Anna & livet

Helgen är över och en ny vecka med både jobb och renovering har börjat. Igår såg jag inget slut på arbetsbördan. I mitt huvud uppmålades en bild av ett ändlöst renoverande och jobbande. Frivilligt tänkte jag mina dystra tankar och följde dem ned i djupet. Där såg jag framför mig en trång lägenhet och ett hus som aldrig skulle blir färdigt. Vi skulle aldrig kunna flytta in – någonsin.

Mikke såg mitt dystra sinne och har därför skickat mig små MMS under dagen. "köket klart", "långa hallen klar", osv. När jag äntligen kunde stämpla ut och förflytta mig 1,5 mil mot havet så insåg jag att det verkligen hade vänt. Tak är målade, skåp är målade, tapeter sitter uppe och nu är också golvet nästan färdigt. Det börjar likna ett hem!

Imorgon jobbar Mikke och även jag. Tack och lov har vi hjälp som fortsätter i huset utan oss. Dagen kommer allt närmare då vi kan flytta in och till skillnad från igår inser jag att det finns ett slut på detta.

Den yngste deltagaren på manslägret förtjänar dock ett eget inlägg. I Torsdags skulle min käre svåger hjälpa oss med en del snickerier i huset och sonen var inte nödbedd. Han packade snabbt sin Bolibomparyggsäck med alla "verktyg" och ropade:
- Kom nu pappa! Vi ska bygga hus!!

Och visst byggde han_

Sedan åt han lunch med de andra karlarna. Pytt i panna för riktiga arbetare, och utan haklapp, han var ju på mansläger..

Jag sov 12 timmar i natt. Efter att ha målat sista rundan för kvällen så åkte vi hem. Jag satte mig i soffan och tittade tomt framför mig i ungefär 10 minuter, sedan gav jag upp och mötte drömmarna, den ena konstigare än den andra. När klockan ringde på morgonen var jag piggare än på mycket länge trots att jag gärna legat kvar i sängen några timmar till.

Trots detta steg vi upp. Ska man renovera måste man ta sig upp i tid och jag misstänker att detta är anledningen till att "vuxna människor" är så förbannat morgonpigga. De har så mycket att göra så de måste upp i tid, sedan är de allt för trötta på kvällarna för att orka med några utsvävningar och går och lägger sig långt före midnatt.

Det ska jag också göra nu men först ska jag säga att dagen har varit framgångsrik. Erling har tapetserat färdigt köket, pappa och Mikke har fixat easycovern ovanför trappen. Detta betyder att fototapeten åker upp imorgon!

Jag har tvättat lister, målat lister och spikat lister, samt försökt hålla ordning efter gubbarna som dräller skräp efter sig.  De försöker göra mysigt omkring sig men har inte riktigt sinne för estetiken.

Lägg märke till den fina duken bestående av en trasig frottéhandduk.

Mikke som "inte kan tapetsera" skötte tapetlim och våder som om han inte gjort annat i sitt liv.

Veteranen Erling höll till i andra rummet och har tapetserat köket färdigt idag.

Det börjar vara tungt nu. Min mentala trötthet får mig att sitta och fundera på om säljaren för det nya verktyget verkligen kommer från jorden. Hans röst verkar komma inifrån en burk och jag förstår inte vad han säger. Jag har svårt att fokusera och får göra ständiga mentala uppryckningar för att behålla fokus. Min chef kommer in med beställningar som verksamheten vill få gjorda inom en vecka och även hans röst har ett burkliknande sound.

Mikkes trötthet är mer av det fysiska slaget. Han sätter sig ned i soffan sent på kvällarna och blir kvar där tills han stapplar i säng på stela ben och ännu stelare höft. Varje gång som morgonen gryr blir det allt svårare att ta sig upp. Lyckligvis har han inte slitit upp höften så än så länge finns det hopp om liv. Vi hinner inte träffas så mycket utan uppdaterar varandra på kvällarna innan vi slocknar som två ljus i den stora renoveringsstormen.

