Festivalen plockas bort nedanför mitt fönster. Kvar finns bara en massa skräp men förmodligen en del minnen hos stadens befolkning. Jag undrar hur många löften som gavs under festivalnätterna ljus.. och hur många som bröts. Hur många drömmar som besannades och hur många som krossades. Hur många förhållanden som bröts och hur många som tog sin början.
Och om man inte ska vara så filosofisk… Det är en jäkla massa pinnar i ett tält som detta…
Helgen är över. Min svåger som har fyllt år i veckan hade fikabjudning med sommartårta och goda kakor. Min gravida syster kämpade med en ond rygg och liten son. Lyckligtvis har hon sin sambo men jag inser i vilken helt annan del av livet de är jämfört med mig. Små barn och ett till på väg, hus och jobb och allt som ska göras därtill. Jag beundrar dem.
Tårtan var god och likaså kakorna. Min svåger fick otroliga presenter… en träbänk och delar till sin nya . Utan att överdriva kan jag säga att jag inte delar min svågers intressen, för han blev faktiskt glad för sina presenter. Själv skulle jag ha tagit paketen som en förolämpning…
Systersonen fick också preseneter, inte för att han fyllde år utan för att han var söt. Han hittade en ryggsäck och en vattenleksak bland papperen. Det senare var morfar lika förtjust i men innan kalaset var slut hade både vuxna och barn sprungit förbi de vattensprutande tentaklerna. Systersonen och morfar var lyriska.
Efter att Mikke jobbat klart besökte vi syster och svåger ännu en gång. Mikke missar inte ett kalas och tårta var sparat till honom. Nu är det kväll och Söndagsdepressionen gör sig påminnd. Helgen är slut, karusellerna har åkt vidare och dottern är inte här. Tomrummet hon lämnat efter sig är större än någonsin ikväll. Jag saknar henne och det känns som evigheter innan hon är hemma igen.
Någonting har hänt med mig och det gick snabbare än jag hade beräknat. Helt plötsligt tycker jag det är jobbigt att köra bil och åker gärna brevid när Mikke kör. Pumpa däcken känns besvärligt och när dotterns cykel får punktering är det givet vem som ska laga – och det är inte jag. Idag, när jag och flickorna besökte festivalen så väntade jag tills Mikke hade slutat jobba innan vi på allvar intog karusellområdet. Då slapp jag nämligen åka så mycket och bli yr i huvudet.
Förr var det inga diskussioner, jag tankade och körde bilen och lagade punktering och spikade upp tavlor. Och jag åkte alla vidriga karuseller med min karuselltokiga dotter. För vem skulle annars göra det? Karusellerna var det ultimata tecknet på äkta kärlek till sitt barn, för fy vad jag har mått illa i mina dagar medan dottern har skuttat ur farkosterna för att springa vidare till nästa. Men nu, när jag kan stå brevid medan Mikke glatt åker med FiaLotta så blomstrar kärleken på ett helt annat sätt än tidigare. Inte bara för att jag slipper åka, utan för att jag har en pojkvän som är med på allt med glädje och där sura miner inte existerar.
Så dagen har varit bra, vi har ätit och shoppat, vi har trängt oss runt bland tusentals andra besökare och FiaLotta har varit strålande lyckligt över dagen med oss. Vi avslutade kvällen på en kinarestaurang där vi åt kinamat och flickorna åt pizza. Nu har jag skjutsat FiaLotta till sin pappa igen och ska inte resa mig från soffan på hela kvällen.
En festivalkväll och seg arbetsdag
Gårdagens festivalkväll verkade just då som en mycket bra idé. Efter besöket i Sofias lägenhet cyklade vi mot stadens festivalbrus. KVällen var trevlig och Krutov var som alltid bäst. Vi dansade loss till Michelangelo och "The final countdown" och sedan drack vi cider och surrade med människor. Vips så hade kvällen nått sitt slut och vi lämnade tältet för att få sig festivalmaten som bara går att äta med alkohol i kroppen – Langos.
Och eftersom vi hade uppnått en ganska behaglig promillenivå så var maten ljuvligt god.
Mikke tyckte att maten var godast av alla och lämnade inte en smula.. Jag passade på att dokumentera frosseriet…
... och passade samtidigt på att riva ned lillasysters Cola…
... Vilket gjorde lillasyster så här glad…
.. Men Mikke var lika glad ändå, men inte helt mätt. Därför avslutade han kvällen med våfflor hemma i soffan. Tyvärr kan jag inte räkna med någon viktuppgång. Efter födelsedagens svullande och några fler dagar utan någon som helst diet så hade han gått upp ca tre hekto..
