Anna & livet

Så var det helg igen och det är inte en sekund för tidigt. Dagen har jag ägnat åt ständiga resor mellan jobb och föräldraskap. Efter en kort titt på driftkorgens inkommande mail så åkte jag på dotterns adventsfirande. Jag vet att man inte behöver närvara så fort skolan kommer med en inbjudan. Jag vet att man har rätt som förälder att hoppa över en högtid och just idag borde ha varit en sådan dag.

Men jag är glad att jag inte gjorde det. Jag rusade iväg från yrkeslivet och möttes av kyrkans speciella doft av psalmböcker och nytändna stearinljus. Dottern vinkade glatt åt mig i sina fina kläder och röda band i håret, jag vinkade tillbaka och satte mig i en av kyrkbänkarna. Och när prästen började prata om första advent så sjönk pulsen och jag kunde slappna av. Sedan började barnen sjunga och jag satt i bänken och försökte att hålla tårarna borta.

Jag kan vara väldigt logisk och konkret och har ibland vissa kyliga egenskaper i sådant som inte handlar om de som står mig nära. Inte alltid, med ibland. Adventshögtider är inte ett sådant tillfälle och dottern står mig närmast av allt. Jag har oerhört svårt att verka oberörd när hon och hennes klasskompisar ställer sig upp och sjunger julsånger. När jag ser henne stå där sjungandes om "adventstid som kom till mitt ensamma hus" så blandas hennes barndom med min. Jag sjöng också sången när jag var i hennes ålder i en annan kyrka men med samma doft och känsla.

Och för åtta år sedan bar jag min dotter inom mig. Nu är hon stor och tänder ljus i kyrkan och jag älskar varenda sekund av hennes färd mot nya äventyr i nya åldrar. Jag längtar inte tillbaka till bebistiden för även om den var ljuvlig så är den över. Istället har jag av en stor dotter som delar med sig av sina tankar, som befinner sig i den del av livet som jag själv kommer ihåg.

Efter adventsfirandet körde jag tillbaka i jobbet för att en timme senare vända tillbaka och återigen plocka upp dottern för att besöka tandläkaren. Efter ytterligare några timmars jobb var helgen äntligen här och söta Åsa ringde och bjöd in oss till pepparkaksbak. Förvånat hörde jag mig själv tacka nej för det brukar aldrig hända. Jag brukar alltid ha energi för roliga saker. Men ikväll var energin slut och jag och dottern har ägnat oss åt att förbereda inför julpyntning. Men det behövde städas först. Och se på Idol. Och ligga i soffan och prata.

Det har inte gått fort ikväll. Men skönt har det varit.

Jag har ingen aning om var den här veckan tog vägen. Den försvann i ett damm-moln av konstiga problem i driftinkorgen, underhåll av servrar, cad-applikationer och andra konstiga saker. Dagarna går rasande snabbt. Så snabbt att jag inte hinner med att slutföra det jag påbörjat och jag lämnar jobbet med med pusselbitar som snurrar i mitt huvud och vägrar falla på plats förän sent på natten.

Hemma förfaller lägenheten men jag har insett min begränsning och lämnat städning till helgen. Jag orkar inte, vill inte och har inte tid. I helgen ska vårt hem bli julfint så jag behöver inte ha någon brådska för skiten ligger kvar och går ingenstans utan mig.

Mitt i all cirkus ska dottern tas om hand och det är adventsuppträdande i kyrkan imorgon och tandläkarbesök under lunchen. På något sätt ska jag nog hinna klämma in det också. Ikväll har vårt lilla särbo-kollektiv ordnat barnvakt mellan varandra. Mikke jobbade kväll, jag hade driftstopp och Åsa var i Ursviken med sina barn som äntligen kommit hem. Kvar fanns två tjohalior utan barnvakt, något som löste sig då Evas snälle son, tillika min extrason och min dotters storebror (få ihop det där ni som kan) kom hit tillsammans med sin flickvän och tog hand om våra barn.

När jag kom hem var det livat i lägenheten. Flickorna fnittrade och sonen hade blivit utsatt för både det ena och det andra. Han hade blivit bjuden på mjölkdrink innehållande mjölk, ketchup, senap, laktrissås, jordgubbssylt och torkat renkött. Dessutom hade han blivit sminkad. Jättesnyggt, verkligen.

Sedan gick barnen i säng och blev nattade av flickvännen som snällt svarade på alla frågor om hur de två hade träffats, hur det var att pussas och hur det kom sig att man egentligen ville pussa en kille så där. Flickorna fnittrade ännu mer och bad att få samma barnvakter nästa gång.

Och naturligtvis kan de få samma barnvakter för det värmer i hjärtat på en mamma att se dottern umgås med sin storebror som full av tålamod låter henne hållas i alla vilda lekar. Han är en av hennes största hjältar och tillsammans med flickvännen blir det ännu bättre. De ska vara ihop i två miljoner år, det har dottern och tjohalian redan bestämt. – Jag fick till och med "tumma" på det, sade flickvännen när hon kom ut från rummet ikväll.

Nu är det dags för sängen, en uppstigning kvar..

Jag behöver semester, jag behöver jul. Det nya jobbet tar på krafterna och förkylningen gör inte saken bättre. Jag förtränger den effektivt på dagarna, jag har inte tid att känna efter. Men de sista kvällarna har den knockat mig så fort jag kommit innanför dörren, idag är den tack och lov bättre.

Ännu bättre är det faktum att Mikke åkte på storstryk i kvällens veckovägning. 6 hekto UPP för honom och 9 hekto NED för mig blev resultatet. Vår käre Mikke började genast fila på ursäkterna. Den här gången var det tjohalians fel. Och AIK:s. Han hade ju varit tvungen att gå hemma i hela två dagar i och med att hon varit sjuk, och igår tröståt han efter AIK:s förlust. Sedan körde han den värsta lögnen av alla, att han lät mig vinna för att jag skulle få känna segerns sötma någon gång. Som om det någonsin skulle hända…

I och med denna vinst har jag återtagit min rättmätiga ledning. Dessutom har jag räknat antal gånger vi vunnit veckovägningarna. Jag har vunnit 7 veckor och Mikke 6. Om man lyssnar på honom skulle man kunna tro att han krossat mig varje vecka men fakta vinner till och med över Mikkes svada.

När jag ändå är på gång med alla märkliga vadslagningar så lägger jag härmed ut en bild på min Amaryllis. Så familjen? Hur går det för er? Vill ni också ha stryk?

De är mörkt, kallt och trist just nu. Förmodligen beror det på sömnbrist. Jag har inte sovit många timmar inatt, och med tröttheten kommer dysterheten. Lägenheten är ostädad men orken inte finns inte och jag tycker inte om ett rörigt hem. Speciellt inte när jag är "o-glad"

I samma veva måste jag göra jobbiga saker som igår och det känns dystert för jag vill att alla ska vara glada, och mina vänner ringer och har problem, problem de inte har förtjänat. Det är inte bara dystert, det är förjävligt.

