Anna & livet

Imorgon är det halv arbetsdag om man är kontorsråtta. Jag är en sådan och ser fram emot ledigheten mitt i veckan. Det behövs eftersom början av veckan tenderade att bli mer hektisk än vanlig. Gårdagen ägnade jag bakom datorn på jobbet, framför spisen vid middagstid och över lillasysters flyttkartonger under kvällen.

Idag var det dags för utvecklingssamtal för dottern så jag flexade ut och åkte till skolan för att återigen titta på portfoliopärmar, läsa utvärderingar från lärarna samt brutalt dras runt av en entusiastisk dotter som ville visa dinosaurier och planeter som de satt upp på väggarna. Inte heller den här gången slapp jag skämmas utan kunde sträcka på ryggen åt fröknarnas omdömen.

Sedan bar det av på stan för att tömma plånboken och fylla på dotterns garderob. Ny årstid betyder nya inköp och på 1,5 timme blev jag lika många tusenlappar fattigare. Middagen intogs hos Mikke och vi tryckte i oss tacos som om vi inte sett mat på evigheter.

Nu är dottern duchad och lagt i sin säng och jag slappar i soffan i väntan på att Mikke ska dyka upp här efter sin promenad med Nero.

Helgen är till ända och dottern är återigen hemma från umgänget hos sin far. Lördagen ägnades åt besök hos Cisi och Janne för att för första gången hälsa på lille Noa. Eller.. liten och liten. Med tanke på storebrors födelsevikt var denna pojke gigantisk, men söt som socker! Vi hann även med att åka till Kåge och begrava Mikkes trollliknande frisyr, samt titta på film tillsammans med Norsken.

Söndagen började med kaffe och mackor på sängen för mig och Mikke. Tjohalian med kompis serverade och jag minns inte när jag fick fika på sängen sist. Mycket uppskattat  

Resten av dagen har vi ägnat oss åt bil och båtvård. Det var tänkt att vi skulle tvätta bilarna men tiden räckte inte till. Därför byttes bara däck och min pappa slet sitt hår i förtvivlan. Man tvättar alltid bil när man byter däck och när inte ens däcken sköljdes av så gick min far in för att slippa se eländet. Men vi SKA tvätta bilarna, en annan helg.

Efter en stund kom Janne i shorts för det är ju vår och båten skulle i vattnet. Mikke hade inte ens tagit av sig halsduken och det var ett omaka par som tjäbblade sig iväg mot älven.

Jag stannade kvar, tog en kopp kaffe och åkte sedan för att skjutsa tjohalian till ridhuset. Sedan hämtades dottern från fadern, tjohalian från ridhuset och vi tog oss återigen till mina föräldrar för att äta deras hemgjorda palt. Så gott, så länge sedan och jag är fortfarande mätt!

Kvällen har ägnats i soffan framför datorn och TV:n. Nu är det nästan bara sängen kvar innan en ny, men kort arbetsvecka tar sin början

Utan att jag riktigt hann med så är det snart helg igen. I Tisdags hjälptes tjejerna plus Håkan åt att städa ur Anna-Marias lägenhet. Hon har inte bott där på ett bra tag utan har ägnat tiden i Gummark där hon och hennes blivande man har renoverat deras hus.

Nu är lägenheten urstädad, nycklarna lämnas över till den nya ägarinnan till veckan och ytterligare en tidsera är förbi. Anna-Maria var min närmsta granne under många år och vi har druckit otaliga koppar kaffe hos varandra. När barnen vistades hos sina respektive fäder bytte vi ut kaffet mot alkohol och dansade natten lång.

Det gör vi fortfarande, och vi dricker fortfarande kaffe hos varandra även om det inte blir lika ofta som då, när närheten till varandra gjorde att man kunde knata över en liten stund närhelst man hade lust.

Men var sak har sin tid och mycket har förändrats det senaste året. För bara drygt ett år sedan flyttade Ange från Skellefteå för nytt jobb i björkarnas stad. Mikke levde i total ovisshet både när det gällde jobb och boende. Eva hade så smått börjat fundera på att flytta ihop med Putte och Anna-Maria och Matte hade fortfarande inte riktigt kommit till skott. Jag hade precis fått veta att ett domslut jag var inblandad i blivit överklagat till hovrätten. Livet var i en "mitt-emellan-fas" för de flesta av oss men vi levde nära varandra, det var bara några steg till närmaste vän.

