Anna & livet

Hemma igen efter en dubbel dag på jobbet. Mormor och morfar tog hand om dottern och blev avbytta av Mikke när kvällen blev sen. När jag kom hem var lägenheten full av folk, lillasyster var här och norsken och jag lyckades med nöd och näppe få en plats i soffan.

Den timmen var ungefär det enda positiva som har hänt under dagen- Annars har den mest innehållit en massa skit och elände. En kompis ringde i förtvivlan över jobbiga saker som gör både henne och mig sömnlös, sedan följde driftstoppet med en massa tekniskt strul och nu har jag packat dotterns grejor inför hennes tio dagar långa vistelse hos sin pappa. Jag saknar henne redan.

Så gud däruppe i himmelen eller var du nu befinner dig, skulle du kunna ordna så det hände något roligt snart? Det spelar ingen roll vad det är, surprise me.

Under flera år var jag säker på att min dotter skulle få leva sitt liv med samma tunna svenska hår som jag har själv. Hennes hår var blont, mjukt och alldeles spikrakt. Sedan hände något och det sista året måste hårsäckarna ha jobbat hårt på fortplantning för hennes hår har tjocknat och blir dessutom allt lockigare.

Därför har hon kunnat låta det växa utan att bli allt för nött och tunnt i topparna, men idag var det dags för en genomklippning hos en av stadens många frisörer. När hon satt i stolen lyckades hon flirta till sig en slinga rosa hår och hon blir allt mer olik min lilla flicka som för bara en liten stund sedan cyklade omkring på sin trehjuling.

Sedan gick vi till bokhandeln och köpte böcker som hon kan läsa hos sin pappa på sportlovet. Nu är det bara en kväll kvar innan hon åker, en kväll som jag måste ägna åt driftstopp istället för henne vilket är lika lite populärt hos henne som hos mig.

Men vi passade på att tillvarata tiden ikväll istället och strosade runt en stund på stan innan vi gick förbi mitt jobb för att hämta en datormus som är Mikkes, men som jag glömt återkommande gånger. Under gårdagens lunch sade han:
- Om du inte kommer ihåg den idag får du lova att skriva ett inlägg där du medger att du är nästan lika glömsk som mig.

Jag försäkrade att detta inte skulle hända, för något sådant inlägg vill jag inte skriva. Sedan gick jag tillbaka till jobbet och glömde ta med mig musen hem. Lyckligtvis glömde Mikke bort det igårkväll vilket gör att min glömskhet inte gills. Minus + minus blir plus och två glömda saker tar ut varandra. Be mig inte förklara logiken, acceptera bara att jag har rätt.

Jag och dottern satt i soffan och pratade en stund efter jobbet och skolan.
- Du föresten, sade dottern i förbifarten
- Du har föräldramöte idag, klockan halv sju i matsalen.

Jag förklarade vikten att visa de papper man får från skolan och inte gömma dem längst ned i ryggsäcken, att saker kräver planering och vem ska nu vara med dig om jag ska på föräldramöte?

Min dotter tittade på mig som om jag var från en annan planet.
- Mamma jag är ÅTTA år, ingen behöver passa mig!

Sagt och gjort, dottern såg film och jag gick på föräldramötet där jag blev informerad om den nya grundskoleplanen som kommunen klubbade i dag. Informationen var snabb och effektiv och en halvtimme senare kunde jag lämna skolan.

Kontentan av det hela är att årskurs sex flyttas till högstadieskolorna. Detta betyder att dottern kommer att börja i en högstadieskola bland elever som är upp till femton år när hon själv är 11 år och 8 månader. Jag kan inte med bästa vilja i världen finna något positivt med det, men demokratin har talat så vi får helt enkelt anpassa oss till beslutet.

Det händer att världen stannar till för en stund. Att klockan slutar ticka och tiden inte orkar ta sig igenom en plötslig händelse och efterföljande tankar som "vilken tur ändå", "vad hade hänt", och det stora "tänk om"

I eftermiddags ringde pappa mitt i mitt jobb bland ettor och nollor. Trots att han började samtalet med lite allmänt prat om väder och vind så hörde jag att något inte var som det skulle och på ett ögonblick av en sekund gick jag igenom alla scenarier jag kunde komma på. Sedan stannade han tiden genom orden:
- Vet du om att Sara (mellansyster) har krockat?

Och trots att jag förstod att läget inte var akut, att han inte skulle ha börjat samtalet med att fråga hur det går att jobba om min syster var allvarligt skadad, så försvann omvärlden och alla ljud tystnade förutom min egen bultande puls.

Det visade sig att två bilar hade krockat och kastats mot hennes bil där hon stod och väntade på att få köra ut på huvudleden. Min syster kastades åt sidan och slog huvudet och den grå och lyckliga vardagen hade förvandlats till något som bara händer andra.

Syster ringde sin sambo som ringde vår pappa. Han satte sig i bilen och åkte dit och jag kan bara tänka mig de tankar som rörde sig i hans huvud när han såg brandbilar, polisbilar och ambulanser. Sådant som egentligen tillhör vardagen för honom, men där inga yrkeserfarenheter i världen hjälper när man vet att ens egen dotter har suttit i en av bilarna.

