Anna & livet

Igår var en sådan där dag då jag inte kunde leva upp till mina egna förväntningar. Då jag inte lyckades stänga av jobbet samtidigt som stämplade ut. Då oron låg kvar och jag tänkte på allt jag borde ha gjort trots att jag knappt hade haft varken rast eller lunch under hela dagen. Då kritiken låg kvar från användare som med all rätt tyckte att jag borde lösa deras problem snabbare. Då pressen inte släppte taget om mig och jag kände mig som en sträng så spänd att den var nära att brista. Och då jag funderade på allt som skulle kunna hända och kopplade upp mig halv ett på natten för att se att världen inte hade rasat.

Det hade den inte och imorse vaknade jag till en solig dag. Jag och min fialotta begav oss till stan för att shoppa med systrarna, vi fikade och pratade bort en stund och shoppade ännu mer. Sedan åkte vi hem och medan mitt barn gick en promenad med Nero så lagade jag helgmat medan fåglarna kvittrade i solen utanför. Mikke har ägnat dagen åt jobb och kom hem för att äta innan fisketuren med Highlander. Efter middagen försvann två glada pojkar och när jag sade : – Må bäste man vinna, så svarade de i kör: "Det blir jag"

Nu ska jag och fialotta ta en promenad tillsammans i den den nyvakna sommaren, vi ska gå en tur in till stan med Nero och hyra en film inför Lördagens mys. Efter barnfilmen och barnmyset så blir det vuxenmys med vuxenfilm.. En thriller vill säga, vad trodde ni

Idag är en bättre dag för det är helg, det är sommar och det är sol.

..jag är jättedålig på att blogga. Men allt har en anledning och den här gången är problemet att livet tar upp så mycket tid.

På dagarna gör jag allt det där jag har lovat mig själv att inte skriva om. Om jag ska bryta mitt löfte så kan jag säga att status är värre än vanligt, att jag står upp till midjan av jobb och sliter mig fram mot semesterveckan som kommer om två veckor. Det är enda ljuset just nu, det jag fokuserar på medan jag brandsläcker för brinnande livet.

Efter arbetstid så ligger fokus mest på att hitta ett gemensamt hem för mig, Mikke och våra barn. För några dagar sedan höll vi på att köpa ett hus för nästan 1,5 miljon, men vi skippade det

Så nu letar vi vidare mot nya mål.

Imorgon ska jag skriva om hur helgen egentligen har varit. Jag ska berätta om tjohalian och fialottans uppträdande på Anderstorpsdagen, om hur duktiga de var och hur stolta vi var. Jag ska berätta om systersonen som har fyllt år och alla paket han fick, och jag ska skriva om hur skönt det är att ha helg och hur trist det är att den snart är förbi. Igen.

Ikväll ska jag dock bara komma med ett löfte. I 25 års tid, sedan Carola vann den svenska uttagningen med "Främling", så har jag tittat på Eurovision song contest. Det är tradition, något jag alltid har gjort, varenda år. Men nu är det slut med tittandet. Jag kastar inte bort tre timmar av mitt liv för att se länderna fjäska för varandra. Tävlingen handlar inte om vem som levererar bäst låt, utan vilket land som har flest vänner. Sverige är uppenbarligen utfryst bland länderna i klassen, för även om vårt bidrag kanske inte var en vinnarlåt, så var den bra mycket bättre än en spansk fjolla med en variant av guitarhero-gitarr om axeln. Eller en fransk alkis-lik hippieöverlevare, som började bidraget med att andas in helium och sedan åka in i en liten jävla bil och med några transivistitjävlar som bakgrundssångerskor.

Det faktum att vi inte slog något av dessa bidrag gör att jag aldrig någonsin kommer att utsätta mig för risken till hjärtinfarkt en gång till (om jag inte måste på grund av barn förstås). Någon tävling i sång har det för länge sedan slutat vara, och tävlingar i populäritet har jag aldrig varit speciellt förtjust i.

Så kompisländerna får rösta på varandra bäst de vill. Jag skiter i vilket.

Jag gillar Onsdagar. Det är dagen då veckan vänder och man går mot helg.

Idag är det Onsdag och jag har jobbat hemifrån under kvällen. Nu ska jag avsluta – bara några timmar innan nästa arbetsdag börjar.