Allt detta tänkte jag på när jag åkte igenom Piteå idag tillsammans med mina kollegor. Vi åkte förbi Piteåtidningen och jag minns när jag var barn och hälsade på min farbror som jobbade där. Den speciella Pitedoften från ortens pappersbruk slog emot mig och jag kom på mig själv med att inte rynka på näsan. Det luktade inte illa, det luktade barndom. Det luktade kusiner och våra föräldrar i köket, lagandes fantastiska middagar. Sockerärtor i rabatten på Trummagatan där min släkt bodde. Det luktade spännande mysterier i en fantasifull barndom.

Men vi stannade inte till på PiteåTidningen för barndomen är över och jag skulle titta på övervakningssystem för servrar, tjänster och nätverk. Och jag fick kaffe för jag är ju vuxen nu, men ville helst av allt ha sockerärtor och en läsk i barndomens trädgård.

Och jag borde väl vara glad att jag är en självständig kvinna som gör som jag vill, men just då ville jag inte vara vuxen. Jag ville inte titta på övervakningssystem utan åka raka vägen till släkten och fortsätta lösa mysterier. Men det gick inte för huset på Trummagatan är såld och mina kusiner är stora nu. De är lärare och föräldrar, de är sjuksköterskor och poliser, de är banktjänstemän mitt inne stockholm eller jurister i Paris. Och jag ska kolla på konstiga datasystem som inte ens var uppfunnen då när sockerärtorna växte i rabatten.

Och det var då jag insåg livets kranka sanning. Jag är inte bara vuxen, jag är nästan gammal. Det är bara gamla människor som tänker "var tog tiden vägen, det känns som om det var igår". Det var i alla fall vad jag tyckte när hörde orden som barn. Då, när jag var barn, drack läsk och slapp bekymra mig för konstiga övervakningssystem och lägenhetens damm.

Nu ska jag ta tag i det värsta av dammet, sedan ska jag ta en lång varm duch och krypa ned i sängen. Jag är gnälligare än gnälligast men förtränger förkylningen som har slagit sig på min kropp. Riktiga kvinnor kan jobba med feber och Ipren är min bästa vän.

Dagen har varit seg, vad annat kan den bli efter en kväll som igår? Jag vaknade 12.30 och ägnade en timme åt samtal i telefon med vänner och familj. Sedan drog jag mig upp, duchade bort gårkvällens krogdamm och hårspray innan jag släpade benen mot Mikke och Åsa där jag fick frukost. Vi drog vidare till Cici och Janne för att hämta tjohalian och få oss ännu mer kaffe. Ikväll har vi hämtat min dotter och försökt oss på en Skyltsöndag tillsammans med Anna-Maria och hennes dotter. Men skyltsöndagen var nedpackad och vi fick nöja oss med kaffe och glass på Ainas. Det gjorde inte speciellt mycket för det är trögt att leva idag.

För en månad sedan skrev jag bloggens mest negativa inlägg där jag önskade mig en skopa ego-boost. Jag blev bönhörd och vet nu vilken typ Gud är. Han är en blandning av Mikke, Janne, Putte och Håkan. Nu ska ingen av er tro att ni är Gud, bara att han delat med sig av sina egenskaper till er. Gud har Mikke och Jannes råa humor, han har Puttes intensitet och Håkans träffsäkra sarkasm. För i samma veva som jag önskade mig lite självförtroendekickar så satte Gud genast igång att skyffla ego över min person. Det var ingen måtta på eländet och de senaste veckorna har jag drunknat i en allt växande hög av komplimanger. Men nu är det över, för att jag ville det, tyvärr innebär detta att man gör andra illa, människor som inte har förtjänat någon smärta och det känns jäkligt tungt.  Nu återgår jag till mitt vanliga liv med lärdomen "Be careful what you wish for cause you might just get it all".

Nu är dottern hemma och ligger i sin säng. Jag har skrivit in veckans aktiviteter och inser att veckan kommer att bli hektisk. Julaktiviteterna börjar på skolan, vi har driftstopp på jobbet och imorgon åker jag till Piteå över dagen för att titta på ett övervakningssystem.

Det är nog dags att börja göra iordning hemmet inför veckan.

Och på tal om jul.. Förra året såg det ut så här, men i år verkar naturen ha mer koll på almanackan:

Klockan är nästan morgon och jag ska snart gå och lägga mig. Kvällen har ägnats åt mat och dryck tillsammans med vänner och familj. För några veckor sedan hjäptes några av mina kompisar åt att tillsammans med mig måla om mina föräldrars hall. Ikväll kom belöningen. Jag, Mikke, Åsa, Eva och Putte bjöds på middag tillsammans med mina syskon och pojkvänner. Maten hos mina föräldrar är vida känd över vänskapskretsen och det var förväntansfulla middagsgäster som satte sig runt bordet. Humöret var på topp, alla var glada och det kärleksfulla munhuggeriet satte genast igång.

Middagen bestod av "Runes paj" till förrätt, helstekt oxfilé, ugnsgratinerad potatismos med getost och rödvinssås till huvudrätt och två olika tårtor till efterrätt. Himmelskt gott, gudomligt trevlig och inte ett dugg bra för vikten är summeringen. Tur att Mikke åt mer än mig.. Håkan och Maria kom efter deras teaterbesök och förgyllde vår tillvaro med deras sällskap.

Jag som är bortskämd med denna typ av mat under min uppväxt (ja, inte oxfilé varje Lördag men väldigt god helgmat) uppskattade mest upplevelsen att ha nästan alla samlade som betyder något för mig.. Alla utom Anna-Maria och Matte var där (ni var saknade!) Att höra Mikke berätta sina dråpliga historier, se Håkan prata böcker med mina föräldrar och Sara munhuggas med mina kompisar gör mig glad.

Mellan måltiderna och efteråt så blandade minsta lillasyster Sofia drinkar åt alla som ville ha och förädrarnas diskbänk fylldes av flaskor, glas och det obligatoriska grollet som blir efter lillasyster. Och glasen tog slut precis som de brukar göra vid våra fester, men vi diskade om dem och fyllde på dem och föräldrarna såg med skräckblandad förtjusning vårt intag av alkohol. Skräck över alla glas och förtjusning över att alla var glada och ingen full.

Och det kan väl tyckas konstigt att ha förfest hemma hos mamma och pappa, men i min familj och vänskapskrets så går det bra. Det går bättre än bra för alla uppskattar varandra. Jag vet att mina föräldrar är oerhört glada över de vänner som ständigt står vid min sida i både lä och stormbyar. Och jag vet att mina vänner uppskattar mina föräldrar, deras mat och deras välkomnande öppenhet.

När klockan närmade sig tolv jagade Håkan på oss och vi lämnade mitt föräldrahem för en färd ut på krogen. På väg mot Station 8 kläckte Mikke ur sig ännu ett av sina knäppa vadslagningar. Den här gången riktiat mot Maria.
- Jag slår vad om att du inte vågar gå fram till en okänd kille och säga "Hej jag heter Maria och jag brukar onanera". 500 spänn på att du inte vågar det!

Maria må vara en försiktig flicka, men cool. Innan Mikke visste ordet av så hade hon travat fram till vakten och presenterat sig med ovanstående ord. 500 spänn var därmed hennes men Maria är snäll så hon bytte ut pengarna mot en öl och efter vissa diskussioner kom vi även fram till att Mikke skulle skriva "tjejstryk" i sin blogg samt erkänna att han blivit spöat, samt att även vi skulle ha detta förhatliga ord i vår rubrik. Så blev det och det måste ha gjort ont..

