Anna & livet

Detta ska cici ta åt sig äran av. Hennes fantastiskt goda tårtor har blivit ett inslag även på våra födelsedagsbord

Recept:

Skinktårtan:

1 påse polarkakor
3 dl grädde
1 burk mosad skinka
6 msk majonäs
8 msk finhackad purjolök
bostongurka
 Bred smörgåsarna, vispa grädden och blanda i allt det andra. Bred ut smeten på mackorna. På översta lagret brer du bortongurka och garnerar med valfria grönsaker.

Silltårta:
1 påse polarkakor
2 brk creme fraiche
1 dl klippt dill
6 msk majonäs
 8 hårdkokta ägg – finhackade
 2 brk (200g) matjesill
purjolök
senap efter behag
Bred smörgåsarna, blanda de andra ingredienserna och fördela den på tre lager. Garnera med grönsaker och ägg.

Till garnering.
Gurka
Tomater
Ägg
skinka

Detta är mitt eget bidrag till pajdjungeln. En avokadopaj med lite sting i som bland annat serverades på inflyttningsfesten. Gillar man stark mat är detta en höjdare, men den går att göra så mild eller "hot" som man önskar.

Annas avocadopaj

Pajskal:
100 g smör eller margarin
3 dl vetemjöl
2-3 msk vatten

Fyllning:
3 avokador
0,5 liten gul lök
1-2 vitlöksklyftor
Färsk röd chili efter smak (jag använder ca en fjärdedel och det blir ganska starkt)
1 tsk salt
1 krm svartpeppar
1 msk pressad citron
2 dl créme fraiche

Garnering:
3 dl räkor

Gör pajdeg och klä en pajform. Grädda ca 10 minuter i 200 grader. Låt pajskalet kallna.

Skala och kärna ur avokadorna. Skala lök och skär i klyftor. Skala vitlöken. Skölj och kärna ur chilin. Lägg avokado klyftad lök, vitlök, chili, salt, peppar och citonsaft och mixa till en slät smet. Börja med lite chili och tillsätt sedan mer efter smak.

Blanda creme fraiche i smeten. Häll avokadosmeten i pajskalet och låt stå kallt i ca 30 minuter.
(häll inte i blandningen tidigare eftersom avokadon mörknar.)

Strö räkor över pajen.

Den här pajen är en gammal favorit. Jag vet inte hur många gånger jag ätit den, men den är lika god varje gång. Pajen hette till en början "Runes paj" efter en av min mammas kollegor. Nu har den efter lång och trogen tjänst hos min mor fått byta namn till:

Ankis favoritpaj

Pajdeg:
3 dl vetemjöl
150 g margarin
3  msk kallt vatten

Fyllning:
Några ostskivor, ex grevé
1 burk creme fraiche
0,5 paket gul rom
1 hackad gul lök
0,5 kg räkor
1-2 skivade avocador

Gör så här:
Gör pajdeg och klä en pajform. Lägg ostskivor på och grädda i 200 grader ca 10 minuter. Låt kallna

Fyll sedan pajskalet med blandning av creme fraice hackad lök och rom. Strö över räkor. Garnera med avocadoskivor.

Tänkte att jag skulle göra det där jag lovat så länge men aldrig hållit. Dvs, skriva ned recepten på vissa av de maträtter som jag lagat under året. Många och även detta ska min kära mor ta åt sig äran för eftersom det är hon som börjat laga dem. Jag börjar med Ko-llegans favorit. Detta är en maträtt som måste påbörjas några dagar innan middagen, men som i gengäld kan förberedas helt i förväg. Den långa tiden i marinad gör att kycklingen formligen smälter i munnen.

Soya och sesammarinerad kycklingfilé

12 personer

2 kg kycklingfilé

Marinad:
3 pressade vitlöksklyftor
2 msk riven ingefära
5 msk flytande honung
1 msk sambal olek
1,5 dl soya
1,5 dl sherry
3 msk sesamfrön
1 hönsbuljongtärning (ev kyckling)

Till såsen:
5 dl grädde
ca 3 msk idealmjöl

Tillbehör:
Klyftpotatis, potatisgräng el dyl.

Blanda marinaden i panna. Koka 5 min. Låt kallna. Lägg i filéerna och blanda. Låt stå i kylen 2 dygn. Lyft upp fileérna och låt rinna av i pannan. Lägg de i långpanna (lite smord). Strö över extra sesamfrån och grillkrydda.