Men imorgon är det Torsdag, ännu bättre.

Precis en månad efter att jag och Mikke gjorde vårt förhållande offentligt så hamnade vi idag i en svår kris.

Flickorna ska uppträda på Anderstorpsdagen och därför skulle likadana kläder inhandlas på stan. Shoppingen gick bra även om Mikke var tvungen att lämna oss för att inte gå upp i atomer av två krånglande flickor som inte kunde hitta ett enda klädesplagg som passade. Allt löste sig dock till slut och vi satte punkt för shoppingen, glada och nöjda.

Allt var bra, precis som det ska vara, när Mikke släppte bomben. Världen liksom rasade samman när jag fick reda på vad han gjorde igår kväll utan min vetskap eller sällskap. Då, när jag var hemma hos mig och tog hand om min dotter så föll min svagsinte pojkvän för frestelsen. Han ägnade sig åt njutning utan mig och jag vet inte hur jag ska klara av att gå vidare. Hur kan man förlåta något sådant där gärningen till på köpet verkade vara noga planerad? Han till och med väntade tills jag gått och lagt mig för att inte riskera att jag ertappade honom med händerna i kakburken.

Eller rättare sagt glasslådan.

I Söndags, när vi uppvaktade Maria och åt den smörgåstårta som Mikke har tjatat om, så delade våra givmilda vänner med sig av resterna och stoppade ned en stor smörgåstårtebit i en glasslåda.

- Visst vill ni ha smörgåstårta med er hem? frågade Maria vilket vi glatt tackade ja till. Notera ni och er för det är viktigt i sammanhanget.

Detta var nämligen två små ord som Mikke passande nog "glömde bort" när smörgåstårtan stod och skrek åt honom i går kväll. "Ta mig, ta mig!!" vrålade det från kylen och jag garanterar att om jag stått naken mellan honom och kylskåpet och vrålat samma sak, så hade smörgåstårtan vunnit kampen om hans uppmärksamhet. Lätt.

Detta är förnedrande nog, men att han sedan har mage att äta upp hela jäkla biten utan att dela med sig till mig, detta gjorde mig svart i ögonen och jag bad med ett smattrande pärlband av anklagande ord om en förklaring mitt bland kassapersonal och middagsmat.

Han drog den ena ursäkten efter den andra men jag gick inte på att tårtbiten var så liten så att det inte skulle räcka, att han ville bespara mig risken att bli magsjuk ifall räkorna hunnit bli dåliga, eller att han inte hörde att smörgåstårtan var till oss för trots allt så gillar han smörgåstårta mest.. och han hade ingen aaaaning om att jag också uppskattade maträtten.

Och sedan kom finalen då hade sade sig ha en vettig förklaring och tog varenda pensel som finns i norra Europa för att fullständigt måla in sig i sitt hörn:

- Meeen… älskling.. det var ju för din skull… du vet månadsvägningen närmar sig ju… sade Mikke och blinkade med ögonen varpå jag bara blev ännu mer förnärmad..
- Jaha… så du menar att jag är fet också???
- Nej! men du vill väl vinna och nu har ju jag gått upp
- Jasså?? av den där "pyttelilla" biten smörgåstårta?? Hur var det? Var den liten eller var den stor? Va?

Ibland är det bäst att bara vara tyst och till slut insåg även Mikke det varpå jag ägnade några minuter åt att komma över detta enorma svek som drabbat mig.  

Det gick ganska snabbt och vi åkte och tittade på ett hus som var till salu bara för att få se den enorma spa-anläggning ägarna hade gjort i sutterängvåningen. Huset var dock finare på bild än i verkligheten och ägarna hade en förkärlek för spansk design med knöliga fibriteväggar.

Sedan åkte jag hemåt och Mikke fortstatte med den entusiasm i blicken som bara killar kan ha. Kvällens höjdpunkt närmade sig nämligen, det vill säga invigningen av fisketävlingen. Men den får har berätta mer om i sin blogg.

Själv ska jag googla på smörgåstårtor, det verkar var det närmaste jag kommer då den fantastiskt goda tårtan Håkan och Maria bjöd på sedan länge är smält och förbränd i Mikkes mage. Måtte kalorierna fastna dubbelt på din kropp älskling..

