Anna & livet

Jag gjorde räkningarna ikväll. I takt med att jag skrev in ocr-nummer och summor så höjdes mina axlar mer och mer. Konsekvenserna av Februari månads utlandsresa och diverse andra inköp vi har behövt göra till huset blev plötsligt en realitet när räkningarna skulle betalas. Med tanke på artikeln i aftonbladet om att par i hus separera oftare så kände jag paniken komma. Under ett nattsvart ögonblick var jag inte bara fattig, jag var ensamstående också.

På jobbet lever jag i en centrifug av fackligt arbete. Att vara arbetsplatsombud under en stor omorganisering kräver en del kraft och en osviklig tro om att allt engagemang kommer att utmynna i en bra förändring. Framförallt kräver det en förmåga att föra sina kollegors talan på ett sådant sätt att man behåller förtroendet hos både ledningen och kollegorna utan att förlora sig själv. Utan förtroende och ömsesidig respekt kan kan man inte samarbeta. Kan man inte samarbeta så kommer man aldrig fram till några gemensamma beslut. Det handlar om rak kommunikation blandat med en hel del smidighet och sunt förnuft. Hittills har det gått bra.

Trots detta är kvällen full av alla möjliga ansvarstyngda funderingar. Tankar som till viss del rör jobbet men inte huvudsakligen. En kompott att funderingar som bildar en giganstisk problemplanet i mitt sinne. Min enda tröst ikväll är dock att Mikke lovat att vi inte alls ska separera – trots att vi bor i hus. Mina kollegors och chefers positiva respons på mitt arbete samt representanter från min fackliga organisation som skrev i ett mail att jag var modig, stark och klok. Det är inte alla dagar man får sådana mail så jag arkiverar det för andra dagar när jag behöver en extra självförtroendekick.

Just ikväll är jag nämligen för trött för att ta till mig mailets beröm.

När jag var liten samlade jag på allt. En plastsked jag hade ätit glass med vid något extra glatt tillfälle blev en souvernir från den lyckliga stunden. Kottar, skrynkliga omslagspapper och alla möjliga små plastfigurer och pappersbitar var viktiga inslag i mitt rum. – Skrot! utbrast mamma om mina sparade ting. Då och då gick mina föräldrars frustration så långt att de hotade med "den svarta sopsäcken" om jag inte gjorde ett städryck i mitt rum.

Det var så svårt, för allt behövdes sparas. Ingenting kunde rensas bort. Det var ju minnen från livet och saker som jag kanske skulle kunna behöva någongång.

Nu är jag vuxen och lyckligtvis har mitt sparande försvunnit med åren. Efter en lång tid i en liten tvårummare har jag blivit bättre på att kasta. Ingenting är heligt, förutom mina skolböcker, FiaLottans samlade dagis och skolalster samt någon låda "lyckliga minnen".

FiaLottan har dock tagit över rollen som "drottningen av spara". Ikväll gjorde vi ett ryck i hennes rum som långsamt förvandlats till ett fall för "Rent hus". Sopsäcken var framme och jag drog ut låda efter låda.
- De här trasiga plastbitarna kastar vi, sade jag bestämt och närmade mig sopsäcken.
- Nej! De är inte bara plastbitar! Titta! Nu är du grön! Nu är du röd!

Jag hade missat att plastbitarna var olikfärgade och att hon genom dem såg världen i ett helt annat perspektiv än från mitt vuxna och tråkiga håll.

Städandet gick vidare genom små papperstussar och skrynkliga omslagspapper. En hel låda fylldes upp av alla de anteckningsböcker som min dotter är så förtjust i. En annan låda fylldes av plånböcker och alla hennes väskor lämnade golvet och hängdes upp på krokar. Till slut satt FiaLottan mitt på golvet med tom blick och sade uttryckslöst. – Orkar inte.. är trött..

Det är jobbigt att försvara sina saker från en mamma som är i städtrans.

Lagomt till sänggående var dock rummet välstädat och inte alls sig likt. FiaLottans matthet försvann och hon gick lyckligt runt i sitt rum på ett golv som inte var belamrat med… skrot.

- Se mamma! jag HITTAR saker nu! På direkten!
- Jepp, var sak ska ha sin plats, förmanade jag och hörde hur lik jag lät min mamma.

