Anna & livet

Idag har jag inte hunnit jobba någonting med det jag borde. Istället har jag suttit på möte angående processinriktat arbete, åkt med dottern till tandläkaren och sedan sett på julfilm.

Dottern var tvungen att dra ut en tand och hon var ganska nervös när vi gick upp för trapporna till folktandvården. Jag lugnade henne så gott jag kunde men hon frågade ändå gång på gång om det skulle göra ont. Inne hos tandläkaren frågade hon samma sak och den snälla kvinnan i vita rocken svarade pedagogisk hur bedövningen gick till och hur den fungerade. Dottern nöjde sig inte med de lugnande orden utan frågade klart och konkret.
- Men har någon sagt att det gjort ont?
Jag såg på tandläkaren att frågan var svår att svara på, för ett "ja" skulle inte hjälpa dottern och ett "nej" hade varit lögn. Så hon svarade: – Någon gång har det hänt men det är väldigt sällan.

Dottern satte sig i stolen och gapade stort, jag höll hennes hand och strök henne på magen. När allt var färdigt hoppade hon ned och sade – Det där gjorde inte alls så ont som jag hade trott!! Ibland är det bra att förvänta sig det värsta och sedan blir glatt överaskad.

Med barnet tillbaka på skolan åkte jag till stan där jag ägnade lunchen. Julblommor till fröknarna skulle inhandlas och grejs till julgranen. Sedan stämplade jag in för att nästan direkt åka upp på ICA Maxi och frottera mig med julmatsinköpande människor. Jag och en kollega köpte glögg, kex, ost och chips till filmen som skulle ses på eftermiddagen.

När den väl sattes igång var jag så trött att jag höll på att somna trots att filmen var bra. Jag såg den inte färdigt, det fanns för mycket kvar att göra.

Ikväll har jag dottern och en kompis till henne klätt julgranen. Morfar var snäll och kom förbi med en gran som han och svågern huggit till oss. Det ska vara äkta gran, en plasgran är fusk för den luktar inte jul. I år gick pyntet i vitt, lila och svart. Oootroligt snygg om jag får säga det själv. Även dottern var nöjd och deklarerade högt att det minsan var den snyggaste gran hon hade sett.

Jag och julgransljusen. Att trassla ut julgransbelysning sägs säga en del om en kvinna. Jag minns inte vad det var, men jag fixade dock uppgiften utan svordomar.

Årets julgransjox. Jag fick ingen bra bild av hela granen, det kanske kommer en annan dag.

Dagen har varit lugn. Dottern vaknade 11.30 och gick sedan till en kompis för att se en film i lugn och ro. Jag gick över till en annan kompis och drack en kopp kaffe tillsammans med gårdagens nyårsfirande vänner. Animalplanet gick i bakgrunden som underhållning och gårdagens efterrätt åts till kaffet. Jag skippade efterrätten då jag efter alla helger känner mig som en michelingubbe och lovade mig själv att inte äta före påsk.

Nu närmar det sig kväll och dottern har precis kommit hem med sin kompis som ska sova över i natt. Jag ska stryka tvätt, det är mitt enda mål för kvällen förutom att sammanfatta året som gått. Återkommer om det.

Varje annandag så länge jag kan minnas, har släkten på pappas sida samlats för en gemensam middag. Denna dag har många år varit enda gången vi träffats då fastrar, farbröder och kusiner bor på olika håll i landet. Man kan säga vad man vill om släktträffar men våra har alltid varit roliga. Släkten har samlats efter ett år av händelser. Kusinerna har uppdaterat sig i varandra och uppdateringarna har skiftat under årens lopp. I början var det mest vad som hände på skolan, hur betygen var och vilka flick/pojkvänner som bytts ut sedan sist. På senare år har samtalen handlat om nya jobb och nya lägenheter samt barn som kommit till världen alternativt påbörjat sin resa till ett liv utanför mammas mage.

Våra föräldrar har turats om att hålla dessa middagar men i år vek de efter många års arrangerande ned sig. Man får väl tänka på att de inte är lika unga och "pigga" som oss men det kändes lite sorgligt att inte få träffas under Annandagen på det sätt vi har gjort så länge vi kan minnas. Därför ordnade vi en kusinträff tillsammans med dem som var i närheten av Skellefteå och inte förhindrades av jobb. Vi hjälptes åt med mat och kusinerna från landet, nej Piteå/Stockholm var det, körde ned från norrbotten för att äta middag och prata om vad som hänt sedan sist.

Som alltid var det väldigt trevligt. Vi pratade om kusinernas bröllopsresa till NewYork, nya jobb och bäbisen i Emmas mage som har gjort henne åksjuk i 3 månader. Om hur Piteåfamiljen fick ringa tomten i förrgår och ställa in besöket för – Ellen blir ledsen om tomten kommer. Om min dotter som börjat skolan och om Arvid som upptäcker världen med hjälp av sin gåstol. Vi pratade om jobben och om tentorna. Om den obligatoriska utekvällen igår dit alla hemvändare går. Ola var tröttast efter en ordentlig helkväll kvällen före och gjorde min dotter sällskap en stund för att titta på bolibompa. Hon tittade, Ola värmde upp soffan.

Kvällen blev sen när lilla Ellen bars ut i bilen iklädd pyamas och vällingflaska för en färd upp till Piteå igen. Arvid hade, trött av helgens alla släktsammankomster, slocknat uppe i sin säng. Mitt barn hade inte en tanke på att gå och lägga sig utan skuttade glatt ut i bilen. Vi skjutsade hem en utarbetad Sofia med ont i magen och tog sedan vägen förbi stan och de uteställen som så sakta började fyllas av festglada människor.

När jag låg i soffan med en kall julmust på bordet så tänkte jag på hur trevligt det är att träffa kusinerna, att det vore roligt att träffa alla på en gång men att det är svårt med familjer som växer och jobb som måste skötas. Förhoppningsvis kan vi träffas till sommaren i byn där vi en gång tillbringade soliga sorglösa somrar tillsammans.