Jag gillar inte att gnälla, det har aldrig lett till något konstruktivt. Därför kommer jag att sluta prata om mitt jobb. Idag fick jag ett ärende färdigt men 3 stycken nya på mina axlar. Chefen gör sitt bästa för att avlasta oss men det är inte lätt när för få skallar finns att tillgå. Han försöker få oss att fokusera på lösningar istället för problem men även det är svårt när den långvariga pressen har gjort oss uppgivna.

Det kommer att bli bättre, ledningen gör vad de kan, det är jag övertygad om. Till hösten kommer saker och ting att lösa sig och den där arbetsglädjen som jag saknar kommer tillbaka. Men tills dess så tar jag helt enkelt en dag i taget. Jag isolerar jobbet och inriktar mig på det positiva som finns all annan tid. För trots allt så har jag det bättre än jag någonsin haft det.

Idag kom jag till exempel hem till lagad middag. Mikkes köttbullepasta stod på menyn och sedan åkte vi över till Cisi och Janne för att förära dem med vårt sällskap. Sådana saker är bra saker och i fortsättningen kommer jag att nämna just dessa och låta jobbets vedermödor dö genom att ignorera dem efter arbetstid.

Det är alltid bättre att skratta än att gråta och negativa inslag i mitt liv har inte förtjänat min uppmärksamhet.

Det är konstigt. Man har samma gener, växer upp under samma tak och borde bli ganska lika som människor. Ändå blir slutresultatet som dag och natt, sommar och vinter eller vad ni vill.

I helgen har jag varit mina systrar behjälplig med sådant som är centralt i deras liv. Fredagkväll och Lördag förmiddag ägnade jag som barnvakt åt min systerson. Jag var förbi lillasyster Sara och fick instruktioner och vissa förhållningsorder om vad som gällde för systersonen. Sara är en kvinna mitt i karriären som blandar tjänsteresor med familjeliv. Hon hinner med nya organisationer på jobbet samtidigt som hon hinner (tillsammans med sin sambo förstås) hålla ett hus rent, ta hand om sonen och förbereda sig för det nya barn som kommer i höst.

Jag vet inte hur hon lyckas men hemmet är fullständigt städat och var sak har sin plats. Medicinerna för den förkylda sonen stod ordentligt uppradade och hon visade prydliga högar med ordentliga kläder för ombyte. Sedan instruerade hon mig om vilka rutiner som fanns och jag glömde hälften redan när jag gått ut genom dörren. Trots att jag försökte memorera allt. Lyckligtvis hade min två-årige systerson full koll för han protesterade högljutt när jag inte gav honom en halv banan efter lunchen och ställde vagnen på fel ställe när han skulle ta sin dagliga tupplur. Men jag gjorde honom till viljes och han godtog tålmodigt min fullständiga brist på koll när det gällde hans värld. Förmodligen utnyttjade han det också för jag tvivlar att han egentligen får kex så många gånger som han "påstod".

Idag har hjälpt min andra lillasyster Sofia. Hon är Saras raka motsats. Ett blont yrväder som aldrig tycks växa upp. När hon inte kör taxi så ägnar hon tiden åt hästen eller sena nätter med kompisar. För en tid sedan trodde vi att hon skulle lugna ned sig men ack så vi bedrog oss. Hon är snabb i svängarna och målar ibland in sig i hörn som verkar omöjliga att ta sig ut. Men med sin glada attityd och charm så fixar hon även det och innan man vet ordet av så är allt ordnat och lillasyster rusar vidare på nya äventyr.

Idag var det dags för flytt och Sofia hade varit på IKEA för inköp av nya möbler. Eftersom hon numera har en två-rummare så var en av inköpen en ny säng. – Har jag äntligen ett eget sovrum så ska jag ha en stor säng! sade lillasyster som påstår att hon ska vara singel resten av livet. Varför hon då ska ha en 160 cm bred säng är en fråga som ingen av oss fick svar på.