Klockan 3 fann jag av sängen och när klockan ringde några timmar senare så var den trevliga kvällen en mycket sämre idé än då, när vi dansade och skrattade som mest. Jag cyklade till jobbet på möra ben och kan tacka min lyckliga stjärna att det inte är fullt lika hektiskt på jobbet som för några veckor sedan.
Nu är det soffan som gäller med Truman Show. Imorgon får jag träffa FiaLotta igen eftersom vi ska besöka festivalen tillsammans. Tjohalian, FiaLotta och jag värmer upp ensamma en stund innan Mikke ansluter efter sitt arbetspass. Jag vet inte vem av dem som längtar efter karusellerna mest, barnen eller Mikke. Jag längtar efter att få krama om min dotter och se hennes glada min när hon intar staden tillsammans med Tjohalian.
Det är fest hos Sofia och då passar det väl bra med lite festbloggnin. Just nu försöker Sofia och Maria att få igång stereon men trots det tekniska kompetensen hos min kollega så går det inte så bra. Mikke erbjuder sig att sjunga men ingen hakar på idén. Håkan blandar drinkar och förklarar skillnaden mellan hans drinkar och Sofias:
- Det är ingen juice och bär och skit i mina, säger Håkan och fortstätter:
- Herregud, man är väl uppvuxen på kosken och Loranga…
Sofia säger att jag kommer att glömma femman jag vann i det senaste vadet jag vann. Nämligen att hon skulle glömma sin klädpåse hos Eva på midsommarfesten. Inget svårt vad att vinna, my god hon är ju syster med mig.
Mikke och Håkan diskuterar huruvida det är bra att vara husägare eller inte. Jag vet inte om de är överens, men att måla tak blir ingen hit. Det är alla överens om. Däremot är min familj överens om att huset vi såg på idag är fint. Pappa är mest nöjd över varmgaraget och vi får börja titta på en bekväm bäddsoffa ifall garagekvällarna skulle bli sena. Eller bastukvällarna, det finns nämligen en sådan i huset också. Jag har fått min andra turkisk peppar om det inte var den tredje. Är inte helt säker, men imorgon ska jag jobba, eller åtminstone närvara på arbetsplatsen.
Nu har musiken kommit igång och jag ska sluta dokumentera och börja delta i festen i stället.
I huset mittemot har en katt smugit ut från en lägenhet och betraktar staden ovanifrån. Ibland önskar jag att jag var katt…
Det regnar ute och arbetsdagarna har återigen övertagit mitt liv. I Söndags hade vi födelsedagskalas för Mikke. Dagen började med sång och presenter av olika slag. Sedan hämtades FiaLotta hem för några timmars födelsedagsfirande och i takt med att eftermiddagen gick så kom gratulanterna i en strid ström med presenter och gratulationer. Jag och Mikke avslutade dagen med några timmars bilåkande i byarna runt stan. Ett bra avslut på en bra dag.
Nu sitter jag på jobbet och ser stadsfesten vimla nedanför mitt fönster. Ikväll ska vi ut och känna på festivallivet, förhoppningsvis utan att frysa ihjäl. Det är nämligen svinkallt i vår del av världen och för första gången i mitt liv har jag under en Junimånad vantar på mig när jag cyklar till jobbet på mornarna.
På husfronten rullar det på. Mikke lobbar vilt för hans drömhus och går med på vad jag än säger. Jag är med andra ord i en lysande läge oavsett vad jag vill eller vill ha. Att jag sedan också tycker om huset är något vi ska prata tyst om eftersom det kan sänka min förhandlingsposition.. 
Min lägenhet har varit ute på visning och nyss ringde Mikke som blivit kontaktad av mäklaren. Han ville låna nyckel till lägenheten och visa den för ytterligare en spekulant. Jag hoppas hon är rik och bostadslös :=p
En trevlig midsommarafton är över. Vi samlades hos Putte och Eva för mat och trevlig samvaro. Maten var fantastisk, Sofia hade fixat köttet till oss och Mikke grillade den alldeles perfekt. Eva bjöd på sin goda potatisgratäng och Anna-Maria hade bakat en tårta som var otroligt god.