Sätt i dem i mitten av ugnen och tillred dem i 200 grader, 25 minuter. Låt kallna och skiva filéerna (1,5 cm tjocka). Lägg på uppläggningsfat med salladsblad under och körsbärstomater runt om. Koka upp marinaden ordentlig. Vispa ned grädde och idealmjöl.

Julhelgen är över. Vi firade julaftonskvällen utan barn men tillsammans med min familj. Det var en annorlunda känsla och tomheten stod som en skarp kontrast till närheten av familjen som gjorde sitt bästa för att muntra upp mig. Jag är ovan, väldigt ovan att fira jul utan min dotter eftersom jag gjort det åtta år tidigare och inte kommer ihåg någonting annat.

Men allt avlöpte väl och på juldagen dök tjejerna upp i fina klänningar och glada miner. Huset fylldes av släktingar och vi dukade för andra dagen i rad upp ett dignande julbord och åt oss mätta. Sedan satte vi igång med julklappsutdelningen. Jag fick öppna det stora och mystiska paketet från Mikke. Det hade stått där under julgranen sedan dagen för nyårsafton och jag hade ägnat lång tid till att fundera över vad det var. När jag öppnande det kunde jag bara ge honom rätt – jag hade önskat mig en sådan för länge sedan, men slagit bort tankarna efter de senaste månadernas höga konsumtion av varor. Jag slog några slag på den stora boxningssäcken som låg i paketet och provade handskarna. Jäklar vad här ska boxas när den kommer upp

Kvällens höjdpunkt var dock flickornas present från oss. Två paket fanns som ledtrådar, en resekudde och en resväska. De förstod snabbt att det handlade om en resa men blev sååå lyckliga när de öppnade brevet som beskrev resan till Gran Canaria. Den går av stapeln den 11 Februari och vi ska tillbringa en vecka i solen med all inclusive och mycket bad. Barnen skrek av glädje och FiaLottan har ägnat den största tiden därefter att fantisera om hur vi kommer att ha det.

Vi skjutsade tillbaka två glada barn till deras andra föräldrar.

Efter julhelgen hade vi några dagar barnlediga. Vi ägnade den med bio och middag tillsammans med varandra. Nu är FiaLottan hemma igen och vi ska ta oss ut på stan för att förverkliga en av hennes födelsedagspresenter. En shoppingdag med bio.

Ha en god fortsättning allihopa!

Det är väl ungefär hur man skulle kunna beskriva den här helgen. Vår barn och arbetslediga helg fick ett abrupt slut innan den ens hade börjat, eftersom Mikke hade den dåliga tajmingen att bli magsjuk. Om någon vill ha en utförlig beskrivning över förloppet av vinterkräksjuka så kan ni läsa den på hans blogg. (Känsliga läsare varnas)

Jag valde istället att stanna kvar på jobbet och ägna mig åt brandmännens krishanteringssystem samt lärarnas behov av att kunna skriva ut scheman när vårterminen börjar. De kommunala korridorerna var tomma när jag satt kvar, men behovet av mig hemma var lika obefintligt som min önskan att drabbas av de elaka bakterierna.

På Lördagsmorgon steg jag upp och satte mig i bilen. Medan Mikke försökte hämta sig från det senaste dygnets anatomiska aktivieter så åkte jag till Luleå och julshoppade. Trafiken var tät, snön föll ymnigt från himlen och jag körde i vinterlandet och överröstade radion med min falsksång.

Under helgens sista dag har Mikke blivit så pass stark i benen att han orkade följa med på stan för att inhandla de sista julklapparna. Efter två affärer var han så trött att han bönade om en kopp kaffe. Han påståd att det berodde på magsjukan, men jag misstänker att det endast har med den felaktiga shoppingkromosomen att göra. Jag gjorde honom till viljes och lämpade sedan av honom hos mamma och pappa för att kasta mig in i coops djungel av julmat.

Nu är det kväll och natt för länge sedan. FiaLottan har kommit hem från sin pappa och är nu hemma i två nätter innan hon åker tillbaka igen. Jag kommer därmed att fira jul utan henne för första gången på 9 år. Det känns.. Ja, ni förstår nog hur det känns.