Det är hektiskt, intensivt, vidrigt jobbigt och alldeles fullständigt underbart. För hemmet växer fram. De förra ägarnas smak börjar bytas ut mot vår. Det aprikosa, blåa och gula ersätts av frächa färger med vitt som grund. Varenda kväll som jag kommer dit så har någonting hänt, någonting har blivit vårt – på riktigt.

Men ikväll har jag inte kunnat åka dit. Istället har jag suttit fast på arbetet eftersom månadens driftstopp så olägligt infann sig mitt i renoveringsveckan. Kvällen blev lite för spännande när en serverflytt gjorde att CAD-applikationerna inte hittade sina licenser. Lyckligtvis fanns Maria att nå på mobilen och kunde hjälpa oss och därmed rädda oss från en mardröm full av arga CAD-användare. Nu ska jag snart försöka sova, hur det nu ska gå när hjärnan går på högvarv.

Jag hade en dröm om att kunna göra kortdagar den här veckan. Att sluta vid 15-tiden och åka ut till huset för att delta när hemmet växer fram. Ingenting blir dock som man tänkt sig och arbetsbelastningen gjorde att drömmen sprack som den utopi den var.

Så medan jag knaprar Omeprazol för en stressad mage och förstör dess verkan med Ipren på grund av en datastel nacke, så jobbar männen på i vårt hus. Min farbror Pea ringde häromdagen till min pappa och utbrast:
- Har ni mansläger! * Jag vill också vara med!
Sagt och gjort, Pea dök upp och manslägret hade fått ännu en väldigt välkommen medlem.

* Mansläger är ett begrepp inom släkten. Det innebär att männen samlas för att hjälpa till med renovering. På dagarna hjälper man den som behöver hjälp. På kvällarna öppnar Peas Pub och trubaduren Erling drar igång en låt eller två.

Nåja, helgen var inte helt vit. I Lördags firade vi mammas födelsedag några dagar i efterskott. Föräldrarna hade dukat upp en alldeles underbar måltid med förrätt, varmrätt och efterrätt.

Systersonen Arvid har aldrig varit så imponerad av förrätter.
- Jag vill ha riktig mat! sade han bestämt, vilket han naturligtvis fick.

Vi andra åt god förrätt innan vi gick över till varmrätten som bestod i helstekt fläskfilé med basilikaolja och vitlökspotatis. Tårtan var också fantastisk även om mamma muttrade över att den inte var så estetiskt tilltalande som hon hade tänkt sig.

Flickorna hade kul och lekte med Arvid som njöt av uppmärksamheten. En mycket trevlig kväll med som vanligt alldeles fantastisk mat

Det gör ont. Mina ben smärtar när jag använder dem och axlarna är ömma av helgens arbete. Jag har målat och målat, och sedan har jag målat lite till. Nu är hallen så där vackert vit som bara vitt kan vara. Och jag är nöjd. Det är skönt att ha ont på ett konstruktivt sätt, skönt att arbeta med kroppen och inte med huvudet och tillfredställelsen är som störst när man vet att ett hem växer upp av ansträngningen.

Imorgon börjar renoveringen på allvar. Min morbror kommer ned från Kalix och pappa har tagit semester. Min goa släkt, vad skulle vi göra utan dem Även Highlander kommer för att hjälpa till med golvläggning. Himla tur att vi inte är ensamma.

Och nu.. nu ser det ut så här:

Visst är det fint?

Medan jag under förmiddagen arbetade i mitt anletes svett så spenderade Mikke 
32 879 kr. Jag hade ingen aaaaning om att killar var så dyra i drift. 

Denna arbetsdag bör inte nämnas vid namn. Jag har ett huvud, två händer och ett brinnande engagemang, det borde räcka långt men når ingenstans. För mycket ska göras på alldeles för kort tid och jag hinner inte med. En orättvis känsla av otillräcklighet infinner sig och jag skulle vilja fly någonstans där kraven inte når mig. Men landet "någonstans" finns inte och det enda jag kan göra är att hoppas på en förbättring.

Men imorgon är det helg och vi ska fira mammas födelsedag på Lördag och Anna-Marias på Söndag. Och sedan ska måla vitt i vårt nya hus. Vitt är bra, hus är ännu bättre och vårt hus är allra bäst.