Mina snälla vänner hjälpte lillasyster med flytten och vi bar möbler och kartonger så svetten flödade. Allt gick bra, tills sängen skulle upp…

Försök få upp en 160 cm bred säng i ett litet trapphus så förstår ni vad jag menar. Det är nämligen omöjligt.  och ingenting som Sofia hade tänkt på när hon glad i hågen shoppade loss på IKEA. Efter tappra försök fick vi ge upp och det hade kunnat sluta illa. Men lillasyster omger sig med bra kontakter och en av hennes vänner råkade ha en traktor med lyftkran. Idén tändes, vi lyfter upp den på balkongen med traktorn.

Till grannarnas stora glädje påbörjades operation sänglyft och Håkan gjorde sitt bästa för att hålla ordning på den dinglande sängen.

Sängen lyftes upp och arbetet att få tag på åbäket påbörjades. Det var lättare sagt än gjort för snön som föll över oss under dagen hade gjort plasten blöt och lyftkranen nådde knappt upp.

Men två karlar och en hästtjej fick grepp om sänghelvetet som lyftes upp på balkongen..

... men balkongen var liten och sängen var fortfarande väldigt stor. Vinklarna var lika många som alla ideér från oss övriga. Men sängen ville fortfarande inte in.

Till slut var sängen fastkilad i den minimala ingången och min lillasyster började förlora hoppet på att få ligga i sin jättestora nya säng..

Och när inte balkongräcke eller dörr stoppade sängen så tog lyftkranens krog emot. Ägaren av traktorn sprang ned och flyttade traktorn och lillasyster hängde med huvudet över balkongräcket och sade:
- Varför flyttar han på traktorn… han måste ju ändå ta ned madrassen igen…

Men med lite kvinnlig list (läs Anna-Maria) så monterades dörren lös och till slut så gled sängen in i lägenheten..

... och ingen var gladare än lillasyster

Vissa dagar börjar ju bättre än andra.
Idag är en sådan dag.

Jag önskar att det fanns någon typ av automatisering mellan tankar och blogg, som gjorde att man slapp skriva ned det man ville återberätta. En direkt replikering mellan huvudets databas och blogsomes webbserver. Vad bra det vore, speciellt sådana här kvällar då man är för trött för att blogga trots att man så gärna vill.

Hade det funnits en sådan funktion hade jag skrivit om hur skönt det är med helg. Hur roligt det är att dottern är hemma efter tre helger hos sin far. Jag hade givit Mikke en välförtjänt känga då han beklagar sig över att jag kommer att slänga hans urfula och alldeles för stora t-shirts, köpt på Coop för så få kronor att ordet kvalitet inte får nämnas i samma mening.. För trots att han utått beklagar sig över mina beslut så handlar han med liv och lust, dock alldeles för snabbt, man ska njuta av shopping Mikke… Men resultatet blir bra för han är den enda människa jag känner som är både fullständigt obrydd men ändå fåfäng. Därför gör jag egentligen honom en tjänst vilket han är väl medveten om, men skulle hellre dö än att erkänna detta

Sedan hade jag skrivit om systersonen som under ett dygn är i sin mosters och kusins våld. Om min syster som oroar sig över sonen som är utan sina föräldrar, men som lever livet och får äta pizza med händerna och ha fullständig uppmärksamhet hela tiden. Dottern och tjohalian har skött om honom till hans stora glädje och nu sover han gott i sin säng. Bildbevis finns av dagen men de publicerar jag när jag har bättre internetanslutning än systers och svågers 0.000005 Mb lina (något överdrivet men inte långt ifrån)

Jag och dottern ligger i gästrummet så att jag kan titta på TV, vilket innebär att jag och min gamla bäddsoffa har en återförening. Soffan som jag sov i under många år i ett vardagsrum. Den är fortfarande helt oki att ligga i, men jag kan inte säga att jag saknar åren ensam i en bäddsoffa.

Det är en halv minusgrad ute och sommaren verkar inte vilja göra oss sällskap i år. Men det är i alla fall Onsdag och veckan rusar återigen mot sitt slut. Ikväll har jag hälsat på systersonen som tog tillfället i akt att tänja på gränserna tillsammans med sin moster. Det klart att man kan äta godis en Onsdag, gå själv i trappen och klättra på TV:n om en icke uppfostrande vuxen får bestämma. Eller… det var väl mest systersonen som bestämde.