Sedan fortsatte vi inåt och hängde av oss jackorna. På det nyrenoverade Station 8 dansade vi och hade kul tills timmen blev sen. Då gick vi mot MAX och mot Åsas vilja beställde vi mat för skräpmat ska ätas medan man är full. När jag är nykter skulle jag aldrig ha haft samvete för jag ska gå ned i vikt. Men promillehalten gör att omdömmet försämras. Det är min ursäkt

Med hamburgaren i handen gick vi hemåt med snöflingor som seglade ned. Det var skönt ute men Åsa var trött och gnällig och slängde bort min dricka för att jag "hade druckit nog". Hon påstår att det var av omtanke, att jag inte skulle dricka något mer sockerblask.. men för helvete Åsa, det var LIGHT COLA!

Nåja, nu är jag hemma och har druckit mer Cola light. Nu ska jag lägga mig, trött men nöjd efter en mycket trevlig kväll och natt. Vad mer kan jag önska mig än detta?

Runes paj, men det var inte så mycket kvar av den när jag kom ihåg att plocka fram kameran

Huvudrätten

Att ta sig framåt i yrkeslivet samtidigt som man är ensamstående mamma till en dotter kan vara hektiskt. Speciellt när jobbet är så roligt att man glömmer bort att gå hem och måste rusa ut från stadshuset i flygande fläng medan man pratar med dottern som kommit hem och är ivrig att berätta de senaste detaljerna från dagen. (Det där var en lång mening utan uppehåll, precis som min dag)

När hon hade berättat klart lade hon på med order från mig att börja med sina läxor och städa sitt rum. Fem minuter senare ringde hon och de mötande människorna på bron log åt mig när jag kastade mig fram i blåsten medan jag hjälpte henne med läxan över telefon. Jag förklarade punkternas betydelse och att g-i-t-t-a-n är ett tjejnamn och precis då körde en långtradare förbi så jag vrålade ut orden i oljudet och de mötande människorna började skratta.

Hemma blev de nudlar och någon bullmamma blir jag aldrig. Men pulkåkarmamma passar bra för dottern ville göra något roligt med bara mig och inga kompisar. Madrassen togs fram och vi begav oss iväg till pulkbacken innan jag hunnit sätta mig ned och känna efter hur trött jag egentligen var. Dottern skrattade så hon tjöt när jag skulle balansera på madrassen medan hon drog mig. Jag föll hela tiden och tårarna rann från dotterns kinder när hon stod dubbelvikt över sin mamma som låg i en hög på gångvägen. Sedan åkte vi pulka och snön hade frysit till en isbana och det gick ljuvligt fort nedför backen.

Tröttheten kom efteråt. När dottern hade lagt sig och det blev tyst så lade jag mig i soffan och somnade omedelbart. När jag vaknade hade 3 personer skickat SMS och 1 hojtat på mig över MSN. Men det hade inte hjälpt för jag var medvetslös.

Imorgon är det helg och det behövs verkligen. Visserligen är det en helg utan dottern och inte optimalt. Men även dessa helger är alltid fulltecknad med trevligheter. Även den här är uppbokad i nästan minsta detalj. Mer om det i nästa inlägg

Nu sova

Efter en intensiv och mycket trevlig kaffedrickning med hela köket som var fullt av vänner så var det dags för den obligatoriska Onsdagsvägningen. Jag hade gått ned 2,2 kg vilket jag tyckte var bra efter en helg med mat, och veckan med soppa. Säg den glädje som varar för evigt, Mikke ställde sig på vågen och vips hade han gått ned 2 kg trots att han ätit feta luncher, glass, kakor och där Åsa gjort sitt bästa för att göda honom till min fördel. På samma sätt som orden rinner igenom honom verkar kalorierna fastna lika dåligt och det är orättvist, såååå orättvist.

Men det kan inte vara för evigt, hans matintag måste visa sig, så småningom. Det är jag säker på. Det kommer surt efter, det vet alla som syndat i sin viktnedgång.

Nu ska jag gå och lägga mig och sura.

Gissa vem som lyckades tappa ned betalkortet mellan en skåra på skoaffärens kassa-disk?
Gissa om det gick att få upp igen?
Gissa vem som fick gå till banken och ta ut pengar med förklaringen "jag tappade kortet mellan diskarna på skoaffären.."
Gissa vem som fick höra: – Så konstigt, det där har aldrig hänt under alla år som jag jobbat här.
Gissa vem som inte var förvånad?

För rätt svar är naturligtvis "Jag", vem annars har gelé i händerna och rapplar med ett kort så att det faller ned på ett ställe det inte ens borde rymmas i? Jag stampade till banken, tog ut pengar, beställde nytt kort som kommer om tre bankdagar och tänkte att jag ska minsann inte handla skor (till dottern, praktiska rejäla vinterskor, bara så ni vet..) på en affär som inte har en ordenlig kassadisk.

Så jag gick till den andra skoaffären och där hängde skyltar från taket som sade:
- 20% rabatt till alla medlemmar

Gissa vem som inte hade med sig medlemskortet?
Tjurskallen Anna gick därifrån för här skulle minsann inte handlas för 20% dyrare än jag kunde ha handlat. Och kvar var bara skoaffär nummer 1. Den med skitdisken (jo, jag väljer att skylla på den, det känns bättre så)

Nu ska jag fortsätta jobba för en printerserver gick ned vilket betyder att halva kommunen inte kan skriva ut. Man märker det direkt för det börjar ringa som fan i Helpdesk. Så jag har startat om servereländet och väntar på att få tag på den igen. Och det fick jag nu.

Min dator är paj, kan någon laga den? Den har en nätverkshastighet på 1 Mbit/s in och 15 ut. Det är  urdåligt, så dåligt att matchen jag och Åsa skulle titta på hakade upp sig hela tiden. Till slut fick jag nog och gjorde en återställning. Jag hann inte kolla om det blev bättre för Mikke kom precis när SAIK släppte in det fjärde målet utan att ha gjort ett endaste ett själv. Då fick vi inte se något mer men det gjorde ingenting för ljudet försvann från högtalarna. Drivrutiner tror jag att det heter.

Nu har jag inget Office installerat vilket gjorde att vi inte kunde mäta den exakta statusen under förvägningen inför morgondagen. Jag är ganska säker att jag gått ned två kilo drygt, Mikke har gått ned ett. Som vanligt kunde jag inte ta åt mig någon för-seger. Istället blev jag trakasserad av min vän som poängterade att han minsann ätit mat och ändå gått ned ett helt kg. Och jag har ätit soppor. Jag valde att inte svara för ingenting jag säger hjälper. Men det spelar ingen roll. Jag vet vad jag vet, och det vet ni också

Tillbaka till datorn. Återställningen jag gjorde innebär dessutom att IE7 är borta, jag har inga flikar i min webbläsare längre, och inga RSS-feeds. Detta betyder att jag inte vet vem som uppdaterat sina bloggar och jag kan inte fråga dem via MSN heller. För MSN är borta. Jag borde kunna klicka upp länkarna men vem orkar sådant när man är trött och har suttit vid datorn hela dagen?

