Anna & livet

Jag anser mig ha relativt bra självinsikt. Jag känner till mina brister och fördelar. Bristerna kan vi ta någon annan gång, däremot har jag alltid haft lätt för ta in nya kunskaper och omsätta dem i praktik. Jag fattar snabbt och mina medelmåttiga betyg i skolan berodde mest på lättja än svårigheter att lära. Dagen har däremot varken innehållit lättja eller förmåga att omsätta teori till praktik och jag har starkt funderat över en ny karriär som varmkorvsförsäljare.

Jag har nämligen insett att jag måste göra om scriptet som krockar med det andra. Exe-filen som ena scriptet innehåller är skapad som spam och ynglar av sig andra filer som jag inte har kontroll på. Därför måste jag skriva in allt som filen gör och jag fick instruktioner av "han som kan" idag. – Du gör bara så här och så här, det där kan du kopiera in och så skriver du in det där så blir allt bra.

Jomenvisst.

Jag gjorde "bara så där och så här" och kopierade in rader och jämförde med andra script. Det ser jättefint ut, verkligen superavancerat. Problemet är att ingenting händer mer än ett irriterande litet fönster som blinkar till. Varmkorsvförsäljare var det,
ketchup, senap eller både och? Det borde till och med jag klara av.

Jag kanske inte har speciellt god självinsikt när allt kommer omkring, men jag väljer trots allt att skylla på för lite kunskap och erfarenhet. Därför lägger jag ned nu och tar reda på mer imorgon.

Och på tal om självinsikt.
Uttalandet: " Jag har dålig självinsikt" måste vara ordens mest motsägelsefulla mening.
Är det sant så har man ju självinsikt om sin egen dåliga självinsikt och hur dålig självinsikt har man då?
Är påståendet falskt så verkar man inte ha någon insikt i att man faktiskt har självinsikt och då faller hela grejen.

Tror jag har tänkt för mycket idag.
God Natt

Ja, det var väl ingen högoddsare att jag valde utgång framför arbete. Inget dåligt val heller för oj vad kul jag hade. Det började med middag hos mamma och pappa, som vanligt fantastiskt god mat. Potatisen ska jag göra hemma vid tillfälle och råddjuret var underbart.

Klockan blev sen och skorna åkte på. Ett par skor som hade krymt under kvällen och jag fann mig sittande på soffan medan hela familjen engagerade sig i att få på mig de allt för nya och små skorna. Jag kände mig som en av askungens systrar och prinsen var i det här fallet min svåger. Inte särskilt romantiskt men vad kan man vänta sig av verkligheten.

Mellansyster skjutsade ut mig och där väntade Anna-Maria, Matte, lillasyster, Fredde och en massa andra människor från förr och nu. Vi dansade till schlager och drack drinkar. Vi satt vi borden och ägnade oss åt samtalsämnen som fick Matte att känna sig som en del i filmen "Vad kvinnor vill ha".

Efter en väldigt trevlig kväll i glada vänners lag gick vi till Max för att köpa en hamburgare. Söndagen har ägnats åt hemmet och TV:n innan dottern hämtades hem ikväll. Nu är hon äntligen hemma och ligger i sin säng i väntan på en ny arbets och skolvecka.

Även denna vecka blir intensiv och nu ska jag ägna mig åt det jag inte gjorde igår, dvs dokumentationen av veckans paketeringsuppdrag.

Jag har aldrig begravt mig i jobb. Under perioder har jag jobbat mycket men aldrig någonsin har jag satt mig i situationen att jag levt med mitt jobb. Under promenaden hem har jag alltid rensat hjärnan och återgått från arbetande kvinna till "Anna".

Saker och ting har förändrats och jag skulle förmodligen kunna jobba dygnet runt om jag fick och kunde. Det blir så när man ska lära sig mycket nytt för stänger man av hjärnan klockan fem så tar det sådan tid att värma upp den morgonen därpå. Det är med andra ord ingenting jag lider av för alla tillfällen är temporära och så även det här.