Saras sanslöst supersmakande paj

Så var det dags för kusinträff. Köttet står i ugnen och borde vara klart vilken minut som helst. Det ska transporteras till Sara och Anders dit kusinerna "från landet" snart anländer. Kusinerna kommer ursprungligen från Piteå, därav namnet. Med tanke på att de flesta av dem numera bor i Stockholm så måste jag kanske omvärdera deras titel. Stockholm är trots allt en liiite större stad än metropolen Skellefteå

Dottern och en kompis är ute och letar Lucias mördare med Walkie talkie och en ryggsäck full av detektivsaker. Hon borde varit hemma nu men har förmodligen fastnat i mördarjakten. Jag borde ha en egen walkie talkie där jag kan ropa hem henne, nu får jag sätta mig på cykeln och leta detektiver istället.

Och vinnaren är…. viiiiiiii!!
Får vi höra folkets jubel? Gratulationerna? Hur det känns? Jodå, det känns bra, det var en tuff kamp men vi var aldrig oroliga.

Autograf? Någon??

Så var julafton till ända och även juldagen.

Julafton var så där lugnt hektiskt harmonisk som alla jular hos mamma och pappa. Jag, dottern och Smilla packade in oss och alla julklappar i bilen strax före lunch, så vi skulle vara på plats till den "efterlängtade" julgröten. Till saken hör att jag hatar gröt. Den ser äcklig ut och den smakar illa. Min mamma tycker inte heller om gröt men har beslutat att man kan äta lite en gång per år, till julafton. Jag tycker att det är en förfärlig tradition och så fort jag blev vuxen nog att bestämma själv så valde jag bort den erländiga gröten. Nu tar jag lite för syns skull, dränker den med mjölk och kastar sedan bort den. Problemet är att jag aldrig får mandeln och därför sitter jag här, singel och ogift.

Varje år säger mina föräldrar att nu ska det bli ändring. Inte så många klappar och ändrade vanor. Varje år fylls platsen under granen likafullt med klappar och traditionerna är desamma. Iår hade dock mina föräldrar försökt sig på några förändringar, granen stod på en annan plats och maten var framdukad som buffé. Efter lite gnöl så gick vi dock med på dessa ändringar och kunde fortsätta vårt firande i lugn och ro. Granen var dock lika täckt av julklappar som alla år. Om sanningen ska fram så fanns där ännu mer julklappar men då bör det tilläggas att vi fått en ny familjemedlem i år, dvs systersonen.

Arvid förstod ingenting av ståhejet, däremot tyckte han att snörena var väldigt goda och att papperet prasslade fint. Han fick många fina julklappar men måste nog vänta något år innan han kan med traditionen att man går laget runt när julklapparna ska öppnas. En öppnar en av sina julklappar och de andra tittar på, sedan går turen vidare till nästa person. Det tar tid och det går åt mycket BOB:s cider och julmust men det är trevligt. Fördelen är att man hinner se vad de andra får och vem man har fått den av. Den andra fördelen är att man drar ut på det roliga så att man inte hamnar i ett antiklimax där alla julklappar är öppnade efter tio minuter. Tvärtom så är man ganska leds på julklappspapper och snören efter två timmars öppnande. Arvid kämpade tappert i en timme, sedan blev han trött och fick sova på mormor och morfars säng medan vi öppnade vidare.

Dottern visste till skillnad från Arvid precis vad julen handlade om. Hon vankade av och an och funderade över när tomten skulle komma. Hon undrade också om det var den riktiga tomten som skulle komma till jul. Förra julen såg hon ett ansikte under masken och förstod genast att detta inte var den äkta tomten. När tomten till slut kom så suckade hon av lättnad, det var den riktiga tomten, han hade ingen mask, bara ett stort vitt skägg och röd rock.

Jag vet vem tomten var. Jag har träffat honom på krogen och kan numera stoltsera med att jag har dansat med självaste tomten. För att slippa spekulationer och jämförelser med sången "Jag såg mamma kyssa tomten" så vill jag tillägga att jag bara dansat. Man kysser inte tomten, det vore att fuska till sig julklappar.

Nytt för i år var även sopsorteringseländet. Jag är ingen fantast av sopsortering även om jag inser vikten av att göra en insats för miljön. Min far är av samma åsikt men fått sig en föreläsning av min mor om det viktiga med att hushålla med moders natur tillgångar. Varje jul är pappa ansvarig för julklappspapperet och den här julen blev därmed extra slitig för honom. Snören och papper ska sorteras för sig och pappa slet med att få bort fasttejpade snören från trasigt papper. Han hade det tungt för snörerna satt hårt och tejpen var stark. Pappa tycker ännu mindre om sopsortering efter den här julen.

Klapparna öppnades dock till slut. Dottern var glad, hon fick en gitarr, en walkie talkie, DVD-film, barbie, detektivset och en massa andra saker. Som vanligt fick hon alldeles för många men det blir lätt så när det finns många som vill ge henne. Själv fick jag bland annat kaffekokare, matta och den här…

En rattmuff där det står "right" på bägge sidorna. Jag vet inte vad min käre svåger vill säga med detta, risken är dock att jag aldrig tar mig ut från kvarteret då jag numera kommer att svänga höger vid varje korsning…

Dessutom fick alla systrarna en plattång – av varandra. Fantasin är stor bland oss, förra året fick vi nämligen varsin pilgrimsring av varandra..

Kvällen avslutades med spelet När och Fjärran. Jag var lagomt road av frågespel när klockan är 21.00 och mina hjärnceller svimmat av den senaste tidens hektiska tillvaro. När jag insåg vilken tillgång jag hade på mitt lag så blev jag dock mycket mer entusiastisk. Faster Rakel sade titt som tätt.
- Aaa! Det är ju lätt, där har jag varit!
Att ha en faster på sitt lag, som rest ett antal varv runt jorden och besökt de mest konstiga ställen är gåva för en tävlingsinriktad Anna. Speciellt som jag i hela sitt liv varit på tre charterresor och två studieresor utanför Sveriges gränser. Vi vann stort och jag tycker numera att När och fjärran är ett riktigt trevligt spel. Om jag får spela med Rakel vill säga.

