Anna & livet

Rödebypappan som dödade en pojke och skadade en annan kommer inte att straffas. Han får tillbaka sitt gevär och slipper betala skadestånd, han var psykiskt sjuk när han begick brottet och kan inte klandras för sin gärning.

Min logiska hjärnhalva tycker att domen är horribel. Man ska inte kunna döda en människa utan att få något typ av straff. Sett ur den mest primitiva delen av mitt mammahjärta så tycker jag däremot att beslutet är alldeles rätt. Jag förstår pappan. Om någon skulle behandla min dotter på samma sätt som hans son blev behandlad så hade jag ansett att ett skott vore alldeles för lindrigt. 

Den person jag håller väldigt väldigt kär hade förmodligen föreslagit att skjuta bort en knäskål åt gången. Detta börjar närma sig det straff jag anser vara befogat om man muckar med mitt barn. Nu är vare sig han eller jag några psykopater så den önskan skulle förbli just en dröm. 

Men även om jag förstår Rödebypappan så vill jag inte vara med om den dagen då privatpersoner får tillstånd att agera bödlar utan att någon tar ansvar över händelsen, vilket är precis vad som har hänt. Den tragiska historien innehåller bara offer. En mobbad pojke, ett mobbgäng innehållande trasiga ungdomar. Familjer som vädjade om hjälp men som aldrig fick det. En mamma och en pappa som har förlorat sin son. En förtvivlad far som efter en lång tid av oro och förtvivlan tog kontroll över situationen genom att tappa fattningen. Jag förstår honom, vilken förälder skulle inte bli "psykisk sjuk" under dessa omständigheter? Finns det något sundare än att låta huvudet slå runt och försvara sitt barn? Sitter inte det i generna sedan urminnes tider?

Men jag trodde att den primitiva urtiden var förbi. Samhället skapades för att skydda människan. Vi avsade oss rätten att ta till våld och lämnade över ansvaret på myndigheter. Men någonting har gått snett och "öga för öga, tand för tand" riskerar att bli retro på grund av statens inkompetens. Den dödade pojken hade anmälts för våldsbrott mot sin egen familj, blivit utslängd från ungdomshem och polisanmäld ett antal gånger. Men socialtjänsten slår ifrån sig och säger att de drabbade "inte lyckats beskriva sin situation på ett sådant sätt att omvärlden uppfattade att de hade det svårt"

Jag är inte förvånad, det är de starka, verbala och handlingskraftiga samhällsmedborgarna som får hjälp. De som orkar stå på sig, de som kan tala för sin sak och argumentera för sin rätt. De som sällan behöver någon hjälp.

Övriga får ta hand om sin egen skit. Familjer i kris får klara sig själv, de orkar inte strida med en socialförvaltning när kriget rasar i hemmet. Barnen har ingen talan, de saknar ord och förblir stumma i sin misär. Hur ska de "lyckas beskriva sin situation" inför en socialtjänst som inte vet hur lyhördhet stavas?

Samhället hårdnar, våra barn blir allt mer utsatta och med en lam socialförvaltning kommer allt fler förtvivlade föräldrar skydda sina barn med våldsamma metoder. Det finns ingenting som är så psykiskt nedbrytande som att se sitt barn lida och fler än pappan i Rödeby kommer att tappa vett och sans. Det är sunt att förlora förståndet ibland men det ska inte behövas i 2000-talets Sverige. För om vi måste börja ta lagen i egna händer, var kommer vi då att sluta?

Helt plötslig bryter kriget ut på vår ganska idylliska gata. Igår stod jag på balkongen och plockade in verktyg i förrådet. Helt plötsligt ser jag några barn ägna sig åt saker som är förbjudna. Jag ropade åt dem att sluta men de lyssnade inte. Därför satte jag på mig skorna och gick ut till dem för att säga åt dem ytterligare en gång. Barnen svarade emot mig. De skrek och svor men efter en lång verbal kamp så gav de med en rad okvädningsord upp.

Jag känner det ena barnets mamma och gick därför in och ringde henne för att förklara vad som hänt. Hon lovade att prata med barnet och jag lade på luren i tron om att problemet var utagerat.

Så jag bedrog mig. När vi kommer hem idag hittar jag en bunt handskrivna brev i vår postlåda för att sedan mötas av två fönster full av äpplen och några barn som står nedanför och kastar frukten på vårt hem. Barnen hade förklarat krig mot vår lilla familj. Återigen ringer jag barnets mamma, den här gången med en väldigt upprörd röst.

Hon suckar och jag hör förtvivlan i hennes röst. Vi balanserar på den smala linan i det känsliga ämnet. Barnen är vårt allt och föräldraskapet det mest känsliga ämne man kan beröra. Jag är upprörd och rädd för att min dotter ska drabbas av den ilska som borde riktas mot mig. Den andra mamman brottas med instinkten att försvara sitt barn till varje pris och insikten att barnet faktiskt gjort fel. Men vi klarar balansgången och hon lovar att ta ytterligare ett samtal när barnet kommer hem.

När jag åker till ridhuset med dottern är jag arg, frustrerad och rädd. Det är så svårt att vara ensam förälder ibland. Att ta alla strider, att ensam forma barnen till sunda individer. Jag minns min egen barndom och två föräldrar som ständigt samarbetade. Som tog vid där den andre slutade. Som kunde lugna varandra när känslorna blev för heta. Jag minns min mammas logik och min pappas naturliga pondus. Tillsammans bildade de en mur av uppfostran, helt omöjlig att tränga igenom.

När jag kör in till ridhuset och funderar jag över vilket enormt ansvar jag har. Hur ska det gå? Hur ska jag klara den utmaningen? Hur ska min granne vars barn har förklarat krig mot mig klara sig? Hur ska vi kunna ta alla strider ensamma? Frustrationen och rädslan biter sig fast medan jag hjälper dottern att få till stigbyglarna rätt där hon sitter i sadeln.

Efter ridpasset åker vi hemåt och telefonen har ringt medan vi varit borta. Jag ringer upp det andra barnets mamma och hon säger:
- Hej, vi vill komma och göra upp. Går det bra? Jag suckar inombords och säger ja men har redan givit upp.

En halvtimme senare tågar en liten grupp människor in. En ensamstående mamma, en ensamstående pappa, jag och våra barn. Pappan har med sig en skurhink och fönsterputs. Han förklarar värdet av att ta sina konsekvenser och vikten av att be om ursäkt. Vi talar till våra barn och helt plötsligt finns samarbetet där. Trots att vi inte är en familj så kan vi ta vid där den andre slutar och viktigast av allt: Vi kan uppehålla en enad front. Vi kan markera att detta inte accepteras. Att vi står på samma sida. Den mur vi bygger upp kan inte ett enda bångstyrigt barn ta sig förbi.

Barnen putsar fönster och får mellan varven en och annan föreläsning. Ingen är arg, bara bestämd och vi förklarar vikten av att ta hand om varandra. Mötet slutar med en fredsförklaring och jag kramar om barnen.

När de går härifrån tänker jag:
- Jo.. Vi klarar det nog. Tillsammans klarar vi att uppfostra våra barn ensamma. Med många människor omkring oss, sunda människor av bägge kön så kan vi komplettera varandra.

Den största delen få vi ta själv. Den del som utspelas innanför hemmets väggar. De dagliga striderna, det ständiga gnatandet. Där står vi ensamma men vi klarar det. Vi vet inte om något annat sätt att leva.  Men när det verkligen gäller, när liv, död eller åtminstone andra människors välmående står på tur. Då kan vi gå ihop, strunta i vilket barn som gjort fel och samarbeta.

Våra barn lever inte i en kärnfamilj utan i en ännu större gemenskap. Den gemenskap som råder när det inte finns kärnfamiljer att stänga dörren om. Där vi är beroende av varandra för att vi saknar komplement. Ingen människa är en ö, det är vi alltför väl medvetna om.

Därför har våra barn många ögon som vakar över dem, många människor som vill dem väl, som delar små bitar av uppfostran, som tycker om dem, som sätter gränser och som pratar med varandra.

Det sägs att våra barn ska ha sämre förutsättningar än kärnfamiljsbarnen men när jag packar dotterns ryggsäck inför veckans andra skolutflykt så kan jag bara skratta åt den befängda idén.

Vi kommer att klara oss bra. Jag kommer att klara det bra. Min dotter kommer att klara sig bra. Hon får en god uppfostran i en kärleksfull miljö. Jag klarar utmaningen och ansvaret. 

With a little help from my friends

Dagens googleträff:

"Tal från storasyster till lillebror"
eller
"Tal bröllop"
Eller
"Livet är en resa tal bröllopspar"
för att inte tala om
"Färdigt tal till bröllopsparet, skriv ut"

Många av den här bloggens googleträffar handlar om tal på bröllop. Sökningarna verkar ha utförts av människor som letar efter någonting att säga på ett stundande bröllop.

Jag förstår inte vad de letar efter. Ett bröllopstal är något personligt. Ett sådant tal ska innehålla minnen och tankar. Har man ingenting att säga ska man vara tyst för resultatet kommer bara att bli ett tal fullt av floskler.

Jag har hållit ett bröllopstal under mitt liv. Släkten samlades under min kusin Emmas bröllop. Tanken var att en av kusinerna skulle hålla ett tal från oss, en tanke som föddes under själva bröllopsmiddagen. Jag var inte förberedd, hade inte filat på något tal men behövde inte det. Orden var så självklara, minnena så tydliga och glädjen över hennes val till man var så äkta.

Jag talade om vår barndom tillsammans. Om somrarna på gården utanför Malå. Om våra påhittade och dråpliga mysterier, om fantasin som flödade och om Emma som hon var då. Jag talade om hur vi drillat våra småsyskon i cirkusens stora konst, om livet i barndomen som sedan länge var slut men som fanns som knivskarpa minnen i mitt hjärta. Och jag talade om Daniel, om hur välkommen han var och hur trygg jag kände mig i vetskap om att han stod vid min känsloflödande kusins sida. Till sist talade jag om farmor/mormor och farfar/morfar som satt i sin himmel och lyckligt log åt det som utspelade sig på jorden.

Några månader senare besökte släkten ett annat bröllop då Emmas bror Jon skulle gifte sig. Den här gången höll inte jag talet utan min syster. Hon var det naturliga valet som talare. Båda mellanbarn, båda med förhållanden som varat från tidig ungdom och till dags datum. Båda med en hel del gemensamt.

Så ett tips till er som letar bröllopstal på nätet. Sluta med det. Det finns inga färdigskrivna tal för alla par är unika. Alla har sin egen historia och ska ni hålla tal så finns även historian hos er. Berätta om den, strunta i alla "livet är en resa"-klychor. Berätta om vad ni minns, vad ni tycker och framför era lyckönskningar.

Men har ni inga minnen att berätta om, tycker ni ingenting eller rent av misstycker.

Var för guds skull tyst

Jag har noterat det och förskräckts. Jag har till och med varit på väg att skriva ett inlägg om det, men annat har stått ivägen. Mocca har skrivit om det och jag känner att jag måste skriva färdigt det inlägg jag började på.

Internet är fantastiskt. Här finns allt. Här kan vi leta fakta, vi kan mötas och utbyta erfarenheter. Vi kan ta del av varandras liv och förhoppningsvis bli mer vidsynta. Alla medaljer har dock en baksida och Internets mörka delar är så skrämmande att jag ibland funderar över om fördelarna överväger nackdelarna.

