Anna & livet

Mikke gör sitt bästa att framstå som en psykopat, något han misslyckas totalt med 99 gånger av hundra. Ibland flyger dock jävulen i honom och han börjar skicka länkar från blocket på sådant han vet att jag vill ha, men som jag inte kan få.

Ofta handlar det om hundar, lyckligtvis finns det få grå, små schäfertikar på blocket vilket har varit min räddning hittills. Det är nämligen den enda typ av hund som jag verkligen vill ha. Ikväll fick han dock in en femetta då han skickade mig den här länken.

Tänk att få ha en hund igen. Att avsluta kvällen med en promenad runt omgivningarna. Att gå ut och träna lite lydnad efter middagen. Tänk att få lägga ett spår en ljummen sommarkväll och känna glädjen när hon hittar apporterna som är utlagda. Att få utöva ett intresse jag vet att jag kan. Tänk att få köpa militärbyxor och faktiskt ha nytta av några andra typer av skor än höga klackar, där begreppet stövlar betyder att skorna håller fötterna torra och inte bara är en beskrivning av skoskaftens höjd.

Men jag kan ju inte för jag jobbar för mycket och för långt bort från hemmet, mitt liv är inte hundanpassat längre och jag har inte pengarna. Men jag vill, jag vill, jag VILL så det värker i hela kroppen. Så jag försöker slå bort tanken genom att tänka på morgonpromenaderna när man är trött och har bråttom till jobbet. På regniga dagar då hunden ändå vill ut. På trötta kvällar då man vill ligga kvar i soffan.

Trots detta så mailar jag annonsören för att ta reda på vilken härstamning tiken har, och vilka meriter. Jag vet inte varför, förmodligen för att plåga mig själv eller kanske för att få drömma en stund till. Bara ett litet tag innan den bistra sanningen slår mig i ansiktet. Jag har inga möjligheter och jag undrar om jag någonsin igen kommer att kunna skaffa en hund.

Men går jag ut på balkongen kan jag nästan se huset där hon bor. Det är bara på andra sidan älven, så nära men ända så långt bort.

Jävla Mikke 

- Fan! Vi måste tillbaka till mig, jag har glömt badbyxorna.

Så startade badresan till Skellefteås hamn"stad".

Efter ett kortare stopp i Mikkes lägenhet fortsatte konversationen:
- Vi måste förbi stan.. jag måste ha nya badbyxor
- Var har du dina då?
- Tror jag glömde dem på grabbfesten.
- Men var ska vi få tag på nya idag?
- Vadå, affärerna är ju öppna!
- Inte en Söndag
- Men hallå det är ju Lördag... har du ingen koll på vilken dag det är..

Människan köpte nya badbyxor på 7 jäkla minuter vilket måste vara den största överträdelsen mot shoppinglagen som någonsin begåtts. Jag köpte ny badräkt i veckan vilket tog ca 1,5 timme och var väldigt nöjd över hur snabbt jag hade fattat mitt beslut.

Resten av dagen avlöpte väl. Vi badade och flickorna lekte, övade sig på konstnärliga hopp samt hålla andan under vatten. Sedan åkte vi till Bureå där extrasonen nått den aktningsvärda åldern av 17 år. Efter några bitar smörgåstårta samt maränger och glass så låg jag dubbelvikt i soffan medan hockeyn skvalade och folk spöade varandra i pingis. Hur det gick för mig i matcherna har jag redan glömt och det jag inte minns har aldrig hänt.

Gårkvällen ägnades i soffan tillsammans med en trött men nöjd dotter. Vi åt popcorn och såg på barbiefilmen som snart är utnött.

Det är Lördag och min ledighet drar sig snabbt mot sitt slut. Jag kunde dock inte hålla mig från jobbet igår eftersom vi hade ett personalmöte med en del viktiga punkter, däribland omorganisering av avdelningen. Därför lämpade jag av dottern hos tjohalian och ägnade några timmar i en ljusisolerad bunker tillsammans med mina kollegor.

Mötet gav ett visst hopp inför framtiden och förhoppningsvis kan förändringarna göra vårt liv lite lättare bland datorer och servrar.

Tjohalian sov över hos oss och efter att flickorna hade fnittrat sig i säng, så ägnade jag och Mikke oss åt band of brothers och kaffe.

Nu väntar badande på badhus och sedan kalas för extrasonen.

Jag måste städa. Det var länge sedan jag hade så ingrott skitigt och stökigt i min lägenhet. Påsar ligger slängda efter diverse shoppingturer, gratängformen från i Söndags står fortfarande på diskbänken ifylld vatten och diskmedel. Tallrikar fyller resten av bänken och dotterns resväska ligger slängd på golvet.

Istället sitter jag här och surfar 7 varv runt världen. DN:s ekonomisida kan bli väldigt intressant i jämförelse med städning. Jag har precis lärt mig att framtidens telefon ska opereras in i kroppen. Jag undrar hur man ska ska göra när mobilen behöver laddas, ska man plugga in sig själv i väggen? Och ringa upp folk med hjälp av tanken… kan bli en himla massa "felringningar"..

Men nu är min del av Internet slut. Kanske skulle jag googla lite på bilsport eller knyppling.. då borde jag hitta något jag aldrig läst förut.