Men efter en 52 timmar lång arbetsvecka med dottern borta även denna helg har lillasyster varit hit för att frossa i alla mina skor. Hon ska ut ikväll och även en stor del av den övriga bekantskapskretsen. Idén kom upp att jag skulle ansluta efter kvällen familjemiddag hos mamma och pappa, ideén finns kvar men är inte omsatt i realitet.

Så frågan är: Ska jag ägna mig åt dokumentationen av RIB eller drinkar på Station 8. Valet kan tyckas lätt men i min plötsliga lätt inåtvända värld finns flera aspekter att ta hänsyn till. En av dem är mitt löfte att inte besöka krogen eller fester under hela Februari. Det skiter sig fullständigt då Januari inte ens tagit slut. En annan är mitt behov av vila för jag är trött och behöver sömn. Å andra sidan är krogen det ultimata stället för en utarbetad hjärna. Man slipper nämligen använda den då 99 % av övriga besökare lämnat den hemma, åtminstone de som hade någon från början.

Om någon råkar sitta inne på informationen om hur man håller igång ett VB-script tills dess att en msi gått klar får gärna höra av sig till mig. Jag bjuder på middag, lätt. Scriptet får inte stängas för då sätter SMS:en, vår distributionsverktyg igång med nästa installation, som är beroende av den första. 

Någon skum sträng ska in och jag borde vänta med att lösa problemet till Måndag då "han som kan" kommer tillbaka. Men jag känner inte för att vänta på "han som kan" för jag vill bli klar med detta långjobb. Jag vill sätta punkt och gå vidare till nästa eller åtminstone till helg. Jag kommer att bli gråhårig trots gårdagens nyfärgade hår.

Idag fyller min pappa år. För 61 år sedan föddes han till en värld som såg väldigt annorlunda ut jämfört med nu. Då lekte man ute och träffade människor öga mot öga. Då fanns inga skärmar och inget behov för uttrycket "du får fyrkantiga ögon om du tittar för mycket på TV" .

Tiden har förändrats. Medan min pappa firade sin födelsedag och önskade att han kunde spola tillbaka tiden bara ett år, så jobbade jag bakom en av de där skärmarna som har överbefolkat världen de senaste årtionderna. Dottern är hos sin pappa och jag ägnade mig åt den tvivelaktiga lyxen att kunna jobba färdigt. Att inte rusa ut ur korridorerna med andan i halsen då mat ska lagas och läxor ska förhöras.

Ikväll hade jag ingen brådska och jag satt kvar och hörde hur tystnaden satte sig i väggarna i takt med att kollegorna stämplade ut. Det är skönt att jobba ensam ibland, att höra hur klackarna ekar i korridoren när man hämtar tredje koppen kaffe. Då, när ingen frågar och ingen finns att fråga. När man är helt utlämnad till sig själv och när tiden finns att prova sig fram. När man aldrig blir avbruten utan kan kasta sig in i tankebanornas snurriga väg, och när frågetecknen rätar ut sig allt eftersom.

Timmarna gick när jag hamnade i "jag ska bara…"-läget. Av den anledningen ligger jag bra till i tidsplanen. Allt är testat, distributionsförfarandet är påbörjat. Nu ska jag bara få bukt med programinstallation som vägrar göra som jag vill. Den skriker inte, bara strejkar i tysthet. Men med hjälp av Maria kommer den inte att komma undan så länge till. Imorgon.

Föresten.. Jag skulle vilja spola tillbaka tiden en månad, jag minns att det var en väldigt mysig kväll

Bara några timmar efter postrånet i Göteborg höjdes återigen röster om polisens inkompetens. Spåren hade inte ens hunnit kallna innan Göteborgarna började gnälla på att polisen varit slapphänt (obs, länken går till en TV-sändning).

Det är så lätt att vara expert när man sitter på läktaren, så lätt att komma med alla svar när man inte behöver tänka på följder och tillvägagångssätt. Därför roar sig människan med att ha åsikter om yrkesgrupper de inte vet någonting om. Sjukvården är dålig och polisen är inkompetent. Kommunen är en administrativ kvarn där människor har betalt för att vända papper.

