Anna & livet

Vad betyder en fridfull jul? Jag har aldrig märkt av den och även i år har den lyst med sin frånvaro. En av mina största fördelar (och ibland nackdelar) är att det inte syns på mig när jag blir stressad. Jag märker det inte ens själv, förän jag lägger mig ned och ska sova.

Då förvandlads blodet till kolsyra och hela kroppen bubblar av tankar. Vilka julklappar ska jag köpa? Måste hinna ut med dottern så hon får handla, måste ta fram julgransgrejorna, vad ska jag ha på mig på nyårsafton? Kan jag fixa förrätten till så många vänner? Julstrumpan, måste komma ihåg julstrumpan och shit, dottern ska till tandläkaren imorgon, måste skriva i kontaktboken. Och julblommorna till fröknarna, måste köpa dem. Men vad ska jag köpa till mellansyster?

Jag antar att jag inte är ett dugg ensam om denna mentala status, julen är inte fridfull, men lika ljuvlig ändå. Idag hämtade jag dottern tidigare från fritids för den obligatoriska julklappshandlingen. Hon får en slant som hon sedan ska fördela på dem hon vill ge julklappar till, och därefter ska det handlas. Anledningen till denna tradition är att motverka risken att uppfostra en bortskämd snorunge som tar julklappar för givet och inte inser det arbete som ligger bakom. För bortskämd är hon, det är jag den första att medge. Men hon är ingen primadonna som tror att hennes ord är lag och att alla världens rikedomar automatisk ska tillfalla henne.

Ikväll övade vi oss på ännu en sak, nämligen att koncentrera sig när man betalar. Hon är lika disträ som sin mor och pillade med pengarna och tänkte på annat medan kassörskorna försökte få kontakt med henne. Jag känner igen mig så väl för jag var likadan. Det är så lätt att drömma sig bort men jag försökte locka ut henne från sina tankar. Vid sista inköpsstället stod hon rak i ryggen och tittade kassörskan stint i ögonen medan hon högt och tydligt svarade på hennes frågor.

Sedan fikade vi, eller inte jag. Dottern åt en chokladtårtebit och jag drack kaffe utan mjölk. Pinan gav resultat för vid kvällens veckovägning hade jag gått ned 0,7 kg och Mikke upp lika mycket. Detta betyder att jag leder med 1% vilket är ungefär 1 kg. Med 1,5 vecka kvar och en jul däremellan kan utgången bli vad som helst. Ett kilo är inte mycket och jag har dessutom tagit beslutet att sluta med bara soppor, vilket Mikke anammade helt.

Det är nämligen inte roligt att äta soppor i juletider. Att inte kunna unna sig en enda chokladbit ur askarna som ligger på jobbet, att tacka nej till jullunch för att man inte får äta och att stressa runt i julhetsen med endast 450 kcal i kroppen. Igår var jag på så dåligt humör att jag blev rädd för mig själv. Lyckligtvis hade dottern somnat för tanken att hon skulle ägna julförberedelserna med en tjurig mamma fick mig att tänka på de sorgliga historierna som vuxna barn till alkoholister bruka berätta.
- Jag minns jularna men de var aldrig ljusa och mysiga. Jag minns att mamma drack hela tiden och var på ett lynnigt humör.. Hon blev arg för ingenting, för att sedan vända och vara jätteglad.

Typ som soppor..

Så ska det inte bli för jag gillar ju julen och dottern älskar den, och  jag förstör inte en jul med dåligt humör för en vadslagnings skull. Så nu äter vi. En del, men inte allt och i lagoma mängder. Under mellandagarna gäller det att röra på sig så mycket som möjligt så att vikten bibehålls. 

För trots allt har vi förtjänat en jultallrik och en chokladbit här och där. Sedan slutet av augusti har vi gått ned 15 kg var. Det är ganska bra gjort för två matmissbrukare som oss.

Så var det gjort igen. Veckans förbannade veckovägning. Det var med viss bävan jag ställde mig på vågen för veckan som gått har inte varit bra ur viktsynpunkt. Karaktären har varit obefintlig, något som inte är speciellt bra i de juletider vi lever i.

Det gick som förväntat, jag stod på +-0 och Mikke hade naturligtvis tagit tillfället i akt och gått ned 1,4 kg. Detta betyder att han har gått om mig och leder nu med 0,4%. Det är inte mycket, jag vet och spänningen är olidlig.

Och medan hela världen lutar sig tillbaka och unnar sig godsaker medan de ser fram emot julhelgerna så ökar vi takten och går över till soppor på allvar igen. Någon middag här och där kommer att slinka in men det är inte middagarna som får mig att stå stilla i vikt. Det är allt däremellan. Så chokladasken får förbli orörd på fikabordet för nu är det späkning i den övre skolan som gäller. Tro mig, denna vägning var ett uppvaknande för vi har bara tre veckor kvar och vad som helst kan hända.

Och ni behöver inte ha något medlidande för har man ätit sig fet får man svälta sig smal som en av mina systrar brukar säga. Om vi inte ska skylla på de där "jävla generna" förstås som gör att man inte kan äta hur mycket som helst. Jag önskar att jag hade Evas gener, hon äter som en häst men är smal som en sticka.

