Anna & livet

Medan Mikke sitter på planet ned till Stockholm så ägnar jag kvällen åt månadens planerade driftstoppsarbete. Min kvinnliga kollega spelar lugn och avstressande musik i rummet intill medan min manlige arbetskamrat på andra sidan spelar ramstain-liknande hårdrock.

Jag sitter mittemellan de olika världarna och funderar på om jag skulle dra igång lite schlager på högsta volym. Detta faller dock på sin orimlighet eftersom jag inte har någon schlager att spela. Jag lyssnar sällan på schlager nykter.

På tal om nykterhet (eller tvärtom) så är Mikke på grabbhelg med killarna från förr. Ni vet de där som aldrig har något riktigt namn. De som får leva med sin ungdoms smeknamn hela sitt liv. Varför kalla varandra Patrik, Mattias och Anders när man kan heta nyllet, näsan och holken eller liknande?

Grabbgänget lär i alla fall ha roligt. Imorgon åker de till Göteborg för att möta upp västkustsborna. Där ska öl drickas och Skandinavium besökas när SAIK gästar Frölunda eller vilket lag det nu är som bor i Göteborg.

Själv ska jag jobba, sova, dricka vin med Ewa och sjunga singstar. Men just nu ska jag bara sova. En 15 timmars arbetsdag är över och jag stämplar snart ut och går hem.

De sista dagarnas liv som mig hade kunnat varit enklare. Jag hade kunnat slippa tandvärken som bröt ut på Fredagen och eskalerade till oandade höjder på Söndagen. Jag hade kunnat vara utan en mage som högljutt protesterade över alla värktabletter jag stoppade i mig. Jag hade gärna sluppit den näringsbrist som drabbade mig efter några dygn utan mat.

Livet ville dock annat. Under Söndagen så låg jag med kinden mot en värmedyna. Tandvärk är en av de värre sakerna man kan tänka sig. Ilningarna skär genom hjärnan och medför sinnesrubbningar och ljudkänslighet. Det finns ingenting man kan göra, ingen position som är bättre än någon annan. Smärtan finns där hela tiden.

Det första jag gjorde efter en ganska sömnlös söndagnatt var att ringa folktandvårdens akutmottagning. Jag fick tid vid lunch och gick fupp ör att få i mig lite mjölk och flingor. Efter mycket möda fick jag ned frukosten som vände direkt och bestämde sig för att ta nödutgången genom munnen. Jag lade mig för att försöka somna om men blev bryskt uppdragen av telefonens vidriga signal. Tandläkaren hade fått återbud, kan du komma nu? Direkt?

Sömndrucken och lätt drogad av de smärtstillande mediciner jag ätit tog jag mig ut till cykeln. Utan mat och vatten det senaste dygnet blev färden mer ett stapplande än rusande, men jag tog mig dit med andan i halsen och ett antal ursäkter över mitt oborstade hår och i övrigt bedrövliga utseende.

Tandläkaren röntgade munnen och sade:
- Men! Hur har du kunna leva med det här?
Tanden satt inklämd mellan en visdomstand och en annan tand. Dessutom fanns ett hål som skavde mellan allt elände. Stora tången åkte fram och tanden åkte ut.

Ännu mer drogat stapplade jag mig hem till husets trygga vrå i hopp om att grannarna inte skulle se mig och börja misstänka drogmissbruk hos de nyinflyttade vi. Jag lade mig på sängen, sov tills dess att flickorna kom hem, bad dem gå ut med hunden och sov lite till.

Där låg jag hela dagen med korta besök på toaletten när magen vändes ut och in. Jag fick för första gången i mitt vuxna liv se hur vardagen fortskred utan min inverkan. Hur mat fixades och läxor lästes med barnen. Hur ett glas Hälsofil ställdes på mitt bord och hur toaletten städades efter mig. Hur barnen beodrades in i duchen och hur filmer valdes inför kvällen. Hur det stökades och fixades i huset medan jag kunde ligga still och inte oroa mig. Mikke hade koll på läget.

En väldigt skön känsla.

Idag har jag lyckats få i mig mat, tanden som inte finns gör inte längre ont och jag kan ta mig iväg på jobbet imorgon.

- Flest band vinner!

Så utmanade jag mina systrar när vi satte igång med filmtittandet från tiden då man sov i baksätet på bilen och hjälptes åt med disken eftersom diskmaskinen ännu inte gjort tillträde. Tiden då vi var små, vår barndom som filmades med super8kamera utan ljud.

Ingen antog utmaningen. Som förstfödd fanns jag på band efter band. Jag filmades när jag åt, sov, kröp, inte kröp, gick, kröp igen, låg i vagnen, togs upp från vagnen och sedan lite till av när jag åt. Vi fick hoppa fram ett antal band för att mina systrar skulle få något utrymme i filmvisningen.