Här kan man hitta allt. Precis allt. Man kan ta reda på hur vilka fågelarter som är vanligast, man kan söka det billigaste priset på något vi vill köpa, men man kan även ta reda på hur vi skapar en bomb eller söka stimulans för sjuka böjelser.

Internet är så stort, svart och skrämmande, precis som världen är, men världen har vi lärt oss att hantera. Vi vet vad vi ska akta oss för och hur vi ska bete oss för att inte råka illa ut. Vi vet hur vi ska skydda våra barn, vi kan reglerna.

I den riktiga världen vill säga.

I cyberrymden har många inte lärt sig reglerna ännu. Människor lägger ut bilder av sina barn. Gulliga bilder på hur de badar nakna en varm sommardag. Tidningarna hakar på och utlyser fototävlingar. Stolta föräldrar skickar in bilder och nätet fylls av bilder som i sig inte är speciellt märkvärdiga. Som egentligen borde finnas i fotoalbum eller på skyddade sidor i syfte att visa släkt och vänner. Det vill säga människor som har ett utbyte av korten. Ett sunt utbyte.

Men vid vissa skärmar, fler än ni någonsin anar, sitter sjuka människor med lust i blicken. De letar efter barn + bad och helt plötsligt ligger bilderna framme som en rubbad och snuskig godispåse. De klickar på bilderna och sparar dem till sin dator och helt plötsligt har de fina familjebilderna blivit barnporr.

Bara tanken på att bilder av mitt barn skulle vara ett medel för sexuell njutning gör mig både äcklad och rasande, därför skulle jag aldrig lägga ut badbilder av mitt barn. Jag går till och med steget längre och lägger inte ut några bilder alls av min dotter, annat än på lösenordsskyddade sidor.

Jag skriver inte heller om saker som min dotter inte själv skulle berätta för sin omgivning. Saker hon gör eller säger som jag tycker är sött och oskyldigt, kan vara pinsamt i hennes ögon. Sådant skulle jag aldrig skriva om. Det är hennes liv och hennes känslor.

Jag har valt att lägga ut mitt liv på bloggen. Jag berättar om det mesta och har inga problem med att bjuda på mig själv. Naturligtvis berättar jag inte allt om vad som händer i mitt liv. Jag utelämnar det jag anser vara privat. 

Min dotter är en stor del av mitt liv men hon har inte valt att blogga om sig själv. Därför är jag noga med vad jag skriver om henne. Hennes personliga integritet är helig för mig. Hon är en egen person med egna tankar och känslor och de hon anser är privat lämnar jag inte ut i min blogg, även om vi vuxna skulle anse händelserna som dråpliga, söta och gulliga. Jag skriver bara om sådant jag vet att jag får berätta för andra.

För mig är det självklart men många verkar inte tänka på detta sätt. De skriver glatt om sonen som tappade byxorna under fotbollsmatchen och jag skyndar mig ifrån bloggen med en känsla av att ha blivit upplyst om något jag inte har med att göra. Något privat, något sonen inte har gått med på att dela med sig av.

Här har människan mycket att lära. Vi måste lära oss hantera den nya värld som sprids via våra datorer. Vi måste lära oss hur den fungerar och hur vi skyddar våra nära och kära. Både genom att själv hantera internet varsamt men inte minst genom att lära våra barn hur de ska skydda sig i den stora, innehållsrika men farliga cyberrymden.

Tänk efter innan ni skriver. Kom ihåg att flera miljarder människor har åtkomst till er sida. Om endast en procent av dessa är sjuka, hur många sjuka människor kan ta del av den information och bilder ni lägger ut? Matematiken är enkel.

Var rädda om er därute.

Idag har kusinbarnet blivit döpt. I ett regnigt rusk körde jag mot Klutmarks kyrka för att möta upp familj och släkt, inklusive min älskade dotter som anlände från Kalix tillsammans med mormor och morfar.

Vi hälsade på fastrar, farbröder och på släkten till släkten. Dottern fick höra standardfraserna som – Oj, vad stor du har blivit, förra gånge jag såg dig var du så här liten. De måttade med händerna och jag funderade över om hon någonsin varit så liten som en skogaholmslimpa. Och om dessa avlägnsa släktingar över huvud taget såg henne då.

Efter hälsningscermonin gick vi in. Vi sjöng En vänlig grönskas rika dräkt i falsett och tittade på kusinbarnet som bars in av sina föräldrar. Vi lyssnade till prästen, kusinbarnet tittade sig nyfiket omkring under hela cermonin och hans kusiner och tremeningar hejade entusiastisk på från kyrkobänkarna.

Efter några verser, texter och sånger fick han vatten på huvudet och till ljudet av snytande fastrar upptogs han i herrens gemenskap.

Jag är positivt insälld till dopet. Min dotter är döpt och jag hoppas att hon väljer att konfirmeras. Jag är inte djupt troende men tron finns på mitt eget speciella vis. Dessutom anser jag att de kristna cermonierna är en del av vår kultur.

Men när prästen öste vatten över kusinbarnets huvud och förkunnade att han härmed var upptagen i herrens gemenskap och skyddad från mörkrets makter, så försänktes jag i religösa grubblerier och min något autistiska ådra tog över.

Menar verkligen kyrkan att gud bara tar hand om de barn som en präst skvittrat vatten på? Är det så att de andra barnen får klara sig själv? Att gud sitter däruppe bland molnen och tittar på när de onda makterna äter upp dem medan han tänker: 
- Skyll dig själv. Ingen präst har skvittrat vatten på dig, därför är du inte med i vår gemenskap. Sorry..

Säger han så? Och är det i så fall godhet? Jag tycker att det luktar etnisk utfrysning, rasism, mobbing eller vad helst ni vill kalla det.

Men genom dopet får man dessutom evigt liv och för oss föräldrar gäller det att inte chansa. Innebär de där vattendropparna på huvudet att våra kan få dansa med änglarna när det är dags, så gärna för mig.

Men jag tvivlar på att det är så vår gode gud har tänkt sig. Det skulle betyda att massor av människor kommer till himlen som inte alls förtjänar att vara där. Människor som blev döpta som barn men som ägnat hela sitt liv åt att bereda sin omgivning sorg och förtvivlan.

Jag tror inte det. Jag tror vi slipper buset i himlen. Kanske finns de där men har blivit snälla, kanske föds de tillbaka till livet som en fluga för en andra chans. Jag vet inte men min tro är inte förenlig med bibelns människoförakt. Jag tror inte att Gud tycker att människan är ett syndfullt släkte, för det är vi inte. Vi gör så gott vi kan, vi är ibland lite fega men i grund och botten god. Visst finns det avarter, men de är få och inte kännetecknande för en hel art.

Nej, jag tror att Gud sitter däruppe och funderar över varför så många människor med aspergers syndrom har samlats i kyrkan. Människor som vägrar inse att bibeln är utformad i bildspråk och inte som en uppslagsbok. Jag tror att han funderar över varför allt guld sitter på kyrkväggarna medan människor svälter. Jag tror att han suckar åt de värsta prästernas domedagspredikningar och antecknar i sitt himlablock att ta upp det i medarbetarsamtalet när de kommer upp genom himlens portar.

Jag tror inte att Gud är så pompös, min gud bär jeans. Dessutom är han sosse..

Och dopet.. Ja, det är väl mest ett välkomnande till den männskliga gemenskapen. Ett sätt för släkt och vänner att välkomna en ny människa till jorden. En fin och ljus cermoni. Precis så var även kusinbarnets cermoni.

Jag lockar hennes hår och hon har svårt att sitta still. Trots att det är 1,5 timme kvar innan hon ska möta sina kompisar vid lekparken så är hon rädd att vara sen. Att missa den stora kvällen. Livets första disco.
- Nu blir vi sen! säger hon medan jag försöker linda fast hårslingorna runt locktången.
- Nej, vi har gott om tid, lita på mig, jag kommer att se till att du är på plats rätt tid.

Jag har köpt nya kläder åt henne. På sitt livs första disco måste man ha nya kläder, klänning och svarta tajts. Hon har även fått magnetörhängen och nytt hårspänne som håller upp en del av hennes lockade blonda hår. Hon är vacker som en dag när vi är färdiga och beger oss till grannen som bjudit oss på middag. Min dotter studsar fram och provar några danssteg i den aprilkalla kvällen. Hon är så glad, så förväntansfull och så stor.

Hon äter maten och det bubblar ur henne. Hon pratar om dagen, om hur kompisarna pratat om discot på skolan och jag tänker att "om hon bryter ett ben på vägen och inte kan vara med, då krossas hennes hjärta" Just idag är discot allt som existerar. Inget lågstadiedisco – inget liv.

Hon bryter inget ben. Klasskompisen kommer och de går tillsammans mot lekparken där de andra kompisarna möter upp. De strålar som två solar och när jag ser dem gå så bränner det i hjärtat av stolthet, glädje och förundran.

Jag kan inte riktigt ta in att min dotter går till sitt första disco. Att jag inte klär henne i rosetter och paljetter längre utan i tuffa klänningar, gärna med döskallar på. Döskallar är hennes favorit just nu, inte rosa hjärtan som förr. Den rosa eran håller på att tyna bort och hon går till discot med dansskorna i sin påse och den nya tuffa vårjackan.

Jag skulle vilja vara där men har förstånd att stanna hemma. Jag förstår att hon har sitt eget liv. Att det är så det ska vara. Att hon är stor och när jag tänker tillbaka på det lilla knyte jag höll i mina armar den där natten för många år sedan så tänker jag tanken alla föräldrar har tänkt. Vad hände?

Frågan är bara – hur många gånger ska jag tänka den tanken?

Klockan 21.00 står jag utanför skolan och ser min dotter komma ut. Hon skrattar och pratar och orden strömmar ur henne när vi går hemåt. Hon berättar om discot, om kompisarna och om hur mörkt det var i gympasalen. Om discolamporna och om läsken man kunde köpa i matbespisningen.
- Det var roligt att vara där mamma! Det var roligt att köpa dricka själv och dansa och vi lekte lekar och jag kom trea i limbo.

Hon berättar om sin kväll och orden vill aldrig ta slut. Jag lyssnar och tänker på att jag får njuta av stunden. Med tanke på hur fort dessa sju år har gått så dröjer det inte länge innan hon har uppnått åldern av tystnad.

Den ålder där man inte får veta vad som händer på discot. Då hon tar sig ytterligare ett steg mot total självständighet. Jag tänker på att jag inte längtar efter den åldern, men att det är länge kvar. Mycket längre än den där första natten då jag höll henne i min famn.

Man måste få ljuga för sig själv ibland.

Jag minns när min pappa fyllde 40 år. Jag var 12 år och tyckte att 40 år var en extremt hög ålder. Tänka sig fyrtio långa år, en evighet, nästan två. I min tolvåriga hjärna var han uråldrig.

Tio år senare, när han fyllde femtio hade jag uppnått den aktningsvärda åldern av 22 år. Fyrtio kändes inte längre så gammalt. Men femtio… Dinousarierna och pappa var ungefär jämngamla och jag tackade min lyckliga stjärna att han inte var utdöd som sina BB-kompisar Rex och Dino.

Detta är ytterligare tio år sedan och en del har hänt sedan dess. I helgen var jag med på min före detta kollegas 50-årsfest. Jag tänkte på mina tankar om ålder och märkte plötsligt att min kollega inte såg speciellt gammal ut. Han dansade och buggade med snygga tjejer och skrattade och var ungdomlig.