Efter denna stora vinst och en laxmacka så gick vi isäng. Som alla jular så sov vi över. Vi bäddade upp bäddsoffan och låg och pratade om dagen som varit, om julklapparna och om tomten som nog var den riktiga tomten när allt kom omkring.

Julaftonsmorgon har grytt
Dottern ligger i sängen och tittar på barnprogram
Hon har öppnat sista paketet i julkalendern och hittat en stor chokladtomte
Julstrumpan hon hängde vid sängen var full av godis, ett julhalsband och prinsessans jultidning
Hon måste ha varit snäll iår
Nu ska väntar julaftonsfrukost, duch och sedan packar vi in oss och alla julklappar i bilen
Smilla får också följa med, hon kan ju inte vara ensam på julafton
Vi önskar er alla en riktigt

Nu är klockan snart ett på julaftonsnatten och jag börjar vara klar med mina bestyr efter en lång dag.

Om man har en dotter som fyller år veckan före julafton och inte är speciellt duktig på att planera, så måste man vänta till Decemberlönen innan man kan handla julklappar. Sådan är jag och därför har dagen ägnats åt en hysterisk julklappsjakt på stan. Klockan tio skjutsade jag dottern till mormor och morfar och tog mig sedan upp till barnens hus tillsammans med faster Rakel. Vi hittade våra julklappar och körde ned på stan där jag lämnade min faster i jakt på ännu fler klappar tillsammans med en kompis. Vi drog runt stan och kassarna fylldes snabbt med julklappar.

Det var inte bara vi som var dåliga organisatörer. Stan fylldes snabbt och snart fann vi oss trängandes tillsammans med nästan hela Skellefteås befolkning. Överallt sågs julklappar slås in och tryckas ned i kassar. Varannan människa hade en telefon vid örat och samtalen gick på samma sätt.
- Har du köpt till mormor?
- Jag hittar inte den där tröjan, var såg du den?
- Har du köpt barbien?
- Vad ska vi köpa till syrran?
- Var är du? jag är här. Du vet här, vid affärerna..

Om ägaren av det sistnämnda samtalet hittade personen han sökte förtäljer inte historen… Den femtioåriga mannen direkt från Skellefteås urskogar såg dock ut att behöva vila så jag hoppades att han hittade hem igen.

Vid lunchtid tog vi en snabb lunch på CK. Tacobuffé och iskall Pepsi max gjorde att vi fick förnyade krafter. Efter att ha suttit en stund och pratat pojkar och fnittrat som fjortonåringar så satte vi på oss vuxenrollen igen och skyndade vidare. Vid tvåtiden gav min kompis upp men jag skyndade vidare. Klockan 16 kunde jag med trötta ben, värkande rygg och långa armar lasta in mina kassar och hämta min dotter.

I bilen på väg till mamma och pappa så kom jag att tänka på hur jag hade planerat dagen.
I och med att veckan har varit så stressig så har jag inte hunnit med mina pass i styrketräningslokalen. I går fick jag en lysande idé om att jag kunde pressa in ett pass efter julklappsshoppingen. Träna efter 6 timmar i hysterisk julklappshandel?? Hur dum får man vara innan det blir straffbart? Vissa är tidsoptimister men jag är "ork-optimist" Jag log åt min befängda idé när jag svängde in på uppfarten till mina föräldrars hus.

Ikväll har vi slagit in julklappar och druckit julmust. SMS har pipit hela kvällen från vänner som önskar God Jul. Dottern har somnat trots att hon aldrig någonsin skulle kunna somna. Jag har en julklapp kvar och lite bortplockning innan jag kan lägga mig för att somna innan julaftonsmorgon gryr.

Ikväll är jag trött med glad, snart är allt klart och jag kan njuta av julen.

Tills dess, sov så gott

Snart är den här. Julafton med julbord, glittrande barnaögon och den nervösa väntan på tomten. Snart stundar julaftonsmorgon och allt som hör därtill. I mitt fall är det en harmonisk förväntansfull dag i familjens sällskap. Det är en dag full av umgänge med min familj med god mat och glada skratt. Det är glatt, det är tryggt och det är en dag som lyser upp i midvinterns mörker. För mig är julafton en harmonisk final efter en hektisk julmånad. För min dotter är det dagen hon har väntat på så länge, den stora dagen då tomten kommer och då vi sover över hon mormor och morfar. Dagen då hon får lägga paketen under julgranen och klä sig fint. Hon har svårt att somna ikväll, benen vill inte ligga stilla och hon suckar fnittrande i sängen.

Så ska det vara

Förhoppningsvis väntar samma harmoni för er som läser detta. Förhoppningsvis kan ni känna igen er i ovanstående rader, men jag vet att det bara är en önskedröm. Det sitter allt för många med en klump i magen just nu. Människor som inte känner någon julstämning utan lever i skräck och oro över hur morgondagen ska bli.

Jag önskar jag kunde ge er styrka att förändra ert liv. Jag önskar att jag tog mig bakom det skal av ursäkter som att
- Ödet har sagt att jag ska leva så här,
- Man får ta det onda med det goda, vi har bra dagar också
- Det kommer att bli bättre, bara han slutar..

Ord som är så vanliga, men bara ett sätt att ursäkta det liv man lever. För det är lögn. Ödet finns inte – bara människans förmåga att styra sitt liv. En förmåga alla har, den är bara lite mer dold hos vissa. Alla kan dock göra sitt liv gott igen genom att lämna det onda och inse att det inte går att förändra en annan människa.