Vi tittade på de skakiga och tysta upptagningarna där handskrivna lappar filmades för att förtälja vilken högtid inspelningen innehöll. Vi såg på somrarna i Malå där kusinerna lekte i högarna av slaget gräs. På fisketurer och sommarbad, på dop med hemmasydda klänningar där farföräldrarna fortfarande levde.

Vi kunde notera att faster Barbro är väldigt lik sin dotter Emma. Eller om det är tvärtom. Att farbror Pea´s utsvängda och alldeles för korta täckbyxor förmodligen gjorde honom till största hunken på Svedjesjön (jag tror han satt ensam och fiskade). Att pappa hade en mustach som fick Mikke att utbrista i avundsjuka "sån-vill-jag-också-ha"-utrop. Att moster Agneta hade ett hårsvall som borde göra alla flickor på jorden avundsjuka och att mammas lockar på bröllopet var så... 70-tal.

Deras bröllop var ett dubbelbröllop tillsammans med min faster och farbror. Pappa berättade om natten efter bröllpet då de två nygifta paren bilade ned till Stockholm för att åka utomlands på smekmånad. Tjejerna frös och de två gentlemännen ställde upp värmen i bilen och tog av sig klädplagg efter klädplagg för att inte svettas till döds. Mitt i natten stannade de på en parkering vid E4:an för att göra sina behov. Långtradarchaufförerna lade sig på tutan när de såg de två männen bredvid varandra i endast kalsonger och bilen som så vackert var dekorerad med orden: NYGIFTA..

Efter filmvisningen fortsatte vi kvällen i 70-talets anda med fondue till huvudrätt, ostbricka och toscapäron med glass till efterrätt.

Föräldrarna med den gamla filmprojektorn och blixten, kvällens middag samt jag med nästa generation – lilla systerdottern.

- Livet är ett ca 80 cm långt måttband. Varje år klipper man av en centimeter och nu har jag bara ca 20 cm kvar.

Detta citat kommer från min pappa som älskar när han kan provocera fram ett: "- Men Janne….."  från min mamma.

Idag har min käre far fått klippa av ytterligare en centimeter från livets måttband. Imorgon firar vi ordentligt med middag och filmer från tiden då måttbandet var mycket längre för oss alla. Då våra kläder var som hämtade ur filmen "Tillsammans", och frisyrerna var allt annat än vackra. Vi ska se hur världen var på 70-talet med plychdressar och overaller.

Jag minns hur bandupptagningarna var via super8 med en kamera som var mer spännande än nyttigt. Vid en födelsedag (tror jag det var) började blixten brinna. I filminspelningarna efter denna händelse visades barn som nervöst tittade på kameran i rädsla för att pappa skulle fatta eld.

Nu är filmerna överförda till video och vi skulle återigen behöva uppdatera medieformatet så att det passar framtiden.

Detta kommer vi med andra ord att tillbringa morgonkvällen med. Ikväll har FiaLottan sovkompis och Tjohalian har kommit hem. Det slutade med att alla tre bäddade ned sig i gillestugan. De har precis fnittrat sig till sömns men tidigare ikväll ordnade de goa flickorna denna överaskning åt oss medan vi rastade hunden:

Notera pepparkakorna som är försedd med strössel och med en chokladpralin i mitten… Och sugrör i kaffet är riktigt inne numera

Det var inte länge sedan. För bara några timmar sedan var Skellefteå i kris eftersom det bara skillde fem poäng mellan Skellefteå AIK och kvalserien. Min käre sambo har pendlat mellan hopp och förtvivlan samt tröstat sig med att "Man är i alla fall inte Malmö-supporter". När de "tröstande" tankarna börjar användas så vet man att läget är allvarligt.

Ikväll vann SAIK över Modo och helt plötsligt är laget det fjärde bästa i elitserien. Hemmet har därmed blivit lite mer sorglöst och Mikke ler lyckligt medan han ser målen om och om igen. Jag kommer att gå och lägga mig nu medan min sambo euforiskt återigen trycker på Replay.

När jag och FiaLottan bodde ensamma hade vi en stående Fredagsmiddag. Både jag och FiaLottan tycker om kycklinglår och vi älskar bröd som doppas i tsatziki. Fredagsmiddagar ska gå snabbt att tillaga och vara god att äta. Summan av de föregående meningarna blev därmed: Grillade kycklinglår i folie samt bröd och tsatziki.

På senare tid så har denna ovanliga med goda maträtt försvunnit. Våra nya familjemedlemmar har svårt med kladd på fingrarna. Av någon anledning får de krypningar i kroppen om mat skulle råka komma på händerna vilket gör kycklingslår uteslutet som maträtt.

Ikväll var det dock bara jag och FiaLottan hemma. Mikke jobbade och Tjohalian är hos sin mamma. Maträtten var given:

Vi åt kycklinglåren med händerna och doppade brödet i tsatzikin. Vår himmel var den övriga familjens helvete och de kan tacka sin lyckliga stjärna över att de befann sig långt borta från matbordet.

