Anna & livet

En av de kommentarer som följd mig under hela hösten är just denna..
- Den dagen Mikke vinner över mig i viktminskning är samma dag som helvetet fryser till is.

Under en period var det ganska ljummet nere hos djävulen men nu har elden blossat upp och det brinner precis som det ska göra, för jag VANN.

Med mindre än 1 procents marginal vann jag vår långa vadslagning. Detta betyder att JAG är segrare och att Mikke måste sjunga ikväll. Jag hann aldrig köpa några doftgranar a´la Ronny o Ragge så dem slipper han och det gör ingenting.

Huvudsaken är att jag slipper höra hans skrävlande ikväll och att han måste stå ut med mitt bräkande.

Men roligast av allt är att vi får äta. Konsulten ditt vi gick för att få cambridgesopporna skulle förmodligen ha fått en hjärtinfarkt när hon såg vad vi vräkte i oss efter ett antal dagar med bara soppor. Hon har poängterat att man långsamt ska trappa upp maten. Vi åt en engelsk frukost med ägg och bacon.

För skit i konsulenten, nu ska vi äta. Idag och imorgon finns inga begränsningar, sedan återupptas arbetet för att hålla vikten eller gå ned några kilo till. Dock inte med lika extrema metoder som de senaste månaderna

Det har varit tyst på bloggen den sista tiden. Orsaken är enkel.

Jag väntar

Jag väntar på nyårsafton, på festen med vännerna och på att få äta.

Det är drygt fyra månader sedan jag och Mikke ingick den där idotiska vadslagningen om vem som skulle gå ned mest i vikt fram tills nyårsafton. Sedan dess har vi levt med soppor, svält och offentliga vägningar via bloggarna. Aldrig förr har så många haft koll på min vikt vilket har medfört att jag tvingat mig själv att fortsätta.

Nu är det snart över och både jag och Mikke kan se fram emot en nyårsafton där vi trivs med oss själva när vi tittar oss i spegeln. Detta är det största målet och kan inte mätas med något annat.

Men strax därefter kommer känslan att vinna mot Mikke. Något jag trodde skulle bli enkelt men som visade sig vara svårare än jag väntat mig. Nu, natten före den slutliga vägningen är ställningen hårfin precis som den har varit hela tiden.

Det vore dock en skön känsla att slå honom, nyårsafton blir lite lättare om man slipper ha honom skrävlande i sitt öra För att inte tala om upplevelsen att höra honom sjunga "Rara söta Anna"

Nu ska jag gå och lägga mig, dottern har åkt till sin pappa för jullov och jag har ägnat dagen åt att handla inför festen, städa och bjuda vänner på sammanlagt 5 kannor kaffe. Folk har kommit och gått här hela dagen, de har hjälpt mig att skala räkor och flytta vitrinskåpet så det inte ska stå ivägen imorgon.

Alla som har suttit i en bilkö har noterat hur människor uppför sig när de sitter och väntar. Hur de likt BigBrother-deltagarna efter en tid glömmer bort att de är iaktagna och börjar bete sig som hemma. Den hemtama miljön i bilen blir till ett skyddande hölje med full insyn och det petas i näsor, ögonbryn plockas och tänder borstas i de slingrande bilköerna.

Lyckligtvis har vi inte så många bilköer här uppe i norr men jag känner av samma fenomen när jag varma somrar har fönstret uppe och glatt sjunger med i sångerna på radion, och hur min höga falska stämma letar sig ut till fotgängarna som förskräckt försöker fly min sång när jag stannar för rött ljus.

En buss kan tyckas vara något mindre skyddad men det verkar som om det finns väggar mellan sätena som jag inte ser. Idag satt jag, dottern och tjohalian på bussen hem från stan, flickorna på ett säte och jag på ett annat.

Framför mig satt en kille och en tjej. Paret var ett par vilket den finnige tonårskillen tagit fasta på. Med en halvmeter från mig putade han med munnen ungefär som en bäbis smackar när han är hungrig och vill amma. Tjejen tillfredställde honom pliktskyldigast med en puss och killen var nöjd i ungefär 3 sekunder.. Sedan putade läpparna fram igen och tjejen låtsades som ingenting varvid killen började smacka för att få hennes uppmärksamhet. Jag tittade bort för jag tyckte synd om tjejen som tagit ihop det med en mänsklig blodigel.

På andra sidan mittgången satt en annan kille och pratade i telefon. Högt, som om han varit ensam i universum och inte tillsammans med tjugo andra människor på en buss. Ämnet gick inte att undgå och jag fann mig ofrivilligt indragen i ett otrohetsdrama mellan hans kompis, dennes tjej och den pratande killens ex. Jag suckade lättat när samtalet tog slut, för att genast uppmärksammas av en annan passagerare.

Längst fram i bussen satt en väldigt mycket överförfriskad dam med en öl i ena näven och en bolagspåse i den andra. Högt och ljudligt pratade hon om bussen och hur den åkte. Med en hög och påverkad röst agerade hon arbetsledare när äldre damer skulle stiga av tillsammans med sina rullatorer. Ingen vågade neka och aldrig har så många damer fått så mycket hjälp av så många.

Till slut stannade bussen på vår hållplats och det sista jag hörde av kvinnan som precis fått ett mobilsamtal var:
- Jag sitter på bussen och det är SKIIIIIITSPÄNNANDE för ingen vet vart vi ska

Imorgon tar jag bilen till stan

Det blir lätt rörigt när man städar. Speciellt när man drar ut allt ur garderoben för att städa den och fortsätter med hallen innan man plockat in alla kläder igen. Garderoben kan tyckas vara ett underligt ställe att nyårsstäda på, men jag har mina orsaker

Snart stundar nyårsafton och julhelgen har inte varit snäll mot min vikt. Jag väljer att skylla på julhelgen för det kan omöjligt vara jag som satt mig i den här situationen. Med bara några dagar kvar gäller det att kämpa sig tillbaka till toppen där jag befunnit mig den större delen av de månader jag och Mikke legat i viktkrig med varandra.

Men det är tufft att vara ledig, ha jullov och inte äta. Mycket tufft och jag har drabbats av mathallucinationer. Jag drömmer om vad jag ska äta när jag får. Framför mina ögon rullar de vackraste köttbitarna, de godaste mackorna med pålägg på.

Däremot är det ett nöje att gå på stan och prova kläder. Inför alla andra nyårsfester har jag letat efter det plagg som dolde mest. Jag har dragit ett djupt andetag och trängt in mig och alla mina kilon i provrum som orsakat cellskräck trots att jag inte har den läggningen. Men att se sig själv i det bleka ljuset och i storlek 48 är ingen höjdare. Dessutom satt kilona på precis fel ställen och hela mitt oproportioneliga jag skrek åt mig att ta av mig kläderna och sätta på mig något större. För allt stramade, allt satt åt och ingenting var snyggt.

Idag, nästan 4 storlekar mindre, försökte jag hitta något som inte dolde allt. Det var inte det lättaste för nu ska man helt plötsligt se ut som en julgranskula. Det är sant, med skärningen precis nedanför bysten och sedan lager på lager nedanför, eller i värsta fall något ballongkjolsliknande arrangemang, så SER man ut som en en julgransboll. Oavsett hur man är byggd. Jag har inte gått ned 15 kg för att klä mig som en julgranskula och det  lutar åt att jag får ta mig ut på stan även imorgon.

Nu ska jag fortsätta städa så att mina 18 gäster har något att stöka till på nyårsafton. Städning bränner fett.

Så var årets kusinträff till ända. Vi har varit hos mamma och pappa för att träffa kusinerna som en gång i tiden bodde i samma stad som oss, men som nu förflyttat sig till Umeå och Uppsala. Förr, när vi var barn och samlades i det stora huset utanför Malå så hade vi bestämda platser under måltiderna. Det stora runda bordet som numera står i mitt kök hade inte plats för alla fastrar, farbröder och kusiner och därför dukades ytterligare ett bord upp i "kammarn". Ett mindre bord för mindre människor. Ett barnbord.

Jag som var störst av kusinerna fick sitta vid vuxenbordet till min stora belåtenhet. Det är aldrig roligt att sitta bland småungar och jag var ju stor, mycket större än dem. Hela 2,5 år äldre.

Nu för tiden måste barnbordet vara större än vuxenbordet och jag har ingen lust att sitta bland de "vuxna" längre. Därför samlades alla barn runt mamma och pappas stora bord. De vuxna fick sitta vid ett mindre för "barnen" har sambos nu, och egna barn. Konstigt hur livet kan bli.

Maten var underbart god med älgstek, fårstek och rådjurstek i buffén. Vi åt och jag hoppas att Mikke har ätit mycket i helgen, annars är jag ganska rökt vad gäller vadslagningen. Kusinernas barn och systersonen åt tillsammans med oss med hakklappar och plastskedar. En ville inte äta och det behövde hon inte, hon fick sova istället. En annan ville ha annan mat, enkelt avhjälpt med barnmatsburk. Min dotter kom på att hon ville bli vegetarian för att det är synd om djuren. Vi har alla olika strider att utkämpa men den striden vann jag.

Nu är vi hemma efter en väldigt trevlig kväll, det är så roligt att träffa dem alla och alldeles för sällan som vi ses.

Jag vet inte vilken dag som är bäst. Julafton eller Juldagen. Eller… jo, det vet jag. Julafton är naturligtvis speciell, finalen på alla julförberedelser. Dagen D då barnens ögon ska lysa och maten ätas.