Även inom mitt jobb ser vi tendenserna. Vi brottas ständigt med åsikter om vår IT-miljö. Att behörigheterna är strypta, att man inte har tillgång till datorns hårddisk. Det finns så många synpunkter från människor som inte har funderat över konsekvenserna. Att högre behörighet ger en ovan datoranvändare ansvar den inte vill ha. Att tillgång till datorns hårddisk inte är så kul vid en krach. Allt det där vi har betalt för att tänka på, men som av vissa bara ses som ett tillfälle till toppstyrning.

Missförstå mig inte, naturligtvis ska man jobba för att förbättra samhället och många gånger är kritiken befogad. Polisen skulle i vissa fall må bra av en annan organisation och vårdköerna är för långa. Kommunen är en svårarbetad organsiation och ibland kanske vi testar våra system lite för mycket innan vi vågar släppa ut dem till användarna. Man får dock inte glömma bort det postiva. Det som blivit bättre och det som alltid varit bra.

Framförallt måste man komma ihåg de människor som varje dag går till dessa arbeten. De med yrkesstoltet och engagemang. De som vill göra ett bra jobb och gör sitt bästa, men bara får kritik till svar från massmedia och allmänhet.

Lyckligtvis vet de flesta att de som ropar högst är de mest ovetande. De som inte har någon inblick eller praktisk erfarenhet. Experterna som har alla svaren bara för att de aldrig behöver omsätta dem i praktik. De som sitter i soffan och ser målvakten släppa in mål medan de ropar
- Men herregud, det där skulle jag göra bättre själv.

Så gör det då. Gör ett försök ni som tror er veta bäst. Politiker har i alla tider ropat ut svaren på alla problem. Inget parti har kunnat hålla sina löften när de kommit till makten.

Och på tal om polisens inkompetens i Göteborg så har tre personer anhållits som misstänkta för postrånet som begicks för mindre än 24 timmar sedan.

Det sägs att vi människor tänker ca 65 000 tankar per dygn och att 95 % av dessa är gamla tankar, dvs samma som vi tänkte föregående dygn. Homosapien är inte något speciellt nytänkande släkte.

De senaste dagarna har jag upplevt hur detta faktum genomsyrat mitt liv. Jag pratar med samma människor om samma saker, jag äter samma sak till frukost och ägnar mig åt samma nöjen på helgerna. Allt är sig likt och jag är nöjd då jag skapat mig det liv som jag vill leva.

Men ibland kan man bli lite trött på de där 95% som upprepar sig varenda dag. Därför har jag, förutom en välbehövlig slapparFredag hos Mikke med film och kaffe, ägnat helgen åt saker jag inte brukar göra och människor jag sällan brukar träffa.

Det var uppfriskande men nu är det Söndag och jag återgår till de vanliga 95%:en som jag efter lite omväxling återigen ser fram emot.

För ett antal år sedan jobbade jag som utbildare på ett företag. Jag utbildade i officekurser men efterfrågan var stor efter en utbildning i datorteknik. Den ansvarige var till en början skeptisk till att jag som väldigt ung tjej skulle klara av en sådan kurs. Därför bokade han en tid med mig för att få en genomgång av upplägget.

Jag förklarade hur jag hade tänkt mig men den äldre herren var fortfarande oroad över min tekniska kompetens och bad mig berätta om datorns uppbyggnad. Efter ungefär 30 sekunder förstod jag att hans kunskaper inom ämnet var obefintliga och hela situationen blev absurd.

En smula störd över hans bristande förtroende började jag hitta på den ena lögnen efter den andra. Jag förklarade att processtjänsterna måste synkroniseras med hårdvarans interaktivitet och att det var oerhört viktigt att processorstorleken uppgick till minst 43 Mb. Han nickade förskräckt och sade att han höll med och att kursen säkert skulle bli bra med mig som utbildare. Det gjorde den, men det var en jäkla tur att mina kunskaper var bättre än så.

