Anna & livet

FiaLotta är hemma och jag har semester. Kan livet bli bättre? Det är en speciell känsla att cykla hem efter sista arbetsdagen, en frihetskänsla som är som störst de där första självande sekunderna av ledigheten. Semestern är aldrig så lång som då, när man har allt kvar.

FiaLotta var lycklig över att vara hemma igen, att året av godislöfte dessutom är slut gjorde inte saken sämre. Vi gick till banken och tog ut hennes belöning på 1000 kr.
- Jag vill ha dem i tjugor, deklarerade hon bestämt och banktjänstemannen gjorde henne till viljes. Sedan gick vi till kiosken och köpte en kexchoklad som min übersnåla dotter försökte få mig att betala. När det inte gick tog hon med bekymrad min upp en 20-sedel och sade: – Nu är en tjuga borta!

Resten av dagen har vi ägnat åt lunch, besök på kollo hos tjohalian, påhälsning hos Neros valpar, middag på Olearys och premiär för en av dotterns sommarfavoriter nämligen kvällsdopp i Falkträsket. Dagen har varit trevlig och jag låter bilderna tala för sig själv:

Sista barnlediga kvällen på mycket länge är till ända och vi har ägnat den åt sådant som passar bäst utan barn. – Bilkörning

Vi körde runt bland byarna, tittade på ängar och åkrar samt svängde förbi Vallenfolket för en kopp kaffe. Sedan körde vi vidare på små slingriga, grusiga vägar medan solen gick ned över ängar och vatten.

En dag kvar och solen lyser därute!!

En uppstigning, sedan är det semester.

Inte en sekund för tidigt eftersom jag håller på att mögla bort här uppe i byråkratins korridorer.

Det är en sådan där dag idag. En dag när ingenting känns speciellt roligt. När tankarna inte går att vända åt det positiva hållet, när nuet känns meningslöst.

Jag är trött och less på jobbet och vill spola fram tiden till Fredag. Då får jag semester och då kommer FiaLotta hem från sin pappa. Då har hon varit borta i fem veckor, då är hon tillbaka igen och jag saknar henne mer än någonsin just nu. Veckorna har gått bra, både för henne och för mig. Jag har haft Mikke och och vi har haft trevliga barnlediga veckor. FiaLotta har haft fullt upp hos sin pappa och tiden har gått ganska fort.

Allt har gått bra men nu vill jag ha hem henne till oss. Jag vill se hennes glada ansikte, höra hennes röst och framförallt: Ha henne hemma.

Och jag vill ha semester. Lunken på jobbet bland tomma korridorer gör mig deprimerad. Ingenting händer och trots att jag klagar när det är hektiskt så är det här ännu värre. Tystnaden dödar arbetsglädjen och nu har det varit tyst i fem veckor. Ingenting händer, ingen är där och dagarna är segare än sirap. Minuterna segar sig fram, minuterna till Fredag då dottern kommer hem och jag får stämpla ut för 3,5 veckas semester.

Snart, imorgon är det bara en dag kvar

Nu har vi det på pränt. Nu finns ett skriftligt avtal, betalt handpenning och "till salu"-skylten är nedtagen från huset. Nu har vi gjort ett av de största köp man gör i sin livstid. Nu är vi stolta och lyckliga husägare.

Vi träffades på banken tillsammans med köpare, mäklare och en stor bunt papper. Efter att massor av paragrafer hade gåtts igenom och godkännts så kunde vi sätta våra kråkor på den stora luntan papper. Man måste skriva sitt namn 9 gånger för att få igenom ett köpekontrakt och det papperslösa samhället är längre bort än någonsin.

Sedan tog vi en snabb kopp kaffe på stan innan vi gick till banken och skrev vårt namn ytterligare några gånger. Den här gången gällde det handpenningen som skulle föras över till säljarens konto. Vi fixade även servicekonton och sparkonton som riktiga vuxna människor gör.

När det var färdigt gick vi till Vegas och firade med Löjromstoast/räkcoctail och oxfilé. Det är nämligen inte alla dagar man köper hus och sådant ska firas. Vi pratade på om hus och renoveringar medan en familj satt några bord bakom oss och åt under tystnad. Det var en sådan där familj som hade förlorat orden. En familj där alla samtalsämnen redan var averkade och jag hoppas att vi aldrig blir som dem. Å andra sidan är risken obefintlig med våra otaliga vadslagningar och diskussioner om allt och ingenting samt Mikkes välsmorda munläder.