Jag som aldrig skulle säga så. Som lovade mig själv att jag skulle tillåta mina barn att ha en "insekts-djurpark" i sina rum. Som skulle låta dem ha alla grejor kvar. Allt det där som var så viktigt och inte alls "skrot".

Det var långt före jag själv var tvungen att ansvara för dammtorkning och hälsa. Och långt före jag insåg att min mamma hade rätt:
"- Att leta saker är slöseri med tid."

Det är helg och Mikke ägnar dagen åt Tjohalian i ett av stans alla badhus. FiaLottan är hos sin pappa och jag blev ensam kvar i det stora huset. Ensamhet är dock inte alltid av ondo och för mig är sällskapet med mig själv en bristvara nu för tiden. Det finns alltid någon härhemma, jag vaknar och somnar i sällskap och jag njuter av varje ögonblick.

Men när tillfällen kommer så välkomnar jag tiden med mig själv. Jag har strosat runt i huset med en dammtrasa. En ljudbok har fyllt öronen med historien om en grupp kvinnor som blir strandsatta på en ö och en efter en går döden till mötes.

Den tydliga kontrasten mellan mitt vanliga liv och bokens bisarra äventyr gör att dammtorkningen går som en dans. Det är skönt att uppleva spänning i trygghet.

Nu har jag gjort mig iordning inför kvällens festligheter. Vi börjar med middag tillsammans med Mikkes jobb och avslutar med fest hos lillasyster. Därför har jag färgat håret, fönat håret, provat kläder i omgångar, sminkat mig och allt som allt ägnat 3 timmar i min walkincloset.

Nu är jag redo och det är 10 minuter kvar innan vi blir upphämtade. Mikke sitter fortfarande i träningsoverallsbyxor. Han är inte stressad och tanken att kvinnor är född som halvfabrikat har kanske sin poäng. Eller så blir vi bara sååå mycket snyggare. Jag väljer att tro på det andra alternativet.

Det borde vara tvärtom, men dygnet har för få timmar och mitt huvud bara ett visst antal hjärnceller. Detta är i alla fall några glimtar av det senaste dagarnas liv som mig.

• - "Jag hatar dom!" – "Vem då?" – "Jag hatar alla! Perra, spelarna, våra spelare, ALLA!" Den uppgivna kommentaren fälldes av en supporter i pausen mellan andra och tredje period av den sista hemmamatchen. Vi var där, vi såg, vi blev slagna och gick hemåt med hängande huvuden.
• För att en människa inte ska ta skada av livet så ska endast 1/3 av personens fysiska och mentala kapacitet användas över en livstid. Mentalt kan jag gå i pension nu.
• "Vilja, våga, verktygslåda", så sade kursledaren på den arbetsmiljöutbildning jag ägnat Mars månads Tisdagar åt. Hon syftade på arbetet som skyddsombud/arbetsplatsombud. Det stämmer mer än någonsin när jag blivit inkastad i en bikupa av omorganiseringar och nya tjänster. Jag valde inte den lättaste tiden att ge mig in i rollen som fackligt ombud. Jag valde den jobbigaste, svåraste - och mest intressanta.
• Vi funderar på en pelletskamin för att värma upp vår gigantiska nedervåning. Praktikern Mikke ville ställa pallarna med pellets utanför fönstren till gillestugan. Det hade blivit smidigt att bära in säckarna i nära anslutning till kaminen. Esteten Anna hade dock svårt för tanken på tre gigantiska pallar som skymde fönstret och Mikke trodde han hade lösningen på problemet.
  - Vi drar ner persiennerna!
• Tjohalian är hemma igen och flickorna kvittrar ikapp under kvällarna. Igår bakade de chokladbollar med bregott. De flöt ut över tallrikarna och vi åt dem med sked.
• Glassbilen besökte vår gata. – Ska vi köpa glass?! frågade Mikke med längtansfylld min. - Absolut, svarade jag och Mikke mötte glassbilen med viftande armar och glada "hoppsa-skutt". Övriga familjen stod kvar inne i köket och undrade återigen vad grannarna tänker om oss. Förra veckan hämtade han in posten med byxorna uppdragna till armvecken och en starkt överdriven kronblom-gång.
• Mamma, pappa och svågern var förbi för att se säsongens sista match för SAIK. Det hade med sig smörgåstårta för att trösta Mikke efter den senaste tidens jobbiga hockeyförluster. Sedan började hoppet spira när nollan spräcktes och Skellefteås stolthet tog ledningen. Det hela slutade dock med övertid och en puck i fel mål. Nu går AIK på sommarlov och Skellefteås befolkning kan rehabilitera hjärtan och nerver några månader.

