Anna & livet

I skrivande stund är det en halvtimme kvar av Augusti. 30 minuter av sensommarmånad finns kvar innan hösten kryper in även på almanackans blad. Nero är hemkommen från stugan i Kalix och FiaLottan har återkommit från sin pappa. Hon har blivit skjutsad till ridlektion hos lillasyster där hon med liv och lust påbörjat sin väg mot konsten i westernridning.

Här hemma har vi vikt tvätt och tvättat ännu mer. Vardagen har återtagit sitt grepp om oss och den barn- och arbetslediga helgen är över för den här gången. Innan den tog slut hann jag och Mikke dricka några koppar kaffe med våra vänner. Vi började hos en kollega till mig och avslutade här hemma med Janne och Cisi som gäster.

Imorgon börjar arbetsveckan igen och kläderna ligger redan framlagda. Förra veckan var ett maraton i 100-metersfart eftersom min lägenhetsförsäljning skulle slutföras. I veckan kan vi inte göra någonting. Förhoppninsvis får vi svar på vem som köper Mikkes lägenhet och till vilket pris. Därutöver är det bara väntan som gäller. Jag antar att tålamod är en dygd men det struntar jag i. Eftersom jag under helgen brutit mot ett antal av de 7 dygderna så kan jag lika gärna bryta mot denna. Jag vill inte vänta, jag struntar i tålamodet. Jag vill flytta NU

Tänk att få stanna upp från vardagens bestyr en stund. Att slippa tänka på näringsriktig mat, aktiviteter, och lunch till barnen. Tänk att få gå ut och äta på restaurang och sedan gå hem och lägga sig tidigt. Att sova länge på mornarna och kunna ligga kvar och dra sig när man vaknar. Att ducha i lugn och ro och sedan ge sig iväg dit man själv önskar. Att vara herre över en dag som man helt planerar själv, eller inte planerar alls.

Tänk att få släntra runt på stan ett tag och ta en kaffe mitt bland helgshoppande människor. Att åka runt och planera sitt nya hem i lugn och ro, äta någonstans och sedan tigga till sig kaffe hos vänner eller familj. Att köra en sväng sent på kvällen för att kolla utelivet men sedan köra hemåt mot en skön soffa och sin andra hälft vid sin sida.

Så är våra barn- och arbetslediga helger. En helg bara för oss, ett andningshål från krävande jobb, underbara barn, vardagsbestyr och allt det där som kommer i kölvattnet av lägenhetsförsäljningar.

En sådan helg är NU och jag uppskattar den mer än någonsin

Tänk om det bara vore att flytta. Att slänga ned sina saker i lådor och sedan dra. Istället är det miljoner saker som ska göras. Det Besiktningar och bankmöten, kontraktskrivningar och visningar avlöser varandra. Samtal ska ringas för telefoni, vatten och el måste flyttas, försäkringar måste tecknas och byråkratin hotar att strypa mig.

Dessutom fortsätter vardagen i oförminskad styrka. Utflykter med skolan, övertid på jobbet och alla andra måsten försvinner inte för att man befinner sig mitt i den virvlande cirkeln av flyttgöromål. Gårdagen var därför lika hektisk som spännande.

Mikke skjutsade FiaLottan till skolan, jag hämtade henne och Tjohalian vid middagstid och skjutsade dem vidare till mina föräldrar. En snabb middag intogs innan jag lämnade dem för driftstoppsarbete. Barn och hund fick stanna kvar eftersom det var visning på lägenheten. Lillasyster var snäll och tog hand om våra katter som inte heller var välkomna på lägenhetsvisning.

Visningen gick över förväntan. 11 stycken kom, såg och skrev upp sig på intresselistan. Jag som trodde att sex stycken skulle dyka upp förlorade därmed ett vad, men ibland är resultatet bättre än vinsten. Det är inte ofta, men det händer.

Klockan 22.00 stämplade jag ut från jobbet och kom hem till en nystädad lägenhet med tända ljus samt en sambo som naken hängde upp tvätt i badrummet.

Så borde alla driftstoppskvällar sluta.

Allt handlar om inställning. Man är inte bättre än sin egen självbild och dagen blir så bra som man gör den. Det har jag lärt mig och den största läromästaren är en av mina kollegor. Hon är en muterad version av positivt tänkande. En optimisternas gigant och hon smittar av sig på oss andra. När livet kör ihop sig brukar jag tänka på henne, vad skulle hon ha tänkt, hur skulle hon ha gjort? Hur i hela friden gör man för att vara så där glad som hon alltid är?

Jag vet alltid svaret för jag har sett henne in action. Hon är en mästare på att vända det negativa till någonting positivt. Jag minns en vinter för några år sedan, det var 25 minusgrader ute och kollegorna turades om att stöna över kylan på förmiddagsfikat. Efter en stund yrde vår kollega in på fikat och utbrast:
- Åh så bra att det är så kallt! Då kunde jag frosta av frysen innan jag for på jobbet och ställa maten utomhus!

Bara tanken att frosta av frysen innan jobbet gjorde mig matt och jag tänkte att jag blir aldrig som hon, hur mycket jag än försöker. Men jag kan lära mig det jag kan, efter de förutsättningar jag har.

Detta tänkte jag på när jag vaknade imorse för jag visste att jag skulle behöva en positiv inställning som bränsle för att ta mig igenom denna dag. Klockan ringde 5.45 för Nero skulle ut och Mikke var som sagt på lasarettet med Tjohalian.

7.00 körde jag iväg med FiaLottan till hennes skola 1,5 mil bort. 7.45 anlände jag till jobbet och ringde vårdcentralen angående FiaLottans stora skrubbsår. Jag hade väntat mig den telefonsvarare som brukar berätta att de ringer upp en viss tid, men fick prata med en alldeles levande människa på en gång.
- Vi har en tid 10.45, kom då.

Sagt och gjort. Två timmar senare befann jag återigen körande de 1,5 milen till FiaLottans skola. Jag letade rätt på henne i de för mig okända korridorerna och berättade läget för hennes lärare. Mitt i detta ringde Mikke från lasarettet och jag avslutade snabbt samtalet med fröken och svarade. Lyckligtvis var läget mer stabilt för Tjohalian och jag kunde andas ut på den fronten i alla fall.