USA har fått sin första svarta president och dagen kommer alltid att ha en plats i historieböckerna. Vi har kommit en bit på väg när det gäller jämlikhet och jämställdhet. Däremot är vi långt från mål. Den dagen då vi inte höjer på ögonbrynen när en svart judekvinna blir president. När detta ter sig lika självklart som vilken annan människa som helst. När inte rubrikerna skanderar succé och stora steg för mänskligheten. Då är vi i hamn, då lever vi på lika vilkor. Vi har en bit kvar och dagens händelse är ett viktigt steg i rätt riktning.

Eftersom rollen som president förmodligen är en av de viktigaste i världen så är jag bara glad om presidenten är vettig, sund och klok. Oavsett kön, ras eller religion. Däremot är omväxlingen en frisk fläkt i de vita männens unkna värld.

Go Obama, jag hoppas du lyckas bättre än din företrädare.

I min lilla del av världen har jag jobbat, ätit middag med familjen och cyklat på motionscykeln i 40 svettiga minuter. Vi åt korv och makaroner och min verklighet känns väldigt långt från den svarta mannen som svor  eden idag. Mannen som ska styra världen (för det är faktiskt det USA gör) medan jag cyklar vidare på min motionscykel.

Måndagen är gjord med arbete, fiskpinnar och Idrottsgalan. Vardagsmonstret har innfunnit sig och den här dagen har av forskare betecknats som Blue Monday. Kanske har de rätt, men jag känner inte riktigt av det. Snart är det bara tre veckor tills vi åker bort från vardagen.

3 veckor och 2 dagar – så står det på tavlan som flickorna använder sig av för att räkna ned.

Klockan slår snart tolv och helgen är officiellt över. FiaLottan sover i sin säng och Mikke gör sitt bästa för att bläddra igenom alla sidor på blocket. Jag har precis fått veta att det finns 8069 sidor på blocket. Det dyraste man kan köpa är 14 fastigheter i Degerfors för 51 miljoner kronor. Den dyraste katten kostar 15000 och den dyraste hunden 25000. Sådant är bra att veta för oss som har hus, 2 katter, 1 hund och en massa andra saker att lägga pengar på.

I övrigt har helgen varit bra. Vi har andats av varandra och hämtat kraft att utmana ännu en vecka. Kylan utanför oss har dalat och de vänner vi hann hälsa på blev glada över besöket. Systersonen (2,5 år gammal) blev så glad att han bjöd oss på middag. Vi tackade glatt ja och föräldrarna fick vackert tina fler kycklingfiléer till de inbjudna gästerna. Den enda som inte är nöjd är Nero som har spräckt en klo. Han tittar på oss med ynkliga ögon och tassen i en sko. Hundar tycker väldigt illa om skor – Nero avskyr dem.

I veckan ska jag:

• Cykla på motionscykeln så många gånger att stressen inte lyckats skrämma bort harmonin som jag fått i mig under helgen.
• Få upp boxbollen. (Ni vet, "vi" = Mikke skruvar upp den och jag berömmer med tummen mitt i handen på tjejers vis)
• Sjunga Singstar med FiaLottan. Enda gången jag kan sjunga högt utan alkohol i kroppen eftersom jag är en god mor och gör vad som helst för dotterns skull.
• Le varenda gång på jobbet som jag får en "det här skulle ha gjorts för länge sedan"-utskällning eller "detta måste göras akut för annars går världen under"-uppdrag. Det sägs att man blir gladare av att le fastän man inte menar det. Jag ska le-ljuga hela veckan och se om det stämmer.
• Hämta ut kläderna som vi beställt inför resan. Sedan ska jag sätta igång bastun, ta på mig biknin och låtsas att jag inte alls är här – utan där.
• Skriva ut biljetterna. På Onsdag är det nämligen 21 dagar innan vi åker och biljetterna finns att skriva ut på vår personliga resesida.

Igår tog vi det första steget till en grannsämja som jag hoppas ska öka i takt med att tiden går och sommaren släpper ut människorna ur stugorna. Det är trevligt att känna sina grannar, att kunna umgås ibland och tigga till sig en kopp kaffe då och då.

En av familjerna vars barn leker med våra kom in igår och undrade om vi ville komma över på ett glas vin/öl. Sagt och gjort, vi gick dit och pratade bort några trevliga timmar. Vissa människor är väldigt lätta att lära känna, de är öppna, intresserade och deras sätt gör att man tycker sig ha kännt dem länge, trots att relationen bara varat några timmar. Sådana var våra grannar och när jag gick hem hade vi averkat flera samtasämnen och en allt för stor mängd vin.