Vi åt och skrattade runt det stora bordet och när kaffet var uppdrucket som var det som vanligt dags för kubb. Det viktigaste av allt är tron på sig själv och vi tjejer hävdade lika bestämt som alltid att vi skulle vinna. Det gjorde vi, en gång. Sedan väljer jag att inte berätta några fler detaljer. Om ni mot förmodan skulle vilja se vilket helvete vi gick igenom så kan ni klicka här.
Klockan 3 åkte vi hemåt och en trött Mikke stupade i säng. Jag fick ta promenaden med Nero men insåg att jag fick skylla mig själv. En del i taktiken att vinna var nämligen att blanda så starka drinkar som möjligt till killarna, vilket inte hjälpte ett dugg. Spriten tog ut sin rätt alldeles för sent så vi får byta taktik till nästa gång.
Midsommardagen har varit seg. Vi har legat i soffan men tog oss upp cyklarna under kvällen för en tur till midsommartravet. Efter några spel på hästarna cyklade vi hemåt och nu har vi förberett Mikkes födelsedag.
Himlen klockan 03.00 på natten en midsommarafton i Skelleftå
Fialotta har åkt till sin pappa och jag sitter här och försöker blåsa bort vemodet som hon lämnade kvar. Hon ska vara borta i fem veckor och jag saknar henne redan, trots att det bara gått en timme.
Lyckligtvis kommer hon hem en sväng på Söndag då Mikke fyller år och vi kommer förhoppningsvis att träffas fler gånger under hennes vistelse hos sin pappa.
Så det ska nog ordna sig, även om det känns tomt. Nu ska jag sova bort lite saknad och ersätta den med midsommarfirande.
Ikväll ska vi på midsommarfest i Bureå med våra vänner. Jag längtar, det var länge sedan vi träffades allihopa och jag ser fram emot att krossa killarna i kubb 
Denna dag är en ovanlig dag. Det är nämligen en av de få dagar då barnen är hemma och vi är lediga tillsammans. Därför drog vi iväg från kommunen i förmiddags. Barnen fick gissa sig till målet för färden och efter mycket stönande och stånkande om att "åhhh vad jobbiga ni är sääääg det då!" Så lyckades de lösa gåtan.
Utflykten gick till Lycksele djurpark där det enligt SMHI skulle vara uppehåll och sol. Vi var något skeptiska till deras prognos eftersom regnet öste ned under hela vägen. När vi närmade oss staden i inlandet så lättade dock molnen och vi kunde strosa omkring utan att bli blöta, även om åskan dånade bortom bergen.
Flickorna åkte karusell och hoppade i hoppborg. Vi testade trampbåtarna och tävlade om vem som kunde stöta i varandra mest. Jag och Mikke vann. Sedan gick vi en promenad bland djuren och avslutade besöket på barnen djurpark där man får klappa killingar och rida på hästar. Fialotta betalade glatt 25 kronor för att rida ett helt varv på en häst, trots att hon har en moster som i princip bor i stallet med sin alldeles egna häst…
Efter djurparken åkte vi till alla kvinnors dröm, dvs Dollarstore. Även Mikke som är ovanligt tålmodig för att vara man, hittade lite grejor. Bland annat tandpetare vilket var uppskattat efter som han äter upp några sådana varje dag..
När Lycksele var avklarade körde vi vidare in i landet för ett besök hos min släkt och en guidning i min barndoms by. Där bodde farmor och farfar och där tillbringade jag och mina kusiner en stor del av våra somrar. Alla minnen flög emot mig när vi körde in i byn och det var jätteroligt att få visa Mikke och barnen fönstret där vi firade ner katten i en korg, sjön där vi fiskade abborre i massor och bagarstugans källare som i våra fantasier befolkades av instängda slavar.
Vi drack kaffe hos släkten som fortfarande finns kvar i stugarna runt det stora huset som numera är sålt och gick runt bland de små stugorna en stund.
Sedan körde vi hemåt under en magnifik regnbåge. En bra dag var till ända.