Ingenting av detta spelar någon roll för en vadslagning står på spel och jag har inte tänkt förlora. Imorgon köper jag nya soppor och är jag gnällig och på dåligt humör så vet ni anledningen:

Jag har dåligt "soppsinne".

Snälla Mikke och Åsa bjöd mig och dottern på middag ikväll.  Den började dock med en viss urladdning från min sida då jag trött och hungrig hade stressat från ridningen för att mötas av en låst dörr hos mina vänner. Efter att ha ringt Mikkes mobil och även Åsas utan svar började jag ge upp och var precis på väg hem när de kom med bilen.  Båda hade glömt telefonerna och båda tittade förvånat på klockan för OJ var den så mycket och det var faktiskt svårt att hitta på Coop nu de ändrat ordning osv osv

Jag är ju inte förvånad egentligen, Mikke och tid är två saker som inte går att förena och att vänta på honom hör till vänskapen. Men just ikväll var ingen bra kväll för det regnade ute och jag frös. Nu är det svårt att vara arg på den lillebrorsaktige vännen någon längre tid, men jag gjorde mitt bästa.

Maten var dock värt att vänta på och jag var glad över att bli bjuden på middag. Känslan att ligga på soffan medan mina vänner irrade runt i köket var också behaglig. Att jag dessutom vann ytterligare en veckovägning gjorde att all ilska försvann. Jag har tappat 0,8 kg och han 0,4. Jag utökade min procentuella ledning och Åsa påpekade att hennes pojkvän måste vinna alla resterande vägningar för att kunna hävda att han vunnit fler än mig. Lycka till säger jag bara…

När jag kom hem såg jag ytterligare en vinst i mitt fönster. Min blomma har slagit ut. Redan…!
Då jag inte hört något från familjen så antar jag att jag och dottern vunnit tredje raka segern. Hade vi haft ett vandringspris hade det tillfallit oss för gott. Nu är jag rädd för att det enda vi kommer att få till pris är kommentarer om att vi fuskat.

Jag behöver semester, jag behöver jul. Det nya jobbet tar på krafterna och förkylningen gör inte saken bättre. Jag förtränger den effektivt på dagarna, jag har inte tid att känna efter. Men de sista kvällarna har den knockat mig så fort jag kommit innanför dörren, idag är den tack och lov bättre.

Ännu bättre är det faktum att Mikke åkte på storstryk i kvällens veckovägning. 6 hekto UPP för honom och 9 hekto NED för mig blev resultatet. Vår käre Mikke började genast fila på ursäkterna. Den här gången var det tjohalians fel. Och AIK:s. Han hade ju varit tvungen att gå hemma i hela två dagar i och med att hon varit sjuk, och igår tröståt han efter AIK:s förlust. Sedan körde han den värsta lögnen av alla, att han lät mig vinna för att jag skulle få känna segerns sötma någon gång. Som om det någonsin skulle hända…

I och med denna vinst har jag återtagit min rättmätiga ledning. Dessutom har jag räknat antal gånger vi vunnit veckovägningarna. Jag har vunnit 7 veckor och Mikke 6. Om man lyssnar på honom skulle man kunna tro att han krossat mig varje vecka men fakta vinner till och med över Mikkes svada.

När jag ändå är på gång med alla märkliga vadslagningar så lägger jag härmed ut en bild på min Amaryllis. Så familjen? Hur går det för er? Vill ni också ha stryk?

Efter en intensiv och mycket trevlig kaffedrickning med hela köket som var fullt av vänner så var det dags för den obligatoriska Onsdagsvägningen. Jag hade gått ned 2,2 kg vilket jag tyckte var bra efter en helg med mat, och veckan med soppa. Säg den glädje som varar för evigt, Mikke ställde sig på vågen och vips hade han gått ned 2 kg trots att han ätit feta luncher, glass, kakor och där Åsa gjort sitt bästa för att göda honom till min fördel. På samma sätt som orden rinner igenom honom verkar kalorierna fastna lika dåligt och det är orättvist, såååå orättvist.

Men det kan inte vara för evigt, hans matintag måste visa sig, så småningom. Det är jag säker på. Det kommer surt efter, det vet alla som syndat i sin viktnedgång.

Nu ska jag gå och lägga mig och sura.

Veckans lärare i VB-script påstår att man nästan kan göra allt med script. Jag önskar man kunde radera några kilon… eller stänga ned Mikkes blogg. Kvällens inlägg hos honom kommer inte att bli roligt att läsa. Veckans kursande med gratis mat och frukost har satt sina spår. Nu börjar jag bli bekymrad och efter 1,5 timmes trashtalk av min "gode" vän så ser jag fram emot sopporna imorgon.

Men jag är hemma i alla fall och till och med Mikkes skrävlande var efterlängtat. Hur vrickat det än kan låta.

