Dagen har gjort att jag känner mig som en spillra av mig själv.
Så vad gör man när man är för trött för att gå och lägga sig?
När man inte har orkat slå på TV:n och borde ducha.
Man gör slag i saken.
Nu så.... ett… två...tre..
..i min gallblåsa. En är stor och det är därför min mage gör ont. Detta berättade doktorn för mig idag när han kladdat färdigt på min mage med ultraljudsmojängen.
Jag får med andra ord krypa till korset och erkänna det jag så länge förnekat. Trots detta mindre nederlag så känns det skönt att få en diagnos. Det är bättre att känna till fakta istället för att hitta på egna teorier. De blir lätt så slutgiltiga på något sätt.
Nu ska jag i alla fall inte äta lök, räkor, fet mat, äpplen, morötter, vindruvor, gurka, grön paprika och säkert en massa andra saker. Åtminstone om man får tro alla träffar som kommer upp när man googlar på åkomman. Jag tror att jag testar mig fram.
Förmodligen så kommer min läkare att föreslå att en remiss ska skrivas så att jag får operera eländet. Men eftersom gallstensomperationer prioriteras liiite lägre än hjärt och hjärnkirurgi så kan nog väntetiden bli lång. Jag får helt enkelt strunta i lök på hamburgaren som jag inte heller bör äta eftersom den är både fet och stekt.
Det här kan bli den bästa bantningskuren jag varit med om..
Min mamma och jag är av två olika generationer. Det märks inte så ofta men skillnaden är oändlig på våren. Då plockar mamma ur alla saker ur skåpar och garderober. Det vädras och tvättas tills varenda hörn av huset har städats. Vårstädning kallas det och pågår under stora delar av april och maj månad.
När min mamma hörde talas om att jag ägnade en dag åt vårstädning så skakade hon på huvudet medan jag tyckte att jag mognat oändligt det senaste året. En dag är 100% mer än jag brukar vårstäda.
Som tröst för mamma och andra städentusiaster. Jag kommer att vårstäda lite till. I takt med att gardinerna byts från det vintermörka till det sommarljusa så kommer fönstren att putsas. Det är dock långt kvar till min mors nivå, jag tror aldrig jag kommer att nå så långt.
I dag struntade vi i städning och gjorde en familjeutflykt till en grillplats en bit från vårt hus.
Vi grillade pinnbröd, korv och maschmallows. Nero verkar ha lärt sig en del nya saker under vistelsen hos min morbror. 
Nu för tiden verkar det självklart att han ska får vara med och dela på matsäcken. Utan skam i kroppen tiggde han till sig en och annan korvbit med pinnbröd som tillbehör.
Skyddhunden Nero kommer till flickornas hjälp när de blir överfallna av Mikke. När flickorna i sin tur överfaller Mikke så kommer Nero till… flickornas hjälp.
Trogen som en hund? Inte när det gäller att försvara sin husse i alla fall
Det är Fredags och dagen efter driftstopp. Gårdagens övertid resulterar i svårigheter att hålla fokus några längre stunder. Dessutom vaknade FiaLottan med mardrömmar vilket gjorde natten uppdelad och sömnen bristfällig. Detta bekymrade sig dock inte min kalender om. Möten och ärenden har varit inbokade hela dagen och nu är jag…. trött.
Resten av familjen är ungefär lika ömklig. Mikke har ont i fötter och ben eftersom vårrusningen påbörjats på hans arbete. FiaLottan är förkyld och Tjohalians mage krånglar.
Jag hoppas dock att vi alla kan göra en omstart av våra system så att vi kan hitta på något roligt. Vi är nämligen alla lediga och hemma, vilket hör till undantagen.
Morgondagen går dock i ansvarsfullhetens tecken. Däckbyte och vårstädning står på schemat.
Vuxet värre
Vi har firat en ettåring idag. Lille Neo har uppnått den aktningsvärda åldern av ett år. Vi åkte dit med ett paket och grattisönskningar och fick oss gott fika på köpet. På väg hem från kalaset hos så roade sig flickorna med en ordlek. Den första säger namnet på ett djur. Den andra tar sista bokstaven i det sagda djuret och kommer på ytterligare ett djur:
Tjohalian: Räv!