Imorgon är det städning av min lägenhet som gäller medan Mikke återgår till jobbet. Sedan väntar en del husvisningar men Mikke verkar redan ha bestämt oss för var vi ska bo.. Han är så entuasiastisk att han redan lovat mig guld och gröna skogar om han får som han vill, så nu gäller det bara att smida medan järnet är varmt.. Frågan är vad jag ska önska mig…
Dagen har gått i hästarnas tecken. Några timmar efter att Mikke hade smugit ut för att jobba imorse så vaknade vi och åkte till lillasyster och hennes häst. Hon hade lovat flickorna att rida och hon höll sitt löfte med besked. Fialotta, Tjohalian och även jag fick en ridlektion som vi sällan sett maken till. – Driv! Korta tyglarna! Ned med händerna! Håll blicken rakt! Skrek lillasyster ut som den värsta domtör. Vi hade fullt upp med att hålla reda på häst, tyglar och vår lärares order. Men lektionen var lärorik och flickorna fick förmodligen mer tips och råd än på en hel termin i en ridskolegrupp bestående av ca 10 elever och en stackars lärare. Att lillasyster sedan är en av de bästa ryttare jag träffat gör ju inte saken sämre.
Nytillskott i hagen
Lillasyster in action
(Klicka på bilderna för större storlek)
Varje år så arrangerar kyrkorna i S:t Örjans församling Joypeak en familjefestival i Ursviken. Hoppborgar, artister, loppmarkad och uppvisningar av alla de slag trängs utanför pingstkyrkan. Allt är gratis förutom maten och festivalen är mycket välbesökt.
Det är en behaglig festival där barnen kan ansiktsmåla sig och föräldrarna lyssna på musik eller sitta i gräset och dricka en kopp kaffe. Om man vill kan man skicka ett brev till Gud och jag är rätt övertygad om att detta är det bästa sättet att locka folk till kyrkorna. För även om den stora majoriteten inte besöker festivalen för att få tillfälle att möta Gud, så visar kyrkan upp en modern sida och det är verkligen på tiden.
Flickorna hade roligt men roligast av alla hade Nero. Det fanns tusen saker att lukta på och det tog en stund innan vi var överens om vem som bestämde var vi skulle gå. Lyckligtvis hade jag haft sinnesnärvo nog att byta flexikopplet mot ett riktigt koppel och kunde styra den luktande dammsugaren dit jag ville. Även lillasyster var med och vi satt i gräset och tittade på människor medan flickorna sprang mellan loppmarknad och hoppborgar.
Efter nästan 5 timmar lämnade vi området med två glada flickor och en väldigt trött hund. 
Ikväll har jag lagat Lördagsmiddag till mig och Mikke medan flickorna som inte har vett att uppskatta god mat fick parisare. Medan de hade picknick på gården körde jag en Mikke en sväng runt omgivningarna för att titta på ännu ett hus som har dykt upp på hemnet.
Minns ni känslan? Det där sköna suget i magen när man satt där på skolavslutningen i sina fina kläder och sommarlovet just skulle starta? När en hel sommar låg framför ens fötter och inga sorger i världen syntes till. Jag minns hur det kändes och idag när vi satt för att återigen sjunga "Den blomstertid nu kommer" så hoppades jag att barnen som stod där så fina och sjöng hade samma känsla i kroppen som då, när jag var barn.
Fialotta såg ut att njuta på samma sätt som jag minns mina egna skolavslutningar, hon väckte oss 6.15 och tyckte vi skulle stiga upp för det var ju så mycket att göra, naglar skulle målas och hår skulle fixas "så skynda er nu vi kommer för sent till den viktigaste skoldagen på året!"
Vi kom inte för sent utan satt prydligt uppradade när barnen sjöng och rektorn talade. Sedan var det dags för klassens obligatoriska gruppkram och föräldrarnas presentutdelning till fröknarna. När allt var slut bar det av till Johan och Maria för att för första gången deltaga i deras, Mikkes, tjohalians mamma och hennes nya sambos skolavslutningstradition. Där samlas närmligen alla barn med föräldrar, plastföräldrar och syskon. Ex-par och nya par dricker fridfullt kaffe med varandra medan barnen springer från den ena famnen till den andra. Den nya tidens familjekonstellationer när den är som bäst.
Efter fikat bar det av till nästa tradition, dvs min och fialottas årliga skolavslutningsfika. Först blev vi bjudna på lunch av Mikke och efter inköp av shorts och foppaskor så fick vi det årliga fikat. Jag och Mikke satt kvar medan tjejerna tog en extra sväng på stan. Mätta i magen och med onda fötter av fina skor, åkte vi sedan hemåt för att göra iordning fiskespöna. Efter ett smärre vredesutbrott av Mikke som skulle försöka sig på konststycket att knyta fiskelina med plåstrade fingrar så kunde vi sätta oss på cyklarna för en tur ned till älven.