Jag önskar jag kunde inplantera den vetskap jag har om att livet går att förändra, hur omöjligt det än ser ut inifrån. Jag önskar att jag kunde rikta ögonen mot era barn och få er att känna den inneboende styrka som finns i varje förälder. Det gäller bara att hitta den i det inre kaoset som råder när livet inte blev som man tänkt sig. När man har tappat kontrollen. Jag önskar jag kunde säga till er alla att ni är fantastiska och att ni kan förändra ert liv. Jag önskar att jag kunde få er att sträcka på ryggen och titta ut genom fönstret. Det finns ett annat liv därute. Ett bättre, friare och lyckligare liv, ett liv som ni har förtjänat. Kanske även ett svårare, fattigare och mer komplicerat liv. Men friheten ger er styrka att orka och lycka kan inte köpas för pengar.

Fick jag ge endast en julklapp i år så skulle jag ge ovanstående tankar till de förtryckta världen över. Nu kan jag inte det utan bara rikta en önskan till alla människor som läser detta. Se till att julafton blir en ljust minne i ert och era barns liv. Lägg konflikterna åt sidan för en dag. Lämna inte mamma/mormor/farmor ensam vid spisen utan hjälp henne så att alla får vila till jul. Bjud in grannen som sitter ensam i jul. Strunta i spriten och ägna er åt varandra men framförallt barnen. De ska tindra med ögonen, inte kasta osäkra ögonkast mot vuxna som beter sig konstigt. Kan du inte låta spriten vara för en kväll utan bortförklarar mina ord med löjligt nonsen så har du problem. Avlägg ett nyårslöfte om att låta nästa jul bli en nykter jul. Var snälla mot varandra därute, låt inte någon ilska, slag och hårda ord gå ut över människor ni älskar.

Ta hand om varandra i jul

Nu är det jul igen och äntligen är jag ledig

På vår gata brukar julhelgen firas in med midvintermingel. Vi tänder en brasa bakom kvarterslokalen, grillar korv och dricker glögg. Barnen får julmust och skumtomtar. Höjdpunkten är fackeltåget genom kvarteren där vi stannar till hos tanter och farbröder för att sjunga julvisor, precis som hos Musse Pigg och Kalle Anka.

Det brukar vara vackert och stämningsfullt med en grupp glada barn som sjunger julvisor med facklor i händerna. Detta år var dock inte sig likt. För det första är det grönt ute. Några smutsiga snöhögar ligger lite här och var, annars är det grönt men isigt. Som norrlänning är det svårt att förlika sig med detta. Vi ska oroa oss för att snöa in, att måste skotta snö till ryggen värker eller att sätta på oss extra varma kläder som står emot kylan. Något vi däremot tar för givet är en vit jul.

Tills i år. För första gången i mitt liv måste jag fira en grön jul och jag "onöjd" över denna upplevelse. Trots högljudda protester till vår herre så har han inte lyssnat, snön lyser med sin frånvaro istället för att lysa upp mörkret omkring oss.

För att ge oss några extra knivhugg i ryggen skickade moder natur en ordentlig höststorm så här två dagar före jul. Det blåste kalla fuktiga vindar när jag anlände till kvarterslokalen ikväll. Några av grannarna höll på att göra upp eld. Har ni testat att göra upp eld i 17 m/s? Så här ser det ut för dem som vill veta.

Plankorna ska föreställa någon typ av vindskydd men jag varnar er, "don´t try this at home". Elden kastade farliga flammor omkring sig och gnistor flög genom vinden så ingen kunde ställa sig vid elden för att värma sig.

Klockan 19.00 var det dags för fackeltåget. Vi tände facklor, som slocknade och vi tände dem igen. Till slut fick vi fyr på dem och vi påbörjade vår vandring. Den ena facklan efter den andra slocknade. Det blåste och ven och barnen blev irriterade på bristen av eld och kalla blåsten. Vi sjöng några sånger och grannarna slog ihop händerna och tyckte det var sååå vackert. Min enda tanke var att
- Detta är nog ett av de dummaste saker jag gjort.

Vem går ett fackeltåg med en grupp barn i en vind på 17 m/s? Det enda vi gjorde var att tända slocknade facklor, se till att de inte gick för nära varandra samt tvinga dem att gå vidare så vi skulle hinna sjunga för alla innan elden brunnit ut för gott. Barnen gnällde men sången var fin, dock inte alls så där glad och flerstämmig som i Kalles jul. Det ska vara snö på jul, inte storm

På väg hem igen hade min fackla brunnit ned så mycket att mina vantar höll på att ta eld. Jag letade efter en snöhög att släcka den in, men fann ingen. Därför försökte jag släcka den genom att blåsa ut den med vevande rörelser vilket gjorde att en del av facklan ramlade ned på gräset utan snö. När jag till slut hittat en snöhög så gick den knappt att använda till nedsläckning. Högen hade likt snön på våren torkat ihop och erbjöd i princip ingen väta till en brinnande fackla. Jag kastade den i den lilla högen och i den iskalla blåste trampade jag ned facklan och påminde mig själv om att aldrig flytta söderut, alternivt flytta norrut om de här ickevintrarna har den dåliga smaken att fortsätta besöka oss.

Efter fackeltåget gick vi in i kvartersgårdens värme. Korvgrillningen fick vara, helt dumma är vi inte. Däremot drack vi glögg och åt skumtomtar. Barnen lekte och dotterns min när vi gick hem vittnade inte alls om en misslyckad kväll. Tvärtom, hennes kinder var röda av lek och trötthet och hennes ögon strålade av den där jullyckan som barnen besitter. Hon var glad över kvällen tillsammans med sina vänner och hon visste att nu, nu har julhelgen börjat.

Kvällen hemma hos oss har ägnats åt klädning av julgranen. Snälla svågern Anders leverade som alla år en nyklippt gran. När dottern var liten så sa hon i jultid
- Anders kippa gaaan! Det gjorde han och han har fortsatt vilket gör att jag slipper vara utan gran. En konstgjord gran kommer aldrig in i mitt hem för själva grejen med granen är doften. Något man inte kan få av plastgranar och därför får det vara.