Mellansyster ringde och bjöd oss på loppis enbart tillägnat oss. De rensade i förådet och vi åkte dit för att frossa i lampor som vi kommer att behöva och lite annat som också kan hjälpa till att fylla upp vårt gigantiska hus med rymliga rum till oss alla, hobbyrum, tvättstuga, gillestuga, bastu och verkstad.

Men först ska det frächas upp. Tak och några väggar ska målas. Två rum ska tapetseras och nya vitvaror ska in. Två lägenheter ska flyttas ut och städas och en hektisk höst väntar oss. Den 15 september får vi nycklarna och alla som vill hjälpa till är mer än välkomna. Som tack får ni en kulinarisk middag och fri sprit på inflyttningsfesten

Det är helg och för första gången på länge är vi alla samlade. Tjohalian har haft kalas och FiaLotta fick komma hem för en kväll för att fira och sova med oss en natt. Kalaset gick bra efter en katastrofal inledning. Kvarterslokalen som jag bokade för flera veckor sedan var upptagen. Bokningssystemet hade av någon underlig anledning glömt bort min bokning och 20 minuter före kalasets start stod vi utan lokal.

Lyckligtvis har vi fortfarande två lägenheter och därför flyttade vi kalaset snabbt till min lägenhet. Barnen lekte och åt pizza och kvällen slutade i dur och inte i moll.

Nu sover alla runtomkring mig. Barnen i rummet bakom mig, Nero drömmer om lyckade jakter och Mikke har somnat i soffan. Jag sitter uppe och lyssnar till lugnet av allas fridfulla andetag och ska snart göra dem sällskap.

Imorgon ska det packas i min lägenhet och listas i Mikkes. Vi besktigade huset i veckan och det gick bra vilket betyder att vi förhoppningsvis kan skriva kontrakt till veckan.

Kvällen började så bra. Middagen stod i princip på bordet när jag kom hem efter ytterligare en trist dag på jobbet. Mikke hade lagat en väldigt god kycklingrätt med tacosås, lök och annat gott. Kaffe fanns också färdigt och när vi skulle sätta oss och äta så sade min då så goa pojkvän.
- Har du några önskemål för kvällen? Jag tänkte få krossa dig i discgolv alternativt minigolf!!

Jag vet ju att uttrycket bara är ett sätt för mig att gå med på vad som helst. Utmaningar tar man alltid på allvar och naturligtvis skulle jag vinna. Att jag inte spelat minigolf på 15 år har ingenting med saken att göra. Inte heller att jag averkade 3 hektar skog förra gången jag spelade discgolf. Alla människor är (som i illustrationen till vänster) resultatet av sin egen självbild och just då var jag oslagbar.

Vi började med en glass på den omtalade kiosken i Bergsbyn. Där säljer de glassar som inte är av denna värld. Det är gigantiska, groteska och människan som är en snål varelse vallfärdar till kiosken för att frossa i mjukglass. Så gjorde även vi.

Discolfen slöts ut efter att vi körde förbi och insåg att banan var upptagen av bra mycket mer professionela spelare än oss. Scandinavian Open börjar där imorgon och framför klubbstugan gjorde man sig iordning för festligheter. Vi smög därifrån och styrde kosan mot minigolfbanan utanför stadens badhus.

Det började bra. Jag var bara några slag efter och tänkte i mitt stilla sinne att: "Det här var ju inte så svårt". "Snart får han stryk trots att han vuxit upp på minigolfbanan."

Sedan gick det sämre och trots solen så mörknade kvällen i mitt inre. Vissa av banorna hade  nämligen som livsuppgift att göra just mitt liv till ett helvete och Mikke log medan jag svor. Det hela slutade med att han vann med 45 slag mot mina 68. Till mitt försvar bör sägas att:

1. Jag spöade honom på två banor.
2. Min boll var röd, röda bollar suger
3. Handtaget på min klubba var något trasigt vilket gjorde att den inte gled rakt genom luften.
4. Mikke hotade med självmord och därmed en faderslös dotter vilket gjorde att jag inte hade hjärta att vinna över honom.
5. Jag hade styrketränat efter jobbet och var därmed något darrig i armarna.