Men Juldagen är speciell i sin stilla ro efter allt frossande i  mat och julklappar. Juldagen då vi vaknar upp hos mina föräldrar, äter frukost och pratar en stund, för att sedan packa in oss i bilen och åka hemåt.

Och sedan börjar den stora friden. Dottern leker med sina julklappar, hon pysslar och grejar. Katten sträcker ut sig i soffan, för katten har också varit med och firat jul och är dödstrött efter miljöombytet.

Och jag packar upp mina grejor, de presenter jag fått. Jag provar de smycken jag fått, fixar med nya kuddar och pläd i soffan. Jag ställer upp ljusstaken på hyllan och byter sedan plats igen för den passar bättre på ett annat ställe. Lampan nere i hallen kommer att bli jättebra och jag hänger upp mitt och dotterns nya förkläde i köket.

Vinglasen hamnar i vitrinskåpet och vänner ringer och önskar god fortsättning. Några kommer upp på en kopp kaffe och berättar hur de haft det. Sedan går de och jag grejar vidare och nya vänner dyker upp och kaffepannan fylls igen.

Sedan myser vi vidare, jag och dottern. Vi målar på hennes tavla som hon fått, spelar lite spel på hennes PS2. Vi tittar på lite film och grejar på med hennes nya pysselsaker.

Nu är det kväll och jag och dottern har precis varit på vår årliga Juldagsraggarsväng. Vi har inte raggat själv utan låst dörrarna medan vi kört runt och tittat på finklädda människor som gått mot krogarnas juldagsfirande. Det är många människor ute på juldagen, den stora hemvändardagen.

Lillasyster jobbar och vi körde förbi hennes taxi. En stund senare hade vi mina föräldrar i baken som var på samma runda runt stadens gator.

Nu är vi hemma och dottern ligger i sin säng och sover alldeles strax. Jag ska plocka undan lite mer och sedan är Juldagen över även för mig. En väldigt lugn och mysig juldag.

Under 364 dagar på året ser jag mig själv som en ganska flexibel människa. Jag anpassar mig till livets alla vändningar och gör det bästa av alla situationer. Livet är inte statiskt och det gäller att följa med när förändringarnas vindar blåser storm på havet där jag försöker ro min båt.

I början av December smyger dock traditionsbundenheten in för att sedan blomma ut till ren konservatism på julafton. Då ska allt vara som det alltid har varit. Lunch, middag, julklappsöppning etc. Allt ska vara sig likt. Alltid. Dessutom är våra jultraditioner influerade av en troende släkt vilket gör att julevangelium finns med men ingen snaps. Helnyktert och helgonlikt är melodin vilket är tryggt och gör julafton till barnens högtid utan risk för att tomten blir full.

Men inte ens på julafton är livet statiskt, för vi har vuxit upp och mellansyster och hennes sambo har flyttat till en gård som lämpar sig väldigt bra för julaftonsfirande. Där var vi i år tillsammans med hennes sambos familj. Två familjers traditioner skulle därmed sammanfogas i den heligaste av kvällar. Hedningarna och helgonen skulle fira jul ihop. Julsnaps och kortspel tillsammans med julevangelium och frossande i julklappar.

Det senare hade inget kristet över sig om man inte hänvisar till de tre vise männen som kom med många gåvor till Jesus. Det resonemanget faller dock på sin egen omöjlighet för även om vi försöker vara goda kristna en gång om året så visar de 364 andra dagarna på att vi är allt annat än Jesus-kopior.

Men allt gick bra, julsnapsen var EN snaps och hedningarna lät oss öppna våra julklappar i vår egen takt medan de spelade kort. Vi drack julmust för att hålla vätskenivån på lagom nivå bland alla julklappspapper. Dottern var smått skeptisk över jultomten medan systersonen var förskräckt. Men bägge tyckte om sina julklappar och rev och slet i kartonger och tejpbitar.

När vi sent på kvällen tackade för oss kunde jag avläsa en lättnad i min systers och svågers ansikte. Kulturkrockar har orsakat krig ute i världen, och även om vi inte har tillgång till några skarpa vapen så är det inte lätt att vara den sammanlänkande faktorn av två världar.

Men allt gick bra, naturligtvis. För egentligen handlar konservatismen om en rädsla för att inte få uppleva den där trygga, glada och förväntansulla känslan som finns på jul. Egentligen är det dumt för känslan sitter inte i Kalle Anka utan i varandra. Och svågerns familj är väldigt trevliga människor som är lätta att prata med och alltid är glada. Så tack för igår kära syster och svåger. Tack för att ni gjorde en fin och mysig julafton på ett lite annorlunda sätt men där allt ändå var sig likt.

Dottern hävdar att hon inte tror på tomten längre, men på julafton kan man inte ta några risker. Tomten har alltid kommit till mormor och morfar och dottern krävde att vi skulle sätta upp en lapp på dörren. Så att han visste vart vi var.. om han nu fanns…

Lunchen är snart serverad hos mamma och pappa. Jag har återvänt till hemmet för att hämta en tröja som jag glömt. (Är någon förvånad?) Nu återgår jag till julfirandet och önskar er alla en riktigt God Jul.

Ta hand om varandra därute och hoppas att ni får äta mycket gott, skratta många skratt och att tomten kommer även till er.

Dottern är äntligen hemma och vi har ägnat dagen åt att åka runt till vänner och önska God Jul. Överallt har ögonen lyst lite extra, tonen varit ännu lite hjärtligare och barnens rörelser har varit lyckligt förväntansfulla.

Efter ett stort antal koppar kaffe åkte vi till mamma och pappa för att julbada i tunnan. Att bada utomhus i 40-gradigt vatten är ljuvligt och dottern kunde knappt vänta på att få hoppa i. Och med ljusen hängande i den stora granen ovanför oss och runt tunnans kanter så kröp i ned i badet. Det varma vattnet blandade sig med den kyliga luften och ånga av värme, ledighet och en underbar högtid omgav oss. Julstressen försvann i röken och nu finns bara en harmonisk förväntan kvar.

Nu är vi hemma och dottern slår in sina julklappar. Hon går inte mellan rummen utan skuttar fram när hon ska hämta nästa present. Alla lägenhetens ljus är tända (och det är några stycken) och vi har bara ett endaste problem i hela världen. Ska vi rulla glöggbollar medan vi tittar på Internetsändningen av julkalendern. Eller ska vi bara ligga still och äta pepparkakor.

Den årliga julshoppingen är över. Klockan 10.00 åkte Eva och jag iväg för en hysterisk dag på stan. Massor av julklappar var kvar att köpa och Evas ögon utrstrålade en viss panik då hon inte visste vad hon skulle köpa till barnen. Jag hade ingen panik, allt ordnar sig. Allt har ordnat sig hittills så varför skulle detta år vara annorlunda?

Jag hade rätt, detta år var precis som alla andra år. Vi hittade våra julklappar bland stressade människor som rusade omkring med vild blick. Deras kassar gjorde att armarna började likna orangutangernas och slutkörda män drog påsarna efter sig medan kvinnorna rev och slet i nya julklappsinköp.

Vi såg förmodligen ungefär likadana förutom leendet på våra läppar. Jag älskar vår årliga "sista-minuten-shopping". Den innebär starten på julhelgen och en jul kan inte firas utan trötta fötter. Så vi gjorde som vi alltid gjorde, vi handlade och tittade, vi sprang från den ena butiken till den andra och sedan tillbaka igen. Sedan fikade vi och lämnade påsarna i bilen innan vi påbörjade rond två.

Klockan halv fyra var vi färdiga och nu ligger påsarna och väntar på att bli uppackade och julklapparna inslagna. Jag har varit förbi hos Mikke och tittat på deras nyinköpta gran. Åsa är en klok kvinna och har påpekat bristen på julstämning i Mikkes hem. Med lite argumentationshjälp (läs tjat från två håll tills min gode vän inte orkade lyssna längre) så blev det en julgran även i Mikkes hem. Undrens tid är inte förbi, och tur är väl det.

Jag har även varit förbi Anna-Maria och lämnat paket och önskat dem God Jul. Nu är hela lägenheten städad och skurad. Ljusen är tända och glöggen är varm. Nu ska jag påbörja paketinslagningen.

Helgen har börjat.

Citykompaniet på morgonen

Precis som Maria så utför jag de sista julförberedelserna med en klump i halsen. Jag har julshoppat idag med Eva, vi har fikat och handlat i ett lyckligt julerus. Men jag kan inte skriva om det just nu för kontrasterna blir för stora till den medkänsla jag känner för min vän och kollega. Hon ligger på lasarettet just nu. Egentligen borde hon få vara hemma och göra det hon älskar mest, vara med sin familj och förbereda julen. Men som istället ligger i en sjukhussäng där varenda strimma ljus skär i hennes huvud.

För några dagar sedan råkade hon ut för en olycka när hon var ute och sprang. Hon halkade på det hala väglaget och slog sig illa i huvudet. Jag och Maria besökte henne idag med en present, ett kort och omtanke. Vår älskade sprudlande glada vän gjorde sitt bästa för att le, så typiskt henne. Att alltid le.

För mig var det dockr svårt att hålla tårarna borta för hon borde inte ligga där. Hon ska vara hemma med sin familj för är det någon som har förtjänat en ljus och lyckligt jul så är det hon. Hon är kvinnan som aldrig klagar, som hinner med dubbelt så mycket som oss andra och som gör allt med ett leende.

Hon är energin personifierad och det kändes konstigt att se vår sprudlande kollega så utmattad och trött. Tårarna brände i ögonlocken när jag strök henne över handen och halsen tjocknade när jag talade.

