Jag gjorde räkningarna ikväll. I takt med att jag skrev in ocr-nummer och summor så höjdes mina axlar mer och mer. Konsekvenserna av Februari månads utlandsresa och diverse andra inköp vi har behövt göra till huset blev plötsligt en realitet när räkningarna skulle betalas. Med tanke på artikeln i aftonbladet om att par i hus separera oftare så kände jag paniken komma. Under ett nattsvart ögonblick var jag inte bara fattig, jag var ensamstående också.
På jobbet lever jag i en centrifug av fackligt arbete. Att vara arbetsplatsombud under en stor omorganisering kräver en del kraft och en osviklig tro om att allt engagemang kommer att utmynna i en bra förändring. Framförallt kräver det en förmåga att föra sina kollegors talan på ett sådant sätt att man behåller förtroendet hos både ledningen och kollegorna utan att förlora sig själv. Utan förtroende och ömsesidig respekt kan kan man inte samarbeta. Kan man inte samarbeta så kommer man aldrig fram till några gemensamma beslut. Det handlar om rak kommunikation blandat med en hel del smidighet och sunt förnuft. Hittills har det gått bra.
Trots detta är kvällen full av alla möjliga ansvarstyngda funderingar. Tankar som till viss del rör jobbet men inte huvudsakligen. En kompott att funderingar som bildar en giganstisk problemplanet i mitt sinne. Min enda tröst ikväll är dock att Mikke lovat att vi inte alls ska separera – trots att vi bor i hus. Mina kollegors och chefers positiva respons på mitt arbete samt representanter från min fackliga organisation som skrev i ett mail att jag var modig, stark och klok. Det är inte alla dagar man får sådana mail så jag arkiverar det för andra dagar när jag behöver en extra självförtroendekick.
Just ikväll är jag nämligen för trött för att ta till mig mailets beröm.