Idag var det dags för hockeymatch mot HV71. Mikke började redan på vägen dit att utstöta nervösa suckar och flacka med blicken på det där lidande hoppfulla sättet som bara visas före match. Efter första períoden såg spelet stabilt ut och rätt lag gick till vila i ledning. Efter andra perioden stod det lika och Mikke såg orolig och sammanbiten ut. När det återstod 2 minuter av tredje perioden lämnade vi arenan med ytterligare en förlust i bagaget.

Mikke ältade och funderade. Han försökte hitta ljuspunkter för att sedan falla tillbaka i förlustens svarta hål. Nu är han placerad på en värmedyna med en godis framför sig och filmen "Be kind rewind". En måste-se film för den som behöver en vitamininjektion" står det på fodralet. Vi får hoppas att de har rätt.
;-)

Termometern visade 20 minusgrader när vi vaknade i morse. Luftvärmepumpen orkade inte göra sitt jobb och det var kallt i huset. Ännu kallare var det utanför ytterdörren. Vinden kastade den 20-gradiga kylan mot mitt ansikte likt svidande örfilar. Jag försökte få kroppen att röra sig och såg de stackars cyklisterna som tvingade frusna fordon framåt.

Det är egentligen inte så konstigt att vi norrlänningar är kända får vårt saktmodiga sätt. Prova att göra någonting snabbt i 20 graders kyla så får ni se hur lätt det är. Vi har frusit fast och fastän det var en dryg timme sedan jag kom in så är fortfarande lederna stela, kinderna hettar och håret står som en statisk gloria runt ansiktet.

Men det är i alla fall Fredag och jag ska värma mig med en rykande kopp kaffe.

Foto: www.fotoakuten.se

Det är 18 minusgrader ute och arbetsveckan går mot sitt slut. SAIK förlorade mot Djurgården och Mikke tog på sig "livet har gått under"-ansiktet när han kom hem. Mina försök att jämföra förlusten mot händelserna i Gaza misslyckades totalt.

En bastu gjorde dock en frusen och sorgsen sambo varmare i själen. Nu är det dags för sängen och väntan inför veckans sista uppstigning. Imorgon åker barnen till sina andra föräldrar och vi har en helt oplanerad och ledig helg framför oss.

Äntligen. Efter 3 månaders arbete med huset har äntligen det sista rummet invigts, dvs hobbyrummet och tillika vårt gymrum.

Vi har fått ärva en motionscykel av mamma och pappa. Som alltid när det gäller min far har cykeln alla finesser – från pulsklocka till kalorimätning. Cykeln har – efter att nyhetens behag lagt sig – tagit upp plats i deras hus och därför fick den flytta hit.

Tanken var att jag skulle använda cykeln igår. Efter en riktig skitdag på jobbet där jag ägnat större delen av min tid till att försvara avdelningens policy och därmed vägra utföra vissa order som förvaltningarna gav mig, så var cykeln efterlängtad.

- Bara jag kommer hem.. bara jag får sätta musiken på högsta nivån och cykla av mig ilskan och frustrationen.. då blir allt bra.

Så tänkte jag när jag satt på den överfulla bussen på väg från jobbet. När allt annat var färdigt, när jag och dottern gräddat våfflor tillsammans och pratat om livet, när hon duchat och jag kramat henne godnatt i sin säng. Då var tillfället där som jag väntat på.. Cykeln . musiken – ilskan som hade gömts i väntan på rätt tillfälle skulle svettas ut.

Efter en snabb titt på cykeln insåg jag att sadeln behövde skruvas fast ordentligt. Jag gick in i verkstaden där Mikke förvarar sina miljontals verktyg. Pappa och Mikke hade ägnat hela Fredag att sortera upp i röran och två verktygstavlor var fyllda med verktyg.

Allt fanns – jag menar ALLT… utom en skiftnyckel eller polygrip.. Hade jag velat hade jag förmodligen kunnat meka i en rymdraket men en jäkla skiftnyckel verkade omöjlig att få tag på. Jag ringde min sambo och fräste fram.

- En polygrip eller skiftnyckel…? Går det att hitta här?
- Den ska finnas på tavlan eller på arbetsbänken…
- Den finns VARKEN på TAVLAN eller på ARBETSBÄNKEN, svarade jag syrligt.
- Är det bråttom, kan du vänta tills jag kommer hem? frågade Mikke med försiktigt tonfall.

Jag tror inte att han fick något bra svar, han fick inte veta hur akut bråttom det var utan jag mumlade något ohörbart och lade på.

Istället fortsatte jag leta och blev mer och mer förbannad ju längre tiden gick. Nog är det väl ändå gud förbannat att man inte ska hitta en jäkla skiftnyckel… och att det är fullt av damm på nedervåningen trots att vi dammsugade för några dagar sedan.. och att Nero hårat ned hela sängen eftersom han beslutat sig för att sängen är hans när vi inte ser.. och att barnen slänger kläder omkring sig och aldrig torkat upp när de fikat i vardagsrummet.. och att Ellos hemsida suger eftersom beställningen försvinner när man jobbat med den i flera timmar.. och att det är vinter och snö och kriget i Gaza.. ja det är förbannat. Allt, världen, jobbet, JAG.