Så jag säger som Maria, jag tänker väldigt mycket på dig min vän och hoppas att du hämtar dig snabbt så att du får komma hem till din familj.

Kram

Så var den här. Den underbara efterlängtade julledigheten. Jag stämplade ut från jobbet och yrade runt en stund på stan tillsammans med 95% av Skellefteås befolkning. Sedan åkte jag förbi en av dotterns lärare och lämnade en julblomma. Hon blev glad och detta är det bästa med julen. Alla glada människor och förväntansfulla barn.

Ikväll har jag spelat spel i goda vänners lag. Vi samlades hos Anna-Maria och Matte. Tillsammans med Sofia, Fredde, Mikke och Åsa så drack vi kaffe, glögg och åt godis innan vi drabbades samman i bataljen om vem som bäst känner det motsatta könet. Killarna fick tjejfrågor och vi fick killfrågor.

Det jag har lärt mig av spelet är att killar bara tänker på sport, bilar och sex. Tjejer är söta små hjälplösa varelser som bara tänker på shopping. De kämpar inte för att öppna en juickeförpackning om de råkat bryta en nagel vid första försöket. Alla tjejer har långa naglar som lätt bryts av, därför ber de killen om hjälp. Dessutom kör de inte på en lyktstolpe utan lyktstolpen sprang dit av sig själv. Och om regnet helt plötsligt faller över deras söta huvuden så skyndar de sig hem för att ta bilen, för tjejer vill inte att sminket rinner ned i ansiktet.

Slutsatsen av mina uppleveler är att jag inte kan vara kille för jag kan ingenting om sport och bilar. Någon tjej är jag inte heller för jag har inte långa naglar och skulle förmodligen hellre dö än att be om hjälp för att öppna en juiceförpackning. Och regn, vattenfast mascara, har ni hört talas om det tjejer?

Näe, det får bli jag och Tomas DiLeva, ett mellanting mellan kvinna och man. Ett "det" som vattnar rymdblommor och tror sig vara född bortom denna värld. Han och jag får sitta i kosmos och meditera. Hur det nu ska gå. Jag provade att meditera en gång med ett något tveksamt resultat. När jag inte skrattade åt den konstiga rösten på avslappningsbandet så tänkte jag på vad jag skulle laga till middag. Meditation är inte min grej så Tomas får klara sig utan mig.

Däremot skulle jag precis som "facit" i spelet välja att gå ut om paret ovanför mig i den tänkta liggvagnen på tåget hade vild sex. Sedan skulle jag ringa mina tjejkompisar och säga
- Veeet ni, jag fick inte sova en blund på tåget för det var några idioter som pökade ovanför mig. Hur fräck får man vara?

Och om jag skulle "råka" rensa bort skokartongen med killens kärleksbrev från ex-flickvänner så skulle jag inte säga någonting. Man kan inte erkänna något man "råkar" ha gjort. Så lite mer tjej än kille är jag om man ska använda spelet som riktmärke och därmed befästa könsrollerna å det grövsta.

Nåja, killarna vann vilket var den sista vinsten i år för det "manliga" könet. (Om vi nu kan kalla de för män, de kunde trots allt mer om "kvinnor" än vi själva) På nyårsafton spöar vi dem i kubb, viktminskning och singstar.

Sofia och Fredde åkte vidare mot krogen för att fira hans nya jobb. Grattis Fredde!
För mig väntar sängen och vila inför morgonens heldag på stan tillsammans med Eva.

Vet ni hur svårt det är att koncenterera sig på jobb när man ska lämna julblommor till fröknarna varav en inte är där, och när lunchen ägnas åt mellansyster och julklappsinköp och man inser att man glömt betalkortet hemma (den sämsta av alla dagar att glömma kortet), och när lillasyster ringer två gånger i minuter för att rådgöra om julklappar till våra nära och kära. Och när säljarna kommer förbi och önskar god jul och är allmänt trevliga. Med andra ord, när det finns så mycket roligare saker att ägna sig åt än script och nya versioner av CAD.

Det är lite ovant med tanke på hur jag de senaste veckorna fastnat otaliga timmar i script och paket. Där jag glömt tiden och blivit väckt att mobilens signal och dottern som undrar var jag är. Jag har aldrig haft så roligt på jobbet som jag haft den senaste tiden. Men nu har julens glada toner och färgstarka stämning konkurrerat ut jobbet. Glögg luktar godare än datorer och nu vill jag ägna mig åt helt andra typer av paket. 

För jag har redan gått på julledighet. Fysiskt är jag fortfarande på jobbet men mentalt har jag gått hem. Medan jag skickar mail till skolans IT-tekniker så tänker jag på att det ska bli skönt att spela spel med mina vänner ikväll. Medan jag dokumenterar de sista förändringarna i den nya installationen jag håller på med så funderar jag över vilka julklappar som ska inhandlas.

Bara det faktum att jag bloggar på jobbet är ett tecken på att koncentrationen inte ligger på topp. Något dåligt samvete har jag inte ändå, de senaste veckornas koncentration ska nog kunna täcka upp den här sista arbetsdagen på året.

För det är ju så.. Ingen uppstigning kvar

Nu ska jag diska några koppar så att de inte möglar sönder medan jag är ledig.

Idag har jag inte hunnit jobba någonting med det jag borde. Istället har jag suttit på möte angående processinriktat arbete, åkt med dottern till tandläkaren och sedan sett på julfilm.

Dottern var tvungen att dra ut en tand och hon var ganska nervös när vi gick upp för trapporna till folktandvården. Jag lugnade henne så gott jag kunde men hon frågade ändå gång på gång om det skulle göra ont. Inne hos tandläkaren frågade hon samma sak och den snälla kvinnan i vita rocken svarade pedagogisk hur bedövningen gick till och hur den fungerade. Dottern nöjde sig inte med de lugnande orden utan frågade klart och konkret.
- Men har någon sagt att det gjort ont?
Jag såg på tandläkaren att frågan var svår att svara på, för ett "ja" skulle inte hjälpa dottern och ett "nej" hade varit lögn. Så hon svarade: – Någon gång har det hänt men det är väldigt sällan.

Dottern satte sig i stolen och gapade stort, jag höll hennes hand och strök henne på magen. När allt var färdigt hoppade hon ned och sade – Det där gjorde inte alls så ont som jag hade trott!! Ibland är det bra att förvänta sig det värsta och sedan blir glatt överaskad.

Med barnet tillbaka på skolan åkte jag till stan där jag ägnade lunchen. Julblommor till fröknarna skulle inhandlas och grejs till julgranen. Sedan stämplade jag in för att nästan direkt åka upp på ICA Maxi och frottera mig med julmatsinköpande människor. Jag och en kollega köpte glögg, kex, ost och chips till filmen som skulle ses på eftermiddagen.

När den väl sattes igång var jag så trött att jag höll på att somna trots att filmen var bra. Jag såg den inte färdigt, det fanns för mycket kvar att göra.

Ikväll har jag dottern och en kompis till henne klätt julgranen. Morfar var snäll och kom förbi med en gran som han och svågern huggit till oss. Det ska vara äkta gran, en plasgran är fusk för den luktar inte jul. I år gick pyntet i vitt, lila och svart. Oootroligt snygg om jag får säga det själv. Även dottern var nöjd och deklarerade högt att det minsan var den snyggaste gran hon hade sett.

Jag och julgransljusen. Att trassla ut julgransbelysning sägs säga en del om en kvinna. Jag minns inte vad det var, men jag fixade dock uppgiften utan svordomar.

Årets julgransjox. Jag fick ingen bra bild av hela granen, det kanske kommer en annan dag.

En uppstigning kvar. Å vad jag är glad att det är en hel helg kvar till julafton. En hel helg att köpa julklappar på, umgås med vänner och vila. Någon vila lär det inte bli speciellt mycket av, men det gör inte något. Jag är i alla fall ledig.

Idag har vi haft den årliga filmvisningen på jobbet. Vi har druckit glögg, ätit kex och ost samt sett på film. Hela tiden ringde dock telefoner lite här och där för vi var fortfarande i tjänst och var tvungen att brandsläcka lite här och och hjälpa användare lite där. Och jag håller med Maria, på julen längtar jag tillbaka till mitt gamla jobb. Där hade vi fest, där avsatte vi en kväll då och då för att umgås, äta och tävla mot varandra.

Och det var där vi blev ett team. Då, när vi kastade bollar i hinkar, drack öl och lärde känna varandra under titlarna och yrkesrollerna. Under dessa kvällar skapades sammanhållningen, "vi-känslan" och respekten för varandra. Allt detta använde vi på dagarna när vi slet tillsammans för att få ett utbildningsföretag att växa och utvecklas. Lagandan gjorde att vi jobbade dubbelt så hårt i situationer där vi lika gärna kunnat gå hem och lasta över ansvaret på andra. Men vi hjälptes åt och när kunskapslyftet lades ned och nedskärningarna hotade oss så jobbade vi över för att komma på nya ideér för ett företag i kris.

Tyvärr hjälpte det inte. Den marknad vi jobbat in oss på var försvunnen och det är svårt att byta inriktning över en natt. Jag sökte nytt jobb och hamnade där jag är idag. På ett jobb som jag stortrivs på, där jag har underbara kollegor och där vi skulle kunna få uppleva samma sak.

Tyvärr finns det ingen tradition för aktiviteter utanför arbetstid. Och under arbetstid är det svårt att få tillåtelse att hitta på något utöver möten och vardagligt jobb. Det är skattemedel vi handskas med vilket betyder att all annan uppskattning än det månatliga lönekuvertet är näst intill obefintlig. Synd, för bra laganda skapar inte bara en god trivsel på jobbet utan även ännu bättre arbetsresultat.