FiaLottan: Varg!
Tjohalian: Guldhamster!
FialOttan: Rådjur!
Tjohalian: Rasist!
Hon hade en poäng där, utan att egentligen veta om det.
Mikke gav mig en jättefin blomsterställning som present för att vi varit ihop i ett år. Längst upp finns en "välkommen"-skylt och under den hänger en korg med blommor. Min goa sambo hade planterat blommor och ställt ut den när jag kom från jobbet.
- Men vi kanske ska sätta dit sommarblommor sedan, sade Mikke
- Jag vet inte, vad är det för blommor? svarade jag
- Det är perenner! sade Mikke bestämt
- Perenner?
- Ja! Det är perenner.
Jag tittade på honom och när någon fortsättning inte följde så frågade jag försiktigt
- Vet du vad perenner är?
- Ehhh.. nej
- Det är alla typer blommor som man kan ha år efter år.
- Jaha… jag trodde att det var en typ av vinterblommor..
Lyckligtvis är Mikke inte ansvarig för blommorna som säljs på hans jobb. Jag kan riktigt höra kundkonversationen
- Vad är det här för blommor?
- Det är perenner
- Men.. vad är det för BLOMMA?
- Perenn!
- Men vilken sort är det?
- Det ÄR EN PERENN!!
Jag undrar vilka blommor jag har i min fina blomsterkorg. En bild kommer imorgon då jag kan fota den i dagsljus.
FiaLottan behövde hjälp med matteläxan idag. Jag satte mig ned för att förära henne med all min matematiska och pedagogiska talang. Matteproblemet som skulle lösas var:
Lisas mamma är 6 gånger så gammal som Lisa är nu. Om 4 år kommer Lisas mamma att vara 4 gånger så gammal som Lisa är då. Hur gammal är Lisa nu?
Hur förklarar man ekvationer för en 9 årig flicka? Hur många gånger förekom "Lisa" i ovanstående mening? Vad är nu och vad är då? Och vad hände med min dotters 1+2=3 läxor? De var mycket lättare att förklara.
För precis ett år sedan skrev jag ett blogginlägg som visade på en stor förändring av mitt liv. Världens mesta singel hade lämnat träsket och gått över till andra sidan. Singel hade blivit osingel.
Man kan säga att oddsen var relativt höga när det gällde mig och ett lämnande av singellivet. Min omgivning hade så smått börjat misströsta. Alla utom en av mina bästa vänner. Alla utom Mikke som under åren hävt ur sig en och annan kommentar:
- Se till att du skaffar dig en dejt till midsommar! Det är ett krav!
- Nu har du bara ett år på dig, sedan går det bara utför!
- Vill damen ha en kopp kaffe? (Denna kommentar utspelades under en övning där jag skulle träna mig på att dejta. Övningen pågick naturligtvis i anslutning till en hockeymatch)
Jag förstod aldrig varför jag skulle öva på att dejta. Dejting var inte något problem för mig. Svårigheten uppträdde alltid när dejt två skulle till. En gång är ingen gång – två gånger är en vana, resonerade jag och gömde mig i hemmets trygga vrå.
Det vi inte visste då var att tajming och alkohol skulle göra två vänner till ett par. Mikke kan man inte springa ifrån och jag upptäckte att jag inte hade någon lust att fly. Att detta otänkbara var det bästa som kunde hända och lyckan var fullständig.
Däremot var det en omställning att gå från vänner till flickvän/pojkvän. Den jargong vi hade mellan varandra fungerade till viss del, men absolut inte hela tiden. Man hälsar inte på varandra på samma sätt när man är vänner jämfört när man blir ett par. Man säger inte hejdå på samma sätt och jag upptäckte att det är väldigt mycket man gör annorlunda. Den råa men hjärtliga stämningen skulle blandas med mer hjärta och jag som var väldigt ovan vid gulligheter kände av den plötsliga förändringen.