Mikke fixade spön och flickorna kastade för brinnande livet. Vi fick iordning våra spön och kunde kasta börja kasta i solen. Efter ett antal bottennapp kastade flickorna in i varandras linor och när de vevade in trasslet så såg de till sin förtjusning att ett spigg hade hakat fast i krokarna. Det måste finnas en gud däruppe för vi slapp det eviga jämförande "det är orättvist tjatet" och de ägnade resten av tiden åt att håna Mikke och fråga om han var avundsjuk för de fick minsan fisk och inte han…
Glädjen falnade dock när tjohalian råkade ut för ett bottennapp av den högre skolan. Kroken satt fast i botten hur hårt man än slet och humöret sjönk när Mikke förklarade att draget förmodligen var förlorat. – Jag vill ha mitt drag! Å, jag har bara fiskat en gång och nu ska jag förlora ett drag..!
Men draget satt ganska nära älvskanten och som den "kalla och hårda" fader Mikke påstår sig vara så tog han tålmodigt av sig byxor och sockar för att hämta draget till sin dotter.
Bytet blev något större än flickornas spigg. En überäcklig filt hade fastnad i kroken och tjejerna föreslog entusiastiskt att vi skulle lämna in den till museet så de kunde fastställa tillverkningsår och eventuellt lägga filten i en burk så att besökarna kunde få titta på den.
Det blev ingen mer fångst utan vi cyklade hemåt och bytte om för skolavslutningsmiddagen som Mikke bjöd på. Vi åkte till restaurang Vegas för en ljuvlig middag bestående av spansk medelhavsbuffé. Vi åt så vi storknade och berättade om pinsamma saker vi gjort (jag vann).
Ikväll har Mikke varit förbi Rovön en sväng medan flickorna har varit ute och studsat studsboll. Nu är en mycket trevlig dag till ända och imorgon väntar Joypeak för mig och flickorna medan Mikke måste återvända till jobbet.
Men snart är det helg igen min älskling, en ledig helg med midsommarafton och födelsedag.
Sista dagen är avklarad. Efter jobbet irrade jag runt stan för att hitta smultronamplar som någon fiffig mamma till min dotters klasskamrater hade bestämt skulle vara den bästa presenten till fröknarna. Samma fiffiga mamma tyckte att jag var rätt person att köpa fruktblommorna eftersom jag jobbade i stan. Smultronamplar finns inte i stan, inte heller på stormarknadsområdet norr om stan.. eller söder om stan..
Till slut hittade jag dem väster om stan och kunde gasa iväg för att hämta upp min mamma och åka på en husvisning. Mikke jobbade och jag och modern roade oss med att titta på ett gigantiskt hus i en bergssluttning vid havet. Huset var läckert och hade alla möjligheter att bli ett hem utöver det vanliga. Om man plockade bort lite heltäckningsmattor och slet ned den bruna väven så skulle huset bli fantastiskt.
Kvällen har ägnats åt rekreation. Jag tog min utmattade hjärna och Nero på en promenad. Han fick bestämma vägen som jag trodde ledde hemåt. Det gjorde den inte och promenaden blev längre än jag hade tänkt mig, men välbehövlig. Mikke var utmattad i både kropp och huvud och tillbringade kvällen i soffan och den totalt hjärndöda sporten fotboll.
Imorgon är det dags för skolavslutning för fialotta och tjohalian. Ett långt sommarlov börjar och för egen del ska jag ta till vara den kommande veckan extra mycket. Det är nämligen sista veckan innan min dotter åker till sin pappa på ett fem veckor långt sommarumgänge.
Helgen som borde ha varat längre
Tiden går fort när man har roligt. Om jag kunde skulle jag ha stannat klockan när helgen pågick som bäst. Middagen i Lördags var ljuvligt god och bion var hysteriskt rolig. Mikke skrattade mest av alla, förmodligen för att han kände igen sig i huvudrollskaraktären.
Tyvärr går klockan inte att stanna och det blev arbetsvecka vare sig vi ville eller inte. Min började något tidigare eftersom ett gäng akuta mail dök upp i min mobiltelefon. Jag var tvungen att åka in på jobbet en stund och när jag kom hem igen var jag så full av jobbstress att det var omöjligt att sova. När jag till slut slumrade in var det bara två timmar kvar till klockan ringde. Det var en död Anna som stämplade in imorse
Det kommer dock inte att vara några problem att somna i kväll. Vi ligger redan i sängen och Mikke ser på fotboll medan han surfar på sin bärbara dator medan jag bloggar från min. De blå ljuset sprider sig i sovrummet och vi ser förmodligen ut som framtidens pensionärspar. Men det är vi inte, inte ännu. Bara lite trötta.