Eller så kan man ju blogga fram ett totalt ointressant inlägg som tidsfördriv. Ett sådant som det här. Så nu har jag ödslat bort lite av er tid också, 35 sekunder ungefär (om ni inte klickade på länken) för jag läste igenom inlägget och tog tid. Jag har ju inget bättre för mig.

Men nu… NU ska jag börja

Jag ska bara…

Jag har i ett svagt ögonblick lovat att hjälpa till med bostadsrättsföreningens hemsida. Ikväll skulle ett möte hållas med våfflor och diskussioner om trivselåtgärder på gatan, med hemsidan som en av punkterna.

Jag har varit på många liknande möten under mina år i olika bostadsrättsföreningar. Varje gång känner jag en dejavu-känsla eftersom samma sak diskuteras, samma kommentarer fälls och samma typ av människor finns med på mötena, oavsett vilken förening jag befunnit mig i.

Ikväll var det likadant. Jag kom dit och hittade "ensamma mamman" svettandes över 3 våffeljärn. Hon som lever familjeliv med sina barn, fixar utbildning, bullbak och renovering själv. Som entusiastisk engagerar sig i allt som har med barn och hem att göra, och som alltid åker dit på jobb i föreningen. Så var det även ikväll för de som planerat kvällen hade glömt att de var upptagna vilket gjorde att ensamma mamman fick kasta sig i bilen för att handla och sedan ställa sig och grädda våfflor.

Jag kikade in i själva möteslokalen för att se vilka andra som dykt upp. Runt det stora långbordet satt ett femtontal grannar prydligt uppradade och väntade på att bli serverade våfflor. Ingen var yngre än 65 och de flesta hade bott i området sedan Adam och Eva började flirta med varandra. Är man inventarie har i föreningen så har man bara rättigheter och inga skyldigheter samt full tillåtelse att gnälla. Därför rynkades det på näsan och mumlande kommentarer hördes som:
- Jag trodde att vi skulle börja 19.00… att allt alltid ska bli försenat.

Redan där kände jag en stark lust att gå hem, istället återvände jag till köket för att hjälpa min stressade granne. Vi gräddade våfflor så att dimman tätnade och små missnöjesyttringar hördes från bordet.
- Nejmen ooj, så mycket matos det börjar vara här. Ensamma mamman öppnade dörren för att vädra ut det värsta. 30 sekunder senare hörde jag rop från inventarierna:
- uch vad det drar.. är det någon som har dörren öppen..??

Jag stängde den med en smäll.

När våfflorna var gräddade och serverade så började mötet med att presentera trivselgruppens förslag på förbättringar. De entusiastiska ensamma mammorna förklarade sina ideér (jo, de hade kommit en till, och nej, jag var inte en av dem). Städkvällen diskuterades och inventarierna började tävla om vem som bott där längst. Den som vann fick förklara hur saker och ting fungerade med motiveringen "Det har aaaalltid varit så"

Sedan diskuterades kvarterslokalen men inventarierna tyckte att idéen om mobilt kök var konstigt. Ett kök är ett kök, alltid. Punkt slut. Sedan böljade samtalen fram och tillbaka. Grannen som tror sig vara bättre än alla andra för att han har pengar att renovera upp lägenheten till förskräcklig prålighet, tyckte att en deposition på 500 kronor skulle införas för lån av kvarterslokalen.

- 500 kronor utbrast en av de ensamma mammorna och såg förmodligen i sitt inre hur festen skulle utebli på grund av att man lagt alla pengar till deposition. Men rikemansgrannen var noga med att förklara att 500 kronor inte var någonting att orda om och lutade sig nöjt tillbaka när han ännu en gång fått berätta hur välbärgad han var.

Sedan diskuterades sönderkörda gräsmattor och omgivningens totala brist på hänsyn. Varför kan folk inte lära sig sopsortera och hur kan man vara så dum att man matar fåglarna? Förstår man inte att man även matade råttorna för råttor finns minsann i lägenheternas förråd.
- Inte i mitt, sade rikemansgrannen med armarna nöjt korsade på bröstet.
- Det beror hur man bygger förstår ni..

Vid det här laget var jag kräkleds och när jag och en av mammorna fyllde på våfflor så sade hon.
- Vi skulle ha tagit upp det här med hemsidan… så avböjde jag med orden:
- Detta är inte rätt forum, man kan inte snacka hemsida men människor som förmodligen kommer att fråga "vem internet är" om den "nya" tekniken kommer på tal.

Därför förslog jag att vi tar hemsidan vid ett senare tillfälle och tackade för mig med ursäkten att kvällen var sen och att dottern behövde i säng.

De sista orden jag hörde innan jag stängde dörren bakom mig var:
- Men hur ska man få folk att komma… ni ser ju bara här, det är ju så få som kommer!!

Ja.. man undrar ju varför….

I övrigt så är det ljuvligt att vara ledig. Jag och dottern har ägnat dagen åt kaffe med Eva, shopping på stan, biblioteksbesök samt långpromenader med Nero. Jag lämnade tillbaka honom under kvällen och fick mig en kopp kaffe av en ryggskottskadad Mikke som har tjurats och jobbat trots en skärande rygg. Han såg inte allt för pigg ut men förhoppningsvis är det bättre imorgon.

