Anna & livet

Helgen har gått och jag saknar en internetanslutning. Det är omöjligt att blogga om vardagen i efterhand. Bloggandet ska göras direkt i anslutning till händelserna och inte som någon tradig redovisning i efterhand. Om jag hade kunnat blogga direkt hade jag skrivit om att:

• Att planera en fest och sedan inte få vara med är som att baka en tårta och se på när andra äter. Jag lyssnade på tjejernas singstar-vrålande från nedervåningen men fick inte vara med trots att det var "tjejkväll"
  - Du är ju ingen tjej! Fick jag till svar och när jag frågade vad jag var så kom svaret lika direkt som ärligt.
  - Men, du är ju tant..
• 10 småtjejer låter 10 gånger mer än alla vuxenfester jag varit på. Eller så kan det bero på att jag var nykter.
• Sanning eller konsekvens existerar fortfarande. En av de "pinsamma konsekvenserna" var att gå upp till mig och fråga efter ett glas vin.. Gissa vad svaret blev.. Är man tant så är man..
• Busrigning är hett där vi bor men så kul fick inte tjejerna ha på sin fest. Där drog tant Anna och farbror Mikke gränsen.
• När man bor i hus och firar sin födelsedag så ser man hur många vänner/familj man har eftersom alla parkerar utanför huset och inte på gästparkeringar. Under Söndagen stod det som mest 7 bilar utanför vårt hus.
• 30 bitar smörgåstårta gick åt, jag fick jättefina presenter och hade en väldigt trevlig dag. Tack alla ni som kom!
• Vårt första stora missöde har skett i huset. Strömuttaget till spisen var felmonterad. 0:an i uttaget gav ifrån sig en miljard Mbit ström (om den hade räknats i Mbit vill säga) och sprängde hela varmluftsdelen på vår nyinköpta spis. Kostnad av en ny spis samt 800 kr för den dåliga nyheten blev resultatet.

Nu är det arbetsvecka igen och där hemma händer det väldigt mycket. Skåpluckorna har blivit inmonterade, parabolen sitter på plats och Mikke har precis hämtat vår nya sköna säng. Jag vill HEM!

Nu är vi där. För första gången sedan jag flyttade hemifrån som 19-åring bor jag i hus. Helgen har inneburit en flytt i rasande fart med hjälp av snälla vänner som ställde sin muskelkraft till förfogande.

Under första delen av veckan stannade jag hemma från jobbet för att packa upp. Nu ser det någorlunda hemtrevligt ut i vårt hus. De flesta lådor är uppackade och möblerna står där de ska. Fortfarande finns dock massor av saker att göra.

Gardiner ska väljas och sys, verkstad och garage ska göra iordning, kökluckorna ska på plats och Mikke ska ge sig i kast med att spackla bakom diskbänken för att sedan tapetsera och sätta upp en glas-skiva istället för kakel. Min stackars sambo som knappt har tapetserat i sitt liv har blivit inkastad i ett Martin Timell-helvete av sin estetfrossande flickvän – dvs mig.

Lyckligtvis så har det visat sig att hans tumme inte alls sitter fastlimmad mitt i handen. Hittills har han lyckats uppfylla mina inredningsönskemål med bravur och utan vare sig klagomål eller svordomar. Om man inte räknar med monteringen av köksfläkten. Den silverfärgade skapelsen är lika snygg som den var svår att få upp. De köksstommar vi har gjordes på 70-talet då denna fläkt inte ens var tilltänkt. Min far fick dock lära sig några nya fula ord och köksfläkten sitter nu på sin rätta plats.

Flickorna är nöjda med sina nya rum och det utrymme de har till sitt förfogande. De springer mellan varandra och hjälps åt att inreda sina rum. För tillfället har de dock fullt upp med planeringen av tjejkvällen som ska äga rum på Lördag, som en typ av inflyttningsfest och ett tillfälle för tjohalian att lära känna barnen i området och de klasskamrater som FiaLottan har.

Jag har även passat på att fylla år under dagarna som gått. Något firande har det dock inte blivit av, men på Söndag bjuder jag på smörgåstårta till alla vänner som har lust att titta in och se hur vi har det.

Vi åker mellan hus och lägenhet som små arbetsmyror på kvällarna. Bensinräkningen drar iväg så staten blir lika glad som miljön sörjer. Vår internetanslutning har slutat att fungera i lägenheten men jag har inte haft någon tid att felsöka. Därav bristen på inlägg.