När Mikke kom hem såg han min sinnestämning och tog på sig de väldigt sällan använda silkesvantarna.
- Ska vi gå ned och fixa i hobbyrummet?
- Nu? Klockan är ju tio!
- Jag gör vaad som helst. tro mig vaaad som helst, bara du blir glad.

Vi fixade inte i något hobbyrum för tiden var allt för sen för att orka cykla. Och det dröjde tills lamporna släckts och huset gjort natt innan jag blev glad igen.

Men idag – efter avslutat jobb, hem och familj, så skruvade jag åt skruvarna med polygripen som Mikke hade hittat. Sedan satte jag musiken på max och cyklade bort min frustration och aggression.

Och Mikke – han kunde komma hem till en harmonisk sambo och slippa väga sina ord på guldvåg.. Och när boxsäcken kommer upp som jag fick i julklapp av honom så kommer jag att bli äännu mer harmonisk - jag börjar ana att julklappen var mer taktiskt än han hittills har förstått ;=)

Måndagen är här och Söndagskvällen brist på trötthet börjar göra sig påmind. Det var 7 grader varmt idag och vinden tillsammans med "värmen" flyttade mig ned till en gråkall stockholmskänsla (förlåt stockholm, men ert vinterväder är under all kritik).

Jag har ägnat dagen åt ett virvarr av arbete,kvällen åt ett mer strukturerat arbete och natten kommer att tillbringas i djup sömn.

Imorgon är det 20-dagknut och vet ni inte vad ni ska göra av granen (som jag förutsätter är riktig och inte någon plastigt skit), så kan ni ge dem åt en get.

Det lärde jag mig just på nyheterna, man blir enormt allmänbildad av nyheter.

God natt

När E.T hade premiär var 80-talet ungt och jag var åtta år (1982) Åldersgränsen var 11 år men jag fick se den i sällskap av min pappa. Det var tur att jag hade pappa med mig för krabaten var läskig innan jag förstod att han var snäll.

Ikväll har vi haft mys och barnen valde filmen Angel av Colin Nutley. Jag var lite tveksam men läste på omslaget att filmen var tillåten från 7 år. När vi hade sett den färdigt var min enda fundering vad som har hänt med åldersgränserna. Innehållet i filmen bestod till stor del av bråk, slagsmål mellan det gifta paret och svettig sex både inom och vid sidan om äktenskapet. Konversationerna innehöll vartannat ord svordomar och jag funderade över om det är jag som blivit pryd eller om världen håller på att gå under.

Var befinner vi oss om ytterligare 25 år? Är de blodiga skräckfilmerna barntillåtna då? Hör porrfilmerna till familjekvällarna? Kommer våra barnbarn att vara så blasé när det gäller våld att ingenting längre förvånar dem? Hur kommer de att hantera den kunskapen när de går ut i livet?

Jag vet att diskussionen har förts förr. Jag växte upp med "vidovåldet" som hett samtalsämne och vet inte om det skadade min generation. Jag vet inte om detta har någon gemensam nämnare till att världen blivit hårdare, råare och kallare.

Det enda jag vet är känslan av att barnen ska få vara barn. Att våld och svordomar inte ska vara ett naturligt inslag i deras liv så länge det bara är möjligt. Oavsett om det handlar om fiction eller verklighet.

Medan mörkret lägrar sig över vår stad så arbetar jag bort en del av min helg. Flickorna är på bio och Mikke jobbar. Det gör även jag eftersom det stora journalsystemet ska uppdateras på Måndag och jag måste förbereda datorerna för den nya versionen.

Det är något speciellt med att jobba en Lördag. Att kunna gå barfota i korridorerna med mjukisbyxor och en gammal tröja. Att slippa vara presentabel och få arbeta ifred. Ingen frågar mig om någonting, inga akuta händelser bryter min uppmärksamhet. Jag kan tänka alla tankar till punkt och fokusera på det jag kommit hit för att göra.

Det är en annorlunda känsla eftersom arbetsflödet ökar hela tiden. Vi hinner inte med och nu har ledningen tillsatt en arbetsledare som endast ska ägna sig åt att prioritera vårt arbete. Dessutom letar de med ljus och lykta efter fler medarbetare. En annons har varit ute och en ny kommer ut inom kort. Jag hoppas att detta ger resultat. Att vi snabbt får mer arbetskraft så att vi slipper trampa vatten i den strida strömmen av arbete.

