Det är med viss spänning man bjuder in människor från olika delar av ens liv, och blandar dem på en och samma middag. Olika personligheter ska fogas samman med en själv som enda länk. Det kan gå bra och det kan gå på tok. Stämningen kan bli stel och konstlad – eller så blir det som igår.
Släkten från norrbotten hann bara ducha och pusta ut i några minuter efter gårdagens stadsfärd innan min släkt stormade in. Först kom mamma, pappa, minstasyster och faster. Med blommor och pajer steg de in i vårt hus och hälsade på släktningarna från Mikkes sida. Några minuter senare kom mellansyster med hela famljen och sträckte artigt fram händerna och tog de första stegen till nya kontakter.
Eftersom Mikke var tvungen att jobba till 19 så var hans morbror med familj utelämnade till min pratsamma och glada släkt. Eftersom vi bägge har förmånen att ha sociala och glada släktmedlemmar så förstod jag att allt skulle avlöpa bra. Det hela blev dock bättre än bra när våra rötter blandade sig med varandra. Utan att jag visste ordet av så behövde jag inte vara den gemensamma länken, de hade hittat en massa gemensamma intressen och värderingar och samtalen flöt på i naturlig följd.
Vi åt och drack gott medan barnen roade sig med singstar och filmer. Systersonen följde de större barnen i hälarna med sin obligatoriska ryggsäck på ryggen. Ibland kom han springande och bad om mitt sällskap vilket jag glatt erbjöd honom. Syskonbarnen har en speciell plats i mitt hjärta. Jag har förmånen att träffa dem ofta. Att se dem växa upp och skämma bort dem på det vis som mostrar kan göra.
Timmen var sen när vi gick och lade oss. Vi pratade om vilken tur vi har haft. Med varandra och huset och allt runtomkring. Jag somnade med den tanken i huvudet. Äntligen har mitt liv belönats med tur och lycka. Med en fantastisk sambo, fint hus, fina barn och med varma och omtänksamma släktingar.