Idag kan jag inte snacka mig ur saker även om jag skulle vilja. Nu gäller det att jobba genom handling och idag har jag suttit på möten som gjort mig snurrigare än vad jag redan är. Solen ska paketeras och just nu känns det lika omöjligt som det låter. Tack och lov är det några veckor kvar och jag sitter fortfarande med Caduppdateringarna som bör vara klara i slutet av nästa vecka. Jag terroriserar mina kollegor med frågor av alla möjliga slag och de svarar tålmodigt. Speciellt Maria är en pärla som hjälper mig mellan alla sina telefonsamtal i helpdesk.

Trots detta så hinner jag inte klart allt jag måste under arbetsdagens timmar och sömnbristen är ett faktum. Jag blir aldrig stressad utåt men stressen visar sig alltid på natten då kolsyran tar över mitt blodomlopp och tankarna åker karusell i mitt huvud. Sömnbrist gör inte humöret på topp men tack och lov var Mikke förbi på en kopp kaffe och lite surr, man blir alltid glad av Mikke och kan släppa konstiga scriptfel för en stund.

För ett år sedan skrev jag om vardagsmonstret. Om fiskpinnar till middag och vardagskläder. Om en ändlös sträcka blå dagar där inget ljus var synligt.

Ett år senare är vardagen lika vardaglig men ikväll drar jag inte täcket över huvudet. Den här vintern utmanar jag det gigantiska monstret. Så kom och ta mig då om du kan och jag ska surfa på vågorna där du drar in.

I år har vintern ett syfte och vardagen har ett mål. Kackerlackor jobbar bäst i mörker så jag ska nog ta mig igenom vinterns skymningsland.

Och på tal om vardag så har jag och dottern ätit Tisdagsmiddag hos mormor och morfar. Vi åt köttfärssås och spaghetti och dottern fick småplättar. Hon åt förtjust och jag höjde pliktskyldigast fingret åt morfar för att påpeka hur han skämde bort henne.

Men innerst inne gör det ingenting, morföräldrar ska skämma bort sina barnbarn.

Nu är kvällen sen och jobbet över. Skridskorna ska ned i ryggsäcken och kläderna ska läggas fram.

Sedan är vi redo för ytterligare en dag, dottern och jag

Ibland växer hornen ut och man blir så trött på att vara snäll. Så vaknade jag upp idag, förmodligen på grund av drömmen där Magnus Uggla stod i sängen och hoppade, sjungandes "för kung och fosterland". Jag bad hon vänligt och artigt stiga ned, men han fortsatte förstöra min sköna säng.

Sedan vaknade jag i ilska. Inte på grund av honom utan av min mesiga attityd emot någon som förstör min nattsömn. Hornen växte ut och jag gick på jobbet där alla var så förbannat snälla och beskedliga. Just idag hade jag önskat lite konflikter och intriger. Sexuella anspelningar mellan ekonomitanterna och personalsnubbarna vid kopiatorn eller åtminstone någonting som skulle ta mig ur mellanmjölkens skvalpande.

Men ingenting hände, istället diskuterades kalorimängden i ischoklad samt barnuppfostran. Jag kunde knappt sitta still av exaltation. Verkligen..

Och sedan, när jag förklarade allt detta för mina vänner och överöste dem med knivskarpa pikar så grät de. Tyvärr inte av rädsla utan av skratt, de satte kaffet och munken i halsen och sade att morgondagen säkert gör mig på ett bättre humör.

Vadå bättre humör, jag har mått riktigt bra med mina horn idag.
Det känns dock inte som min trovärdighet som bitch är fulländad..

Nu borde jag sova för länge sedan, men jobbet tog inte slut förän nu. Och om det finns någon därute som tror att jag jobbat av godhet och solidaritet till mitt jobb ikväll så har ni så jäkla fel. Jag har jobbat för mer flextid, ingenting annat.

;-)

Helgen är slut och vi har varit på bio och sett beemovie. Filmen var bra, popcornen var goda och barnen lyckliga.