Imorgon är det Torsdag. DriftstoppsTorsdag och kvällsarbete.

Om någon hade visat mig nedanstående bilder för ett år sedan –
och sedan påstått att det skulle vara mitt hem..

Att jag skulle ha sambo och hus.
Att jag skulle leva med Mikke och våra barn i lycklig harmoni.

Då hade jag nog skrattat väldigt gott åt skämtet..

Life is like a box of chocolates..
Och jag hittade den bästa pralinen

Och huset – det var endast en väldigt bra bonus

Jodå, matchen var en humörförstärkare i exakt 59 matchminuter och 46 sekunder. Jag och Anna-Maria skrek ikapp med drygt 6000 andra nervösa Skellefteåbor. Efter tre perioder utan mål så förlorade vi snöpligt matchen i de sista sekunderna.

Nu skiter jag i den här dagen och går och lägger mig.

Inga legender skapades ikväll

Det är en sån där dag.. En dag då väckarklockan får ringa för länge. Då man drar sig upp från sängen utan att egentligen förstå varför. Då sambons väckarklocka ringer ännu några gånger innan han drar sig upp efter en natt med för lite sömn och alldeles för stel höft. Då dottern kommer på att gympakläder måste packas i samma sekund som man öppnar dörren för att skynda sig iväg. Då tålamodet brister och man får leva med det dåliga samvetet resten av dagen.

Morgonens dåliga start har tappat min kropp på energi. Trots detta rullar verkligheten på och kräver mitt engagemang.

Jag kan bara hoppas på att kvällens hockeymatch kan ge mig den glädjeinjektion jag behöver idag. 6000 skrikande halsar i den första semifinalen på ca 30 år borde göra susen.  

————————————————————-

Slutsats:
Håll humöret uppe och tålamodet under kontroll under morgonens bestyr.
Låtsas om du behöver, för lämnar du hemmet i irritation så förföljer det energilösa tillståndet dig hela dagen.

När jag kom hem från jobbet så stod maten på bordet. Hela huset var dammsugat, veckans mat inhandlad och alla grovsopor bortkörda. Mikke försökte hävda att han minsann inte alls fixat allt det tråkiga utan gjort myteri genom att bara göra roliga saker hela dagen.

Han hade till och med övertalat FiaLottan att hålla med om lögnen. Hon spelade med en liten stund. Sedan använde hon sin vetskap till att straffa honom när hon tyckte att han blev mer än lovligt retfull vid middagsbordet.

Egentligen behövdes det inga vittnesmål. Huset var rent och jag kunde glatt sätta mig till dukat bord. Middagen bestod av grillspett på 80-talsvis. Säkerhetstänket var inte det största. Däremot har man förflyttat värmekällan till matbordet vilket borde bespara elementen en hel del arbete. Dessutom är det ett mysigt sätt att äta middag på och maten blir jättegod.

En av följderna av att ha blivit arbetsplatsombud/skyddsombud är en rad utbildningar som erbjuds. Därför har jag ägnat dagen åt arbetsmiljöutbildning tillsammans med en rad andra ombud och arbetsledare. I en hiskerlig fart gick vi igenom rehabliliteringsprocessen med alla regler, lagar och paragrafer.

Detta blev ett problem eftersom skellefteåborna under dagen har känt av konsekvenserna efter gårkvällens/nattens totala urladdning. Även jag och mina kollegor befann oss i ett tillstånd av total utmattning och rehabliliteringsprocessen blev ett töcken av viktiga regler. Vi gjorde vårt bästa för att hänga med i alla delar och faser men våra huvuden var trötta och ögonen tunga.

Eftermiddagen ägnade vi åt arbetsmiljöarbete. Vi kartlade vad som bidrog till hälsa på arbetsplatsen och ännu en gång förundrades jag över vilken mångfacetterad varelse vår art är.

För människan så är arbetet så mycket mer än lön. Vårt yrke talar om vem vi är. Vi är beroende av uppskattningen yrket medför och den nytta vi tillför omvärlden. Vi är beroende av våra kollegor och av samspelet mellan varandra.