Imorgon ska även jag jobba. Sedan återgår jag till ledigheten igen.

Nu har dottern kommit hem efter sin påskvistelse i Kalix. Hon har blivit bortskämd av mormor och morfar och haft det mysigt i stugan.

För henne och de allra flesta så kännetecknas påsken av god mat, ägg och påskkärringar. För mig är högtiden alltid ett tillfälle för egentid eftersom jag alltid är barnledig. Så har det även varit detta år och jag började påskhelgen med buller och bång med fest för lillasyster som fyllt 25 år.

Lägenheten fylldes av ett 20-tal personer från hennes och min vänskapskrets. Vi åt smörgåstårtor och drack sprattelvatten till tonerna av singstar. Mikke åkte på dyngstryk i spelet och nu väntar jag bara på att han ändrar beskrivningen på mig i sin blogg till "ständig vadslagningsvinnare". Jag torde få vänta..

Festen var som alltid väldigt trevlig med hjärtligt råa kommentarer och högt i tak. Ett par handskar blev kvar, Maria kan det vara dina? I så fall börjar det bli en tradition i att glömma saker..

Resten av helgen har varit lugn och skön. Dagen har ägnats åt en långprommenad i det vackra vädret och otaliga koppar kaffe. Ange kom förbi stan för att säga hej och presentera sin nya pojkvän. Det var jättetrevligt att träffa henne och pojkvännen fick med beröm godkännt

En mycket bra helg, med andra ord. 

I veckan väntar endast en arbetsdag. Resten ägnar jag åt påsklov, det är inte alltid av ondo att jobba sena nätter med trilskande program. Flexkontot har växt mycket under vintern och jag kan med gott samvete vara ledig.

Dottern ringde i förmiddags och berättade lyckligt att hon fått leta påskägg på morgonen. Hon har godislöfte med påskägg, julgodis och nyårsgodis som undantag.

- Men vet du mamma? Morfar har ett sår och blod i ansiktet!
- Jasså, vad har hänt då..?
- Han säger att han slogs med påskharen i natt.
- Vad säger du att han gjorde sa du?!?
- Jo, han slogs, för du vet, påskharen kommer ju genom skorstenen.. och vi har ju ingen skorsten i stugan..
- Näe.. men vad har det med saken att göra…?
- Jo.. för påskharen hade kommit och så sade han till morfar att: "vilka psyken ni är, ni har ju ingen skorsten!!". Ja, och sedan började de slåss antar jag..

Och jag som trodde att påskharen var en snäll liten kanin..

Dottern har återigen lämnat hemmet, den här gången för påskfirande i Kalix med mormor och morfar. Detta är en tradition de har, hon har följt med så länge hon kan minnas och har sett fram emot det varje år. Den senaste tiden har hon varit borta väldigt mycket men påsken är helig och jag unnar henne resan med mormor och morfar.

Jag förbereder mig för ännu en fest, den här gången är det lillasyster som fyller 25 år och imorgon fylls lägenheten av folk.

Jag har ägnat kvällen åt att hämta grejor till festen samt lämna kläder till dottern. Sedan var jag förbi Mikke för att få mig lite kaffe och en macka istället för middagen som jag glömde laga. Jag blev serverad fika och diverse spydigheter när jag förklarade för honom att kaviar och banansmak inte hör ihop. Tillverkaren av denna smak måste ha varit hög på LSD eller något annat kemiskt preparat. Jag förstår inte hur man bara kan komma på tanken, den är så dum att uppfinnaren borde skjutas. Men Mikke tyckte att smaken var oki och jag hade väl inte väntat mig annat. Han skulle kunna mixa en hink sopavfall och tycka det var gott.

Jag är liiite mer nogräknad än så för bara tanken på matavfall får det att vända sig i magen så nu måste jag tänka på något annat så att inte kväljningarna övertar min kropp. Sängen till exempel, dags att sova för att orka med morgondagen.

Eftersom Mikke jobbade kväll så förbarmade jag mig över tjohalian och Nero. När middagen var uppäten och flickorna gått till kvarterslokalens påskpyssel så tog jag Nero för en middagspromenad. Kvällen var lagomt kall med enstaka snöflingor som seglade ned i ljuset av gatlyktorna. Allt var så där fint och harmoniskt, för en stund.

Efter ett tag svängde en tjej upp med en schäfertik bakom oss. Hunden var liten, grå, senig och förmodligen betraktad som ful för de flesta. Jag tyckte däremot hon var vacker, en arbetsmaskin när den är som bäst. När tjejen kallade in henne så galopperade hon snabbt mot henne och klistrade sig vid hennes vänstra sida.

Plötsligt stramade det till i mitt eget koppel när Nero hade hittat en intressant fläck att undersöka. Jag stannade och lät honom lukta några sekunder innan jag tyckte det var dags att gå.

Det tyckte inte Nero.

Nero är en snäll hund. Han springer inte fram till hundar eller andra människor, han jagar inte cyklar eller bilar. Han strosar på i godan ro och är inte intresserad av andra hundar, cyklar, bilar eller människor. Detta tillsammans med att han har en curlinghusse gör att han slipper undan all form av lydnadsträning. Den behövs inte för att göra vardagen lättare, för oftast (inte alltid) vill Nero samma sak som människorna kräver av honom.

