet. Dottern som pratat om flygplansolyckan i Thailand på skolan förhörde sig oupphörligen om hur säkert det var att flyga flygplan, varför vingarna gjorde som de gjorde under uppstarten och om det verkligen skulle se ut så där på propellern. Jag hoppas att ingen flygrädd människa satt intill oss för dottern gick igenom varje skräckscenario och krävde en förklaring av mig.
- Visst dog alla när planet störtade i Thailand?
- Nej, inte alla
- Men de flesta?
- Nej, inte det heller. Många överlevde.

Efter en stunds tystnad fortsatte hon:
- Men det är synd om de som har dött när plan har störtat
- Jo..
- Ja.. de är döda och under marken nu. Begravda liksom…

Som sagt, hoppas att alla runtomkring oss inte hade några problem med flygskräck.

Sedan fick hon två leksaker av flygvärdinnan och glömde alla flygolyckor för en stund. När vi skulle landa informerade hon dock vår stolgranne att hon minsann varit med när ett flygplan kört i diket, så det är inte så säkert som man kan tro. Liks

Men ner kom vi och nu ska vi sova. Imorgon blir en alldeles underbar dag och Mikkes kamera ligger på laddning så att jag kan ta många kort.

En hektisk dag lider mot sitt slut. Idag var det den stora skolavslutningsdagen. Vi började med dotterns skolavslutning. I fina kläder och lockar i håret vandrade vi mot skolan tillsammans med andra finklädda barn och föräldrar. Skolavslutningen började med Idas sommarvisa och när barnen sjungit sina sommarlovssånger avslutades firandet med Den blomstertid nu kommer.

Dottern var glad och skuttade fram när hon lämnade skolan för att påbörja sommarlovet. Jag kommer ihåg känslan. Den där glada frihetskänslan och tanken på tio veckor utan läxor, tidiga mornar och långa arbetsdagar.

Sedan satte vi oss i bilen för färd mot Kalix. Min kusin Linnéa tog studenten och det ville vi inte missa. Därför körde vi de arton milen upp till norrbottens kustland för att se min kusin med vit studentmössa och glatt humör komma ut ur skolan för att möta vuxenlivet. Jag minns min egen student. Jag kommer ihåg hur världen låg framför mina fötter, hur livet låg som ett oskrivet blad framför en. Jag minns hur det var och jag såg i min kusins ögon att känslan inte har förändrats.

Vi åt mat och sedan ännu mer mat. Vi fick kaffe och min mammas studenttårta som numera blivit en tradition inom släkten.

 Linnéa öppnade paket och hennes föräldrar höll tal. Hon fick bland annat ta emot en pärm där hennes mamma har samlat olika saker från hennes uppväxt. Där fanns allt från roliga uttalanden till tidningsurklipp och jag tyckte det var en underbar idé. En sådan ska göras i detta hem också. Jag har massor av saker som ligger i lådor, men i en pärm blir de mer överblickbar. Som en resumé av en barndom. Vilket fint minne.

När Linnea drog vidare för kvällens studentfest så packade vi in oss i bilen igen och körde tillbaka till Skellefteå genom den norrländska sommarkvällen. Imorgon väntar jobbet och dottern ska skjutsas till sin pappa och den första delen av sommarumgänget. I två veckor ska hon vara borta, jag kommer att sakna henne…

Att gå på bröllop i Stockholm är en upplevelse. I vanliga fall brukar man ta bilen till någon kyrka på landsbygden. Nu tog vi tunnelbanan. Dottern var bedårande söt när hon i sin prinsessklänning åkte nedför de långa rulltrapporna.

Hela släkten var där från olika delar av landet och alla var glada och finklädda. Jon och Sofia var finast av alla och de log när de gick genom kyrkgången till tonerna av en glad bröllopsmusik. Alla stod upp och Sofias leende var så där strålande lyckligt som bara en brud kan vara.