Har vi en dålig arbetsmiljö så går det även ut över privatlivet – på samma sätt som privatlivet styr hur vi fungerar på jobbet. Vi är en väv av relationer och behov. Vi blandar förnuft med känslor och båda delarna måste få näring för att vi ska må bra.

Mikke har under dagen bidragit till en god psykosocial arbetsmiljö. Han har sjungit sig igenom dagen (vilken kanske inte bidrar till den bästa akustiska arbetsmiljön) och handlat AIK-tårta för att fira segern.

Bilden och tårtan är hämtad från Stigs Konditori

Alla som räknade ner Skellefteå. Alla som i början på säsongen sade att vår stads hockeylag skulle sluta långt ned i tabellen. Alla de som sedan påstod sig veta att vi skulle åka ut från kvartsfinalen med 4-1. Tigerränder och taggtråd räknar man inte ut så lätt. På Torsdag möts vi i Skellefteå kraft Arena.

- Jag var aldrig orolig, säger Mikke från soffan brevid mig.
Han har dock vätskebrist eftersom han under de senaste 4 timmarna svettats och frusit på samma gång. Nu har dock pulsen gått ned något och jag antar det är detta som gör lidandet värt att lidas.

Och så väntar vi på den 3:e förlängningsperioden. Oroliga SMS börjar dyka upp i Mikkes mobil.
- Hur mår du?
- Lever du?

Spelarna ser också ut att behöva syre och vila. De ser ut som jag känner mig. Trots att jag bara suttit i soffan så känns det som om jag sprungit ett maraton.

2-2 och vi är snart inne i andra förlängningsperioden i den sista kvartfinalen för Skellefteå AIK. Mikke mår inte bra. Jag mår inte bra, ingen mår bra men Mikke mår sämst. Jag försöker få honom att förklara det goda med att må så här. Jag frågar honom hur ont han vill mig som drar in mig i denna mentala tortyr. Han bara tittar blekt på mig med nervös blick och iskalla händer.

Vi är förmodligen inte ensam. Hela Skellefteå sitter klistrade vid TV-apparaterna med glas-artad blick. Allt medan hockeyhjältarna kämpar vidare, minut för minut, anfall för anfall.

Just nu pratar kommentatorerna om hockeyintresset i Skellefteå. Om arenan som fylls vid första isträningen varje sensommar. Så visst i 17 har vi förtjänat den här vinsten. Kom igen nu AIK.

Och på tal om detta.. Kolla denne supporters bloggbanderoll (bilden nedan). En av de snyggaste och sannaste jag skådat.

Helgen är barn och arbetsledig och mina reflektioner om den första kvällen av helg är:

• Den spanska medelhavsbuffén på StekHus Vegas här i stan är väldigt god. Alldeles för god. Förödande god. (Jag har fortfarande ont i magen.)
• Filmen "Män som hatar kvinnor" är absolut värd sina timmar och pengar. Vissa scener var till och med väldigt lik min visualisering av boken.
• Noomi Rapace är som gjord för rollen som Lisbeth Salander.
• Om man ska berätta om miljöer från andra delar av landet så bör man göra det trovärdigt. En Norsjö-kvinna som pratar stockholmska känns lite för bekvämt för en sådan stor film som detta. Detsamma gäller det faktum att en scen som skulle föreställa en gård från Vilhelmina filmades i en björkskog.

I övrigt var filmen strålande och jag och Mikke har haft en trevlig kväll i varandras sällskap.

Det är hockeyfeber i stan och biljetterna till sista hemmamatchen i kvartsfinalen släpptes för 13 minuter sedan. Norran sänder live från kön som ringlar utanför Turistbyrån. Bara detta talar om hur rubbade Skellefteborna är.  Livesändning från en kö.. behöver jag säga mer?

Kön är i alla fall ca 50 meter lång och jag fattar ingenting. Har ingen hört talas om TicNet? Varför står man och fryser i snålblåsten när man kan sätta sig framför en dator och beställa biljetterna själva?

Det har i alla fall jag gjort.

Egentligen hade jag tänkt bli jurist. För drygt fem år sedan var min tanke att byta bana och satsa på studier. Jag hade till och med blivit antagen vid juristlinjen i Umeå och börjat titta efter bostad alternativt pendlingsmöjligheter.

