Anna & livet

Johan har rätt. Med risk för att verka tjatig.. Mikke fick tjejstryk ikväll, igen. 1,5 kg ned för mig och 0,9 ned för honom. På hans blogg kommer ni att få höra denna förklaring…:
- Med tanke på att jag har gått på delad kur och Anna på ren så är 0,9 kg väldigt bra. Och i och med att Anna går på ren kur så gills det inte vilket betyder att jag vann..

Så gick i alla fall tongångarna ikväll vilket medförde att Mikke har strypmärken på halsen, åtminstone nästan. Men lyssna inte på honom, här kommer den rätta versionen, det vill säga min.
- Under helgen gick jag på allt annat än ren kur, men i veckan har bara soppor fått tillträde till min magsäck. Det lidande som det medför tar jag ut i en vinst. Av många.

Eller strunta i våra "slutpläderingar", låt fakta tala för sig själv.
Jag gick ned 1,5, Mikke 0,9
Jag har nu gått ned 12,89% av min utgångsvikt, Mikke 11,84%

The winner takes it all!

P.S Se till att hitta karaokeversionen av Ronny och Ragges "Rara söta Anna". Vi kommer att behöva den på nyårsafton

Jag tog långlunch idag och hälsade på dottern i skolan. Hon blev glad och visade mig var hon satt i matsalen. Sedan gick vi ut och spelade basket under den vackra men kalla höstsolen. Det är en jäkla skillnad att springa med 11 kg mindre att bära på och vi avslutade rasten med hopprep. När rasten var slut följde jag med in och gick spöktunnel i gymnastiksalen. Dottern var modig och gick först, hennes klasskompisar bölade efter 15 sekunder och jag önskar att jag hade haft åtta händer åt alla rädda barn som ville hålla få lite trygghet i den "gastkramande" gymnastiksalen.  När jag hade hjälpt dottern att nåla upp ett mönster på syslöjden så kramade jag henne hej då och återgick till jobbet.

Efter att ha jobbat in lunchen samt lite flextid så ringde Mikke och undrade när vi skulle bowla. 45 minuter senare var vi på plats med illaluktande bowlingskor på fötterna och redo för ännu en kamp. Jag förlorade lika hårt som bowlingkloten dunkade i marken de första vändorna men till mitt försvar ska sägas att jag aldrig någonsin bowlat tidigare. Lyckligtvis vann Åsa och Mikke fick tjejstryk, vilket är det viktigaste..

Om man vrider på kroppen efter att man kastat så borde klotet ändra riktning.. Eller hur?

Om er dator indikerar virusattack nu så borde det bero på den här bilden. Den borde inte läggas in. Mikkes segerdans.. Den värsta danser av alla..

... Men jag rätar upp balansen direkt.. Här är det ingen segerdans vilket den skarpögde kan förstå genom att räkna de käglor som står kvar efter kastet..

Vinnaren in action.

En av nackdelarna med att vakna utan dotter är att man inte vaknar alls. Morgonrutinen består i att vakna till min mobil och veta att dotterns klocka ringer tio minuter senare. Problemet kommer när dotterns klocka inte ringer, för att hon inte är här.

Fördelen är dock att det tar väldigt kort tid att göra sig iordning och på 20 minuter hade jag duchat och fixat till ett ansikte som kunde visas för allmänheten. Linser behövde jag inte sätta på mig… jag får ju inte ha några.

Dagen har ägnats åt att jobba undan gammal skåpmat och diskutera virtualisering. Mina kollegor åt kaka till kaffet men det gjorde inte jag för jag ska vinna veckovägningen i veckan och den enda föda som jag intar är.. just det, soppor.

Ikväll har jag följt med på hockey. Skellefteå mötte Luleå och jag, Mikke, Åsa, Sofia och Fredde följdes för att följa deras äventyr. Det var jättekul, jag klappade och skrek när AIK gjorde mål. Mikke var ovanligt tyst och sammanbiten, förutom när domaren gjorde fel och min vän slog ut med armarna och alla runtomkring honom fick ducka.

Det var inte bara han som skrek, hela hallen kokade i en våldsam masspsykos. En kollektiv manodepresivitet där alla känslor uttrycktes så att ingen skulle missuppfatta allmäntillståndet för stunden. Det är mäktigt att höra så många människor heja fram sitt lag. Handklappningarna fick väggarna att darra och många Skellefteåbor har hesa röster ikväll. Efter många om och men kunde vår stads lag kamma hem 2 poäng efter förlängning och alla kunde andas ut.

