Anna & livet

För en vecka sedan var det liv och rörelse i vårt hus. Då samlades 25-30 av våra vänner för att inviga vårt nya hem. Eftersom så många varit till hjälp så hade vi många gäster på middag, och lite senare dök resten av skara upp för att sjunga, dricka och skratta i goda vänners lag. Festen var som alltid fantastiskt rolig. Vi sjöng så att stämbanden led lika mycket som öronen gjorde när mer eller mindre tondöva representanter av festen försökte sig på att ta ton. Andra var desto bättre och jag förlorade lite för många gånger för att mitt ego skulle hålla sig intakt.

Till mitt försvar ska sägas att jag inte hann sjunga lika mycket som jag borde, eftersom jag hade i uppgift att vara ena hälften av värdparet och därmed se till att alla hade ett glas i handen och mat i magen. Jag och Mikke verkar ha klarat uppgiften med bravur eftersom alla var mätta efter middagen och vissa hade problem med att hitta sina egna kläder när kvällen nalkades mot sitt slut. Anna-Maria som var kvar till sist blev därmed utan kläder och fick lämna festen med 3 nummer för små skor och en jacka hon lånade av mig.

Skellefteå AIK spelade under eftermiddagen och vissa gjorde sitt bästa för att hänga med.

SAIK fullföljde sin uppgift och Mikke var en glad Mikke

På väg till mat

- Se glada ut nu, uppmanade jag gästerna. Vissa lyssnar mer än andra…

Samling vid pumpen

Min pappa tycker att jag ska vårda mitt språk på bloggen. Att "supa in ett hus" låter lite skrämmande tycker han, men jag tror att hans åsikt bara är något man måste ha som förälder. Något man måste säga för att man är pappa, för han klagade inte när han fick en försmak av inflyttningsfesten i min förra lägenhet

Nu är det i alla fall dags, oavsett vad man väljer att kalla det för. Inom några timmar fylls vårt hus av glada vänner. De som hjälpt till med flytt och renovering får middag, de andra ansluter lite senare och sammanlagt bör ca 25-30 personer dyka upp ikväll. Middagen förbereds för fullt och Mikke har blivit utskickad att handla det vi glömt, lämna Nero till en lugnare miljö och hämta Ewa som ska hjälpa oss med förberedelserna.

Nu ska huset invigas en andra gång. För några veckor sedan bjöd vi familjen på middag som tack för hjälpen. Deras hjälp har varit ovärderlig. Jag vet inte hur många timmar min pappa har ägnat i huset, min mamma har sytt gardiner och städat, svågern Anders har hjälpt oss med sina snickarkunskaper och systrarna har hjälpt till med upppackning och tips och ideér. Nu ska vi tacka våra vänner för allt de gjort för oss. För glada och hjälpsamma händer, för stöd och uppmuntran under de senaste månadernas intensiva arbete. Vi är i hamn nu, bara detaljer saknar. Tack! för allt ni finns och välkomna hit ikväll.

Jag gick hem igår. Efter att ha suttit en hel förmiddag med kramp i magen och skenande puls så gav jag upp. Kroppen signalerade det hjärnan inte vill förstå. Att det är nog, att jag måste vila lite för att orka lite mer.

Trots detta så gnagde känslan av misslyckande när jag stämplade ut som "sjuk" och tog på mig jackan. Jag borde ha orkat lite till, lite längre, lite mer. Det blir ju säkert bättre snart, vi rekryterar nya medarbetare och även om sådant tar tid så borde jag orka tills dess. Jävulen på min axel hånade mig och sade: -Du har ju varit med om värre. Du har ju levt under hot i många år, har väntat på rättegångar som gång på gång skjutits upp. Klarade du det så borde du väl fixa lite stress på jobbet. Du har väl inte gått och blivit svag på gamla dar?

Det har jag inte. Men jag har lärt mig att hushålla med mina resurser och vara uppmärksam på när gränsen närmar sig. Att aldrig gå över den utan stanna upp och vänta in kraften som hamnat på efterkälken. Halvvägs hem fick jävulen på min axel ännu en av de smockor jag brukar ge henne och ljuden av henne tonade bort när hon försvann ut på Skelleftehamnsleden.

Jag behöver bara vila, en liten stund, några dagar. Jag behöver få ordning på  min mage och min puls, behöver långa skogspromenader med Nero och ett stilla pysslande i hemmets lugna vrå.

Jag måste göra så, för jag vägrar att riskera mitt välmående på grund av ett arbete. Jag har ju kommit i hamn nu. Jag har en sambo som jag älskar, som förgyller mina dagar och som jag vill leva mitt liv med. Min dotter är i trygghet, hon mår bra och njuter av familjelivet med sin bästa vän som sin syster.

Jag har ingen lust att förstöra min lycka med en utbrändhet jag från ett jobb. Därför stannar jag hemma några dagar. Sedan vill jag tillbaka och fortsätta slita, för trots allt så älskar jag mitt arbete. Jag tycker om att vara där, att befinna mig mitt i den utveckling som pågår. Jag gillar mina kollegor och trivs med det arbete jag utför. 

Men inte idag. Nu ska jag dricka en till kopp kaffe och läsa tidningen från början till slut.

Den som inte har förstått att mitt jobb just nu mest består av bedrövelse är förmodligen blind eller åtminstone dyslektiker. I Fredags bytte dock jag och ko-llegan om från IT-skrud till partydress och gick ut för att göra stan osäker. Förmodligen blev den inte så mycket farligare att leva i, annat än en och annan tinnitus som uppstod när jag och Maria sjöng i kapp till Krutov.