Efter en promenad till OBS och inköp av lite julgranskulor så påbörjade vi klädningen. Dottern kollade att granen stod rakt och jag stack mig på barren och skurvade fast julgransfoten. Sedan trasslade jag ut julgransbelysningen och satte fast glitter och stjärna. Matilda hängde upp bollar och annat pynt och nu har vi en väldoftande gran i vårt vardagsrum

En uppstigning kvar. Jag har rusat runt i vanliga ordning bland användare, datorer och telefoner. Dotterns fröken hann få en blomma och present av oss och övriga barn med föräldrar innan det var dags för nästa uppdrag i IT-världens tjänst.

Under eftermiddagen hade vi jullunch på avdelningen, något som vi inte var ensamma om. Fastighetskontoret hade släckt ned och satt med tända ljus och tittade på dokumentärfilm när jag smög runt för att flytta över deras IP-telefoner till ett speciellt VLAN. Även ekonomiavdelningen dukade fint, höll tal och sjöng allsång i korridoren brevid oss.

Vi tog plats i sammanträdesrummet och åt julgröt utan ljus och dukar. Mysfaktorn är inte speciellt hög på kommunens IT-avdelningen. I år har vi slagit på stort och hängt upp en julstjärna i fikarummet. Denna stjärna samsas med högar av IT-tidningar som ligger på bordet i skenet från en 120 W lampa. För någon vecka sedan fick några av mina kollegor upp ögonen för den starka lampan, eller snarare tvärtom och gjorde ett försök till att mysa till det. Ett skrivarpapper och 4 bitar brun paketeringstejp under lampskärmen blev reslutatet. Jag kan meddela att det inte är någonting att rekommendera. Det blev inte ett dugg mysigt och jag börjar ana att om något ska göras så får vi göra det själv. Vi som har vett att förstå att skrivarpapper aldrig har bidragit till någon mysig stämning. Inte tekniktidningar heller.

Nåja, jullunchen var väldigt trevlig ändå. Vi lottade ut vin och jag vann ingenting. Sedan fick vi paket och för första gången så öppnade ingen presenten i förväg, vilket gör att jag måste vänta till julafton innan jag får veta vad jag har fått av "kåmmunen". Chefen tackade för året som gått och tyckte vi varit duktiga och sedan såg vi filmen "The Office – julfesten" En underbar film baserad på en lika underbar TV-serie.

Filmen var tragikomiskt och långa stunder höll jag generat en spretande hand över ögonen för jag skämdes å karaktärernas vägnar. Trots komiken så har filmen en djupare innebörd. Den skildrar individer som är så olika men som måste jobba på samma ställe. En av karaktärerna talar om att man umgås med människor man tvingats ihop med under 40 timmar av en vecka. Det vill säga mer tid än man spenderar med sina vänner. Han talar om hur lyckligt lottad man ska vara om man hittar någon som man verkligen trivs ihop med. Någon som man har utbyte av i andra sammanhang än de arbetsrelaterade. Jag kan inte annat än hålla med och känna att jag är en av de lyckligt lottade.

Mamma och pappas dator finns fortfarande hos mig. Jag har installerat över skräckversionen av Windows och håller nu på att köra in drivrutiner för diverse hårdvara. Just nu sitter jag i soffan och väntar på att filerna ska laddas hem samtidigt som jag skriver detta inlägg på laptopen. Det är skönt att blogga i soffan, något jag lätt skulle kunna vänja mig vid.

Dagen har varit bättre än igår. Vi stannade hemma en stund på morgonen för en av våra traditioner, dvs luciamorgon med limpmackor, lussebullar och varm choklad, kokad på platta. Choklad på platta är lite lyxigare. Trots att ingredienserna är desamma så smakar det bättre med "riktigt kokt" choklad.(Yes! här fick jag upp det trådlösa nätverket!)

Situationen på jobbet är densamma men jag har gjort det jag kan för att skapa förbättring. Jag har gett min åsikt till hur vi kan förbättra arbetsklimatet och jag kände att jag rakryggad kunde gå från jobbet idag. Det är viktigt att göra sitt bästa, mer kan man inte begära av sig själv.

Ikväll har jag, dottern och morfar varit på årets sista ridlektion. Dottern hade som vanligt hästen Mickey och jag börjar vara riktigt leds på den hästen nu. Mickey vill inte rida nybörjarridning men det vill jag att han ska göra. De andra hästarna vill gärna masa omkring i manegen i sakta mak, men Mickey víll helst öva sig i galopptävling. Vi är oense även där. Speciellt idag när den käcka ridinstruktören hade kommit på att barnen skulle rida barbacka. Hästen framför oss var en 30 år gammal nordsvensk som överlevt slakteriet och nästan sig själv. Han hade inte bråttom,däremot ville han gärna uppfostra yngligen Mickey som frustade bakom honom. När avståndet blev för litet så lyfte den gigantiska nordsvensken varnande på hoven. Varken Mickey eller dottern insåg vilken skada en jättehov från en nordsvensk kan göra och när det var dags för trav på den sadellösa ryggen så tog Mickey sats för att springa ikapp gammelfarfar. Jag tog sats för att stoppa honom och det gick efter diverse cirkuskonster med en häst snurrande runt sig själv. My god, det är bättre med hundar. De kan man åtminstone lyfta på plats.

Nåja, allt gick väl och det är lika avslappnande jobbigt att åka till stallet. Veckan har som bekant varit tuff men under timmarna i stallet och kampen med hästen så glömde jag allt och axlarna var något mer avslappnade när pappa skjutsade hem oss.

Nu är datorn fixad. Nyaste drivrutiner på nätverkskortet är fixad och jag ska följa Daniels förslag att uppgradera routerns firmware. Sedan borde det inte vara några problem att surfa. 

Tack för era fina kommentarer! De är alltid roliga att läsa

Fuglesang har åkt till rymden men jag är kvar på jorden och dess fortsatta förberedelser inför kalas och jul. Idag tog jag mig i kragen och började med mitt lussekattsbak. I vanliga fall har jag lite svårt för lussekatter, åtminstone i några större mängder. De är torra och väldigt säsongsbetonade vilket gör att man har en månad på sig att äta upp dem. Rykten har gått att min svåger äter upp överblivna lussekatter på sommaren vilket inte känns så lockande, åtminstone inte för mig. Tänk att sitta i en stekande sol med gräs som kittlar en på tårna. Tänk att lyssna till fåglarnas kvitter och torka svetten ur pannan för att sedan stoppa in en lussekatt i munnen.. Nej, det är ingenting för mig och därför har det hänt att jag slängt lussekatter när julpyntet åkt ut.