P.S Föresten så är jag fullt övertygad om att han fuskade, han borde ha ätit lika mycket som mig, lojalitet ni vet… Det är i alla fall ett argument han skulle ha kört med om rollerna varit ombytta.

Johan har rätt. Med risk för att verka tjatig.. Mikke fick tjejstryk ikväll, igen. 1,5 kg ned för mig och 0,9 ned för honom. På hans blogg kommer ni att få höra denna förklaring…:
- Med tanke på att jag har gått på delad kur och Anna på ren så är 0,9 kg väldigt bra. Och i och med att Anna går på ren kur så gills det inte vilket betyder att jag vann..

Så gick i alla fall tongångarna ikväll vilket medförde att Mikke har strypmärken på halsen, åtminstone nästan. Men lyssna inte på honom, här kommer den rätta versionen, det vill säga min.
- Under helgen gick jag på allt annat än ren kur, men i veckan har bara soppor fått tillträde till min magsäck. Det lidande som det medför tar jag ut i en vinst. Av många.

Eller strunta i våra "slutpläderingar", låt fakta tala för sig själv.
Jag gick ned 1,5, Mikke 0,9
Jag har nu gått ned 12,89% av min utgångsvikt, Mikke 11,84%

The winner takes it all!

P.S Se till att hitta karaokeversionen av Ronny och Ragges "Rara söta Anna". Vi kommer att behöva den på nyårsafton

Den här dagen är en bra dag. Efter gårdagens förnedring på min blåa och välanvända våg så var det dags för veckovägningen. Det "dryga kilot" upp som egentligen var tre hekto hade förvandlads till minus ETT KILO. Mikke hade bara gått ned 8 hekto och äntligen fick jag återgälda frågan: Hur känns det att bli pissad på?

Han blev tyst och det tog jag som ett gott tecken. Blir Mikke tyst så betyder det att han är besegrad. Ett erkännande skulle aldrig komma från hans mun så det har jag slutat vänta på för länge sedan. Istället njuter jag av tystnaden och synen av hjärnceller som rödglödgade rör sin innanför pannbenet på honom när han försöker tänka ut en ursäkt.

Det kom ingen ikväll. Bara ett tafatt försök med att "han hade fått jobb så han vann endå" Jomen säkert, han vann ett jobb men loosade  vägningen så det bara stänkte om det.

"The winner takes it all" och snart får vi höra Mikke sjunga "Rara söta Anna" i en lägenhet inte långt härifrån.
Tjejstryk, tjejjstryk!

Måste börja öva på mitt tacktal:
Jag vill tacka mamma och pappa och mellansyster som ledde in oss på den rätta vägen

Jaja, jag förlorade veckovägningen. Mikke gick ned 2,2 och jag 0,7. Jag tycker hans kilon är fega. De vågar bara lämna skeppet i par, mina har så pass mycket stake att de kan gå själv.

Jag leder dock fortfarande i och med att jag gått ned procentuellt mer av min vikt. Mikkes soppdiet börjar lida mot sitt slut då han bestämt sig för att endast köra 1,5 vecka till. Oroligt har han frågat hur länge jag tänkt köra och när han nu börjat inse att jag fortsätter, så hotar han att ta till metoder som skulle få Guantánamo att blekna i jämförelse. Men jag är tuff och jag är hård och kommer inte att vika mig. När nyårsafton kommer ska han få sjunga "Rara söta Anna" i äkta Ronny och Ragge-stuk. Jeansen blir inga problem att fixa, de hänger redan på hans avmagrade kropp.

På samma sätt som jag förändrar både mitt hem och mitt yttre så kommer även jobbet att ändras. Idag var jag på anställningsintervju för en annan tjänst på min avdelning. 20 minuter efter intervjuns slut fick jag besked om att jag fått jobbet och ska inom snar framtid ägna mig åt servrar och system istället för användare och klienter.

Det var med skräckblandad förtjusning som jag tog emot beskedet. Jag ville så gärna ha jobbet men funderade över vad jag givit mig in på. Min lille jävul som bor inom mig lade sig på botten av min mage och med benen sparkande i luften så kiknade hon av skratt – Och hur ska DU klara av ett SÅDANT jobb? frustade hon mellan attackerna för min lilla jävul påstår att jag bara är ett skämt. Men hon är så mycket mindre än förr och jag kunde strypa henne mellan tummen och pekfingret och hon sparkade och viftade med armarna men det hjälpte inte. Den lilla jävulen skulle dö

Och det gjorde hon.

En sak är säker, svält lönar sig. Jag vann sååå jäkla mycket över Mikke i kvällens vägning. Och det klart, hur lätt är det att slå de 4,8 kg jag gått ned den senaste veckan. Mikkes dryga 3 kg hjälpte inte och nu ligger jag 0,9 kilo före honom.

Jag väntar dock med bävan på min väns inlägg där min vinst blir slagen till marken likt en fura på ett blivande kalhygge. Ingen kan såga en vinst som honom men ingen kan hålla garden uppe så som jag.