Kvällen var väldigt lyckad och min hårt prövade lillasyster skjutsade mig hem eftersom Mikke hade jobbarhelg och jag inte hade hjärta att väcka honom klockan 2 på natten. Under Lördagen fortsatte partyt, om än i annan form. FiaLottans bästis sedan små barnsben hade fyllt år och vi åkte till den för att fira henne. Lyckligtvis är hon barn till en av mina bästa vänner och vi kunde prata ikapp tiden som varit eftersom vi inte träffas lika ofta som förr.

Idag har jag agerat taxi åt ridskolebarn. Jag har även fixat i huset samt hämtat hem Nero som varit borta på semester i de norrbottniska skogarna.

Nu är det läggdags. Imorgon fortsätter arbetseländet och Mikke har en lista att följa på sin lediga dag

Varför måste jobbet ta så mycket kraft att ingenting finns kvar av mig när jag kommer hem? Varför måste Mikke iderligen sopa upp den mentala spillra av mig när jag kommer in genom dörren?

Den senaste veckan har jag kastats mellan explosioner på jobbet som gjort mig både sömnlös och trött. Lyckligtvis har jag Mikke som står ut med mitt malande och som muntrat upp mig på alla möjliga vis.

Nu är veckan snart slut och jag hoppas att nästa vecka blir bättre. Att jag får tid till att sätta mig i soffan och slappna av. Att jag orkar tänka mina tankar så pass långt att jag kan skriva ett blogginlägg. Eller åtminstone umgås med min familj utan att vara helt tillplattad av arbete.

Ikväll har vi i alla fall veckostädat. "Detta är en skitregel" muttrade min sambo när han släpade fram dammsugaren. Men han log ändå och tog sin plikt på allvar och tillsammans fixade vi ett skinande rent hem inför helgen.

..när man  har roligt och snart är det helg igen. För varje kväll som går åker nya saker upp på väggarna. Hyllor skruvas upp och i veckan blev mitt alldeles egna ego-rum färdigt. Rummet innebär en walkingclosett med hyllor för alla mina kläder, garderob för alla mina skor och ett enormt sminkbord med en upplyst spegel ovanför. Rummet är det mest egocentriska jag ägt i hela mitt liv och fjärran från den lilla klädkammare jag hade i tvårummaren jag bodde i under så många år. En enda garderob/klädkammare fanns i lägenheten och skulle rymma allt från sängkläder till mina och FiaLottans kläder. Det var ständigt överfullt och jag hittade aldrig det jag sökte. Det känns avlägset nu i ett hus som överstiger 230 kvadrat och där allt har sina egna platser och slipper trängas på varandra.

En annan stor skillnad motför tiden i lägenhet som singelmamma är avsaknaden av panik när höstförkylningarna drabbar hemmet. FiaLottan har varit snuvig i några dagar och igår bröt förkylningen ut på allvar. I takt med det ökande hostandet och kraxandet så bleknade den kommande skoldagen bort och vabbandet trädde in i vårt hus. Eftersom jag hade ett möte på eftermiddagen och en programuppdatering som skulle ut till ett stort antal användare, så stannade Mikke hemma med FiaLottan. Medan jag har jobbat utan ångest över att dottern blir lidande så har hon och Mikke ätit glass mellan hostningarna och snörvlandet.

Nu är det dock kväll igen och jag ska styra kosan mot bussen. Detta inlägg har tagit en hel dag att skriva och jag ser fram emot lyxen att kunna blogga i mitt eget hem. Då kommer bilder på huset också.

Det var länge sedan nu. Bristen på nät i vårt hem gör bloggen fattig av ord. Jag trodde i min enfald att jag skulle kunna posta fler inlägg än jag gjort eftersom jag sitter vid en dator hela dagarna på jobbet.

Verkligheten ser väldigt mycket annorlunda ut än drömmen och min käre sambo satte ord på min arbetssituation när några av våra vänner frågade honom hur jag hade det på jobbet.
- De befinner sig i en båt full av hål och har fått varsin tesked att ösa med.

Så jag öser på för brinnande livet och ägnar kvällarna åt hemmet som börjar växa fram. Förra helgen åkte jag och Mikke till Haparanda för att komplettera med de möbler och saker vi saknade till vårt gigantiskt stora hus. Vi förenade nyttigt nöje (IKEA) med rent nöje och hade bokat rum på Haparanda stadshotell på Fredagkväll. Där åt vi en god trerätters-middag i den vackra restaurangen. Efter middagen lyckades Mikke prata till sig VIP-bastum och vi fick ensam härska över den gigantiska bastum och en relaxavdelning med panoramautskikt över Haparanda och Tornio.

Lördagen ägnades åt frossande på IKEA. Eftersom jag redan "testat" min sambo i Kamprads mentaltest för män, så kände jag mig lugn i förvissning om att dagen skulle avlöpa väl. 15 minuter efter att varuhuset öppnade var vi där. Med oss hade vi möbler och saker som fyllde en hel släpvagn och hela vår bil och med viss chockartad blick kunde vi styra hemåt i oktobermörkret.

Veckan har vi därför ägnat åt IKEA-kartonger och instruktioner. Mamma, pappa och svåger och systrar har hjälpt till med massor av saker under flytten vilket gjorde att vi som ett litet tack (det går inte att tacka dem nog) bjöd dem på middag under Lördagen. Efter en god middag med trevligt sällskap hade det stora salsbordet blivit officiellt invigt.

Nu väntar bara huset på att "supas in". Detta kommer att ske den 22 November under en gigantisk inflyttningsfest. Alla vi känner är välkomna, men meddela oss i förväg så vi vet hur många vi kan förvänta oss.