Nåja, vi får väl försöka förändra detta under nästa år

Vad betyder en fridfull jul? Jag har aldrig märkt av den och även i år har den lyst med sin frånvaro. En av mina största fördelar (och ibland nackdelar) är att det inte syns på mig när jag blir stressad. Jag märker det inte ens själv, förän jag lägger mig ned och ska sova.

Då förvandlads blodet till kolsyra och hela kroppen bubblar av tankar. Vilka julklappar ska jag köpa? Måste hinna ut med dottern så hon får handla, måste ta fram julgransgrejorna, vad ska jag ha på mig på nyårsafton? Kan jag fixa förrätten till så många vänner? Julstrumpan, måste komma ihåg julstrumpan och shit, dottern ska till tandläkaren imorgon, måste skriva i kontaktboken. Och julblommorna till fröknarna, måste köpa dem. Men vad ska jag köpa till mellansyster?

Jag antar att jag inte är ett dugg ensam om denna mentala status, julen är inte fridfull, men lika ljuvlig ändå. Idag hämtade jag dottern tidigare från fritids för den obligatoriska julklappshandlingen. Hon får en slant som hon sedan ska fördela på dem hon vill ge julklappar till, och därefter ska det handlas. Anledningen till denna tradition är att motverka risken att uppfostra en bortskämd snorunge som tar julklappar för givet och inte inser det arbete som ligger bakom. För bortskämd är hon, det är jag den första att medge. Men hon är ingen primadonna som tror att hennes ord är lag och att alla världens rikedomar automatisk ska tillfalla henne.

Ikväll övade vi oss på ännu en sak, nämligen att koncentrera sig när man betalar. Hon är lika disträ som sin mor och pillade med pengarna och tänkte på annat medan kassörskorna försökte få kontakt med henne. Jag känner igen mig så väl för jag var likadan. Det är så lätt att drömma sig bort men jag försökte locka ut henne från sina tankar. Vid sista inköpsstället stod hon rak i ryggen och tittade kassörskan stint i ögonen medan hon högt och tydligt svarade på hennes frågor.

Sedan fikade vi, eller inte jag. Dottern åt en chokladtårtebit och jag drack kaffe utan mjölk. Pinan gav resultat för vid kvällens veckovägning hade jag gått ned 0,7 kg och Mikke upp lika mycket. Detta betyder att jag leder med 1% vilket är ungefär 1 kg. Med 1,5 vecka kvar och en jul däremellan kan utgången bli vad som helst. Ett kilo är inte mycket och jag har dessutom tagit beslutet att sluta med bara soppor, vilket Mikke anammade helt.

Det är nämligen inte roligt att äta soppor i juletider. Att inte kunna unna sig en enda chokladbit ur askarna som ligger på jobbet, att tacka nej till jullunch för att man inte får äta och att stressa runt i julhetsen med endast 450 kcal i kroppen. Igår var jag på så dåligt humör att jag blev rädd för mig själv. Lyckligtvis hade dottern somnat för tanken att hon skulle ägna julförberedelserna med en tjurig mamma fick mig att tänka på de sorgliga historierna som vuxna barn till alkoholister bruka berätta.
- Jag minns jularna men de var aldrig ljusa och mysiga. Jag minns att mamma drack hela tiden och var på ett lynnigt humör.. Hon blev arg för ingenting, för att sedan vända och vara jätteglad.

Typ som soppor..

Så ska det inte bli för jag gillar ju julen och dottern älskar den, och  jag förstör inte en jul med dåligt humör för en vadslagnings skull. Så nu äter vi. En del, men inte allt och i lagoma mängder. Under mellandagarna gäller det att röra på sig så mycket som möjligt så att vikten bibehålls. 

För trots allt har vi förtjänat en jultallrik och en chokladbit här och där. Sedan slutet av augusti har vi gått ned 15 kg var. Det är ganska bra gjort för två matmissbrukare som oss.

Den första vardagen på länge (känns det som) har passerat, vilket har varit ganska skönt. Dotterns födelsedagsballonger är nedplockade och hemmet återställt till normalstatus. Jobbet är precis sig likt och dagarna går fort. Nästan lite för fort.

Jag har återgått till soppor på heltid vilket går jättebra på dagarna. Det är värre på kvällarna och går inte alls ihop med julförberedelserna. Därav det något dystra humöret.

Nåja, tre uppstigningar kvar. Sedan är det i alla fall jullov.

Nu ska jag äta kvällens sista soppa och sedan ägna mig åt soffan och TV:n en stund

Min dotters födelsedag är över. Hon väcktes imorse av falsksång från en nyvaken mamma. Det gjorde ingenting för hon fick paket med guld och silverpapper och fika på sängen. I paketen fanns två tröjor, en DVD-film och ett kort som Åsa gjort åt mig. Ett kort som berättade om en mobiltelefon som dottern skulle få i födelsedagspresent.

Hon har nämligen i nästan ett års tid önskat sig en vikbar mobiltelefon och detta blev därmed den huvdsakliga födelsedagspresenten. Det sägs att en åttaåring är för liten för en mobiltelefon, men det sägs bara av människor som inte riktigt hunnit med i utvecklingen. Jag har varit en av dem men nu har jag ändrat mig.

Jag hittar nämligen inga argument mot att ett barn kan äga en mobil med kontantkort där utgifterna regleras. Det är tvärtom alldeles utmärkt att kunna få tag på dem överallt, och att de kan ringa var de än är.

Dottern blev överlycklig och skuttade glatt till skolan med löfte om att bli upphämtad av mig efter skolan för att åka och handla denna efterlängtade present. Det var dock lättare sagt än gjort att ta sig från jobbet och med andan i halsen rusade jag in på skolan för att mötas av en väntande dotter.

Vi åkte till Elgiganten och hittade en alldeles perfekt telefon för en flicka som precis fyllt åtta år. Den är liten och vikbar med stora knappar. Den har kamera och man kan lägga in roliga ringsignaler. Dottern är väldigt nöjd och jag inser återigen hur stor hon är. Jag har nämligen inte varit in på en enda leksaksaffär när jag jagat födelsedagspresenter eller julklappar åt henne.

Under kvällen har jag fixat garneringen på smörgåstårtorna och städat undan här. Resterande timmar har jag bjudit 17 personer på kaffe och tårta. Det är många som vill gratulera dottern som har strålat hela kvällen. Även jag har tyckt att kvällen varit trevlig med många glada människor runt det stora runda bordet.

Dottern fick fler presenter. Av mormor, morfar, mostrar och morbröder fick hon en spark i present. Även denna var en hit och hon skyndade sig ut för att prova den innan kvällen blev för sen. Sedan har hon fått ljus, en fin blus och ett scrapbooking-kit vilket också passar en pysslig flicka

Nu ligger hon i sin säng och jag hoppas hon sover. Det kommer jag att göra om en väldigt kort stund. Jag har sovit drygt 3 timmar i natt så jag struntar i disken och ägnar mig åt den ljuva vilan istället.

Receptet på smörgåstårtorna är stulna från Cisi. Jag har fått tillåtelse att lägga ut receptet på bloggen. Men det blir imorgon.

Det är sällan jag gör saker som tar lång tid.

Jag gör mycket, hela tiden, men det är snabba saker. I köket regerar definitivt snabbheten. Det ska vara gott, nyttigt men framförallt snabbt. Någon tid för långkok finns sällan men ikväll har jag stått där hela kvällen, med avbrott för en kopp kaffe med Mikke och Åsa.

Jag har fixat smörgåstårtor tills imorgon och när mina vänner hade gått hem började jag hacka grönsaker till garneringen. Det tog tid för garnering ska vara snyggt och sådant går inte att "tvärhacka".

När jag stod där och hackade så mindes jag min farmor. Hon "tvärgjorde" ingenting. Farmor och köket hörde ihop och hon stod där hela dagarna med sina bakverk och maträtter. Jag tänkte på henne och hur mycket man hinner fundera när man står vid en köksbänk, hur mycket som måste ha rört sig i hennes huvud och att det förmodligen var därför hon var så klok. Hon hann tänka till skillnad från det nya milleniumets människa.

Men ikväll hann jag tänka för ikväll tog jag mig tid. Den här natten är bara min och jag låste dörren för att inte bli överaskad av besökare jag aldrig skulle ha hört i och med att musiken dånade från högtalarna.

Så jag fixade inför morgondagen och funderade över livet som det är nu och som det var då. Då för åtta år sedan då jag i skrivande stund var på sluttampen i att föda mitt barn. Hur mycket som har hänt och hur det kunde ha varit.

För det föddes inte bara en flicka den där natten för åtta år sedan. Även en mamma föddes och en mycket starkare människa.

Därför är den här natten bara min. Morgondagen är min dotters. Men inatt hackar jag garnering till smörgåstårtor, slår in presenter och tar mig tid att tänka annat än snabba tankar. Inatt gör jag bokslut på året som mamma. För vi människor fungerar ju så, vi startar om under olika tidpunkter på året. Efter semestern börjar ett nytt år på jobbet, vid nyår börjar vi om som människa.

Inatt är sista natten på det gamla året som mamma. Ett år som inte varit helt lätt men där min dotter varit värd all möda.

En dotter som är frisk, stark och lycklig.
Och som ska fortsätta vara det.