Jag gick igenom mina vänner och bekanta och insåg att någonting har hänt under dessa år. Gårdagens gamla är unga idag.  De är poppiga och inte alls på väg att dö ut. 50-åringarna på 80-talet har ingenting gemensamt med dagens 50-åringar. De gamla har blivit yngre.

Eller är det jag som blivit äldre?

Är det så att åldern skjuts framåt med tiden? Är verkligen dagens 40-åringar mer ungdomliga än förr? Eller är det min egen ålder som utgör referensram för vad som är gammalt och ungt?

Jag har dejtat 40-åringar och har vänner som är över femtio. Detta faktum måste betyda att jag är nästan lika uråldrig som min pappa var när han fyllde 40.

Min dotter håller med om detta, jag är hela 32 år och mer än fyra gånger äldre än henne. I hennes perspektiv föddes jag under urminnes tider, ungefär samtidigt som Jesus. Men jag känner mig inte som Jesus och beter mig inte som honom när jag dansar på krogen tills natten är sen. Jag tror inte att jag har slutat dansat när jag fyllt 40, dvs den åldern pappa intog den där vinterdagen för många år sedan, då när han blev urgammal i min tolvåriga syn på livet.

När jag tänker tillbaka på fyrtioårsfesten så inser jag att mina föräldrar var lika "unga" som jag är nu och att min syn på dem var sett från ett barnperspektiv. De hade fest till sent på natten, de skrattade och dansade. I och för sig till "SvenIngvars" men ändå.

Om åldern förändras så drastiskt genom åren, hur kan vi då säga att någon är gammal eller ung? Vad är ung och vem är gammal? Kan vi bedöma detta utan att relatera till vår egen ålder? Är inte åldersbegreppet bara en jämförelse till den ålder vi har själva?

När jag var barn trodde jag att livet tog slut vid 30. Efter det satt människorna hemma och knypplade och var gamla. Vad lite jag visste.

Nu har jag upptäckt att livet började vid 30. På riktigt. Det var då jag var klar med mig själv, då hade jag accepterat mina brister, kommit över mina sorger, vågat vara stolt över mina förtjänster och rest mig upp som en stark kvinna men med den unga flickan väl bevarad inom mig.

Men vem vet hur livet gestaltar sig vid fyrtio. En av de viktigaste saker jag lärt mig med åren är hur lite jag egentligen vet.
Kanske skriver jag ett inlägg om tio år och säger.
- Vad lite jag visste, det är ju vid 40 livet är som bäst.
Eller 50
Eller 60

Internationella kvinnodagen når snart sitt slut vilket är lika bra. Jag har aldrig förstått varför kvinnor ska ha en egen dag. Alla dagar är kvinnors (och mäns) dag och vi behöver ingen egen dag för att hävda vår existens. Jag har förstått att kvinnodagen har i syfte att flytta fokus till kvinnors rätt i samhället och tidningar fyller sina sidor om jämlikheten som inte kommit tillräckligt långt. När jag läser artiklarna så förvandlas min könstillhörighet till ett offer, något som jag vanligtvis inte sätter i samband med kvinnan. Det är bara offer som får speciella dagar i almanackan, värnlösa barn, världsmiljödagen (miljön är vår tids största offer och vi är de största förövarna) OCH internationella kvinnodagen.

Jag vill inte ha någon egen dag. Jag vill inte bli ömkad och satt i offerfacket. Jag är stark, jag är stolt och jag har samma möjligheter som männen. Det gäller bara att kräva dem, att ta dem så förgivna att ingen vågar behandla mig annorlunda. Det fungerar, jag lovar.

Om vi kvinnor dessutom skulle ta hand om varandra på samma sätt som männen ställer upp för sina egna, då skulle jämlikheten explodera. Vårt största problem är vår egen osäkerhet, vi är så rädda att bli sedd som kvinnosakskämpar att vi tenderar att bli män med bröst. Speciellt om vi hamnar i toppen av vår karriär. Men detta har jag nämnt förr så jag ska inte upprepa mig.

Det finns dock EN sak som fortfarande är åt helvete. Det är vid de tillfällen då kvinnor BLIR offer. När de råkar ut för de ynkliga män som utnyttjar sin styrka och slår ned en kvinna till kropp och själ. Jag har hört berättelser från kvinnor som försökt få hjälp efter att män har slagit livet i spillror.

En flerbarnsmamma stod helt utan hem sedan hon flytt från sin våldsamme och alkoholiserade man. Hon ringde socialkontoret och fick till svar:
- Du får väl bo hos din mamma tills du kommit på fötter. Möbler? Du har ju Myrorna, du får klara dig själv.
Den lämnade mannen däremot gick upp på soc och grät ut sin fattigdom och elände, han fick en check på 500 kronor och kunde glatt ta ut pengarna och bege sig raka vägen till systembolaget.

En annan kvinna talade med samma förvaltning efter ett långvarigt, fysiskt och psykiskt nedbrytande förhållande.
- Du måste kunna svälja lite och inte ta så illa upp, fick hon som råd när hon bad om hjälp.

Här finns det massor att göra men egentligen är det inte en kvinnofråga. Det handlar om människor som far illa, kvinna som man. Det finns kvinnor som behandlar sina män illa och dessa män är lika utsatta som kvinnorna. En misshandlad människa hittar ingen hjälp i samhället. Socialkontoret kopplar runt den behövande bland socialsekreterare som vet inte vad de ska göra. Den nödställde går därifrån, lika ensam och kanske till och med kränkt.

Problemet med hela samhället är att människor utan skrupler kommer hur långt som helst, medan vi vanliga hederliga människor stampar på samma samvetsfulla fläck. De som inte vandrar över lik kommer ingenstans för samhället är så full av döda inrättningar att det inte finns någon annan väg att gå. De extremt hänsynslösa, de som struntar i alla etiska regler står oemotsagda. Ingen vågar slå näven i bordet och där ligger hela problemet. Vi är så fega, så förbannat fega för att ställa oss upp och säga det alla redan vet.

Jag hoppas att jag har fel. Jag hoppas att modet spirar ute i Sverige. Att världen håller på att förändras och att det goda segrar. Att vi struntar i dagar för att döva vårt samvete. Att vi ägnar mindre tid till tanke och mer tid till handling. Kvinnan är inget offer, förvandla henne inte till det.

Jag betecknar inte mig själv som blåblodig. Jag är vare sig kunglig eller borgerlig men under ett val har jag faktiskt röstat blått. Det var under den tiden min dotter var liten och gick på dagis. Jag jobbade heltid, något annat alternativ var inte aktuellt för att få ekonomin att gå ihop.

Trots att dagiset var bra med fina lokaler och en toppenpersonal så sved det i hjärtat då jag lämnade min lilla tvååring dag efter dag, vecka efter vecka, 9 timmar per dag. Hon trivdes men hon var trött och vår tid tillsammans var knapp. Två timmar efter middagen sov hon i sin säng och det kändes som om någon bestulit mig på mitt barns liv. Och att hon bestulits på sin mamma. Det kändes som om jag överlät hennes uppväxt till någon annan bara för att få mat på bordet. Jag förbannade världen och livet som tvingade mig att jobba så mycket när det viktigaste av allt behövde mig som bäst.

Barngrupperna på dagis var stora och personalen gjorde sitt bästa för att skapa en så bra miljö som möjligt för våra barn. De gjorde ett toppenjobb och dottern kände sig trygg och glad på dagis. Trots det så fanns det stunder när hon var trött, när hon ville vara hemma och när närheten till mig var extra viktigt. Hon grät när jag lämnade henne på dagis och det rev i kroppen när jag var tvungen att lämna ett förtvivlat barn för att sköta mitt jobb och arbeta ihop min lön.

När jag gick och hennes gråt dämpats av dörren som slog igen bakom mig så föll även mina tårar nedför mina kinder. Jag tänkte på att livet var orättvist och samhällsresurserna snedfördelade. Jag funderade över varför inte jag som förälder kan få ta del av pengarna som mitt barns dagisplats kostar samhället. Varför dagisgrupperna är stora då föräldrarna nekas att ta hand om sina barn. Varför man inte kan få bidrag om man vill minska ned på arbetstiden för att ge sina barn kortare dagar.

I det val som följde röstade jag på kristdemokraterna. Det fanns mycket i deras program som jag inte ställde mig bakom, men familjepolitiken var så viktig för mig att jag lade min röst på det enda parti som månade om barnen.

Nu är min dotter större och läget är inte lika akut. I år röstade jag inte blått för jag var rädd för så mycket annat i deras partiprogram. Trots det så anser jag att det enda goda som kan komma ur borgarnas tid i makten är just familjepolitiken.

När jag läser i Aftonbladet om de motsättningar som råder och jag börjar nästan hyperventilera av ilska när jag hör folkpartiets argument om att vårdnadsbidraget skulle vara en kvinnofälla En kvinnofälla? Är det en fallgrop att ta hand om sina barn? Finns det något viktigare i livet än de barn vi sätter till världen?

Jag menar inte att vi ska gå tillbaka till 40-talets hemmafrusystem, men om föräldrar vill korta ned de långa dagisdagarna så vore det till fördel för både barnen och barnomsorgsverksamheten. Om bara föräldraledighet eller barnomsorgspeng är ordentligt pensionsgrundande så har man skottat igen det största djupet på gropen som utgör den "enorma" kvinnofällan. För det kan väl inte vara så att kvinnor som tar hand om sina barn anses nedtryckta? Det kan väl inte vara synen på de historiskt ansedda kvinnosysslorna som ställer till problem?

Strävan efter jämlikhet har vrickat foten. Den linkar fram och försöker röja vägen framför kvinnorna likt värsta sortens curlingförälder. Vi ska kvoteras in på höga poster och inga vårdbidrag ska betalas ut för då kommer vi offer till kvinnor att fastnar vid spisen. Allt ska vara tillrättalagt för kvinnorna och jag undrar var vår röst har tagit vägen?

När jag googlar på ordet "kvinnofälla" får jag 62 600 träffar och jag skräms över hur många fällor vi kvinnor kan fastna i. Deltidsjobb, EMU , flexibla arbetstider, kärnfamiljen, skilsmässan och till och med Martin Timell är en kvinnofälla (han brukar väl vanligtvis bli kallad för mansfälla) När jag bläddrar runt bland träffarna så märker jag att vi kvinnor verkar snubbla runt i världen med förbundna ögon. Vi är helt beroende av att samhället skyddar oss mot dessa fällor som vi märkligt nog inte kan hantera själv. När jag ser alla fällor så undrar jag om det inte är lika bra att bura in oss allihop och sätta på oss tvångströjor så vi inte skadar oss själva. Vi verkar inte ha intelligens nog att styra våra egna liv.

Vilken syn har samhället på oss? Vilken syn har vi på oss själva? Måste vi skyddas mot våra barn? Är vi så mesiga att vi inte kan kräva engagemang av de män vi lever ihop med? Är verkligheten så miserabel att kvinnorna skulle återgå till 40-talets könsroller om det fanns möjlighet? Jag tror inte det, jag tror att dagens kvinna har så pass mycket skinn på näsan att hon slår näven i bordet och kräver gemensamma insatser i hemmet. Jag tror att de kvinnor som vill jobba kräver sin rätt. Jag tror att vissa kvinnor skulle välja att vara hemma med sina barn, om de fick. Och jag tycker att deras val inte betyder någon tillbakagång i könskampen. Barnen är inte en fälla, barnen är den största utmaningen, det största ansvaret, det viktigaste jobbet.