Jag försökte att inte gråta och det gick bra tills jag såg Emma i bänken längst fram som rörd till tårar såg sin lillebror framme vid altaret med sin blivande fru. Jag försökte diskret torka bort tårarna med handen. Någon näsduk hade jag som vanligt inte då jag inför varje sådan här tillställning tänker på mig själv som en av de mindre lättrörda i vår släkt. Det är jag också, vilket inte säger så mycket mer än att jag aldrig börjar gråta först. Jag klarar bara inte av att se andra människor rörda. Inte heller att höra fina tal eller läsa vackra saker. Men lättrörd – det är jag inte

Allt var vackert och gick bra. Jon fick upp ringen ur fickan efter viss möda. Jag började bli orolig över att han glömt den och suckade lättat när han hittade den och satte den på Sofias finger. Brudparets vänner sjöng "Aldrig ska jag sluta älska dig" och alla sjöng "Du vet väl om att du är värdefull" .

Sedan tågade brudparet ut och vi andra följde efter. Efter lite riskastning och en promenad till långholmen i allt för obekväma skor så fick vi champange och dottern fick en alkoholfri variant av jordgubbschampange. Hon tyckte den var jättegod, så god att hon bad om påfyllning. Det fick hon också men drickan var likafullt slut när brudparet anlände och det var dags att skåla. Det gjorde dock inte så mycket för då hade dottern redan sett den vackra dukningen och sade till mig. – Tur att jag har en prinsessklänning, för det ser ut som om vi är på slottet!

Vi fick god mat. Laxcocktail till förätt och en jättegod buffé till huvudrätt och efterrätt, allt med norrländskt tema. Det var passande för aldrig har det stampats så mycket i golvet på Långholmen, när alla som kommer från norrland uppmanades stampa i golvet.

Många talade och talen var bra. Tal kan ofta bli lika långdragna som långtråkiga, men de blir sällan det på ett bröllop. Där talar man om ett par man alla känner, men som man bara känner från ett håll. För mig är Jon min lugne kusin och jag känner den sidan av honom. Då är det roligt att höra hans vänner tala om olika partytrick han brukar göra. Jag kan ärligt säga att jag inte hade någon aning om att han kan få in en vinflaska i munnen. Han har aldrig visat det under våra somrar i Malå

Sofia är för mig Jons flickvän. En bra flicka som vet vad hon vill, som är ordentlig och målinriktad. Att se henne äga golvet när hon dansade linedance med sina vänninor visade en annan sida av henne. Det är alltid roligt att få en mer komplett bild av människor man har en relation med, men bara ser en sida av.

 Brudparets fäder startade som brukligt den långa listan av talare. Vackra tal till sina barn som nu tagit ytterligare ett steg tillsammans i livet. Den här gången struntade dock mödrarna i traditionen att sitta tysta brevid sina män, och höll ett bejublat tal tillsammans i form av en rad låtar som tillsammans berättade om den kärlek de kände för sina barn och vilka råd de ville ge på vägen. De avslutade med Piteås hymn och alla norrländska gäster sjöng med. "Och vi lever och älskar som sig bör, nere vid Piteälva och det professorerna gör i rör, de kan vi göra själva. Ja vi skiter i order och direktiv nere vid Piteälva, för leva våra egna liv, det måste vi göra själva"

Syskonen fortsatte talarlistan och det var många stora tal. Sofias lillasyster berättade om en storasyster som alltid finns som stöd, trots det långa avståndet. Jons lillebror talade om en storebror som är hans förebild och Sofia som hans stora idol. Jons storasyster berättade om en lillebror som i barndomen lutat sig mot henne, men som tillsammans med Sofia nu agerade stöd för henne när livet ibland var kallt och rått. – Du finns alltid där sofia, du är som en termos för hur kallt det än är så håller du värmen. Och du Jon är som ett träd som blåser i vinden, men med starka rötter som håller fast när det blåser. Och vad är då bättre än att sätta sig under ett träd med en termos varm choklad? Vackert och rörande.

Sara representerade oss kusiner. Som det mellanbarn hon är så var valet givet att hon skulle hålla talet till mellanbarnet Jon. Med sin knivskarpa humoristiska sarkasm så berättade hon om hur glad hon var att hon och Jon nu fick lite tid i rampljuset. Jon en hel dag och hon några minuter som talare. Hon berättade om våra somrar tillsammans där vi storasystrar hade kört med dem och om förmågan att hålla fast vid det som är bra. Som Jons Sofia eller Saras Anders, de längsta förhållandena i kusinskaran. HOn gjorde det bra och jag är stolt över min syster, som i sin nya roll som mamma och för första gången på resa med sonen klarade av att hålla ett tal på ett sätt som om hon aldrig gjort annat i sitt liv.