Ödets nycker är dock outgrundliga och jag hittade jobbet som jag har idag. I konkurrens av 150 andra sökande så fick jag jobbet. Jag tackade ja utan att tveka.

Hur mycket jurist jag än ville bli så var jag först och främst mamma. Med ensamt ansvar om en 4-årig dotter så var valet enkelt. Min dotters välbefinnande är min lycka och valet mellan en barndom i en studentlägenhet långt från släkt och vänner, och en trygg uppväxt med en fastanställd mor i sin hemstad var inte svårt.

Jag har aldrig ångrat det. Jag trivs på mitt arbete och tycker det är roligt att gå till jobbet. Drömmar måste förbli drömmar när verkligheten kräver ansvar. Det är inget offer eftersom rollen som mamma är det mest värdefulla och inspirerande uppdrag jag någonsin kommer att ha.

Orsaken till mina drömmar om juristyrket har däremot funnits kvar. Min önskan att skipa rättvisa. Att argumentera för det jag tror på och hjälpa dem som behöver stöd. Därför skrattade min familj spontant när jag berättade att någon/några föreslagit mig som facklig företrädare och skyddsombud för min avdelning. Jag förstod inte deras munterhet men tackade "ja" till uppdraget.

Nu har det gått några veckor sedan jag påtog mig ansvaret. Förändringens vind som blåser på vår avdelning har gjort att uppdraget krävt en hel del tid och engagemang. En ny organisation ska till, vår arbetsmiljö präglas av akut trångboddhet samtidigt som vi rekryterar nya medarbetare på flera håll inom organisationen. Dessutom går löneförhandlingarna mot sitt slut.

Arbetet är jätteroligt. Äntligen får jag utlopp för min önskan att förbättra, argumentera samt skydda och försvara där det behövs. Efter en dag full av möten och fackliga uppgifter så slog dock tanken mig.
- Du ville bli åklagare men slutade som fackombud.

Ödets ironi har lite väl vassa tänder ibland

Det gick inte så bra att stå brevid klacken och känna trycket vid förra matchen. Jag som alltid har försökt få Mikke att se hockeyn i ett annat perspektiv insåg att jag plötsligt fastnat i samma fälla.

Detta är bara något en tävlingsmänniska kan förstå. En sådan som tar varje tillfälle i livet att känna tävlingsspänningens kittlande nervositet. Egentligen är det sjukt. Det finns ingen njutning i nervositet, bara en krampaktig rädsla som i bästa fall övergår i segerns glädjerus.

Detta hände inte i Måndags. Resultatet var orättvist och publikens masspsykos tröstade mig inte. Marginalerna valde motståndarlaget och vi fick gå hem som förlorare.

Mikke var inte helt säker på att vi skulle våga ta hem kvällens match. Trots detta tog vi mod till oss och beställde den via CanalDigital. Mamma och pappa kom över för att se den med oss men fick åka tillbaka utan match. Tekniska teknikaliteter som vi inte vet något om gjorde att matchen inte ville strömma ut till vår TV. Supporten kunde ingenting göra eftersom allt "såg rätt ut". Vår bild såg dock inte rätt ut, däremot spelade Skellefteå rätt och vann matchen med 3-0 utan vår medverkan.

Diskussionen från de logiskt skrockfulla männen kom som ett brev på posten:
- Berodde vinsten på att vi inte såg den? Om vi sett matchen – hade vi förlorat då.

Jamen visst kära män. Naturligtvis hade spelarna tänkt att:
- Nu sitter Mikke och Anna med föräldrar och ser på matchen. Då måste vi spela som ett pojklag från yttre Björnträsk.

Det var med andra ord en himla tur att vi inte kunde titta.
Vi borde ha blivit vald till matchens lirare.
Det var ju vi som "vann" matchen…

Det är märkligt att män som anser sig vara så logiska helt plötsligt förvandlas till vidskepliga varelser full av tvångshandlingar så fort det handlar om sport.

Sådan är ju inte jag. Men på Lördag har jag beslutat att vi besöker hemmamatchen via sittplats. Vi förlorar nästan alltid när vi står.. och jag vill inte vara den som riskerar en förlust…

Det är en vanlig grå Onsdag och jag har ägnat dagen åt o-roliga saker. Jag har hjälpt en väninna i nöd, fixat ytterligare tekniska problem på jobbet och sedan pratat med min dotter om kompisar, livet och allt runtomkring.