Det enda jag har gjort är att kolla bredbandsuppkopplingen igen. Tror ni att det hjälpte? Inte ett jäkla dugg. Nu har jag 0,81 ut och 4,64 in. Jag hatar att laga min egen dator. Jag går och lägger mig istället.

Kom på att jag inte har lagt ut receptet från Lördagens middag. Här kommer det:

Evas festpirog

Fyllning:
800 g nöt eller blandfärs
2 stora gula lökar
Smör eller margarin till stekning
1 burk krossade tomater 400 gr
3 pressade vitlöksklyftor
5 msk tomatpure
1 köttbuljongstärning
3 krm salt
2 krm peppar
1,5 tsk italiensk salladskrydda
1,5 tsk basilika
1,5 tsk oregano
2 dl riven ost
50 g söndersmulad ädelost

Deg:
100 g smör eller margarin
2 dl vatten
50 g färsk jäst
0,5 tsk salt
2 ägg
1 liter vetemjöl

Till pensling och gräddning:
1 uppvispat ägg
2 dl riven ost

Sås att servera till:
6 dl gräddfil
2 dl creme fraice
2 pressade vitlöksklyftor
1 krm salt
2 krm grovmalen svartpeppar
2,5 italiensk salladskrydda

Tillbehör:
Sallad

Gör så här:

Fyllning:
Skala och hacka löken grovt. Bryn söndersmulad köttfärs och lök var för sig i matfett. Lägg efterhand över i en gryta. Tillsätt krossade tomater, vitlök, tomatpuré, buljongtärning och kryddor. Låt puttra utan lock under omrörning då och då under 25 minuter. RÖr i ostsorterna och låt smälta ner under omrörning. Låt färsröran svalna.

Deg:
Smält matfettet i en kastrull. Häll i vattnet och rör till degspadet fått rätt temperatur. (fingerljummet) Häll blandningen över jästen som smulats sönder i en bunke. Rör om noga så att jästen löser sig ordentligt. Tillsätt salt, ägg och mjöl och arbeta ihop degen. Låt degen jäsa övertäckt i rumstemperatur i 40 minuter. Klä en bakplåt med bakplåtspapper och smöjrg papperet, kavla ut degen till en stor rund platta ca 45 cm i diameter. Lägg större delen av degen på papperet. Bred över köttfärsröran på halva degen och vik över den andra halvan. Nyp ihop kanterna ordentligt. Pensla med uppvispat ägg och strö över riven ost. Gärdda i ugn 200 grader i 25 minuter.

Sås:
Rör ihop den – helt enkelt

Inte den bästa bilden men kamerans batteri gav upp.

Dagen är slut och det är jag med.  Trots att jag sovit länge har jag hunnit åka ut på landet och fika, fixa mamma och pappas dator, stöka undan här hemma och druckit en kopp kaffe till hos Mikke medan jag med Johans hjälp ordnade så att Åsa kunde surfa trådlöst. Dessutom har jag supportat mina föräldrar genom det fantastiska verktygen fjärrhjälp som finns inbakat i MSN. Klicka bara på Åtgärder, Begär fjärrhjälp och välj någon datorkunnig typ i din kontaktlista. Hoppas att han/hon svarar och du kan luta dig tillbaka medan din räddande ängel ser ditt skrivbord och kan styra datorn på distans. Mina egna datorproblem kunde jag dock inte åtgärda. Ett av mina inlägg är spårlöst borta. Det fanns publicerat igår natt men var försvunnet i eftermiddags. Jag har ingen aning om hur det har gått till, det har aldrig hänt mig förr och jag kan inte göra speciellt mycket åt det för det är svårt att skriva om ett inlägg som är försvunnet, även om jag inte svär lika mycket över sådana saker som vissa andra...

Nu är dagen slut och jag mår illa. Jag hoppas att det inte beror på magsjukan som Åsas son har drabbats av. Han satt i Mikkes soffa och såg blek och glåmig ut medan han tittade på barnfilmer och drack Cola.

Nåja, är det magsjukan som har smittat mig så gör det inte så mycket. Man går ned i vikt av att kräkas vilket jag behöver efter förra veckans viktuppgång.

Dagen har varit ypperlig. Jag, Åsa och tre av fyra avkommor åkte iväg till stan för att se Råtatouile. Barnen sprang förväntansfullt mot biografen, åt popcorn under filmen så att det stod ut ur öronen på dem, och sprang lika förväntansfullt mot bilen efter filmen i jakt på nya roligheter i livet. Filmen var bra men lite väl lång för barn. Skämten och handlingen var mer tillägnad vuxna än barn och jag undrar om inte jag och Åsa hade mest ut av filmen. Men det är alltid kul att gå på bio när man är barn, och äta popcorn

Sedan åkte vi hem och började förbereda maten. Åsa hackade sallad och jag fixade iordning pirogen. EFter någon timme började vännerna droppa in och snart var alla stolar upptagna av hungriga barn och vuxna. Maten gick hem, mina vänner är tacksamma att bjuda och Håkan sade att jag var snäll som lagade mat men det är inte riktigt sant. Egentligen är jag bara självisk. Jag tycker om att laga mat, och jag tycker om att ha huset fullt med folk.

Och allt var sig likt. Håkan hade sin "med glimten i ögat bitskhet", vilken var lite värre än vanligt i och med att SAIK däckade i sista perioden av kvällen match och förlorade ett ganska bra övertag. Maria förklarade detta som jag redan hade sett, men det gjorde ingenting. Håkan är som bäst när han är bitsk. Och Anna-Maria pratade på om hennes och Mattes renovering av huset och sade att: – Vi måste slå ut den där väggen snart, med betoning på vi och snart. Alla som kan tolka kvinnligt språk inser att hon sade: – Skynda dig att slå ut väggen, jag vill se hur det ser ut, helst NU eller ännu bättre IGÅR. Matte kan kvinnospråk för han nickade och log.

Åsa satt i mitten av sina två söner som var glada och pratiga men väldigt snälla, men pratigast var dottern och Anna-Marias dotter för de fnittrade och tjattrade på det där lyckliga sättet som man bara gör när man inte träffats på länge. Sedan blev de ovänner och allt var precis som vanligt igen. s

Mikke kom indundrande efter stund efter avslutat arbetspass, han hävde i sig maten medan han berättade om dagen på ett sätt som bara han kan göra. Sedan fick jag ett telefonsamtal som ledde till stor diskussion och hårda trakasserier från mina vänner.
- Vill du ha en pensel så att du kan måla in dig i ett hörn? frågade Mikke men det ville jag inte för jag var redan fast i mina egna argument. Jag brukar använda orden "ibland är det bäst att bara vara tyst", det är bara synd att jag inte lyssnar till mina egna råd för ju mer jag sade, desto mer trakasserad blev jag. Men som Maria säger, stämningen är rå men hjärtlig och med oändligt mycket kärlek och vänskap liggande till grund.

Sedan åkte de hem och dottern somnade till en film medan jag plockade bort resterna efter middagen. Nu ska jag lägga mig i soffan och titta på lite TV innan den här dagen är slut.