På vårdcentralen fick vi vänta de obligatoriska 45 minuterna innan en sköterska ropade in oss. FiaLottan tog av bandaget och jag funderade över vad vi gjorde där. Såret såg jättefint ut och jag antar att skolsköterskan var en stor anhängare av uttrycket "play it safe".

FiaLottan fick i alla fall ett nytt och bra bandage och vi kunde åka iväg för att få i oss lite lunch. Efter detta var det bara kvar drygt en timme av FiaLottans skoldag och jag bestämde enhälligt att hon fick slippa den timmen. Istället körde jag hem henne och styrde återigen bilen mot jobbet.

I flygande fläng gjorde jag de ärenden som skulle fixas på stan innan jag stämplade in på arbetet igen. Resten av eftermiddagen satt jag med pannan i djupa veck och försökte koncentrerat få bukt med mina program-paket.

Klockan 17.00 var det dags för nästa del av den fullspäckade dagen. Banktid var bokad och jag rusade in med andan i halsen och hälsade på min mäklare samt köparen av min lägenhet. Jag skrev min namnteckning 7 gånger, sedan var allt klart och lägenheten var deras.

17.40 var jag hemma och tio minuter senare rusade jag vidare till den sista anhalten av min lägenhetsförsäljning, det vill säga besiktning av lägenheten tillsammans med föreningens vicevärd samt köpare. Allt gick bra, städningen var utmärkt och klockan 19.00 lämnade jag ifrån mig alla nycklar och blev på papperet bostadslös.
- Jag har inget hem, får jag bo hos dig? frågade jag ynkligt Mikke när jag kom hem.
- Nej, nu gör jag slut, svarade han och flinade medan han skrubbade toaletten så svetten lackade.

Han hade nämligen börjat med dagens sista anhalt, att få lägenheten att se hemtrevlig och inbjudande ut under morgondagens visning. Jag satte också igång och 2,5 timme senare kunde vi sätta oss ned i soffan och titta på vårt skinande rena hem.

Vi såg inte så mycket, tröttheten värkte i huvud och kropp och jag avslutar dagen med samma tanke, men med ett litet tillägg.
Inställning är allt, men fy f*n så skönt att den här dagen är över.

Det blev en kort hemmavistelse för Tjohalian. Igår kom hon hem från lasarettet efter att den misstänkta blindtarmsinflammationen dragit sig tillbaka. Idag har hon och Mikke varit hemma och hennes tillstånd har gått upp och ned. När jag kom hem hade hon återigen ont i magen och fick åka upp på akuten igen.

Mikke har ringt mig under kvällen och det verkar som om en operation inte är allt för långt bort. Allt beror förstås på provsvar, blodkroppar och allt sånt där som jag inte har en aning om. Men jag hoppas att de kan göra någonting så att hon slipper ha ont. Att hon snart kan återgå till att vara den vanliga glada, pratsamma och pigga Tjohalian som vi är vana vid.

Även FiaLottan är sjuklig även om det inte är i samma omfattning. Hon ont i sitt knä som hon skrapade upp i helgen. Det är ett ordentligt sår och vi måste besöka vårdcentralen imorgon. Dessutom har hon "tusen nålar i halsen" och det känns som om våra älskade barn valde en väldigt dålig tidpunkt för sina sjukdomar. Problemet är väl att de inte valt. Att om de hade kunnat välja så hade de bokat ett datum långt långt bort i tiden.

Det hade även jag gjort. Barn ska vara friska och glada. De ska skratta och älska livet, inte ligga på en soffa och ha ont. Jag tackar min lyckliga stjärna att barnen inte är sjukare än vad de är. Att deras krämpor går över, att sjukhusvistelserna är som tillfälliga äventyr i deras barndom och inte en övervägande del av deras vardag.

Nu ligger dock far och dotter på lasarettet medan jag har hållit ställningarna här hemma. FiaLottan sover i sin säng och jag inser hur snabbt man vänjer sig´vid sällskap. Jag har sovit själv i tusentals nätter, ändå känns sängen så ofantligt stor och tom just nu. Det är tyst i lägenheten och jag kan inte riktigt minnas vad ensamhetens fördelar var.

Jag minns min första kväll på gatan där FiaLottan har vuxit upp. Den första mörka ensamma natten som singel. Det är drygt sex år sedan nu men jag minns natten som om den var igår. Jag kommer ihåg rädslan för det okända som blandades med lättnaden att vara fri. Jag minns hur stora skuggorna var och hur liten jag kände mig. 

Men morgonen grydde efter den första natten och för första gången på många år kunde jag njuta av ljuset. Världen låg framför mig och friheten gjorde mig stark. Styrkan gjorde mig glad och glädjen gjorde mig redo att leva livet som ett liv ska levas. De kommande åren skaffade jag mig mina vänner. Jag frossade i singellivets frihetsfrosseri, men jag gjorde det inte själv. Jag hade Eva vid min sida och Anna-Maria nästan vägg i vägg. Mikke bode på andra sidan gatan. Tillsammans med dessa delade jag livets svårigheter och glädjeämnen över tusentalskaffekoppar och många omgångar tequila. 

För något år sedan började singellivet på gatan sina då mina vänninor träffade männen i deras liv. De flyttade till hus ungefär samtidigt som jag köpte min tre-rummare på samma gata som jag alltid bott. Jag var inte redo att lämna singellivet riktigt ännu och jag minns min första natt även i den lägenheten. Jag minns hur jag låg på golvet i vardagsrummet och det kändes som om jag skulle kunna flyga. Då fanns ingen rädsla, ingen ensamhet utan bara glädje över livet.

Jag kunde ha bott där längre för jag älskade lägenheten. Men jag älskar Mikke ofantligt mycket mer och ikväll flyttade vi ut resterna av mitt singelliv. Jag har ägnat delar av semestern åt att lägga ned allt i lådor, 33 stycken blev det totalt, och 10-12 säckar med mjuka saker. I prydliga lådor ligger allt nu och när det packas upp blir det i form av tvåsamhet och familjeliv.

Ikväll kom våra tappra vänner samt mamma, pappa och lillasyster. 5 kvinnor och 6 män flyttade och städade ut hela lägenheten på drygt 3 timmar. Klockan fem samlades vi och Fredde hade lånat en lastbil som vi kunde fylla. Det var guld värt och det tog en timme att fylla den. Under glada tillrop och kärleksfullt hånande så bar vi ned hela mitt hem. 