Lyckligtvis gick allt bra. Mellansyster fick åka ambulans och kollas upp. Mamma kom ned och det är inte alla som har förmånen att ha föräldrar både på olycksplats och lasarett. Föräldrar är dock alltid föräldrar även om barnen är 30 år och mamma beordrade systern att ta sitt förnuft till fånga när det gällde dagens arbete.
- Åk hem, sade mamma och det var nog ett klokt beslut.

Nu min syster oki och när jag pratade med henne berättade hon hur tiden hade gått i slowmotion, hur bilarna långsamt kom emot henne och hon visste att de skulle slängas in i henne, men att det tog sådan tid. Och hur hon, efter krocken börjat fundera över vad hon skulle göra av bilen, sådana där konkreta saker som man tenderar att luta sig emot när ingenting är sig likt.

Jag förstår hur hon menar för jag minns den där gången i Malå, då stugan jag skulle spendera natten i plötsligt brann. Hur jag sprang till grannstugan för att kalla på hjälp och hur oerhört långsamt det gick. Eller den där gången när jag blev ganska ordentlig hundbiten, då ambulansen sladdade in på parkeringen och människorna samlades runt mig men där min enda tanke var – Klipp inte sönder mina jeans, dom är nya, ni fååår inte klippa sönder dem.

Sjukvårdarna klippte sönder mina jeans men systerns bil togs omhand. Frågan är om den kört sina sista metrar men just ikväll har det ingen betydelse. Ikväll är jag bara så otroligt glad att hon är oskadd, att systersonen inte var med i bilen och meddelandet från min pappa var av den karaktären att han kunde prata någon minuts "väder och vind".

Och från min syster, en hälsning till er alla. Något som hon inte riktigt tyckte kom fram på norrans sida.
- Det var INTE mitt fel, jag var oskyldig!

Och vinnaren i gruppen:
"Konsten att krångla till det"
är… Microsoft…

Priset är en kurs i effektiv svenska.

Grattis..

Den sista mor/dotterhelgen på mycket länge är till ända. Vi har myst i soffan, tittat på melodifestivalen och röstat på Caracola. Dottern bestämde sig redan innan gruppen börjat sjunga och när jag påpekade det så sade hon förvånat:
- Vadå sjunga? Jag tittar på hur de ser ut och seeer du vilka snygga klänningar de har?

Förmodligen var detta även anledningen till att min ytliga åttaåringa lade sig ned på soffan och skrek av frustration när "upp och hoppa"-tjejen gick vidare till Globen. Jag måste ha ett snack med min flicka om vad som räknas i livet

Idag har vi hälsat på systrarna. Lillasyster tog hand om sin nyinköpta häst och vi var dit för att skåda underverket. En fin och stabil fyraåring som ska ridas in av lillasyster. Det blir nog bra, de får nog roligt tillsammans och förhoppningsvis kan vi åka ut med häst och vagn framöver.  

Finast av alla var dock Äkzo som jag inte sett på väldigt länge. Äkzo är Schäfern pappa hade i tjänsten tills han gick över till andra arbetsuppgifter vilket gjorde hunden arbetslös. Han fick flytta till Sofias kompis och har levt livets glada dagar bland hästar och andra hundar. Nu var han grå om nosen men lika glad och lycklig, och trots att hästen var jättefin så finns det ingenting som går upp mot att dra handen genom en tjock schäferpäls.

Dottern tyckte annorlunda och hon och moster stod länge i hagen och pratade om sådant bara hästtjejer kan ha utbyte av. Till slut avbröt jag dem med några hårt kramade snöbollar och vi kunde åka vidare till mellansyster.

Där var systersonen i centrum, en nyvaken liten pojke som stod och tittade ut genom fönstret när vi kom. Under ett kort ögonblick trodde jag det var oss han väntade på men säg den lycka som varar för evigt. Det var pappa han tittade efter, en pappa som kämpade med den stora mängd snö som kommit under natten. Dottern är dock också populär och efter lite chokladglass med chokladsås och varm oboy (!) så lekte de med bollar och ringar medan jag fick mig mitt efterlängtade kaffe och pratstund med mellansyster.

Nu är det kväll och kläder ska läggas fram inför morgondagen. Sedan kör vi en vecka till, förhoppningsvis utan sjukdomar. 

Dottern har nått ännu en milstolpe på väg mot ett vuxet liv. Hon har för första gången läst ut en hel bok själv. En sådan som inte bara innehåller bilder utan mer text, en bok för stora barn.

Nu är hon ett stort barn och sådana behöver ett eget lånekort på biblioteket. Därför åkte vi iväg för att fixa ett sådant. Bara den som är åtta år kan förstå det högtidliga med att få ett alldeles eget lånekort. Min dotter gick fram till disken och framtförde sitt ärende.
- Jag vill ha ett eget lånekort.
Bibliotekarien log och tog fram ett plaskort med Skellefteå kommuns logotyp och bad dottern skriva sitt namn på baksidan, ifall det skulle komma bort.

Det gjorde hon sedan gick vi runt på barnavledningen för att låna hennes första egenlånade böcker. Det blev en kattbok, en hästbok en sådan där bok med nästan inga bilder och bara text.

När premiären var avklarad firade vi den stora händelsen med en fika på stan och lite allmänt drönande i affärer.