Det är helg och dottern har somnat i soffan. Det är vår första helg tillsammans på tre veckor och vi har njutit av varandras sällskap. Ewa, extrasonen och hans flickvän har varit här och dottern har busat med sin storebror så att svetten har lackat. Sedan åkte de hem och vi hjälptes åt att förbereda morgondagens middag. Hon hackade lök och tårarna rann medan hon pratade om livet på skolan, kompisar och vad som händer ute i världen. Hon pratade om att Thailand minsann är ett osäkert land för de har haft en flodvåg och så dog en massa människor i en flygplansolycka.

Sedan läste hon den lokala nyhetsblaskans webbsida och funderade över vad hennes morfar gjorde där. Hon kan läsa nu och tar till sig mer information än vad som ibland är bra och jag fick förklara anledningen och att morfar tillhörde den goda sidan. Men det visste hon redan och sade att om någon skulle vara dum mot henne så kommer morfar och tar dem.
- Jajemän, svarade jag. Det kan du vara lugn för.
Ibland blir jag så väldigt stolt över min pappa, både när dottern helt tryggt förlitar sig på honom men speciellt när han är en del i det maskineri som tar fast busarnas bus. De mest avskyvärda brotten, de som drabbar barn. Där snackar vi att göra ett gott dagsverke..

Sedan hackade vi mer lök och dottern gjorde den kalla såsen som ska serveras till maten. Hon gjorde den med stolthet alldeles själv medan hon pratade om killar och katten och att hon gärna ville ha en häst i julklapp, men om hon inte fick det så gick det lika bra med en vikbar telefon och Singstar.

Jag rörde ned ost i köttfärsröran och tänkte på att tiderna förändras. Det fanns en tid då jag inte hade så många att bjuda på middag. Då jag i brist på annat gjorde goda helgmiddagar till mig och en treårig dotter som inte alls uppskattade mina konstiga maträtter. Som helst ville äta plättar och som inte visste någonting om världen utanför gatan, och ännu mindre om killar. Det var tysta middagar för ärligt talat, hur långa diskussioner kan man ha med en treåring?

Nu äter hon nästan allt och vi kan föra vettiga samtal. Det är ett nöje att umgås med henne för hennes funderingar är intressanta. Hon lär sig saker på skolan och kommer hem för att reflektera över dem.
- Mamma? Tror du på den stora smällen eller på Adam och Eva? frågade hon över kastrullerna ikväll. Jag svarade att jag inte visste. Att jag tror på något mellanting, att det finns en Gud och att han kanske skapade den stora smällen. Sedan frågade jag vad hon trodde på och hon svarade:
- Jag vet inte, har inte riktigt bestämt mig. Men jag kan vänta länge för du har ju inte bestämt dig heller. Visst är du 33 mamma?
- Ja, svarade jag och hon fortsatte
- Bra, då kan jag vänta med att bestämma mig tills att jag är 33. Eller mer. Säg till när du har bestämt dig mamma, jag lovar att inte härmas. Men det kanske jag gör för jag kanske tycker likadant. Men det är inte för att härmas, det är för att jag tycker så. På riktigt.

Jag lovade att meddela henne när jag tagit ett beslut.

Efter matlagningen lade vi oss i soffan för att se en film. Timmen blev sen och trots stor ansträngning orkade hon inte hålla sig vaken. Nu sover hon på de stora bruna IKEA-kuddarna med sin röda filt omkring sig. Hon är det absolut vackaste jag har sett och helgen har börjat väldigt bra.

Hemmahelg med dottern. Kan det bli bättre?

Efter endast en dag på jobbet så är det snart helg. Arbetsveckan gick fort men hela veckan har varit lång. Det blir så när man färdas land och rike runt för att förkovra sig i konstigheter. – Har du lärt dig något? frågade min suveräne och entusiastiske chef när jag kom tillbaka till jobbet idag. – Visst! Massor! svarade jag sanningsenligt och fick genast tillbaka en order om att sätta igång med det jag lärt mig, helst nu, helst igår, det är kul att lära, kul att jobba. Och det är kul med en chef som uppmuntrar sin personal.

Dessutom har han rätt. En bunt uppdateringar ligger och väntar i min hylla och så fort Maria släpps iväg från helpdesk-telefonen kan vi sätta oss ned och föra över data från en hjärna till en annan. Det blir kul, det blir bra, det blir kanon, om vi ska tro vår chef.

Kvällen har inneburit en strid ström av människor som passerat min lägenhet. Tjohalian och dottern åt middag här eftersom Mikke jobbade sent. Han kom förbi efter slutfört dagsverke med uppsynen av en knäckt man och åt två korvmackor medan han talade om hur allt var bättre förr. Jag förstår aldrig hur han tänker och en undersökning av beståndsdelarna i hans hjärna vore lika intressant som skrämmande. Mikke inser inte att en mobils batteritid blir kortare av att lyssna på mp3 i den. Då tycker han att det är en skittelefon och istället för att ladda den oftare så lånar han en MP3-spelare av Åsa vilket gör att han ska hålla reda på ytterligare en pryl. Jag fattar ingenting men det gör jag sällan när han sätter igång med sina resonemang.

Ikväll handlade diskussionen om att betala via Internet. Många jag känner köper hockeymatcher via CanalPlus men inte Mikke. Han tycker inte om att betala via Internet för det är inte så han brukar göra och nya saker är till för att dissas. Efter en pedagogisk kraftansträngning med inslag av sarkasm så lyckades jag i alla fall visa honom hur man gör, ifall han någon gång skulle ta mod till sig.  

När han hade gått hem dök Anna-Maria upp. Det var en evighet sedan vi pratade och mycket information var tvungen att uppdateras. Vissa kallar det skvaller men jag tycker att informationsutbyte är ett mycket mer passande ord Nåja, det var trevligt att träffa henne och återuppleva gamla tider då vi kunde gå mellan varandra och bälja i oss kaffe. Till helgen kommer de tillbaka igen och på Lördag ska jag förhoppningsvis fylla lägenheten med vänner och barn. Det blir trevligt, mycket trevligt.

Veckans lärare i VB-script påstår att man nästan kan göra allt med script. Jag önskar man kunde radera några kilon… eller stänga ned Mikkes blogg. Kvällens inlägg hos honom kommer inte att bli roligt att läsa. Veckans kursande med gratis mat och frukost har satt sina spår. Nu börjar jag bli bekymrad och efter 1,5 timmes trashtalk av min "gode" vän så ser jag fram emot sopporna imorgon.

Men jag är hemma i alla fall och till och med Mikkes skrävlande var efterlängtat. Hur vrickat det än kan låta.

P.S Föresten så är jag fullt övertygad om att han fuskade, han borde ha ätit lika mycket som mig, lojalitet ni vet… Det är i alla fall ett argument han skulle ha kört med om rollerna varit ombytta.

Tack och lov är jag en jäkel på att skriva snabbt och rätt vilket gör att jag blir klar med labbarna före alla andra. Det gör att jag kan tänka på annat en stund, eller blogga. Tyvärr går det inte att mobilblogga från blogsome ännu och det är trist, nya saker är roliga att testa. Men igårkväll öppnade jag en annan sida som jag testar tills vidare.

Kolla in http://www.mobilblogg.nu/annabloggar medan den uppdateras. Jag är inte så säker på att den kommer att låtas leva något längre tag.