Helgen fortsätter mot nya mål. Vår målsättning med våra arbets och barnlediga dagar är att bara göra sådant vi vill göra och strunta i alla måsten. De överhopar veckorna så därför tar vi ledigt från dem i helgen.
Det var meningen att vi skulle ägna förmiddagen på Brukshundklubben för att frottera oss i mitt gamla intresse. Vi var dock alldeles för sena för brukshundfolk är morgontidiga människor och allt var färdigt när jag och Mikke tagit oss ut. Därför åkte vi vidare till en helt annan hundsport, nämligen hundkappbanan. Varken jag eller Mikke hade varit där tidigare men vi insåg direkt att det var en perfekt Lördagsunderhållning för oss. För kan det bli bättre än att sitta i solen, dricka en dricka och slå vad om vilka hundar som kommer att vinna loppen? Vi satsade några ihopskrapade femkronor och det enda molnet på himlen var att Mikke vann tolv kronor och jag gick tomhänt hem.
Nu har vi cyklat en sväng med Nero och tagit en öl i solen och ska cykla in till stan för att äta middag. Om Mikke blir klar någon gång förstås, han måste svalka sig med en öl så fort han tagit på sig ett klädesplagg. Jag hoppas att han inte ska ha så mycket kläder på sig, både för mitt höga nöjes skull och det faktum att han kommer att bli knall om han ska fortsätta i den här stilen..
Mikke i solen, med kalsongerna "snyggt" uppdragna. Sexigt värre 
Jag och Mikke var ut och körde igår. Efter maten tog vi en sväng på ca 20 mil och rullade runt för att se var man skulle kunna bo. Det finns hus lite här och där och vi hamnade i Medle, Myckle, Klutmark, Skråmträsk och flera andra byar. På väg från Skråmträsk såg vi en "Till-Salu"-skylt och styrde kosan i riktning mot skylten.
Vägen blev allt mindre ju längre in i skogen vi körde. Till slut var den så smal att de gjort vissa mötesplatser om man någon gång i livet skulle råka på en annan bil. Detta kändes inte troligt för vem kunde bo här ute i ingemansland? Till och med en infödd norrlänning som mig fick ett anfall av lappsjuka när johnbauer-skogen hotade kväva oss i grenar och mossa.
Någon bodde uppenbarligen där ute för till slut kom vi till byn Gråberg där ett hus var till salu. Vi körde förbi den lilla klungan med hus men snart tog skogen sitt grepp om oss och vi åkte vidare på vägen som nästan inte fanns.
Precis när jag satt och funderade över om jag hamnat i världens ände så sade Mikke:
- Titta! Nu är vi i Slut
Och vad kunde vara mer passande på en by längst ut i ingenstans? Så vi tänkte flytta hit kära vänner. Vi byter inriktning i vårt liv, säger upp oss från våra jobb, säljer allt vi har och blir lestadianer och lever på vad naturen har att ge.
Någon som kommer och hälsar på? 
Långa helger är bra helger. Igår var min fialotta ledig och mötte upp mig i stan för att äta lunch. Jag jobbade halv dag och efter att ha stämplat ut så gick vi mot torget där humöret var på topp.
"Vi har tagit studeeenten" och "fy fan vad vi är bra", ljöd mellan stenväggarna och det var varmt för solen värmde upp vår värld till 28 grader i skuggan.
Jag minns min student som den var igår. De glada sångerna, lyckan, glädjen och förväntan över framtiden. Jag hade livet framför mina fötter och ingenting var omöjligt. Det var då livet började, efter gymnasiet. Det var så jag såg det när jag stod där på vagnen med världen framför mig och skrek "fy fan vad vi är bra"
Kanske blev det inte som jag tänkt mig, förmodligen har alla gårdagens studenter också fel när de i sin ungdomliga naivitet rusar mot resten av livet. Men vad spelar det för roll? Livet visar sig så småningom i dess rätta dager så studenterna gör rätt i att fira. De gör rätt i att skrika ut sin protest mot jantelagen och sjunga ut hur bra de är. För kanske har de inte gjort något ovanligt annat än kämpat i skolbänken i tolv år. Det i sig är en prestation så sjung studenter sjung. Snart börjar livet som garanterat är en dans på rosor. Blommornas taggar som sticker er i fötterna gör er bara mer uppmärksam på skillnaden mellan himmel och helvete. Men det behöver inte studenterna bry sig om när de står där på höskrindan. De kan leva i nuet, en dag till.