Det var meningen att vi skulle ta oss hem på samma sätt som vi tog oss till stan. Med bil.  Mitt sinnesförrvirrade alter ego slog dock till efter att hållit sig borta en längre tid och jag letade febrilt efter bilnycklarna i väskan.

De fanns inte där, däremot hängde de så fint och tyst i tändningslåset innanför de låsta dörrarna. Där gjorde de ingen nytta och bilen blev värdelös. Därför beslutade vi oss för att det verkligen är jättekul att åka buss hem och sedan ringa Mikke när han slutat jobba. Inte för att jag behövde bilen utan för att jag helt enkelt ville erbjuda honom nöjet att hälsa mig med orden:
- Klantskalle.

Som om jag inte hört det förut.

Jag blev abrupt tillbakakastad till vardagen. Efter en dag av genomgång av ekonomisystemet, två programdistributioner varav en trilskande samt avdelningsmöte så lämnade jag jobbet på gränsen till nervsammanbrott.

Resten av kvällen har jag ägnat åt middag hos föräldrarna, popcorn och film med dottern samt en snabb inloggning för att se huruvida installationerna gått ut. Middagen var fantastiskt, filmen var bra och programmen står på success. Jag kan med andra ord lämna nervsammanbrottet åt sitt öde och ägna mig åt helg.

Det blir den sista helgen med dottern på en månad. Nästa Fredag åker hon på sportlov till sin pappa och blir borta över två helgen. Därefter är det dags för ytterligare en pappahelg så jag kommer att njuta av dessa sista två lediga dagar med henne.

Lyckligtvis har vi möjligheten att hitta på något annat än att snyta näsor och kolla febern. Dottern har frisknat till hos morfar. Hon har blivit bortskämd, fått en ny DVD-film och kunnat påverka bestlutet att ha täckisar på sig eller inte. Det verkar vara en bra medicin för febern är borta och min flicka är friskare än på länge.

Det finns lika mycket tid till att blogga som det finns lite att skriva om. Dagarna går sin gilla gång och börjar flyta in i varandra. Dotterns feber växlar mellan hög och låg, men topparna är lägre nu så det går åt rätt håll. Däremot är snuvan hög och vi har förbrukat sex rullar toapapper och en packe näsdukar under veckan. Det om något borde vara värdelöst vetande.

Jag har ägnat dagarna åt att laga mat, plocka undan efter mat, plocka in ur diskmaskin och ut ur diskmaskin. Och kastat toapapper och näsdukar förstås. Värdelöst vetande igen..

Dessutom har jag sett hela säsong två av Heroes och svurit åt strejken som gjort att endast 11 avsnitt fanns att tillgå. När jag svurit färdigt började jag fundera över vilken kraft jag skulle vilja ha. Att flyga vore coolt men vilken egentlig nytta har man av det? Att kunna resa i tid och rum är nog inte min grej för oj vad jag skulle flaxa fram och tillbaka för att fixa saker jag sett i framtiden. Att kunna läsa tankar tilltalade mig tills jag insåg att jag antagligen skulle få reda på saker som vore bäst att hållas dolda. Så kanske borde jag besitta förmågan att skapa illusioner, att kunna förvandla mig till någon annan när jag behagade. Om inte annat vore det enkelt att göra sig iordning på mornarna. Ytlig? Jag?

När jag trasslat in mig ordentligt i tankarna och när lägenhetens väggar hotade att krossa mig så flydde jag sjukrummen för en promenad med Nero. Sedan kom Highlander och Mikke förbi och räddade mig för en stund.

Nu är det kväll och dottern har 38,5 i feber och rastlös kropp. Hon har hamnat i stadiet att täckena kliar, och kroppen skriker efter fysisk aktivitet som hindras av feber och hosta. Jag lider med henne. Egentligen skulle vi ha varit på väg hem från hockeymatchen nu, en present som pappa fick när han fyllde år. Alla skulle gå och dottern skulle få lov att vara uppe länge trots att det inte var helg.

Så blev inte fallet, istället sitter vi här och möglar bort. Den enda trösten i bedrövelsen är att morfar tagit ledigt imorgon vilket gör att jag äntligen får gå på jobbet. Dottern får också lite omväxling med en morfar som pysslar om henne.

Och sedan är det helg.
Yiihaa..

Dottern är fortfarande sjuk. Den rossliga halsen har ersatts av hög feber och ont i huvud och mage. Jag börjar sakta med säkert inse att det är influensan som drabbat vårt hem och har slutat hoppats på att få gå till jobbet i veckan.

Nätterna ägnas åt febertoppar och en flicka som sover oroligt. Hon vaknar mitt i en feberhög dröm och sätter fingret mot munnen för att be mig vara tyst trots att inte ett ljud hörs i lägenheten. Sedan somnar hon om en stund för att plötsligt kasta sig ur sängen och vandra mot okända mål. Jag sover på nålar och följer henne på hennes äventyr i vårt hem.

Dagarna blir därefter. Långsamma och sega. Jobbmailen plingar i telefonen och jag får en känsla av att vara onyttig trots att jag ägnar mig åt det viktigaste som finns. Mitt barn. Men då uppgifterna mest innehåller övervakning av feber och när dagarna är lugnare än nätterna så finns det timmar av sysslolöshet när man är för slö för att göra något men för rastlös för att se TV hela dagarna.