VB-scripten står ut genom öronen. Det är fortfarande intressant men jag håller på att reta mig till vansinne på mina kurskamrater. Om man nu går en kurs där man måste hålla sig alert varenda sekund så borde det väl inte vara så svårt att vila sig under lunchen? Uppenbarligen är det svårare än jag förstår, för killarna vill inte ha lunch, när de kastat i sig maten medan de fortsätter prata om script, servrar och andra oväsentligheter så ber de läraren att börja tidigare. Inte för att få sluta tidigare, utan för att hinna med så mycket som möjligt.. Därför har vi haft 20 minuters lunch och 3 fem-minuterspauser. De har tagit med sig kaffet in.. för att få lära sig mer.. Visst är det bra att eleverna är motiverade men någon måtta får det väl ändå vara. 

Låter det som om jag längtar hem? Det gör jag, men jag är väldigt glad över kursen trots de nördiga deltagarna. Det var länge sedan jag lärde mig så mycket på så få dagar.

Nu – sova

Hur hamnade jag här? Jag blir lika förvånad varje gång jag sätter mig på en utbildning eller workshop i mitt jobb. Jag känner mig inte som teknikertypen och kommer förmodligen aldrig att förlika mig med det faktum att jag blev IT-tjej istället för samhällsvetare eller jurist. Inte beroende på otrivsel, jag trivs, jag tycker det är intressant och jag vill lära mig mer. Idag har jag suttit jublat över vad man kan åstadkomma i Visual Basic. Det är sjukt, mycket sjukt.

Men jag kan ändå inte se mig som teknisk och varenda gång jag sätter mig på en kurs så tänker jag att:
- Detta kommer jag aldrig att fatta. IT-vokabulären är som grekiska för utomstående och inför varje kurs har jag hunnit glömma bort att jag kan grekiska. Varje gång blir jag lika förvånad när hireoglyferna studsar ur lärararens mun och tas emot av mina öron för att sedan omvandlas till fakta i mitt huvud. Det borde inte gå för egentligen är det obegripligt.

Och jag är ju ingen tekniker. Egentligen.

Även idag har dock grekiskan tagit sig in och omsatts i praktik. Och även idag har det varit intressant. Terminologin sitter där den ska och vb-scripten ser mer och mer ut som information istället för obegripliga tecken. Kursdeltagarna är likadana som på alla andra kurser jag gått på. De jämför sin IT-miljö med varandras, diskuterar vilt vilket MSI-verktyg som är bäst samt försöker bräcka varandra i kunskap. Ingen vill prata roliga saker (typ skor) men det hade jag inte väntat mig. Alla är nämligen killar och läraren ursäktar sig när alla metaforer han drar är "grabbiga", något som jag inte ens har noterat för jag är så van.

Och om jag ska sammanfatta dagen med att beskriva mig själv i VB-terminologi så kan jag säga att jag är ett instansierad objekt av en klass vid namn Homosapiens, mitt ID är Anna och mina properties är bland annat kvinna. Min status för närvarande är trött=true, beslutsam=false, förvirrad=true. Lyckligtvis är min status en variabel och inte en konstant.

Ovanstående text visar att jag också kan briljera med kunskaper precis som killarna, tur att jag hittade ett par skor idag å Mörby centrum som jag köpte, annars hade properties kunnat ändras till "man". 

(Nej, Mikke. Det var inte inte vinterskor jag köpte, men de var jäkligt snygga, med klack och snörning… )

Nu ska jag sluta skriva innan jag har sövt er alla.

Jag sitter just nu och skriver på ett hotellrum i Danderyd. Rummet ser precis ut som alla andra hotellrum runt om i landet. Sängen och skrivbordet med skärmlampan och pärmen med hotellinfo. Den ligga bänken nedanför spegeln och två stolar runt ett bord med en plastblomma i mitten. Allt går i en smutsgrå variant av beige och rosa. Gardinerna är från 80-talet, blå med rosa blommor på. Det känns som om jag varit här många gånger förr, ändå har jag aldrig tidigare satt min fot i Danderyd.

Dagen har ägnats åt packning och planering inför de kommande dagarna. Dottern måste ha kläder hos mormor och morfar, på Onsdag är det gympa och ridning, sedan ska hon till pappa så nästan en hel veckas aktivieter packades ned i väskor och ryggsäckar. Vi åt farsdagsmiddag hos mina föräldrar innan flygtaxin kom och hämtade mig. Jag satte mig i bilen med den blandade känslan av entusiasm över att vidareutveckla mig i mitt yrke, samt det obligatoriska dåliga samvetet över att inte vara hemma med mitt barn. Jag vet att känslan är obefogad, men efter senaste tidens lov-vistelse hos hennes far och den korta tid vi fått tillsammans så känns det trist att åka bort.

Nu sitter jag här långt borta från allihop och sänder tusen tacksamma tankar till Åsa som lånade ut sin dator till mig. Du kan vara lugn Åsa, jag ska överösa din dator med kärlek Hotellrum är lika tråkiga som hotellfrukosten är inspirerande. Något jag får passa mig för. Att dricka soppa när man får gratis hotellfrukost är straffbart, men jag ska äta med måtta. Imorgon börjar kursen i VB-script och jag ser fram emot att lära mig allt det nya. För samtidigt som det dåliga samvetet ligger och pyr så är jag glad över tid enbart för mig själv, i veckan ska jag inte ägna arbetsdagarna åt att hjälpa andra, jag ska istället låta andra hjälpa mig.

Men nu ska jag sova

Så här "långt" uppehåll var det länge sedan jag hade i mitt bloggskrivande. Det beror inte på bloggtorka utan på att livet snurrar på i ett allt snabbare tempo. Igår var jag ut tillsammans med Åsa. Vi for på fest till människor jag inte trodde jag kände. – Kul att träffa nya människor tänkte jag i min egen ovetskap när jag klev innanför dörren. Där träffade jag en jag fikadejtat för länge sedan, en klasskompis till lillasyster som tillika är Åsas svägerska. Dessutom fanns fler vänner till lillasyster där samt ett ex till en gammal träningskompis. Jag tror inte jag träffade en enda "ny" människa. Därmot fick jag återigen det tvivelaktiga nöjet att möta en kille som kan vara trevlig i nyktert tillstånd, men är allt annat än trevlig med alkohol i kroppen. Efter många varningar så hade vi inget annat val än att fysiskt försvara oss och jag gick ifrån festen med en tacksam tanke över att ingen av mina vänner har de problem denne man får flickor att lida för.

Club27 var trevlig, mycket folk, varmt, svettigt och bra musik. Jag och Åsa dansade och sjöng så att våra strupar var torrare än Saharas öken. Jag drack en förfärligt dålig drink med whiskey i klarade inte av att dricka upp den. Detta och förfestens vaksamma hållning gjorde att jag kunde stiga upp imorse med enbart en lätt huvudvärk.

Och tur var väl det. För efter en lättare lunch hos Mikke och visst peptalk cyklade jag iväg till en fikadejt. Som alla har förstått har jag en viss fobi för sådant och jag har en benägenhet att måla upp de ena nackdelarna efter de andra. Så var även fallet den här gången men det gick ovanligt bra och fikat utökades till middag på stan, lite TV-tittande och en promenad med en lånad hund i ett behagligt vinterväder. En trevlig kväll.