Det var vad jag tänkte när jag satt med min dotter brevid mig igår och ålderna slog till igen när jag förstod hur länge sedan det faktiskt är. Min dotter cyklar själv till stan så jag kan inte med bästa vilja i världen säga att studenten är ett närstående minne.
Idag har min fialotta åkt till sin pappa. Mikke har kommit hem och vi har firat in vår barnlediga och arbetslediga helg med tacos. Nu ska vi åka ut en sväng och rosorna har i vår del av världen gömt sin taggar bland gröna blad.
Jag var sen idag. Sängen var så skön och jobbet lockade inte alls. Tanken på arbetet gjorde att jag ville dra täcket över huvudet men solstrålarna letade sig in mellan persienner och täcke, de stack mig i ögonen och meddelade att det inte fanns tid för slöhet.
När jag till slut tog mig upp så var minuterna allt för få och det blev bråttom till jobbet. Jag cyklade i flygande fläng genom mitt grönskande bostadsområde. Solen sken mot ännu inte brunbrända ben och skolbarnen skrattade när det gick mot den näst sista skol-Onsdagen.
På håll kunde jag se en kvinna och när jag närmade mig henne ryckte jag till av åsynen. Kvinnan var upprörd och djupt olycklig så jag bromsade in den höga farten och frågade vad som hade hänt. Jag fick inget svar, istället försvann hon bortåt vägen och jag stod kvar med en klump i magen.
Klumpen växte sig allt större när jag blev påminnd om att sommarens vackra skrud inte har någon betydelse på många platser i vår närhet. Att ljuset inte tränger sig in i de hem där man visar sin "kärlek" genom slag och hårda ord. Att det är så mycket vi inte vet och när vi står där vid grillen en ljummen sommarkväll så kanske kriget rasar i huset brevid. Solen läker inte ett trasigt liv, den visar bara olyckans konturer i ett ännu skarpare sken.
Nu ska jag svälja ned klumpen i halsen och återgå till jobbet. Jag är väldigt glad att jag lever de liv jag gör med den man jag har och problemen på jobbet känns som en bagatell jämfört med det jag såg i morse.
Det är sommar i stan och slänten mot älven börjar befolkas av soltörstande människor. Deras beteende är dock något provocerande för stadshusets kontorsråttor. Men det är säkert varmt därute.. alldeles för varmt och vad är väl en bal på slottet?
Söndagen har nått sitt slut. Jag och min fialotta har ägnat dagen åt kaffedrickning hos Anna-Maria. Barnen som i princip har växt upp med varandra under åren på samma gata blev glada över mötet. De bytte om till bikini och sköt varandra med vattenpistolerna under glada skratt och kiknande skrik när det kalla vattnet träffade kropparna. Sedan lade de sig på filten i gräset och rullade in sig "som en varmkorv" på samma sätt som de gjort i alla år.
Vi drack kaffe i solen och uppdaterade varandra om allt som hänt sedan sist.
När Mikke slutade och vi hade ätit så begav vi oss till Bergsbyn för de gigantiska glassarna. Fialotta var förjust för ingen gillar glass mer än hon. Och precis när vi satt där så började helgens första droppar falla från himlen. Som en påminnelse att njutningen är över och jobbet startar, och dessutom ett tecken att Mikke har gått av helgens arbetspass med en ledig dag som följd. Det regnar alltid när Mikke är ledig, åtminstone enligt honom själv.
Efter fiske blir man hungrig och Mikke har fyllt magen på det mest horribla sätt man kan tänka sig. "Gott + gott blir dubbelt så gott" påstår Mikke men jag håller inte med. Eller vad sägs om Lövångers rågbröd fylld med Fredagsmiddagens jasminris, kyckling och stark jordnötsås och sedan "läckert" toppad med Lördagmiddagens parmesanost/vitlök/basilikablandning. Jag tycker att den gör sig godast till fläskfilé..
Thailand möter Italien och hade de sett Mikkes macka så hade förmodligen ett krig startas.
Fy f*n så äckligt..
Klicka på bilden om ni vågar