Det hem som jag hade givit upp hoppet om för en vecka sedan då jag målade lister som aldrig tycktes ta slut börjar nu ta form. Mikke har arbetat som en slav i huset i veckan. Han har stannat till sent på kvällarna för att få färdigt så mycket som möjligt. Och han har lyckats. Tillsammans med pappa som också har ägnat en stor del sin fritid i vårt kommande hem, mamma som städat rum för rum, samt svågern som bistått med hjälp och arbetskraft, så har de plockat bort 80-talskänslan och tagit vårt hus in i 2000-talet.

Nu är vi snart där och inatt sov FiaLottan sin sista natt på gatan där hon vuxit upp. Nu har hon åkt till sin pappa och när hon och Tjohalian kommer hem så sover vi första natten i vårt nya hus. I helgen går nämligen flyttlasset. Under kvällen kommer Mikke och svågern att fixa det sista som går att göra. Imorgon förbereder jag och Mikke flytten genom att köra lådor samt förbereda huset för ytterligare ett möblemang. På Söndag kommer våra vänner med glatt humör och viljestarka armar för att hjälpa oss att transportera möbler till huset.

Sedan är vi där och jag har tagit två dagar ledigt för att packa upp lådor. Vi vet inte när vi får någon internetanslutning så det kan bli lite glest mellan inläggen på bloggen den närmaste tiden.

Men vi återkommer så fort vi kan

Det har varit tyst här några dagar. Anledningen är att någon ork inte har funnits för vare sig åsikter, eftertankar eller relflektioner på dagarna som gått.

Vi har tagit frivilligt och ofrivilligt ledigt från husrenoverande några dagar. Torsdagens val var av den frivilla naturen. Istället för att styra kosan mot huset så passade vi på att gå på hockey. Att sitta på läktaren, höra den enorma masspsykosen i ladan och dessutom se laget vinna var en skön paus från vitmålade renoveringskläder och slitdamm under fötterna.

Idag har jag och FiaLottan gått på stan och gjort tjejgrejor, dvs ägnat större delen av stadsvistelsen på glitter och fik. Jag har även påbörjat packningen ordentligt och nu står 6 lådor och ett antal sopsäckar och väntar på att bli flyttade till huset.

Flytten till huset innebär även att våra två hem ska slås samman. Mikkes saker ska blandas med mina och detta ska bli ett enda stort gemensamt hem. Min hårt prövade pojkvän har ett antal gånger blivit skjuten i sank vad gäller en del av hans saker.
- Brödrosten följer inte med till huset
- Vadådå? Den funkar ju?
- Jo… men den är fuuul, och gammal..

Andra saker, såsom väckarklockan har inte heller fått godkännt eftersom den inte ens var nya på 80-talet. Jag vill till mitt försvar säga att det är ett fåtal saker som jag lagt in mitt veto på. Jag vet att min sambo och överdrifternas konung påstår något annat, men han har fel.

Idag upptäckte vi ett annat dilemma. Jag och Mikke är som natt och dag när det gäller textilers rätt till skrynklor. Jag hatar dem och stryker varenda sak som har en tråd i sig (nästan). Mikke å andra sidan är skrynkornas entusiastiska bodyguard och strykbrädans värsta mardröm.

Ikväll skulle jag renbädda åt FiaLottan och tittade in i linneskåpet. Mikke hade vikt in de rena lakarnen från förra tvätten och min strupe drogs åt när jag såg resultatet av vikningen. På hyllan låg något som en gång i tiden skulle ha betecknats som lakarn. I stället fanns bara stora bollar av skrynklor. Jag antog att min älskade sambo haft väldigt bråttom av någon anledning och att detta tumult av bomull bara var en engångsföreteelse. På skämt frågade jag därför:
- Är det så här du viker in sängkläderna?
- Jo! svarade Mikke entusiastiskt och började till min stora fasa demonstrera sitt knep att få sängkläderna så skrynkliga som möjligt:

Man tar i lakarnet så här..

Sedan vänder man på det och greppar det på detta sätt..

Stick handen mellan det vikta repet av lakarn och den andra under härvan.

Låtsas sedan att du dansar en sämre variant av countrydans, dvs rulla armarna med lakarnet mellan dem.

Till slut har du fått ett skrynkelnystan

Färdig för linneskåpet och Mikke var nöjd.

Jag var dock inte fullt lika imponerad och sade:
- Visst förstår du att detta sätt kommer att följa brödrosten och klockradion ner i döden?
 Mikke tog på sig offerminen och klagade högljutt, dock utan framgång. Hans "vikning" har inte förtjänat att betecknas på det sättet utan är bara ett sätt att knöla ihop lakarn. Att Mikke sedan kan sälja sand i Sahara och snacka sig ur alla situationern hjälper inte i detta fall. Jag bor inte i ett hus där skyrnklorna tisslar och tasslar i våra garderober.

Så gissa vilken av dess alternativ som kommer att ligga i vårt linneskåp?