Nu är det natt och nu ska jag sova. En annan av nackdelarna med att vara utan dotter är att kvällarna blir sena. Eller fördelarna, helt beroende på hur man ser det.

Men jag saknar henne. Mycket.

Efter 12,5 timmar djup sömn vaknade jag upp och var piggare än på länge. Jag pratade lite med dottern i telefon och det var skönt att höra hennes röst. Efter den energiinjektionen tog jag på mig målarkläderna för ytterligare några timmars målande i föräldrarnas hall. Nu är det kliniskt vitt hos dem och med det nya ekgolvet kommer hallen att bli vansinnigt snygg.

Jag hann även träffa systersonen som legat på lasarett över helgen. Med feber och en hosta som inte ville ge med sig blev han inlagd på Fredagen. Eftersom lunginflammation misstänktes blev han isolerad på sitt rum och det var en lättad liten familj som rumlade in hos mamma och pappa idag. Att vara 1,5 år med spring i benen och isolerad på ett rum är ingen höjdare. Att vara föräldrar till den lille gossen är minst lika jobbigt.

Barnlediga dagar innebär mer arbete på jobbet. Många av mina kollegor befinner sig i den del av livet när man skaffar barn. Den första kommentar det får av oss rutinerade föräldrar när de tillkännager en blivande bäbisankomst är:
- Se till att bygga upp så mycket flex du kan! Du kommer att behöva varenda timme.

Man kan tycka att kommentaren är onödigt cynisk, men det stämmer inte. Barn tar tid, som ensam mamma tar barn ännu mer tid och det gäller att öka på den sinande flexen så fort man har möjlighet. Att skaffa sig arbetsuppgifter en Söndag är inte några problem, inkorgen dignar av jobb och hade jag inte jobbat undan så hade förmodligen mailen spräckt datorn och fallit ut under skrivbordet.

Ikväll har jag cyklat över för att beskåda min lodis-vän en sista gång. Imorgon är han en arbetande man och jag tog farväl av dagdrivaren med kaffekoppen i högsta hugg för att välkomna min inköpsansvarige vän inom detaljhandeln. Åsa dök upp på darrande ben efter boxen hon varit på. Nästa gång ska jag följa med och slå ur mig lite aggressioner :=)

Efter sista kaffekoppen som arbetslös började förberedelserna inför morgondagen. Tjohalians hårt prövade mamma kom förbi med ett 6-veckors fritidsschema. Med fritids och jobbschema i handen gav han sig in i allas vår vardag, det vill säga uppgiften att föra in tider i almanackan och skapa sig ordning och koll på hur veckorna skulle se ut.

Mikke är ingen administratör, men han är en jäkel på att delegera. Knepet han har är att verka totalt oförmögen till papperarbete eller annan typ av planering. Jag är mamma och vet att "barn" ska ges möjlighet att fixa sina uppgifter själv. Det är sådant man lär sig av och jag knöt händerna på andra sidan köksbordet för att inte ge efter av min vilja att rycka papperen ur händerna och föra in tiderna.

Efter att han ringt två samtal till tjohalians mamma, skrivit fel ett antal gånger, svurit ännu fler gånger och blandat ihop veckorna så han glömt vilket år det var, så kunde jag inte hålla mig längre utan slet pennan ur handen på honom.

Mikke med papper, scheman och tjohalians mamma i telefon.

Nu ska jag gå och lägga mig för att orka möta den kommande veckan.

Det sägs att ingen kan få dig att känna dig misslyckad utan ditt samtycke. Den sista veckans blogginlägg har varit en beskrivning av en riktig skitvecka vilket har avspeglat sig i bloggen. För att inte fastna i dystra tankar så motstod jag frestelsen att stanna hemma igår och skippa festligheter och andra glättiga aktiviteter. Istället lämnade jag av dottern på skolan och kramade henne för sista gången på många dagar och åkte vidare mot den kommunala verksamheten och kommande avdelningsfest. 