Så Mikke min Mikke:
Sågar du min vinst så lovar jag att hemsöka ditt hem. Likt Lisbeth Salanders sätt att tämja män som dräper hennes heder, men med helt andra torteringsmetoder än min hjältinna i boken, så ska jag smyga in mitt i natten. Med en smörgåstårta i ena handen och en sopkorg i den andra ska jag sked för sked kasta hela tårtan medan du tvingas titta på.

Jag antar att det där kallas olaga hot men anmäl mig du för det gör ingenting, jag är van. Och kallar du dig psykopat så tar jag även den utmaningen, jag kan också, dubbelt gånger dig

Imorgon börjar allvaret. Jag och Mikke besökte idag Cambridgekonsulenten för invägning och information. Vi möttes av en superglad och positiv konsulent som berättade om kuren, hur den fungerade och vad man skulle tänka på. Sedan fick vi svara på frågor som varför man åt, hur mycket man åt och vad man helst stoppade i munnen. Enkla frågor, vi åt mycket av det mesta, helst i sällskap men även som tröst (det där sista gällde bara mig).

Jag hade förmanat min vän om att ta det lugnt under mötet vilket han till största delen gjorde. Konsulenten fick sig dock ett par glada skratt när han beskrev sitt kaffeintag samt förklarade sin största rädsla med denna kur.
- Jag är rädd att jag kommer att SVÄLTA IHJÄL…
Hon försäkrade att han inte behövde vara orolig och gick vidare med matvanorna.
- Har ni några allergier?
- JA, sade Mikke bestämt och fortsatte
- Jag är allergisk mot kokta grönsaker
Konsulenten tystnade för en stund och frågade sedan försiktigt..
- Jaha… får du utslag eller vad?
- Nej.. Jag KRÄKS! Jag åt det för mycket när jag var liten

Mikke 3 år slog till igen och konsulenten log och skrev lydigt "Kokta grönsaker" i rutan över allergier.

Sedan gick vi ut och bytte soppor för jag vägrar äta grönsakssoppa utan kommer att leva på shake i framtiden.
- Vad har du gett oss in på? frågade Mikke när vi gick genom parken och jag är beredd att hålla med.

Imorgon börjar jag. Då ska här ätas soppa och risken finns att ett och annat tjurigt blogginlägg kommer att publiceras.

De tre första dagarna är värst. Jäklar vad jag ska tjura

Onsdagen har nått sitt slut och snart är den här arbetsveckan över. Lunchen intogs tillsammans med Mikke i parken med ett soplock som bord och alkisarna som bakrundsmusik. Trots detta var lunchen väldigt trevlig och jag fick dessutom tillfälle att göda min vän inför kvällens vägning. Knepet var enkelt. Jag bjöd på mackan OM han tog en stor, ville han ha en liten så fick han betala själv. (Undrar vem det är som ska kalla sig psykopat..)

Mitt knep hjälpte dock inte hela vägen. Vid vägningen stod det klart att jag gått upp 1,6 kilo under veckan och Mikke har ökat 1,3. Detta måste jag dock vända till min fördel. Jag har ätit massor av god mat hos mina släktingar i Uppsala medan Mikke har varit hemma och ätit morötter… Det är i alla fall vad han har påstått men nu kröp det fram att en och annan godisbit har slunkit ned mellan grönsakerna.

Imorgon väntar invägning inför Cambridgekuren och jag har vädjat till min ständige motståndare och alierade att inte skämma ut oss allt för mycket. Ingen vet vad som slinker ur Mikke och jag vet inte om det är speciellt klokt att hävda "vi ska spöa varandra" som skäl till ett mer hälsosamt liv.

Dottern har haft ridning och för första gången provat att galoppera. Hon var jätteduktig men det visste ni väl redan. Hon är ju MIN dotter Hon var strålande lycklig när hon hoppade ned från hästen för galopp är något hon velat prova på länge.

Sedan åkte vi på Coop och handlade mat. Dottern hittade sminkhörnan och frågade om hon fick köpa kajal och mascara och sminka sig innan hon gick till skolan dagen därpå.
- Glöm det, svarade jag. Du är 7,5 år och mycket vackrare utan smink.
- Det säger du bara för att du är min mamma
- Nej det gör jag inte
- Heders?
(På heders får man inte ljuga)
- Heders
- Men jag vill ändå, mamma?
- Inte en chans, fråga igen om 6 år
- Meeen så sugit!!

Och jag fick lära mig skolans nya inneord.
Sugit – Dumt/inte bra/knäppt

Jag gör bort det här snabbt.. JA Mikke fick sin profetia uppfylld. Jag måste erkänna att jag är väldigt förvånad över hans engagemang i detta vad. Nog för att jag vet att han är tävlingsinriktad.. men Mikke och maten har en stark relation till varandra. Trots detta fortsätter han envist att hungra på kvällarna och vad gör det då att jag går ned ett kilo i veckan.. när han går ner nästan tre!?

Vore det inte för att jag skulle sitta barnvakt åt tjohalian så att Mikke skulle kunna gå och se hockey, så hade han dansat byxorna av sig i sin vidriga segerdans som jag avskyr lika mycket som han älskar. Nu hade jag dock en hake på honom och han försökte behärska sig så gott han kunde.