Och har alla glömt att det finns massor av kvinnor härute som lever ensam med sina barn? Som sitter fast i både "kvinnofällan" och arbetslivet? Vi skulle behöva ett vårdnadsbidrag för att åtminsone ha en chans till kortare arbetsdagar. Så varför detta snack om kvinnofälla?

Våga inse att 40-talet är över och att dagens kvinnor har helt andra utgångspunkter i livet. Ge oss rätten att bestämma över vår egen tid och sluta beskydda oss mot oss själva. Vi kan ta våra egna beslut, vi vill ta våra egna beslut och med rätt jämställdhedsbonus så kommer även männen att vara hemma. Det kan ta lite tid men min erfarenhet är att dagens pappor är väldigt engagerade i sina barn.

Personligen skulle jag inte sluta jobba även om jag kunde. Jag är inte rätt person att på heltid ta hand om hem och barn. Jag behöver jobbet utanför hemmet, utmaningarna och den sociala gemenskapen. Däremot skulle jag gärna skära ned på timmarna. Jag skulle gärna gå hem lite tidigare eller ge min dotter åtminstone en dag utan fritids i veckan. Jag skulle inte se mig själv som en förtryckt kvinna om jag gick ned i tid. Tvärtom, när min dotter var liten och grät av trötthet i dagisets kapprum så hade jag kännt mig som en mycket bättre människa om jag hade kunnat minska på hennes långa arbetsdagar. Dagar som var längre än mina.
När hon var två år.

Idag löste jag ett problem som en användare har dragits med länge. Ärendet har varit upp tidigare på avdelningen men lämnats utan åtgärd då ingen lösning hittats och då problemet inte hindrat honom i hans arbete. Nu har han installerat program som gör att problemet var tvungen att åtgärdas och efter ett antal googlesökningar hittade jag en lösning som fungerade.

Jag kände det där ilet av smarthet skjuta i höjden likt adrenalinet när en sprinter går i mål. Det är en skön känsla för ska sanningen fram så har jag aldrig kännt mig så korkad som när jag började jobba på IT-avdelningen. Förut jobbade jag på ett företag med en väldigt enkel IT-lösning. Jag var ensam ansvarig för datorerna, de andra kunde ingenting och jag kunde nästan allt i och med att jag byggt upp hela datorparken från modemens tid till nätverkens era.

När jag bytte jobb befann jag mig plötsligt i en stor och komplicerad miljö med flera hundra system och flera tusen klienter. Alla kunde mer än mig och jag gick igenom ett tungt år där jag funderade över hur en sådan dum person som mig över huvud taget hade intelligens nog att stiga upp på mornarna. Det hela blev bättre allt eftersom jag satte mig in i den nya miljön. Helt bra blev det inte förän jag insåg att jag aldrig mer skulle känna mig smart.

Det är nämligen en IT-teknikers lott. Att alltid fundera över om man inte borde kunna det man försöker lösa. Att kasta sig in i problem och fundera om det är hjärnan som begränsas eller tekniken. Inte förän jag upptäckte att alla jag talade med kände samma sak kunde jag slappna av och finna mig i min roll. Jag kunde vända den till något positivt och nu njuter jag av de stunder där jag lyckas, då intelligenskurvan skjuter i höjden och jag är den smartaste människan i världen. Jag har lärt mig njuta så länge den varar för snart är jag nere i defaultläge och funderar om jag redan borde veta det jag försöker lösa.

Men vad är egentligen intelligens? Är det förmågan att lösa logiska uppgifter? Att förstå sammanhangen, att räkna ut uppgifter eller förmågan att styra ettorna och nollorna till något vettigt?

Jag har en kompis som inte har en aning om hur man sätter ihop en flyttkartong. Som knappt hittar ut på E4:an och som använder sin telefon i 3 år utan att lära sig hur man lägger till nya ord i T9-funktionen. Däremot är hon ett socialt underverk. Hon kan lära känna nya människor på 15 sekunder och jag kommer aldrig att glömma den gången då hon följde med mig på en aerobiclektion.

Jag hade gått i samma grupp i nästan ett år. Jag hade svettats, snavat över mina egna fötter utan att låtsas om det. Under hela året hade jag inte lärt känna en enda människa. Jag gick på lektionen, gjorde rörelserna och gick hem. Punkt slut. Min kompis har ungefär samma fallenhet för aerobics som mig, det vill säga snäppet över 1 på en 10-gradig skala. Skillnaden var att där jag försökte dölja mina misstag skrattade hon, vände sig mot personen som stod brevid henne och sade. – Fy vad svårt det här var! Jag kommer att falla ihjäl mig innan det här passet är över.

Hon överlevde och innan passet var slut hade hon hunnit lära känna alla runtom henne i den svettiga gruppen, hon pratade och skrattade trots sina elefantlika rörelser och jag stod där och insåg vilken enorm begåvning hon satt inne med. Vilket geni i socialt agerande min vännina var. Några år senare fick jag ett namn på hennes typ av intelligens då begreppet EQ introducerades på skolor och arbetsplatser. Därmed fick den sociala kompetensen en viss status.

Men alla andra förmågor är kvar. Förmågan att organisera, att ordna upp tillvaron för sig själv och för andra har ingen benämning. Inte heller den praktiska förmågan, att kunna bygga, klippa hår, laga bilar eller tapetsera. Då är man händig men är man verkligen smart? Och smart är bättre än händig. Eller?

Ordet intelligens är vida tvistat av psykologer och andra teoretiker. Ordet kommer från det latina intellego vilket betyder förstå, inse, avgöra. En annan definition på intelligens är förmågan att dra slutsatser utan kunskap. Det borde betyda att intelligensen finns överallt. En snickare är mycket mer intelligent än mig i en snickarbod, han förstår hur man ska göra och han har förmågan att lära sig hantverket. Det har inte jag.

Jag är dessutom riktigt korkad med en sax i handen, en gång klippte jag min lillasyster och hon kan vittna om att jag inte har någon form av intelligens vad gäller frisöryrket. Hon såg ut som batman med lång lugg i mitten och superkort på sidorna.

Däremot blir jag riktigt intelligent om jag flyttar händerna till en dator. Min intelligens sitter där samt i det svenska språket, att uttrycka mig, att formulera ord till meningar. Jag har en viss social intelligens då jag kan hantera och komma överens med alla olika typer av människor.

Intelligensen finns överallt men den teknisk/logiska falangen har kidnappat ordet och tagit det som sitt. Det är orättvist. Att vara logiskt/matematiskt intelligent är inte bättre än att meka i bilar. Vem behöver ni i er vardag? En matematiker eller en bilmekaniker? När hade ni sist behov av att ringa någon och fråga om pythagoras sats? Ändå anses matematikerna smartare än bilmekanikerna, ändå ligger de högre på statuslistan över intelligens.

IQ och EQ borde följas av PQ, Practical quotient. Eller så skippar vi benämningarna och kommer överens om att alla fungerande människor har sin egen intelligens och att ingen av dem ska graderas i skalor. Vi behövs alla, var och en på sitt sätt.

Jag skulle personligen aldrig klara mig utan min frisör, hon är den smartaste saxbärande person jag känner

Det pratas mycket om Mona Sahlin nu. Om den nya partiledaren som måste vara en kvinna. Till varje pris. Det pratas om att den socialdemokratiska organisationen kräver detta, men alla andra kvinnor har sagt nej och kvar står Mona Sahlin. I mina ögon, det vill säga en vanlig medborgare som är ganska oengagerad i politiken, så tillhör Mona Sahlin en av de gamla rävarna. En av de som har slutat vara visionär och bara är karriärskvinna. Som endast är ute efter att ta kliv uppåt, inte förändra världen. Jag kan ha fel, jag är bara en vanlig medelsvensson, men jag är en av de som ska rösta vid nästa val och jag är inte ensam om min åsikt.

Det hjälper dock inte, Mona Sahlin är kvinna och förmodligen kommer hon att bli partiledare för det gamla arbetarpartiet och jag kan inte låta bli att fundera på varför. Varför ska det vara en kvinna till varje pris? Varför just nu när det uppenbarligen inte finns någon lämplig kandidat? Hur vrickat får jämlikhetstänkandet bli? Jag tror att jämlikhetsSverige gör oss själva en björntjänst.

Männen har genom tiderna fått ta skulden för den ojämlika världen. Historiskt sett är det riktigt. Män har förtryckt kvinnor i årtusenden och gör det fortfarande i vissa fall. Det ska fortfarande bekämpas med hjälp av hårdare straff för kvinnomisshandel etc. När det gäller den övriga delen av strävan efter jämlikhet så finns det fler vägar att gå än kamp för kvinnors rätt till höga poster.

Naturligtvis ska det finnas kvinnor på ledande positioner i Sverige men bara de som är bäst lämpade för jobbet, oavsett kön. Att köra med "varannan damernas" är lika korkat som att bestämma att alla föräldrar ska dela föräldraledigheten med exakt halva tiden var. Den förälder som är bäst passande att vara hemma ska sköta barnet den längsta perioden, oavsett kön. Den chef som är bäst lämpad för jobbet ska få platsen, oavsett kön. Det är egentligen så enkelt men vi gör det så svårt.

Jag är medveten om att kvinnor har svårare att klättra upp i ledande positioner, främst på grund av den manliga ryggdunkarmentalitet som finns i bland politiska partier och företagsledningar. Det är en kamp som måste fortsätta och det är vi kvinnor som måste utföra den största förändringen. Kvinnor är i allmänhet dåliga på att dunka sina medsystrars ryggar. Vi kvinnor måste stå upp för varandra, även när vi hamnat i gräddfilen av sin karriär. Vi har en benägenhet att glömma våra medsystrar, kanske av rädsla att förlora den position vi eftersträvat så länge, kanske på grund av ett behov att bevisa hur kvalificerad vi är genom att bli en av männen.

Kvinnor har aldrig varit kända som några lagspelare och det är dags att vi ändrar på det. Det är dags att de kvinnor som finns i toppen hjälper sina kvalificerade medsystrar upp istället för att bli "en av grabbarna".

Dock bara de kvalificerade, vilket är ett krav som ska ställas på bägge könen. Att sätta en kvinna på toppen som inte är lämpad för jobbet kommer bara att vara till nackdel i strävandet mot jämlikhet. Dessutom anser jag det vara en skymf mot den kvinna som blir tillfrågad.
- Varför fick du jobbet?
- Jag var den enda kvinnan som ville ha det…

Vem vill utsätta sig för något sådant?

Jag hoppas att inte Mona Sahlin vill det för jag tror inte det socialdemokratiska partiet kommer att tjäna på detta val. Jag tror inte heller att kvinnorrörelsen tjänar på Mona som Sveriges första kvinnliga partiledare. Ärligt talat så vet jag inte om det finns några manliga representanter som är lämpad för jobbet och jag kan inte låta bli att fundera över hur Sverige hade sett ut om Anna Lindh struntat i att besöka NK den den där ödesdigra dagen. Hade vi behövt betala flera hundra extra till A-kassan varje månad om hon fortfarande varit i livet? Jag tror inte det.

Det är dagen före nyårsafton och Saddam Hussein lever inte längre. Världen har blivit av med en av historiens ondaste människor. Även en av historiens räddaste människor med tanke på alla som fallit offer för honom, både bland fiender och vänner. Rädda människor med makt är farliga men frågan är om man ska straffa mord med mord. Som demokratisk medborgare anser jag att det är fel. Som mamma anser jag att det är.. vadå?