Lyckligtvis är även Mikke hemma med sjuk tjohalia och jag har haft sällskap under dagarna. Igår stod han för mat och kaffe och idag har näringen och det svarta guldet intagits hos mig. Tack gode gud för det, annars skulle jag förmodligen ligga likt ett frustrerat miffo i något hörn av lägenheten. Hemmafru är inte min grej, det inser jag ännu en gång.

Men nu har vännerna gått hem och tristessen lägger sig över hemmet. Dottern ligger i soffan med en feber på 39,9 och rossligt bröst. Huvudvärken är påtaglig och hon är på dåligt humör. Jag förstår henne, det är inte roligt att ligga sjuk dag ut och dag in. Det är ingen höjdare att hosta när huvudet spränger. Det är inte alls roligt att vara hon just nu.

Det är på G!! Så brukar min gode vän Mikke säga när man påminner honom om sladdar som överbefolkar hans golv, taklister som borde ha varit uppsatta för länge sedan eller kontorsstolar som står i sina kartonger månad efter månad.

Detsamma kan man säga om våra "före" och "efter"-bilder. De borde ha varit publicerade för länge sedan då snart två månader har gått sedan min storslagna seger.

Jag minns en höstdag då vi precis hade börjat äta soppor, då Mikkes vänner hånade honom för att han ägnade sig åt något så mesigt som soppor, och då hungern var lika stor som vår vältränade magsäck. Jag minns orden från min vän när vi gick genom stadsparken på väg från konsulenten som sålde den vidriga drycken.
- Anna, nog har du kommit på många vansinniga grejer men det här är tamefan det mest sinnessjuka du givit oss in i hittills.

Jag höll med och hela hösten och vintern ångrade jag mig, men ett vad är ett vad och man ger sig aldrig. Trots att sopporna smakar skit och nätterna bestod av hallicugena drömmar om pizzerior och smörgåsar. Faktum kvarstår, man ger inte upp.

Den här gången lönade sig tjurskalligheten. Mikke har förvandlads till värsta hunken och han förvandling kan ni se på hans blogg.

Och jag… ja så här såg jag ut före under samma tillfälle som Mikkes "före-bild"

Och detta är en bild tagen på nyårsafton (fullt upptagen av Singstar)

Med facit i hand inser jag att detta förmodligen var det klokaste vadet vi givit oss in i.
Det är nämligen 18,5 kg mellan bilderna och under själva vadet gick jag ned 16,7 kg.

Carola vann inte och det finns en Gud däruppe. Hon om någon borde förstå piken den allsmäkte fadern sköt ned som en blixt från klar himmel. En påminnelse om att aldrig ta ut segern i förskott och att alla är lika inför TV-publiken. Äntligen.

Däremot vann Sanna Nielsen och jag råkade slå vad med yngste svågern om att hon inte vinner rubbet. 500 spänn står på spel och jag ångrar mig redan. Det är dumt att dricka alkohol. Mycket dumt.

På krogen spelades dock ingen schalger. Bara konstig hiphop musik som vi försökte röra oss till tillsammans med äldste svågern och hans vänner. Det ryktades om att Lena PH hade skrikit ut sin smärta tidigare under kvällen men då var jag fullt upptagen med en drink gjord av barens sista cocos och ananasjuice.

När kvällen var slut gick jag hem med nycklarna mellan fingrarna som vapen emot eventuella våldtäktsmän. På väg över bron fick jag ett tips av en överförfriskad skåning:
- Alla som inte dansar är våldtäktsmän, kom ihåg det när du går vidare!
Sedan dansade han iväg och jag använde mina nyfunna kunskaper till att plocka bort honom från hotlistan.

Hotlistan blev kort, jag gick genom villaområdena istället för de dåligt upplysta cykelvägarna och promenaden gjorde ett uppehåll hos Mikke för lite glass med kolasås och våld på TV4 sport. En perfekt avslutning på en krogkväll som var sådär, trots att jag gjorde mitt allra bästa för att hålla humöret uppe.

Nåja, nästa gång blir roligare och festen hos Håkan och Maria var som alltid väldigt trevlig. Dessutom hade jag nöjet att se lillasyster smita förbi köer och höra Maria hålla bröllopstal. Det senare var mer skräckinjagande än det första.

Det blev inget jobb idag. I alla fall inte från kontoret. Dottern vaknade under natten med en hals full av synålar och en röst som Leornad Cohen.

Istället har jag kopplat upp mig mot jobbet hemifrån. Tack och lov för fjärrstyrningsverktyg, då slipper jag ta ut så mycket VAB och behöver inte skrivbordet växa av jobb.

För att ta hand om en åttaårigt febrigt barn är ingen match. Sätt på TV:n, stryk henne över håret och visa medömkan så är man i hamn.

Jag hade tänkt skriva om alla hjärtans dag. Om att det är en bra dag även om man inte är kär. Blogginlägget skulle handla om min och dotterns firande, om vännernas SMS och om känslan att inte känna sig ensam under kärlekens egen högtidsdag eftersom singellivet är självvalt.

