Helt plötslig bryter kriget ut på vår ganska idylliska gata. Igår stod jag på balkongen och plockade in verktyg i förrådet. Helt plötsligt ser jag några barn ägna sig åt saker som är förbjudna. Jag ropade åt dem att sluta men de lyssnade inte. Därför satte jag på mig skorna och gick ut till dem för att säga åt dem ytterligare en gång. Barnen svarade emot mig. De skrek och svor men efter en lång verbal kamp så gav de med en rad okvädningsord upp.
Jag känner det ena barnets mamma och gick därför in och ringde henne för att förklara vad som hänt. Hon lovade att prata med barnet och jag lade på luren i tron om att problemet var utagerat.
Så jag bedrog mig. När vi kommer hem idag hittar jag en bunt handskrivna brev i vår postlåda för att sedan mötas av två fönster full av äpplen och några barn som står nedanför och kastar frukten på vårt hem. Barnen hade förklarat krig mot vår lilla familj. Återigen ringer jag barnets mamma, den här gången med en väldigt upprörd röst.
Hon suckar och jag hör förtvivlan i hennes röst. Vi balanserar på den smala linan i det känsliga ämnet. Barnen är vårt allt och föräldraskapet det mest känsliga ämne man kan beröra. Jag är upprörd och rädd för att min dotter ska drabbas av den ilska som borde riktas mot mig. Den andra mamman brottas med instinkten att försvara sitt barn till varje pris och insikten att barnet faktiskt gjort fel. Men vi klarar balansgången och hon lovar att ta ytterligare ett samtal när barnet kommer hem.
När jag åker till ridhuset med dottern är jag arg, frustrerad och rädd. Det är så svårt att vara ensam förälder ibland. Att ta alla strider, att ensam forma barnen till sunda individer. Jag minns min egen barndom och två föräldrar som ständigt samarbetade. Som tog vid där den andre slutade. Som kunde lugna varandra när känslorna blev för heta. Jag minns min mammas logik och min pappas naturliga pondus. Tillsammans bildade de en mur av uppfostran, helt omöjlig att tränga igenom.
När jag kör in till ridhuset och funderar jag över vilket enormt ansvar jag har. Hur ska det gå? Hur ska jag klara den utmaningen? Hur ska min granne vars barn har förklarat krig mot mig klara sig? Hur ska vi kunna ta alla strider ensamma? Frustrationen och rädslan biter sig fast medan jag hjälper dottern att få till stigbyglarna rätt där hon sitter i sadeln.
Efter ridpasset åker vi hemåt och telefonen har ringt medan vi varit borta. Jag ringer upp det andra barnets mamma och hon säger:
- Hej, vi vill komma och göra upp. Går det bra? Jag suckar inombords och säger ja men har redan givit upp.
En halvtimme senare tågar en liten grupp människor in. En ensamstående mamma, en ensamstående pappa, jag och våra barn. Pappan har med sig en skurhink och fönsterputs. Han förklarar värdet av att ta sina konsekvenser och vikten av att be om ursäkt. Vi talar till våra barn och helt plötsligt finns samarbetet där. Trots att vi inte är en familj så kan vi ta vid där den andre slutar och viktigast av allt: Vi kan uppehålla en enad front. Vi kan markera att detta inte accepteras. Att vi står på samma sida. Den mur vi bygger upp kan inte ett enda bångstyrigt barn ta sig förbi.
Barnen putsar fönster och får mellan varven en och annan föreläsning. Ingen är arg, bara bestämd och vi förklarar vikten av att ta hand om varandra. Mötet slutar med en fredsförklaring och jag kramar om barnen.
När de går härifrån tänker jag:
- Jo.. Vi klarar det nog. Tillsammans klarar vi att uppfostra våra barn ensamma. Med många människor omkring oss, sunda människor av bägge kön så kan vi komplettera varandra.
Den största delen få vi ta själv. Den del som utspelas innanför hemmets väggar. De dagliga striderna, det ständiga gnatandet. Där står vi ensamma men vi klarar det. Vi vet inte om något annat sätt att leva. Men när det verkligen gäller, när liv, död eller åtminstone andra människors välmående står på tur. Då kan vi gå ihop, strunta i vilket barn som gjort fel och samarbeta.
Våra barn lever inte i en kärnfamilj utan i en ännu större gemenskap. Den gemenskap som råder när det inte finns kärnfamiljer att stänga dörren om. Där vi är beroende av varandra för att vi saknar komplement. Ingen människa är en ö, det är vi alltför väl medvetna om.
Därför har våra barn många ögon som vakar över dem, många människor som vill dem väl, som delar små bitar av uppfostran, som tycker om dem, som sätter gränser och som pratar med varandra.
Det sägs att våra barn ska ha sämre förutsättningar än kärnfamiljsbarnen men när jag packar dotterns ryggsäck inför veckans andra skolutflykt så kan jag bara skratta åt den befängda idén.
Vi kommer att klara oss bra. Jag kommer att klara det bra. Min dotter kommer att klara sig bra. Hon får en god uppfostran i en kärleksfull miljö. Jag klarar utmaningen och ansvaret.
With a little help from my friends