Nu, ett år senare har Ange skaffat kille i Umeå. Eva och Putte har ett gemensamt hus i Bureå som rymmer alla deras barn. Anna-Maria och Matte har blivit "vi", är förlovade och bor tillsammans i Gummark. Mikke har fått jobb och ny flickvän, det vill säga mig.

Så även om vi alla inte bor lika nära varandra som förr, så vill jag inte tillbaka till livet då framtiden var så oviss för så många av oss. Idag mår vi alla väldigt mycket bättre. Vi träffas mer sällan, men när vi väl ses är det lyckligare och mer harmoniska människor som samlas runt kaffeborden eller bardiskarna.

Så har ytterligare en arbetsvecka påbörjats. På jobbet var allt sig likt, program trilskades och kollegorna klagade på vaknätter med små ledsna barn. Lunchen ägnade jag tillsammans med Mikke på Tatung och sedan vidare ut på stadens skoaffärer. Uppdraget för dagen var skor till honom och tjohalian, en uppgift som jag deltog i med största entusiasm. Skor är roligt att köpa, oavsett vem som ska ha dem. Skor är ALLTID roligt..

Om man inte henater Mikke förstås och letar efter ett par skor som helst ska vara identiska med de gamla slitna dojor där sulan håller på att ramla av. Sedan ska de ha bra dämpning och annat tjafs som är totalt ovesäntligt ur estetisk synvinkel. Det hela blev inte bättre av att han hittade exakt sådana skor inom 10 minuter och beslutsamt stegade mot disken. I första affären vi besökte? Jag menar, hur kan man göra så? Hur många skor missade vi i de andra affärerna? Jag vågar inte tänka tanken klart. Å andra sidan spelade det ju ingen roll eftersom skorna skulle vara samma typ som de alltid varit, inget nytänkande här heller.

Tjohalians gympaskor var dock lite roligare att välja. Nöjet varade dock en väldigt kort stund då Mikke såg skorna jag tagit ned, rev dem ur händerna på mig och sade: – De tar vi!

Han kommer aldrig att förstå sig på nöjet med skor…

Resten av dagen ägnade jag åt jobbmöte där den nya organisationen diskuterades. Den kommer att betyda vissa beslut om inriktning från vår sida och jag famlar i mörkret just nu och skulle vilja göra mer än jag kommer att kunna.

Nu är det kväll och det enda som återstår är sängen

Jag har aldrig varit snabb. När jag gick förskolan så skickade fröken ut mig i kapprummet fem minuter före alla andra så att jag skulle hinna klä på mig. Jag var trots detta färdig sist av alla och under hela min uppväxt kallades jag "blixten" i kärleksfull ironi.

Det har väl inte blivit bättre med åren, till mitt försvar ska sägas att inga beslut tas utan moget övervägande (förutom en tillfällig sinnesförvirring som drabbade mig i 20-årsåldern). På sista tiden har dock mina och Mikkes vänner tyckt att det gått vansinnigt långsamt på vissa plan där de påstått sig veta mer än oss själva. "- Ni är ihop, men ni vet inte om det."  "Jag bryr mig inte om er jäkla relation, i mina ögon är ni ett par" och många andra kommentarer har visslat över våra huvuden.

Nu kan jag glädja våra vänner/familj och berätta att långsamt också leder någonstans och att vi efter närmare 5 år som bästaste av vänner nu även är ett par. Det kan tyckas vara en väldigt lång tid men ska sanningen fram så har vi bara varit vänner fram till nu. Och det är inte så bara.