Nu väntar en femdagarsvecka för första gången på länge. Dessutom har jag backoffice vilket betyder att jag ska ta hand om all övervakning och inkommande ärenden i driftinkorgen samtidigt som jag jobbar med mitt pågående packeteringsprojekt för att hinna före deadline. Lösningen kallas övertid.

För övrigt har jag hittat min drömman. Han finns inte i verkligheten och det är nog lika bra. Allan Shore(James Spader) i Boston Legal skulle inte göra mitt liv okomplicerat men väldigt intressant. Förmodligen borde jag fundera över vilka kriterier jag har för att attraheras av en man, men det är så tråkigt med amatörpsykologanalyser så jag struntar i det och ägnar veckan åt jobb istället.

Vi vaknade upp i vinterland. Under natten har snön stormat ned på vägar, ballkonger och fönster och när jag tittade ut var allt målat i vitt. Grannarna var ute och jobbade som myror runt sina infarter, traktorerna plogade och barnen rusade ut i snön. Ca 2,5 dm blir mycket snö när den skottas upp i högar. Snöhögar är roliga när man är barn.

Själv slapp jag snöskottningen då grannen ville motionera och jag lovade att ta nästa omgång. Istället har jag plockat undan efter gårdagen och nu åker vi till mormor och morfar och hälsar på.

Här kommer receptet på Tacogratängen. Den räcker till ca 4 personer

Ingredienser:
1 påse nachochips 
600 g köttfärs
1,5 påse tacokrydda
1 vitlöksklyfta 
1 burk krossade tomter
1 burk tacosås 
5 dl crème fraîche
riven ost

Bryn köttfärsen och rör ned tacokrydda och pressad vitlök.
Sprid ut nachochips i en ugnsfast form
Bred ut köttfärsen över chipsen
Bland krossade tomater och tacosås och häll det över köttfärsen
Bred ut creme fraiche och strö över osten
Gratinera i ugn ca 220 grader tills osten fått en bra färg

Servera med sallad och nachochips 

Dagen bara går utan att man hjälper den på väg. Medan jag druckit ett allt för stort antal koppar kaffe har Lördagen blivit eftermiddag och jag borde åka och handla.

Ikväll blir det tacogratäng och mina husrenoverande vänner kommer hit och äter. Efter allt arbete börjar de se lite bleka ut och de behöver all näring de kan få.

Nu lämnar jag lägenheten, flickorna sjunger singstar och grannen nedanför undrar förmodligen när festen som började på nyårsafton ska ta slut.

Det är helg och jag ligger i soffan med datorn i knät. Dotter leker med kompisen snett nedanför och jag ska strax börja med maten. Helgen ligger framför oss och för första gången sedan mitten på Oktober har vi ingenting planerat förutom en eventuell bio och några besök hos vänner.

Ikväll ska vi äta gott, jag och dottern. Vi ska prata om livet och världen vilket brukar vara mycket underhållande tillsammans med en 8 år klok flicka. Sedan ska vi ligga i soffan och äta popcorn, bara vi två i varandras sällskap. Ljuvligt.

Det okända blir mindre skrämmande när man konfronterar det. Idag har jag suttit med allt det nya på jobbet och även om jag inte har grepp om vad jag gör så är det inte oöverstigbart.

Kvällen har ägnats åt födelsedagskalas hos en av mina vänners barn. Det var en salig röra av exfruar, plastbarn, halvsyskon och bonussyskon. Plus tjohalian som följde med då hennes far jobbade i sitt anletes svett. Dessutom fanns morföräldrar där i alla former och valörer. Min föredettas exfrus nya mans föredettas mamma (hängde ni med?) hälsade på mig och frågade vilken relation jag hade till familjen.
- Jag är hennes kompis, svarade jag och pekade på min väninna medan jag fortsatte:
- Och hennes barn är halvsyskon med min dotter.

Mormodern fattade ingenting och funderar förmodligen fortfarande på varför jag var där. Jag log och gick vidare med min kaffekopp medan barnen lekte med varandra och de vuxna uppförde sig så vuxet som man måste göra när relationerna är så intrasslade i varandra.