Men nästa gång hjälper inga hot eller fagra löften. Då ska han inte får vinna med mer än 15 slag, och nästa gång 10.. och sedan 5. Efter det är jag ikapp och förbi

Jobbet har gått in i sommarstiltjen. Ingenting händer och ingen är där förutom tre stackars tekniker vid bildskärmarna. Vi tar hand om det dagliga underhållet och försöker få tiden att gå så gott det går. Men det är trist och jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men jag börjar längta till det höga tempot och snabba kasten.

Det var meningen att jag skulle träna efter jobbet men någonting roligare dök upp. Mikke vibrerade på MSN om en motorcykel som man kunde provåka hos en av stadens MC-återförsäljare. Jag cyklade hem och min vibrerande pojkvän såg ut som ett barn på väg till godisaffären för vi skulle åka motorcykel och det var inte vilken MC som helst. Det var en VFR-nånting och när jag frågade vad det var så studsade hela Mikke för jag förstod inte storheten i det hela påstod han.

Det kanske jag inte gjorde eftersom jag aldrig någonsin har åkt motorcykel tidigare. Jag är uppväxt i de lappländska fjällen och har avverkat massor av mil på skoter men aldrig satt min fot på en motorcykels fotpinne.

Vi åkte förbi tjohalians mamma för att låna en hjälm och styrde sedan kosan mot Mikkes nirvana och motorcykeln som hette VFR-nånting. Den var röd och fin och motorcykelhandlaren styrde ut den efter att vi skrivit på att betala med vårt liv ifall en skråma uppdagades på den efter färden. Sedan satte vi oss på vrålåket och min motorcykeloskuld togs när Mikke tog oss runt staden och längs landsvägar.

Jag upptäckte två saker på min jungfruresa:
1. Det är precis tvärtom mot för att köra/åka skoter där man parerar körningen genom att luta sig åt andra hållet. Nu skulle man helt plötsligt följa med i lutningen vilket kändes helt omvänt.
2. Man måste lita på sin förare och därmed följa med i lutningar och uppväxlingar. Det senare tog ett tag för  ett kontrollfreak som mig att acceptera. Efter en stund insåg jag dock att det inte fanns ett skit för mig att påverka och jag fick helt enkelt förlita mig på Mikke som förare.

Han levde upp till förtroendet och färden var ljuvligt. Vi körde längs landsvägar och förbi bilar. Vinden ven och det var varmt och sommar och sol. En underbar frithetskänsla.

Resten av kvällen har vi ägnat åt kaffedrickning. Första och andra koppen intogs hos Neros valpar och den tredje/fjärde koppen dracks hos tjohalians mamma när vi inspekterade deras köksbyggarbestyr.

Så magen är full av kaffe och kvällen är sen. Imorgon väntar ännu en långtråkig arbetsdag i sommarstiltjens döda korridorer.

Vi fick se solen igår – för en liten stund. Det var dock en passande kväll för den blygsamma solen att hälsa på eftersom vi ägnade kvällen på stan.

Vid älvskanten ligger en liten restaurang och flyter på somrarna och dit styrde jag och Mikke våra cyklar efter att han avslutat arbetspasset för dagen. Vi fick ett bord precis vid vattnet och åt god mat medan vi diskuterade vad vi skulle göra om vi vann alla miljoner man kunde vinna på den V75-kupong vi hade införskaffat.

Skulle vi jobba kvar? Vad skulle vi göra istället? Skulle vi vara lyckligare? Vi kom fram till att jobben förmodligen skulle få söka ny personal, att vi ville resa och uppleva nya saker. Att jag ville starta vissa företag som jag alltid drömt om och kanske också skriva en bok. Och att vi förmodligen inte skulle bli lyckligare för lyckan sitter inte i pengar. Men att vi skulle har roligare.

Sedan betalade vi notan och gick vidare på bio för att se "The happening". Filmen handlade om när naturen bestämde sig för att försvara sig mot människan. Den kallades thriller men hade vissa skräckfilminfluenser och filmen var godkännd av mig, men inte mer.