För ingen av oss kan säga att vi "köper grisen i säcken" och påstå att vi givit sken av att vara något vi inte är. Mikkes försök att leva upp till sin självbild som psykopat kan jag skratta bort. Jag vet vad jag får och är mycket glad över det, dvs en väldigt slarvig, charmig och snäll kille som gör mig glad. Detta gör att jag leva med hans totala brist på koll, däremot måste vi få någon ordning på sladdarna som ligger längs golven genom hela hans lägenhet

Denna händelse har dock medfört att en hel del vadslagningar har vunnits eller förlorat. Min pappa och svåger har utan vår vetskap slagit vad och vunnit femhundra kronor. Vem som ska betala dem vet ingen och pappa gjorde ett tappert försök att kräva mig och Mikke på pengar. Det kan han glömma, jag måste nämligen betala Johan 500 kronor där jag slog vad om att jag inte skulle bli tillsammans med Mikke inom 18 månader. Lyckligtvis har även Mikke förlorat då vi slog vad om att han inte skulle klara av att vara singel fram tills midsommar.

I rule you darling

Johan – Jag är skyldig dig 500 spänn..  

Det har varit tyst på min blogg några dagar nu. Tyvärr är det så att när man har mycket att göra finn lite tid att skriva, och tvärtom.

I Lördags firade jag,min familj och mina vänner att tre års elände är över. 3 år av samtal med myndigheterer och stridigheter som jag helst hade velat slippa, men inte kunnat. Nu är det klart och det skulle firas med alla som hjälpt mig. Som hållit mig uppe och varit en del av anledningen till att jag orkat. Alla var samlade och det var en fantastisk kväll. Maten var lika god som den alltid är hos mamma och pappa, mina vänner åt så det storknade och efter ett tag låg Mikke utslagen i fåtöljen medan Maria tog sig om magen och stönade:
- Inte har du någon magkatarrsmedicin?

Att mina föräldrar är duktiga på att laga mat är allmänt känt inom bekantskapskretsen, trots detta kommer det att pratas länge om den goda middagen och hur groteskt mätt man kan bli efter en kväll på Mobacken.

När klockan närmade sig midnatt förflyttade en del av oss till krogen och övriga gick hem för att vila sin magsäck. Vi drack drinkar och helt plötsligt var en väldigt trevlig kväll slut.

Tack mamma och pappa för allt jobb ni lade ned för denna middag! För alla pajer, kyckling och kött, för tårtorna och all tid ni har lagt ned under veckan. Jag uppskattar det väldigt mycket och hade längtat efter den kvällen i flera år. När den väl kom blev den inte bara lika bra som jag hade förväntat mig, den blev ännu bättre än så.

... Och som fortsättning på den fantastiska början av Torsdagen så glömde jag min mobil hemma. Jag upptäckte det först i hissen på jobbet. Jag kan inte leva utan min mobil, jag börjar kallsvettas om den inte finns i min närhet. Jag borde söka hjälp.

Istället kastade jag mig i bilen för att hämta eländet. Jag stoppade in parkeringsbiljetten för att ta mig ut ur garaget  och fick meddelandet: Var vänligt betala 470 kr eller kontakta garagevakten. 470 jävla spänn för 2 minuters parkering?? Blodtrycket hotade att spränga både mig och hela garaget innan jag insåg att jag stoppat i fel biljett.

På väg tillbaka hade varenda en av Skellefteås såskoppar till bilister bestämt sig för att köra precis framför mig. När jag gasade så saktade de ned och jag kände ett starkt behov av att ta sats och köra in i häcken på de tröga bilisterna som blockerade min väg. Folk har fått parkeringsböter när de kört snabbare än vad dessa sniglar gjorde och de maskade bara för att reta mig.

Istället för att köra in i dem så skällde jag på dem bakom ratten i min ensamhet på precis samma sätt som vissa andra brukar göra. Jag har ett svagt minne av att jag brukar förklara hur onödigt det är att hetsa upp sig på något man inte kan påverka. Jag kan vara väldigt klok ibland, när det rör andra än mig själv.

Nu ska jag fortsätta jobba. Med tanke på hur dagen har börjat har jag inget hopp om att min strulande installation ska göra som jag vill.

Men det är fortfarande helg imorgon, så jäkla skönt.