Sverige gick vidare i hockey och jag har en glad pojkvän ikväll. Dock är hans höft väldigt utarbetad, stel och ond. Hans högsta önskan är 4 dygn enbart liggande på sin värmedyna. Min högsta önskan är 4 dygn med en kudde över huvudet eftersom min hjärna är lika utarbetad, stel och ond (tolka det som ni vill).

Några fyra dygn blir det inte tal om, men lite värme vore inte fel.

Helgen var ljuvlig. Vi hann naturligtvis inte med allt vi borde ha gjort men prioriterade de roliga sakerna. Därför fick biltvätt, garderbobsstädning vika undan för strosande på Vårmässan, kaffe, cykelturer, kalasbesök och mentalbeskrivning av hundar.

Kvällarna ägnade vi i soffan. Mikke somnade till CSI på Fredagkväll, något som aldrig brukar hända eftersom han sätter en ära i att alltid se program och filmer färdigt. Lördagksvällen ägnade jag i sömnens rike och vaknade knappt till av vrålen då fel lag gjorde mål i hockey-VM. Jag tror vi behövde vår sömn.

Förutom detta fick Nero bada för första gången i vår och var väldigt lycklig över älvens brusande vattendrag. Kontakten med vatten gjorde honom så till sig att han belägrade en lerpöl när Mikke var ut med honom på Söndagkväll, men det är en helt annan historia.

  

Men trots att jag ansträngde mig för att låtsas som om helgen skulle vara i en evighet så tog den slut. Igår blåste det kall nordanvind när jag cyklade till jobbet och kastade mig in i den mentala stormen som jobbet numera innebär. Jag brukar gilla stress och högt tempo men igår ville jag bara sätta mig ned och gråta över alla ärenden som kastades emot mig. Över tempot och bristen på resurser. Över känslan att börja förlora kontrollen över den miljö jag är tillsatt att drifta.

Dagen har varit precis likadan. Möten och problemlösning har avlöst varandra men inte heller idag har jobbhögen minskat. Tvärtom, ju längre jag är på jobbet desto fler uppdrag får jag. Därför funderar jag över om jag borde vara mindre på jobbet, det är nämligen det närmaste lösning jag har kommit och känslan är lika oangenäm som ovan: Jag tycker inte att det är roligt att gå till jobbet längre.

Och jag vet, det är bara för en tid. Olyckliga omständigheter (egentligen lyckliga eftersom omständigheterna har gjort kollegor till föräldrar) har gjort att vi är kraftigt underbemannade. Sådant händer och visst, det kommer att bli bättre till hösten. Men hösten känns så väldans långt bort just nu och jag vill inte vänja mig med känslan att kvällar och helger är livets enda ljuspunkter.

Sällan har en helg varit så efterlängtad som den här. Arbetsveckan har varit horribelt jobbig och det ser inte ut att bli bättre nästa vecka.. eller veckan därpå.. eller veckan efter det. Just nu har jag ingen aning hur jag ska orka stämpla in på Måndag när jag vet vad som väntar, därför förtränger jag alla tankar på arbete och låtsas att helgen kommer att vara i evighet.

Mikke är lika utarbetad eftersom det är högsäsong på hans jobb och butiken är full av vårfixande kunder. Därför har vi ägnat kvällen i soffan. Jag gjorde en kraftanstränging och tog mig ut på en joggingtur av den enda anledningen att jag skulle kunna äta godis utan att samvetet gjorde sig påmind.

Godiset var gott men nu är det sent och jag ska dra upp min sovande pojkvän ur soffan och göra natt.

Rödebypappan som dödade en pojke och skadade en annan kommer inte att straffas. Han får tillbaka sitt gevär och slipper betala skadestånd, han var psykiskt sjuk när han begick brottet och kan inte klandras för sin gärning.

Min logiska hjärnhalva tycker att domen är horribel. Man ska inte kunna döda en människa utan att få något typ av straff. Sett ur den mest primitiva delen av mitt mammahjärta så tycker jag däremot att beslutet är alldeles rätt. Jag förstår pappan. Om någon skulle behandla min dotter på samma sätt som hans son blev behandlad så hade jag ansett att ett skott vore alldeles för lindrigt. 