Tjattret tystnade när pizza serverades på golvet för mat är aldrig så gott som efter lite kroppsarbete. Efter mat och kaffe åkte killarna och lillasyster iväg för att lasta av den i det rum vi fått tillgång till i nya huset. Resterande tjejer stannade kvar och ägnade sig åt var sin specialitet, Anna-Maria torkade fönster, mamma fixade köket, Eva dammtorkade och jag som inte har någon specialitet inom städning torkade garderober och bar ut sopor.

Strax efter åtta så låste jag dörren till en helt tom och urstädad lägenhet. Jag hade trott att det skulle ske med visst vemod men den känslan uteblev. Istället låste jag dörren till mina år som singel. Jag låste den för gott, för den tiden är över. Jag ångrar det inte och behövde åren för att bli en stark människa igen. Men den tiden är över och jag vill aldrig tillbaka. Jag vill bo med Mikke i vårt gemensamma hus och min fina lägenhet är bara ett snygg samling golv och väggar. Den är ett ljust minne av många lugna hemmakvällar och fartiga fester. Men den hör till historien och min bästa tid är nu.

Så tack älskade vänner och familj! Tack för att ni finns och har funnits så länge, tack för att ni hjälper till på ett sätt som gör det arbetssamma roligt. Som alltid ställer upp med ett leende på läpparna. Tack!

Det har varit sjukligt i vår del av världen idag. Tjohalian klagade under natten på huvudvärk, på morgonen hade den övergått i illamående och ont i magen. Hon fick i sig lite fil, Mikke for på jobbet och jag gick över till min lägenhet för att fortsätta packa.

Efter någon timme ringde FiaLottan och sade att Tjohalian låg i sin säng och hade "jätte-jätte-ont". Jag cyklade över och hittade en flicka som var blek om nosen och glansig i ögonen. Efter att ha blivit undersökt av min mamma som var här för att hjälpa mig med lägenheten så kunde vi konstatera misstänkt blindtarmsinflammation. Jag ringde Mikke och sedan Tjohalians mamma som var ledig och kom för att hämta henne.

Nu ligger hon inlagd på lasarettet för att övervakas under natten. När vi besökte henne kunde vi lättat konstatera att hon såg mycket piggare ut. Förutom droppet i handen och den något glesare trafiken av ord som brukar flöda ur hennes mun, så var hon sig lik. Nu håller vi tummarna för att hon slipper operation i morgon.

Under kvällen har vi fixat det sista i min lägenhet innan den stora flytten i morgon. Mikke har rensat bland mina verktyg och packat ned det vi har nytta av. Under rensningen har återkommande utrop hörts från balkongen där han suttit.
- Jaha, är det HÄR den är? Som jag har letat.
- Åh, min skiftnyckel.. är den HÄR!?
- Men vaaad, locket till min bästaste skruvmejsel är ju HÄÄR?!

Jag antar att det är en av fördelarna att bli ihop med sin kompis, man får tillbaka alla sina grejor då..
;-)

Jag och flickorna åkte iväg till Anna-Maria idag. FiaLottan kramade länge om hennes dotter för det var allt för länge sedan de sågs. Under många år var de bästisar och varje kväll sprang de den korta biten mellan våra lägenheter. Även jag och Anna-Maria gick mellan hemmen och har druckit otaliga koppar kaffe tillsammans.

Nu sker det inte lika ofta längre men när vi träffas så är allt som förr. Det enda som skiljer är de yttre omständigheterna. Hemmen ser annorlunda ut, vi är inte singel längre men vänskapen är densamma. Flickorna lekte och vi drack kaffe medan vi averkade samtalsämne efter samtalsämne.

Efter några timmar åkte vi hem och väntade på att Mikke skulle sluta dagens arbetspass. Middagen intog vi på matfesten där vi fick svåra problem att bestämma oss. Vi gick från det ena tältet till det andra och allt såg så gott ut men vad var godast? Vad var mest värt pengarna och vad skulle bli en besvikelse? Den senare tanken var så motbjudande att vi bestämde oss för att "play it safe". Superlangos blev därmed beslutet, ett sådant val kan aldrig gå fel.

Under kvällen har vi haft Lördagsmys med flickorna och sett på "Se upp för Dårarna". När kvällen blev sen gick barnen och lade sig medan vi bytte Lördagsunderhållning till "The Heartbreak kid". En skruvad kärlekskomedi som visar vad som händer om man inte lär känna varandra innan tar steget. Mikkes och mina fem år som vänner kändes plötsligt som en god garanti för att slippa obehagliga överaskningar.

Föresten så har Mikke hittat en spegel vi ska köpa till mitt egorum (walkingcloset) i huset. Den är bara helt ljuvlig med lampor på sidorna och jättehimlasnygg Bilder kommer sedan, när allt är färdigt och klart.

Så har den gått. Den första korta veckan av jobb och skola. Jag fick mer flyt idag, löste mer och fick till och med tid att sätta mig in i ice-kodernas förtrollade värld. Eftersom jag är en av de få som går igång på programinstallationers uppbyggnad så ska jag inte tråka ut er med nördprat.

FiaLottan hämtades upp efter skolan av en ledig morfar och tillsammans plockade de upp Tjohalian. Flickorna lekte tjuv och polis och rykten säger att det till och med fick på min käre far en gammal polisuniform. Det var två förtjusta barn som berättade i mun på varandra att de varit tjuvar och blivit jagade runt huset.

Barnen fick småplättar av morfar och även systersonen blev serverad denna delikatess. Jag anslöt senare på kvällen och avlöste min syster och svåger som hade bokat in oss som barnvakter. Systersonen var i extas i glädje av att få ha “stooortjejerna” för sig själv. De uppfyllde alla hans önskningar och lekte glatt med honom hela kvällen.

Småbarnsrutinerna är dock som bortblåsta vilket systersonen utnyttjar till fullo. Han har förstått att stunderna med moster och kusinerna är rutinlösa och gör vad han kan för att slippa de vanor han inte gillar.
- Inga byxor Anna, sade han och lade huvudet på sned när pyjamasen skulle på.
- Det klart du slipper byxor, svarade jag.