Den enda skillnaden mellan barnkalas och vuxenfester är den uteblivna huvudvärken och ingen turkisk peppar på golvet. Annars är allt sig likt. Det står glas överallt och chips ligger utspritt på golvet.

Jag har struntat i detta under dagen och istället druckit kaffe i två omgångar. Snart ska jag ta tag i oredan. Glas måste diskas, golv måste dammsugas och paket slås in. Dessutom ska smörgåstårtor ordnas till morgondagens kalas för släkt och vänner.

Men först ska jag logga in på jobbet och se hur det går för preinstallen inför nya versionen av ett av kommunens största system. Den skickades ut 13.00 idag och jag vill inte se några failure..

Dagen är slut och det är jag med. Att ha födelsedagskalas för ett gäng fnittriga barn är roligt med krävande. Lyckligtvis hade jag Maria och Anna-Maria till min hjälp.

Dottern har vandrat som en vålnad under dagen och väntat på att kalaset ska börja. Efter många suckar och tittanden på klockan så slog den 17.30 och barnen välde in.

Dottern öppnade paket som innehöll anteckningsböcker, pennor, suddis-görar-kitt och andra pysselsaker. Dessutom fick hon ett armband samt ett halsband som passade precis till hennes kläder. Det åkte på direkt och jag hade stora problem att få ta av det i kväll.

Sedan fick barnen mat och vi vuxna passade upp dem. Efter att även vi fått i oss middag startade den stora skattjakten. Små lappar var utlagda i lägenheten och närområdet. Lapparna innehöll ledtrådar som:

- Någonstans utomhus där det inte finns någon snö.. där får ni veta mer
- Fråga hon som har samma namn som Jesus mamma, om hon har någon ledtråd att ge er..
- Nästa ledtråd finns bakom en indian..
- Titta på griffeltavlan. Summan av de två talen är samma som numret på den brevlåda ni ska titta i
- Där kläderna blir rena finns det ni letar efter. Ni kan behöva en nyckel…

Barnen fixade ledtrådarna och kom lyckligt hem från tvättstugan med en kasse med godislådor i. Lyckligast var dottern för på hennes eget kalas får hon äta godis. Trots godislöfte.

Efter tårta och sång roade sig barnen med dansmattan som dottern fick i julklapp förra året. När klockan slog 21.00 kunde en trött men myyyycket lycklig flicka vinka av sina kompisar och lägga sig i soffan.

Där har hon, den utmattade partyprinsessan somnat.

Jag ska också gå och lägga mig. Ur matsynpunkt har den här dagen varit en katastrof. Jag har väldigt dålig karaktär och brukar därför aldrig ha godsaker hemma. Det är lite svårt när man ska ha kalas, men jag lämnade resterna till Anna-Maria. Här ska inte riskeras att göra skadan värre än den redan är.

Imorgon blir det soppa igen, hela dagen lång.

Det är helg, men ingen vila. Imorgon väntar dotterns födelsedagskalas och vi har ägnat kvällen åt att fixa lägenheten och grunden till tårtan. Tacos har även inhandlats för det ska dottern bjuda på imorgonkväll. Jag är glad att vi har vår nya stora lägenhet där det finns gott om plats för ett gäng fnittriga och glada barn. Förut har vi varit i kvarterslokalen, ett stelt och trist utrymme där det är omöjligt att skapa kalasstämning.

I och med detta börjar den mest intensiva perioden på året. På Måndag fyller hon år på riktigt och då kommer släkt och vänner för att gratulera henne, en vecka senare kommer tomten och veckan därpå firar vi in det nya året. Det här året längtar jag mest till nyårsafton då jag slipper svälta mig. Jag är tragiskt sugen på allt som går att äta och det blir inte bättre av alla högtider som retar mig.

Dottern är dock glad och förväntansfull över festligheterna till hennes ära och hennes glädje smittar även av sig på mig.

Nu ska jag sova så jag orkar med morgondagens höga tempo

Det råder ingen julefrid på jobbet. På fikat har det diskuterats huruvida svingers känner igen varandra. Om de har någon klädkod eller annat sätt att få kontakt med varandra.
- För det är nog inte så smart att springa runt på krogen och fråga "Hej, får jag ligga med din fru?", säger en av kollegorna.

Han har en poäng där.

Nu är det bara en liten stund kvar av arbetsdagen. Från korridoren hörs en gräslig musik utan melodi, någon av  har börjat höja pulsen inför helgen och drar upp volymen så att alla ska höra. Det enda jag hör är att det låter förjävligt.

Här finns ingen Helga natt och ljusen vi köpte för att få julstämning ser groteska ut. Ljussnögubben och tomtenallen har en smält hjärna och en stjärt full av stearin. Men det gör ingenting för det passar liksom in här på något sätt. Smältande hjärnor

Nu är det jag väntar på färdigt

Imorse ringde dotterns pappa och förklarade att hon fortfarande var sjuk vilket gjorde att arbetsdagen omvandlades till VAB-dag. Dottern kom hem och jag lade henne i soffan och bäddade om henne medan jag funderade på hur jag skulle kunna låta bli kylskåpet under en hel dags hemmagående.

Det gick, med en jäkla envishet så har jag inte ätit någonting förutom soppor och middagen hos Mikke som redan var inplanerad. Jag är oerhört stolt över mig själv och nästa gång jag äter är inte förän på Lördag då dottern har kalas och tacos ska serveras.

Mikke har drabbats av yrsel och eftersom jag var hemma så agerade jag barmhärtig samarit och skjutsade honom till vårdcentralen. Synen av honom var beklämmande och jag blev riktigit orolig ett tag, för yrsel utan några andra symptom när man blott är 35 år känns inte helt naturligt. Det var nog lugnt i alla fall och mina värsta farhågor var inte besannade, men han får själv berätta om sina äventyr bland de vita rockarna när och om han orkar och vill.

Nu ska jag fortsätta att stryka min tvätt, fördelen med hemmadagen är att lägenheten är i någorlunda presentabelt skick inför helgens festligheter för dottern.

Imorgon ska jag på jobbet igen. Jihaaa!

För nästan precis ett år sedan berättade en av mina kollegor (jag nämner inga namn ) vad hon hade ägnat sig åt för nattliga aktiviteter. Jag måste göra er besvikna för det handlade inte om erotik, utan om ett av jobbets då nyaste system.

Hon hade nämligen loggat in och suttit halva natten för att titta på när systemet gick igång och textraderna flöt över skärmen. Det var så vackert sade hon, att det fungerade efter allt jobb. Och jag blev orolig och tänkte att hon nog borde söka hjälp för det där.

Ikväll har jag gjort samma sak, fast bara nästan. Under dagen har jag tillsammans med en kollega distribuerat en uppgradering av en klient som skulle ut till drygt 100 datorer sent ikväll. Den första stora distributionen jag gjort. 

Och jag var ju bara tvungen att logga in för att se hur det gick. Om vi missat något, om alla stod på failure eller complete. Så jag klickade in mig på jobbet och plockade upp konsolen som visade hur det gått. Och där stod det, svart på vitt. 115 completed, 0 failure. Vårt lilla paket hade helt på egen hand loggat in som en systemadministratör och installerat klienten på just de datorer som hade den speciella lilla exe-filen.

Nästan som trolleri

Så var det gjort igen. Veckans förbannade veckovägning. Det var med viss bävan jag ställde mig på vågen för veckan som gått har inte varit bra ur viktsynpunkt. Karaktären har varit obefintlig, något som inte är speciellt bra i de juletider vi lever i.

Det gick som förväntat, jag stod på +-0 och Mikke hade naturligtvis tagit tillfället i akt och gått ned 1,4 kg. Detta betyder att han har gått om mig och leder nu med 0,4%. Det är inte mycket, jag vet och spänningen är olidlig.

Och medan hela världen lutar sig tillbaka och unnar sig godsaker medan de ser fram emot julhelgerna så ökar vi takten och går över till soppor på allvar igen. Någon middag här och där kommer att slinka in men det är inte middagarna som får mig att stå stilla i vikt. Det är allt däremellan. Så chokladasken får förbli orörd på fikabordet för nu är det späkning i den övre skolan som gäller. Tro mig, denna vägning var ett uppvaknande för vi har bara tre veckor kvar och vad som helst kan hända.

Och ni behöver inte ha något medlidande för har man ätit sig fet får man svälta sig smal som en av mina systrar brukar säga. Om vi inte ska skylla på de där "jävla generna" förstås som gör att man inte kan äta hur mycket som helst. Jag önskar att jag hade Evas gener, hon äter som en häst men är smal som en sticka.

Ingenting av detta spelar någon roll för en vadslagning står på spel och jag har inte tänkt förlora. Imorgon köper jag nya soppor och är jag gnällig och på dåligt humör så vet ni anledningen:

Jag har dåligt "soppsinne".

Jodå, imorse hade jag tid att gå till jobbet. 1,5 timme senare gick jag från jobbet i ett extremt raskt tempo. Efter morgonkaffet på jobbet satte jag mig för att ta tag i dagens arbetsuppgifter men blev avbruten av telefonen efter fem minuter. Jag såg fritids direktnummer på displayen och som alltid höjs pulsen några snäpp när man inser att något är fel med dottern, men att man ännu inte vet vad.

Det var dottern själv som var i andra änden telefonen. En dotter med ont i magen och tunn röst. Så jag packade ihop mina saker och stämplade ut.

Resten av dagen har varit lugn, på gränsen till paralyserad. Att gå från 100 till 0 på en sekund får den effekten på mig. Kanske borde jag ha varit effektiv här hemma, men ingenting har hänt. Jag har strukit dottern över den onda magen och tittat på film med henne. Jag har druckit lite kaffe med Eva som var vänlig nog att handla åt oss.