Det snöar. Det vita helvetet yr ned och det hade varit mysigt om det varit December. Då ska det vara vitt på backen, då ska man skotta snö för snön hör till julen. Men inte nu, inte när våren ska komma och solen ska skina. Jag hatar snö i April. Verkligen jättemycket.

Och inte blir det bättre av att jag råkade hälla vatten i flingorna istället för mjölk, och att min dator var död när jag vaknade så jag fick ägna en massa tid och ilska åt att få igång den. Och att detta medförda att eventuella meddelanden jag fått efter att jag lagt mig är spårlöst försvunna, inte för att jag väntade på några meddelanden utan för att jag är en informationsjunkie.

Nu ska jag ta mig till jobbet i snöstormen som inte borde finnas. Jag ska ägna dagen åt en installation som är ute på test och inte fungerar. Det är nästan lika irriterande som snö i April.

Men jag ska luncha med Eva idag och imorgon är det helg. Och på Lördag ska alla mina vänner samlas hos mina föräldrar för att fira att 3 års helvete är över.

Det blir kul! Men jag hatar snö i April.

Jag minns när jag lämnade dottern på dagis första dagen. Hon var ett år och jag hade sanslöst dåligt samvete över att lämna bort henne. Men omständigheterna var sådana att jag inte hade något val och dagiset var bra och jag kunde känna mig trygg.. Tur var väl det för med en kontorsjobbande ensamstående mamma har min dotter blivit institutionerad och tillbringat många timmar inom barnomsorgen.

Hösten när hon skulle fylla sex år flyttade hon från det trygga och ombonade dagiset till fritidsverksamheten. Det var en stor omställning för plötsligt skulle man hålla reda på saker själv, barngruppen var mycket större och eftersom fritids och förskoleverksamheten höll till i grundskolans lokaler så fanns det stora barn på skolgården. Och då menar vi jättestora, typ 12 år..

Det var ett stort steg för min dotter och det tog ett tag innan hon hade vant sig med sin nya omgivning. Efter ett tag hade hon dock blivit varm i kläderna och skolområdet med personal blev en stor och naturlig del av hennes liv.

Nu är det dags för nästa flytt. Igår var jag på föräldramötet på "storbarns". Det vill säga områdets fritids för stora barn. Den sista instansen innan hon klarar sig själv. På storbarns får man ännu större ansvar och förmåner. Man får säga till själv om man hellre vill gå till en kompis, ingen lapp behöver skickas med. Man kan cykla till en lekpark och leka utan att ha vuxna med sig, och få en tid när man ska komma tillbaka. På "storbarns" är man stor och det känns plötsligt så länge sedan jag lämnade min lilla tulta på dagiset. Så länge sedan men ändå som om det var igår.

Men det är 7,5 år sedan och dottern har MSN och pratar med kompisar via datorn. På min tid slängde vi oss på telefonen för att informera varandra om vad som hänt sedan sist, dvs ca 15 minuter sedan. Nu loggar de in på MSN och chattar med varandra. Jag antar att tekniken gått framåt och de över sig i alla fall på stavning.

Och ibland, när jag är sen från jobbet så ringer dottern och säger – Jag är hungrig, jag tar en macka, och plötsligt blir stressen över att inte vara i tid lite mindre.

Hon är stor nu, och ska börja på "storbarns".

Som ni ser börjar Mikke vara tillbaka i gammal god form. Halsen är fortfarande ond men viljan finns och det straffar sig när han kastar i sig den största chokladbollen som dottern hade gjort idag och ställt i kylen. Att svälja en plommonstor chokladboll utan att tugga gör ont i en hals full av streptokocker. Att sedan "the nurse from hell" körde runt i halsen med en mopp torde inte ha gjort saken bättre..

Även i övrigt börjar man känna igen honom. De senaste dagarnas timida "tack" och "ja" har ersatts av direkta hån och hot om stening när jag som vanligt inte känner igen skådespelarna i filmerna. Det var skönt för en stund att för en gångs skull inte bli emotsagt, men obefintligt motstånd är inte kul i längden.