Den person jag håller väldigt väldigt kär hade förmodligen föreslagit att skjuta bort en knäskål åt gången. Detta börjar närma sig det straff jag anser vara befogat om man muckar med mitt barn. Nu är vare sig han eller jag några psykopater så den önskan skulle förbli just en dröm. 

Men även om jag förstår Rödebypappan så vill jag inte vara med om den dagen då privatpersoner får tillstånd att agera bödlar utan att någon tar ansvar över händelsen, vilket är precis vad som har hänt. Den tragiska historien innehåller bara offer. En mobbad pojke, ett mobbgäng innehållande trasiga ungdomar. Familjer som vädjade om hjälp men som aldrig fick det. En mamma och en pappa som har förlorat sin son. En förtvivlad far som efter en lång tid av oro och förtvivlan tog kontroll över situationen genom att tappa fattningen. Jag förstår honom, vilken förälder skulle inte bli "psykisk sjuk" under dessa omständigheter? Finns det något sundare än att låta huvudet slå runt och försvara sitt barn? Sitter inte det i generna sedan urminnes tider?

Men jag trodde att den primitiva urtiden var förbi. Samhället skapades för att skydda människan. Vi avsade oss rätten att ta till våld och lämnade över ansvaret på myndigheter. Men någonting har gått snett och "öga för öga, tand för tand" riskerar att bli retro på grund av statens inkompetens. Den dödade pojken hade anmälts för våldsbrott mot sin egen familj, blivit utslängd från ungdomshem och polisanmäld ett antal gånger. Men socialtjänsten slår ifrån sig och säger att de drabbade "inte lyckats beskriva sin situation på ett sådant sätt att omvärlden uppfattade att de hade det svårt"

Jag är inte förvånad, det är de starka, verbala och handlingskraftiga samhällsmedborgarna som får hjälp. De som orkar stå på sig, de som kan tala för sin sak och argumentera för sin rätt. De som sällan behöver någon hjälp.

Övriga får ta hand om sin egen skit. Familjer i kris får klara sig själv, de orkar inte strida med en socialförvaltning när kriget rasar i hemmet. Barnen har ingen talan, de saknar ord och förblir stumma i sin misär. Hur ska de "lyckas beskriva sin situation" inför en socialtjänst som inte vet hur lyhördhet stavas?

Samhället hårdnar, våra barn blir allt mer utsatta och med en lam socialförvaltning kommer allt fler förtvivlade föräldrar skydda sina barn med våldsamma metoder. Det finns ingenting som är så psykiskt nedbrytande som att se sitt barn lida och fler än pappan i Rödeby kommer att tappa vett och sans. Det är sunt att förlora förståndet ibland men det ska inte behövas i 2000-talets Sverige. För om vi måste börja ta lagen i egna händer, var kommer vi då att sluta?

Ytterligare en dag avklarad. Det ständiga och allt för hårda trycket på jobbet börjar kännas ordentlig. Driftgruppen har länge varit underbemannad och vi kämpar för att hålla systemen flytande medan vi själva drunknar i en fors av nya uppgifter. Vi hinner inte med det vi borde och just nu känner jag mig bara uppgiven inför den ärendelista som ständigt ökar hur många kvällar jag än jobbar över.

Förhoppningsvis blir allt bättre med den nya organisationen som ska genomföras i höst. Men vi vet inte hur den kommer att se ut och det höga arbetstempot kryddas därmed av ovisshet inför framtiden. Ingen riskerar sina jobb, men arbetsuppgifterna kan förändras. Jag tror att det nya kan bli bra, bara det görs på rätt sätt men diskussionerna går höga på avdelningen då det nya alltid verkar te sig så oerhört skrämmande. 

Nåja, detta är bekymmer som får vänta till morgondagen. Nu har jag stämplat ut för ikväll och snart kommer Mikke som har ägnat kvällen åt jobb och sedan kastat sig i sexhandelns mörka vatten. Han extraknäcker nämligen som hallick åt Nero.

Dagarna går snabbt när man har det bra.. och det är återigen alldeles för länge sedan jag bloggade. Förra veckan blev upphackad ur jobbsynpunkt där jag och Mikke lyckades med bedriften att hela tiden jobba när den andra var ledig och tvärtom.