Ovanan gick dock över för människan är trots allt skapt för att älska. Trots alla mina predikningar om singellivets fria självständighet så är tvåsamhet bra mycket bättre. Att få älska och bli älskad. Att få leva sina liv tillsammans. Att skratta och gråta sig genom allt från allvar till värdelöst trams. Att tillsammans åtgärda vardagens bekymmer och gemensamt glädja sig åt framgång. Att vara två som drar lasset och som tillsammans kan unna sig vila och nöje.
Och att få vara allt detta med sin bästa vän är mer än en människa egentligen kan begära.
Helgen har lämnat oss ännu en gång. Vi började helgen med födelsedagsfirande för FiaLottans syster som fyllde hela 20 år. FiaLottan var lycklig över kalaset och sina syskon, speciellt över nöjet att låta broderns två majsormar slingra över hennes hals.
- Mormor skulle döööö! utropade FiaLottan och jag höll med henne.
Mikke jobbade i helgen och jag ägnade Lördagen på stan med en lycklig dotter som fått ett fullproppat presentkort på HM av faster Rakel. FiaLottan botaniserade bland kläderna och utstötte förtjusta rop när hon hittade något hon gillade. Till slut så hittade hon en huvjacka, en t-shirt, en kjol och en "cool jacka". Trots detta hade hon pengar över och fick till sin förtjusning behålla plastkortet ett tag till.
Söndagen ägnade vi åt badande på stadens största badhus. Det är ombyggt till något som med stor vilja kan kallas äventyrsbad extra light. Det är dock rent och frächt och FiaLottan var lycklig.
Idag har Tjohalian äntligen åtevänt till oss och barnen har fnittrat sig igenom kvällen. Jag har fortsatt min ommålning av byrån och Mikke har gjort våra cyklar redo inför sommaren. Han var otroligt lycklig över varmgaraget där han hade gott om plats att fixa cyklar utan att frysa.
Gastroskopin visade lyckligtvis på en frisk och hel mage. Symptomen fortsätter dock och den våldsamma magsmärtan förstör en och annan kväll. Mikke påstår sig ha svaret på mina smärtor.
- Du har gallproblem, det ser jag ju
Jag hävdar envist att så inte är fallet. Jag har väl aldrig haft problem med gallan tidigare. Bara 10 års magkatarr, men ingen galla. Min sambo vill bara projecera sina tidigare gallproblem på min mage.
Ändå ligger jag här med ett osynligt bälte åtdraget runt bröstkorgen. Det skär i övre delen av magen, ryggen värker fastän den inte borde göra det och det känns som om kroppen ska sprängas av luft.
Jag åt lök på lunchen idag. Och grädden på tårtan var jättegod. Räkorna och laxen på smörgåstårtan smakade utsökt och gurkan i den goda vinegretten gjorde att jag tog lite till. Att allt detta är produkter man ska akta sig för om man har gallbesvär är nog bara en tillfällighet.
Nåja, den 28 april ska magen ultraljudas, då får jag veta.
Vårtröttheten har slagit till och jag besökte Life på lunchen för att köpa rosenrot. Efter 20 ml så jobbade jag färdigt, hämtade dottern, fixade middag, gick ut med hunden, tränade hunden, dammsugade, torkade golven och fixade tvätten. Rosenrot är bättre än kokain. Tror jag, jag har nämligen bara testat det ena. Det andra går inte att köpa på Life där jag har bonuskort.
Dottern var inte lika pigg. Hon har ont i magen och känner sig hängig. Jag avstod dock från att ge henne rosenrot utan pysslade om henne med hälsosam yoghurt istället. Och Mikke vägrar att smaka på livselixiret. Han har fortfarande traumatiska minnesbilder från förra gången
Några av mina kollegor roade sig med att lyssna på en medlem av vårt lands iq-reserv under fikat. Lyssna själva och bilda er en uppfattning. (de första minutrarna av programmet)
Påsken gick alldeles för fort och jag hann inte alls med allt det där som jag tänkt mig. En byrå och en pall hann i alla fall bli nästan helt svarta av min tillfälliga målariver. Efter de senaste årens lister och tak så är jag dödligt less på att måla vitt. Men svart var riktigt kul. Bilder kommer när allt är färdigt.