FiaLottan har varit sjuk i två dagar nu. Det började med kraftigt halsont och fortsatte med tjockt bröst och retsam hosta. Nu har det mesta gått över, allt förutom en huvudvärk som gjorde livet surt för henne när hon skulle somna.

Imorgon blir det dock Mikke som blir hemma men jag hoppas att barnen vaknar upp friska och glada imorgon bitti.

Vi var förbi huset ikväll. Pappa följde med och vi gick runt bland rummen och planerade vad som skulle göras och vad som inte var lika akut. Nu är kök, vardagsrum, sovrum, hall nere och flickornas sovrum vitmålade i taket. Därmed har vi drabbats av den andra "det blir aldrig som man tänkt sig". FiaLottans tak skulle behållas träfärgat, det hade vi givit tydliga instruktioner om men målaren hade återigen missutfattat oss.

Nåja, det blev fint med vitt också och så länge priset blir detsamma så är vi glada och nöjda.

När man planerar så ser allt så lätt ut. I teorin går planerna hand i hand och som ett pärlband drar renoveringen genom huset och lämnar det skinande och blänkande. I praktiken ser det helt annorlunda ut. Det här inlägget handlar om praktiken och jag hoppas att listan inte är allt för lång innan vi har flyttat in i vårt nyrenoverade hus.

1. Vårt sovrum var inte tänkt att bli omtapetserat. Tapeterna var ljusgrå, dvs något vi kunde leva med. Taket däremot skulle målas om men målaren hade missuppfattat oss. Han trodde att rummet var ett av de som skulle tapetseras om och brydde sig därför inte om att täcka väggarna. Följden är vitflammig färg på de grå tapeterna, och ytterligare ett rum att omtapetsera.
   
2. FiaLottans tak skulle behållas träfärgade. De gav en sådan fin kontrast till de vita väggarna. Det tyckte inte målaren utan målade även detta tak vitt. Resultatet blev dock bra så ingen skada är egentligen skedd.

Den andra stora händelsen är ett nytt liv som sett dagens ljus. Jag har blivit moster igen och min syster och svåger har blivit föräldrar ytterligare en gång! De åkte in på BB imorse och födde klockan 13.44 en dotter. Hon vägde 4285 gram och var 50 cm lång. Förlossningen hade gått bra och alla familjemedlemmar mår fint.

Därmed är systersonen Arvid nu storebror. Han kände sig stor redan tidigare och har återkommande gånger sagt när man hälsat på:
- Arvid stoor nu.. stooooor.

Ikväll fick han sova hos mormor och morfar och hade blivit så stooor att han inte kunde äta på en vanlig barntallrik längre.

Arvids lillasyster ska heta Agnes och jag är väldigt glad över att få köpa små Agnesklänningar till henne.
:-)

Grattis hela familjen!
Vilken underbar dag det har varit idag!

Två stora händelser har hänt i min del av världen. Den ena händelsen har trogna läsare inte kunnat undgå. Vi har räknat ned dag för dag, längtat och väntat som barnen gör under juletid.

Idag var det äntligen dags för den stora dagen. Vi tog med oss vår dröm till banken och träffade bankkvinnan med sin hög av papper. Vi skrev vår namnteckning 11 gånger och band räntorna på 1 och 3 år efter rekommendation av henne. Trots allt så vet vi vilken kostnad vi har och faller världen samman så kan vi överleva. Sedan träffade vi säljarna, skrev vår namnteckning ytterliger några gånger och blev informerade om lagfarter och andra husliga saker.

Drygt en timme senare gick vi ut därifrån med fyra nycklar, en stor bunt papper och en besannad dröm. Vi hade vårt hus i vår ägo.

Vi tog en kopp kaffe på stan och hämtade sedan döttrarna för att åka till huset. Där hade målarna redan börjat måla taken och hela övervåningen var klädd i plast. Vi hade lovat barnen att äta middag i vårt nya hem, en middag som intogs i form av pizza på golvet i FiaLottans rum.