Problemet uppstår när Nero och människan inte har samma åsikt och detta hände ikväll. Nero ville lukta, länge. Och jag ville gå. För jag hade en tjej med en schäfertik bakom mig och jag hade ingen lust att visa för dessa att jag inte var herre över den hund jag hade i kopplet. Så jag slet men Nero lyfte bara över hela sin tyngd på frambenen och stod orubbligt kvar med näsan i backen.

Hade jag haft något annat än ett flexikoppel så hade jag kunnat rycka loss honom men hur rycker man med ett jäkla handtag till koppel? Den enda lösningen var att försöka boxera bort honom med kopplet bakom ryggen. Jag tog i och Nero rörde inte en min, jag tog i ännu mer och upptäckte att flexijävlakopplets spärr inte satt i tillräckligt ordentlig. Mitt i min ansträngning rullades nämligen kopplet ut och jag föll handlöst framstupa till marken.

Och Nero fortsatte lukta utan röra en min…

Och då, bara för att spä på min förnedring så hörde jag ett rappt "Fot!" bakom mig. Jag kravlade mig upp och såg tjejen med schäfertiken passera förbi oss. Hon hade fått tio poäng av tio möjliga på en lydnadstävling för tiken låg klistrat mot hennes ben med huvudet glatt tittande på sin förare.

Och Nero fortsatte lukta..

Tjejen frågade om jag slog mig och jag väste mellan tänderna att allt gått bra. Egentligen ville jag skrika åt henne att jag minsann var bättre än så här. Bättre än henne för jag har minsann vunnit flera SM-guld i bruks och lydnad så hon skulle inte komma där men sin lydiga hund och tro att hon var något. Men jag gjorde inte det. För hur skulle jag förklara det faktum att jag stod här med ett flexikoppel, ett vadderat halsband och en hund som dissade mig totalt? Kan man falla lägre än så? Så jag var tyst.

När hon gått förbi förklarade jag för Nero att han hade två val. Dö i den där intressanta jäkla fläcken eller komma till mig.

Då tittade han dröjande upp och höjde på svansen. Sedan kissade han på fläcken, höjde svansen lite till och kom sakta strosande mot mig. I det ögonblicket önskade jag att jag inte visste någonting om hundens språk. Att jag varit lyckligt ovetande om att han precis hade "pissat" på mig, att han berättade för mig att han bestämde när vi skulle gå och när vi skulle stanna och jag att inte hade någonting att säga till om. För jag hade bara ett flexikoppel och ett vadderat halsband till mitt förfogande.

Men lugn du Nero, i vår åker läderkopplet fram och jag ska personligen se till att du får din beskärda del av lydnadsträning om jag så ska använda kopplet till att piska din husse ut på träningsplan.

Hämnden är ljuv. Så jäkla ljuv…

Namn
När Stina, Anna, Maria och Emilia går ut på lunch så kallar de varandra Stina, Anna, Maria och Emilia.
När Fredrik, Peter, Krister och Mathias går ut på lunch så kallar de varandra Fetto, Godzilla, Clownen och Stubbhuvudet.

På middag
När räkningen kommer så slänger killarna varsin hundring på bordet trots att räkningen bara uppgår till 200 spänn sammanlagt. Ingen av dem har mindre och ingen vill erkänna att de vill ha växel tillbaka.
När tjejerna får sin räkning så åker miniräknaren fram blixtsnabbt.

Pengar
En man kan betala tjugo spänn för en sak som är värd tio spänn om han behöver den.
En kvinna kan betala tio spänn för en sak som är värd tjugo spänn trots att hon inte behöver den, utan bara för att den är på rea.

Badrummet
Mannen har sex saker i sitt badrumsskåp: tandborste, raklödder, rakhyvel, en bit tvål och en reklamhandduk.
Medeltal på antal saker i kvinnors badrumsskåp är 337.
Mannen kan med största sannolikhet inte identifiera majoriteten av dem.

Bråk
Kvinnan får alltid sista ordet.
Vad än mannen säger efter detta innebär att han startar ett nytt gräl.

Katter
Kvinnor älskar katter.
Män säger att de avskyr katter, men när inte kvinnan tittar så klappar han dem.

Framtiden
En kvinna bekymrar sig för sin framtid tills hon hittar en man.
En man bekymrar sig aldrig för framtiden – inte förrän han hittar en fru.

Framgång
En framgångsrik man är en sådan som tjänar mer än hans fru spenderar.
En framgångsrik kvinna är en kvinna som hittar en sådan man.

Äktenskap
En kvinna gifter sig med en man i tron att han kan förändras även om det inte blir så.
En man gifter sig med en kvinna i tron att hon inte kommer att förändras även om hon gör det.

Göra sig i ordning
En kvinna gör sig i ordning när hon ska till affären, vattna blommorna, gå ut med soporna, svara i telefonen, läsa en bok och hämta posten.
En man gör sig i ordning för bröllop och begravningar.

Naturlighet
Män vaknar lika snygga som när de lade sig.
Kvinnor förfaller av någon orsak under natten.

Efterkomma
Åh barn… kvinnan vet allt om sina barn, hon vet när de ska till tandläkaren, om deras romanser, bästa kompisar, favoritmat, hemliga rädslor, drömmar och önskemål.
Mannen är i stort sett medveten om att det bor små människor i hans hus.