Imorgon återgår jag till verkligheten. Då gör jag Mikke sällskap i bilen på väg till våra arbeten. Då är det slut med ledighet för mig och Mikke slutas därmed skämmas bort med vällagade helgmiddagar när han kommer hem från jobbet.
Påsken har infunnit sig även här i vår del av världen. Som barn var påsken en tid för målade ägg, påskkärringar och massor av god mat. Jag är uppvuxen i en familj som tog tillvara alla högtider på ett glatt och gott sätt, de mesta har jag tagit med mig till vuxenvärlden.
Påsken däremot är en blank historia i mitt liv. De första åren försökte jag få till en tradition som skulle kunna jämföras med min barndom. Eftersom jag levde under helt andra omständigheter och i ett förhållande som inte uppmuntrade högtider så gav jag upp. När min dotter föddes började hon följa med mormor och morfar till stugan i Kalix under påsk. Där frossade de i allt som jag upplevt under barndomen medan jag stannade hemma och njöt av en helg där jag bara kunde ägna mig åt mig själv.
Så har det fortsatt och därför finns inga påsktraditioner i vårt hus. I år är Tjohalian hos sin mamma och FiaLottan fortsätter sina traditioner i stugan i Kalix. Mikke jobbar i helgen och jag ägnar mig åt promenader, lite extrajobb och allmänt vilande. På kvällarna äter vi inte påskmat men goda middagar tillsammans. Det enda som vittnar om högtiden är ett stort påskägg som vi äter ur när vi ser den bunt filmer vi har hyrt under helgen.
Jag hoppas att ni andra har en skön påsk, oavsett om den består av ägg, påskkärringar eller bara en stunds vila.
Jag har oroat mig för två saker den senaste tiden. Den ena har varit resultatet av gastroskopin och den andra lämpar sig inte att berätta här. Nu är bägge orosmomenten bortgjorda och jag känner mig lättat men ordentligt mörbultat.
Det finns ytterligare en sak som underlättar mitt liv. När Färjestad gjorde andra målet på HV71 under kvällens finalmatch så hämtade jag Tjohalian en chipspåse.
- Vad firar ni? sade Mikke när han kom hem från jobbet.
- Att det ser ut som om SM-slutspelet är över efter den här matchen. Att det är slut på hockey, svarade vi
- Men vaaad! Det kan man väl inte fira! utropade Mikke och greppade chipskålen
- Sluta ät chips då om du inte firar, sade jag syrligt.
- Jag sörjer, svarade Mikke snabbt och tog en stor näve till.
Flickorna i familjen fick som vi ville. SM-slutspelet är över för det här året och jag drog en suck av lättnad. När min sambo slog över till en avlägsen sportkanal som visade hockey från någon farmarliga från den mest avlägsna delen av Texas så höll min bägare på att rinna över.
- Jag föreslår att du byter kanal omedelbart.
- Men vadå? Det här en jääätteviktig streckmatch!
Sedan bytte han kanal och väntade hela 5 minuter innan han sade. Men saknar du inte hockeyn liiite?
Det dröjer nog längre än fem minuter…..
Jag kan glädja alla er som oroat er om att ryktet om min död är överdriven. Efter en natt och morgon utan mat eller vätska så tog jag mig med stapplande steg till lasarettet. Hungern var inget problem, därmot vetskapen att inte få dricka. Jag är vansinnigt törstig på mornarna och vattnet som sköljde mina tänder efter tandborstningen retade min törst till vansinne.
Jag har medvetet inte pratat om gastroskopin i förväg. Jag har inte velat höra alla skräckhistorier som alltid härjar i sådana här fall. Därför satte jag mig i väntrummet med inställningen att allt skulle gå bra. Att undersökningen skulle vara obehaglig men inte ett trauma.
Sköterskan ropade in mig och jag fick lägga mig på en brits med stora monitorer runtomkring. Doktorn var en snäll och förtroendeingivande äldre man och han talade lugnande till mig där jag låg på britsen. Jag fick en bitring att hålla fast i så att jag inte skulle tugga på slangen som inom en kort stund skulle stoppas ned i min mage.