- Jaha? Är det någon mer jultradition ni har i er familj som man bör veta men inte visste?

Dessa ord utropade Mikke när han öppnade dagens post. Med tanke på att han inte ens har haft en julstjärna i fönstret så kan min sidas jultraditioner te sig ändlösa.

- Åh, är det julbrevet? Vi får ett julbrev varje jul av Pite-släktingarna, svarade jag glatt och Mikke accepterade detta faktum såsom alla julhändelser han blivit inkastade i.

Dessutom är han och författaren av brevet obehagligt lik varandra i sitt sätt att vara. Han log medan han läste högt för oss andra som var i full färd med att göra julgodis. Han läste om pilgrimsvandringar, stela kroppar runt lillfingrar och den nya lägenheten med utsikt över "byn". Som alltid var det en trevlig läsning. Vi tackar för brevet och vem vet, någon dag kanske vi dyker upp för att titta på soffan från potatishandlaren.

Och på tal om jul så har jag, FiaLottan och Tjohalian avverkat de sista ordentliga julförberedelserna. Vi har gjort julkola, glöggbollar och pyntat granen som är äkta, luktar gott och lyser så fint i sitt hörn. Barnen har sjungit högt till julsångerna och pyntat så att svetten lackat. Sedan har de packat eftersom de åker till sina andra föräldrar imorgon.

Vi har därmed vår barn och arbetsfria helg. Efter denna vecka är den väldigt efterlängtad, så imorgon går vi ut och äter middag och ser på bio. Det ser jag verkligen fram emot.

Födelsedagen är över. FiaLotta har njutit av sin plats i centrum hela dagen. Det började med tvivelaktig skönsång från mig, Mikke och tjohalian. Glädjen över födelsedag och present gjorde dock att sången nästan blev vacker och FiaLottan öppnade paket som innehöll halsband från tjohailian, Disney Singstar, DVD-filmer, ljudböcker, ett kassaskåp, fodrade ridkläder och en dag på stan.

Jag stämplade ut tidigare från jobbet. Förr var jag hemma hela dagen när FiaLottan fyllde år, men det var på den tiden då mitt jobb såg annorlunda och ut och dottern inte var ett föremål för skolplikten. På skolan fick hon ha födelsedagsflaggan på sin bänk, och alla sade grattis och sedan sjöng de för henne och det var såååå pinsamt.

Detta berättade hon för mig med ett stort leende när hämtade henne och åkte hemåt för att föredereda födelsedagsfirandet. Svärmor var den första gästen och eftersom även hon hade födelsedag så bytte jubilarerna paket med varandra.

Under kvällen avlöste gratulanterna varandra. Mormor, morfar, mostrar, morbröder och kusiner kom med ett stort paket innehållande en CD-spelare med fjärrkontroll och mp3-uttag. Av våra vänner fick hon badgrejor, hästplanch, bäddset med hästmotiv och ritsaker.

När kvällen var slut somnade en lycklig 9-årig flicka till tonerna av den nya talboken "hästmysteriet"

Det är något konstigt med den här dagen. För 9 år sedan kämpade jag för mitt och mitt barns liv (kändes det som). Jag låg på en brits i ett rum med kallt sken och med slangar kopplade på min kropp. För 9 år sedan gjorde jag det största som jag någonsin gjort. Den absolut bästa prestationen i mitt liv med det mest fulländade resultatet. Den här natten var natten som förändrade mitt liv, och jag minns den som om den var igår men har förmodligen glömt 99% av smärtan.

När jag de senaste veckorna har varit ute och tittat efter presenter till FiaLottan så inser jag att det inte var igår, att det är länge sedan och att mitt lilla barn är stor. Jag kan inte längre leta efter de färgglada dockorna, efter videofilmerna med tecknade figurer. Barbie är inte att tänka på för FiaLottan har blivit stor och ganska cool. Hon vill ha sjalar, kläder, skor, resor, DVD-grejor, ny CD-spelare, hårgrejor, presentkort, pengar och en egen dator.

Det är nu jag börjar inse de som de vuxna alltid har sagt. "Barnen växer upp, men man tycker sig inte ha blivit äldre själv". Jag kan omöjligt vara nio år äldre än den där natten då jag på egen hand utförde ett underverk. Men på kortet som norran-fotografen tog på mig och FiaLottan så ser jag så ung och oskyldig ut. Så blyg och rädd för livet men ändå så stolt över det knyte jag bar på min arm. Jag har nog förändras och ålderdom är inte alltid av ondo.