Efter alla talen så blev det dans och dottern hade längtat. Efter bröllopsvalsen så studsade hon upp på dansgolvet. Hon buggade och snurrade, hoppade och dansade. – Oj mamma, det här var roligare än jag visste om! sade hon glatt.

Till slut blev kvällen natt och vi tog en taxi hem genom stockholms uteliv. Dottern tittade med stora ögon på alla människor som var ute så sent. När vi kom hem lade hon sig i sängen och tyckte att det varit en bra kväll. – Men jag kommer inte att kunna somna mamma! Sedan sov hon.

Jag låg vaken en stund och tänkte på kvällen. Att det var roligt och att jag har förmånen att inte behöva sky släktträffar som en del behöver. Jag har ingen mossig släkt som agerar sömnpiller. Jag har mostrar, fastrar och farbröder som alla är så olika och som tillsammans med min familj utgör grunden i mitt liv. Jag har kännt dem i hela mitt liv och trots att jag inte träffar dem så ofta nu för tiden, så utgör dem en trygghet för mig. Jag vet att de finns där och skulle jag behöva dem så ställer de upp utan att tveka.

Mina kusiner är också olika och har skapat sig sina egna liv. Den barnaskara som sprang omkring i Malå är nu sjuksköterskor, ekonomer, poliser och lärare och studenter etc. De har utvecklats till vuxna människor men grunden finns ännu kvar. Trots att vi inte träffas så ofta så har vi alltid något att prata om. Vi har gemensamma minnen och gemensamma rötter och jag ser alltid fram emot mötena. Jag vet många som inte kan säga detsamma och är glad att jag inte är en av dem.

Jag somnade med dessa tankar i huvudet och vaknade till en Söndag och en dotter som längtade efter att gå på Junibacken. Vi packade ihop våra väskor, åkte till centralen för att låsa in dem och tog oss sedan mot djurgården. Det är roligt att gå på Junibacken. Roligt för barn men även för vuxna. Vi  tittade in i alfons hur, åkte tåget och lekte i villa villerkulla. Dottern åt pippis plättar och såg på teater. Till slut blev det kväll och vi tog oss mot Arlanda. Min hjältinna till dotter som vandrat åtskilliga mil under helgen, fick åka bagagevagn mellan gaterna.

När planet lyfte var vi nöjda med resan men längtade till norrlands skogar och hemmets trygga vrå.

För att återigen citera Ronny och grabbarna:
"Det är här man känner var stigarna går
och man vet vem som är släkt med vem
Det är här man vet var gäddorna slår,
jag det är hit man kommer när man kommer hem"
"Euskefeurat, Det är hit man kommer när man kommer hem"

Där lastade vi in väskorna på hotellet och begav oss sedan mot den stora staden med alla affärer. När jag går och shoppar i stockholm så känner jag mig verkligen som en lantis. Det tar tid att handla där. Affärerna är så många och asfalten är så hård. Åtminstone känns den hårdare än här hemma. Dessutom kan man inte köra det gamla beprövade knepet "jag går och ser om det finns något bättre/billigare/snyggare och går annars tillbaka hit" Resultatet av det blir att man springer som en hamster i ett hjul.. Runt runt utan att få någonting gjort. Trots detta så gillar jag stockholm och deras affärer.

Matilda var dock mindre nöjd och vid första stoppet började hon sucka. Vid andra stoppet satte hon med morfar på en bänk och väntade. Morfar gillar inte heller affärer, men han har förstånd att inte sucka när han går med en fru och tre döttrar. En affär hittade vi dock som Matilda gillade, BR leksaker. Hon gick dit med morfar och hade siktet inställt på en tamagochi. Då det visade sig att eländet kostade 250 kronor så blev min något ekonomiska dotter bekymrad. Inköpet skulle innebära att nästan alla hennes besparingar försvann, men tamagochin var efterlängtad. Ni vet, en sådan där "alla har en sådan utom jag"-pryl. När morfar bestämde sig för att sponsra med en hundring så kastade sig Matilda om honom av ren och skär lycka.