Dagens tanke
Varje man bör glömma de misstag han gjort, det är ingen idé att två människor går runt och minns samma saker.

Helgen blev som jag hade förutspått. Fika, kaffe, promenader, familjemiddag och ett antal timmar Shogun. Mina systrar bjöd på den goda räksoppan och grillat kött igår. Vi hade vissa diskussioner om schlagerfestivalen skulle konkurrera ut hockeymatchen, men 0,25 Mb bandbredd fattade beslutet åt oss. Och det var nog lika bra för när det stod 1-4 till HV stängde vi av sportradion och låtsades att hockey inte existerade i stan.

Perelli vann sångtävlingen och jag kunde håva hem 500 spänn efter att ha krossat Fredde i vadslagningen. Sedan körde jag hem genom ett Skellefteå som var grått, disigt och uppenbart taget av matchen. Utanför sportpuben stod ett fåtal människor och lite längre bort bröt en väktare ihop en svartgul supporter med frustration i blicken.

Mikke var däremot ganska samlad när jag försiktigt tittade in under kvällen. Man vet aldrig vad som väntar efter att hans lag har förlorat men hade tagit förlusten med fattning.

Nu är dottern hemma igen och jag får ha henne hos mig till Onsdag. Sedan lämnar hon mig igen för att följa med mormor och morfar till stugan över påskhelgen.

Jag jobbade idag. Inkorgen var full när jag kom och det var stressigt, kaos och fullständigt underbart. Lunchen tillbringade jag tillsammans med mellansyster. Vi skulle köpa en födelsedagspresent åt lillasyster men började med att äta lunch på subway.

Det var en upplevelse att se min ambivalenta syster försöka beställa en macka med alla dess valmöjligheter. Vilket sorts bröd ska du ha? Vilken fyllning? Vilken sallad? Tillbehör? Dressing? Brödet hon valde i början hann nästan mögla innan hon kom till beslutet om dressing i slutet.

Nu är det helg och dottern är återigen hos sin pappa. Jag ska ägna helgen åt fika på stan, familjemiddag, ett antal koppar kaffe men först på schemat står TV-serien Shogun hos Mikke.

Jag hatar att vara sjuk… Jag önskar jag var kille och kunde sova bort förkylningen... Eller åtminstone läsa mig igenom dagarna. Istället sover jag till 14.00 och vaknar sedan, seg men pigg. Någon bok har jag inte och på TV är det skit. Sova kan jag inte göra mer än jag redan gjort och jag försöker städa men orkar inte. Om jag är för sjuk för att jobba så går det inte att städa men det verkar jag ha för lite intelligens för att begripa. 

Så jag får ge upp och lägger mig i soffan för att se när timmarna går. På TV pinglar töntiga frågesporter och jag äter halstabletter men glömmer att äta mat. Och det kryper i kroppen på mig när jag känner mig som världens onyttigaste människa. Om jag nu ska vara sjuk så kan jag väl förvalta tiden genom att åtminstone njuta av ledigheten. Istället ligger jag här och lider som den värsta man. Inte över att vara sjuk, utan att vara förvisad till sysslolöshet.

Sa jag att jag hatar att vara sjuk..?

Förkylningen ville inte ge med sig och jag stannade hemma idag. Jag har ägnat dagen åt att sova och snyta mig vilket gör att jag har ont i näsan men är pigg ikväll. Jag stannar dock hemma imorgon också för att få bort förkylningen så snabbt som möjligt.

För ett år sedan var jag desto tröttare. Jag hade precis kommit hem efter en nästan tolv timmar lång mangling i tingsrätten. Den händelse som jag luddigt har benämt som "dagen D" hade precis ägt rum. Jag kommer att vara lika luddig i det här inlägget.

Jag minns dock dagen som om det var igår, sömnlösheten natten före, nervositeten, spänningen och styrkan jag inte trodde jag skulle känna, men som visade sig i form av familj, vänner och mig själv. Man är starkare än man tror när man behöver det.

Jag fick vänta ett år innan allt var över på riktigt och jag har fortfarande inte riktigt förstått att det är slut. Att jag kan börja leva som vanligt, som en normal människa. Nu är livet mitt, jag ska bara sortera papperen och arkivera dem i den svarta pärmen. Och skriva det sista lösenordsskyddade inlägget som blir ett bokslut och ett sätt att gå vidare.

Men det blir en annan gång. Ikväll ser jag på TV istället och njuter av att eländet äntligen är över.

AIK har spelat sin första kvartsfinalmatch och vi var där. Dottern hade blivit lovad att gå på hockey men hade den dåliga smaken att bli sjuk. Därför fick hon följa med ikväll trots att det var efter läggdags en skoldag.

Och vilken match det var. Publiken skrek och klappade händerna och dottern tittade förtjust på vågen som rullade runt arenan. Spelarna krigade, klacken sjöng och matchen var alldeles för spännande.

Det slutade dock lycklig och vi kunde åka hem med en vinst för hemmastaden. En stad som har fått slutspelsfeber där tröjor trycks upp och där det inte pratas om någonting annat. 