Imorgon åker jag och dottern till Uppsala. Jag har pratat med Emma idag som hade "styrelsemöte" tillsammans med den andra delen av sörlandssläktingarna, det vill säga Magnus. Nu har vi koll på allt. Vi blir upphämtade halv nio imorgonkväll på Arlanda. Dottern har beslutat var vi ska sova och valet föll på Emma och hennes familj. Förmodligen var hennes äldsta tremänning det som fällde avgörandet.

Jag har ägnat de sista timmarna åt att packa, plocka i lägenheten och oroa mig inför arbetsdagen imorgon. Jag har alldeles för mycket uppbokat det kommer att bli svårt att hinna. Dessutom vet jag att det dyker upp akuta jobb titt som tätt och jag sätter på mig jobbingskorna* imorgon. Förutom jobb har jag även en besiktning på bilen som jag ska hinna med under lunchen och jag längtar tills vi sätter oss på planet och låter jobbets hektiska tempo försvinna under oss.

* Det där var en felstavning från början men namnet var så passande att jag behåller ordet.

Vissa dagar är det väldigt roligt att blogga, andra dagar är det ett helvete. Vissa dagar skrattar man åt andras inlägg, men ibland drar man sig för att gå in på deras sida.

Idag är en "andra dagar". Ikväll har jag och Mikke haft vår veckovägning och det var allt annat än roligt. Jag hade gått ned hela ett hekto och Mikke… nej, jag har inte ens tänkt nämna talet för jag tar inte sådana ord i min mun. Det får han göra själv vilket säkert roar honom oerhört.

Så min fråga till er alla är nu: Vem f*n har givit honom lavemang? Sluta med det och börja göda honom. Jag bjuder 100 spänn för varje kilo han går upp.

Detta var dock en engångsföreteelse. Han är inte ikapp, jag leder fortfarande. Memorera de orden noga för i en blogg nära mig kommer orden att skrivas så som att han krossat mig. Vilket han inte gjort. Jag leder, kom ihåg det.

Nästa vecka drar jag ifrån igen för ingenting är så motiverande som ett stort flin från min motståndare. Han hade dessutom en briljant idé hur motionen skulle utföras.
- Köp ett Nintendo Wii!! Där kan man boxas och det är jättejobbigt.

Det är dock lite för mycket pengar för mig efter all möbelinvestering men jag har en idé. Jag har för mig att Johan och Maria har ett Wii. Snälla ni, kan vi få komma och spela och därmed ordna det här vadet en gång för alla? Jag blir smal av all boxningsmotion.

Och Mikke blir DÖD.

Det är helg och helgen har firats in med hjälp av 16 vänner och familj runt matbordet. Det blev fullt runt , trots att bägge utdragsskivorna var ilagda i Malåbordet samt att trädgårdsmöbeln var inburen. Men det fungerar, mitt nya kök är bra att laga mat i samtidigt som man kan prata över bardisken.

Ljummen kycklingpasta serverades och alla åt, alla blev mätta och Mikke åt mest. Förmodligen i ren glädje över att han endast gått upp 3 hekto efter sin vecka i Bulgarien. Det finns två saker jag inte förstår. Hur kan man dricka fem öl/dag, äta pommes med ost till lunch varje dag och jättestora middagar i en hel vecka. Hur kan man komma hem, äta smörgåstårta i TVÅ omgångar och sedan pizza och muffins samma dag som man ska väga sig. Och BARA gå upp två hekto?? Hade det varit jag hade jag gått upp fem kilo MINST. Livet är orättvist, och aldrig till min fördel.

Min andra fundering består i hur en man kan vända ett nederlag till en seger. Trots allt så ligger jag 3 kilo före honom. Han har gått ned 1 HEKTO allt som allt, och jag 3,1 KILO. Detta betyder för alla logiska människor att jag leder stort, men ingen kan vända svart till vitt som Mikke. Efter att ha hört hans utläggningar en lång stund så försvann det faktum att han ligger efter. Efter ytterligare några minuter så hade min ledning på något underligt sätt vänds till förlust.

Mikke är för tillfället arbetslös och ni som vill ha något sålt, någon sanning modifierad eller på annat sätt få er vilja fram genom ett antal övertygande ord. Kontakta Mikke. Han kan sälja sand i Sahara eller omvända alla världens ateister till fundamentalister. Han behöver inte ens tro på det han säljer, ge honom bara en ordentlig lön och jag lovar att han säljer nickel till guldpris.

Nåja, jag leder trots allt och hans löfte om att komma ikapp mig inom två veckor oroar mig inte ett dugg. för att göra det måste han sluta äta och jag börja fuska, vilket inte kommer att ske förän helvetet fryser till is.