En kort stund efter att vi anlänt ringde det på dörren. Utanför stod några barn som undrade vilka som flyttat in i deras grannhus. Fem minuter senare var våra barn försvunna och i full färd med att lära känna sina nya grannkamrater.

Nu är huset vårt men väntan fortsätter. Nu ska vi vänta på att målarna blir färdiga, nu sitter vi här och trummar med fingrarna och tiden går lika långsamt igen.

Vi vill flytta. NU.

Ibland funderar jag över om festen är värd efterdyningarna. Om en seg och bortkastad Söndag är ett skäligt pris för Lördagens nirvana. Jag kommer fram till samma sak nästan varenda gång och idag har det inte funnits några tveksamheter. Gårdagen var underbart rolig och tjejfester är precis vad man behöver ibland. Det är skönt att ta av sig ansvaret och vuxenheten någongång då och då. Att lägga mognaden åt sidan och bli 14 år igen tillsammans med väninnor man känner så väl.

Det finns även poäng i en slö Söndag där man har giltigt skäl att inte vara nyttig. När man kan ägna tiden åt att vila istället för att vara ansvarsfull och duktig. Så helt bortkastad är den inte.

Jag har dock inte legat hela dagen. På eftermiddagen fick jag återgå från bakisdagen för att förbereda vår framtid. Imorgon är det tillträde på huset och idag var det dags för städbesiktning. Jag och Mikke åkte dit och möttes av de nuvarande husägarna. Vi gick runt i ett hus som var välstädat och alldeles tomt. Rummen ekade av vår längtan efter att fylla rummen med vårt liv.

Och imorgon är det dags. Då betalar vi och får våra nycklar. Då är huset vårt och jag drabbades av en overklighetskänsla när vi gick omkring på gården i eftermiddags. Ska allt det här bli vårt? Det vita mexiteglet och röda gavlarna, svartvinbärsbuskarna och körsbärsträdet. Ska vi äga allt det här?

Imorgon klockan 15.00 gör vi det.

Kvällen är över och jag sitter vid datorn och äter kaviarmackor som sköljs ned av oboy. Efter en massa vrålande av singstar så tog vi oss ut på krogen, alldeles för sent som vanligt och egentligen till ingen nytta alls. Musiken var vrålkass och drinkarna mycket dyrare än lillasysters gratisvarianter. Några låtar gick dock att dansa till och vi schejkade loss som sig bör.

Nu har jag cyklat hem för sista gången. I fortsättningen gäller motorfordon för att ta sig hem, för nu är det bara en dag kvar innan vi får nycklarna till vårt hus. Och på samma sätt som det var sista gången jag cyklade hem så är det första gången jag kan lägga mig brevid min sovande pojkvän. Lägenheten är inte tom när jag kommer hem och det är en känsla som är så skön att jag inte med ord kan beskrivas. Den måste upplevas, och det ska jag göra nu.

Summa summarum… vi har jäkligt kul, och kommer att vara väldigt hesa imorgon

Det är tjejkväll och Singstar dånar ur högtalarna. Just nu tampas Sofia och Ewa om att efterträda Carola. Främling gäller och låtvalet kunde inte vara bättre, jag känner inte igen någon av dem just nu

Vi har precis avslutat pappas fantastiska skaldjursgryta, dock inte lagad av pappa. På tjejkvällar får killar inte vara med och absolut inte pappa…

Till kaffet drack vi B(5)2, det vill säga en vuxenvariant av Bananer i Pyjamas, men utan banan.

Nu ska vi suga en ananas..

Det är helg med allt vad det innebär. Jag slutade tidigare än Mikke och påbörjade det vi borde ha gjort igår, det vill säga städning. På grund av föräldramöten och hockeymatcher hanns det aldrig med och lägenheten såg ut att ha utvecklats till norra europas slutförvaring av hund- och katthår.