Under kvällen har jag druckit ytterligare två koppar kaffe med Mikke och Åsa samtidigt som jag lyssnat till deras komplicerade I-landsproblem, det vill säga vad de ska äta till middag imorgon, vem som ska laga den samt när och var den ska lagas. Det kan tyckas enkelt för vissa men inte för mina vänner och ett tag var jag rädd att de inte skulle få någon middag. Jag tror att det blev blodpudding till sist, hos Åsa. Men klockslaget fick jag aldrig någon koll på vilket inte spelar någon roll. Är det någon gång jag aldrig skulle komma på tanken att tigga till mig mat så är det när blodpudding serveras.

Imorgon ska vi väga oss igen och jag börjar vara jäkligt less på soppor och späkning. Dessutom blir julaktiviteterna allt fler, och allt som har med jul att göra innehåller mat.. Nåja, det gäller att hålla ut några veckor till, sedan ska strategin läggas om. Då ska jag börja äta ordentligt men träna.

I can´t wait.

Efter en intensiv dag på jobbet där diskussionerna gått höga om hur framtiden ska se ut inom ett visst område, och där jag har stått i mitten av getingboet undrandes hur jag hamnade där, så är jag tröttare än någonsin trots att det bara är Måndag.

Där är nämligen jag som ska ansvara för framtiden inom det här området och det ska jag nog klara av så fort jag får lite arbetsro. Lyckligtvis är jag van vid sällskap där intensiteten är lika hög som avståndet till taket och jag tar inte speciellt illa vid mig av alla olika åsikter och sätt att markera ett behov på en förändring. Tvärtom, det är bra att åsikter uttrycks även om dagens händelser varit i intensivaste laget. Efter en hård dag kunde jag ändå gå hem med ett leende på läpparna efter att ha fått beröm av chefen. Tänk på det alla chefer där ute, det räcker med några ord för att ni ska mata in ny energi i slutkörda undersåtar.

Nåväl, jag åkte hem och bytte om från argumentatör till pepparkaksmamma. Under kvällen har jag, Åsa, dottern och tjohalian ägnat åt oss våra konstnärliga begåvningar. För vissa av oss (därav mig) är den väldigt begränsad men barnen dekorerade entusiastiskt sitt pepparkakshus medan vi surrade på om annat. Julskinkan åkte också in i ugnen och vi åt tunnbördmackor med varm julskinka på tillsammans med en kopp glögg. Detta är det enda jag ätit idag förutom soppa och magen knöt ihop sig i protest.

Nu händer inget mer ikväll, nu går jag och lägger mig.

Efter att ha jobbat hårt i konstiga drömmar under natten verkar jag ha vaknat upp till en jävla dag..

Jag och dottern hamnade i diskussion 10 minuter före vi skulle iväg. Det händer nästan aldrig, men idag var konflikten ett faktum. Innan den var löst var klockan mycket och dottern fick rusa till skolan medan jag insåg att någon promenadtid till jobbet inte fanns.

Ännu värre blev det när mobilen började synka mailen och jag fick meddelande om att Fredagens scripthelvete inte gått igenom. Konsekvensen av denna underbara morgon blev att ta bilen till jobbet och därmed måste betala 70 jäkla spänn i parkeringsavgift.

Sedan har dagen fortsatt i samma "underbara" tempo. Uppdateringar och distributionsbeställningar kommer in i min inkorg där tidspressen är så hård att uppdragen blir orimliga.

Så jag har sagt ifrån och går på lunch istället. I eftermiddag har vi möte men det enda jag längtar tills är kvällen då jag får gå hem och krama min dotter och sedan baka pepparkakshus med henne, tjohalian och Åsa.

Helgen börjar lida mot sitt slut och snart gäller det att ta ett djupt andetag och rusa igenom nästa vecka. Jag har ägnat helgen åt TV-serier i soffan, kaffe hos Mikke och kortspel hos Eva och Putte vilket gjorde att jag blev 68 kronor fattigare. Den lugna helgen behövdes i och med den intensiva början på Club 27. Ett tecken på en lyckad kväll är när man hoppat och studsat så mycket att håret är trassligt och att man skänker en tacksam tanke till deodoranten som i reklamen lovat att hålla för de mest krävande situationer. Och allt som sägs i reklamen är sant.

Om ni har läst Marias blogg så förstår ni att vissa inte brydde sig om trassligt hår och svettiga kroppar. En medelåldersman av okänt ursprung visade oss sin uppmärksamhet på det slajmigaste av sätt. Jag såg honom dansa nära oss och flyttade mig ifrån  honom. Detta hjälpte inte för plötsligt kände jag hur någon hårdhänt försökte lekta gynekolog. Jag vände mig om och gav honom en örfil vilket gjorde att han slingrade iväg fortare än kvickt..

Ska jag vara ärlig så hann jag inte tänka och för en sekund ångrade jag min hårdhänta behandling. Men det var bara för en sekund för jag har sett mannen förr och vet att han hör till den övre skaran av äckel.  Dessutom har jag aldrig förstått de tjejer som säger ifrån samtidigt som de ler.. Jag vet att ett nej är ett nej, men ett nej med ett leende ger dubbla budskap och till och med jag som tjej funderar över om de verkligen menar allvar med sin tillsägelse.

På ett trångt dansgolv med många alkoholpåverkade människor är det inte läge (och inte heller kul) att leka helgon och det mesta kan man ignorera. Men att en främmande man ska börja klämma och känna är inte oki för mig i alla fall.

Jag minns krogkvällar som 18-åring. Vid kvällens slut stod tjejerna i klungor och räknade upp hur många som försökt tafsa på dem och huuuuur jobbigt det var. Sedan log de och slängde med håret och den som hade haft flest stalkers efter sig vann. Jag förlorade alltid för jag lärde mig aldrig det här med att le samtidigt som jag sade ifrån.

Däremot hade jag under några månader ett äckel efter mig som upplevde ilska som en utmaning. Han gav inte upp förän min två meter långa killkompis lyfte upp den lilla och taniga killen så att han sprattlade med benen. Min kompis sade några väl valda ord och hotade slänga honom nedför en av Etages (Skellefteås då populäraste uteställe) många trappor. Vakterna såg på och lade armarna i kors och log samtidigt som killen lovade att bli munk och aldrig röra en tjej så länge han levde. Jag vet inte om han höll sitt löfte men jag såg aldrig till honom igen.

Idag är det annorlunda och denna tävlan hör till ungdomen. Tack och lov har vi vuxit upp och mina vänner har slutat låta detta vara ett tecken på en framgångsrik kväll. Nu handlar det mest om hur många schlagerlåtar som spelades, det är inte alltid av ondo att bli äldre. :=)

Nu ska jag ta en promenad i skymningen som redan börjar råda. Dottern har födelsedagskalas nästa helg och jag ska dela ut inbjudningarna till de kompisar hon inte visste adressen till själv. Att föda barn en vecka före julafton är inte speciellt begåvat organisatioriskt sätt, men jag fick den bästa av döttrar så jag ska inte klaga.

För första gången på mycket länge lämnade jag Station 8 innan stället stängde. Det berodde inte på tristess för vi hade kul, Maria, Åsa och jag. Vi dansade och hoppade men till slut var Maria tvungen att styra upp verksamheten och be om lite schlager. Det var på gång sade mannen i båset och det visste jag väl. Efter klockan 1 kommer schlager oavsett man vill eller inte. Och vi ville. V sjöng till ont det gör ont vilket vi gjort några gånger förut. Och sedan skrek vi ut bönen "Take me to your heaven" för schlager är bra med alkohol i kroppen.

Men när schlagern dog ut så tog vår energi också slut och vi hämtade ut våra jackor och vandrade hemåt i regnet. Veckan har varit hård och resten av helgen kommer att bli väääldigt lugn.

Men kul, det hade vi!

Det är fest och vi dricker sprit med julmust hos Maria. Det sket sig ordentligt med taktiksovningen för jag och Maria har ett jävla jobb. Jäkla SMS-paket, jäkla distributioner och förbannade förvaltningar som nödvändigtvis vill sköta sitt jobb till varje pris. Deras arbetsiver går ut över oss och vår arbetsiver går ut över oss själva för vi hamnade i: "ska bara testa en grej syndromet". Efter två timmar gav vi upp, ringde beställaren och bad honom snällt att köra scripthelvetet själv. (Jag uttryckte mig inte så för jag var fortfarande nykter och representant för IT-avdelningen)

Ytterligare 2 timmar senare hade jag handlat, legat på sängen i trettio sekunder och funderat över vad jag skulle ha på mig. Sedan gav jag upp, det är bättre att go with the flow och öka innan man hinner känna av tröttheten. Jag kan meddela att det inte är någon bra idé att skölja munnen med munnen med munvatten medan man försöker borsta på roughe lite för hårt på kinderna. Ni får räkna ut konsekvenserna själv men jag var i alla fall tvungen att tvätta handfatet.

Nu ska jag fortsätta dricka julmustdrink. Go jul på er alla :-=

Vår avdelning är inte känd för att vara speciellt pyntiga av sig. När ekonomi och personaltanterna drar fram sina julgranar och bonader så sitter vi kvar i våra grå fåtöljer. Någon duk finns inte på bordet, däremot ett stort antal facktidningar från IT-världens alla hörn, och så de två månadernas senaste Metro förstås. En och annan kakburk brukar också stå kvar några månader efter att den blivit uppäten.