Tills dess jobbar jag vidare och mitt övertidskonto ökar. Inget ont som inte har något gott med sig. Jag kan med gott samvete ta ut övertiden inför resan och ändå har gott om dagar kvar att ta ut till sommaren.

Om 32 dagar är vi här (Bilden tagen från fritidsresor)

Arbetsåret 2009 har invigts. Allt var sig likt, ingenting har förändrats sedan den där lilla 9:an ersatte 8:an. Och varför skulle det ha gjort någon skillnad, när förutsättningarna är precis de samma. Under dagen har jag försökt se till att brandmännen har sina program redo för tjänst om krisen skulle infinna sig i kommunen. Jag har försökt leta reda på en liten fil som gör livet surt för de som både hanterar löner och journaler. Programmen krockar och Anna måste lösa.. Dessutom har jag försökt reda ut om jag verkligen kan få färdig applikationen för byggnaders larm tills nästa vecka. Det senaste var ett jobb jag inte visste att jag hade, men som så många andra gånger blir man glatt eller mindre glatt överaskad så fort man stämplar in.

Jag är med andra ord tillbaka och ber till Gud att 2009 års arbetsår inte blir lika intensivt som förra året. Men allt är relativt och förhoppningsvis skriver jag ett inlägg om det någon dag. Om större saker än serveromstarter.

Nu – sängen

Jag steg upp tidigt imorse. Efter nästan två veckors arbete är "tidigt" 08.45. Det gäller att vända tillbaka dygnet som vickat åt sidan den senaste tiden. Jag gjorde ett försök och satte igång operation storstädning. Rum efter rum befriades från glittrande julpynt och ersattes med nyskurade golv och torkade hyllor.

Det var så fint för en månad sedan är nu så skönt att bli av med. I och med detta är även jullovet över. Imorgon ringer klockorna klockan 6.30. Då ska hela familjen upp och spridas för vinden till skola och jobb. kläderna är framlagda, barnen är duchade och förhoppningsvis sover de snart. Det är nämligen inte bara min dygnsrytm som vickat omkull..

Flickorna har delat på sig under dagen och ägnar kvällen och natten åt sina vänner. Tjohalian åkte till en kompis för att sova över och FiaLottan har fått hit bästisen från gatan där vi bodde så många år. De båda vännerna minns tillbaka och skrattar åt minnena från förr men skapar sig även nya minnen att minnas om några år.

Vi har bäddat i gillestugan och där ligger de nu och tittar på Bratz – the movie. Mikke har också gått och lagt sig. Han var trött efter gårnattens sena TV-sändning där småkronorna skulle vinna guld. Verkligheten blev två frustrerade perioder där de blågula lyckades med ungefär lika mycket som domarna – dvs ingenting. När tredje perioden invigdes med ännu ett mål så gav Mikke och upp gick och lade sig.

Jag sitter uppe och försöker fundera ut vad man gör om helgerna blivit vardag. Om helgmiddagarna är fler än vardagsmaten, om veckans dagar har fler röda dagar än blå. Ska man då längta till det som hela tiden finns, eller till det man faktiskt börjar sakna? Till fiskpinnar, den tidiga morgonens väntan på bussen, vanliga läggtider. Rutiner.

Som alla år så är jag helgless vid det här laget. Det börjar med FiaLottans födelsedag och slutar – här. Idag har jag påbörjat nedmonteringen av julens allt tingel och tangel. Det jag älskar att sätta upp lika mycket som jag njuter av att lägga ned i sina lådor igen.

Imorgon ska julen ut, några dagar före 20dag knut. Imorgon förbereder vi oss för vardagen igen. Med fiskpinnar, tidiga mornar vid bussen och det jämna underbara lunket.

Det är trettondagsafton och flickorna har bestämt sig för att ägna hela dagen i pyjamas. Medan de ser på TV, funderar över vilka sommarkläder de önskar sig inför resan och utstöter hysteriska fnitterattacker så rensar jag papper.

Målet är att de sista flyttkartongerna ska packas upp. Dessa innehåller två lägenheterns samlade papper och det tar en stund att rensa upp. Nu har jag hunnit till FiaLottans teckningar, intervjuer och alster från dagis och skola. I hennes portfoliopärm från dagis hittar jag en intervju som fröknarna gjort av henne när hon var 5 år:

- Varför är det bra att kunna räkna?
- Om människor har med sig fyra barn och så har de springit och jagat en fjäril. Sedan ska dom fara hem. Då är det bra att kunna räkna hur många som är kvar så att man inte har tappat bort nån.

- Vad behöver man för att kunna läsa?
- Man behöver penna och en bok. Pennan har blyerts så man kan skriva, det har inte handen. Den som kan läsa skriver först och hjälper den som inte kan läsa. Man kan träna sig på att skriva först. Man behöver nån som lär den andra. För om det står N så vet man ju inte det annars.