Det är inte lätt att växa upp, och det är inte lätt att vara vuxen. Alla går vi igenom prövningar – i alla delar av livet. Jag önskar så att jag kunde skydda de jag älskar från motgångar. Jag vet att prövningar föder styrka, att vi alla behöver gå igenom smått och stort för att utvecklas som människa.

Men jag villl inte att det ska vara så, jag vill bespara mina nära och kära alla grader av lidande och jag blir frustrerad över att stå och titta på.

I det här fallet finns det dock inget annat att göra. Curling är knappt till någon nytta som sport, och definitivt inte i relationer med barn och och vänner. Men jäklar vad jag skulle vilja sopa om jag bara kunde.

Det är vardag igen och jag sitter fastnaglad på jobbet. Arbetsdagen har varit lång och mödosam. Nu väntar jag på att Mikke ska plocka upp mig inför en kväll i Skellefteå Kraft Arena. Kvartsfinal 3 går av stapeln och morfar sköter barnen medan vi går på hockey. Morfar få också se på matchen – från TV-soffan. Vi har däremot ståplats och medan Mikke kollar spelets detaljer så står jag brevid och förundras över trycket på "Västra stå".

Vi hade födelsedagsmiddag här för mina systrar igår. Anledningen till att firandet hölls här var… hockey. Kvartfinal 2 gick av stapeln i Linköping och vi var de enda som kunde få hem matchen. Följden av detta blev att systrarna släpade hit den mat de skulle bjuda på och att firande började med "nöjet" av att se Skellefteå AIK besegras med 4-0.

Lyckligtvis föll spelarna med flaggan i topp och vi kunde fortsätta kvällen med glada miner. Det var nämligen kravet för hockeykvällen.
- Förlorar vi så vill jag inte se EN SUR MIN! sade mellansyster till Mikke som lydigt nickade och lovade glada miner hela kvällen.

FiaLottan och Tjohalian gillar festmiddagar. De förberedde festen hela dagen och fixade kläder och smycken till kvällens festligheter. Till och med katterna blev finklädda och Mikke försökte prata en jamande Felix tillrätta.
- Jag måste ha skjorta, du måste ha… det där på dig.. Det är bara att tugga i sig!

Felix missuppfattade sin husses sista uppmaning men gav upp när han inte fick tag på kreationen runt halsen.

Middagen i övrigt var god och trevlig. Vi grillade för första gången i år och sommarsmaken stod som en skarp kontrast till allt det vita och kalla utomhus.

Samtalen var glada och trevliga. Gladast var systersonen som njöt av kusinernas uppmärksamhet. Han kämpade tappert för att få ut så mycket som möjligt av stortjejernas sällskap. Ibland gjorde han dock en avstickare för att "fixa dörren". Systersonen är nämligen den enda som tycker att renoveringen av huset gick lite väl snabbt, därför "fixar" han lite här och där med verktygen i sin bolibomparyggsäck.

Till slut var han dock tvungen att ge upp. Sent på kvällen packades han i bilen med pyjamasen på och tutten i munnen. Förmodligen somnade han innan familjen lämnat vår gata.

Jag tog en kopp kaffe med Mikke på stan idag. Jag hade lunch och han sin lediga dag. På väg ned för rulltrapporna mötte vi en grupp ungdomar som stod och delade ut reklam för helgens stora ungdomsevenemang "Dreamhack". De gjorde inte en ansats för att ge oss några reklamblad och jag frågade Mikke och mig själv:
- Betyder det att vi är gamla?

Frågan slog mig ännu en gång när jag promenerade förbi fotografen Nevens som firade att de funnits i 50 år. "För att fira detta så ger vi alla fullvuxna 50% på en fotografering". Det som störde mig var att jag aldrig behövde tänka efter. Erbjudandet gällde även mig, det fanns inga tvivel om den saken.

Vid eftermiddagsfikat berättade mina småbarnsföräldrar till kollegor om den senaste utvecklingen hos Bamse och TinTin. Jag fick höra att vargen blivit snäll och hjälper Bamse att skotta hö. Och Kapten Hadock har slutat svära och dricker läsk istället för Whiskey.

Det enda jag kunde tänka på var: "Så mesigt, annat var det på min tid, då vargen var ond och Hadock en svärande alkoholist".  Och jag tyckte på något konstigt sätt att det var bättre förr. På min tid. På den gamla goda tiden.