I år testade jag ett nytt recept från en annan blogg. Mimmis blogg skriver om julen och för någon vecka sedan hade hon ett recept på lussekatter med mandelmassa i. Igår släpade jag benen mot Coop och köpte ingredienser, i dag har varorna förvandlats till ca 150 lussebullar.

Jag använde köksassistenten som jag ärvde från farmor. Denna maskin är många år äldre än mig men fungerar lika bra som när farmor och farfar köpte den. Den har bakat många bulldegar och malt 100-tals kilo köttfärs i sitt liv. Nu för tiden maler den inte köttfärs längre. Min köttfärs kommer från Coop och den är färdigmald. Då och då får den dock komma upp från skafferiet och motionera lite. Inte på långa vägar så mycket som när den bodde hos farmor, men man får tänka på att den är ca 50 år så den är nog inte ledsen för ett lite lugnare liv på gamla dagar. Jag vet inte exakt hur gammal, kanske någon av er läsare som vet?

Nu har köksassistenten gjort sitt för den här gången. Bullarna ska in i påsar och sedan har jag fikabröd för både kalas och kaffefrämmande. Sedan ska jag ta en promenad och inandas lite frisk luft som inte är fylld av ugnsvärme och saffranslukt. Jag känner mig något "bakbakis", dvs svettig av värmen och och med baklukt som fyllt lungorna till den grad att jag knappt kan andas.

Någon bullmamma blir jag aldrig, men jag gör tappra försök någon gång då och då.

En utvärdering på bullarnas smak kommer sedan, nu ska jag bara UT

Glömde nästan att meddela svaret på gårdagens gåta..

Det groteska paketet innehöll en… banan guard. Jo, den heter så. Under en kväll för några helger sedan kom en sådan här bananvakt upp till diskussion bland mina vänner. Vissa av dem hävdade att det var en onödig pryl. De har nog aldrig kletat upp en smetig banan från en ryggsäck.

Andra funderade över hur man kan konstruera en bananförpackning så att alla bananer ryms. De är ju alla olika trots EU:s försök att skapa en bananstandard. Även jag har funderat över detta och på lunchen inhandlade jag bananer i alla möjliga storlekar och former. Döm om min förvåning, men alla bananer rymdes. Nåja, inte samtidigt, men någon har tänkt till när de skapade bananfodralet. 

Nu slipper jag kleta upp banan nästa gång dottern har glömt att äta upp sin frukt och jag har glömt kolla efter om hon glömt.. om ni förstår vad jag menar

Tack gode gud att det är Måndag imorgon så jag får gå jobbet och vila upp mig.

Idag har vi besökt tomten på lilleputtlandet och postat den obligatoriska önskelistan

Gammeltomten bor i lilleputtlandet och det finns en brevlåda precis vid hans stuga dit barn åker från hela stan för att posta sina önskelistor. Det är julpyntat i alla små stugor brevid tomtens hem, julmusik ljuder över nejderna och man kan köpa glögg för att värma frusna kroppar.

Tomten är en gästvänlig typ och man är välkommen in i hans hus för att värma sig om kylan utanför blir för kall. Här sitter tomten och tar emot alla samtal från barn som ringer och önskar sig saker.

Tomten har det mysigt i sin stuga och det luktar gott från den lilla kaminen som tomtenissen sköter om medan tomten själv är upptagna med alla barn. Tomten bedriver nämligen tomteskola varje helg under december. Barnen får komma in i en annan stuga där föräldrar inte är välkomna. Vad det talas om därinne är till största delen hemligt. Det vi får veta är dock att en häxa har stulit tomtenissens grötslev. De har letat hela året men inte hittat den och nu är tomtenissen på så dåligt humör att gammeltomten ber barnen om hjälp att hitta den.

Förra året hade samma sak skett och barnen letade i sagoskogen bortom stugorna. Det fanns en liten grotta som ingen av barnen vågade sig in i. Dottern tog dock mod till sig och kröp in i den mörka grottan. Efter en stund kom hon ut med grötsleven stolt som en tupp och med en lika stolt mor.

Värre var det iår. I väntan på tomteskolan tog vi en tur i sagoskogen. Där finns häxans hus, hattstugan och Hans och Gretas pepparkakshus. Vi gick omkring och tittade på de små husen och innan jag hann reagera så sprang dottern till den lilla grottan och kröp in. Efter en stund kom hon ut och meddelade att hon hittat grötsleven – innan tomteskolan ens hunnit börja.

I ett försök till att rädda situationen så sade Anna-Maria att
- Häxan har säkert sett oss så hon gömmer den nog på något annat ställe när ni är inne hos tomten.

Dottern och bästisen gick inte på det. Efter att de kommit ut från tomteskolan rusade de mot skogen. Vi fick ropa åt dem att stanna och vänta på tomten. De saktade motvilligt ned men när han hunnit ut så rusade de mot skogen och grottan. Innan alla barn hade hunnit in i skogen så hade dottern hittat sleven och jag ville bara sjunka genom jorden. Det blev inte bättre av att våra genomärliga barn talade om för tomten att de minsann hade hittat den före tomteskolan, att dottern hittade den förra året också så de visste var den låg. Tomten såg inte helt nöjd ut och det är tur att han inte finns på riktigt, annars skulle min dotter bli utan julklappar i år. 

Jag försökte hålla mig i bakgrunden i hopp om att tomten inte skulle se att det var min dotter som hade tjuvletat i skogen och sedan rusat in för att hämta den. Det var i och för sig väldigt korkat att gömma den på samma plats som året före, men jag förbannade mig själv som inte hade hållit koll på Matilda och hindrat henne från att krypa in i grottan före tomteskolan började. I och för sig hade hon sprungit raka vägen till grottan ändå, men hon hade inte kunnat säga att de letat i förväg.