Sedan glömde vi att äta kvällsfika på grund av allt godis vi åt. När jag kom på mitt fatala misstag så tog jag upp systersonen ur sängen som med förtjust och förvånad röst sade:
- Vi glömde yoghurten

Han pekade på god frukyoughurt i kylen och visade mig lådan med de goda flingorna. Senare visade det sig att han aldrig äter fruktyoghurt till kvällsfika utan fil..

Nu har vi kommit hem och min familj sover för flera timmar sedan. Själv har jag utfört ytterligare två goda gärningar. Lillasyster hade lovat hämta mamma och pappa från en middag utanför stan men blev själv bjuden på fest i stället. Lillasyster har en förmåga att låta ynklig till och med på MSN vilket gjorde att jag erbjöd mig hämta våra föräldrar och återbörda dem till hemmets trygga vrå. Nu är det gjort och jag har förmodligen 998 resor kvar innan jag betalat tillbaka min skuld vad gäller skjutsningar...

Vardagen har återkommit med omedelbar verkan. Vi stiger upp som vi aldrig gjort något annat och är lika trötta som vi brukar. Mornarna är lite tidigare nu eftersom FiaLottan ska skjutsas 1,5 mil till nya skolan. Lyckligtvis trivs hon ypperligt så färderna dit är full av förväntan och när hon hämtas så säger hon:
- Kommer du redan..?

En sak som inte är sig likt är dock hjärnans oförmåga att tänka. Problemlösningsfunktionen i mitt huvud har tynat bort under semestern och jag har ägnat dagen åt att känna mig fullständigt obegåvad. Ingenting har fungerat som jag vill och problemen har avlöst varandra. När jag kom hem sade jag till Mikke:

- Jag tror de gjorde ett socialt experiment när de anställde mig. De ville se hur en länge en lågbegåvad människa skulle orka gå till ett jobb hon inte har intelligens nog att klara av.
Han höll inte med med frågade
- Jasså, hur gick det då?
- Ja hon är ju kvar än, svarade jag och tänkte i mitt stilla sinne
"Jag är till och med för dum för att säga upp mig"

Sedan sköt jag bort tankarna och ägnade mig åt annat. Vi kastade lite grejor och flyttade FiaLottans säng från vår gamla lägenhet till Mikkes. Vi drack en kopp kaffe hos mellansyster och åkte hem för att säga godnatt till en trött Tjohalia och en FiaLotta som råkat skrubba upp knäet efter en vurpa med cykeln under kvällen.

Och när allt var färdigt så kopplade jag upp mig på jobbet för att testa en sak jag funderat över medan jag lät musklerna jobba och hjärnan vila.

Vips funderade allt som jag ville och min intelligens sköt plötsligt i höjden.
Och nu,  just nu, är jag så jäkla smart att Einstein skulle ha slängt sig i väggen i jämförelse med mig.

Visst hör Gud bön. Eller så behövs inga böner för att FiaLottan ska fixa nya skolan. När jag kom tillbaka så satt barnen i prydliga rader och målade på sina namnskyltar. Inget stoj och stim och FiaLottan log när hon såg mig.

När lektionerna var över för dagen så vandrade vi genom skolgården och hennes nya klasskamrater ropade glatt:
- Hej då, vi ses imorgon!

När vi åkte hemåt så sade min älskade men alldeles för stora och "coola" dotter:
- Det var tur att du for så att jag fick tid att prata med någon annan (än dig)...
Sedan log hon det där leendet som visar att hon inte är riktigt stor än och inte allt igenom cool, och jag kunde andas ut.

Under eftermiddagen rusade vi åter omkring på stan för att inhandla bänkpapper. Jag förklarade förtjust för barnen hur himla skoj det är med bänkpapper och gestikulerade med armarna när jag förklarade hur jag älskade att köpa detta inför varje skolstart.
- Allvarligt mamma, längtade du efter att köpa papper…? FiaLottans min var skeptisk och Tjohalian satte händerna i sidorna och tittade på mig med en beklagande min.

När vi inhandlat bänkpapper med hästmotiv så var flickorna något mer positivt inställda till detta nya syndrom och vi kunde åka hem.

Nu är dagen till ända och för första gången på väldigt länge så står skolväskorna packade igen. Gympakläder och ifyllda papper är inlagda i väskorna.

Och imorgon börjar jag om igen. Nu är allt som det alltid varit igen. Fast väldigt annorlunda.

Första skoldagen för flickorna och sista semesterdagen för mig. Jag har precis kommit hem från FiaLottans första dag på nya skolan. Hennes nya klassrum har bänkar precis som när jag var barn och en flicka som såg snäll ut satt brevid henne. Nostalign slog mig när jag insåg att vi skulle få handla bänkpapper till FiaLottans bänk. Jag minns mina barndoms bänkpapper och skolbänkar. De såg precis ut som hemmen jag skulle äga som vuxen. Rörigt i perioder för att då och då städas upp till ypperlig prydlighet.

Fröken såg snäll och trevlig ut och hade gift sig i sommar. Det berättade hon med den där rösten som bara fröknar kan ha. Unga som gamla, de har samma sätt att tala.

Sedan fick barnen berätta om deras sommar och FiaLottan berättade som vanlig det mest oväntade minnet. Vi har inte gjort så jättemycket i sommar, men vi har i alla fall varit till Boden på Western Farm och äventyrsbad. VI har varit i Arjeplog på bröllop och besökt festivalen för att åka karuseller. FiaLottans första sommarminne var dock:
- Vi har varit och badat på Edda.. (Skellefteås lokala badhus)

Sedan fick barnen fika och föräldrarna de obligatoriska lapparna med telefonnummer, scheman och uppmaning att skicka med fika på Torsdag och gympakläder på Onsdag.

När det ringde ut till rast rusade alla barnen ut men FiaLottan stod kvar vid mig med ett fast grepp om min arm. Tjejerna tittade nyfiket på henne men gick vidare. Jag var ju där och jag insåg att det var dags för den där föräldrauppgiften som jag avskyr. Då man måste puffa på sina barn, då man har blivit ett ankare som i och för sig är tryggt, men som bojar fast sin avkomma på ett sätt som inte alls är konstruktivt.