Det var då ett lika främmande som skrämmande ord dök upp i mitt huvud. Har jag blivit medelålders? Eller kanske bara vuxen? Vid vilken ålder börjar medelåldern? Är det halva den genomsnittliga livslängden, dvs ca 41 år? Eller är det då man börja tänka "Då, på den gamla goda tiden när jag var ung"?

Vill jag överhuvud taget ha svaret? Och är medelåldern något att vara rädd för? Jag vet inte men jag är hellre medelålder än den osäkra 20-åring jag var en gång för så länge sedan. Jag är hellre gammal och trygg än ung och rädd för omvärldens åsikter om mig som person.

Men medelålder… nej, inte ännu..

Skellefteå AIK mötte laget de aldrig vinner mot och vi var där. Mikke var nervös innan matchen och paralyserad under den. Han var blek och hans puls hotade att överösta det våldsamma handklappandet i arenan. Lyckligtvis vann vi. (Ni ser, jag har lärt mig säga "vi vann" och "de förlorade") Efter 60 vidrigt spännande minuter kunde vi gå därifrån som vinnare och Mikke började prata igen efter lika många minuter.

Det var glada ord som kom både från han och övriga familjens munnar när vi gick ifrån matchen. Glädjen var befogad för Skellefteå AIK är har orden "underdogs" stämplat på ryggen. Lyckligtvis är det är då de spelar som bäst.

Klacken däremot undervärderar aldrig sitt lag. Så här såg det ut på "västra stå" några minuter före match. SM-guld 2009. Håll drömmen vid liv.

Vissa dagar tycks högre makter gå samman om att försöka få människan över tröskeln till nervsammanbrott. Idag var det min tur att testas i livets (eller Mikkes) nycker.

Det började redan på morgonen då Mikke glömt det jag bett honom om. Istället för att sätta in motorvärmarsladden till min bil så ägnade han kvällen/natten åt NHL-hockey och stupade i säng vid halv 2. Detta gav till följd att min bil gav ifrån sig några högljudda klaganden innan den bestämde sig för att vägra arbeta.

Kedjan fortsatte med ett besök hos Mikke som sov den skyldiges sömn i sängen. Han studsade nämligen upp när jag försiktigt sagt hans namn. Förlåt! Ta min bil! sade han innan jag förklarat mitt ärende.
- Jag kan inte ta din bil, då tar du dig inte till jobbet, svarade jag och den trötte Mikkemannen tog snabbt på sig kläderna och skjutsade mig.

Han körde dock fel väg. I hans trötta men pratsamma tillstånd så styrde han bilen mot sitt jobb istället för mitt. Eftersom han skulle börja jobba om "bara" tre timmar så beslutade han att åka till jobbet. Han var ju redan vaken.

På jobbet så avlöste möten varandra tillsammans med tekniska saker som måste lösas. Efter arbetsdagen så stapplade mig mot mellansyster där FiaLottan ägnat dagen tillsammans med mostrar, kusiner och morfar. De hade haft en bra dag i skogen och vi fortsatte färden hemåt.

Medan jag gjorde ett tappert försök att städa toaletterna så försökte jag svara på dotterns funderingar om livet innan det var dags att hämta Mikke. Han hade nämligen ingen bil av förklarliga anledningar..

Och som om han inte tyckte att han låg på minus tillräckligt så skrattade han någon timme senare gott åt mina miner i duchen när sminket sved i ögonen.
 - Det fattas bara händerna så ser du utvecklingsstörd ut, sade min kärleksfulle sambo medan han spretade med fingrarna.
Jag uttryckte visst missnöje med den jämförelsen och han tröstade mig med:
- Men du är ju mitt lilla mongo i alla fall.

Mycket kan man säga om min sambo, men han är en modig man

- Varför gråter man? frågade FiaLottan vid middagsbordet i helgen
Vi förklarade de konkreta sakerna med tårkanaler, signaler och hela faderullan.
- Jamen VARFÖR? Varför kommer det tårar när vi är ledsna?