Men blogginlägget dog under en backup av SQL-databaser under kvällen samt en efterföljande restore som inte ville tämjas av mig. Jag har ömsom kallsvettats, ömsom haft hjärtklappning för databasen är viktig, hela personalsystemet är beroende av den.

Det är en sak att felsöka sådant man kan, att ha kontroll över det man gör men SQL är som ett stort svart hav för mig och jag har trampat vatten i panik under kvällen. Lyckligtvis fick jag hjälp av en kollega och Maria hejade på mig via MSN och påminde mig om att "det inte är en hjärt och lungmaskin utan bara ett personalsystem". Hon vet vad hon ska säga för hon vet hur lätt man kan glömma.

Nu är det natt och raderna om alla hjärtans dag kommer kanske imorgon, eller så har de drunknat för gott

Gårdagen var en riktig Tisdag. Efter att ha umgåtts med en sprängande huvudvärk under hela dagen så avslutades arbetspasset med kombinerat löne och medarbetarsamtal. Det är problematiskt att samtala jobb och lön med en chef som varit tjänstledig i ett halvår medan man själv bytt arbetsuppgifter och inriktning.

Lyckligtvis hade vi de givna mallarna att luta oss emot. Papper med spalter där man får kryssa i var man befinner sig. Sådana papper man använder i stora organisationer där alla genom samma mall ska förklara sina unika förmågor. Där vardagligt jobb ska ersättas med plus och minus i kolumnerna och som sedan ska generera någon form av lönesättning.

Åtminstone tycker organsiationen det, själv blir jag bara trött på frågorna där jag ska sätta mig själv i speciella fack. Där jag ska argumentera in mig i rätt kolumn på det vita papperet. Jag vet hur man gör ett bra jobb, jag vet vad som krävs men när jag ser de upphackade argumenten för en extra höjning av lönen så blir jag förvirrad. Bidrar jag till ett positivt arbetsklimat? Naturligtvis gör jag det, frågan är bara hur man argumenterar för det. Är jag rolig på fikarasterna? Tänk om jag har dålig humor, drar det ned lönen? 

Anpassar jag mig till nya förutsättningar? I en ickeflexibel organisation? Det är svårt att anpassa sig till något som inte finns. Men jag svarade så gott jag kunde om att jag arbetar självständigt och kan prioritera mitt jobb. Jag har en jäkla helhetssyn och är en fena på att samarbeta. Åtminstone enligt mig själv för det är ju så man ska göra. Visa framfötterna och du får betalt, det spelar ingen roll hur bra jobb du gör om du inte syns.

Individuell lönesättning i all ära men ibland blir jag less på individens makt över sin utveckling. Över att ständigt tävla mellan varandra då det bara är vinnaren som syns. Ett arbetslags gemenskap sägs vara grunden till ett riktigt lyckat jobb men vi fostras till att jobba som konkurenter. Alla kan inte få lika hög löneökning, då har syftet med en extra morot försvunnit. Jag förstår poängen men ibland undrar jag om metoden helgar medlen. Dessutom kommer jag aldrig att kunna jobba så, mina kollegor är grunden till varför jag trivs på jobbet. Samarbetet med dem ger mig arbetsglädje och den dagen jag ser dem som konkurenter så kommer jag inte att gå till jobbet igen.

Och när jag sitter på min chefs rum och borde argumentera för att jag samarbetar bättre än mina kollegor, då blir samtalet till en parodi på den individuella lönesättningen tillsammans med kriteriet om samarbetsförmåga och laganda. Då vill jag bara plocka ihop mina papper, kasta dem i papperskvarnen och gå ut till mina kollegor för att göra mitt jobb.

Det där riktiga jobbet, inte det som finns uppspaltat i två kolumner på ett vitt papper. Det som pågår varje dag och som i en perfekt värld skulle göra att kolumnerna kunde strykas och ersättas med ett vanligt samtal.

De förutsättningarna skulle jag gärna anpassa mig till.

Det blåser halv storm i Skellefteå idag. Träden piskar mot husväggarna och det tjuter utanför mitt fönster. Jag har lunchpasset och bloggar in lite hjärnsubstans i huvudet igen efter förmiddagens höga koncentration framför datorn.

Teknikerna inom avdelningen delar på helpdesks lunchpass, beredskapsveckan och inom driftgruppen har vi även en backofficevecka i månaden. Jag lyckades få alla uppdrag på samma vecka vilket gör att att jag bytt keps så många gånger att håret står rätt upp av statisk elektricitet. Eller för mycket tänkande.

Nåja, jag slipper i alla fall vara ute utan kan sitta i värme och lä. Värre är det med dottern. De hade skidor på gympan idag och förmodligen avskyr hon sporten ännu mer efter att ha halkat omkring i de hårda vindbyarna på ett illa uppkört spår mellan husen. Jag förstår inte alltid gympalärarnas pedagogik. Visst finns det dåliga kläder men att hela tiden försvara vädret är så hurtigt korkat att jag blir illamående. Ibland finns det dåliga väder och ett sådant tillfälle är NU.

Man kan tro att allt har förändrat sig under det senaste året på gatan där jag bor. Ingen bor kvar på samma ställe som för ett år sedan, vänner har brutit upp från förhållanden och skaffat sig nya, väldigt mycket är annorlunda men i grunden är sig likt.