Det är viktigt att se livet med lite perspektiv. Min sambo är duktig på det i allt utom hockey. Där råder liv och död. Han utför sina ritualer vilka innefattar allt från kläder till var man parkerar när man ska besöka Skellefteå Kraft Arena för att se sitt lag förhoppningsvis vinna.

Jag är inte alls likadan utan ser hockeyn som en rolig och spännande tillställning att gå på. Men igår, när vi tillsammans med föräldrar, systrar och svåger besökte matchen mellan SAIK och Luleå så blev det plötsligt allvar. Inte på grund av läget i tabellen, de tre senaste matchernas förlust eller derbykänslan. Jag gillar Lulebor, de är trevliga människor men lagets klack är full av skit.

Klacken försökte slå sig själv i idiotiska ramsor som: "Rådbjer (domaren) spöar fru och barn, Rådbjer spöar fru och barn" så Eller – Hela Sverige skrattar.. En man mindre, en man mindre, när SAIK-spelaren Martinen åkte på en smäll så att han fick bäras ut på bår.

De svartgula spelarna gjorde dock skäl för alla sina tigerränder och taggtråd. De formligen öste in mål och rödhakarna fick åka hem som lillebror efter att storebror förnedrat dem med 7 mål mot 1. Jag hoppas att de slipar sina ramsor medan Luleåhockeyn får slipa upp skridskorna lite till.

Vi hade med andra ord en trevlig eftermiddag på Skellefteå kraft Arena. Vi trängdes i pauserna vid kaffedisken, övade snygga upphopp vid målen och Mikke var för en gångs skull ett avslappnat sällskap i hockeysammanhang.

Efter matchen var han till och med så glad att han i sitt rus föreslog en utekväll. Lillasyster var inte sen att haka på och efter att morföräldrarna lovat att ta hand om flickorna, ägnat en förfest åt att se juniorhockeyns svenska lag ta sig till final, så var vi redo för station 8. Kvällen var trevlig men lugn, jag var helt säker på att åldersgränsen var 18 och insåg ännu en gång att jag inte är så ung längre, eftersom alla enligt utsago var 22 år eller äldre.

Vi sätter upp hyllor i köket. Praktikern Mikke gasar med sin skruvdragare och fyller munnen med skruv. Esteten Anna mäter och låter helt plötsligt som sin mamma, faster, moster och syster på en och samma gång:
- Håll upp hyllan! Sänk den lite! Nej, höj den, det blir inte bra! Vänta! Lite till höger.. vänster.. sänk den!
Mikke gör som jag säger men det hjälper inte och jag tar över, höjer, sänker och funderar, ska det vara 3 tapetrutor emellan eller fyra?
- Det blir 4! bestämmer jag efter en stund
- Är du säker nu, frågar min hårt prövade sambo
- Nej, vänta en stund.. eller jo.. tror jag..
- Är 4 ett estetiskt tal? frågar Mikke med en försiktig sarkasm i rösten:
- Nej, egentligen inte, ojämna tal är estetiska svarar jag och Mikke bestämmer sig för att vara tyst.
- Man har väl varit med förr, mumlar han och sätter på sig den välspelade masken av kuvad man.

Efter lång möda och stora i-landsproblem är dock hyllorna uppe och Mikke får äntligen ta reda på vem Sverige möter i semifinalen av JuniorVM

I mitten av  Februari åker vi till Gran Canaria. Flickorna fick (som trogna läsare redan vet) resan i julklapp. Förberedelserna började direkt och nu sitter en stort vitt ark uppsatt utanför flickornas rum. Där skrivs allt upp som måste komma ihåg att packas. Mikke förstår ingenting:
- Ni behöver ju bara en bikini och handduk, sade han oförstående och fortsatte:
- Jag ska bara ha med mig badbyxor, shorts och underkläder
- Du måste ju ha med dig ett par jeans också, det kan bli kallt på kvällarna, svarade jag
- Äh, det är ju bara för veklingar sade Mikke och bröstade upp sig
- Och det säger du som sätter på dig långkalsonger och mössa i Augusti, svarade jag och fick ett långt ögonkast av min sambo.

Flickorna fnös åt Mikkes packningsteori och redan nu finns knytkjol, klänningar, tröjor, shorts, kjolar, skor, underkläder, baddräkt, bikini, solglasögon, böcker, penna, pengar, anteckningsblock, mp3spelare, tuggummi, handväska, nackkudde, almanacka och ett glatt humör uppskrivet.

Dessutom ägnar de kvällarna åt att "träna hjulen" på resväskorna.
- Så att de inte krånglar på flygplatsen, det skulle ju vara såååå pinsamt, säger de och himlar med ögonen medan de går fram och tillbaka med resväskan i handen och solglasögon á la Paris Hilton över ögonen och halva ansiktet.

