När jag vaknade upp i morse hade gårdagens tacksamhet över livet förvandlats till rädsla. Eftersom jag under en lång tid har haft problem med en magkatarrsliknande smärta så har blev jag till slut remiterad för en gastroskopi.  Den kommer att genomföras imorgon och under dagen har oron satt klorna i mig.

Jag oroar mig inte för själva undersökningen. Den är säkert obehaglig men övergående. Däremot är jag våldsamt rädd för vad doktorn ska hitta. Jag har haft för mycket tur på sistone, har varit för lycklig, för glad och för obekymrad. Sådant kan inte fortsätta i evighet. Inte för mig, inte i mitt liv.

Dessutom råkar jag vara mitt inne i en bok där en mamma plötsligt dör från sin precis vuxna dotter. Hon fick något i magen, något dödligt och elakt. Det tog sex veckor från beskedet tills dess att hon var död. Även om historien är författad så har det hänt förr. Det har hänt andra och det kan hända mig.

Därför växer oron till dödsångest när mina irrationella tankar tar fart. Trots att jag är 99 % säker på att det "bara" på sin höjd är ett magsår så vill inte rädslan kännas vid min logik. Utan att jag ens har varit på undersökningen så har jag  plötsligt dubbla cancertumörer i magsäcken.

Jag kan inte dö, jag vill inte dä, jag FÅR inte dö. Min dotter behöver mig, utan mig så får hon inte finnas kvar i huset som hon älskar tillsammans med sin syster och Mikke. Jag måste finnas, jag måste leva och just därför så förvandlas en enkel gastroskopi till början på slutet.

Innerst inne vet jag dock att min rädsla är obefogad men just nu tjattrar mina två motpoler i mitt huvud.  Logikens argument låter vettiga på samma sätt som känslans medryckande undergångstal känns trovärdiga.

För ögonblicket har logiken övertaget. 
Skärp dig Anna, du har kanske magsår, men inte 17 cancertumörer.