Jag påbörjade dammsugningen och Mikke kom hem i hopp om en lugn och skön helgstart.
- Ska jag gå ut med hundarna? frågade han hoppfullt och suckade ljudlöst när jag svarade honom:
- Det är redan gjort.
- Ska inte jag göra någonting då? fortsatte han i en desperat önskan om att under fortfarande sker.
- Jodå, du ska ta köket..
- Och göra vad?
- Gå in och se om något behöver göras, hittar du ingenting så fråga mig för jag har facit, svarade jag och fortsatte med dammsugningen.

Mikke hittade saker att göra alldeles själv. Han plockade ur diskmaskinen och ersatte de rena kopparna med smutsiga tallrikar. Till sist kom han fram till något som är lika nytt för honom som självklart för mig. Rengöringsspray i allmänhet och Mrmuscle i synnerhet…

Mikke tittade misstänksamt på flaskan och satte sedan igång..

Lite spray…

MrMuscle loves the job you hate… Så det är bäst att inte störa…

Meeeen…! Det händer ju ingenting!!

Man kan säga att min sambos förhoppningar om mirakelsprayen grusades i takt med att han gnuggade diskbänken med hjälp av egna muskler.

FiaLottan har blivit varm i kläderna i sin nya skola och ikväll var det dags för mig att göra premiär. Terminens första föräldramöte stod på schemat och mitt första föräldramöte på den nya skolan. Jag kände ett sting av saknad när jag satte mig vid det runda bordet och hälsade på ett gäng okända ansikten. FiaLottan har innan flytten gått på samma skola i alla år. Hennes klasskamrater har varit hennes forna dagiskompisar vilket betyder att jag följt vissa föräldrar i sju års tid.

Ikväll var allt nytt men jag insåg snabbt hur allt var sig lik trots att miljön var en annan. Fröknarna lät likadant och sade samma sak med exakt samma tonfall. Föräldragruppen hade i princip samma rollsammansättning som den jag vuxit upp i som mamma. Där fanns den präktiga mamman som stickade barnens sockar själv och gärna delade med sig av omvårdnadstips till oss mindre belevade föräldrar. Vid första anblicken trodde jag att hon var en lärare som jag missat vid hämtningar och lämningar eftersom hon i tal och uttryck ställde sig själv på samma nivå som frökarna. Sedan förstod jag vem hon var, urmodern i föräldragruppen, hon som vet bäst om barn och förmodligen lever genom dem, för dem och dör i samma sekund som hennes avkommor flyttar hemifrån.

Sedan fanns varannanhelgsfadern. Rollfiguren som helst skulle vilja vara heltidspappa och som därmed retade sig på urmoderns självgoda insatthet i barnens liv. Han stannade inte mötet ut. Det gör han aldrig. Istället tackade han för sig med ansträngd vänlighet och svor förmodligen en lång harang när han stängde dörren till skolan.

Dessutom fanns pratglada paret där. De som berättade anekdoter ur sitt liv som blev allt mer personliga ju längre kvällen gick. Tills slut passerade de som alltid gränsen för det privata och jag fann mig själv ingående granska ett tomt ark som låg kvarglömt på bordet.

Även bekymrade mamman var på plats. Hon som undrade hur rasterna fungerade, om någon var dum mot de andra och om barnen klädde sig varmt. Hon som funderade över hur man kan få barnen att inte glömma saker och huuur man får dem att behålla inneskorna på fötterna och inte slarva bort dem bland utklädningskläder och garnnystan.

Relaxade pappan var också där. Han som inte var så noga och hade svårt att förstå bekymrade mammans oro.
- Sockiplast och silvertejp! Perfekta grejor för dem som har fötter som "ramlar ur" sina skor.

För en sekund trodde bekymrade mamman att han menade allvar. Sedan brast relaxade pappan ut i ett brett flin och mamman log nervöst.

Så egentligen var allt sig likt. Några pratkvarnar, tystlåtna, bekymrade och tillbakalutade i en salig röra. Fröknar som berättade om pedagogik och praktiska ting, om rättvisa och deras mål att dra sitt strå till stacken för att forma barnen till trygga och glada individer.

Den enda som inte fanns på plats var ensamma mamman. Hon kommer inte längre att närvara på några föräldramöten men skickade istället sin efterträdare:
Den nyinflyttade mamman, hon som köpt ett stort och fint hus tillsammans med sin sambo.