Själv tror jag att förkylningsfebern slagit sig på min kropp. Jag fryser ända in i märgen och snuvan hotar att spränga mitt huvud. Förhoppningsvis blir det bättre efter en natts sömn. 

Helgen är slut och jag har inte hunnit med. Fredagen började med jobb och slutade med en fantastisk tjejfest och därefter dansande till Krutov på Station 8. Lördagen blev därefter, seg som kola och med högtidliga löften om absolut nykterhet. Jag följde med Mikke en sväng till Highlander, det är ett bra sällskap när man är bakis, man slipper anstränga sig för att föra en konversation då dessa herrar aldrig har några problem att hålla låda.

Idag kom dottern hem. Hon stormade in som ett yrväder och lägenheten fylldes av hemtrevnad igen. Vi drog för persiennerna och låtsades att det var kväll för att kunna ha det efterlängtade myset med popcorn och cola framför TV:n. Sedan åkte vi iväg till Cisi och Janne för att fira Nathanels ettårsdag och barnvälsignelsedag.

Och skulle man sammanfatta helgen i punktform så skulle det se ut så här:

• Den enda materiella skillnaden mellan tjejfester och vanliga fester är mängden flaskor hårspray. Annars ser det likadant ut dagen efter fest. Jag förstår inte hur fyra tjejer kan förbruka så många glas på så kort tid och vi kommer aldrig att kunna skylla på killarna i fortsättningen.
• Med hjälp av alla glasen och dess innehåll så blev fyra hårt arbetande tjejer schlagerstjärnor för en kväll. Singstar är den bästa julklapp min dotter har fått och Carola släng dig i väggen.
• Man kan undvika en kille en hel kväll. Det gäller bara att springa jäkligt fort. Och ha ögon i nacken.
• Krutov is the shit och jag längtar till sommaren.
• Mikke är den enda person jag känner som kan åka på kalas utan att förstå vad det är han firar. "- vadå, vad är det för dag idag?, Jasså fyller Nathaniel år???"
• Dottern har lovat att om hon får ta tjohalians skolbänk till sitt rum så får jag tillstånd att skaffa mig en kille. Hittills har hon varit emot tanken på att en kille ska finnas i mitt liv på grund av att jag inte skulle ägna mig lika mycket åt henne då. Den enda slutsats jag kan dra av detta är att jag blivit utkonkurrerad av en skolbänk..

Men helgen har inte bara bestått av glädje, jobbiga saker har inträffat i min omedelbara närhet och jag hoppas verkligen att det löser sig.

...Alla älskar AIK.. skriker tusentals ystra AIK-fans, där jag står på de grå betongtrapporna i Skellefteå kraft Arena för att följa ödesmatchen med hemmalaget.
- Vad har du förlorat för vadslagning nu då?, som måste följa med hit?? frågar Bäckman, men jag har inte blivit dittvingad. Jag följde med Mikke självmant för dottern är hos sin pappa, jag har ingen lust att sitta hemma och det är roligt att gå på hockey.

Jag är egentligen inte speciellt insatt, jag förstår ingenting av killarnas taktiksnack men får förutsättningarna förklarade för mig. Ta ett poäng mer än Södertälje och vi är i slutspel. Enkelt, det fattar till och med jag.  Det är före match och laget benäms fortfarande som "vi". Vi har allt att vinna och vi är Sveriges bästa lag och alla älskar AIKååååååå. Ljuset släcks ned, det stampas i trapporna och när spelarna kommer in så lyfter taket.

Just då så spelar det ingen roll att man inte är expert för det går inte att ta miste på det totala stödet 6001 personer visar för sitt lag. Och jag befinner mig mitt i hjärtat, på ståplats där pulsen startar. Där det är trångt och svettigt och där människor skriker och fäktas och klappar i händerna. Där man får ducka för viftande händer och där tinnitus är en naturlig följd av matchen. I Skellefteå är hockey en folksport, barn och gamla, kvinnor och män samlas på matcherna. Blinda och döva finns med för att uppleva matcherna på sitt sätt, men på ståplats är den stora majorieteten killar.

Och när dessa killar skriker ut sitt stöd till AIK så funderar jag på om detta inte är den renaste av kärlekar. Att älska och stötta sitt hockeylag som i många år inneburit besvikelser och genomklappningar, som hämtat sig och kastat supportrarna till himlen för att sedan dra ned dem till helvetet igen. Säg den man som skulle stå ut med en sådan kvinna, men hockeylaget följer de in i döden och det finns något rörande i deras trogna stöd. Här snackar vi "nöd och lust", och fram till för bara något år sedan har nöden varit större än lusten. 

När spelarna kommer in hyllas hemmaspelarna och motståndarlaget blir utbuad. Matchen kommer igång och efter fem minuter har ramsorna inte minskat det minsta. Då låter det fortfarande så här.  Efter tio minuter skriker klacken att HV:s målvakt är tjock och man måste nog vara lika vältränad mentalt som fysiskt och man ska spela hockey. Om massor av människor skrek "tjockis" till mig så skulle jag gå hem. Direkt och på en gång. Men i hockey är alla medel tillåtna och hallen sprutar av testosteron och nervositet.