Varken jag eller Mikke kunde svara på det och ännu en gång fick Google bidra med sin osinliga kunskap. Svaret är:

Gråten är en signal som säger: det är synd om mig, trösta mig, hjälp mig. Det är viktigt med en sån signal hos en högsocial art som människan. Ensamlevande djur som björnar och älgar behöver inte tala om för andra när de är deppiga. Gråten framkallas av att hjärnan sätter igång hulkande och gnyende, och hjärnan i sin tur påverkas av olika hormoner och förändringar i signalämnen som dopamin etc, som också aktiverar tårkörtlarna.

Sverre Sjölander, Professor i zoologi

Svaret hittade jag på Linköpings universitets hemsida.

Linköping valde föresten Skellefte AIK som motståndare i kvartsfinalen. Enligt min sambo är detta en ypperlig anledning till tårar. Om man inte är en man förstås – då är det bara obra.

För några veckor sedan ringde en kvinna till Mikke. Hon berättade att en av Mikkes kompisar bjudit honom på en rengöring av valfri möbel eller matta. Rengöringen var helt gratis påstod hon och efter ett antal försök så lyckades hon boka in en dag hos oss och ett löfte om att få rengöra vår soffa. Naturligtvis förstod vi att ingenting är gratis och att det frikostiga erbjudande snarare var reklam än generös godhet.

Klockan 17.15 knackade en ung kille på vår dörr. Han var otäckt trevlig och tillmötesgående. Han pratade om hur fint vårt hus var, om var vi jobbade och jag tänkte att han förmodligen bara var nervös. Han bad oss skriva ned några namn på vänner och bekanta som också skulle få en gratis rengöring. Vi skrev eftersom vi inte vissta vad vi givit oss in på och eftersom vinöppnaren vi skulle få var ursnygg.

Hans besök skulle ta lite längre tid än vi blivit informerade om och han frågade om det gick bra att han var där i ca två timmar.
- Det går bra, bara vi får äta medan du är här, svarade vi som var hungriga och hade planerat in ca en halvtimmes besök.
Visst skulle det fungera svarade den unge säljaren, men först vill jag visa er mitt arbetsredskap. Och vet ni, den får ni köpa om ni vill!!

Han slet fram en blå variant av Star Wars R2-D2. Maskinen var fantastisk sade han och visade på gardiner, mattor och möbler. Vår egna stackars nyinköpta dammsugare plockades fram och förnedrades brevid den ultimata lösningen för alla pedanter.

Star Wars-lösningen kunde allt och försäljaren visade varje detalj. Medan timmarna gick så rensade den luften och vill man så kunde man kombinera rengöringen med aromaterapi. Behållaren fylldes med vatten och varenda människa förstår att damm som hamnat i vatten stannar där. Man kunde dammtorka med den och middagen som vi skulle äta försvann i molnet av demm i det hem som vi trodde var rent.

Försäljaren pratade i ett medan jag började hallucinera om mat. Jag tittade på dottern för att se om hon fortfarande levde, men hon var djupt försjunken i säljarens ord och jag är glad att hon inte hade hand om ekonomin.

Dammsugaren kostade nämligen 34 000 kronor och säljaren gjorde sitt bästa för att övertyga oss om att vi under ett liv skulle tjäna in alla pengarna. När han drog munstycket över våra lakarn och visade allt äckel som ligger bland lakarna så trodde jag honom. Han förklarade att det vita mjölet vi såg var kvalsternas avföring efter att ha ätit våra hudavlagringar och försäljningen var så gott som i hamn. 

Vi avstod dock trots att vi skulle vi få den på avbetalning och när det inte hjälpte så erbjöd dem oss en x-box, Playstation eller systemkamera.

Till slut – klockan 20.45 hade vi fått den unge försäljaren ur huset och hade därmed varit med om vår första och enda dammsugarförsäljare. Killen var trevlig och hade ett driv som gör att han kommer att gå långt. Det är dock synd att sådana oseriösa företag ska lägga vantarna på unga människor som vill tjäna pengar och ta sig fram i vuxenvärlden.

Så till sist en varning till familj och vänner. Om någon ringer och säger att vi givit er en gratis rengöring av valfri möbel eller matta, så tro dem inte. Boka ingen tid såvida du inte vill se en tre-timmarsvisning av en dammsugare, som visserligen gör ditt hem renare än någonsin, men som även gör dig 34 000 kronor fattigare.

Däremot gillade vi tanken på en dammsugare som filtrerar bort all smuts med hjälp av vatten. Kanske köper vi en sådan någon gång. Den kommer dock inte att kosta 34 000…