Om jag råkat ut för Saddam Husseins grymma handlingar så skulle jag dansa på gatorna på samma sätt som irakierna gör i Bagdad just nu.  Eller skulle jag det? Ibland kan döden vara en behagligt alternativ till ett liv i skam och förudmjukelse. Ibland kan döden bli vägen till upprättelse, speciellt i mellanöstern. Om Saddam hade fått välja mellan ett liv i en fängelsehåla och en död som kan göra honom till martyr, vilken tror ni han hade valt? Jag tror att Saddam Hussein, med tanke på alternativen, mötte döden med ett leende och jag beklagar morgonens avrättning både som mamma, samhällsmedborgare och demokrat. Ingenting gott kommer att komma ur hans död. Bara mer motsättningar med en tyrann som förvandlas till martyr, svävande över krutröken i Irak. Hans anhängare har fått den ultimata anledningen att fortsätta sin strid mot västerlänningar och andra fiender. De har en orsak att möta död med död och Sadam har fått som han vill.

Den enda vinnaren av morgonens avrättning var Saddam själv och jag sörjer mänsklighetens benägenhet att låta rädsla och hat fatta de stora och ödesdigra besluten.

Jag är en kvinna i 2000-talet. Jag jobbar heltid och bor ensam med mitt barn. Jag vill lyckas på jobbet, vara en god mor och vän men även ta hand om mig och min kropp. I perioder går det sisådär. Tiden räcker inte riktigt till och jag har inte så mycket egen tid efter att arbetsdagen är slut.

Trots att dagarna är hektiska så kräver ingen av mina dagliga uppgifter någon typ av muskelkraft. Jag jobbar i mitt anletes svett men det enda muskelstyrka jag använder är hjärncellernas armhävningar inför diverse felsökningar och problemlösningar. Efter arbetstid cyklar jag hem vilket tar ca 7 minuter. Efter 19.30 är jag bunden vid hemmet där det finns dammsugare som suger upp allt damm och tvättmaskin som tvättar våra kläder.

Jag är ungefär som alla människor i vår tid och som alla andra tar jag till diverse redskap när jag under något förlängda lunchpass ser till att min kropp får jobba på det sätt den är skapt till. Då – när jag sliter bland maskiner eller cyklar på cyklar som står still så ser jag mänskligheten inför min inre syn. Jag ser hur vi har skapt vår vardag så bekväm att vi måste uppfinna maskiner för att ge kroppen den energi den behöver. Vi har fjärrkontroller till allt och timer på lamporna. Vi stoppar in tvätt i tvättmaskinerna och klagar över att det är jobbigt att vika ihop de rena kläderna. Våra bilar tar oss överallt i ett rasande tempo till stormarknader som är överfulla av färdigförpackade varor. Vi behöver aldrig anstränga oss och kroppens muskler förtvinar i samma takt som hjärncellerna hyperventilerar av ansträngning.

Detta tänker jag på när jag sitter på roddmaskinen som ska stärka min kropp. Jag tänker på att det vore bättre att ro i en båt, men vem ror nuförtiden? Det går faktiskt fortare med motor. Jag tänker på att min kropp är gjord för fysiskt arbete men på grund av bortrationaliseringar så cyklar jag på en cykel som inte tar mig någonstans på samma sätt som hamstern springer i sitt hamsterhjul.

Våra skarpa hjärnor som skapat alla bekvämligheter och effektiviseringar har gjort oss till råttor i en bur. Råttor som är låst vid ett hektiskt liv och som springer runt i hamsterhjul för att motionera sin kropp. Vi ror en roddmaskin i rikting mot ingenting i en syrefattig träningslokal istället för att inandas den friska vinden i en roddbåt till sjöss. Vår kropp är gjord för att så frön och skörda vetet. Att mala mjöl och baka bröd. Istället går vi till affären och köper vårt färdigförpackade bröd med grovt mjöl i för det är viktigt att vara nyttig.

Vi är inte skapt för det här sättet att leva. Den eviga tankeverksamheten kräver mycket mer energi än vanlig hederligt muskelarbete skulle kräva. Vi har inte utvecklat förmågan att hålla reda på alla teknikaliteter som vardagen kräver, på samma sätt som vi inte har avecklat behovet att få jobba med kroppen. All tankeverksamhet skapar stress men vi har inte tid att ta i med våra kroppar och på det sättet jaga stressen på flykten.

Vi blir inte avslappnat trött i muskler och leder efter en dag på kontoret. När vi lägger oss på kvällarna är hjärncellerna lika förvirrat trötta som musklerna är rastlösa och jag önskar att vi någongång hittar en balans. Jag önskar att vi kunde backa tillbaka tiden lite, att vi hade tänkt oss för innan vi effektiviserade bort det som gynnade vår kropp och därmed vår själ. Jag önskar att vår hjärna inte varit så dumt skarp. Jag tror vi har gjort oss själv en björntjänst. 

Snart är den här. Julafton med julbord, glittrande barnaögon och den nervösa väntan på tomten. Snart stundar julaftonsmorgon och allt som hör därtill. I mitt fall är det en harmonisk förväntansfull dag i familjens sällskap. Det är en dag full av umgänge med min familj med god mat och glada skratt. Det är glatt, det är tryggt och det är en dag som lyser upp i midvinterns mörker. För mig är julafton en harmonisk final efter en hektisk julmånad. För min dotter är det dagen hon har väntat på så länge, den stora dagen då tomten kommer och då vi sover över hon mormor och morfar. Dagen då hon får lägga paketen under julgranen och klä sig fint. Hon har svårt att somna ikväll, benen vill inte ligga stilla och hon suckar fnittrande i sängen.

Så ska det vara

Förhoppningsvis väntar samma harmoni för er som läser detta. Förhoppningsvis kan ni känna igen er i ovanstående rader, men jag vet att det bara är en önskedröm. Det sitter allt för många med en klump i magen just nu. Människor som inte känner någon julstämning utan lever i skräck och oro över hur morgondagen ska bli.

Jag önskar jag kunde ge er styrka att förändra ert liv. Jag önskar att jag tog mig bakom det skal av ursäkter som att
- Ödet har sagt att jag ska leva så här,
- Man får ta det onda med det goda, vi har bra dagar också
- Det kommer att bli bättre, bara han slutar..

Ord som är så vanliga, men bara ett sätt att ursäkta det liv man lever. För det är lögn. Ödet finns inte – bara människans förmåga att styra sitt liv. En förmåga alla har, den är bara lite mer dold hos vissa. Alla kan dock göra sitt liv gott igen genom att lämna det onda och inse att det inte går att förändra en annan människa.

Jag önskar jag kunde inplantera den vetskap jag har om att livet går att förändra, hur omöjligt det än ser ut inifrån. Jag önskar att jag kunde rikta ögonen mot era barn och få er att känna den inneboende styrka som finns i varje förälder. Det gäller bara att hitta den i det inre kaoset som råder när livet inte blev som man tänkt sig. När man har tappat kontrollen. Jag önskar jag kunde säga till er alla att ni är fantastiska och att ni kan förändra ert liv. Jag önskar att jag kunde få er att sträcka på ryggen och titta ut genom fönstret. Det finns ett annat liv därute. Ett bättre, friare och lyckligare liv, ett liv som ni har förtjänat. Kanske även ett svårare, fattigare och mer komplicerat liv. Men friheten ger er styrka att orka och lycka kan inte köpas för pengar.

Fick jag ge endast en julklapp i år så skulle jag ge ovanstående tankar till de förtryckta världen över. Nu kan jag inte det utan bara rikta en önskan till alla människor som läser detta. Se till att julafton blir en ljust minne i ert och era barns liv. Lägg konflikterna åt sidan för en dag. Lämna inte mamma/mormor/farmor ensam vid spisen utan hjälp henne så att alla får vila till jul. Bjud in grannen som sitter ensam i jul. Strunta i spriten och ägna er åt varandra men framförallt barnen. De ska tindra med ögonen, inte kasta osäkra ögonkast mot vuxna som beter sig konstigt. Kan du inte låta spriten vara för en kväll utan bortförklarar mina ord med löjligt nonsen så har du problem. Avlägg ett nyårslöfte om att låta nästa jul bli en nykter jul. Var snälla mot varandra därute, låt inte någon ilska, slag och hårda ord gå ut över människor ni älskar.

Ta hand om varandra i jul

Idag fyller min dotter år, men dagen som precis gått har en extra plats i mitt hjärta. Det var under det dygnet jag utförde det maratonarbete det innebar att föda min dotter.  Jag minns att vinternatten gnistrade kall och klar utanför förlossningssalen och att barnmorskan tuggade tuggummi. Jag minns att jag mådde illa av tuggummisdoften men var för snäll för att säga till. Jag var en snäll flicka innan jag blev mamma. Alldeles för snäll.

När klockan närmade sig 19.00 blev det liv i rummet. Mitt barns hjärtljud gick ned och slangar kopplades hit och dit för att hålla koll på barnet och mig. Barnmorskor sprang ut och in och de mindre rutinerade kunde inte dölja sina bekymmersamma miner. Jag lutade huvuet bakåt och undrade om jag skulle misslyckas. Om jag inte var nog bra för att föda barn. Om jag var för svag, för dålig. Jag var trött till kropp och själ och jag tvivlade.

Hjärtljuden blev aldrig akut låga, däremot blev värkarna kortare allt eftersom tiden gick. Återigen blev de unga barnmorskornas ansiktsuttryck fundersamma. De höjde droppet utan resultat. Jag kände hur kroppen gav upp, hur mina muskler inte ville lyda mig men jag hade slutat tänka. Det var midnatt den 17 december. Jag somnade och vaknade i halvt medvetslöst tillstånd, där jag mekaniskt gick igenom den kommande värken innan jag sjönk tillbaka i dvalan efter ett alldeles för långt dygn.

Då uppenbarade sig en äldre kvinna i rummet. Genom halvslutna ögon såg jag att hon tittade på droppet och drog upp det till max. Hon tittade på mig och jag minns att jag tyckte hon såg ut som en ängel i sina vita kläder. Jag såg in i hennes ögon och de såg trygga ut så jag fortsatte titta. Efter några minuter tog hon tag om mina axlar, såg mig i ögonen och sade.
- Nu ska barnet ut och droppet hjälper inte. Jag kommer att trycka på utifrån och du får hjälpa till från ditt håll. Nu är det du och jag.

Kvinnan lade sig ovanpå mig och hon hade rätt. Plötsligt var det bara hon och jag långt bort från alla slangar och sterila britsar. Plötsligt fanns bara två kvinnor i en tidlös tid. Två kvinnor i en kamp för livet. I en kamp som kämpats under årtusenden i kvinnors värld. Barnmorskan rullade med armarna ovanpå min kropp och jag tog i. Glöden tog tag om mig och tjugofyra minuter över midnatt den sjuttonde december i milleniumets sista år så föddes min dotter. När hon låg på min mage med exakt samma kroppstemperatur som mig så försvann den snälla trötta flickan och förvandlades till en stark moder. Kärleken slog mig som ett knytnävsslag i magen när jag såg min dotter ligga mot mitt bröst.

Jag hade hört att det kan ta lite tid att hitta moderskänslan. Att man kan behöva en stund att ta in det stora som har hänt. Men så var det inte för mig, jag blev knockad av de känslor som intog min kropp. En enorm kärlek gick direkt från mitt hjärta till hennes när jag för första gången lade armarna om det största underverket i världen. 

