Anna & livet

När jag vaknade upp i morse hade gårdagens tacksamhet över livet förvandlats till rädsla. Eftersom jag under en lång tid har haft problem med en magkatarrsliknande smärta så har blev jag till slut remiterad för en gastroskopi.  Den kommer att genomföras imorgon och under dagen har oron satt klorna i mig.

Jag oroar mig inte för själva undersökningen. Den är säkert obehaglig men övergående. Däremot är jag våldsamt rädd för vad doktorn ska hitta. Jag har haft för mycket tur på sistone, har varit för lycklig, för glad och för obekymrad. Sådant kan inte fortsätta i evighet. Inte för mig, inte i mitt liv.

Dessutom råkar jag vara mitt inne i en bok där en mamma plötsligt dör från sin precis vuxna dotter. Hon fick något i magen, något dödligt och elakt. Det tog sex veckor från beskedet tills dess att hon var död. Även om historien är författad så har det hänt förr. Det har hänt andra och det kan hända mig.

Därför växer oron till dödsångest när mina irrationella tankar tar fart. Trots att jag är 99 % säker på att det "bara" på sin höjd är ett magsår så vill inte rädslan kännas vid min logik. Utan att jag ens har varit på undersökningen så har jag  plötsligt dubbla cancertumörer i magsäcken.

Jag kan inte dö, jag vill inte dä, jag FÅR inte dö. Min dotter behöver mig, utan mig så får hon inte finnas kvar i huset som hon älskar tillsammans med sin syster och Mikke. Jag måste finnas, jag måste leva och just därför så förvandlas en enkel gastroskopi till början på slutet.

Innerst inne vet jag dock att min rädsla är obefogad men just nu tjattrar mina två motpoler i mitt huvud.  Logikens argument låter vettiga på samma sätt som känslans medryckande undergångstal känns trovärdiga.

För ögonblicket har logiken övertaget. 
Skärp dig Anna, du har kanske magsår, men inte 17 cancertumörer.

Det är med viss spänning man bjuder in människor från olika delar av ens liv, och blandar dem på en och samma middag. Olika personligheter ska fogas samman med en själv som enda länk. Det kan gå bra och det kan gå på tok. Stämningen kan bli stel och konstlad – eller så blir det som igår.

Släkten från norrbotten hann bara ducha och pusta ut i några minuter efter gårdagens stadsfärd innan min släkt stormade in. Först kom mamma, pappa, minstasyster och faster. Med blommor och pajer steg de in i vårt hus och hälsade på släktningarna från Mikkes sida. Några minuter senare kom mellansyster med hela famljen och sträckte artigt fram händerna och tog de första stegen till nya kontakter.

Eftersom Mikke var tvungen att jobba till 19 så var hans morbror med familj utelämnade till min pratsamma och glada släkt. Eftersom vi bägge har förmånen att ha sociala och glada släktmedlemmar så förstod jag att allt skulle avlöpa bra. Det hela blev dock bättre än bra när våra rötter blandade sig med varandra. Utan att jag visste ordet av så behövde jag inte vara den gemensamma länken, de hade hittat en massa gemensamma intressen och värderingar och samtalen flöt på i naturlig följd.

Vi åt och drack gott medan barnen roade sig med singstar och filmer. Systersonen följde de större barnen i hälarna med sin obligatoriska ryggsäck på ryggen. Ibland kom han springande och bad om mitt sällskap vilket jag glatt erbjöd honom. Syskonbarnen har en speciell plats i mitt hjärta. Jag har förmånen att träffa dem ofta. Att se dem växa upp och skämma bort dem på det vis som mostrar kan göra.

Timmen var sen när vi gick och lade oss. Vi pratade om vilken tur vi har haft. Med varandra och huset och allt runtomkring. Jag somnade med den tanken i huvudet. Äntligen har mitt liv belönats med tur och lycka. Med en fantastisk sambo, fint hus, fina barn och med varma och omtänksamma släktingar.