Vissa dagar tycks högre makter gå samman om att försöka få människan över tröskeln till nervsammanbrott. Idag var det min tur att testas i livets (eller Mikkes) nycker.
Det började redan på morgonen då Mikke glömt det jag bett honom om. Istället för att sätta in motorvärmarsladden till min bil så ägnade han kvällen/natten åt NHL-hockey och stupade i säng vid halv 2. Detta gav till följd att min bil gav ifrån sig några högljudda klaganden innan den bestämde sig för att vägra arbeta.
Kedjan fortsatte med ett besök hos Mikke som sov den skyldiges sömn i sängen. Han studsade nämligen upp när jag försiktigt sagt hans namn. Förlåt! Ta min bil! sade han innan jag förklarat mitt ärende.
- Jag kan inte ta din bil, då tar du dig inte till jobbet, svarade jag och den trötte Mikkemannen tog snabbt på sig kläderna och skjutsade mig.
Han körde dock fel väg. I hans trötta men pratsamma tillstånd så styrde han bilen mot sitt jobb istället för mitt. Eftersom han skulle börja jobba om "bara" tre timmar så beslutade han att åka till jobbet. Han var ju redan vaken.
På jobbet så avlöste möten varandra tillsammans med tekniska saker som måste lösas. Efter arbetsdagen så stapplade mig mot mellansyster där FiaLottan ägnat dagen tillsammans med mostrar, kusiner och morfar. De hade haft en bra dag i skogen och vi fortsatte färden hemåt.
Medan jag gjorde ett tappert försök att städa toaletterna så försökte jag svara på dotterns funderingar om livet innan det var dags att hämta Mikke. Han hade nämligen ingen bil av förklarliga anledningar..
Och som om han inte tyckte att han låg på minus tillräckligt så skrattade han någon timme senare gott åt mina miner i duchen när sminket sved i ögonen.
- Det fattas bara händerna så ser du utvecklingsstörd ut, sade min kärleksfulle sambo medan han spretade med fingrarna.
Jag uttryckte visst missnöje med den jämförelsen och han tröstade mig med:
- Men du är ju mitt lilla mongo i alla fall.
Mycket kan man säga om min sambo, men han är en modig man 