När jag ett dygn senare stod med min dotter i famnen och tittade ut mot den mörka vinternatten så var känslan lika gnistrande klar som stjärnorna på himlen.
- Du är min dotter och jag är din mamma. Jag gör vad som helst för dig.

Nu har det gått 7 år och min dotter kan läsa, spela saxofon och rida på hästar. Hon har kompisar och lever sitt liv på 7-åringars vis. Vi har för länge sedan funnit vardagen men känslan är lika stark som natten för 7 år sedan
- Du är min dotter och jag är din mamma. Jag gör vad som helst för dig

Julpyntningen fortskrider. Jag hann inte klart igår, eller rättare sagt – jag orkade inte klart. Nu börjar dock alla tomtar snart vara på plats. Julstjärnorna hänger där de ska och två banankartonger med "vardagspynt" står i hallen i väntan på transport till uteförrådet.

När jag plockade upp tomtar blandat med julstjärnor och dotterns egna alster från förskola och dagis, så hittade jag dessa.

Två stycken julburkar. Jag minns inte vad jag har använt dem till men för mig förknippas sådana här bara med en sak.

Farfars hemmagjorda polkagriskarameller.

Jag drömmer mig tillbaka och minns hur han stod i det stora köket i det röda huset utanför Malå och gjorde karameller veckorna före jul. Han mjölade in händerna, tog upp smeten och drog den lång. Sedan vek han den dubbel och började om igen. Så stod han länge länge. Han drog och vek och började om. Drog och vek och började om. Farmor droppade då och då i lite karmellfärg för att få de röda ränderna och vi barn stod och såg polkagrisarna växa fram mellan hans händer.

Ibland fick vi en liten bit att göra själva. Vi drog och drog men det var tungt och det gällde att hålla smeten rörlig hela tiden. Den stelnade på ett kick och armarna blev tunga av det ständiga dragandet. Jag minns hur jag fachinerades över hur farfar hanterade den stora smeten och jag tänkte att han måste vara starkast i världen.

När smeten var klar så klipptes den till små godisbitar. Det var bråttom och vi barn backade undan och betraktade det snabba klippandet. Godisarna mjölades in och lades i röda julburkar. Farmor ställde ut dem i den lilla kalla hall som fanns direkt innan för ytterdörren. Där, i mörkret precis bakom dörren in till värmen stod de och ibland stoppade man ned en hand i den kalla burken och smakade på några godisar. Händerna blev mjöliga och godisarna smälte i munnen. Jag minns doften, jag minns känslan av ett tunt lager mjöl innan godissmaken tog vid.

Nu för tiden äter jag aldrig polkagrisar. De smakar inte polkagrisar. Dessutom saknar de upplevelsen av det varma köket, doften av smält socker, farfars dragande med degen och farmor beredd med den röda färgen. Det snabba klippandet med saxen och slutligen den mjöliga godisen i munnen.

Jag tittar återigen på mina juleburkar som står på köksbordet och önskar att jag kunde fylla dem med farfars polkagrisar. Men det går inte, de tillhör en annan tid. En tid som är så långt bort men ändå känns så nära, precis som med alla fina minnen inom en. Minnen som är så speciella att de förvaras på en speciellt plats i hjärtat. De plockas fram så många gånger att de förblir knivskarpt tydliga i lukt, smak, syn och känsla.

Jag är lyckligt lottad som har hjärtat full av speciella minnen och jag kan känna polkagrisen smälta i min mun när jag borstar bort mjölet från händerna.

Då jag ändå har varit i kontakt med döden så fortsätter jag i den andan med en rapport från alla helgons dag. Det blev inget blogginlägg från den högtiden i och med att jag tillbringade kvällen på en födelsedagsfest söder om stan. Festen var inte ett dugg allhelgonalik och jag borde kanske skämmas som inte ägnade helgen åt att hedra mina nära och kära som har vandrat vidare från detta jordeliv.

Men jag skäms inte ett dugg. Jag har hittills varit ovanligt förskonad från döden. Inga plötsliga sjukdomar, inga olycksfall har drabbad min familj under min livstid. De enda som har lämnat oss är den äldre generationen som somnat in efter ett långt liv. Dessa tänker jag på oavsett om det är allhelgona eller ej.

Den människa jag saknar mest är min farmor. Farmor var en fantastisk människa. Hon var unik i sin varma godhet men med en egen vilja och sunda åsikter. Hon och farfar levde tillsammans i det stora röda huset utanför Malå. De uppfostrade 4 barn och tog hand om krigsbarn från Tyskland. De slog åkern och satte potatis, de skötte om djuren och jobbade. När vi föddes öppnade de sin famn och sina dörrar för oss och jag kan fortfarande känna den trygga varma känslan när vi steg in i hallen efter en lång bilfärd från Vilhelmina i den gröna Volvon. Jag kan känna smaken från hennes bröd och känna hennes varma händer på mina.

Min familj tillbringade stora delar av somrarna hos farmor och farfar. Där träffades alla kusiner och vi drev omkring i byn på jakt efter äventyr i bästa saltkråkeanda. Killarna jagade älg med trägevären från det lilla jakttornet som stod vid jordgubbslandet. Jag, som var ett stort fan av "Vi fem-böckerna" löste tillsammans med kusinen Emma de mest äventyrliga mysterier i byn. När vi inte räddade Emmas katt från vår hund förstås. När vi tröttnade på detta så lekte vi cirkus och tvingade våra småsyskon att vara tigrar medan vi var lindanserskor och cirkusdirektörer. Det var bra somrar, i mitt minne regnade det aldrig.

Mitt i folksamlingen stod farmor. En farmor som bakade bullar och alltid fanns där för sina barnbarn.  Farmor som alltid försvarade oss, vad vi än hade gjort. Farmor som aldrig behövde uppfostra – bara älska. Farmor som var vår största försvarsadvokat när vi hade hittat på bus, farmors kärlek var villkorslös.

Farmor bakade radiokaka tillsammans med barnbarnen och tunnbröd i bagarstugan tillsammans med döttrar och sonhustrur. Hon fixade i köket och ringde på den lilla klockan som gick till snickarboden när det var dags för mat. Där stod farfar och snickrade möbler. Han svarvade och limmade och kom in med sågspån på byxorna och luktade trä. Farmor var navet i hjulet, hon var hemmets centrum och trots att de levde i de gamla könsrollerna så kan ingen säga att hon var förtryckt.  

Farmor var lite som Da Vinci. Hon var perfekt och före sin tid. Långt före miljörörelsen så började hon med sin egen sopsortering. Efter varje bak gick hon ned till den lilla sjön nedanför huset. Där lade hon i alla äggskal för att motverka försurningen av sjön.
- Det kanske inte gör särskilt mycket, men huvudsaken är att man gör det man kan, sade hon till mig med den där lugna trygga rösten. Den meningen har jag tänkt mycket på genom åren. Gör ditt bästa, det är allt vad som krävs och något som alla människor klarar av.

Kvällen när farmor dog minns jag som igår. Boston Public gick på TV:n när telefonen ringde. Jag kastade mig i bilen och körde genom regnet. Bilens vindrutor var lika våta som mina kinder när jag parkerade bilen på lasarettets parkering. En väktare släppte in mig och jag sprang hela vägen genom de kvällstomma korridorerna trots att jag visste att det redan var för sent. Lyckligtvis hade kusinen Emma stannat kvar där under kvällen, farmor hade inte varit ensam. Resten av familjen var däruppe och jag strök en hand över farmors fridfulla kind och jag kände smärtan i bröstet över att lämna en av mina tryggaste människor och behöva bli vuxen. Så länge farmor fanns så var jag liten. Så länge hon levde och jag kunde känna hennes händer på mina, så levde de soliga somrarna och varma jularna. När jag såg henne ligga där i sin sjukhusäng så insåg jag att jag tiden är förbi. De soliga somrarna kommer aldrig mer igen och jag kommer aldrig att få känna doften av henne och se hennes varma blick.

Nu har det gått några år och jag har anpassat mig till saknaden. Farmor finns fortfarande inom mig. Ovanför spisen i köket sitter ett foto av henne och när jag lagar mat så tittar jag på kortet och pratar med henne. När livet är hårt pratar jag extra mycket och ber henne prata med han däruppe så att jag får lite stöd i det som är svårt. Hon är klok, min farmor. Hon om någon borde kunna övertala honom att hjälpa mig. Hon är ju min största försvarsadvokat.

Foto: Min mamma

TV kan verkligen fixa allt nu för tiden! Bor du i ett ruckel? Ring TV så kommer några snygga snickare och en engelsktalande bög med en liten hund och vips så är det fallfärdiga huset fixad till en lyxkåk. Är du en gambler, så ring den andra kanalen. Då får du väga skrotet du har samlat på dig genom åren och hoppas att det är tunga grejor de starka karlarna släpar ut i containern, vars vikt sedan omvandlas till pengar för renovering. Minimalister och tibetanska munkar göre sig icke besvär.

Är du ful, fet och finnig så har du två alternativ. Antingen ringer du de utländska kanalerna som använder kniv och botox. Du får lida dig igenom ett antal veckor men sedan är du snygg och smal och lycklig. Du kan se resultatet i förväg genom att titta på programmen, alla ser nämligen likadana ut när de är färdigrenoverade. Är du rädd för knivar och sprutor så kan du gå den mer naturliga vägen. Bjud in the woman from hell i ditt hus. Låt henne förnedra dig genom att gå igenom ditt kylskåp och berätta vilken livsfarlig föda du äter. Tvinga dig sedan igenom några veckor av mixade alger till frukost med en TV-kamera i nyllet, som zoomar in alla din kräkreflexer och vips så är du smalare och vackrare, piggare och jääättelycklig.

Fixar du inte barnen? Inga problem. Ring TV:s egna nannyjour och de invaderar ditt hem och familj. Låt dem sätta upp regler, sådant du inte hade en aning om. – Va? Måste man säga NEJ till sitt barn ibland? – Vad säger du, ska man umgås med sina barn? Under två veckor ska hela familjen omprogrammeras och kamerorna zoomar återigen in ditt förtvivlade ansikte och barnens hysteriska utbrott.

Är du singel? TV löser det. Gå en singelkurs och sedan kan du dejta friskt. Du blir stajlad och masserad och får hoppa fallskärm, sedan är problemet ur världen och du blir stadens casanova. I ett kick.

Har du ett förhållande men är misslyckad i sängen. Lugn bara lugn. Åk till england och var med i TV. Med värmekameror får du ha misslyckad sex i TV för att sedan coachas till att bli ett sexuellt vidunder.

My gad, vad har hänt med det sunda förnuftet? Med integriteten? Vem i helvete blottar sitt liv i TV? Hur kan man vilja visa upp sitt dåliga sexliv till allmänt beskådande? Vem vill bli igenkänd på stan som "hon som häller i sina barn 3 liter cola om dagen"?

Är det en panikhandling? Finns det så många svenskar, som är så olyckliga med sitt liv att de blottar sig själv i TV för att få hjälp? Sitter det så många olyckliga föräldrar därute som inte vet hur man ska förhålla sig till sina barn? Är befolkningen så ensamma att de hellre ringer TV än familj och vänner? Var finns skyddsnätet? De som hjälper till med stöd och råd som kanske inte alltid är så roliga att höra? Har varje familj blivit en ö som ska klara sig själv i vått och torrt? Är relationerna till släkt och vänner så ytliga att man inte kan hjälpa varandra med sådant som är svårt? Så ytliga att man hellre blottar sig i TV? Jag har ingen aning, mer än att det är sorgligt.