Ända sedan FiaLottan föddes har just den här dagen inneburit en ansträngning utöver det vanliga. Jag har ensam handlat, fixat tårta, slagit in presenter, städat hemmet och förberett morgondagens uppvaktande. Klockan har alltid passerat 2 på natten innan jag stupat isäng och dotterns födelsedag har alltid firats i ett trött lyckorus.

Och det är just detta som är så konstigt med just den här nionde födelsedagen. Klockan är 23.00. Det är handlat, 3 smörgåstårtor och 2 gräddtårtor är gjorda. Paketen ligger inslagna och i köket står brickan framme inför morgondagens tvivelaktiga körsång brevid FiaLottans säng. Vi har till och med hunnit ha Ewa och Putte här på firande i förväg eftersom Ewa jobbar kväll imorgon och aldrig hittills har missat FiaLottans födelsedag.

För första gången har jag inte gjort allt själv – långt ifrån. Mikke har gjort det mesta. Han har handlat, hämtat FiaLottans spark och gjort smörgåstårtorna och utan honom hade jag haft timmar kvar av arbete. Jag har förberett gräddtårtorna så långt det går och slagit in de få paket som inte var inslagna.

Detta betyder att jag kan gå och lägga mig och att jag för första gången kan fira dotterns födelsedag utan zoombieliknande inslag.

Jag säger som FiaLottan och Tjohalian skulle ha sagt:
- Coolt..

Ikväll – efter att vi ätit middag så klädde hela familjen upp sig och åkte till Frälsningsarmén. Det hade ingen trott om oss för ett år sedan och Mikke klagade högljutt över att han var tvungen att kamma sig. Anledningen till vår religösa uppenbarelse handlade om FiaLottan. Ikväll var det dags för hennes tredje julfirande med skola och fritids. 3:orna skulle sjunga och musikskolans elever uppträda med allehanda instrument.

Kyrkans lokaler fylldes snabbt med föräldrar som hade till uppgift att applådera sina telningar. Vi gjorde detsamma och applåderade när FiaLottan och hennes kamrater framförde sina fina julsånger. FiaLottan själv var glad där hon satt mittemellan sina kompisar och Tjohalian. Efter detta så avlöste musikskolans elever varandra och när kvällen var slut hade vi hört "Stilla natt" tre knackliga gånger.

Jag lämnade lokalen med tre tankar i mitt huvud:

• Varför är musiklärares sångröst ursäktad på grund av deras yrke? Solosång ska sjungas av de som kan (om det inte handlar om karaoke och singstar) och en falsk röst är alltid en falsk röst, oavsett om det finns en musiklärare där bak.
• Hur stort hus har man om man låter sina barn spela trummor? Eller hur döv är man? Blir man?
• Vem vill sina barn så ont att de låter dem spela blockflöjt?
• Varför får inte jag spela saxofon bara för att jag blivit vuxen och valde att sluta när jag var cool tonåring? Är det så att synden straffar sig själv?

Nu är det kväll, imorgon fortsätter vår mest intensiva vecka på året. Julförberedelser och FiaLottans födelsedag på Onsdag får ordet julefrid att låta som den paradox den faktiskt är.

Under veckan har vi även hunnit med årets pepparkakshus. Vi inhandlade ett hus i IKEA-format (platta paket, redo att byggas upp), godis, glasyr, mandelmassa och karamellfärg. Tyvärr finns inga fiffiga IKEA-skruvar när man monterar pepparkakshus. Istället är man utelämnad till smält socker, något som gör vansinnigt ont att få på sig. Detta blev därför min uppgift. När jag några isbitar senare var färdig med monteringen så satte flickorna igång med sitt skapande. Jag gjorde också ett tappert försök och insåg återigen att min konstnärliga begåvning är obefintlig. Min kreation "Rudolf med röda mulen" kunde lika gärna ha varit gjord av systersonen.