När vi cyklade hem hade det börjat skymma och sommaren börjar övergå till sensommar. Det är inte dagsljus mitt i nätterna nu, mörkret är på väg men först ska FiaLotta komma hem och vi ska ha semester.

Vi vann ingenting på V75 och miljonerna lyser med sin frånvaro, men kvällen var väldigt mysig och trevlig. Nu har Mikke återgått till jobbet och jag ska fortsätta min väg mot att packa ned mitt hem i flyttkartonger.

Nu börjas det.

Igår fick vi klart med köpare av min lägenhet. Därmed kan vi påbörja packningen av ett av våra hem. Det är inte en sekund för tidigt eftersom vi de kommande månaderna ska flytta ur två hem, renovera ett hus och flytta in i det. Det kommer att bli en hektisk höst eftersom arbetsbelastningen inte ser ut att minska på jobbet.

Därför åkte jag förbi Mikke på jobbet idag och inhandlade ett antal flyttlådor. De vi har är utslitna, för många har flyttat för ofta på alldeles för kort tid den senaste tiden.. Men nu är det slut med det, en flytt till bara.

Så jag packar medan solen skiner genom fönstret in i min lägenhet som jag förälskade mig i för ett år sedan. Vissa av tavlorna hann inte ens bli upphängda och nu åker de ned i lådor igen. Det var ingenting jag i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig för ett år sedan.

"Life was like a box of chocolates. You never know what you’re gonna get"
(Forrest Gump)

Man växer med uppgiften.

Det är det enda svar jag har på frågan som jag ställer mig själv.
För ett år sedan tog jag det för mig oerhört stora steget till att flytta från min gamla trygga tvårummare till en större men dyrare lägenhet. Jag har varit feg i min trygga vrå för ingen vet vad man får, men alltid vad man redan har. De risker jag tagit tidigare i livet har bestått av djupa gropar som jag själv har grävt och sedan självmant hoppat ned i. Sådant får en att tänka efter och jag har tänkt, och sedan aldrig vågat.

Och vips så står jag här helt plötsligt med sambo och snart ett hus. Jag räknar räntor som om det vore min huvudsakliga livsuppgift. Jag diskuterar Villaförsäkringar med banktjänsemän och inflationen med mina kollegor. Jag borde hyperventilera nu, borde sitta i ett hörn med kallsvetten drypandes omkring mig.

Men ingenting skrämmer mig längre, jag är inte rädd och jag vet inte varför. Kanske på grund av att livet börjar falla på plats. Att bitarna ligger där de ska och att jag inte ser några obehagliga skarvar i pusslet där jag går. Det ser fint och jämt ut och ser ut att hålla i en livstid. Jag funderar på om jag borde oroa mig för min brist på oro, men det vore dumt. Jag har oroat mig tillräckligt i mitt liv och det finns en medelväg mellan gropgrävning och absolut feghet.

Jag har funnit den nu och i veckan blev lånen klara på banken. När bankkvinnan tittade på kalkylen över våra inkomster och kommande huslån så frågade jag henne i ett plötsligt anfall av panik:
- Visst har du sett värre kalkyer än den där?

Hennes direkta och stora skratt blev svaret på min fråga och jag kunde återgå till lugnet inför framtiden. Återgå till pantbrev, handpenningslån, husbesiktningar och försäkringar.

Sådant där som egentligen bara tillhör vuxenvärlden. Inte mig. Inte oss.

Men jag antar att vi växer med uppgiften trots att vi aldrig kommer att bli vuxna. Inte på riktigt. Inte som våra föräldrar som är jättevuxna medan vi fortfarande slamsar på med vadslagningar och fnittrar hysteriskt åt saker som vuxna inte borde fnittra åt.

Lyckligtvis finns det många ickevuxna vuxna därute med hus, bolån och villaförsäkring. Kan de så kan vi, det är jag säker på.

Den här dagen försvann i ett nafs. Förmodligen för att jag sov bort halva dagen och vaknade klockan 13 till frukost på sängen.

Sedan åkte vi tillsammans med Highlander till Auktionskammaren för att se på när möjliga och omöjliga saker auktionerades ut. Affärsidén är genial. Gamla människor samlar på sig en grotesk hög med skrot. När de dör köper auktionsförättaren hela dödsboet och auktionerar ut grejorna till människor var livsuppgift verkar vara att samla på sig en alldeles egen grotesk hög med skrot. Sedan dör de och ytterligare en auktionsförättare blir rik på samma skrot.