Nu har jag hämtat Mikke och skjutsat hem honom. Nu ska lägga mig i sängen. Imorgon kväll åker jag till Stockholm på kurs i VB-script.

Och livet rusar vidare

:-D

Det är Fredag imorgon. Tack och jäkla lov för Fredag. Dagen har jag ägnat stirrandes in i en bildskärm och lunchen tillbringade jag på möte med Skolverket. På något sätt hamnade jag i rollen som föräldrarepresentant för dotterns fritids vilket gjorde att jag fann mig sittande med två tanter från Umeå, svarandes på frågor om jag upplevde dotterns fritids-tid. Jag upplever den bra men hade en sak att anmärka på:

Det finns vissa barn som behöver extra stöd. Det kan antingen vara barn med olika typer av bokstavskombinationer, eller invandrarbarn som precis har kommit till Sverige och ska försöka acklimatisera sig i en miljö som är väldigt annorlunda de flyktingläger de växt upp i. Dessa barn får stöd under skoltid, men när klockan ringer ut och fritids tar vid så lämnas dem vind för våg i stora barngrupper.

Eller… Vind för våg är väl att ta i, fritidspersonalen gör sitt yttersta men de har trots allt bara två ögon, öron, ben och händer till sitt förfogande. Följden blir att personalen känner sig otillräcklig, att de "snälla" barnen inte hinns med för att de "sköter" sig, samt att de behövande barnen inte kan känna sig trygg i det stöd som finns övrig tid på dagen. För det är inte så lätt att leka fritt om man har problem med att kommunicera, oavsett om det handlar om språkliga brister eller andra svårigheter. Då om någon gång behövs stöd i form av ett par extra ögon som bara är till för dem.

Detta tog jag upp innan jag skyndade mig ned till min våning igen och fortsatt arbete bakom datorns blå skärm.

Nu är det kväll och imorgon är det helg. Jag råkade bli medbjuden av Åsa på Club 27 imorn. Och jag som skulle äta soppa hela helgen.. Det sket sig kan man säga, tur att hon har tryckt i Mikke mat i dag och igår så att han inte går om mig.

Och på tal om det. 0,3 ned för oss båda. Jag leder fortfarande procentuellt och nästa vecka drar jag ifrån. Det känner jag på mig

Ytterligare en dag har gått med mina nya arbetsuppgifter och en hjärna som jobbar lika mycket som kroppen sitter still. Jag är glad att jag tog beslutet att börja gå till jobbet istället för att cykla. Jag är van att gå hela dagarna och nu är promenaderna på morgonen och kvällen den enda rörelse min stackars kropp får.

Idag har jag tagit tillbaka en mailbox från backupen. Jag har kollat så att kommunens antivirussystem sköter sig och att den senaste datversionen ligger inne. Dessutom har jag lärt mig hur KIR-aviseringen fungerar. Jag har dokumenterat allt jag lärt mig och uppdaterat den dokumentation som finns. Det är fachinerande att något som låter så tråkigt kan vara så roligt och jag uppskattar att få sitta och lära mig saker utan att vara tvungen att släppa allt jag har och "släcka bränder".

Men alla medaljer har en baksida och den slår mig i huvudet när jag kommer hem. Jag är trött, tröttare än jag varit på länge. Alla nya lärdomar snurrar i mitt huvud och ikväll bad jag Mikke att komma förbi tidigt för att genomföra veckovägningen.
- Vi kan ta det imorn, jag är medvedslös, fick jag till svar.

Det är nya tider nu. Förbi är tiden då min vän var arbetslös och aldrig trött, och när jag kunde glida omkring på jobbet utan att behöva anstränga mig för att jag redan kunde allt som skulle göras, och lite till. Då vi kunde titta på TV till jättesent, då det inte var någon brådska med någonting. Då man orkade vara uppe.

Nu har den inköpsansvarige i detaljhandeln ont i kroppen och jag har ont i hjärnan. . Därför måste jag göra er besvikna. Alla ni som har väntat hela dagen. Veckovägningen är uppskjuten tills imorgon.

Det kunde inte ha kommit lägligare, då har jag ett dygn till på mig att gå ned det jag gick upp förra helgen.

Nu ska jag ta en lång varm duch och sedan lägga mig och läsa. Det blir en tidig kväll ikväll.

Nu är det dags igen. Årets Amaryllistävling är igång. Alla syskon + föräldrarna har en lök i kruka. Den vars blomma slår ut först vinner. Förra året gick det så här. Samma resultat året därföre.

Vem har sagt att man inte kan tävla i allt?

1. Det är mycket att lära sig på mitt nya jobb
2. Morgondagens veckovägning ser dyster ut. Jag har gått.. upp!!

P.S Förlåt syster för att jag inte hann ringa tillbaka när jag satt upptagen. Ringer imorgon.

Har lunchpasset i Helpdesk i veckan och där sitter jag nu. Ibland ringer användare som är så där trevliga att man blir alldeles varm i hela kroppen. Som är glada och vänliga och tackar så mycket för hjälpen. De användarna kan få solen att lysa även en grå NovemberTisdag.

Efter första riktiga dagen på driften går ögonen i kors. Mest på grund av alla möten jag suttit på men även på grund av de arbetsuppgifter jag fått. Jag har ingen som helst aning om hur jag ska lösa dem, men det brukar ordna sig efter tusen frågor till kollegorna.

Dottern har ont i halsen och jag håller tummarna över att hon ska vakna upp pigg och glad imorgon bitti. Jag har ägnat kvällen åt Mikkes banner. Han har mailat de mest horribla fotografier till mig och entusiastiskt påstått sig vilja visa upp sig som en alkoholiserad transexuell rånare. Jag har verkligen försökt tala honom till rätta, berättat om att alla kan se honom på nätet och ingående förklarat hur Internet fungerar. Men det hjälpte inte och nu ligger bilderna ute. Jag lyckades åtminstone få honom att plocka undan bilden där han ligger på toalettgolvet med en kudde under huvudet.

Så skyll inte på mig, jag fixade bloggens "vinterprydnad" under tvång. Till min väns försvar måste jag säga att han inte är alkoholiserad utan dricker väldigt sällan då han inte är man nog att klara av "dagen efter". Jag är lika dålig dagen efter men i och med att jag inte är man så är jag förlåten. Han rånar inte heller gamla damer för även om han påstår sig ha en psykopatdrag så är det bara en önskedröm. Mikke är som ett monchihi, glad, snäll och oklippt. Och transvestit.. Nja, det är bara vid väldigt speciella tillfällen han slår på stort och har klänning på sig

Det är vinter nu. Snön ligger som ett tunnt täcke runt vår stad. Kylan har kommit och det knastrade under fötterna när jag var ut för att slänga soporna. Jag har givit vika för faktum och slagit på värmen i lägenheten samt bytt till duntäcke och även givit bloggen vinterklädnad.