Ensamma mamman finns inte längre.

3 dagar kvar nu.

P.S Grattis mamma på födelsedagen! Dagen blev för fullspäckad för ett besök, men vi firar dig ordentligt nästa helg istället.

Tänkte bara säga att det nu är 4 dagar tills vi får nycklarna till huset. Neej, vi längtar inte så mycket. Bara varje vaken sekund och i stora delar av nätternas drömmar.

Och på Lördag ska jag på tjejfest vilket jag också längtar till. Vi ska laga mat och dricka vin och jag ser verkligen fram emot det. Det var länge sedan vi träffades, alldeles för länge sedan.

Och på Fredag ska jag och Mikke gå ut och äta och sedan gå på bio. Mycket finns att se fram emot, men först ska de två sista arbetsdagarna avverkas.

Erfarenheter de sista dagarna har givit mig:

• Om man försöker vara överallt på samma gång så resulterar det i hjärtklappning och fem minuter i vilorummet. Men bara fem, sedan ringde telefonen.
• Fördelen med att ha en chef är förmånen att slippa prioritera. "Allt är lika viktigt, alla ropar lika mycket, vad ska jag börja med?"
• Säljare tar aldrig lunchrast, de talar tekniska systems fördelar även över den efterlängtade apelsinkycklingen. Inte ens under kaffet tystnar de.
• Flytten från min lägenhet innebär att jag och FiaLottan i teorin är bostadslösa. Vi är skrivna på en adress vi inte äger och vår post har varit försvunnen i 9 dagar nu. – Meen, finns du inte längre?? sade den trevliga postkvinnan med bred söderdialekt när jag ringde och efterfrågade mina brev.
• Att bo för många människor i för liten lägenhet innebär att Mikkes handduk läggs i tvättkorgen när någon ska ducha. Det finns ingen annan plats för den annat än på duchstången. Följden blir att Mikke gör sitt bästa för att tjura och allt slutar med att jag talar om för honom att han inte ska gnälla. Han är i alla fall inte hemlös.
• Att prata med tjohalian i telefon samtidigt som FiaLottan frågar jultidningsfrågor och såsen kokar på spisen resulterar i en spishäll full av sås samt en Anna som försöker torka bort den med hushållspapper.
• Hushållspapper på en varm spis full av sås bränner fast. Jättemycket.
• När hushållspapper bränns fast på spisen så svär undertecknad högt vilket får katterna att fly.
• Svärmors hund (som vi sköter i veckan) tycker om att jaga flyende katter, helst inomhus genom den överkokta såsen och med en avslutande sladd in i vardagsrummet.
• Undertecknad svär ännu mer vilket gör oskyldiga Nero nervös, han skyndar sig ut från köket men möts av den flyende katten som omedelbart tar tillfället i akt att ge igen på de oförätter Canis-släktet har orsakat henne.
• Katten fräser och Nero och flyr åt andra hållet och halkar på den överkokta såsen.

Nu är köket städat och Mikke håller som bäst på att bejaka sin kvinnliga sida genom att hitta saker att shoppa. Han misslyckas totalt. Skor är mycket bättre än hans förslag..

Imorgon är det fem dagar kvar tills vi får huset. Bara så ni vet.

Jag tyckte det var alldeles nyss. Det var inte så länge sedan jag för första gången gick trapporna upp till den avdelning som skulle bli min arbetsplats. Jag visste det inte då när jag satte mig på anställningsintervjun vid det runda borde i IT-chefens rum. Nervositeten bubblade inom mig och när jag inte fick upp chassit på datorn vid det praktiska provet så trodde jag att jag skulle implodera.

Det syntes inte, de imponerades över mitt "falska" lugn och jag fick jobbet. Det var fem år sedan nu och i Fredags var jag på min femte personalfest. 4 stycken har hunnit anställas efter mig, 7 barn har kommit till världen och kollegor har försvunnit och kommit tillbaka från föräldraledigheter. Fem år.. och jag som fortfarande känner mig nyanställd ibland.