Så jag sade de där orden som jag antar att man ska säga. Jag visade henne den snälla bänkkompisen och uppmanade henne att gå dit. Jag sade att jag skulle åka iväg en liten stund men att jag snart skulle vara tillbaka, i god tid innan den första och korta skoldagen tog slut. Hon nickade, gick fram till de andra barnen och följde dem på en första promenad runt skolgården.

Så nu sitter jag här och vet att jag har gjort rätt men känner mig återigen som världens sämsta mamma. Jag skulle vilja skydda henne mot allt, skulle vilja hålla upp henne och ropa till hennes nya omgivning att komma dit. Jag skulle vilja ta hennes nya kontakter, skulle vilja fixa hennes nya kompisar så att hon aldrig behövde känna sig ensam och osäker.

Men jag kan inte, sådant måste hon göra själv och jag måste släppa taget och skjuta henne ifrån mig så pass långt att hon prövar sina egna vingar. Hon måste erövra skolgården själv och det kan man inte göra med en mamma i hasorna.

Jag vet ju att hon kan, ändå sitter jag här med hjärtat i halsgropen och ber till Gud att jag hämtar en glad flicka. En dotter som har växt lite till i vetskap om att hon kan allt det där jag skulle vilja göra åt henne.

Men nu, nu är det snart dags att hämta henne. Nu är snart första skoldagen slut, håll tummarna för att allt gått bra.

Sommaren är över för i år. Regnet har vräkt ned under dagen och åskan har stormat mellan husväggarna. Jag och flickorna har gömt oss inomhus och sjungit SingStar. Väggarna har med andra ord skakat både utifrån och inifrån.

Vi var dock tvungen att göra en raid på stan eftersom de behövde stövlar inför den stundande skolstarten. Jag blev ganska snart medveten om svårigheten att köpa skor till flickor som växt ur barnstorlekarna men är något för små för vuxenstorlekarna. I raskt tempo sprang jag mellan affärerna med två andfådda tjejer efter mig. Till slut hittade vi vattentäta skor till oss alla tre samt regnbyxor till Mikke.

Nu är vi förberedda för ännu en höst med regn och kyla. Nu är sommarlovet över och FiaLottan sade ikväll:
- Det känns som om sommarlovet gått superjättefort!

Och visst har det rusat iväg. Det var ju bara en stund sedan vi stod där vid älven deras första sommarlovsdag, då vi fiskade och flickorna fångade en spigg på kroken och sedan en hel filt som Mikke vadade ut för att hämta. Så länge sedan men andå så långt bort.

Det är med visst vemod jag går tillbaka, men även med en del glädje. Rutinerna återkommer och dagarna flyger iväg. Och snart så kommer tiden vi har längtat till, dagen då vi får flytta in i vårt hus.

Det blir en hektisk höst. En stressig, arbetssam och den bästaste hösten någonsin.

Det har varit tungt idag. Festen var lika rolig som dagens trötthet. Jag har varit extremt trött..

Men det var värt all trötthet. Igår samlades hela gänget och det var evigheter sedan vi gjorde det. Anna-Maria och Matte hade fixat god middag och vi andra tog med oss en inflyttningspresent, glatt humör och "partypåsen". Det vill säga kassen med likörer som goda drinkar kan blandas av.

Vi skrattade, pratade och berömde våra vänners nyrenoverade hus. Sedan pratade vi om resor och vad man skulle göra om oändligt mycket pengar vanns.
- Jag skulle ta med alla tjejer till NewYork.. och så skulle vi handla skor..! sade jag entusiastiskt.
Maria fick en något panikartad blick innan hon erbjöd sig att sitta på ett café och hålla våra kassar. När sedan Anna-Maria visade sitt senaste nyinköp så suckade jag av uppgivenhet. Jag har fantastiska väninnor, men de är värdelösa på att handla skor…

Sedan drack vi drinkar och sjöng singstar. Killarna fick dyngspö förutom Håkan som lyckades vinna en gång. Jag antar att det bara var tur..
Men de kämpade tappert, till ingen nytta..

Hjälpsamme Håkan kliar sin sambos fötter.

Klockan var närmare 4.30 när min snälla lillasyster hämtade oss. Trötta och glada lämnade vi våra vänner efter en fantastiskt rolig kväll.

Så tack Anna-Maria och Matte för maten, festen och allt som hörde därtill.

Vi är på fest hos Anna-Maria och Matte och tangentbordet jävlas med mig. Haft därför översteende med eventuella felstavningar. Det beror inte på alkoholkonsumtionen utan Anna-Marias och Mattes nya dator. Nya grejor är ett helvete.

Killarna har i alla fall förlorat stort i singstar, det påstår att det beror på fusk, jag hävdar att det beror på jäkulst dålig sångöst. Nu spelar Tomas Delivas "Vem ska jag tro på", SKITDÅLIG låt och inte blir det bättre av att Putte står bakom mig och sjunger falskt.

Festen är i alla fall jättekul och nu ska jag återgår till mina vänner…

Sade jag att killarna förlorade…?

Vi är på fest hos Anna-Maria och Matte och tangentbordet jävlas med mig. Haft därför översteende med eventuella felstavningar. Det beror inte på alkoholkonsumtionen utan Anna-Marias och Mattes nya dator. Nya grejor är ett helvete.

Killarna har i alla fall förlorat stort i singstar, det påstår att det beror på fusk, jag hävdar att det beror på jäkulst dålig sångöst. Nu spelar Tomas Delivas “Vem ska jag tro på”, SKITDÅLIG låt och inte blir det bättre av att Putte står bakom mig och sjunger falskt.

Festen är i alla fall jättekul och nu ska jag återgår till mina vänner…

Sade jag att killarna förlorade…?

Skolan närmar sig och för FiaLottan innebär det ytterligare en förändring i hennes liv. Hon har haft många sådana under de sista åren, många som inneburit oro och rädsla för henne. Dessa är över och det sista halvåret har hon bara varit med om positiva förändringar.