Resten av kvällen var trevlig. Vi åt och pratade. Systersonen höll sig vaken ända till klockan 9. Han åt och var glad, åt glass och blev ännu gladare. Tjohalian och dottern roade sig genom att gå till lekparken och åka linbana. När det mörknade kom de hem och ordnade spökstig inne på dotterns rum. Alla fick gå in en efter en och alla blev lika rädda

Nu har alla gått hem och jag kan luta mig tillbaka efter den första stormiddagen i min nya lägenhet. Och med detta är det kanske dags att lägga ut bilder på de rum jag inte visat ännu. Tyvärr är min digitalkamera trasig så det får bli mobilbilder. Håll tillgodo

Denna sista bild är dock tagen med mammas kamera. Mina vänner ville föreviga det faktum att jag köpt hushållspapper och inte hänvisat till servetter eller toapapper, vilket mina vänner högljutt klagat över.
- Åh, vuxenpoäng, sade Håkan imponerat.
Räknas det även när man enbart köpt hushållspapper för att chocka sin omgivning?

Vägningen i kampen om seger och triumf skedde idag. En dag tidigare än beräknat men det gjorde ingenting. Jag har gått ned 1,4 kg och Mikke…... 0,4. Ingen är egentligen förvånad med tanke på den meny han åt i helgen samt hamburgaren idag.

Detta kommer att bli löjligt enkelt…

Som jag skrev i inlägget lite tidigare så innebär det nya livet mer än ny lägenhet, jobb och tidiga mornar. Dottern började för några veckor sedan tala om godislöfte. Efter moget övervägande bestämde hon sig för att påbörja sitt löfte när skolan började. Nu är hon igång och vi får se om snålheten övervinner sötsuget.

Även jag har avlagt ett löfte. Ett löfte att vinna över Mikke i ett av de otaliga påståenden vi slagit vad om. Allt går att tävla i, det är vi överens om. Däremot är vi aldrig ense om vem som kommer att vinna. Den här gången består vadet i vem som går ned mest i vikt fram till nyårsafton. Frånsett segerns sötma så får vi en liiiiten bonus då ingen av oss mår dåligt av en viss viktnedgång.

Mikke påstår att han vill vinna för att jag är tjej. Detta är en sanning med modifikation. Mikke vill alltid vinna, över alla, i allt. Det han egentligen menar är att han inte på några villkor vill förlora mot en tjej, vilket av naturliga orsaker bir min största motivation i kampen mot min vän och ett antal kilon. Att ge Mikke tjejstryk är det roligaste som finns och jag ser fram emot nyårsafton.

Min tävlingsinstinkt sätter mig ibland i något obehagliga situationer. I stridens hetta kan jag påstå att tjejer kan slå en golfboll eller kasta freesbe lika långt som en kille. När hettan har avtagit och jag står där med sanningen i vitögat så förbannar jag min brist på eftertänksamhet när det gäller tävlingar.

Den här gånger är jag dock helt lugn. Anledningen är enkel. När jag vill bli glad och muntra upp mig så köper jag skor. Skor kan man inte äta. Mikke däremot blir glad av mat. När man bantar måste man muntra upp sig på något sätt. Jag kommer att köpa skor, Mikke kommer att äta och jag kommer att stå på vågen på nyårsafton medan Mikke får buga för den smala segraren.

Så nu gäller nya tider. Ingen mat men mycket skor. (O)lyckligtvis har jag dessutom anledning till skoinköp. Dotterns katt protesterade stort över att lillmatte inte var hemma tidigare i sommar. Detta gjorde hon genom att kissa – i MINA skor. Trots att jag på alla möjliga sätt försökte förklara för henne att jag inte var skyldigt till dotterns bortavaro så fortsatte hon sina hataktioner mot mig. Hon hittade till och med kartongen med vinterskor vilket fick till följd att jag under dagen har slängt mina vinterskor på soptippen. Mina mormorskängor, vinterkängor, högklackade svarta stövlar och lågklackade svarta stövlar ligger nu ensam och övergiven på soptippen. Det var med sorg i bröstet jag lämnade dem åt sitt öde.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Jag måste köpa nya skor, inköp av nya skor gör det lättare att gå ned i vikt. Slutsats: Mikke kommer att få tjejstryk.

Ikväll vägde vi oss. Om en vecka väntar nästa vägning. Jag kommer att dominera.

Anledningen till min tystnad de senaste dygnen har berot på min kompis Ewa 40-årsdag. Kvällarna har gått åt till att planera hennes ingång till de mogna och "klokas" värld.

Den stora dagen ägde rum igår. Hela gänget samlades efter lunch på äventyrshuset och väntade på att Putte skulle anlända med Ewa. Till slut kom de, efter att ha kört en sväng förbi både ridhus och brandstation till höjd/hästrädda Ewas stora förskräckelse.

Lyckligtvis har Ewa snälla vänner, men tävlingsinriktade. Vi ägnade de följande 3,5 timmarna åt att tävla på blodigt allvar samt trakassera varandra när vi möttes i korridorerna.

 Eva trasslar sig igenom en av rummen

När bataljen var över kunde vi sammanfatta resultatet och inse att mitt, Ewa, Anna-Maria och tjohalians lag blev tvåa. Det mixade laget vann och kill-laget looosade.

