Dottern har nått ännu en milstolpe på väg mot ett vuxet liv. Hon har för första gången läst ut en hel bok själv. En sådan som inte bara innehåller bilder utan mer text, en bok för stora barn.

Nu är hon ett stort barn och sådana behöver ett eget lånekort på biblioteket. Därför åkte vi iväg för att fixa ett sådant. Bara den som är åtta år kan förstå det högtidliga med att få ett alldeles eget lånekort. Min dotter gick fram till disken och framtförde sitt ärende.
- Jag vill ha ett eget lånekort.
Bibliotekarien log och tog fram ett plaskort med Skellefteå kommuns logotyp och bad dottern skriva sitt namn på baksidan, ifall det skulle komma bort.

Det gjorde hon sedan gick vi runt på barnavledningen för att låna hennes första egenlånade böcker. Det blev en kattbok, en hästbok en sådan där bok med nästan inga bilder och bara text.

När premiären var avklarad firade vi den stora händelsen med en fika på stan och lite allmänt drönande i affärer.

Det var meningen att vi skulle ta oss hem på samma sätt som vi tog oss till stan. Med bil.  Mitt sinnesförrvirrade alter ego slog dock till efter att hållit sig borta en längre tid och jag letade febrilt efter bilnycklarna i väskan.

De fanns inte där, däremot hängde de så fint och tyst i tändningslåset innanför de låsta dörrarna. Där gjorde de ingen nytta och bilen blev värdelös. Därför beslutade vi oss för att det verkligen är jättekul att åka buss hem och sedan ringa Mikke när han slutat jobba. Inte för att jag behövde bilen utan för att jag helt enkelt ville erbjuda honom nöjet att hälsa mig med orden:
- Klantskalle.

Som om jag inte hört det förut.