Och på deras rum hänger nedräkningsschemat som tjohalian gjort:

För några år sedan fick FiaLottan en barnbok i julklapp av Anna-Maria. Boken var beställd från ett förlag där man fick ange namnet på den som skulle få boken, samt hans/hennes kompisar. Resultatet blev en spännande berättelse där dottern var huvudpersonen och där hon tillsammans med sina vänner löste mysterier i barnboken.

För FiaLottan blev denna den mest älskade bland hennes barnböcker och det blev den första bok hon läste alldeles själv. Sedan fick jag läsa den – om och om igen. Hon tröttnade aldrig på berättelsen och känslan av att vara huvudperson i en bok tillsammans med sina vänner. Det var som om fantasin satte ytterligare fart och berättelsen i boken utvecklades till lekar i verkligheten.

Nu är sidorna nötta efter allt läsande. FiaLottan har läst den massor av gånger men har nu gått vidare till längre böcker. Då och då pratar hon dock om boken där hon på egen hand löste mysterier som den sjöjungfru hon var.

Strax före jul fick jag syn på en vidareutveckling av denna idé. Företaget Beebook har gått ett steg längre och satt in en bild på barnet i de sagoböcker de erbjöd. Tyvärr fick jag syn på den för sent för att kunna använda boken som julklapp, men till sommaren när systersonen fyller år så är presenten given. Förhoppningsvis har förlaget hunnit få fram fler sagor som alternativ.

Livet har rusat fram de senaste åren. Min utvecklingskurva både socialt, ekonomiskt och yrkesmässigt har pekat rakt upp sedan en kall februarikväll för 7 år sedan  då jag flyttade in i min lilla tvårummare tillsammans med min dotter.

Första tiden tillbringade jag i total och självvald isolering. Sedan började kraften återta min kropp och jag öppnade min dörr och släppte in livet igen. Vänskaper föddes och på vår gata i stan skapades med tiden ett kollektiv av människor med stora hjärtan och glada skratt.

Detta pratade vi om igår när vi firade nyår tillsammans med Anna-Maria och Matte. Jag som legat i en ordentlig förkylning fick anstränga mig för att hålla tröttheten på avstånd, men med vänners hjälp går sådant bra och vi firade en lugn nyårsafton inomhus.

Vi talade om det gamla och det nya. Om åren som gått och det nya som kommer. Jag och Anna-Maria mindes tillbaka när vi i bästa heartbreak hotell-anda invaderade krogarna. När vi drack tequila och beställda Long Island Ice Tea sena nätter på krogen. Då vi hjälptes åt med barn och vardag lika självklart som att vi beträdde dansgolven tillsammans.

Sådant gör vi fortfarande till viss del, men under det senaste året gjordes definitivt bokslut på singellivets fas. 2008 var året den eviga singeln lämnade träsket – dvs jag. Det var året då de två sista dörrarna stängdes på gatan där vi en gång bodde allihopa. Då jag och Mikke sålde våra lägenheter och gick med i den klubb hela det övriga gänget blivit medlem i under de sensate åren – villaägarföreningen. Då den spontana gemenskapen med vännerna byttes ut mot mer planerade träffar.

2008 var året då allt föll på plats. En tre år lång tvist som jag varit inblandad i fick sitt definitiva slut och jag vaknade upp till en verklighet där jag var beredd att gå vidare. Livet som singel lockade inte längre. Jag kunde minnas tillbaka på åren med glädje men helt utan saknad.

2008 blev därför året då jag äntligen förstod allt det där som alla andra påstått sig förstått för länge sedan. Mikkes och mitt förhållande kom inte som någon överaskning för någon och visst hade de rätt. Vi är som gjorda för varandra och har otroligt roligt ihop. Vi har lika lite koll och är nästan lika ovuxna även om jag fått uppgiften att hålla ordning på vilken dag det är, vad som är planerat och vad som borde planeras. Det är en helt oki uppgift så länge jag slipper hålla reda på nycklar och limpor ;=)

2008 borde med detta varit kulmen på evulution Anna. Nu borde livet stagnera, jag hoppas på det för aldrig har väl livet varit så bra så nu. Jag är i hamn, på mer än ett sätt  och även om den kollektiva gemenskapen med våra vänner blivit en annan så finns de kvar med samma värme och innerlighet.

Eller vad sägs om denna julklapp från de vänner vi firade nyår tillsammans med:

Nu jär hä på de här vise, att den 7/2 2009 klocka fjorttantretti ska je infinn je på Högströmsgatun, å ha "finklea" på je. Där komm nån å hämt je, se få je si vart hä bär å. Å båna konn je inte ver je, så hör om nann känn ta hann om dem.

God jul på je, önsk Patron H ve käring å bån.

Det var en av de bästa julklappar den här julen, för överaskningar gillas och samvaro med våra vänner älskas.

Så Gott Nytt 2009 alla läsare där ute!

Jag hoppas att året blir lika lyckat som 2008 blev för mig.