Slangen var svart och tjock som ett lillfinger. På toppen fanns en liten lampa och kamera och det kändes lite overkligt att den skulle ta sig ned i min mage. Känslan förblev overklig och hade det varit Mikke som skrivit denna blogg så skulle ni ha fått en detaljerad och överdriven beskrivning om "brandslangen" som stoppades ned i magen och hur det tog 20 minuter att dra upp eländet igen.
Riktigt så var det inte. Kräkreflexerna satte dock igång ordentligt när slangen virades ned i halsen tillsammans med bedövande salva. Hela kroppen talade om för mig att något behövde kväljas upp men hur mycket kroppen än försökte så virades den längre och längre ned. Efter en stund lyckades jag ta tillbaka kontrollen över min kropp och gjorde som doktorn sade. Jag koncentrerade mig på nästa andetag, jag försökte andas genom näsan och låta munnen förbli still.
Det mest märkliga med hela undersökningen var att känna en slang böka rund i min mage. Jag kände mig som en av bifigurerna i en Alien-film. Ni vet de där som får magen full av smetiga utomjordingar, de som till slut exploderar i ett virrvarr av slangar och tentakler.
Det hela tog dock bara några minuter och eftersom jag befann mig på ett lasarett och inte i en rymdfarkost så slapp jag även en exploderande mage. Efter undersökningen fick jag så min livsdom. Allt såg bra ut, inga sår och inga tumörer fanns i min mage. Lättnaden var obeskrivlig när jag vandrade ut från lasarettet.
Det hela gick med andra ord bra, även om jag känner av dagens bökande i min mage. Det känns att något har hänt där, att främmande föremål har rotat runt bland tarmar och magsäck. Det skaver och bubblar eftersom läkern blåste in luft för att kunna se alla skrymslen och vrår.
Det bästa av allt är att jag har gjort bort undersökningen, att den var snabb och att gårkvällens mardrömmar bara var nojjor från en mor med dödsångest.
När jag vaknade upp i morse hade gårdagens tacksamhet över livet förvandlats till rädsla. Eftersom jag under en lång tid har haft problem med en magkatarrsliknande smärta så har blev jag till slut remiterad för en gastroskopi. Den kommer att genomföras imorgon och under dagen har oron satt klorna i mig.
Jag oroar mig inte för själva undersökningen. Den är säkert obehaglig men övergående. Däremot är jag våldsamt rädd för vad doktorn ska hitta. Jag har haft för mycket tur på sistone, har varit för lycklig, för glad och för obekymrad. Sådant kan inte fortsätta i evighet. Inte för mig, inte i mitt liv.
Dessutom råkar jag vara mitt inne i en bok där en mamma plötsligt dör från sin precis vuxna dotter. Hon fick något i magen, något dödligt och elakt. Det tog sex veckor från beskedet tills dess att hon var död. Även om historien är författad så har det hänt förr. Det har hänt andra och det kan hända mig.
Därför växer oron till dödsångest när mina irrationella tankar tar fart. Trots att jag är 99 % säker på att det "bara" på sin höjd är ett magsår så vill inte rädslan kännas vid min logik. Utan att jag ens har varit på undersökningen så har jag plötsligt dubbla cancertumörer i magsäcken.
Jag kan inte dö, jag vill inte dä, jag FÅR inte dö. Min dotter behöver mig, utan mig så får hon inte finnas kvar i huset som hon älskar tillsammans med sin syster och Mikke. Jag måste finnas, jag måste leva och just därför så förvandlas en enkel gastroskopi till början på slutet.
Innerst inne vet jag dock att min rädsla är obefogad men just nu tjattrar mina två motpoler i mitt huvud. Logikens argument låter vettiga på samma sätt som känslans medryckande undergångstal känns trovärdiga.
För ögonblicket har logiken övertaget.
Skärp dig Anna, du har kanske magsår, men inte 17 cancertumörer.