När får man lära sina barn att ljuga? Eller åtminstone hålla tyst om sanningen? Den där åldern utan filter mellan tanke och ord är väldigt charmig, utom när man står brevid tomten och säger att man letat efter grötsleven i förväg..

Jag hoppas att häxan gömmer sleven någon annanstans nästa år. Annars blir vi bannlysta i tomteskogen..

Nåja, efter grötlevsletandet så gick tomten och alla barnen till hjulet där julklappar lottades ut. Både dottern och bästisen fick varsin, rättare sagt alla barn fick var sin julklapp.

Dotterns julklappsöppning i kalendern fortskrider. Hittills har hon fått ett ljus numrerad från 1 till 24. Detta ljus har hon i sitt rum och tänder varje kväll när hon ska somna. Hon ligger och lyssnar på sin kvällsskiva med godnatt-sånger och tittar på ljuset. Efter 20 minuter går jag in och stoppar om min sovande dotter och släcker ljuset. 

I helgen har hon fått godis och imorgon är det dags för det ekivoka paketet.. Är det någon som kan gissa vad det är? Rätt svar kommer i morgonkväll

Som jag har nämnt förr så är jag julfeticht. Ni som inte har uppmärksammat detta kommer att märka det den kommande tiden. Vissa saker måste göras, det hör traditionen till och min familj är slaviskt traditionsbundna. När någon försöker ändra på traditionerna protesteras det vilt av de övriga familjemedlemmarna.

I vår egen lilla familj, det vill säga jag och dottern, så finns det också vissa saker som måste göras. Skyltsöndag, julpyntning, lämna önskelistan till jultomten i lilleputtlandet, julshopping, pepparkakshus, luciamorgon med lussekatter, julkalender med paket, pyntning av julgran,  uppesittarkväll kvällen före julafton och julstrumpa på julaftons morgon.

Tiden går dock fort och denna helg är den enda som jag och dottern kan ägna åt juliga saker före julafton. Nästa helg är hon hos sin pappa, helgen därpå fyller hon år och sedan är det julafton. Därför är denna helg väldigt intensiv vad gäller julaktiviteter. Igår julpyntade vi och idag var det dags för den obligatoriska julshoppingen. Julshoppingen är inte bara en tradition utan en del av min uppfostran. Jag tycker det är viktigt att visa min dotter vad som ligger bakom den juleglädje hon känner. Jag vill inte att hon ska bli en konsument som sitter och håvar in julklappar och roligheter utan att reflektera över vad som ligger bakom. Om man inte vet så kan man inte känna tacksamhet.

Därför får dottern varje år en summa pengar att köpa julklappar för. Hon får själv skriva ned vilka hon vill handla åt och sedan ger vi oss ut i den hysteriska julshoppingen. Till saken bör sägas att min dotter inte ännu har fått sin mammas shoppingådror och är svettig ungefär när vi har stigit ur bilen. Med listan i ena handen och väskan med plånboken i den andra kryssar vi fram mellan olika affärer. Dottern bestämmer vad hon ska köpa och jag är med för att berätta vad grejorna kostar.

Jag kommer aldrig att glömma förra året då hon blek och trött släpade alla sina kassar genom korridorerna på Brinken på väg ned till garaget. Hon var helt slut men ögonen lyste extra mycket på julafton när hennes nära och kära öppnade julklapparna hon hade jobbat så hårt för. Då insåg jag att mitt beslut var riktigt, att känslan av att få kamma hem frukten efter hårt slit är mer värt än gnället under själva shoppingen.

Jag tror hon också minns känslan av att se alla öppna hennes julklappar för årets shopping gick mycket bättre än fjolårets. Hon hade full koll på vad hon ville köpa och den lilla rosa plånboken med hjärtan på åkte upp och ned från hennes handväska. Efter 3 timmar hade hon handlat till alla utom mig, men planerat att ringa moster Sara för att be henne följa med ut någon dag för detta julklappsinköp. Vi avslutade med en välförtjänt fika och dottern släpade nöjt alla påsar med sig till bilen.

Julpyntningen fortskrider. Jag hann inte klart igår, eller rättare sagt – jag orkade inte klart. Nu börjar dock alla tomtar snart vara på plats. Julstjärnorna hänger där de ska och två banankartonger med "vardagspynt" står i hallen i väntan på transport till uteförrådet.

När jag plockade upp tomtar blandat med julstjärnor och dotterns egna alster från förskola och dagis, så hittade jag dessa.

Två stycken julburkar. Jag minns inte vad jag har använt dem till men för mig förknippas sådana här bara med en sak.

Farfars hemmagjorda polkagriskarameller.

Jag drömmer mig tillbaka och minns hur han stod i det stora köket i det röda huset utanför Malå och gjorde karameller veckorna före jul. Han mjölade in händerna, tog upp smeten och drog den lång. Sedan vek han den dubbel och började om igen. Så stod han länge länge. Han drog och vek och började om. Drog och vek och började om. Farmor droppade då och då i lite karmellfärg för att få de röda ränderna och vi barn stod och såg polkagrisarna växa fram mellan hans händer.

Ibland fick vi en liten bit att göra själva. Vi drog och drog men det var tungt och det gällde att hålla smeten rörlig hela tiden. Den stelnade på ett kick och armarna blev tunga av det ständiga dragandet. Jag minns hur jag fachinerades över hur farfar hanterade den stora smeten och jag tänkte att han måste vara starkast i världen.

När smeten var klar så klipptes den till små godisbitar. Det var bråttom och vi barn backade undan och betraktade det snabba klippandet. Godisarna mjölades in och lades i röda julburkar. Farmor ställde ut dem i den lilla kalla hall som fanns direkt innan för ytterdörren. Där, i mörkret precis bakom dörren in till värmen stod de och ibland stoppade man ned en hand i den kalla burken och smakade på några godisar. Händerna blev mjöliga och godisarna smälte i munnen. Jag minns doften, jag minns känslan av ett tunt lager mjöl innan godissmaken tog vid.