Det dröjde inte många dagar från det att Mikke och jag blev tillsammans innan hon började tjata.
- Visst kan ni flytta ihop, snäääälla!
Hon avgudar Mikke och trivs ypperligt bra tillsammans med Tjohalian, hennes kompis sedan många år och nyvunna bonussyster. Därför var övertalningsförsöken många och jag förklarade för henne vad som skulle följa med i kölvattnet av ett gemensamt hem.
- Om vi hittar ett hus då? Och du måste byta skola? Vad tycker du om det?
FiaLottans svar var lika snabbt som säkert. Hon ville flytta, hon ville bo i ett hus med oss och hon hade inga problem med att byta skola.

Det var lätt att vara säker då, när ett evighetslångt sommarlov låg framför henne och hösten kändes väldigt långt bort. Nu närmar den sig dock med stormsteg och de sista dagarna har FiaLottan börjat vackla.

Det är en stor förändring att byta skola. Att lämna vännerna som hon känt sedan hon var ett år gammal.  Den nya skolan är stor och skrämmande och hon känner inte någon. Hennes oro tidigare i veckan smittade av sig på mig i form av ett gigantiskt dåligt samvete. Har hon inte varit med om nog? När ska hon få lugn och ro? Är beslutet jag tagit rätt för henne, eller bara för mig?

För någon kväll sedan bröt jag ihop och förvandlades till världens dåligaste mamma. En sådan där som jag lovat mig själv att aldrig bli. En mamma som i blind förälskelse tar egoistiska beslut och låter barnen få lida. Min logik sade i för sig en helt annan sak, men känslorna överröstade den och jag kände mig ansvarslös och värdelös.

Resonerandet med Mikke gjorde mig lugnare. FiaLottan har blommat upp sedan vi blev tillsammans. Hon har fått det där jag aldrig som ensam mamma kan ge henne. En trygg fadersfigur, en syster och en familj. Hon har redan en trygg och närvarande mamma men jag kan inte spela alla roller och jag ser hur bra hon mår av att ha en hel familj att luta sig emot.

Igår åkte vi till den nya skolan för att hälsa på fritids. FiaLottan var spänd och nervös och höll mig krampaktigt i handen. Jag log och peppade henne medan jävulen på min axel återigen började viska anklagande ord i mitt öra. Vad har du gjort? Ser du hur hon mår..?

Vi promenerade in på den stora gårdsplanen och en fritidsfröken kom emot oss med ett stort leende på läpparna. Hon hälsade oss välkomna och berättade hur roligt hon tyckte det var att FiaLottan skulle börja i deras skola. Att hennes fritids till största delen bestod av tredjeklassare, precis som FiaLotta och att lokalerna låg precis brevid hennes klassrum.

Fritidsbarnen som var där närmade sig nyfiket vår lilla grupp och fritidsfröken presenterade oss för dem.
- Vilken klass ska du gå i? frågade ett av barnen och vi svarade att det inte var bestämt ännu.
- Hoppas du ska gå i B som jag!
- Neeej, i A, JAG går i A!

Sedan började barnen tjattra och FiaLottan log blygt men släppte taget om min hand. Barnen pratade i mun på varandra och till slut sade fritidsfröken:
- Ni kanske kan visa henne runt?
- Jaaaa, vi tar hand om dig, ropade barnen och drog iväg med min dotter.

När jag fått all information kom barnen tillbaka och bönade och bad att deras nya kompis skulle få stanna till lunch. Min dotter log sitt allra lyckligaste leende och knövlande in en papperslapp i min hand.
- Ta hand om den där, det är ett telefonnummer jag behöver! sade hon innan hon sprang iväg igen för att upptäcka nya saker i skolan som kommer att bli en stor del av hennes vardag.

Jag lovade att hämta upp henne några timmar senare och när jag satte mig i bilen hade jävulen på min axel tystnat. Istället sträckte jag på mig i insikt om att beslutet var rätt. Jag hade vågat göra en förändring som skulle gagna även henne. Hennes gamla klass och skola är inte helt utan problem. Hon har aldrig klagat för bråk och stökiga killar har varit en del av hennes vardag. Men jag har funderat över hur bra en sådan vardag egentligen är. Förhoppningsvis ska allt bli bättre här. Hur det en blir så får hon i alla fall som hon vill. Som hon tjatat om så länge. Hon får bo med alla tillsammans.  Mikke, Tjohalian, hon och så så jag.

När jag körde förbi vårt nya hus vecklade jag upp lappen hon stoppat i min hand. Där, men spretiga bokstäver skrivet av med gul penna som luktade citron, där stod hennes första telefonnummer till en ny kompis i vårt nya hemområde.

Och när jag hämtade henne några timmar senare skuttade hon in i bilen och sade:
- Åh mamma, nu läääängtar jag till skolan!!

Hon kommer att klara sig bra där.

Mäklaren har varit här för att fota Mikkes lägenhet. Därför har gårdagen och dagen till största delen ägnats åt att skapa ett hem i kaoset som blir när för många ska få plats i för liten lägenhet.

Det är andra gången på kort tid jag håller på med detta och jag börjar vara less. Jag vill inte skapa hemtrevnad, jag vill riva ned. Jag vill plocka in i lådor och flytta allt till dess rätta plats. Vi bor inte här längre. Fysiskt befinner sig våra kroppar här men mentalt är vi redan i huset som vi har köpt.

Men var sak har sin tid och därför har jag fyllt garderober med lådor, kvarvarande lister och tvättställningar. Jag har bäddat och rättat till gardinerna, plockat undan två ton skrot i flickornas rum. Jag har puffat kuddarna i soffan och reslutatet blev ett hem, för någon annan än oss. Förhoppningsvis.

Men nu är jag kräkless och drar till stan för att se på Sex and the City med lillasyster. Jag ska njuta av deras skor eftersom alla mina (utom bara endast ett par) ligger längst ned i garderoben under en hög av andra saker.

See ya

Det var på tiden.. men nu är de uppe. När vi maratonrenoverade Mikkes lägenhet för drygt ett år sedan så blev en sak kvar. Tak- och golvlister. I början fanns inte pengarna, sedan fanns inte viljan. För det som inte åtgärdats efter första månaden blir sällan gjort. Vår väninna Anna-Maria levde ett antal år utan dörrfoder OCH lister. Anna-Maria är en ordningsam kvinna som är mån om det estetiska. Om hon glömmer avsaknaden av lister så kan man inte begära att bohemen Mikke ska göra något annat.