Mina problem med nycklar fick bekantskapskretsen att rycka in för ett år sedan. Mikke tog helt sonika ifrån mig mina reservnycklar för att förvara dem hos sig. Detta skulle medföra att jag slapp skämmas hos vicevärden varje gång jag glömt dem på jobbet.

Mikke var kanske inte det bästa valet då han har minne som en guldfisk. 15 sekunder efter att han stoppat in min nyckel i sitt nyckelskåp så glömde han bort dem och en tid senare fick fick påminna honom om att han hade den genom att plocka fram nyckeln ur skåpet och visa varpå han med en förvånad stämma sade:
- Är det där DIN??

I veckan hade han uppdraget att ta in min post och jag fick ett inte allt för oväntat meddelande på min MSN när jag loggade in på min bärbara dator från hotellrummet.
- Jag hittar inte dina nycklar, är du säker på att jag har dem?
- 100 % säker
- Då blir det till att leta, men jag tar med mig posten till mig istället.

Idag var jag förbi för att dricka en kopp kaffe och hämta posten. När jag skulle gå frågade jag:
- Har du hittat nycklarna?
- Nej, jag fattar inte var de tagit vägen.

Eftersom jag känner Mikke så gick jag till nyckelskåpet och tittade bland nycklarna. På en krok hängde en ensam nyckel med en karbinhake på. MIN nyckel.

Mikkes förvåning var lika stor som för exakt ett år sedan och kommentaren var densamma:
- Är det där DIN??

Dottern sitter uppkrupen på bardisken medan jag lagar mat. Hon vilar ansiktet i händerna och det långa blonda håret bildar en mur runt hennes dystra ansikte.
- Mamma varför ÄR det så att helgerna går så fort? Vi har ju nyss träffats och nu är helgen slut och.. åhhh!

Hon har så rätt, det var ju nyss Fredag och jag kom hem efter en kursvecka utanför norrlandsgränserna. (Gäller även dem som anser att norrland börjar strax utanför tullarna). Gårdagen bara sprang förbi, vi var på stan och handlade "stan-skor" till dottern. Det vill säga skor man går på stan med, det ska börjas i tid om man ska växa upp med skomaní.

Sedan ringde Eva och bjöd oss på schlagerkväll i hennes soffa, så vi åkte dit, röstade på Amy Diamond och dottern bönade och bad om att vi skulle sova över. Jag var inte svårövertalad och vi öppnade en flaska vin och spelade kort tills dotterns ögonlock började närma sig hakan. Sedan somnade hon till Hitta Nemos äventyr och vi gjorde slut på vinflaskan och pratade om sådant bara vi brukar prata om.

Dagen har ägnats åt städning, kaffe hos Mikke och kompisar för dottern. Den gick lika fort som den kom och plötsligt var det middagstid.
- Och vi har ingen skola imorgon, bara fritte och MAMMA, kaaaan du inte vara ledig? Snääääälla??
Hon tittar bedjande på mig från sin favoritplats i köket medan kycklingen fräser på spisen.

Jag skulle så gärna vilja men jag vet att det är omöjligt för CAD-installationen som ligger ute för test fungerar inte med vissa moduler, RIB är inte utskickat och räddningstjänsten är förtvivlade över förseningen. Dessutom har jag backoffice och veckan ser ut att bli gräslig innan den ens har börjat. Så jag förklarar för dottern att jag måste jobba, drar hela förklaringen om att jag får lön och att vi behöver vår lön. Att jag ska vara ledig i påsk men att det inte är möjligt med någon hemmadag imorgon.

Hon godtar min förklaring för hon är en klok dotter och vet hur livet fungerar. Det fanns en tid då min inkomst var så låg att vi räknande ned dagarna till lön, då hon trots sin låga ålder var fullt medveten om när lönen kom och när det var alldeles för många dagar kvar. Så är det lyckligtvis inte idag, nu räcker pengarna hela månaden men att mamma måste jobba är något hon för länge sedan har lärt sig.

Egentligen är detta inget konstigt, jag har ett heltidsjobb på kontorstid vilket betyder att jag måste jobba. Dottern tjänar på detta genom att ha det mer förspännt än många andra barn som lever med en ensamstående förälder.

Jag tänker på allt detta när vi tar en sparktur efter middagen och logiskt sett är tankarna helt korrekta. Men innerst inne, dit logiken inte når, kan jag inte låta blir att anse mina prioriteringar vara totalt felriktade.

Äntligen hemma. Efter förseningar på flyget och en resa med trista Skyways så är jag hemma. SAS må ha hög olyckstatistik men att åka med Skyways känns som att skumpa runt i en gammal 71as Volvo kombi.

Men så äntligen fick jag krama dottern och ingenting är som hennes kramar. Och det knarrade under skorna när vi gick till bilen och ingen log så där fånigt över min "konstiga" dialekt.

Nu ligger vi i soffan och tittar på Shrek 3 som dottern fick i present när mamma varit borta. Ljusen är tända och soffan är otroligt skön. Till och med katten har kommit hem från lillasyster och verkar trivas med livet.