För klarar man det så har barnen en fördel som inte kärnfamiljsbarnen har. De har väldigt många vuxna som älskar dem, de är inte (i värsta fall) utelämnade till en stängd familj utan har flera familjer som månar om dem och håller uppsikt på hur de mår.  Naturligtvis så finns nackelar i form av avsaknad av fast tillvaro, men många gånger har skillsmässobarnen ett större skyddsnät än de som lever med en mamma, en pappa och ingenting mer.

Och som vuxen slipper man titta på såpor då man lever mitt i "Skilda världar"

Vi är tillbaka till verkligheten, brutalt tillbakakastade i vardagen med skola, gympapåsar och en oändligt lång ärendelista på jobbet.

Mina första arbetstimmar ägnades åt ett möte i syfte att reda ut begreppen vad gäller paketering och distribution av kommunens program. Jag ska ansvara för minst en del av detta enorma arbete och till det behövs ytterligare en kurs i Stockholm.

Strax efter mötet skickade jag vidare fakturan för resa och kurs till min chef och den klump som börjat växa i magen under mötet blev allt större. Det är mycket pengar som läggs ut och jag känner ansvaret på mina axlar.

Klumpen blev inte mindre när jag tog upp arbetet med ompaketeringen av det program jag jobbat med före ledigheterna. Till slut fanns bara en enda tanke i mitt huvud: – Hur i helvete ska jag fixa detta?

Då reste jag mig upp och gick hem för sådana tankar är allt annat än konstruktiva. Jag vet att jag fixar jobbet, att okunskap åtgärdas med mer arbete vilkdet är precis vad jag ska göra. JJag ska jobba vilket jag gör bäst under press. Och när jag känner att jag har någonting att bevisa.

Men ikväll jobbar jag inte alls för omställningen från sena nätter till tidiga mornar ger mig en känsla av jetlag.

Därför blir det en tidig kväll.

Jag minns hur det var att brinna för någonting. Då, när jag tävlade på elitnivå och brukshundssporten var hela mitt liv. Då brann jag och på samma sätt som jag upplevde nirvana vid vinster så förlorade livet sin mening vid förluster.

Så här i efterhand kan jag inte förstå hur världen kunde bli så mörk på grund av ett missat spårupptag på en väg någonstans i ingenstans. Jag levde i ett subliv där vanliga människors vardag som jobb och hushållssysslor bara var en nödvändighet för att kunna fortsätta tävla och träna. Något annat liv fanns inte, alla mina vänner hade samma intresse och varje andetag och ansträngning tillägnades sporten.

När dottern föddes fick jag lite perspektiv och för första gången i mitt vuxna liv så hade någonting konkurrerat ut tävlandet. Ett halvår senare lade jag mitt intresse åt sidan. Tiden fanns inte för att hålla sig kvar på elitnivå och jag hade inget intresse av att "tävla för att deltaga". Det har aldrig varit min grej.

Det är snart åtta år sedan jag gick mitt sista bruksprov och ibland saknar jag tiden som tävlande. De tidiga råkalla mornarna, spänningen, koncentrationen och samarbetet mellan förare och hund. Men mest av allt saknar jag den känslan av att brinna. Det där tillståndet när man gör allt för att prestationen ska bli så bra som möjligt. När det går så långt att skrockfullheten tränger bort logiken och ett speciellt hundkoppel blir livsviktigt på en tävling. 

För även om jag tråkar Mikke som ägnar sig åt laddartröjor och förberedelser före en match han inte kan göra någonting åt, så förstår jag vad han sysslar med. Det är inte logiskt utan fullständigt sinnesjukt och finns bara hos äkta supporters eller tävlande. Detta kan jag bli avundsjuk på för jag vet hur kicken man får när det går bra.

Men just ikväll avundas jag dem inte. Glädjen är lika stor som besvikelsen är djup och jag är glad att jag kan tycka att AIK:s insats var åt helvete utan att det förstör hela min kväll.

En kväll som jag ägnar åt soffan med datorn i knät och TV:n påslagen. Dagen har jag tillbringat över några koppar kaffe och bakom dammsugaren. Nu är lägenheten städad och kläder framlagda.