Flickorna var desto duktigare och med julmusiken spelandes, samt intag av lussebullar och julmust så blev detta resultatet:

Igår hände något som inte utspelar sig så ofta på vår arbetsplats.
Fest

Som i alla stora organisationer så dyker då och då gamla tankesätt upp i ny skepnad. Denna gång handlar det om värdegrund. Kommunen inför ett värdesgrundsarbete och gårdagens fest var startskottet på detta ganska självklara sätt att arbeta. Hela vår förvaltning var inbjuden vilket betydde att inte bara vår avdelning var där. Ca 200 personer deltog från de olika avdelningarna på Kommunledningskontoret.

Fram tills igår hade jag inte någon större aning om vad detta nya ord egentligen innebär. Men efter ett teateruppträdande, ett antal powerpointbilder och grupparbeten så insåg jag att det handlar om etik moral och sunt förnuft.

Ingenting var nytt, men även självklara saker kan vara nödvändiga att påminnas om, tex att behandla kunder och kollegor på det sätt man vill bli behandlad själv.

Efter pratet var det dags för fest. Vi åt julbord, lyssnade på show, dansade och sjöng karaoke. Klockan 00.45 stängde IT-avdelningen festen och jag blev upphämtad av min snälle sambo.

Dagen har ägnats som serviceorgan. Jag blev väckt av två flickor som bönande om en dag på badhuset. Min medverkan var inte nödvändig utan de var endast ute efter min egenskap som taxichaufför. Det passade mig alldeles ypperligt och jag skjutsade iväg två glada jäntor till stadens nyrenoverade badhus.

Kvällen har ägnats åt mys i soffan med film, familj och godis. Nu har alla utom jag gått och lagt sig. Mikke var trött efter hel dags arbete och flickornas badande resulterade i trötta ögon. Jag sitter kvar och lyssnar på tystnaden medan en billig action ljudlöst utspelar sig på TV:n.

Ett ganska skönt avslut på en mysig kväll.

Jag är kvar på jobbet. Mitt envisa knapprande på tangenterna ekar över tomma och mörka korridorer. De två senaste dagarnas vabbande har gjort att jag att mitt redan späckade tidsschema har spruckit helt.

Jag sitter med en trilskande installation. Ett program som många behöver men nästan ingen kan använda. De väntar på mig. På att jag ska trassla ut bitarna och leverera ett program som inte krånglar.

Och jag gräver mig ned. Djupare och djupare tar jag mig in i datorns innersta kärna. Där - längst in bland reg-nycklar och dll-filer hittar jag problemet och kan åtgärda det.

Och det är nu som jag förstår varför jag valt detta jobb. När jag får leta detektiv i en miljö jag förstår. När jag kan hitta ett problem och sedan lösa det. När jag ser det som för en stund sedan hackade och krachade plötsligt löpa smärtfritt. När felmeddelanden byts ut mot inloggningrutor.

Ingenting är så vackert som inloggningsrutor.

Jag blev lite rädd för en stund. När FiaLottan kräktes intesivt så funderade jag över om vi fått vinterkräksjukan i huset. Lyckligtvis hade jag fel. Min dotter har varit bättre idag även om hennes magknip kommer och går. Jag har passat upp henne med vatten, hälsofil och uppmuntrande ord.

Det är lättare att vabba på större yta än 70 kvadrat. Husets väggar tenderar inte att kväva mig. Sjuktillhörigheterna, dvs täcke i soffan, glas, hinkar och handdukar blir inte det centrala när huset består av mer än ett vardagsrum, kök och sovrum. Detta gör att jag kan fortsätta vara frisk och inte falla ned i det handlingsfattiga tillståndet av sjukdomssolidarietet.

Kvällen har vi ägnat åt hockey på TV. Pappa kom hit och tittade men trots detta vägrade Skellefteå AIK att göra som vi ville. Deras vassa skenor skar stora revor i Mikkes nerver och pucken som Luleå sköt i mål slog sönder det lilla hopp som fanns kvar av min sambo.

Själv funderade jag mest om man kunde kräva återköp på TV-biljetten vi betalat. Om jag köper en vara och den går sönder så borde jag få lämna tillbaka den. Ikväll såg till och med en amatör som jag att det fanns stora hål i försvarsspelet och att någon glömt att stoppa i duracellbatterierna i anfallen.

Matchen var trasig, jag vill ha pengarna tillbaka.

Gårkvällen tillbringade vi i trevligt sällskap med Mikkes familj. Svärmor bjöd på julbord och vi visade vår tacksamhet genom att äta, äta och äta lite till.