Det är med viss spänning man bjuder in människor från olika delar av ens liv, och blandar dem på en och samma middag. Olika personligheter ska fogas samman med en själv som enda länk. Det kan gå bra och det kan gå på tok. Stämningen kan bli stel och konstlad – eller så blir det som igår.
Släkten från norrbotten hann bara ducha och pusta ut i några minuter efter gårdagens stadsfärd innan min släkt stormade in. Först kom mamma, pappa, minstasyster och faster. Med blommor och pajer steg de in i vårt hus och hälsade på släktningarna från Mikkes sida. Några minuter senare kom mellansyster med hela famljen och sträckte artigt fram händerna och tog de första stegen till nya kontakter.
Eftersom Mikke var tvungen att jobba till 19 så var hans morbror med familj utelämnade till min pratsamma och glada släkt. Eftersom vi bägge har förmånen att ha sociala och glada släktmedlemmar så förstod jag att allt skulle avlöpa bra. Det hela blev dock bättre än bra när våra rötter blandade sig med varandra. Utan att jag visste ordet av så behövde jag inte vara den gemensamma länken, de hade hittat en massa gemensamma intressen och värderingar och samtalen flöt på i naturlig följd.
Vi åt och drack gott medan barnen roade sig med singstar och filmer. Systersonen följde de större barnen i hälarna med sin obligatoriska ryggsäck på ryggen. Ibland kom han springande och bad om mitt sällskap vilket jag glatt erbjöd honom. Syskonbarnen har en speciell plats i mitt hjärta. Jag har förmånen att träffa dem ofta. Att se dem växa upp och skämma bort dem på det vis som mostrar kan göra.
Timmen var sen när vi gick och lade oss. Vi pratade om vilken tur vi har haft. Med varandra och huset och allt runtomkring. Jag somnade med den tanken i huvudet. Äntligen har mitt liv belönats med tur och lycka. Med en fantastisk sambo, fint hus, fina barn och med varma och omtänksamma släktingar.
Huset är stilla och jag ska påbörja matlagningen inför de 16 gäster som förärar oss sitt sällskap ikväll. Gårdagkvällen flöt på i trevlig gemenskap med släkten från Arjeplog och Mikkes mamma och sambo. Vi åt gott vid barnbord och vuxenbord precis som under min barndoms trevliga släktsammankomster.
Sent på kvällen blev barnen nedbäddade i gillestugan och de pratade glatt innan de trötta föll i sömn efter en lång och trevlig kväll.
Nu har Mikke åkt till jobbet, flickorna shoppar loss i stan och morbror med familj ägnar sig åt det alla inlandsfamiljer passar på att göra när de kommer till "den stora staden". De besöker alla affärerna som bara syns på reklamfilmerna, men som inte existerar i små kommuner. Jula, Jysk m.m ska besökas innan de återkommer hit för att slappa lite inför kvällen.
Själv ska jag påbörja matlagningen. Fläskfilégrytan är ett ypperligt alternativ när man blir många till matbordet. Den går att lagas till många och nästan allt kan göras i förväg. Det bästa av allt är att den är så väldigt god.
Dagarna flyger iväg på vingar av arbete och hemmaliv. Mikkes höft har skurit ihop igen vilket gjort att han ägnat några dagar på värmedynan. Han har haft maten färdig när jag kommit hem från jobbet och det har varit uppskattat. Jag längtar efter påskledighet med mental vila och sovmornar.
Helgen som kommer ser ut att bli intensiv men trevlig. Mikkes morbror och hans familj kommer och hälsar på oss över helgen. Vi blir därmed 9 stycken som sover i vårt stora hus, och ännu fler som äter. På Lördag kommer nämligen en av mina fastrar upp och hälsar på. Det var länge sedan vi sågs och jag ser fram emot besöket. Mikke har inte träffat henne ännu så det är på tiden att han får lära känna mitt yrväder till faster.
De två trevliga besöken krockade men eftersom vi är van vid stora middagar så var problemet inget egentligt problem. På Fredag blir vi därför 11 stycken till middag och på Lördag ökar vi på till 16 glada människor.