På andra avdelningar finns lappar uppsatta där det står
- Din mamma jobbar inte här!! Där har de fel, just de avdelningarna är fulla av mammor och allt är bortstädat, om än med visst gnäll över slarviga kollegor.

Men hos oss lyser verkligen mamma med sin frånvaro och hade jag talang för sömnad så skulle jag brodera en bonad med texten: Vår mamma jobbar inte här..

Förra veckan kom dock en av mina kollegor med ett lysande förslag om julpyntning och därför åkte vi upp på Jula (av alla ställen) för att köpa julpynt och extreme officemakeover kunde starta. Fikarummet förvandlades från grå kala stolar till glitter och röda ljusslingor. Det kommunala obligatorska plastträdet fick röda kulor och ljusslingor och fikarummet blev direkt förvaltningens pyntigaste ställe till ekonomi och personaltanternas stora förtjusning.

Dessutom har jag hunnit med att påbörja min vandring i konsten att distribuera program via SMS, med en pedagogisk lärare vid min sida så gick det riktigt bra. Imorgon väntar ytterligare ett utskick och jag tror mig ha koll på hur man ska göra. För att vara på den säkra sidan har jag en kollega till hjälp som övervakar det hela. Det kluriga med utskicken är att man kan klicka fel och råka skicka ut något som inte ska ut till flera tusen datorer. Det är ingenting jag vill riskera, allra minst en Fredag.

Ikväll hade jag tänkt ta itu med hemmet inför helgen, men somnade i soffan när dottern och jag såg på julkalendern. Därför blev det ingen städning utan istället kom Mikke och Åsa förbi och beklagade sig över AIK:s usla yrkesinsatser samt planerade nyårsfesten.

Nu är det dags för sängen. Imorgon bär det av ut på Club 27 och jag ska också taktiksova som Maria har blivit beordrat till. Det kan sannerligen behövas efter veckan som har varit

Snälla Mikke och Åsa bjöd mig och dottern på middag ikväll.  Den började dock med en viss urladdning från min sida då jag trött och hungrig hade stressat från ridningen för att mötas av en låst dörr hos mina vänner. Efter att ha ringt Mikkes mobil och även Åsas utan svar började jag ge upp och var precis på väg hem när de kom med bilen.  Båda hade glömt telefonerna och båda tittade förvånat på klockan för OJ var den så mycket och det var faktiskt svårt att hitta på Coop nu de ändrat ordning osv osv

Jag är ju inte förvånad egentligen, Mikke och tid är två saker som inte går att förena och att vänta på honom hör till vänskapen. Men just ikväll var ingen bra kväll för det regnade ute och jag frös. Nu är det svårt att vara arg på den lillebrorsaktige vännen någon längre tid, men jag gjorde mitt bästa.

Maten var dock värt att vänta på och jag var glad över att bli bjuden på middag. Känslan att ligga på soffan medan mina vänner irrade runt i köket var också behaglig. Att jag dessutom vann ytterligare en veckovägning gjorde att all ilska försvann. Jag har tappat 0,8 kg och han 0,4. Jag utökade min procentuella ledning och Åsa påpekade att hennes pojkvän måste vinna alla resterande vägningar för att kunna hävda att han vunnit fler än mig. Lycka till säger jag bara…

När jag kom hem såg jag ytterligare en vinst i mitt fönster. Min blomma har slagit ut. Redan…!
Då jag inte hört något från familjen så antar jag att jag och dottern vunnit tredje raka segern. Hade vi haft ett vandringspris hade det tillfallit oss för gott. Nu är jag rädd för att det enda vi kommer att få till pris är kommentarer om att vi fuskat.

Vänner och familj ringer mig och frågar hur det är, hur jag mår. Du låter deppig? Vad är det som har hänt? Du äter väl ordentligt? Jobbar du för mycket? Är det något jag har gjort? Mår du verkligen bra? Sover du på nätterna?

Jag mår bra, men jag är trött. Så urgrundligt trött som jag aldrig varit i hela mitt liv, det är jag nu. För jag försöker sätta mig in i saker på jobbet som jag aldrig jobbat med tidigare. Det är en djungel av olika system därute och jag befinner mig bland rötterna av bladen hela dagarna och försöker slå upp vägar att orientera mig efter.

Jag minns mitt första år på avdelningen, jag har aldrig kännt mig så dum i hela mitt liv. Varje dag gick jag till jobbet med en känsla av att inte ha någonting där att göra. Jag tyckte inte att jag fattade någonting, tyckte att allt från kommunens olika förvaltningar till tekniken vi använde var grekiska.

När jag började min nya tjänst befarade jag att känslan skulle vara likadan. Att jag skulle falla ned i dumhetens grop igen, men så blev det inte. Jag förstår vad jag gör, åtminstone det mesta. Jag kan sätta ihop ett och ett och inse att det oftast blir två men ibland fyra. Därför är det roligt att gå till jobbet, men jobbigt.

För samtidigt som jag ska lära mig driftens jobb så har jag flera paketeringsuppdrag som ligger och väntar på mig. Dessutom kommer det in akutjobb som jag förväntas ordna trots att jag inte har tillräckligt mycket kunskaper. Jag har en av tre utbildningar klar, men det hjälper inte för förvaltningarna behöver uppdateringarna nu och vem ska göra det om inte jag? Tur att jag har fantastiska kollegor som tar sig tid att hjälpa mig.

Det är där räddningen sitter, där är skillnaden mellan nu och då. När jag kom ny till arbetsplatsen för fyra år sedan så kände jag ingen. Alla var främlingar och jag var fast i en värld jag inte visste någonting om. Idag är främlingarna mina vänner och ger mig det stöd jag behöver, både iform av uppmuntran och hjälp.

Jag och en av mina kollegor gick på en föreläsning idag. Den handlade om just detta. Om medarbetarskap och motarbetarskap, men mest handlande den om vilken inställning man har till livet och varandra. Om man väljer att se sig själv som ett offer, om man hellre ser det positiva än det negativa och hur viktig den mänskliga energin är. Hur vi kan fylla på varandras energi genom en enkel komplimang, och hur vi kan tömma den genom att ständigt gnälla eller ignorera varandra.

När vi gick därifrån sade min kollega
- Men visst har vi det bra på jobbet??
Jag log lite för just hon som gick brevid mig är den största energigivaren av oss alla. Alltid ett leende, alltid en vänlig kommentar eller hjälpande hand. Jag vet inte hur hon bär sig åt men hon är ovärdelig i arbetsgruppen.

Och visst har vi det bra. Det finns saker att förbättra men just nu trivs jag väldigt bra. Och något offer blir jag aldrig. För även om jag sitter hemma på kvällarna och försöker sortera det jag lärt mig under dagen, även om jag är så trött så ögonen blöder, så är det mitt val.

Jag gör det för att jag fyller en funktion. För att jag behövs och för att jag vill lära mig mer. Jag vill kunna det här, jag vill lösa problem på egen hand och lära mig ännu mer. Dagarna har ett syfte nu och det är roligt att gå till jobbet.

Men nu har jag jobbat färdigt för ikväll. Snart är det helg, Club 27 på Fredag och resten av helgen i fullständig vila.
 

Gud var inte god mot mig. Han har något emot mig för han tilldelande mig storlek 41 på fötterna tillsammans med skofetichism (nej jag vet inte hur det stavas och orkar inte ta reda på det) Dessutom gav han mig önskan om ett långt glänsande tjockt hår, men bara fyra hårstrån på huvudet.

Snacka om paradoxer som utmynnade i total frustration där jag under mina ungdomsår desperat försökte spara ut ett hår som gick av efter det nått längden av 2 dm. Under 80-talet och början 90-talet var det lättare, då kunde jag vrålpermanenta mina fyra hårstrån. Något långt svallande hår blev det aldrig, och definitivt inte glänsande. Tro mig, jag har sett korten.

Skodelen var det sämre med för till råga på allt var jag bekväm och ville inte att skorna skulle kännas på fötterna. Jag minns en svettig skoshopping i min barndom där mamma till slut sade:
- Vi kanske ska gå till en båtaffär, där kanske de har något som passar dig…

Lyckligtvis kom 2000-talet med nya uppfinningar, rundade skor och en förvandling till att inte bry sig det minsta om att skorna satt åt och var obekväma. Vill man vara fin får man lida pin och jäklar vad jag har lidit under krogsvängar med högklackade skor som varit omöjliga att röra sig i. Idag är jag klokare och förstår att det är oerhört korkat att ta på sig ett par skor som placeras under ett bord eftersom de gör så ont att gå i.

Men det viktigaste av alla 2000-talets uppfinningar är trots allt löshåret. Mina fyra hårstrån har utökats med ca 45 slingor fastlimmat hår. Något tjock svallande hår har jag inte men jag ser i alla fall inte cancersjuk ut utan som en helt normal människa. Ikväll har min underbara frisör varit hit och fixat håret på mig. Hon har flyttat till Stockholm men inser att jag förmodligen skulle begå självmord om jag blev lämnad åt mina enstaka hårstrån. Därför hjälper hon mig när hon kommer upp som ett bidrag till att förbättra mänsklighetens mentala hälsa.

Nu vet jag att vissa av mina vänner kommer att skrika sig blå över mina överdrifter. Det får ni gärna göra men det är min blogg och jag skriver vad jag vill. Och ni får gärna kalla mig ytlig för jag gillar att vara det ibland. I andra sammanhang kan jag vara så djup att jag drunknar i mina egna tankar, så det jämnar ut sig.