Festen kan sammanfattas som sådan: Jag är glad att jag inte stannade hemma. Väldigt glad. Då hade jag inte fått se mina kollegor kasta grishuvud, jag hade aldrig träffat Richard Herrey och pratat med killarna från Sällskapsresan. Jag hade inte fått dricka vin med Mimmi från Tre kronor och skåla med Don Johnson. Dessutom hade jag inte fått nöjet att sjunga "Hej hej gubbar, fula snubbar" för den manliga dominansen (till antalet, inget annat) tillsammans med de två andra tjejerna som var med. Dessutom hade jag inte fått dansa till den fantastiska "skönsång" som festdeltagarna erbjöd via karaoke-mikrofonen.

Idag plockade Mikke upp mig och tillsammans med Eva och Putte hjälpte vi min mamma och pappa att förvandla deras 90-talshall till ett rum för 2000-talet. Med hjälp av mina underbara vänner blev det ljust aprikosa rent och vitt. Vi börjar ha rutin på målandet och på 4 timmar var tak och väggar målade i en hall som går genom hela huset. Tack mina älskade vänner, det var mycket värt för mina föräldrar och därmed även för mig.

Efter en middagspromenad med Mikke och Nero i den mörka höstkylan så har jag ägnat kvällen i telefonen och åt att förvandla hemmet från en stökig punklya till en vanlig lägenhet. Nu har veckans höga fart och händelser tagit ut sitt rätt och jag är trött. Jag avslutar dagen och intar sängen tillsammans med Stockholms undre värld

Kom ihåg att vrida tillbaka klockan inatt. Nu går vi in i vintertiden. Och på tal om vintertid… så här såg det ut för exakt ett år sedan.

Vet ni hur många kilo smycken man måste ta av sig när man varit utklädd till 80-talsbrud? För att inte tala om hårspray och smink? Det vet jag och nu har jag gjort det. På allmän begäran kommer här en bild på en punkare Som inte lyckades vara så arg så länge. Det ligger väl inte riktigt för mig dessutom är det svårt att inte skratta bland så många trevliga kollegor.

Hur kvällen var? Jodå, den var trevlig med god mat och mycket falsksång. Det blir så med karaoke. En del surrealsistiska känslor har infunnit sig vilket inte är så konstigt när man står på en motorcykelklubb iklädd 80-tals kläder och "hånglar" med ett microfonstativ medan man sjunger Ont det gör ont. Tur vi var två på scenen

Men nu ska jag sova så inga fler detaljer kommer att yppas i natt.

Igår förlorade jag den sista jäkla veckovägningen på ett tag framöver. Jag vet inte hur det gick till, men Mikke lyckades gå ned 1,1 kg från Tisdag till Onsdag vilket gav resultatet 1,5 till mig och 1,9 till honom. Jag leder fortfarande men förlusten tog så hårt att jag svimmade på köksgolvet. Min yrsel kan dock ha varit ett resultat av att 425 kcal soppor skulle hålla energi uppe att kånka datorer en hel dag, hjälpa dottern på ridningen och sedan dammsuga och skura golv här hemma. Jag kan meddela att jag skulle ha behövt några till eller druckit mer vatten. Att ta livet liiite lugnare kan ju också vara en idé.

Morgonen började på ungefär samma sätt som kvällen slutade. Fast ändå inte. Jag vaknade med en huvudvärk som hotade spränga hela området inklusive mig och jag grävde under sängen och hittade huvudvärkstabletten jag strategiskt hade lagt fram inför förra festen. Då behövde jag den inte men imorse svalde jag den tacksamt och lade mig för att vänta ut hjärnkrossen som arbetade i mitt huvud.

När huvudvärken hade släppt var jag sen och jag kastade på mig kläder, rusade ut genom dörren och insåg att jag var tvungen att ta bilen till jobbet och betala 70 jäkla spänn i parkeringspengar. Jag stämplade in, jobbade häcken av mig och rusade vid lunchtid mot optikern för att göra synundersökningen jag inte kommit mig för att boka under flera veckor, vilket betyder att jag haft väldigt dåliga linser.

Halvägs genom de kokmmunala korridorerna insåg jag att någonting saknades i väskan. En nanosekund senare kom jag på vad det är. Börshelvetet. Jag hade glömt den hemma vilket fick till följd att jag saknade legitimation och pengar inför synundersökningen som skulle börja om exakt 3,5 minut. Jag vände på mina höga jäkla klackar och rusade tillbaka till kontoret och knappade fram optikerns nummer.
- Hej, det är Anna. Jag ska vara hos er om 3 minuter men inser att jag glömt plånboken hemma. Jag antar att ni inte vill veta av mig utan legitimation och möjlighet att betala.. förklarade jag skamset
- Det går sååå bra. Är du så redig att du ringer så löser vi det. Bara jag får din kropp så är jag nöjd. Den kvinnliga optikern i medelålder kvittrade fram sina ord. Jag tackade så mycket, grep tag om väskan och rusade ut genom korridorerna igen medan jag tänkte att jag sjunkit lägre än lägst när jag säljer mig själv till en kvinnlig optiker.