  Så här jäk*a glad är man när man vinner…

Sedan åkte vi vidare till Bureå för smörgåstårta och paketöppning. Ewa har massor av begåvningar. Hon kan egentligen allt förutom att vika upp pappkartonger, hitta vägen till Bureå, göra pepparkakshus OCH shoppa. Det sistnämnda borde vara straffbart, för ser man ut som en snyggare variant av barbie borde man kunna shoppa.

Av den anledningen blev presenten en plånbok full med pengar och en order om att följa med oss ut på stan någon helg framöver för en lektion klädinköp och efterföljande turkisk peppar-hävning.

I paketet fanns även en klippbok med bilder som representerade alla sidor av Ewa. Både mamman, vännen, sambon, partyprinsessan och blondinen. Med andra ord. Världens bästa Ewa.

Kvällen avslutades naturligtvis med kubb. Första omgången vann killarna direkt när en av oss slog ned kungen vid första kastet. Sedan vann killarna ytterligare en gång.. och så en till.. och ännu en gång. Vid de här laget var stämningen hetsk och vid fullt krig måste man skärpa sig, vilket vi gjorde.

En omgång.

Efter den vinsten vann killarna återigen. Och igen. De åmade sig på andra sidan plan, de klappade och segerdansade och jag förstod ännu en gång varför jag är singel, för män är vidriga varelser. När man spelar kubb.

Mikke slog ned kungen alla gånger och blev till slut behandlad som en kung av Putte med en flytväst i handen och kepan på sned.

Efter ca 10 omgångar var vi tvungen att ge oss. Men bara för den här gången. Vi är nämligen på gång. Jag lyckades kasta rakt flera gånger, Anna-Maria lyckades kasta tillräckligt långt och de andra förbättrade också sina kast. Så nästa gång, då krossar vi dom fullständigt.

Kvällen blev sen och vi hade trevligt. Ewa var strålande glad över sin födelsedag och vi andra var också nöjda. Vi åkte hemåt under en sprakande vacker sommarnattshimmel.

När jag steg upp i morse regnade det och jag var tröttare än tröttast. Men det var det värt. När Ewa ska firas så ska hon firas ordentligt

* Klicka på bilderna för att se dem i större format

Kvällen har varit trevlig. Kan den vara annat än trevlig när tjejerna fullkomligt krossar killarna i kubb. Vid första omgången sparkade vi på dem, andra gången grävde vi ned dem och frågade vilket träslag de ville att vi skulle tillverka korset i…

Tyvärr är vissa så dåliga förlorare att de hellre skyller på fusk än inser sig besegrade. Trots att reglerna gick att läsa, blått på vitt så satte sig Mikke och tjurade vid kungen.

Efter några av Sofias drinkar lugnade han dock ned sig, bara för att bli spöad i TVspels-bowling. Dessutom var det tjejstryk och vi kommer att njuta länge av detta faktum.

Ange har anlänt från staden 13 mil söderut och har viss kritik att ge Skellefteås smörgåstårtor. Det är nämligen endast här tårtorna består av legymsallad, dvs kokta morötter och ärtor. Ange gillar inte kokta ärtor. Ärtor ska sitta i ärtträd, där dom "föds i ärtskidor och där man klipper av dom och äter dom ur skidorna".. (!) Jag har ingen aning om vad hon pratar om och vill därför uppmana alla Umeåbor att snarast skicka mig ett foto av de exotiska träd ni har i "ärtträdens stad"

Please?

Nu är det sent. Eller tidigt. Snart borde jag stiga upp om det vore arbetsvecka… Men det är ju inte det…

Jag känner mig motarbetad. Maria och Anna-Maria stod fast vid min sida. Inte för att de gillade min stol utan för att Mikkes var ännu värre. Mikke själv har lobbat vilt i sin bekantskapskrets och jag tror att vissa hot har används. En förundersökning kommer att startas inom kort.

Min stol har skrivit till JO för att komma till rätta med de horribla anklagelser som riktats mot honom. Men en stol utan stöd får inte ens stöd hos JO och jag finner inget annat alternativ än att göra min omgivning till viljes. Igår inhandlades en ny stol. Klicka här för att titta. Är ni nöjd nu?

Av någon outgrundlig anledning så har min kontorsstol blivit föremål för många människors synpunkter. Nära vänner har ofta åsikter om varandras inredning eller klädsel. Min kontorsstol har dock varit så skamligt ful och opraktiskt att även människor i utkanten av bekantskapskretsen har kommenterat den. Varenda människa har försiktigt eller högljutt (beroende på personlighet) ifrågasatt mitt val av möbel.

Ska jag vara ärlig så har jag ingen grund för mitt val, annat än att jag började på att klä om den men att tyget tog slut. I takt med att allt fler har kommenterat stolen så har jag tjurat ihop. Hela historien har blivit en "grej" och det har börjat kännas som om utan min stol så är jag inte Anna och mina vänner har inget att förfasas över.

Igår kom min käre vän Mikke förbi.
Du ska få en present som ökar din motivation! ropade han från hallen
- Tycker du jag är omotiverad? kontrade jag
- Jo, i att köpa ny kontorsstol! svarade han och kom kånkande med sin horribelt fula kontorsstol.