Lyckligtvis finns det kvällar och Fredagkväll ägnades åt god middag som Mikke lagade innan vi cyklade in till stan för att se Ironman på bio. Filmen var absolut sevärd. En superhjältehistoria där en arrogant festande playboy med skyhögt IQ tog sig an uppgiften som den nya tidens Batman.

Mikke jobbade helg och jag hade tänkt ägna Lördagen åt att rensa i min överfulla garderob. Den sista tiden har jag blivit på dåligt humör så fort jag har gått in i min klädkammare där hyllorna har bågnat av kläder som varit för stora, omoderna, o-årstidsenliga, ovikta, ja o-allt. Därför hade jag tänkt stiga upp i tid men vaknade 12.15 av att Nero tyckte det var dags att stiga upp. Jag gjorde honom till viljes, åt frukost/lunch och tog en promenad innan jag gick hem till mig och drog fram alla kläder. Sängen växte till ett berg och när jag precis höll på att drunkna av alla kläder så räddade Cici och Janne mig genom att komma på besök.

Sedan slapp jag göra så mycket mer, jag lämnade mitt överfulla sovrum och tog Nero på en joggingtur innan jag duchade och hämtade upp Mikke för middag på Oleary´s. Middagen var väldigt god och trevlig, Sverige spelade hockey hellre än bra och vi struntade i tredje perioden och åkte istället ut till Anna-Maria och Matte för att tigga till oss kaffe.

Under Söndagen fanns det ingen återvändo utan jag återgick till mitt berg av kläder, kastade massor och lade undan de kläder som bara behövs när det är vinter och jättekallt. Nu är min garderob städad och jag inser att jag behöver köpa nya kläder då min kroppshydda var något större förra sommaren. Det är kul att köpa kläder, men dyrt, så jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över denna upptäckt.

När klockan närmade sig 15.00 försvann solen och värmen som lyst över oss i helgen. Himlen öppnade sig och spydde ned regn och hagel medan åskan gormade från molnen. Mikke tog väderomslaget personligt så vi tröstade oss med kommunens största glass och sköt därmed fram middagen ett antal timmar.

Under kvällen hämtade jag dottern som firat valborgshelgen hos sin pappa. Hon var glad men godissugen och försökte förgäves argumentera för att sommaren var här. Hon har godislöfte som började förra sommaren men när jag förklarade att hon har två månader kvar så suckade hon tungt. Livet är inte lätt för en godisälskande flicka med godislöfte. Vi såg film tillsammans och allt blev bättre, sedan kröp hon ned i sin säng för att hämta kraft inför kommande skolvecka.

Nu är det Måndag och ytterligare en arbetsvecka har börjat. Jag sitter vid min dator på jobbet och fördriver tiden medan jag väntar på en installation samt att komma fram i den evighetslånga telefonkö jag sitter i. Mikke är ledig idag och jag hade inte haft något emot att ligga kvar hos honom…

Men till helgen.. då är vi båda lediga…  

Ytterligare en valborgsmässoafton är till ända. Vi började kvällen med premiärgrillning i det fina vädret. Det finns nog ingen godare mat i världen, inte bara på grund av smaken i sig, utan för att smaken kännetecknar sommar och doften påminner en om ljusa varma sommarkvällar. En årstid som väntar runt hörnet.

Bild på årets första grillning. Profilen på Mikke är dock inte densamma som förra årets grillbilder

Efter maten åkte vi till Janne och Cisi som hade en alldeles egen majbrasa på gården.

Vi fick kaffe och goda kakor och Mikke plågade sig själv genom att provköra en motorcykel som en av besökarna färdades på.

Kvällen var trevlig men roligast av alla hade Nero och Ramses. De passade på att utforska varenda lerpöl som fanns på gården och förmodligen så vann Nero alla "du-törs-aldrig-hoppa-i" vadslagningar för innan kvällen var slut så såg han ut som en snällare variant av Cujo.

Konsekvensen av detta frosseri i en goldretrivers egen version av himlen blev dock en utflykt raka vägen ned i helvetet. Det fanns inte en levande varelse i helaste världen som det var mer synd om än Nero, men Mikke var kall och hård och förmanade honom med duchen i handen: – Skyll dig själv! Detta är vad som händer när man badar i gyttja.

Vi får väl se om budskapet gått in, det finns många pölar att bada i den här årstiden.