Vi satt i flera timmar och tittade på skådespelet samt förundrades över priserna på vissa av sakerna. En rejäl bokhylla gick för 20 kronor medan en horribelt ful glaslampa med krusiduller från 80-talet såldes för 500 spänn. Vi hade tänkt köpa en säng till FiaLotta som är i behov av en ny. 400 kronor var vi villiga att ge för en begagnad säng. Vi fick ge oss direkt, var inte ens i närheten då sängarna (2 stycken) gick för två tusen två hundra jäkla kronor.

Dagen var dock trevlig och vi kommer absolut att åka dit igen. Det blir ännu roligare då vi har flyttat in i huset och vet vilket typ av skrot vi ska samla på oss.

P.S Den som väntar på Mikkes utlovade blogginlägg om huset får vänta ett tag till "Mr NoStress" hälsar från andra sidan soffan att han inte har rätta "Go-et" i sig just för tillfället:


Men haf förtröstan, när han har kommit till slutet av favoritsidan blocket.se så kan vi nog se fram emot ett inlägg värt namnet. 
(Den som säger att tjejer är mästare på att fönstershoppa har aldrig sett Mikke kolla Blocket..)

Landskamp Sverige-USA

Dagens middag: Grillade BBQ hamburgare med rökig smak. Fantastiskt gott och vi kan väl passa på att önska maträttens modersland grattis på "födelsedagen"

Grillade BBQ-hamburgare 
2 pers

400 g köttfärs
2 vitlöksklyftor
1 Ägg
1 msk BBQ Sauce Smokey hickory (CajP)
Tabasco
Salt
Svartpeppar
American BBQ Sauce Sweet & Smoky

Tillbehör:
2 Skivor Cheddarost
Sallad
Tomat
Gurka
Röd Lök

Blanda alla ingredienser utom American BBQ Sauce. Forma till stora hamburgare och lägg på grillen. I slutet av grilltiden penslas BBQ saucen på biffarna. Servera i stora hamburgebröd med cheddarost, sallad, bifftomat, gurka och lök

Sökandet är förhoppningsvis över. Mikke har ett färdigt inlägg klar i huvudet om detta och kommer att berätta om detaljerna i sin blogg, så snart "Mr No stress" har tagit sig tid vill säga.

I korta drag kan jag säga att vi har hittat vårt hus och fått "ja" från säljarna. Nu återstår bara ett antal besök på banker, utgifter för besiktningsman och en nervös väntan innan vi får sätta vår signatur på kontraktet och därmed hindra säljarna från att ångra sig.

Det är två veckor kvar innan vi kan känna oss lugna och jag hoppas att ingenting händer. Att solen lyser från en klarblå himmel och ingen vill köpa hus. Eller att besiktningsmannen inte hittar några gömda lik i stommarna på huset. Det vore väldigt o-trevligt.

För vi vill bo där tillsammans med våra barn. Hela huset är redan möblerat i våra drömmar och det kommer att bli så fint. Vi kommer att må bra där, ännu bättre än vi gör nu. Om det nu är möjligt.

Det kan tyckas vansinnigt att köpa hus när förhållandet bara är tre månader ungt. Men relationen är äldre än så och jag är säker på att Mikke är mannen jag vill leva mitt liv med. Detta gör att jag inte är orolig då jag är mästare på att nojja över allt som har med relationer att göra, men inte hittar något att nojja mig över nu. Nog skulle vi kunna vänta men ska man räkna tiden alla har talat om för oss att vi "är ihop men vet inte om det ännu", så är det hög tid att hitta ett gemensamt boende.
;-)

Det finns även praktiska orsaker, som räntor som går upp och bostadsrättspriser som går ned vilket gör att det är hög tid att sälja om man vill tjäna lite pengar på sin bostadsrätt, eller åtminstone få tillbaka pengarna. Att köpa en större bostadsrätt är oekonomiskt så de fortfarande kostar multum i insats med höga hyror på detta. 

Så visst är det vansinnigt, men helt rätt och det klokaste vansinniga beslut jag någonsin har fattat.

Den här dagen är en bra dag..

En väldigt jättemycket bra dag