För matchen är viktig och det märks på spelarna. Det tafflas och viftas, pucken studsar runt på isen och det börjar mer kännas knattehockey än elitseriespel. Mina vänner sliter sitt hår (bokstavligen) och ögonen blir döda på det där intensiva sättet som man bara ser hos supportrar i motvind. Vid pausen har "vi" bytts till "dom" men engagemanget är lika stort och det bär frukt i början av period två. Hallen kokar för att återigen dödas av ett kvitteringsmål. Dystra miner ersätts av eufori när andra målet för AIK skjuts in och under periodpaus två, är "vi" återigen ett faktum.

Men säg den lycka som varar för evigt, HV kvitterar och går om. Södertälje kvitterar på sin arena och slutspelsplatsen försvinner för en stund. Mikke sitter ned med den söndertuggade skeden i munnen och allt är över men ändå inte.

För klacken sjunger, de sjunger och sjunger och när spelarna börjar förlora farten på skridskorna så kommer ramsan.. Kämpa kämpa kämpa AIK.. Och de reser sig upp och börjar åka igen, de skjuter och tacklas och kvitteringsmålet är den största hjärt- och lungräddning jag någonsin har sett. Det blåser liv i människorna runt omkring mig och när ledningsmålet kommer så skriker jag och alla andra i falsett.

Resterande minuter blir en pina. Ren ångest lyser ur mina vänners ögon och även min puls ligger långt över maxpuls. Och klacken sjunger.. olé olé olé olé olé olé olá.. och heja AIK och vi på västra stå..

Och när slutsignalen går så är plötsligt AIK i slutspel för första gången på 27 år. Taket lyfter när hårt prövade supportrar svävar mot sjunde himlen. Och spelarna tackar klacken och ser lika lyckliga ut som supportrarna när de lyfter händerna mot taket och jublar. De slår med klubborna i isen och sedan i plexiglasen. Sedan åker de runt några varv och ut från isen, men publiken har inte fått nog och ropar ut dem igen.

Och när vi går mot bilen så har Mikke chock i ögonen en puls som närmar sig hjärtstillestånd. Först en timme senare, efter en kopp kaffe och en hamburgare så vaknar han till och slutar upprepa de enda strofer som funnits i hans ordförråd under kvällen.. " Åh fy fan.." "Fyyy faaan.." "Det här är inte nyttigt.."

Men han lovar att glädjen i framgången överbryggar sorgen och frustrationen i motgångens stunder. Eftersom jag har sett honom våndads så antar jag att han och alla andra trogna supportrar måste vara jäääkligt glada just nu. Nu får han och alla vi andra vara med om ett slutspel för första gången på 27 år. Och även om man kan tycka att trogenheten till laget ibland har tangerat gränsen till dumhet så har Skellefteå och våra supportrar jobbat ihop till den här framgången, många gånger om.

Men barnlediga veckor innehåller inte så mycket tid för bloggande. I Måndags jobbade jag långt in på natten utan någon större sovmorgon. Problemet löste sig inte så jag var tvungen att stiga upp för att fortsätta jobbet. Under eftermiddagen var problemet löst och jag kunde andas ut.

Efter jobbet åkte tjejerna från avdelningen för att äta middag hos vår föräldralediga kollega. Det var väldigt trevligt med god mat och glada människor. Vi borde göra sådant oftare.

Igår jobbade jag som vanligt över och kommer att kunna vara ledig under påsklovet med gott samvete. Kvällen avslutades med film hos Mikke. Filmen var skum, en Westernhistoria i nutidsformat med tyslåtna män som gick över den dammiga prärien. De sköt ihjäl varandra och gick vidare medan solen hettade från himlen. Filmen var helt utan filmmusik förutom en grupp mexikaner som spelade banjo under 30 sekunder medan en man låg nedskjuten på en bänk. Inte ens eftertexterna ackompanjeades av annat än konstiga fräsanden som ljud.

Förmodligen var upplägget konstnärligt för filmen hade fått flera priser, men på samma sätt som jag inte ser storheten i märkliga målningar så hade jag svårt att förstå vidden av en annorlunda film. Man ska se vad tavlorna föreställer och filmerna ska följa samma mall med musik så man vet när man ska bli rädd och repliker så man förstår vad den handlar om. Kulturell kommer jag aldrig att bli men även om jag inte förstod storheten i filmen så var den helt oki att titta på.

Ikväll ska jag i alla fall följa med Mikke på hockey och där råder ingen tystnad. Förhoppningsvis kommer ljudet att bestå av jubel och inte svordomar.

Nu ska jag jobba igen

Efter en hel lång arbetsdag med lite övertid, middag hos Mikke och hockey i Bureå, kom jag hem till den lägenhet som ska föreställa mitt hem. Dottern tog dock med sig hemkänslan när hon åkte och jag passar på att fördriva tiden med sådant jag inte har möjlighet till annars. Det vill säga terrorisera mina vänner och jobba över.

Detta för dock med sig att sömnen får lida och därför hade jag beslutat mig för att lägga mig direkt efter hockeyn. Krypa ned i sängen och lyssna på min bok var en tanke som lockade mig väldigt mycket.

Men först var jag tvungen att logga in på jobbet och kolla så att alla användare av ett inköpssystem hade fått den java-version jag skickat ut. De behöver den för att programmet ska fungera i nya versionen av Internet Explorer och hade blivit lovade den i morgonbitti.