Någonstans mellan 3:e och 4:e tallriken tittade jag upp och betraktade min omgivning. Julbordstraditionen måste vara en av de mest extrema i-landssyndromen i världen. Överallt fanns finklädda människor. Alla hade förmodligen förberett sig genom att äta så lite så möjligt under dagen för att kunna få i sig av alla läkerheter som låg uppdukade på faten. Gång på gång lastade vi och alla andra upp på faten. När de blev tomma plockades de bort av personalen och vi började om från början med en ny tallrik. Ca 4 tallrikar/person, ungefär 100 gäster i matsalen och även miljösparandet har lagts åt sidan en kväll som denna.

Slöseriets gränser är plötsligt detsamma som universion. Det finns inga och överallt hörs röster.
- Ät, ni får äta hur mycket ni vill. Jag är inte riktigt säker på att Guden där uppe tycker om vårt sätt att fira hans sons födelsedag. Det må vara en sak att dela upp några fiskar så att alla får äta sig mätta.. Men att trycka i sig mat från stora bord och sedan slänga det som blir över är förmodligen något som får den store guden att skaka på huvudet. Kanske funderar han även över varför han var så dum att han gav oss bestämmanderätt över våra liv. Det var ett misstag, du borde ha varit lite mer kommunistiskt lagd, lite mer diktatorisk för människan har inte förmågan att hantera det ansvar du givit oss.

Nåja, gjort är gjort vilket gör att vi kan fortsätta vår njutningsfulla väg till förfall. Kvällen var väldigt trevlig. Vi pratade, skrattade och åt. Jag gillade bordet med kallskuret bäst, Mikke tyckte om ALLT och barnen hade en förkärlek för efterrättsbordet som var fullt av godsaker. De skrattade och pratade samt fnissade hysteriskt när restaurangens maskot kom fram med full nallemundering. Flickorna visste inte hur de skulle bära sig åt eftersom de är liiite för coola för nalleuppvaktningar. Samtidigt kunde de inte låta bli att skratta åt djuret som lekte kurragömma med dem bakom pelarna.

Kvällen avslutades med en film i soffan, det är det enda sättet att tillbringa timmarna efter ett julbord.
Nu har vi jobbat bort veckans första arbetsdag. Morgondagen kommer dock jag och FiaLottan att tillbringa i hemmets lugna vrå. Hon har ägnat kvällen över en hink. Magsjukan har drabbat oss och jag smörjer in händerna i spritlösning trots att det var decennier sedan jag hade magsjuka sist. Nu sover hon den oroliges sömn och jag hoppas att natten har gjort magen gott.

- Ska jag ha kostym? Varför då? Det är ju inte bröllop eller så!
Mikke protesterade högljutt när jag under gårkvällen förklarade vilka kläder som gällde under Lördagens dop av systerdottern.
- Du har bara jeans och kostym. Jeans kan man inte ha i kyrkan och du har en fin kostym som du kan använda, svarade jag.
Mikke fortsatte sin klagan på offerbänken en stund och sade sedan med en martyrs hela minspel.
- Men jag älskar dig ändå, fastän du behandlar mig som en dresserad säl.
Sedan slog han ihop händerna på sälars vis och utstötte små "önk önk" för att sätta mer tyngd till sin utsatta situation.

Jag förklarade att han inte hade någonting att klaga på och igår satte vi på oss våra fina kläder för en dag i dopets tecken. Flickorna hade sovit med papillotter i håret och hade korkskruvslockar, fina klänningar och "klackeskor" med glitter på.

Dopet var fint. Systerdottern som hade ägnat natten i feber genomförde dopet sovande med lite alvedon i kroppen. Prästen talade, systersonen gjorde gymnastiska övningar under dopcermonin och släkten grät eftersom allt var så vackert, stämningen så stämningsfull och det lilla flickebarnet så strålande söt i klänningen som är inne på sin andra generation.

Efter dopet serverades smörgåstårta och Mikke försökte begränsa sitt intag till bara två stora bitar. Systern och svågern öppnade paket med entusiastisk hjälp av sin son som rev och och slet i papper och snören. Dottern, tillika dagens huvudperson fortsatte att obekymrat sova sig igenom händelserna.