Husrenoveringen må vara, det skulle jag själv gärna ställa upp på. Det andra får vara. Ingen rör mitt barn och det behövs inte. Jag har lärt mig ordet nej. 

Jag tror inte att jag blir lyckligare av spetsigare haka och tandbryggor. Kanske av mindre mage men det ordnar jag själv om jag vill. Algfrukost är inte att tänka på eftersom att jag får kväljningar av blotta tanken, dessutom skulle jag slå ned den som försöker ta ifrån mig mina kycklingfiléer och byta ut dem mot grönsaksröra.

Singelcoachen kommer jag heller aldrig att besöka. Däremot skulle jag kunna skicka dit några av mina dejter. Killar som blundar när de pratar, snackar om grönt the som hjälp mot återkommande depressioner, lättar sitt hjärta under en dans eller berättar om hur mycket de brukar dricka på alla fester. Herregud, sök hjälp och lämna mig ifred.

Med tanke på ovanstående stycke så måste jag förtydliga att jag inte är manshatare eller obotlig singel. Jag skulle inte klara mig en vecka utan mina killkompisar och kollegor. Jag kommer att träffa någon att älska så småningom. Någon som dricker kaffe, äter vitlök men inte jämt, som inte dricker sig berusad vid första bästa tillfälle, inte är deprimerad, är lång, snäll och rolig osv…

Undrar vad singelcoacherna säger om min kravlista…

Så var det helg igen. Jag har ägnat kvällen åt att se på TV och städa inför morgondagens fest. Då jag är mest aktiv på natten och egentligen borde ha nattjobb, så bestämde jag mig för att städa ikväll och slappa imorgon.

Nu har jag hämtat pappa från hans personalfest och skjutsat hem honom. När jag var ung krävde min hobby och vårt geografiska läge många och långa skjutsar till träningar och tävlingar. Vi bodde i Vilhelmina och jag hade fastnat för hundsporten. Jag hade en bordecollie och i många år så levde jag för träningar och tävlingar inom bruks och lydnad. Under vår, sommar och höst tävlade jag var och varannan helg. Vi åkte till grannklubbarna och det kunde vara allt från 7 till 35 mil.

Tävlingarna började klockan 7 på morgonen och var i bästa fall slut vid middagstid. Det vill säga ändlösa dagar av väntan. Min farbror talar än idag om när han skulle följa med och titta. Han hamnade brevid planen med platsliggning. Under platsliggningen ligger hundarna stilla i en lång rad över gräsplanen. Min farbror påstod att han hade varit med om mer spännande saker i sitt liv. Jag förstod inte vad han pratade om men det gör jag nu. Dessutom var prisutdelning försenad till ungefär midnatt och hundsport blev aldrig någon favoritsport hos min farbror. 

Jag var däremot väldigt tävlingsinriktad och tonåring. Dessa egenskaper tillsammans kan vara en knepig kombination. Jag var bland annat hysteriskt rädd för att komma försent till tävlingarnas upprop vilket betydde att jag och min pappa nästan alltid var först av alla tävlande. Jag minns hur vi stod med bilen utanför klubbstugorna gråmulna mornar . Pappa lade ned förarsätet och sov och jag fumlade med kopplet medan jag väntade och var nervös. Sedan väntade han tålmodigt en hel dag för att i värsta fall åka hem med en sur dotter som svor över resultatet.

Hans tålamod tillsammans med min enträgenhet gav dock resultat. Jag och Raja blev väldigt duktiga. Det betydde även att resorna blev längre för pappa och mig. En gång tog vi flyget till Göteborg för då hade jag blivit uttagen till SM i lydnad. Raja åkte i stor flygbur med rött täcke under sig. Hon åkte lastvagn över hela Arlanda när vi mellanlandade och kom senare ut på rullbandet i Göteborg. Vi bodde hos pappas kusin som var barnpsykolog och hade en lägenhet med dörrvakt och heltäckningsmattor i entrén. Han åt aldrig hemma utan bara på restaurang och jag tyckte det var som på film.

En annan gång åkte vi till Uddevalla då jag hade tagit mig till SM för räddningshundar. Vi åkte återigen flyg och ägnade en hel helg på ett skrotområde förutom den traditionella kortegen genom stan. Det regnade men det var kul ändå.

Oftast handlade det dock om resor till grannkommunerna i regn, frost men även sol och vackert väder. Pappa skjutsade och väntade. Han hade hund i tjänsten och tränade själv, så han förstod tjusningen med mitt intresse. Dessutom hade jag så mycket vett i kroppen att jag tackade för skjutsen och hjälpen.

- Det är bara att bjuda igen, svarade han då.

Det har jag gjort ikväll. Jag har tagit mig en bit på väg i att bjuda igen och har ungefär en jordenruntresa kvar innan jag är klar. Förmodligen behöver han inte så mycket skjuts men han har gett mig många glada minnen och erfarenheter, samt visat mig hur man ställer upp för sitt barn, något jag kan ge vidare till mitt eget barn. Det är också lön för mödan. Dessutom så hade han nog ganska roligt, åtminstone när det gick bra och jag inte surade en hel hemresa

För ett år sedan tog vår bostadsrättsförening steget in i sopsorteringens land. Vi fick en blå hink och en hård förmaning om att sortera förpackningar och lägga dem i rätt kärl i det garagage som agerade sopåtervinningsstation. Om vi inte skötte oss så hotades det med hyreshöjning och vi skulle förpassas till depressionens 30-tal. Bladgatan skulle levas i gråskala och blev det riktigt illa så sades det att Morran skulle lämna mumindalen och flytta hit.

Jag installerade sopkärlet under diskbänken och de vinflaskor och krukor som bodde under min diskbänk fick maka på sig  för att rymma jättehinken. Dessutom förlorade vi vårt grovsoprum som nu skulle agera sopstation. Plötsligt blev det här med sopor väldigt krångligt. Allt skulle sorteras och utan grovsoprum så blev det ännu mer komplicerat. Var sorterar man en bordslampa? Plastförpackningar? Brännbart? Kanske glasigloon? Det blev även problem med annat. Var ska man förvara ursköljda mjölkförpackningar medan de torkar? Vad är hårdplast och mjukplats och vad gör man med det som innehåller flera olika material?

Lyckligtvis så anpassar man sig till verkligheten och sorteringen fortskred med vissa återfall till "kasta allt i soprummet"-bekvämligheten.

Nu har vi gått ett steg längre. Nu ska även matavfall sorteras. Idag har vi fått ännu fler kärl och dessutom har vi fått skriva på ett kontrakt där det står att vi ska sköta oss och sortera tills döden skiljer oss åt. Annars kommer vi att plågas på skampålen och sedan förtvina i helvetets skärseld. Ungefär

Nu få krukorna och vinflaskorna bo någon annanstans. Den bruna lilla hinken har skruvats upp på innersidan av den andra skåpdörren och den miljövänliga majspåsen sitter i hinken. Genast uppfinner sig problemet igen. Vad ska man slänga var? Hur är det med kaffesump? Sumpen borde gå i bruna hinken och filtret i pappersåtervinningen. Ska jag stå och rensa filtret från kaffesump? Det kommer att bli kladdigt. Jättekladdigt. Jag bläddrar i boken och ser till min lättnad att allt räknas som hushållsavfall.

Under min diskbänk har jag nu en hel sopanläggning och det är säkert bra och miljövänligt men jättejobbigt. Så fort jag öppnar dörren så ser jag dessutom kaffesump och matrester i en salig blandning och jag misstänker att den där påsen kommer att bli den bästa bantningsmetod som dykt upp i mitt hem. För varje sak som ska till soporna så stannar jag dessutom upp och tvekar. Plötsligt är det inte självklart att kasta sopor längre och jag blir irriterad på att snart allt kräver tankeverksamhet. Man ska snart vara utbildad miljötekniker för att kunna stöka undan maten! Dessutom ska påsh*lv*terna kastas i garaget borta vid parkeringen vilket betyder att jag inte kan springa ut och kasta soporna utan att låsa dörren eller säga till Matilda var jag går. I-landsproblem – jag vet.

Jag vill ändå deklarera att jag är "emot". Jag ogillar sopsortering lika mycket som jag inser att det är nödvändigt. Miljön är viktig och vi ska tänka på våra barn som är vår framtid. osv. osv. Jag inser vikten av det hela och därför kommer jag att sortera. Jag kommer att slå upp i boken när jag står där med äggskal i handen och funderar över om det är äggförpackning eller matrester. Jag ska arkivera felsökningsschemat som jag fick med, så att jag är förberedd inför eventuella missöden. Ikväll ska jag tända ljus och ha myskväll tillsammans med DVD:n "Sortera mera!" Det ska bli spännande. Jättespännande..

Snacka om vuxenpoäng….

I vår del av världen har det varit torrt och varmt hela sommaren. Det rådde eldningsförbud långt in i Augusti och det var först i slutet av den månaden som vi fick några ordentliga skurar som vattnade sönderbrännt gräs och torkade blommor. Sedan dess har det regnat ordentligt. Vi hade ett ordentligt skyfall för några veckor sedan och nu strilar regnet ned dag ut och dag in.

- Det är bra, sade Anna-Maria när vi drack en kopp kaffe ikväll.
- Då blir det inte så mycket snö.
Jag funderade om det var ett önsketänkande från min vän som verkligen hatar att skotta snö och svär så snön smälter när hon slåss med spaden, eller en vetenskaplig sanning.

- Mängden nederbörd är konstant, fortsatte hon.
- Det har jag lärt mig först nu.

Jag funderade ett tag och gör det fortfarande. Vadå konstant? Konstant per kvadratmeter? Faller det extakt lika mycket nederbörd per kvadratmeter? Eller kan det vara så att grannen får liiite mer än mig? Förmodligen är den konstant, lika mycket som ångar upp borde falla ned, vem som sedan får nederbörden har kanske med vindarna att göra, eller? 

Om den nu är konstant, inom vilket tidsintervall i så fall? Det låter märkligt att det skulle vara inom ett år, för hur vet naturen att deras kretslopp ska räcka precis under den tidsperiod som vi människor har bestämt oss för att allt börjar om? Naturen brukar inte låta sig tämjas av oss människor, hur mycket vi än försöker.

Vad jag vill säga med detta virriga inlägg är: Kan jag hoppas på mindre snö om det regnar mycket i höst? Eller kan det som borde falla ned i Umeå blåsa hit vilket medför att jag likt förbannat får skotta snö? Till på köpet Umeås snö? Jag vill i så fall lägga in en protest. Jag skottar inte upp deras snö. Vilken snö som helst, men inte Umeås. Umeå tror att de är så mycket större och bättre än Skellefteå och jag vägrar att låta dem få nöjet att se mig skotta upp deras nederbörd, de kan ägna sig åt sitt hockeylag istället.

Anna-Maria är från Umeå. Hon får skotta all snö i vinter. Speciellt om den är från Umeå. Förmodligen är all snö från Umeå. Problemet är löst och Anna-Maria kommer att bli jätteglad..

Detta är en blogg skriven i kronologisk följd.  Jag upplever – och skriver, tänker och skriver igen. Problem uppstår dock när jag under en helg inte har haft tillgång till en dator och känner att jag vill "skriva ikapp". Medan jag gör det fortsätter livet utan att ta någon hänsyn till att jag är kvar i det förflutna och inte har hunnit till nuet ännu. Därför blir min rapport från helgen något uppdelad, den kommer kommer lite då och då de närmaste dagarna.