Imorgon börjar verkligeheten igen och jag ser fram emot det.

Det är precis ett år sedan julen åkte ut förra gången och idag gör jag favorit i repris. Det är kaos i min lägenhet. Jullådorna står runt golven tillsammans med 2 ton barr som lämnade granen när den kastades ut. Det röda som var så mysigt för en månad sedan sticker mig i ögonen och nu ska allt bort. Jag längtar efter min neutrala lägenhet. Jag vill tillbaka till kontrasterna mellan de vita och gråsvarta väggarna.

Julen är över och det röda ska bort.

Men nu tar jag paus och går över till Anna-Maria och ser vad hon gör.

Det är över. Den senaste månadens ständiga festligheter är över och jag känner mig som en urvriden disktrasa. Igår, fem dagar efter nyårsfesten var det dags för Puttes 40-årsfest. MC-klubben i Bureå var bokad och jag ägnade dagen åt att hitta det utarbetade festhumöret. Ett humör som flydde i panik så fort alkohol och sena nätter kom på tal.

Men Putte är min bästa väninnas sambo så det var bara att bita ihop och sätta på sig festkläder och tingeltangel för att ge sig av till Bureå tillsammans med Mikke, lillasyster och hennes pojkvän. Vi åt smörgåstårta och Putte fick ett fallskärmshopp i födelsedagspresent av oss.

Det går inte att vara nykter på en motorcykelklubb men jag var så nära man kan komma. Med enbart cider och vin utspädd med sprite firade jag min vän som ägnade kvällen åt att öva fallskärmshopp på marken. Vi kastade pil och jag vann över alla vilket snarare berodde på min avsaknad av berusning, än någon speciell talang för pilkastning.

Kvällen blev sen och efter ytterligare smörgåstårta och te kom vi oss i säng. Klockan var halv fyra och mina vänner från stan hade åkt hem. Jag sov över hos min väninna och när hon skjutsade hem mig i förmiddags så suckade vi av lättnad. För nu är det verkligen över. Nu väntar vardagen och den är så välkommen.

Som ett första tecken på vanligt liv min dotter kommit hem efter julbesöket hos sin pappa. Som ett yrväder stormade hon in här under förmiddagen och i samma sekund var livet som vanlig igen. Den väldigt väldigt jobbiga veckan var över och tillvaron blev sig lik igen.

Resten av dagen har vi vandrat runt bland vänner och druckit kaffe. Morfar och svågern Anders har varit hit och skruvat upp mina sängbord samt en verktygssats som jag var i behov av. Det har klagats en del på min blommiga skruvmejsel och min pappa tog sitt ansvar och köpte ett skruvmejselset till sin dotter samt lite andra grejor som jag behöver.

Nu är kvällen sen och dottern har somnat. Vi är lediga i två dagar innan det nya årets vardagslunk sätter sina klor i oss. Vi ska njuta av de sista dagarnas ledighet förbereda oss för vardagen. Städa bort julen och få ordning i hemmet.

På Onsdag är vi igång igen. Då börjar livet som tråkar ut så många men som jag välkomnar. Jag vill få tillbaka dygnsrytmen, äta fiskpinnar till middag och skriva upp veckans aktiviteter på tavlan i köket. Jag vill drukna i script och jobba tills ögonen blöder. Jag vill dricka kaffe med mina vänner och läsa läxorna med min dotter. Jag är trött på festligheter och längtar till de där dagarna som kommer och går. De där dagarna som tillsammans målar upp bilden av livet och där festligheterna bara är den guldkantande ramen.

Och nu vill jag tillbaka till livet igen, till ordningen och redan och lugnet.

För drygt ett år sedan åkte jag och Anna-Maria på årets kommunfest. Diggiloo höll till i parken och eftersom jag hade två biljetter så fick min privatanställda väninna följa med. Festen var trevlig men lite… präktig. Lyckligtvis hittade vi några av lillasysters vänner och den resterande kvällen blev inte fullt lika präktig som kommuntanternas stickade ölvärmare och snällt köande till baren.