Allt är som det brukar med andra ord och jag kommer att stå som förlorare i ytterligare en månadsvägning. Denna månad hade jag dock sett fram emot en vinst eftersom jag gått ned och han gått upp. Det var före han bestämde sig för att lägga sig ned och dö i en vecka utan vare sig mat eller annan näring. Nu är han ca 6 kg smalare och flinar så fort en våg kommer på tal.

Så jag kommer att förlora, igen. Men den här gången hävdar jag med bestämdhet att han tagit till fusk. Det är åt helvete att man skaffar sig halsfluss för att vinna en månadsvägning..

Nåja, huvudsaken är att han frisknar till för han har varit ordentlig sjuk de senaste dagarna. Men med hjälp av penecillin blir man bättre och där ser man vad råd av två kloka kvinnor kan göra. Även om jag inte har något minne av att vi stod med en hammare riktad mot hans knäskålar..

Igår var det dags för disco för dottern. Hon fick gå hem tidigare från fritids för att "hinna allt hon skulle göra". Medan jag satt med en av mina kollegor och försökte lösa ett problem så han hon ringa 3 gånger. "Ska jag ducha nu?", "är du klar med middagen innan jag ska fara" och "vad ska jag ha för skoooor??!". Kollegan skrattade och jag påminde honom om att detta är hans verklighet om några år när barnen vuxit sig större.

När jag kom hem sprang dottern omkring som en yr höna. Själv satte jag igång med maten och mitt i kycklingfilén ringde Skellefteå Kraft som hade ett akut problem med ett gemensamt system. Jag ringde upp supporten medan dottern frågade tusen frågor och tiden började rinna iväg. När jag hade pratat färdigt hade jag lyckats hälla ut olivlja över hela diskbänken, svara "goddag yxskaft" på tre av dotterns panikfrågor samt hällt pulvret till jordnötssåsen över kycklingfileérna istället för kycklingmarinaden. Men allt ordnar sig till slut på något sätt. Kycklingfileérna fick sköljas i vatten och tack och lov hade jag hushållspapper att torka upp olivoljan med.

Sofia kom insladdande med taxin och fixade dotterns hår i ett flygande fläng meda hon åt maten och tjohalian hejade på. Sedan gick två glada flickor iväg medan jag stökade undan det värsta och gick förbi sjuklingen på andra sidan gatan. Efter samtal med mamma, min alldeles personliga sjukvårdsrådgivare så meddelade jag Mikke att han allt fick ta och masa sig till akuten dagen därpå. Halsont och hög feber i flera dagar är inte att leka med och efter lite stön och pust och stånk så gav han med sig.

Det var meningen att jag skulle hjälpa till med bortstädning på discot och hade order att vara där klockan nio.
Kvart i nio var jag på plats men möttes av en tömd gymnastiksal, skurade golv, väldigt få barn men allt fler föräldrar. Någon dotter fanns inte i sikte och även Anna-Maria hade borta sitt barn. Jag skyndade mig hemåt och hittade två sorgsna barn som hade väntat "i evigheter" utan att några föräldrar kom. Jag undrar över hur skolan kan sätta en sluttid och sedan skicka i väg barnen en halvtimme tidigare en Fredagkväll.

Men allt ordnade sig till slut och dottern somnade gott i sin säng.

Vissa program är vidriga att paketera och distribuera. De skitar ned register och filsystem med dåligt gjorda filer, de ändrar i systemfiler och orsakar kaos i övriga program. Ett sådant har jag jobbat med ett tag och när även supporten erkände att programmet var en "hybrid" så gav jag upp försöken att paketera dem på normalt sätt. Därför har jag lärt mig något nytt idag, dvs att kopiera filer via vb-script samt skapa egna installationsfiler som gör precis vad jag vill. Det blev så snyggt och så rent och jag är så mycket nörd ibland. Google är i alla fall en guldgruva och jag skulle säga upp mig före förmiddagsfikat om söktjänster på Internet lades ned.

Nu återstår bara att se om min lösning godkänns av andra på mitt jobb. Jag hoppas det, annars är jag tillbaka i konflikterna mellan de olika programmen.