Ikväll har jag varit på det första föräldramötet i första klass. Läraren Ewa hälsade oss välkomna och vi fick sitta på barnens platser. Matilda sitter längst fram och hon har skrivit veckans mål på en grön lapp som sitter fastklistrad på bänken: "Lysna och räcka upp handen" Matilda är en väldigt ordningssam flicka så är jag helt övertygad om att hon kommer att klara dessa mål. Bänken var hög men stolen var ännu högre och det märktes att jag inte går i första klass längre när jag försökte lirka upp benen på det lilla fotstödet som var monterat strax under hakan på mig.

Ewa berättade om skolan och om reglerna. Hon berättade om läxorna som hon hade varit tvungen att börja med tidigare än vanligt efter hårda påtryckningar av ettorna. Hon berättade om det mål skolan har för terminen, dvs att jobba med respekt. Både för varandra men även för vuxna. De har tagit tag i problemet med att barn skriker könsord åt lärarna och vägrar göra som de vuxna säger.

Sedan berättade Ewa om arbetsgruppen med de andra lärarna. Hur alla i klasserna A och B har gemensamma aktiviteter. Hur sexor kommer och läser för ettorna och de lekteman de har tillsammans. Borta är "storbarnen" som man var så rädd för som liten, istället kommer snälla sexor och läser böcker. Skolan har förändrats – till det bättre.

Ewa berättade också om massagen, där de masserar axlarna på sin bänkkamrat. Barnen sitter två och två/kille och tjej och massagen blir också ett viktigt verktyg i att avdramatisera kill och tjej-spänningarna som brukar finnas. Ett bra sätt – den enda närkontakt jag hade med killarna var när de drog mig i håret och när jag i ett anfall av raseri brottade ned grannen Robert på väg hem från skolan med den följden att han nästan började gråta.

Det var inte bara Ewa som pratade utan även skolsköterskan och fritidspersonalen. Massor av information av en personal som jag beundrar. Människor som ägnar hela sitt yrkesliv åt det viktigaste vi har. Människor som bygger upp vår framtid, som tar hand om våra barn när vi jobbar och som även gör en stor insats för barn som har det svårt i hemmen.

Jag förstår inte hur de kan behålla glöden i ett samhälle som inte gör speciellt mycket för att stötta dem. De drabbas av neddragningar och besparingar och den lön de själva får är ett hån mot den arbetsinsats de utför. För att vara IT-tekniker är jag ganska underbetalt i och med att jag jobbar i en kommunal verksamhet, trots detta så har jag högre lön än många förskolelärare. Jag ägnar min arbetstid åt datorer. Åt döda ting som i sig är viktiga för verksamheten, men långt ifrån lika viktigt som ett barn är. Att datorer ska generera högre lön än våra barn, det är en skam för samhället.

Däremot får lärarna uppleva någonting som jag saknar ibland, dvs känslan att göra nytta. En lärare kan bli ett barns hela livlina. De kan rädda ett barn från ett liv i misär genom sitt sätt att ta hand om sina elever. De kan bli ett barns enda trygghet i ett liv som kanske inte är så barnvänligt som en barndom ska vara.

Sådant är stort – mycket större än att ändra i portar och se till att mailen kan synkroniseras till mobilerna. Förmodlen är det därför de fortsätter med samma brinnande entusiasm. Förmoligen är det anledningen till den glöd som de visar på föräldramötena och till våra barn.

Vad det än beror på så är jag tacksam över att kunna lämna över mitt barn till en verksamhet som utvecklar henne lika mycket som den ger henne trygghet. Jag är glad över att se det engagemang de visar och är trygg i förvissningen om att de gör sitt bästa för att göra mitt barns tid på skolan ljust, tryggt och glatt.

Idag är det val och idag ska vi rösta.

Jag röstar av tre anledningar.
För det första så röstar jag som medborgare i en demokrati. Idag har jag lika stor makt som Göran Persson. Idag räknas min åsikt precis lika mycket som företagsledare, politiker och andra makthavare. Det känns bra och det är en förmån som inte är förunnat alla jordens invånare.

Detta är den andra anledningen. Idag röstar jag för att hedra demokratin. För ett antal år sedan jobbade jag i projekt för att integrera bland annat invandrare i samhället. Gruppen var en blandning av människor som flytt från andra länder  och svenskar som av andra orsaker hade förlyttats ut i den yttersta kanten av samhället. När det var dags för val så suckade svenskarna och sade att det inte spelade någon roll. Att politik var skit och att alla ändå var samma skrot och korn. Reaktionen från invandrarna var stark. De hade förlorat föräldrar och män i kampen för rösträttighet. De hade kämpat för demokrati men fått fly för sina liv. Deras högsta önskan var att få gå till en röstlokal i deras land. De föraktade den svenska soffliggarmentaliteten och jag förstår dem. Idag röstar jag för att jag får. Jag hedrar den svenska demokratin och de andra världsmedborgarna som kämpar för att få samma rättigheter som jag, genom att ta mig till lokalen och lägga min röst.

Demokratin är också en orsak till den tredje anledningen. Alla som brinner för något inom politiken går och röstar. Alla från Lars Ohly till högerextremister och nationalister. Så länge vi vanliga människor röstar så försvinner de extrema partierna in i mängden av röstkuvert. Den procentuella delen blir inte så stor att de kan få något inflytande. Vår uppgift är att hålla de onda borta från makten. Ju lägre valdeltagande desto högre bli extremisternas röster. Det får inte ske, därför röstar jag.

Idag har vi makten
Idag kan vi hedra demokratin
Idag kan vi göra en insats för att behålla vår demokrati.

Dotterns hals är mindre ond idag och febern ligger på "endast" 38,8 utan alvedon. Nog så högt, men bättre än igår, vilket vi får vara glad över.

Jag har cyklat till skolan för att ta hem hennes läxa + lite skolböcker. Vi har suttit i sängen och räknat antal blåbär samt läst om att Anna vill bli tandläkare och laga tänder och Malin som inte vill bli bov utan polis.

Nu ligger mitt barn och vilar medan hon lyssnar på vaggsånger som hon gillar. Bland annat Carolas sånger från skivan Sov på min arm. Den skivan spelade jag när hon var liten, under nätter då hon hade magknip eller dagar då hon inte ville somna. Jag minns tonerna som ljöd genom lägenheten, hennes huvud mot min axel och mina armar om den lilla kroppen.

Jag minns den där första smärtsamma kärleken när hon var så ny och så sårbar. Jag minns hur jag älskade så jag grät och hur världens alla faror plötsligt blev så påtagliga Så hotande och skrämmande. Jag minns den svårhanterliga rädslan för att försvinna från henne. Rädslan av att något skulle hända mig och överge ett litet liv som helt och hållet förlitade sig på min omsorg och skydd. Mest av allt minns jag den omtumlande blandningen av rädsla, styrka och obeskrivlig lycka.

Ibland kommer känslorna tillbaka. Sent på kvällarna när allt är stilla och mödrar dör på TV:n. Då kommer rädslan igen. Min dotter behöver mig fortfarande. Hon förlitar sig ännu på att jag finns som stöd, skydd och kärlek i hennes liv. Mitt barn börjar bli stor men det dröjer länge innan hon klarar sig själv och ibland önskar jag att hon växer upp fort så att jag inte behöver vara rädd längre. Å andra sidan så blir barnen aldrig stora och jag vet personligen inte vad jag skulle göra utan min egen mamma. Så när försvinner rädslan?

Förmodligen aldrig, men känslorna blir lättare att hantera. När mitt barn var litet och kärleken ny, så lät jag rädslan fylla mig under kärleksfulla stunder av skräck. Idag kan jag hantera både kärleken och rädslan. Livet med barn har blivit vardag. En vardag med vardagsbestyr men med kärleken till barnet som en gyllene ram runt hela den tavla som föreställer vårt liv. Rädslan dyker upp ibland, men nu bara som ett tecken på att den där obeskrivliga föräldrakärleken är lika stor som förr, bara inbäddad i några lager vardag.

Idag fyller mamma år. Grattis mamma!

För fem år sedan fyllde mamma 50 år och jag hade tagit ledigt från jobbet för att vara med på hennes 50-årsdag och hjälpa till med mat och fika till alla hennes gäster.

Strax före tre åkte jag för att hämta upp min dåvarande sambos son som hade slutat skolan för dagen. Radion stod på och berättade om ett plan som kört in i WTC. En otäck olycka tänkte jag och slog på TV:n medan jag väntade på pojken, lagomt för att se det andra planet kracha i torn två.

Resten av mammas födelsedag blev en väldigt annorlunda 50-årsmottagning. Gästerna satt tillsammans och tittade på TV:n. Vi såg Carl Bildt kommentera händelsen – Efter detta kommer världen inte att vara densamma. Han hade rätt. Mänskligheten befann sig i ett vägskäl och tog helt fel väg. En väg mot mer terror, mot ständiga hämndauktioner mellan öst och väst och ännu större misstänksamhet mellan folkgrupper.

Vem är förvånad? Mänskligheten är inte känd för att ta rätt väg mot framtiden.

Det märkliga är att enskilda personer alltid visar sådant enormt mod och godhet i krissituationer som dessa. Många riskerar och offrar sina liv för att rädda sina medmänniskor. För fem år sedan utspelades många hjältedåd liksom vid många andra kriser i världshistorien eller hos den enskilda människan. Människan är i grund och botten god – det är min fasta övertygelse.

Hur kommer det sig då att mänskligheten är ond? Om en miljon vita pärlor skulle samlas på en pärlplatta tillsammans med några enstaka svarta, så är den helhetliga bilden fortfarande ljus? Mänskligheten är inte funtad på det sättet. De flesta människor jag känner är goda, men ingen kan säga att mänskligheten i sig är god med tanke på hur vi behandlar varandra och den värld vi lever i. Varför är det så?

Har det med vår rädsla för det okända att göra? Vårt behov att skapa en värld som vi kan kontrollera och därmed stänga det okända ute? Att besluta vad som är rätt utefter vår egen livsfilosofi och klassificera alla andra sätt att leva som fel? Att i och med detta prioritera omvärlden efter hur lik den är vår egen värld och prioritera bort dem som är annorlunda men har det svårt?

För fem år sedan dog 2749 personer i västvärldens centrum. Jag kommer ihåg antalet än idag och kommer aldrig att glömma den elfte sempter 2001 kl 14.46.

1994 dog 1,5 miljoner personer i Rwanda. Jag var 20 år då men kommer inte ihåg att jag uppmärksammade detta. Det var först efter jag såg filmen Hotel Rwanda som jag insåg vilken fruktansvärd händelse som fullständigt gått mig förbi. 1,5 miljon människor..

Jag kan inte klandra människan som art då jag är likadan själv och jag skäms. Jag skäms för att jag reagerar hårt när jag läser om en flygplanskrach, men andas ut när jag ser att det är ett ryskt plan som störtat och inte ett svenskt. Jag skäms när jag inser hur även jag prioriterar omvärlden efter hur nära den ligger min egen värld. Jag antar att det är vårt sätt att känslomässigt överleva i en värld som innehåller så mycket ondska, men jag är rädd för att vi gräver vår egen grav genom att vända bort blicken från dem som står långt ifrån oss men som så desperat behöver vår hjälp och uppmärksamhet.