Detta var med andra ord kvällen då Anna-Maria träffade Matte.

Sedan tog det en jäkla tid innan saker och ting stabiliserades sig, jag tyckte att det gick jättesakta och var inte ensam om det. Mattes första möte med Mikke var under en fest där Mikkes hälsningsfras var:
- Hej, ni är ihop. Ni vet bara inte om det ännu.

Och det var precis så det var, alla såg att det var skapta för varandra. Naturligtvis ska den lugne och trygge Matte leva med den lika lugna Anna-Maria. Harmonin blir totalt och jag har aldrig sett min väninna må så bra som hon gör nu.

Och i Måndags, efter att nyårsraketerna ebbat ut och vännerna samlats igen i mitt vardagsrum så visade en lycklig Anna-Maria upp sin hand med en alldeles ny och alldeles underbar ring. Matte hade en likadan, precis som det ska vara vid förlovningar.

Nu väntar vi bara på bröllopet och jag kommer inte att behöva leta bröllopstal på nätet. (som många gör när de hamnar här på min blogg) Jag vet precis vad jag ska säga och en snabb summering blir:
Jag är så väldigt väldigt glad för er skull!

Konsekvensen av att sova en hel dag var att sömnen inte ville ligga med mig under natten.
Vilket i sin tur medför att jag kl. 8.30 väcks av en kompis som ringer och frågar hur det går att jobba.
- Skitdåligt, svarade jag och rafsade åt mig kläderna medan jag rusade mot toaletten och ett gräsligt nyvaket ansikte.

Resten av dagen har jag ägnat på jobbet med tre frågeställningar i mitt huvud:
1. Vad gör jag här?
2. Vad betyder alla ord som flödar ut ur människornas munnar? Gott Nytt vadå?
3. Varför finns det inte Annandag Nyår? Det vore mycket bättre än Annandag Jul.

Egentligen kan man inte återge en fest i efterhand. En fest måste upplevas, man måste vara där och känna stämningen, lyssna till skratten och ge sig in i samtalen. Att återberätta något dagen efter är om än ännu omöjligare. "Dagen efter" är lika blek som gårdagen var färgstark. Tröttheten är total och humöret har träningsvärk.

Men om jag skulle försöka så kan jag säga att kvällen var väldigt trevlig. Det blev soppa till förrätt som final på de senaste månadernas soppätande. Igår var dock soppan överbakt med smördeg och innehöll grädde och räkor. Sedan dukades en enorm buffé upp av fläskfilé, kyckling, vårrullar, thailändsk gryta, ris och potatisgratäng. Till efterrätt åt vi en kaka gjord på bland annat pepparkakor, philadeliphiaost och apelsin (tror jag). Alla hade tagit med sig någonting och maten var fantastisk.

Efter att Johan spöat oss i Marias nyårsfrågor plockades det ena bordet bort och festen fortsatte. Mikke fick officiellt inse sig besegrad i vadslagningen och till allas stora nöje sjöng han "Rara söta Anna". Därefter sjöng  vi oss hesa till Singstar och mickarna gick runt bland människorna. Det lät inte vackert men det var roligt.

På tolvslaget, under en himmel som lystes upp av nyårsraketer hände något ännu roligare men eftersom jag inte vet om händelsen är helt officell ännu, så väntar jag med den glada nyheten tills imorgon.

Klockan 6 hade alla vänner gått hem förutom Eva och Putte som sov över här. Jag och Eva hade plockat undan allt vilket kändes väldigt skönt i morse när dottern kom hem några timmar. Nu har hon åkt igen och jag träffar henne inte igen förän på Söndag, saknaden efter henne är enorm just nu.

Imorgon väntar årets första arbetsdag och jag har ingen aning om hur jag ska kunna somna ikväll, men jag längtar till jobbet, till vardagen och en dag av meningsfyllt innehåll.

Och eftersom jag aldrig hann skriva någon nyårshälsning igår så gör jag det nu.

Ha ett riktigt gott nytt 2008 därute och måtte lyckan hålla er sällskap under hela året.