Den fjärde kvällen i Stockholm är snart slut. Det är skönt att bo på hotell, att komma tillbaka till rummet och se sängen vara bäddad, att slippa diska och tvätta och städa, att bara göra sådant man inte måste. Hotellfrukosten är dock bäst av allt, den är fantastisk. Jag har vandrat runt Stockholm ikväll igen, på plattan, Hötorget, gamla stan, Kungsträdgården och på platser jag inte kan namnet på. Jag har tittat på människor som rusat hit och ditt på jakt efter någon minut att spara. De går väldigt snabbt härnere och jag undrar vad de har så bråttom till.

Förmodligen är det vanan och jag pratade med en av de andra kursarna idag. En tjej naturligtvis, killarna pratar bara transformsfiler och jag undrar om de har något liv förutom jobbet. Lyckligtvis finns det en tjej till på den här kursen, en stockholmska som jobbar mitt inne i smeten och bor lite längre  ut, "på vichan" säger hon vilket betyder ca 1,5 mil från Stockholms innerstad.

Däremot har hennes man släkt i min uppväxtort Vilhelmina och hon berättade om deras semesterresor upp dit.
- Det är så skönt med lugnet och avsaknaden av stress däruppe, men efter en vecka blir jag rastlös. Jag menar, man går in på den enda konsumbutiken som finns inom 10 mils radie och det är en person före i kön. Och det borde gå fort för tanten ska bara ha en liter mjölk. Problemet är bara att då ska kvinnan stå och snacka en jävla halvtimma om allt möjligt för kassörskan vet allt om alla och jag blir såååå stressad! Och långsamt pratar de också..!

Orden forsade ur hennes mun och jag såg kulturkrocken framför mig på samma sätt som jag krockade med den blåhåriga östermalmstanten igår på tunnelbanan. I plötslig oro över att jag satt mig på fel tåg så frågade jag kvinnan om tåget vi satt på gick till centralen. Hon tittade på mig i chock över att jag tilltalat henne och jag log lite blidkande och förklarade:
- Jag är inte härifrån, varpå hon snörpte på munnen och svarade:
- Nej jag hör det…

Nu ska jag börjar packa för imorgon åker jag hem vilket är skönt. Jag längtar hem till min dotter, till vårt hem och vår soffan. Jag längtar efter alla därhemma och jag börjar vara ganska less på mitt eget sällskap. Jag nöter på min egen relation och börjar irritera mig på att jag tänkter samma tankar hela tiden om samma saker. När jag kommer hem ska jag ta en paus från mig själv, kanske skulle jag rent av flyga hem utan mig imorgon och lämna mig här nere så att jag slipper mig själv för ett tag…

Jättekul Anna.. verkligen..

Ytterligare en dag har gått i Stockholms myllrande myrstack av människor. Kursen är sådär. Läraren har gett sig den på att visa varenda finess i ett program som har fler funktioner och detaljer än Word. Resultatet blir att fönster och dialogrutor flimrar förbi i en takt snabbare än tunnelbanan jag åker med på mornarna. Idag gick vi i alla fall igenom den funktion jag kommer att använda och jag har antecknat för brinnande livet så att jag ska minnas någonting.

Under kvällen har jag köpt några grejor till dottern, när mamma är på kurs får man presenter, så har det alltid varit och den här gången var handlandet inga svårigheter. Det är lätt att shoppa i Stockholm.

I brist på saker att göra och gym att besöka så har jag åter vandrat runt stan. Ikväll var det mer livat än vanligt och jag börjar förstå att Stockholmare går ut på krogen på Onsdagar. Åtminstone de som befinner sig i Stockholms innerstad, inte har något jobb men mer pengar än oss andra. Det finns dessutom ett hak för alla, jag har gått förbi barer med kulturella filosofer drickandes rödvin och hippa klubbar innehållande silikontuttar och bakåtslickat hår. Jag funderade över vilket ställe jag skulle hålla till på men hittade ingenting som såg ut som "jag". Kanske berodde det på att Station 8 inte fanns någonstans, kanske har jag inte riktigt "kommit ut" som djuping eller våp

Jag struntade dock i krogen och fortsatte min promenad i den vackra men regndisiga staden

Någonting är galet med världen för idag hände någonting bra. På en Tisdag.. Mitt bland installationsverktyg och regnycklar kom ett oväntat besked. Fortsättningen på dagen D blir inte av och ingen är gladare än jag över det. Det borde nämligen betyda slutet på alla jobbiga brev, på sådant som inte hör till mitt liv men som varit en allt för stor del av det under en allt för lång tid.

Jag vågar knappt säga det, men det verkar vara över nu.

Så har jag lämnat de norrländska skogarna och befinner mig på ett hotellrum mitt i huvfudstaden med Klarakyrkan på ena sidan och centralstationen på den andra. Jag har ägnat kvällen åt en sen middag och en promend runt Gamla stan. Stockholm är en annorlunda stad jämfört med vad jag är van.

Här kostar tulparnerna 90 kronor/packe vilket är groteskt då jag tycker att Skellefteås 35 kr är dyrt eftersom man behöver två för att det ska bli fint. Däremot kan man äta en lunch för 40 kronor vilket är omöjligt hemma om man inte vill stoppa i sig hamburgare.

Här är människor ute på kvällarna, här dör inte stan klockan sex utan resturanger och barer är fulla av människor en Måndagkväll. Här hörs sirener från polisbilarna lite då och då och det är fullt av bil och människotrafik på gatorna nedanför mitt fönster, trots att timman börar bli sen.