Nu för tiden äter jag aldrig polkagrisar. De smakar inte polkagrisar. Dessutom saknar de upplevelsen av det varma köket, doften av smält socker, farfars dragande med degen och farmor beredd med den röda färgen. Det snabba klippandet med saxen och slutligen den mjöliga godisen i munnen.

Jag tittar återigen på mina juleburkar som står på köksbordet och önskar att jag kunde fylla dem med farfars polkagrisar. Men det går inte, de tillhör en annan tid. En tid som är så långt bort men ändå känns så nära, precis som med alla fina minnen inom en. Minnen som är så speciella att de förvaras på en speciellt plats i hjärtat. De plockas fram så många gånger att de förblir knivskarpt tydliga i lukt, smak, syn och känsla.

Jag är lyckligt lottad som har hjärtat full av speciella minnen och jag kan känna polkagrisen smälta i min mun när jag borstar bort mjölet från händerna.

Dagen lider mot sitt slut och jag ska snart gå och lägga mig. Gårdagskvällen blev alldeles för sen. För mycket skulle göras på för lite tid. Lucianattlinnen skulle strykas, kläder tvättas och en hop med grejor packas in i Matildas väska. Det händer mycket på skolan nu. Julmusikaler ska tränas in och diverse tillbehör ska skickas med hemifrån. Lyckligtvis hade jag ett passande lucianattlinne hemma och slapp lägga ut pengar på det. Jag har en hel hög med sådana i en låda men hittills har de nästan alltid varit för stora eller för små. Den här gången passade det och när jag skulle märka klädesplagget så insåg jag att det är fler än mig som strukigt denna klänning dagarna före lucia. En av dem är moster vars dotter nu är hela 18 år. Tur att lucianattlinnen aldrig blir omoderna

Idag har jag tagit ett steg mot mitt nya liv. Jag och Maria har i hastigt mod bestämt oss för att använda styrketräningslokalen på vårt jobb. Hennes sambo Håkan ifrågasätter om vi kommer att lyckas och det hastiga modet kommer av den anledningen att bli mer långvarigt än någon hade trott. Förmodligen var hans ifrågasättande en taktisk kommentar för att få oss att hålla fast vid vårt beslut. Hans taktik kommer att lyckas, beach 2007, here we come

Tyvärr sitter Maria fortfarande fast i backupträsket och hon lät ungefär som Askungen när hon ringde och sade att hon inte tog sig loss från konsultens klor. Jag fick ta med mig en annan kollega för att utforska de konstiga maskinerna men snart Maria, lättar backupdimman

Ikväll har mamma och pappa varit förbi med en av de mest populära jultraditionen. Den hembroderade julkalendern med ett paket att klippa loss varje dag ända fram till jul. Jag önskar jag var barn igen…

Något julväder är det inte tal om här uppe. Regnet vräker ned och det har varit 8 plusgrader idag. Trots detta så begav sig jag och Matilda in till stan och den årliga skyltsöndagen. Det är inte som förr i tiden. Då var skyltsöndag på första advent. Alla affärer klädde sina skyltfönster med papper dagarna före och under skyltsöndagen fick man för första gången se julskyltningen. Den tiden är förbi och ordet skyltsöndag har förlorat sin mening i ordets rätta bemärkelse. Nu borde det heta "KöpstartsSöndag" eller något i den stilen. Julgrejorna har funnits i affärerna sedan slutet av oktober och skyltsöndagen är tidigarelagd för att så tidigt som möjligt starta julshoppingen.

Detta bekymrar dock inte Matilda. Hon vill gå på stan och lyssna på julmusik. Sedan vill hon träffa tomten och "få" en tidig julklapp. I alla år har mötet med tomten varit full av andakt och hon har med allvarliga ögon nickat när han frågat om hon varit snäll under året. När hon var tre år och hade bytt snällheten mot trots så tittade hon oroligt på mig när hon nickade till svar. Vi hade precis haft en sammandrabbning där hon vägrade sätta på sig vantarna. Fem minuter senare träffade vi tomten och jag förstår att hon tittade oroligt på mig för att se om jag skulle skvallra.

Hon har fortfarande adakt i ögonen när hon träffar den rödklädde skäggige mannen. Nu tittar hon dock med en mer granskande blick. När vi lämnat honom med ett paket under armen så sade min dotter.
- Mamma, det där var inte riktiga tomten..
- Nähä?
- Han hade lösskägg, jag såg gummibandet..

Snart är är det över. Tiden då hon över huvud taget tror på tomten. Snart himlar hon med ögonen och säger.. "jag veeet att det var grannen". Jag inser det, jag förstår det och jag vill skjuta tiden tillbaka

Det är Stockholmsväder ute. Regnigt grått, trist stockholmsväder. Därför blev jag extra förvånad när jag började titta i almanackan. Nästa barnhelg är det första advent. Barnhelgen efter det är det födelsedagskalas.. sedan är det jul. Inför den kommande högtiden så måste jag varna känsliga läsare. Jag älskar julen, jag frossar i julstjärnor, julpynt, pepparkakor och tomten finns för det har vi sett med egna ögon. Av den anledningen blir det mycket jul i bloggen under december, men än så länge är det bara november så ni kan slappna av en stund till.

Dagen har varit hektisk. En sent inkommet ärende gjorde att jag återigen fick kasta mig ut i korridorerna, slänga upp kylen i personalköket och greppa påsen med mjölken som jag hade inhandlat under lunchen. När jag sprungit ned för trapporna tyckte jag att påsen såg lite konstig ut för att innehålla tre liter mjölk. Jag öppnaden och hittade fläskfilè, löjrom och potatiskroketter.. Fel påse med andra ord och jag rusade upp för trapporna igen för att byta påse innan ägaren upptäckte "stölden". Mad tanke på innehållet hade hon/han inte uppskattat mina tre liter mjölk..

Nu är det dags för sängen, för länge sedan.