Mikke har talets gåva och försökte med alla konstens regler bevisa att "presenten" var av ren omtanke. När detta inte fungerade gick han över till argument nummer två, det vill säga att det var flickvännens fel. – Ange tvingade mig!

Jo tjena. Jag såg precis vad det var. Min gode väns ögon kan aldrig ljuga och bekräftelsen fick jag i detta var-ju/#comments” target=”_blank”>blogginlägg. Å andra sidan är jag glad över att jag fick ta smällen efter AIK:s kvalfyllda kväll. Jag kan ta en vrålful kontorsstol så länge jag slipper skrapa upp resterna från min kompis eventuella självmordsbombning av isladan.

Så frågan är, vilken stol är bäst?

Rösta HÄR

Och vinnaren är…. viiiiiiii!!
Får vi höra folkets jubel? Gratulationerna? Hur det känns? Jodå, det känns bra, det var en tuff kamp men vi var aldrig oroliga.

Autograf? Någon??

Av någon underlig anledning har jag inte fått en enda kommentar på föregående amaryllisinlägg. Bara en besk kommentar i bakgrunden från mamma, när jag pratade med pappa i telefon.
- Hälsa Anna att hon vinner amaryllistävlingen…

Vadan denna kyliga inställning till min kommande seger i norrlandsmästerskapen i amarylligodling? Eller som en av mina käraste vänner brukar säga:
- Är ni suuuuuuuuuuuuur??

Nåja, här kommer ytterligare bilder, för att spä på förnedringen

 Mamma och pappas. Nåja, den har ju fått längre stjälkar i alla fall

 Saras, taget med den sämsta upplösningen på mobilen så att man inte ska se bristen på det röda

 Och så vår. Röd och vacker

På allmän begäran kommer den här. Amaryllisrapporteringen. Vem har sagt att längden inte har någon betydelse? Jo, hela min familj och jag förbannar beslutet att tävla om första blomman istället för största stjälken. Nåja, ingen annan blomma har slått ut så jag är fortfarande med i kampen.

Så var det Söndag igen och här kommer veckans rapport från den hårda kampen. Det har hänt grejor men ännu syns ingen blomma.

Min blomma

           Saras och Anders                           Mamma och pappas

Sofia lovade skicka en bild men hon har inte kommit hem ännu så den får vänta. Resultatet är att min är helt klart längst, men jag har bara en knopp vilket gör mina chanser något reducerade. Spänningen är olidlig…

Syster Sara ringde i helgen och meddelade att hon minsann hade 2 stycken knoppar. Jag som inte sett någon tillstymelse till knopp blev alldeles kall i kroppen. Nu ser jag till min stora glädje att det som jag trodde var ytterligare blad, faktiskt är en knopp. Sara skulle maila en bild av deras blomma men i och med att de är de enda kvarvarande modemanvändarna i världen så torde vi få vänta på fotot till påsk ungefär. Så här ser min ut nu och min fråga till övriga tävlingsdeltagare är, hur går det för er?

Update:
Nåja, det fungerar visst att skicka filer på modem.. här kommer en bild från Sara och Anders

De har som sagt två knoppar… men min är liiiite större.. eller???

Så var det dags för veckans amaryllisrapport. Jag har gjort en rundtur hos familjerna idag och kan meddela att mamma måste öka värmen på elementet. Sara har valt att inte ha deras i pannrummet för att undvika bortförklaringar ifall de skulle vinna.

Så här ser min ut:

Sofias amaryllis.

Så var det jul igen.. eller något sånt.. Upptakten till varje jul i vår familj börjar med en amaryllislök. Detta är inte bara en tradition, det är en tävling på blodigt allvar. Varje hushåll har en lök och sedan gäller det att bli först eller störst. En tävling är alltid en tävling och självklart gäller det att vinna. Här handlar det inte om att deltaga för ingen kommer ihåg tvåan, bara segraren.

Förra året gällde det att få störst blomma. Jag och dottern vann överlägset och hon bestämde genast priset till att "få bestämma allt hela året". Tyvärr fick vi inte ens bestämma det. Det enda "pris" vi fick var de övriga familjernas misstro och insinuationer om att vi skulle ha fuskat. Anklagelserna var helt grundlösa men mottot "efter sig själv känner man andra" stämmer ganska bra. Det är inte jag som under vår uppväxt tjuvkikade på korten i memory, eller i "den försvunna diamanten" lade diamanten närmast boet så att hon kunde gå ut två steg och sedan hämta hem den och vinna efter två tärningskast.. Det är bara en sådan syster som kan komma på tanken att jag skulle ha gått ut och köpt den största amaryllisen jag hittade för att sedan byta ut den mot min lök.. Sara, om du vinner så kommer jag genast att bli misstänksam

Nåja, den här gången gäller det att bli först med få en utslagen blomma. Jag och dottern kommer att vinna, bildbevisen kommer att publiceras på bloggen..

Startskottet har gått..