Eftermiddagen gick mot kväll och vi fortsatte umgänget hos mamma och pappa. Efter några timmars TV-tittande och prat dukades ännu mer mat fram. Vi åt, pratade och kom bland annat fram till att moster och morbror bör skaffa sig en hund, att det alltid är synd om män som har det bra och att "Ensam mamma söker" är ett riktigt uselt program. Mer om det en annan gång.

En och en droppade gästerna av efter att barnen blivit trötta av en hel dags festligheter. Flickorna bjöd på en välövad och fin dansuppvisning och vi andra tittade på dem sittandes i soffan med magarna fulla av god mat.

Nu har vi kommit hem, lagt isäng två trötta töser och ligger i soffan och tar igen oss. Mikke uppdaterar sig på hockeysidorna eftersom han inte kunde gå på matchen idag.
- Fan vilket vuxet liv du lever nu, sade hockeypolaren när han fick höra förklaringen om varför Mikke uteblev från matchen.
Min sambo hängde i spelad bedrövelse med huvudet i säkert fem minuter. Sedan dök smörgåstårtan upp och suddade bort alla sorger. Detta i sig är ett tecken på att han aldrig kommer att bli vuxen. Någonsin.

Jag har varit mamma till en skolflicka i snart 4 år nu. Efter ett otal föräldramöten, utvecklingssamtal och julfester anser jag mig vara expert på området. Under flera år agerade jag klassförälder eftersom jag var den enda som verkade ha tiden till det.

Det var inte speciellt svårt. En chokladask till jul och en blomma till skolavslutningen var mer än vad som förväntades av mig. Fröken hade aldrig tidigare fått en chokladask när jullovet startade och i andras ögon var jag nog en smula överambitiös.

Vad lite de visste.

När FiaLottan flyttade till sin nya skola och jag var med på mitt första föräldramöte så hittade jag flera likheter med hennes förra skola. Föräldrarna var ungefär desamma. Alla roller fanns representerade förutom en skillnad. Allt var lite mer ordningssamt, lite mer kärnfamiljlikt och mycket mer präktigt. De flesta kom i par, alla var djupt engagerade och den där mamman som alltid kom dragandes på sina småbarn som skrek sig igenom mötena var borta.

Jag anade kulturkrocken redan då, men när inbjudan kom till familjefest anordnat av klassföräldrarna så insåg jag sakta att jag hamnat i en annan värld:
"Vi har tipsrunda med priser och bjuder på fika, alla tar med sig 10 kronor/vuxen som går till klasskassan, kom ihåg att dofta lagom, ta med er jämna pengar och egen mugg till kaffet"

Det där sista registrerade jag inte när jag såg den handskrivna lappen med en egenhändigt ritad teckning som faktiskt såg ut som en ljusstake. Jag tänkte mest på uppmaningen "dofta lagom" och började fundera över om jag aldrig lämnat min kommunala och lapp-uppmanings-tokiga arbetsplats. Var hade jag hamnat? Varför var skillnaden så stor?

I går kväll var det dags. Jag FiaLottan och Mikke åkte iväg till skolan där Mikke härjade under sina uppväxtår och där min dotter nu tillbringar sin vardag. Efter en stund höjde en av klassföräldrarna rösten och kallade på vår uppmärksamhet.

Hon presenterade sig och berättade om vad kvällen hade att erbjuda. Fikabrödet stod uppradat. I prydliga rader stod hemmbakt fika tillsammans med lika många mjökfria alternativ. På den gamla skolan erbjöds pepparkakor. Köpta pepparkakor i plastburk. Men jag befann mig i en annan värld nu. Lägenhetspacket hade mött villaföreningen. En värld full av människor med välskottade uppfarter, äkta hälfter och präktiga liv. 

När alla började skramla med sina muggar insåg jag att vi missat något väsentligt. Orutinerade som vi var hade vi glömt muggarna. Mikke kastade sig i bilen för att ordna upp missödet och FiaLottan fick nöja sig med bullar utan saft i väntan på att Mikke skulle komma tillbaka.

När vi till slut stod i kön och tittade på mammorna som serverade sina bakverk så sade Mikke till mig:
- Vad du än gör. Bli inte klassförälder. Håll dig så långt borta från det som det bara är möjligt.