Det var meningen att vi skulle ta oss ut på djurgården och gå på Junibacken då jag fick ett samtal från min faster. – Heeej! Det är jag kaaan du komma in på centralen så att vi får prova klänningen jag sytt till Matilda. Neej, jag hinner inte in till djurgårdsbåtarna, jag måste iväg till Långholmen och lämna några grejor och sedan tillbaka till uppsala då Sören med familj kommer på middag klockan 18.00. Med tanke på att klockan var 14.00 och hon inte ens hunnit in till Stockholm ännu så insåg jag att hon hade rätt och vi började ta oss mot centralen. Efter en kort väntan kom min faster formligen inflygande på centralen. Hon drog med oss in på toaletten och fick Matilda att lova säga ifrån ifall hon inte tyckte om klänningen. Det var ingen risk för det. Klänningen var fantastisk och min dotter strålade av glädje i en riktigt prinsessklänning inne på centralens damtoalett. Rakel blev glad och jag blev glad, men gladast blev som sagt Matilda. Klockan var 10 i tre och min tidsoptimist till faster ansåg att hon hade tid med en kopp kaffe som hon drack i all hast, glatt pratande, innan hon svepte i väg på ett sätt som bara min faster kan göra.

Vi struntade i djurgården den dagen. Istället tog vi oss tillbaka till hotellet och vilade trötta ben innan vi tog bussen upp till Pizza Hut. Likt riddarna runt runda bordet satt vi runt ett stort runt bord och under en lampa som vi försökte dämpa men blev tillrättavisade med kommentaren. – Då sänker vi ljuset för alla förstår ni… Nej, det förstod vi inte för vi hade inte elritningarna till deras belysning. Förutom det så var matstället perfekt. Matilda åt med god aptit och det var de godaste pizzor hon någonsin ätit. Arvid gick från famn till famn och lekte med servetter och leksaker. Sofias pizza hade de glömt så hon fick hålla Arvid lite längre medan vi andra åt och fick sedan en banana split som kompensation. Orättvist, eller hur?

Vi sov gott den natten. Åtminstone de andra. Min nacke fortsatte värka och min mage sade ifrån efter en lång tid av stress och till på köpet några dagar med full dos av värktabletter. Jag ägnade morgontimmarna över toalettstolen och när jag vaknade på morgonen hade jag så ont att jag bara ville skrika. Både av smärtan men även av rädsla för att missa bröllopet. Efter en del massage och voltarensalva så lättade smärtan. Efter en promenad vid båtarna så återvände livet och vi började göra oss i ordning inför bröllopet

Nu har det gått ett dygn och vi är inne i vardagslunken igen. Jag ska försöka mig på att sammanfatta helgens resa med början i Torsdags. Maria hämtade upp oss och körde oss till Bastuträsk och tågstationen. Matilda pratade ungefär hela resan. Det var spännande för vi skulle åka tåg och nästan ännu mer spännande att vi skulle flyga hem. Förra flygresan Matilda gjorde fick en något oväntad vändning då flygplanet som skulle ta oss från Falmark till Turkiet körde av vägen. Även om händelsen i sig var odramatisk så blev det stort pådrag med posomgruppen och räddningspersonal ute på flygplatsen. Vi fick vänta i flera timmar innan vi till slut bussades till Umeå och ett plan där. Detta mindes Matilda och fick mig att tumma på att ingenting farligt skulle hända oss. I vanliga fall är jag noga med att bara tumma på det som jag verkligen kan lova, men den här gången gjorde jag ett undantag. Matilda litar fullständigt på mitt hedersord och efter en djupdykning i om änglar har vingar och när efter döden som man i så fall får vingarna, så var vi framme vid tågstationen.

Där väntade resten av familjen. Min systerson Arvid var inte på så gott humör och förstod inte varför föräldrarna skulle släpa ut honom till en bullrig tågstation precis när han skulle sova. Mamma Sara var något stressad i och med att detta var första resan med honom och delade nog sin sons tankar just vid den stunden. Så snart vi kom på tåget så lugnade han ned sig och sov gott i vagnen med en orolig mamma brevid sig.