När jag kom hem idag hittade jag en sammanbiten och dyster dotter här hemma. Det är skoldisco imorgon och hon hade inte fått klart med någon hon kunde gå med. Det löste sig dock när tjohalian kom över på middag. De skulle följas och när kvällen kom var dottern så uppspelt över morgondagen att hon hade svårt att sova. Hon lade fram kläderna hon skulle ha på discot och sprang upp och ned för att försäkra sig om hur vi skulle göra. Att maten skulle vara klar och visst skulle Sofia komma och fixa hennes hår och när kommer hon och hinner vi verkligen?? Jag lovade på heder och samvete att vi skulle hinna, med tre timmar till vårt förfogande borde det inte vara några större problem.

Nu ska jag gå ut med Nero och lämna av honom hos en sjuk husse. Mikke är döende i "tropisk sump ebola", vilket är hans beskrivning av influensa. Feber är för Mikke som kryptonit för stålmannen, även om man för tillfället inte bör nämna stålmannen och Mikke i samma mening. Han är nämligen allt annat än en superhjälte just nu, har hög feber och har ägnat 2,5 dygn åt att sova. Sova är säkert bra men ikväll var jag dit och tvingade i honom lite fil och flingor för att han inte skulle tyna bort helt.
Det får vara någon måtta på viktnedgången.

• Jag har kastat mig in i en taxi och ropat – Follow that car!
  - Jo Johan, det har hänt. I gymnasiet åkte vi på klassresa till Berlin. Under en av vistelserna på ett av Berlins discotek blev en av mina kompisar ovetande drogad. Hon började hallicunera och en av vakterna ringde ambulans. De lastade in henne i ambulansen och åkte iväg i utan att tala om var det tog henne. Därför stoppade jag en taxi och uttalade de bevingade orden – Follow that car.
  Taxikillen var väldigt nöjd med uppgiften och körde som han stulit bilen.
• Jag har blivit inlåst i häktesrummet på tingsrätten:
  Jepp det har jag. För en tid sedan var jag inblandad i en tvist, och i väntan på förhandling fick jag vänta i häktesrummet. Att jag sedan blev inlåst var en olyckshändelse.
• Jag har aldrig åkt motorcykel
  - Pinsamt men sant.. Jag har aldrig någonsin åkt motorcykel
• Jag har krupit omkring på golven i ett rökfyllt hus 
  Fel gissat Kicki. Under mina år inom Brukshundklubben hade jag räddningshund. Då och då tränade vi sök i räddningstjänstens rökdykarhus och på deras övningsområde i Sandö. Det var meningen att man skulle ha gasmask och det hade jag. Gissa om den fungerade?
• En ambulans har kört med blåljus och sirener för att hämta mig
  Detta har också hänt men inte heller detta var så dramatiskt som det låter. Under en hundtävling blev jag ganska illa biten. Det var absolut inte livshotande men mannen vars hund hade bitit mig var förmodligen i chock när han ringde ambulansen. De sladdade in med blåljus och sirener. Själv var jag mest arg över att mina jeans hade gått sönder.
• Jag har klättrat upp för ett berg för att någon sade: – Du törs inte
  - Detta är det falska påståendet. Även om jag gärna antar utmaningar så är jag inte helt dum och utan självinsikt. Jag är värdelös på att klättra och vill leva ännu ett tag.
  
  

Det är den första april och dottern hade hysteriskt roligt åt mig när hon skrek att duchvattnet brände henne och jag sprang för att hjälpa henne. Själv skrattade jag mest åt alla upprörda kommentarer av Norrans skämt. Jag har inte lurat någon eftersom jag har tragiskt dåligt pokerfejs och flinar som en jubelidiot så fort jag ska försöka driva med någon. Men jag gör ett försök här på bloggen, där ni inte kan se mitt ansikte.

Ett av dessa påståenden är falskt. Vilket?

• Jag har kastat mig in i en taxi och ropat – Follow that car!
• Jag har klättrat upp för ett berg för att någon sade: – Du törs inte
• Jag har suttit inlåst i häktesrummet på tingsrätten
• Jag har aldrig åkt motorcykel
• Jag har krupit omkring på golven i ett rökfyllt hus
• En ambulans har kört med blåljus och sirener för att hämta mig