Personaltträffen var trevlig och innehöll som alltid tävlingar, vilka genomfördes med stor inlevelse. I år skulle vi laga mat och på bästa sätt försöka övertyga juryn om att våra rätter var de bästa. En form av kockduell med andra ord. Vi lagade mat som om våra liv stod på spel och första delen av kvällen blev nästan nykter eftersom ingen hade tid att dricka.

Igår hade jag och FiaLottan en egen dag tillsammans eftersom Mikke jobbade och Tjohalian är hos sin mamma. Jag och dottern promenerade till stan, tog en fika och gick runt i affärer. Sedan svängde vi in på biografen och tittade på "KungFu Panda". På kvällen plockade vi upp Mikke efter jobbet och åkte för att gratulera Cisi som fyllde år. När klockan var 23.00 hade vi tagit oss hem och haft det obligatoriska Fredagsmyset med FiaLottan. Hon gick och lade sig, vi gick och lade oss och klockan 24.00 så fanns inte en lampa tänd i vårt hem.

Det är nu tio dagar kvar innan vi får nycklarna till vårt hus. Arbetsdagarna rusar iväg men tiden tycks ändå stå stilla. Vi är som barn veckorna före julafton och tio dagar känns som en evighet. Jag antar att vi borde njuta av lugnet medan vi kan men det går inte. Dagarna av väntan känns som slöseri med tid, men vi har inget val. Istället planerar vi vad som ska göras och imorgon har Mikke en diger lista på vad som ska göras:

• Ringa SkeKraft om el
• Ringa målaren
• Ringa Mattläggaren
• Ringa VVS:aren
• Beställa säng till FiaLottan
• Beställa mattor till badrummen
• Skriva kontrakt på försäljning av lägenheten
• Hämta FiaLottan från skolan
• Kolla pris på spisfläkt

Dessutom ska han klämma in en lunch med mig vilket kommer att bli den enda stund på dagen som vi träffas. Jag tillbringar morgonkvällen på personalfest, något som min ovanligt förvirrade pojkvän har svårt att lagra någon längre stund i huvudet. Han har tankarna långt bort på husbestyr och säger återkommande gånger:
"Kan du sluta tidigare imorgon, så kan vi kolla på köksluckor?"
"Vad vill du ha för middag imorgon?"
När jag gång på gång påminner honom om min frånvaro så ser han förvånad ut en stund innan han utbrister "Visst faan, så var det!"

Så Mikke, ifall du sitter på FredagKväll och undrar var jag är någonstans så är svaret.. På personalfest…

Jodå, jag fick behålla jobbet. Vissa (som ko-legan) tyckte till och med att misstaget var bra och vid närmare eftertanke har hon rätt. Dessutom hade inte omstarten fått några stora konsekvenser och jag kunde andas ut och sluta se mig om efter jobb på korvmojjar och hamburgehak. I och med detta kan även Skellefteå andas ut. Med Anna bakom hamburgedisken är det risk för total förvirring bland beställningarna, jag passar nog bättre bakom en dator.

Kvällen har dock varit helt datorfri. Vi har slappat i soffan och jag har cyklat en sväng i höstmörket med en väldigt springglad Nero.

Nu ska jag återgå till kvällen, ett långt bad där jag ska försöka lugna min överenergiske pojkvän som precis stått framför mig och sjungit:

Försök inte lura mig tjejen,
jag inga konster tål
jag vet att du
vill ha mig naken i en skål
... med choklaaaaadpudding

Jobbet har eskalerat på allvar och snart är vi uppe i nivån som den var i våras. Eftersom för mycket ska göras under arbetstid så kopplar jag upp mig på kvällarna och jobbar undan det jag inte hunnit med under dagarna. Den biten är inga problem, jag kommer att ta ut min ledighet när jag behöver den, under flytten och förhoppningsvis under utlandsresan vi planerat i vinter.

Ångesten dyker upp när saker och ting inte går som jag har planerat. Imorgon ska ett system uppdateras som berör ca 100 användare. För att detta ska fungera så måste .NET Framework 3.5 vara installerad och detta blev mitt uppdrag. Under kvällen har jag ropat på de datorer som behöver installationen och skickat ut programmet.