Matilda hade dock inte en tanke på att gå och lägga sig. Hon klättrade längst upp på britsarna och sedan ned igen. Det fanns stegar och skrymslen och vrår som skulle utforskas och efter kvällsfika i restaurangvagnen började vi till hennes stora förtjusning att göra om sittplatserna till sängar. – Åh, jag skulle ju ligga överst men alla sängar ser ju mysiga ut! Utbrast hon och hade svårt att välja. Avgörandet fälldes av det faktum att Sara berättat att hon inte vågat sova längst upp när hon var 7 år, vilket Matilda var tvungen att bräcka. Hon lade sig längst upp, fällde sin vanliga – Jag kan inte somna mammakommentar, och somnade som en stock.

Jag låg i en av mittenbritsarna och smidig som man är så lyckades jag att knäcka till nacken när jag skulle krångla av mig alla kläder. Jag kastade mig upp, tog Ipren och Alvedon och gick ut i vagnen för att inte det onda skulle stelna i form av en nackspärra. Det hjälpte inte så jag kallade på Sofia som mitt i natten fick massera mig ute i tågets korridor. Det onda gjorde mindre ont men så fort jag lade mig så stelnade f*nskapet ihop igen och det tog ett tag innan jag somnade.

Pappa sov dock minst av alla i vår kupé och han var även den första att stiga upp. Jag var inte långt efter och Matilda vaknade sist. Om vi var trötta så var hon desto piggare och ställde sig i fönstret för att titta på uppsalaslätten och alla hus som vi åkte förbi. Vi åkte in på centralen och började släpa iväg med bagaget ut och in på tunnelbanan till Kungsträdgården.

Fortsättning följer. Nu ska middagen stökas undan och storebror Jocke komma för att sköta Matilda. Själv ska jag på föräldramöte. See you later

Vi är hemma nu och jag sitter med ett vitt bloggark framför mig utan att veta var jag ska börja. Ska jag beskriva tågresan ned? Den glada Matilda som klättrade mellan britsarna och sedan somnade gott till tågets dunkande? Eller den hektiska Fredagen med shopping med en morfar och barnbarn som försökte att smita undan så många affärer som möjligt? Eller kanske middagen med de godaste panpizzor min dotter smakat + en lycklig lillasyster som fick vänta 7 minuter extra på sin pizza och som kompensation fick en bananasplit gratis? Eller besöket på Junibacken och det fantastiska bygget av Astrid Lindgrens miljöer och pippis pannkakor till lunch? (Tyvärr hade de skrivit fel på menyn – det var nämligen plättar)

Kanske skulle jag beskriva stockholm ur ett norrländskt perspektiv? Min syn på en vacker och lockande stad, som dock inte kan mäta sig med de norrländska skogarna man flyger in över på sin väg hem igen. 

Eller ska jag gå direkt till helgens höjdpunkt och beskriva det vackra bröllopet med ett ännu vackrare brudpar? Ska jag berätta om alla tal, alla glada släktingar och vänner samt en brud och en brudgum som fullkomligt strålade? Ska jag berätta om dansen där Matilda shejkade loss i en klänning som gjorde henne till den prinsessa hon är? Eller det fantastiska med att träffa kusiner man har vuxit upp med och som nu är vuxna på riktigt?

Jag gör inte det ikväll. Ikväll nämner jag bara den tve-eggade tomhet man känner när man är hemma igen och vardagen närmar sig. Festen är över och musiken är slut, imorgon väntar IT-avdelningen och fritids. Imorgon kommer det att kännas bra men ikväll sitter jag här med ouppackade väskor och är glad över att vara hemma men önskar att helgen varade längre. Känslor som inte går ihop. Som aldrig gör det när man är trött och har haft trevligt.

Därför så kokar jag mig en kopp the nu och sätter mig i soffan. Väskorna får vara för ikväll. Imorgon återkommer jag med reflektioner som är något mer sorterade.

Väskorna är packade, vi är rena och mätta. Nu ska vi gå över till Anna-Maria och Elina med Smilla. Snart kommer Maria och hämtar oss för att skjutsa oss till tåget.

Ha en trevlig helg allihop, det ska vi ha!