Våra vänner Håkan och Maria har en helt annan lösning på problemet. Allt görs på en gång och ingenting lämnas till morgondagen. Vi har aldrig fått äran att bli inbjudna till deras flyttningar, men rykten går om att allt flyttas OCH packas upp samtidigt. Att lämna en lägenhet olistad är för dem otänkbart, men då är de också experter på flyttar.

Av denna anledning har speciellt Maria mått nästan fysiskt dåligt över att lägenheten de tapetserade så fint saknar pricken över i:et. Därför våra vänner, här kommer en bild som kan lugna era sinnen:

Allt är färdigt förutom en liten stump i ytterhallen, dit räckte inte listerna men vi lovar på heder och samvete att köpa mer. Lägenheten ska ju säljas och vi är inte de första som gjort hemmet klart precis innan försäljning.

Övrig tid av dagen har vi städat och packat. Vi har rensat bland Mikkes lådor och packat ned det som inte behövs på ett tag. Vissa inslag av förvåning har dock funnits, för vem trodde att Mikke ägde något av detta?:

Jag har länge sett fram emot att "träffa släkten". Ni vet det där mötet som ofta kan vara både nervöst och stelt. Men eftersom jag har kännt Mikke i evigheter och för länge sedan träffat hans närmaste familj, så var mötet med resten av släkten ingenting att gruva sig för.

Tvärtom, i många år har jag funderat över hur det egentligen är ställt i min käre pojkväns hjärna. Arv och miljö formar en person och jag var nyfiken på att se vad som har fått honom att bli den han är.

Jag fick många av svaren i helgen. Under Fredagen åkte vi runt i Arjeplog och Laisvall för att se hans barnoms trakter. Han visade gruvan och vägarna där han som liten cyklade ikapp med sina kompisar. Masten som han som sexåring klättrade uppför tillsammans med de ca 10 år äldre morbröderna. Han berättade hur han fick lova att inte skvallra, och därmed följa med på äventyr som skulle ha fått varenda förälder att dö i hjärtinfarkt. Om de hade vetat något vill säga.

Uppväxtmiljön var ganska lik min. Jag tillbringade min barndom i Vilhelmina som också är ett litet samhälle i norrlands inland. Vi gjorde ungefär samma saker, klättrade på stenar, lekte i små skogar kring bostadsområdena och samlade på grodor/grodyngel m.m

De största svaren fick jag dock när jag träffade dessa berömda morbröder. Den äldre av dem vägrar att gå till doktorn när han är sjuk. – Äh, sjukvården är till för dem med verkliga problem blir alltid svaret och jag har inga problem med att minnas var jag har hört det förr.

Samme morbror blir fasligt sjuk dagen efter fest och brukar gå under smeknamnet "våg-rätarn". Han har fått en starkt konkurrent till detta namn..

Den yngre morbrorn och tillika helgens brudgum lyckas aldrig komma i tid till någonting. Oavsett om det gäller dop eller begravningar så sladdar han alltid in på parkeringen och tittar lika förvånat på sina stressade närstående när de funderar över varför han inte är i tid.
- det är lugnt, jag är här nu! säger han och ler det där leendet som också han fört vidare till Mikke. Det där som gör det så svårt att bli arg någon längre stund. Som förmodligen har räddat både morbror och systerson från väldigt mycket genom åren.

Så svaren fanns där, han har att brås på och kan inte rå för sin pratglada, sociala och svårt förvirrade personlighet. Och nej Mikke, jag har inte ändrat mig...

Bröllopet i sig var väldigt trevligt och fantastiskt vackert. 180 personer deltog på festen. Flickorna var uppklädda och fina i håret. De njöt av festligheterna och kvällen blev sen innan de tog sig i säng.

När vi vuxna intog sängen hade natten ljusnat. Söndagens ljus var obehagligt skarpt för en Mikke som mest satt och ojade sig. Allt har ett pris och ju roligare natt, desto dyrare är efterräkningen.

Mikke i sitt rätta element. Om det sedan är omgivningen, kostymen eller båda två får ni avgöra själva

Längst upp i masten… dit upp klättrade han före han ens börjat skolan. Tack gode gud för att FiaLotta inte har några morbröder…

Ibland förbannar jag det faktum att jag inte kan mobilblogga. Detta hände även på Torsdagkväll då vi körde upp till Arjeplog. Fyra flickor fanns i bilen, de tre yngsta blev kissnödiga. Den enda människan av hankön satt vid ratten och fick uppgiften att stanna så att flickorna kunde göra sina behov.

Norrland i allmänhet och Arjeplog i synnerhet består till största delen av skog. Mikke gasade på och stannade vid vad han ansåg vara ett bra ställe för kissnödiga flickor.

Ett jäk*a kalhygge…

Jag skrattade så jag grät när flickorna fnittrande tog sig längre och längre upp på det öppna fältet. Till slut såg vi dem som tre små siluetter i horisonten och Mikke frågade mig förvånat vad de höll på med.

- De försöker hitta något att gömma sig bakom, fick jag fram mellan skrattattackerna.

DÅ gick det upp för min käre sambo att en bra naturtoalett för homosapiens hankön är det absolut sämsta för den kvinnliga motsvarigheten av vår art.

En rapport om resten av helgen kommer senare. Bröllopet var nämligen så trevligt att det tog ordentligt på krafterna. Mikke sover redan, det är lätt att vara partyprins men mindre roligt att vara "the king of hangover"

(Skogarna i Arjeplog)

Min mamma kan inte tanka en bil. Min mellansyster är lika handikappad även om de förmodligen protesterar högljutt när de läser detta. De KAN, de VILL bara inte.. om de inte absolut MÅSTE. Jag hävdar att de haft ett alldeles för bra liv.

Om man lever själv måste man tanka bilen och byta säkringar. Men man måste även ensam stå för alla beslut och uppgifter. Vad som än ska göras så måste en singel göra det själv.

Detta är en av många fördelar med tvåsamheten, att kunna hjälpas åt med både stora beslut, men även med allt som hör vardagen till. Jag har upptäckt hur mycket lättare livet är när man behöver göra hälften så mycket för dubbelt så roliga saker.