Efter fika och påtår blev det dags för tipsrundan. Massor av frågor handlade om vår nya hembygd och jag fick iderligen fråga Mikke om saker som jag inte ens visste fanns. När priserna delades ut, ett gigantiskt prisbord med allt från ljuslyktor till armband så var jag benägen att hålla med min sambo.

Att bli klassförälder som livet ser ut just nu vore samma sak som att gräva ned sig själv i en grav av stress. Att ställa sig och baka massor av kakor, ragga upp priser och ordna en stor julfest medan jobbet ska ordnas och den privata julen ska fixas är för mig en omöjlig kombination. Jag beundrar de klassföräldrar som stod där ikväll för jag har aldrig sett något liknande. Hur orkar de? Hur hinner de? Hur kommer de på tanken?

Jag har tillbringat min tid som förälder bland lika många ensamstående som sammanboende i ett lägenhetsområde där vaktmästarna skottar snön. Vi har inte riktigt kommit in i rollen som invånare i ett villakvarter där vi ordnar julfester och skottar snön i prydliga högar. Kanske vi kan närma oss den, kanske kan vi bli så där ordningsamma och duktiga som alla andra ser ut att vara. Vi har ju närmat oss, vi helgstädar och bäddar sängarna, vi har ordning i huset och när Mikke inte ser så torkar jag till och med ytterdörren..

Mer än så blir det inte. Vi fortsätter vårt arbete mot att försöka behärska kaos i trygg vetskap om att vi aldrig kommer att lyckas.

De sista stora räkningarna från huset är betalda. Idag åkte pengarna iväg till IKEA och Bogården vilket gjorde att vi är i mål när det gäller inköp. Det var med darrande fingrar och ångest i magen som jag klickade iväg pengarna mot dess nya ägare. Den gamla känslan från förr gjorde sig påminnd. Då pengarna var en bristvara och varje tryck på internetbankens sidor resulterade i en natts oro.

Känslan var dock bara ett arv från det förlutna och hade ingen verklighetsförankring i det nuvarande livet. Nu hade vi pengarna och har vi gjort något bra för dem. Vi har trots utgifterna inga problem med att få vår dagliga vardag att gå ihop. Med två löner och ett relativt billigt hus känns tiden då vi ensamma, men med hjälp av varandra, försökte leva på några hundralappar som väldigt långt borta.

När vi påbörjade renoveringen sade pappa:
- Ni får räkna med att hamna ca 30 % över budget.
Han hade rätt, vi hamnade lite drygt över 30 % innan vi var färdiga men fick valuta för pengarna.

Pengarna kunde dock inte ha spenderats bättre än i det hem där vi ska leva och bo.

Så vad som än händer, vilka motgångar vi än stöter på, så tröstar vi oss numera med vårt ständiga mantra:
- Men vi har ett fint hus.

Det är första advent och därmed dags att julpynta. Idag steg jag och FiaLottan upp och satte igång julmusik. Mikke "missade" hela spektaklet eftersom han jobbade, men jag och FiaLottan har vanan inne och klarade oss ganska bra på egen hand. Vi satte upp ljusstakar och stjärnor, tog fram alla tomtar och änglar och pyntade för första gången i vårt hus.

FiaLottan fixade julkrubban som alla andra år och frågade precis som alltid:
- Vem var nu pappan igen?
- Det är han, Josef, svarade jag.
- Men jag vet ju allt det där, att han inte är riktiga pappan utan som Mikke är till mig..
- Precis, världshistoriens första bonuspappa, svarade jag min stora dotter.
FiaLottan fnittrade efter mitt svar och jag funderade på hur samma historia kan förändras från år till år, men endå vara helt sig lik.

Det tar tid att pynta ett helt hus, men ikväll när kollegan från förr kom på besök var nästan allt uppsatt. Lite senare dök mamma, pappa, Matte och Anna-Maria upp för att hjälpa oss med glas-skivan som inte blev uppsatt på grund av en bokstavlig missräkning. Glas-skivan var 5 cm för lång och Mikke svor en stund innan han förlikade sig med vårt öde och skrev upp "- Ring glasmästaren" på kommande dags lista.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Vi fick trevligt kaffefrämmande och FiaLottan fick vinna i Singstar när hon övertalade morfar att sjunga Poison med Alice Cooper. Det är sådant man bara kan övertala en morfar att göra..