Dottern är som sagt hemma och vi har legat i soffan och tittat på DVD. Nu sover hon i sin säng och hemmet är så där "hemma" som det bara kan bli med ljudet av barns sovande andetag. Jag har ägnat dagen åt kaffe samt städning mellan varven. Det behövdes en kraftansträngning för att återställa lägenheten från genomfartspassage till ett hem igen.

Men nu är jag där och jag är trött. Imorgon är det arbetsvecka igen, första riktiga veckan på driften. Jag behöver min sömn. Garanterat. 

Livet har återgått till normalstatus. Jag är hänvisad till datorn då dottern fixar myskväll. Vi ska titta på Winxclub, favoriten framför alla andra filmer. Men nu är det färdigt, jäklar vad här ska mysas

Efter en alldeles ljvulig dag med min dotter igår så svidade jag om från mamma till festprissa. Efter en trevlig förfest hos Håkan och Maria gick vi till Club Zoda för att dansa till Peter Siepen som DJ. Ibland drabbas man av en del surrialistiska känslor där man funderar över hur man hamnat där man befinner sig just nu. En sådan måste mr Siepen ha haft när han som vanligtvis springer omkring på TV och i reseprogram, plötsligt befinner sig på en krog i Skellefteå med en bärbar Mac i handen och försöker få igång en hop medelålders människor i det norrländska mörkret.

- Han ser ut som Willy Wonka, viskade min kollega och vän. Jag höll med, med den stora flugan på sned och de gigantiskt groteska glasögonen så kunde han ha hoppat in som chef för chokladfabriken vilken tidpunkt som helst.

Och kanske hade det varit bättre, för om man tror att människor över 35 år vill dansa till Reggie och Peps person så har de fel. Om den nyaste musik som spelas är från 1968 (viss överdrift men inte mycket) så har man inte speciellt mycket koll. Den obestämbara figuren vid kontrollbordet spelade inte en enda schlager och vi saknade vår favorit DJ mycket medan vi försökte hålla takten till Red red wine utan att somna.

Det gick bättre för vissa än för andra och efter att likt en tvål i ett badkar ha slunkit ur greppet från raggande killars taffliga försök till dans, samt intagit en hamburgare på Max så skjutsade stans snyggaste och trevligaste taxichaufför hem oss. (Lillasyster naturligtvis. Åker ni taxi i skellefteå med en blond, lång och glad chaufför så ge henne extra dricks)

Idag har café Anna varit öppet och jag har ägnat dagen vid bordet med en kaffekopp i handen. Mycket trevligt som alltid men kaffe med bara soppa i kroppen gör att händerna darrade lika mycket som efter Torsdagens box-pass. Under kvällen har soppan ersatts med middag på Olery´s. Middagen var ett resultat av vadslagning nummer 787 (ungefär). Under budgivningen på min lägenhet i somras lovade jag Mikke att bjuda honom på Olery´s om jag fick över 75 000 för lägenheten. Jag fick 20 000 mer och bjuder honom mer än gärna på middag eftersom jag gärna förlorade just detta vad.

Efter middagen åkte vi till Skellefteå kraft Arena och såg veckans andra hockeymatch. Första perioden var kul, andra var spännande och tredje var en pina för varenda människa som har någon typ av tävlingsinstinkt i sig. Lyckligtvis vann SAIK och vi kunde gå därifrån utan att behöva riskera självmord och andra otrevligheter.

Nu åker jag vidare på nya äventyr. Imorgon kommer dottern hem igen

Ibland tror jag mig vara odödlig. Den här dagen var en sådan dag då jag är helt övertygad om att man kan boxas i drygt en timme efter att ha gått på soppor sedan i Måndags. Att linserna gör mig åksjuk är ytterligare en bagatell som jag glatt resonerade bort när jag körde till Aerobicsstudion efter jobbet.

När jag sedan stod där och slog på Åsa medan väggar och golv möttes i min snurriga värld, så kände jag mig allt annat än odödlig. Nära döden upplevelse är en bättre beskrivning. Men skam den som ger sig och jag slog och slog och tänkte på arga saker. Blodsmaken fyllde min mun men jag tänkte att den är tamef*n bättre än soppsmaken. Och jag slog lite mer och blev ännu argare och ilskan kan flytta berg, inklusive killar som står och säger åt mig att slå hårdare. De sade så till alla men jag tog det personligt och slog ännu mer, med en ännu snurrigare värld som följd.

Nu sitter jag här med darriga händer och ilskan rann av mig under stretchingen och ersattes av en stilla harmoni. Precis som det brukar göra efter hårda fysiska övningar. Jag har fyllt på energiförrådet med Mikkes chili corn carne och även om jag kommer att ha ont i morgon så var det värt all smärta. Efter en nära dödenupplevelse kommer nirvana och där är jag just nu.

För kan livet vara bättre än att vara trött, ha gått ned ännu mer i vikt vilket kommer att spöa min vän ännu mer, OCh, det bästa av allt, vetskapen om att dottern kommer imorgon för att vara med mig över dagen. Halv sju i morgon bitti dyker hon upp och sedan har vi 9 timmar tillsammans. Hon har planerat dagen i minsta detalj. Vi ska gå på stan och titta i mobiltelefonaffärer och även djuraffärer. Sedan ska vi åka hem och dra för persiennerna och låtsas att det är kväll så vi kan se på DVD i soffan tillsammans.

Och sedan, när hon åker, gör jag mig redo för en utekväll med Håkan och Maria på Club Zoda. 

Äntligen har jag linser igen. Förra veckan fick jag som bekant linsförbud av min sadist till optiker, vilket gjorde att jag bröt ihop i något typ av självömkande självförakt och önskade död åt mig själv och hela världen. Jag är allt som oftast en jordnära person men ibland kan jag vara skrämmande ytlig.

Idag gick jag till min optiker med hjärtat i halsgropen och glasögonen på näsan. Hon tittade i mina ögon och sade att ja det såg bättre ut och visst, jag skulle få linser. Med stränga förhållningsregler om att ta ut dem på kvällstid, att inte ha i den 18 timmar/dag osv, så skickade hon iväg mig med ett par linser att prova under veckan. Jag kvittrade och neg och lovade på heder och samvete att göra som jag blivit tillsagd. Vilket jag inte gjorde.

Hade optikern fått som hon velat så hade jag väntat med linserna tills imorgon. Nu ska jag och boxas med Åsa vilket är en omöjlighet med glasögon som faller ned på näsan så fort jag rör på huvudet. De är gjorda för att användas hemma i soffan, inte under ett box-pass.

Därför har jag på mig linserna nu och försöker mig på att synkronisera ögonen så att de inte står åt alla håll. Med ny linstyp och ny styrka på ena ögat så upplever jag just nu en dyr fylla (linser kostar pengar) och Åsa för huka så att jag inte råkar slå henne i nyllet istället för på mitsen hon kommer att ha på händerna.

Nu ska jag försöka mig på att jobba framför mina dubbla skärmar som egentligen bara är en. Sedan ska jag eftermiddagsfika så att jag har någon energi att använda mig av när jag ska få utlopp för mina dolda aggressioner. Jag gruvar mig redan. Mina ungdomsdagars boxpass får mig att minnas hur vidrigt jobbigt det var, och hur jättearg man blev men framförallt, hur jäkulst ont man hade dagarna efter.

Och detta utsätter jag mig för frivilligt..