Här verkar människor inte sitta hemma och titta på TV eller dricka kaffe hos varandra. Här går de ut istället och det ser trevligt ut men kräver att man inte har barn och relativt gott om pengar.

Och det finns även andra saker som inte liknar hemmet. På gatan nedanför mig står två killar och hånglar, den ena har fjäderboa runt sin hals och den andra en glittrigt rosa paljettskjorta. De bidrar inte till att krossa fördomarna och jag undrar om de har hamnat fel på väg till gaygalan. Eller så har de omprioriterat kvällen, det ser i alla fall så ut.

Dagen har gått och jag har städat lägenheten så att den ska vara i presentabelt skick när vi kommer hem igen. Resten av dagen har jag ägnat åt kaffe hos Mikke, pillande på hans nya bärbara dator och lunch. Jag lyckades även dra med honom på gymmet för ett styrketräningspass. Han är tanig, min vän, och behöver muskler ;=)

Nu är nästan allt färdigt inför veckans bortavistelse. Katten är avlämnad till lillasyster, dotterns väskor är levererade till mormor och morfar, instruktioner är instruerade om läxor, skridskor och allt annat som hör en vardagsvecka till. Posten tar Mikke in och grannen har lovat att hålla koll på lägenheten och slå ned alla obehöriga.

Jag har packat, kollat upp busstider och flygtider och mitt sista bekymmer är vilka skor jag ska ta med mig och hur de ska rymmas. Men det ska nog ordna sig till slut. Imorgon jobbar jag för att åka direkt till flygplatsen för resan ned till hufvudstaden resten av arbetsveckan. Den här gången skippar jag Danderyds gästeri och bor mitt inne i Stockholm. Så är någon där nere sugen på en kopp kaffe får gärna höra av er.

Det blev Bodaborg idag. Dottern vaknade redan klockan sju och var redo för kamp i de små bergsrummen. Jag var inte riktigt lika redo och hon fick vackert vänta tills efter 10.00 då vi åkte iväg. Mikke var redan där vilket chockade mig hårt. Det har nämligen aldrig någonsin hänt att han någonsin varit i tid, till något. Men under sker än i dag och vi gick för att lösa gåtor i berget på vitberget.

Det var roligt och flickorna var glada förutom det obligatoriska genombrottet under varenda extraordinär sak som man hittar på. Av någon underlig anledning måste alltid ett antiklimax ske under sådant som barn har väntat och längtat efter. Det är som om alla förväntningar exploderar när adrenalinet går på högvarv för att det efterlängtade äntligen är här. Så skedde även idag, men efter några allvarlig ord mellan mig och dottern så gick det över och vi kunde fortsätta kampen om stämplarna. En kamp som slutade i oavgjort mellan lagen men med en otrolig lycklig dotter som gärna hade kunnat köra ytterligare 3 timmar.

Kvällen har vi ägnat i soffan med popcorn och film. Nu börjar helgens sista uppesittarkväll lida mot sitt slut. I veckan väntar kurs i Stockholm så imorgon gäller det att packa kläder och städa lägenheten. Det ska vara rent när man kommer hem.

Det är helg och livet kan inte bli mer underbart än en helg som denna. Efter ännu en vecka av massor med jobb både dag och kväll då månadens planerade driftstopp utfördes i veckan, så blev det inte speciellt mycket bloggande. Både på grund av bristande tid men även av hänsyn till er läsare. För även om jag är störd nog att tycka script och installationer är intressant så skulle jag förmodligen söva den mest hyperaktiva människan med mina upplevelser. Förmodligen skulle jag utnämnas som årets blogg av de sömnlösas riksförbund, men den utmärkelsen kan jag gärna slippa.

Mitt soppdrickande tog ett abrupt slut i Tisdag. När jag insåg att jag var tvungen att göra om scripten på ett sätt jag inte visste något om, och då kroppen var darrig och hjärnan tom som det alltid är de första dagarna med soppa så hade jag två val. Snygg eller smart. Och eftersom jag inte får betalt efter skönhet så ringde jag Eva och bokade lunch. Därefter har jag ätit nyttigt men dock intagit näring iform av fast föda.

Däremot har jag ägnat en hel del andra luncher i gymmet, något som inte har gjort något resultat ännu. Det märkte jag under min och Mikkes månadsvägning ikväll. Jag hade blivit fetare och fått mindre muskler sedan nyårsafton, han hade smalnat ännu mer samt fått mer muskler. Fråga mig inte hur det är möjligt men faktum kvarstår. Han spöade mig totalt och jag får helt enkelt ägna ännu mer tid åt muskelmaskinerna och crosstrainern.

Trots hans seger och bräkande så bjöd jag honom på middag. Eftersom dottern äntligen är hemma under helgen samt att jag lyckats med veckans hårda jobb och mina allra första paket så hade jag något att fira. Detta gjorde jag med helstekt fläskfilé, kantarellsås och de jättegoda potatissnurrorna som mamma gjorde förra helgen och jag kommer att lägga ut på bloggen så småningom.

Nu är det dags att sova, imorgon väntar Bodaborg. Dottern längtar och jag hoppas att hennes frusna och trötta uppsyn bara var just trötthet och inte förkylning.