Förutom det har jag druckit kaffe med Anna-Maria och julpysslat med dottern i kvarterslokalen. Nu har våra hemgjorda alster ökat till dessa kreationer:

Nu är det dags för sängen. Imorgon väntar en tuff dag om processinriktat arbete på Medlefors

P.S under dagen och kvällen har jag fått 4 olika mail och SMS som säger att jag ska skicka vidare till tio personer och då kommer något underbart att hända inom 33 minuter (den ålder jag är) SMS:en ska jag skicka tillbaka för att säga att de är söta och om jag får tillbaka 5 SMS så är jag också söt. Annars är jag underförstått ful. (antar jag)  

Jag vill bara meddela att jag skiter i det. Inget kommer att hända om 33 minuter för då sover jag. Sista gången jag skickade ett liknande mail hände detta och jag vill bespara mig själv och min omgivning detta lidande. Dessutom gynnar jag inte Telia genom att bekosta SMS till människor som redan vet att jag tycker om dem. Så det så. Bara så ni vet.

Att åka till Lycksele genom en skog i vinterskrud känns väldigt rätt när man ska träffa tomten. Han bor längst bort i urskogen och Lycksele är längst bort i urskogen. Att jag sedan har bott ytterligare 11 mil in i ödemarken är något som är svårt att förstå idag. Då kretsade allt kring livet i det lilla samhället och jag hade inga planer på att flytta därifrån. Det var ju där allt hände, varför skulle jag till en gigantisk stad med lokaltrafik och en massa trafikljus? Men jag hade inget val, mamma och pappa tvingade med mig och lovade att hyra släp och flytta tillbaka mina grejor samma dag som jag tog studenten. Tre år senare, på min studentdag frågade pappa om han skulle hyra den där släpen. Jag tittade på honom med föraktfull min för vadå? Till Vilhelmina? Var han inte riktigt klok, vad skulle jag dit och göra och fattade han ingenting, typ vadååå vilhelmina..?

Men jag kände igen vägarna till inlandet när vi åkte de snörökiga vägarna, och Lycksele djurpark var sig likt trots att det var julbonat. Vi hade fyra barn med oss, dottern och Åsas tre pojkar. Tre pojkar där ingen har fyllt sex år är en utmaning. Det var overaller hit och blöta hanskar dit. Jag såg med förundran hur min vanligtvis så avslappnade vän förvandlades till en bläckfiskliknande trebarnsmorsa. Jag lovar, hon fick åtta armar och med två satte hon på vantar på den ena sonen medan hon snöt den andra med en arm och hindrade den tredje att riva restaurangen med resterande tentakler. Jag som inte har behövt sätta vantar på barn på många år stod som paralyserad ett tag innan jag vaknade till och försökte hjälpa till så gott det gick.

Efter lite pyssel där barnen gjorde fint julpyssel och jag en fylltomte så träffade vi den riktiga tomten. Dottern gick dock inte på detta försök till lurendrejeri och jag misstänker att tron på tomten så sakta börjar tyna bort. Men pojkarna hade stora ögon när de kom in i tomtens stuga.

Sedan gick vi en sväng runt djurparken och åkte bob nedför de branta backarna. Nu har vi kört hem genom vintermörkret och ska förbereda oss för ännu en vecka. Det ska nog gå bra för helgen har varit och jag tror mig har upptäckt något jag borde ha upptäckt för länge sedan.

Det är första advent och nu åker jag, Åsa och barnen till Lycksele för att träffa tomten. Håll tummarna för att vi har varit snälla iår.

Så var vi där igen. För exakt ett år sedan pyntade jag och dottern lägenheten. Då bodde vi i en trång två-rummare, ikväll var det dags för att göra jul i vår nya lägenhet.

Efter en dag av kaffe hos Åsa och kalas för dottern så åt vi middag med kött och hemgjord tsatziki. Sedan öppnade vi upp julkartongerna och började frossa i tomtar, julstjärnor och ljusslingor av alla valörer. Dottern började med favoriten, att göra iordning julkrubban och som förra året så funderade hon över Jesus familjeförhållanden.
- Bodde Jesus med Maria när han var barn?
- Jepp, det gjorde han
- Men åkte han upp och hälsade på Gud varannan helg då?  Du vet som jag gör med pappa?
- Jag vet inte, Gud kanske kom ned och hälsade på.
- Hm.. ja kanske. Tror du det var varannan helg?
- Jag har ingen aning, det var ju så länge sedan

Det börjar bli en tradition med dessa tankar runt julkrubban och frågorna blir allt svårare att svara på. För hur var det egentligen? Hade Maria vårdnaden eller Gud? Och fick Maria underhåll eller adopterade Josef Jesus och försörjde honom? Och vad skrev Maria på papperen när Jesus föddes? Fader okänd? Jag tvivlar på att hon skrev "Gud", men det skulle ha varit ganska häftigt.. Hej jag heter Maria och har bedrivit kroppsumgänge med Gud. Så mucka inte med mig, då blir det skärselden för dig och hela din släkt 12 generationer framåt..

Förmodligen så skrev hon Josef som fick agera historiens första plastpappa. Den allmänna uppfattningen om att kärnfamiljen är normen är därmed fel då hela vår nya tids religon bygger på en skillsmässofamilj. En familj där mamman tar hand om barnet, pappan slinker in då och då och tar åt sig äran, sedan spikar han upp sonen på ett kors.

Ni bokstavstroende kan sluta gråta nu för om Gud finns så har han humor. Och han förstår min humor för det är han som har skapat den. Men jag börjar fundera på om hela vår värld kanske bara är en labbmiljö. Precis som jag i mitt jobb testar nya programinstallationer i labbet före skarpt genomförande, så kanske Gud testade att skapa en värld i sitt labb. Förmodligen var det första försöket för jag har sett hur många error man får efter första testet. Ibland loopar det utav bara farten och äter upp all prestanda.

Jo så är det nog. Vår värld är en misslyckad labb med en oändlig massa loopar och Gud sitter förmodligen där uppe och felsöker för brinnande livet just nu. Hoppas att han har google, annars är han körd.

Nåja, efter julkrubban kom allt annat pynt på plats och jag log för mig själv när jag läste Marias inlägg. Det är konstigt (och fullständigt underbart) att två så olika människor kan vara vänner. Där hon är natt är jag dag och tvärtom, där hon är plus är jag minus. Och tvärtom. Ikväll har vi båda julpyntat på var sitt håll. Hon har försökt få bort sladdar till sina enstaka ljusstakar, och jag har öst på med tomtar och ljus och lite snabbt sparkat in sladdarna under sängar etc när det har varit möjligt.

Nu är det i alla fall pyntat och jag och dottern avslutade kvällen med julmust och en pepparkaka framför julkalendern. Vi sov förbi programmet imorse och han inte se den ikväll heller. Tack gode gud för Internetsändningar

Dotterns favorit, julkalendern som mormor har gjort

Julmust och pepparkaka efter pyntningen

Dagen är slut och det är jag med. Barnkalas är roliga, det är kul att ha skrattande barn i lägenheten. Barn som är uppklädda för fest till både kropp och humör. Dottern har vankat fram och tillbaka större delen av dagen. Hon har räknat timmarna och tyckt det gått för långsamt. Jag har tyckt precis tvärtom för det är mycket som ska göras innan timmen slår och barnen väller in.

Lyckligtvis hade jag Maria och Anna-Maria till min hjälp och för första gången någonsin var jag klar före utsatt tid. Detta gjorde inte saken bättre för dottern och det blev en frustrerande väntan där vi till sist fick ta fram ett spel för att tänka på något annat.

Till slut kom i alla fall kalasgästerna och dottern öppnade presenter. Hon fick pysselgrejor där hon kan göra sudd etc och en rad små anteckningsblock och pennor. Dessutom fick hon ett armband samt ett halsband som passade perfekt till kläderna hon hade på sig, och som åkte på direkt.

Sedan åt barnen tacos och vi servade dem. Efter att även vi fått i oss mat blev det dags för skattjakt. Små lappar var utplacerade runt lägenheten och närområdet med ledtrådar som:
- Någonstans utomhus där det inte finns någon snö... där får ni veta mer
- Nästa ledtråd finns bakom en indian..
- Fråga någon som har samma namn som Jesus, om hon har någon ledtråd att ge er..
- Titta på griffeltavlan, summan av talen är samma nummer som den brevlåda ni ska titta i
- Där tvätten blir ren finns det ni letar efter.. Ni kan behöva en nyckel

Barnen låste alla gåtor och kom lyckligt tillbaka från tvättstugan med en kasse full av godis. Dottern var lyckligast av alla för på sitt eget kalas får hon äta godis trots godislöfte..

Sedan lekte barnen vidare på dansmattan och gjorde en kort paus för tårta och "Ja må hon leva" När klockan slog 21.00 gick gästerna hem och det var en trött med mycket lycklig flicka som lade sig i soffan.

Mamman var lika lycklig för trots att det är kul med barnkalas så finns det ingenting som är så uttröttande. Resten av kvällen har jag suttit och stirrat tomt framför mig. Nu ska jag gå och sova och imorgon väntar en dag av soppor och förberedelser inför Måndagens födelsedagskalas för släkt och vuxna vänner

P.S Att försöka matvägra när man har huset fullt av mat är omöjligt. Jag har ingen karaktär och kan inte ha godsaker hemma och brukar av den anledningen inte ha något sådans i mitt hus. Därför har den här dagen inte varit bra, men jag har skickat allt överblivet snask till Anna-Maria. Tillfällen till mat ska minimeras.