Precis när jag skulle logga ut insåg jag till min fasa att en dator som inte får loggas ut är omstartad efter mitt programutskick. En driftdator som styr en verksamhet som måste hållas upprätt dygnet runt, året runt. Datorn står på vårt nät men driftas inte av oss och jag vet inte vad mitt misstag får för följder. Ångesten har i skrivande stund omslutit mig helt. Och nu ska jag försöka sova…

Lyckligtvis har vi fått goda besked idag. Mikkes lägenhet är såld till det underbara summan av 250 000. Utgångspris var 190 000 och vi är mer än nöjda. Med en kommande husrenovering och en hel del andra inköp så är pengarna välkomna. Och får jag sparken så kan vi ju leva på de pengarna ett tag tills mitt rykte har bleknat och jag eventuellt kan få jobb på en av de mindre korvkioskerna i stan..

Under hela mitt liv som mamma har jag varit ensam med uppgiften. Min dotter har varit beroende av mig och jag har varit hela hennes värld. Jag har varit plattformen hon har stått på och ensam har jag ansvarat för allt som hör föräldraskapet till. Jag tyckte aldrig det var svårt, aldrig jobbigt eller ansträngande. Det var det enda liv jag visste om.

Nu när vi är två om ansvaret och när FiaLottan har fått en syster att dela sitt liv med så förstår jag hur mycket jag har gjort genom åren. Jag har varit min dotters mentala bollplank, hennes trygghet och stabilitet. Jag har stått för gränserna men även för glädjen, för allt det praktiska men även det själsliga. Jag har varit allt men nu har jag fått hjälp.

Nu hjälper Mikke till med glädjen, gränserna, matlagningen och allt det där praktiska som cykelsadlar och gnisslande kedjor.

Nu delar min dotter sina upplevelser, sorger och glädjeämnen med Tjohalian och jag har inte längre full inblick i hennes liv. Hon berättar vad som händer och vad som bekymrar och glädjer henne, men hon diskuterar inte sina upplevelser med mig på samma sätt som förr. Det gör hon med Tjohalian istället och får en storasysters självsäkra syn på hur livet ska levas. Jag är glad över detta. Flickorna lever i samma värld och det är länge sedan jag var 9 år. Även om jag tror mig god kontakt med mina barndoms minnen, så var det många år sedan, mycket har hänt och deras värld är annorlunda den barndom vi levde i.

Jag är glad över FiaLottans utökade stöd i livet. De senaste månaderna har hon vuxit som människa. Hon är starkare, gladare och har börjat lägga sig an med den där lite coolare attityden som hör stora barn till. Hon är inte mammas lilla flicka längre och svänger sig med uttryck som jag aldrig har hört.

Men ibland vill hon bli liten igen och hon kommer på sig med att längta efter stunderna tillsammans med mig. Veckorna när bägge flickorna är här händer det aldrig, men när Tjohalian har åkt till sin mamma så kryper min dotter upp i min famn och blir liten igen. Då känner hon hur lite tid hon ägnat tillsammans med sin mamma och allt det där coola är borta för en stund.

Ikväll tog vi oss lite tid med varandra. Mikke jobbade kväll och jag och FiaLottan lagade mat tillsammans. När vi hade ätit satte vi igång och baka och min dotter tjattrade på precis som förr i tiden. Vi stökade undan och tog en lång cykeltur med Nero och FiaLottan pratade och skrattade och sade:
- Åh, mamma jag älskar dig mest av allt i hela världen!

Och sedan, när vi fikat resultatet av baket och jag sade godnatt till henne i sängen, så sade hon:
- Ibland är mysigt när det är bara du och jag mamma..
..sedan tystnade hon en stund och sade:
- Men kommer inte Mikke hem snart så han får se det vi har sparat åt honom i kylen..?!

Fem minuter senare kom han hem, med en ny sadel till hennes cykel, en stor godnattkram och ett glatt "Tack!" när han såg chokladbollarna i kylen.