Men jag kan om jag måste och idag var en dag då jag uppskattade det jag lärt mig under mina fem år som singel. Vi åker till Arjeplog ikväll och Mikke jobbar till 20.00

Idag har jag därför lagat lunch och middag till barnen, skjutsat flickorna till badhuset och hämtat dem några timmar senare. Jag har hämtat Tjohalians kusin och en karta till festplatsen vi ska besöka i helgen. Jag har lämnat tillbaka kläder jag inte behövde på stan, köpt leggings till tjohalian och tagit en fika med Eva. Jag har handlat den sista maten som behöver till helgen och fixat mackor till resan. Dessutom har jag packat till oss alla fför vardag och fest under helgen. Då och då har Mikke ringt och frågat min åsikt om toalettskåp och toastolar vi eventuellt skulle behöva till vårt hus. Ska skåpet vara vitt eller björk? Vitrin eller vanligt? Frostigt eller ickefrostigt?

Nu är alla beslut tagna. Väskor och mat är packade och jag ska sätta igång kaffebryggaren för att fylla termosen inför färden upp till Norrbotten. Det blir med andra ord tyst på bloggen under helgen.

Hasta la vista

Till helgen är det dags för att besöka Argeplog eftersom Mikkes morbror ska gifta sig. Därför har det inhandlads kläder av allehanda slag. Mikke var inga problem, min rallyshoppande pojkvän hittade en kostym på tio minuter. FiaLotta hittade en slips hon tyckte skulle passa till.
- Den tar vi, sade Mikke och sedan var saken klar. Shoppingen var som vanligt slut innan den ens han börja.

Tjejerna däremot var en prövning. Till och med en shoppingveteran som mig var kallsvettig efter några timmar på stan tidigare i veckan. Tjohalian vill ha coola kläder och har väldigt bestämda åsikter om vad som är coolt och vad som är iskallt. De två orden borde ha samma betydelse men det är precis tvärtom.

FiaLotta vill vara som Tjohalian eftersom hon ser upp till sin nyvunna storasyster. Det vill inte vi och meddelar gång på gång att kläder inte köps av samma modell. Flickorna blir sura som ättika. Dessutom har FiaLotta fram till nu varit enda barnet och aldrig behövt jämföra sig med några syskon. Det kommer att bli lättare med tiden, men det tar lite tid att vänja sig.

Och jag som aldrig förr behövt tampas med jämförelser och coolhetsfaktorer blir kallsvettig av alla diskussioner. Till slut hade i alla fall olika kläder inhandlats till flickorna och jag kunde slutföra en av de mer mödosamma shoppingturer jag varit med om.

- På Onsdag ska jag gå på stan SJÄLV, sade jag när jag rasade ihop i soffan på kvällen. Och så blev det.

Idag har jag vandrat omkring på stan i fem timmar. Jag har hittat kläder till mig själv, druckit kaffe och strosat runt. Jag vilade benen hos frisören medan jag fick mitt nötta sommarhår klippt. Efter shoppingrundorna med mina älskade familjemedlemmar var en lång och ensam shoppingtur en enda lång njutning.

Men jag hittade inga skor och detta börjar bli ett problem. Skor köper man när man är arg, orolig, ledsen eller frustrerad. Det är åt helvetet att jag aldrig får köpa skor nu för tiden.

Jag, FiaLotta och Nero tillbringade som sagt några dagar i stugan uppe i Kalix. Jag lyssnade på ljudböcker och gick promenader medan FiaLotta fiskade med morfar och min morbror och klättrade på stenarna vid vattnet. Nero njöt av att kunna bada när han ville och tog sig en tur i vattnet då och då.

På Fredag anlände Mikke och Tjohalian och på Lördag drog vi vidare mot Boden. Nero fick stanna kvar i stugan medan vi blev nybyggare för en dag på Western Farm. Vädret var fint och sällskapet var ännu bättre. Jag tänkte på förra gången jag och FiaLotta besökte western staden. Då var det bara hon och jag under en tid som var ganska jobbig framförallt för henne och därmed även för mig. Nu var det annorlunda, mitt barn är mycket lyckligare och även jag. Både för att livet lugnat ned sig men framförallt för att jag har Mikke vid min sida.

Vi tog bilder av oss alla iklädda nybyggarkläder och ytterligare en bild av tjejerna som indianflickor. Vi åt god mat och tittade på showerna som avlöste varandra. En av dagens höjdpunkter var när en cowboy skulle lära en cowgirl att gå med stil.
- Titta på de där coola tjejerna som sitter där, såå ska man vara, sade cowboyen och pekade på Tjohalian och Fialottan. Flickorna fnittrade hysteriskt.

En annan var när Mikke skulle förklara varför han inte sköt till sig något pris på skjutbanan.
- Titta, jag sköt en rund ring, om tavlan hade suttit rätt så hade jag hamnat mitt i prick…
Bortförklaringarnas man…

När dagen var slut åkte vi till hotell Bodensia och checkade in. Vi bastade och duchade bort westernstadens damm innan vi gick ut för att äta. Maten var god och vi promenerade hemåt under solen.

Söndagen ägnade vi på Nordpolen. Flickorna badade fem timmar i sträck med en påtvingad lunchpaus på 45 minuter. Mikke badade eukalyptus-ångbastu i sammanlagt drygt 3 timmar. – Jag fiser eukalyptys sade han när vi några timmar senare anlände till stugan i Kalix för att få en väldigt god middag samt hämta Nero.

Klockan var drygt 23.00 när vi rullade in i Skellefteå efter en väldigt mysig helg.

P.S Mikke sitter brevid och har försökt sig på att skriva ett inlägg om kvällens smörgåstårta hos dagens födelsedagsbarn. Tyvärr har datorn hakat upp sig så han hälsar på sitt vanliga timida sätt att: pipjä*pip*fi*pip*-datorn har hängt sig så det blir inget pip pip pip-inlägg

Bloggen har varit stängd ett tag för semester. Vi har ägnat oss åt trevligheter och vila. Vi har badat, besökt SM i hundkapp samt hundutställning på brukshundklubben. En av våra vänner har hoppat fallskärm i strålande sol. I mitten av veckan åkte jag, FiaLotta och Nero upp till mina föräldrar i Kalix för att koppla av i stugan.

I Fredags kom Mikke och Tjohalian upp och vi tillbringade en mycket trevlig helg i Kalix och Boden. Dessa bilder kommer imorgon.

Nu – sängen