Dottern är fortfarande sjuk. Den rossliga halsen har ersatts av hög feber och ont i huvud och mage. Jag börjar sakta med säkert inse att det är influensan som drabbat vårt hem och har slutat hoppats på att få gå till jobbet i veckan.
Nätterna ägnas åt febertoppar och en flicka som sover oroligt. Hon vaknar mitt i en feberhög dröm och sätter fingret mot munnen för att be mig vara tyst trots att inte ett ljud hörs i lägenheten. Sedan somnar hon om en stund för att plötsligt kasta sig ur sängen och vandra mot okända mål. Jag sover på nålar och följer henne på hennes äventyr i vårt hem.
Dagarna blir därefter. Långsamma och sega. Jobbmailen plingar i telefonen och jag får en känsla av att vara onyttig trots att jag ägnar mig åt det viktigaste som finns. Mitt barn. Men då uppgifterna mest innehåller övervakning av feber och när dagarna är lugnare än nätterna så finns det timmar av sysslolöshet när man är för slö för att göra något men för rastlös för att se TV hela dagarna.
Lyckligtvis är även Mikke hemma med sjuk tjohalia och jag har haft sällskap under dagarna. Igår stod han för mat och kaffe och idag har näringen och det svarta guldet intagits hos mig. Tack gode gud för det, annars skulle jag förmodligen ligga likt ett frustrerat miffo i något hörn av lägenheten. Hemmafru är inte min grej, det inser jag ännu en gång.
Men nu har vännerna gått hem och tristessen lägger sig över hemmet. Dottern ligger i soffan med en feber på 39,9 och rossligt bröst. Huvudvärken är påtaglig och hon är på dåligt humör. Jag förstår henne, det är inte roligt att ligga sjuk dag ut och dag in. Det är ingen höjdare att hosta när huvudet spränger. Det är inte alls roligt att vara hon just nu.