Det var dumt gjort av mig (eller klokt) för istället den vackra raden av "success" i loggen så upptäckte jag till min förskräckelse en väldans massa "failure". Utskicket hade krachat trots en massa test i labbet. Ingen skulle kunna använda programmet och jag stod inför två val:

1. Att lägga mig och försöka sova medan jag funderade på vad som var felet samt att jag måste börja tidigt imorgon för att lösa problemet.
2. Att stämpla in och lösa problemet nu för att sedan kunna somna gott och ta sovmorgon istället.

Alterntiv 1 var en korkad tanke. Det går inte att sova när man vet vad som väntar morgonen därpå. Och dottern är borta och behöver inte levereras till skolan. Därför har jag kokat en kopp te och väntar på att de förändringar jag gjort ska installeras.

Förhoppningsvis med lyckat resultat.

Linda Bengtzing gick vidare och det finns hopp för för våra krogkvällar. Linda Bengtzing sjunger schlager, världen består av för lite schlager.

Jag ägnar kvällen åt barnvakteri på grund av att Mikke festar med grabbarna från förr. De har sett på hockey och skulle sedan förfesta och äta middag och förfesta igen. Jag förstod aldrig riktigt hur deras schema såg ut, å andra sidan hade Mikke inte heller så stor koll. Och ingen annan heller verkade det som.

För när jag kom hit i eftermiddags fann jag en stressad man som inte hade valt kläder (!), knappt hade duchat och inte rakat sig. Slå upp tidsoptimist i ordlistan och ni ser en bild på Mikke. Med kaffet i högsta hugg ringde han en av de andra killarna för att då få veta att det inte var någon brådska.  Det var nämligen ändrade planer och de skulle träffas strax före hockeyn.
- Åh, då hinner jag äta! sade Mikke glatt och satte igång och gjorde microgröt.

Men det dröjde bara en liten stund så ringde vännerna igen och hade kommit på att för många människor skulle rymmas i en för liten bil. – Kan ni hämta upp några? Var frågan, – Jajemän blev svaret.

Och det blev bråttom så vi skyndade oss ut och precis utanför dörren kom nästa samtal. – Nej vi behövde inte hämta för någon annan var på väg av någon anledning. Men vi var ju ändå ute så vi bestämde oss för att svänga förbi mig för att hämta ölen jag glömt att ta med mig och hårgelen Mikke glömde på nyårsafton.

Och precis när vi skulle öppna garagedörren så kom Mikke på:
- Jag har ju glömt äta
Så vi gick tillbaka och mannen utan minne åt den halvkalla microgröten utan mjölk med bara sylt på. Skitjävlaäckligt.

Sedan gjorde vi ett nytt försök, ölen och hårgrejset hämtades och vi åkte mot Skellefte Kraft Arena medan Mikke pratade i telefon med sina vänner:
- Hej var är ni? Jo jag kommer, var står ni? Vadå? Var? Nej, ni kan ju inte gå IN!! Ni har ju min biljett!!
Sedan lade han på och sade att det blivit ändrade planer igen angående skjuts, men allt var fixat för någon hade kommit på att han hade en 7-sittsig bil samt en fru. Listigt.

När vi närmade oss hallen kom min vän på att han ju inte kunde ha ölen på hockeyn så "snälla Anna kaaan du komma med dem när hockeyn är slut?"

Nu är ölen sedan länge levererade och förmodligen uppdruckna. Mikke glömde hårgrejset i bilen och den som säger att ett gäng tjejer är som tagen ur en scen från en hönsgård, han har aldrig sett ett gäng killar försöka ta sig till samma plats på samma gång.

Nu ska jag döda troll

Det sägs att vi jobbade gratis igår. Hade jag vetat det hade jag stannat hemma. Det var nämligen en sådan där dag då ingenting gick rätt. Då användarna i sista stund larmade om ett system som inte fungerade i Internet Explorer 7. Och då sjuan skulle ut samma kväll blev det som vanlig bråttom. Helpdesk hade också fullt upp och under hela dagen fylldes korridoren av raska fötters steg och snabba knappranden på tangenbord.

Som final startade det stora helvetet. Ett problem som drabbar alla användare. Hoppet om att göra en något tidigare dag försvann från de som hade tänkt den tanken. Ansikten förvreds till problemlösningsställning och en yrkesförmån för sådana som oss vore fri tillgång till anti-rynkcreme.

Till slut såg det ut att vara löst. Mina kollegor gick hem och jag ägnade kvällen åt våldsamt tränande i jobbets gym och sedan hem för att tomt stirra ut i ingenting.

Det var meningen att jag skulle träna idag också men alla planer krossades av beredskapstelefonens skarpa ringsignal. Bibliotekets system var ur funktion vilket visade att gårdagens problem finns kvar. Efter tusen samtal till bibiliotek och kollegor samt nästan en hel dags arbete hade jag fortfarande inte löst problemet. Jag ringde chefen för att be honom ta beslut om att ringa ut kollegor som är expert på just detta.

Så nu återstår det att se vad nästa steg blir. Om mina kollegor kan lösa detta eller om vi har en ännu värre dag framför oss på Måndag. En dag då i värsta drabbar alla kommunanställda och jag vågar knappt tänka tanken klart. Tur att vi inte jobbar gratis på Måndag.