Jag behövde dock inte klä av mig naken utan hon nöjde sig med mina ögon och undersökte dem lika kvittrande som i telefonen. Med hälften av synundersökningen avklarad rynkade hon på ögonbrynen och sa:
- Du jobbar med datorer va? Jag erkände min synd och hon rynkade ihop ögonen ännu mer när hon deklarerade att mina ögon är stressade.
- Jasså dom också, svarade jag och bad henne vara lite mer detaljerad.
- Jo, det är så här. Att när dina ögon har vant sig att se på nära håll, som skärmen, så vill kroppen hjälpa ögonen att se på långt håll när de väl tittar upp från skärmen. Men ögonen vill inte ha någon hjälp utan klara sig själv. Och då får ögonen det jobbigt och blir överbelastade.
- Jag är inte förvånad, svarade jag bistert. Ögonen beter sig väl som resten av min kropp och själ. Optikern skrattade och fipplade vidare med mina ögon.

När hon kom till att undersöka hornhinnan och ögats allmäntillstånd slutade hon skratta. Hon skällde på mig för att jag har haft linserna för länge och visade mig bilder på vilken kris mina ögon går igenom. Jag fattade inte mycket mer än att hornhinnan behöver vila och att det inte är så farligt men kunde vara värre. Ett budskap går dock igenom. Det slog mig som en hammare i huvudet vilket förmodligen är rätt åt mig. Jag beordrades linsvila. Linsvila! Jag har för sjutton haft linser varje dag sedan jag var 18 år och nu ska jag helt plötsligt bära glasögon, bland folk. I en VECKA!

Det var dock ingen idé att argumentera med optikern och eftersom jag inte vill bli blind så höll jag med. Jag stampade ut från optikern och såg fram emot en vecka där jag ska vara ännu fulare än jag redan är. Om det nu är möjligt. Eva mötte mig, vi tog en fika och sedan rusade jag mot bilen för att hämta plånboken jag skulle behöva under eftermiddagen.

På eftermiddagsfikat drack jag inget kaffe utan gjorde ännu en tur på stan. Imorgon ska avdelningsfesten gå av staplen. Iförd 80-talskläder. Mikke hade skickat ett meddelande om ett par silver och guldleggings som ska finnas på Cubus så jag spang nedför rulltrappan och ryckte åt mig ett par av varje sort samt några tröjor i 80-talsmodell.

Inne i provhytten drog jag på mig kläderna och tittade med förfäran på den stygga uppenbarelsen i spegeln. Med den stressiga morgonens rufsiga frisyr och de vidriga glasögonen så var de tajta silvriga byxorna pricket över i:et på idiot. De nästan 11 kg jag gått ned var tillbaka igen. Det skarpa ljuset från provhytten strålade mot benen och de blev giganstiska. Jag blev rädd att ljuset som reflekterades från benen skulle sprida sig över hela CityKompaniet som en väldig strålkastare och drog snabbt av mig byxorna igen.

Då kom beslutet. Jag ska inte ha på mig nå jäkla glitter. Just nu är jag allt annat än spets och pastell och rosa moln är det sista jag svävar på vilket betyder att den rosa ögonskuggan skulle lossna från mina elaka glasögonprydda ögon. Jag ska vara 80-tals punk för det kan bara bli succé. Jag målar mig svart runt ögonen köper några nitarband och gräver fram kors-halsband där hemma och mitt arga humör kommer att sätta den rätta auran runt min gestalt. På väg ut genom affären grabbade jag tag i en stor t-shirt med blaffiga bokstäver som säger: Walk this way. Jag betalade och rusade upp för rulltrapporna igen och tillbaka till jobbet.

I och med att jag ska dricka vin imorgon och höll på att svimma igår så tog jag beslutet att äta en halv subwaymacka. Därför hämtade jag dottern och körde mot Subway där jag fick uppleva en av de mest gigantiska jäkla köer i världshistorien. På hamburgestället var det likadant och med viss tidsnöd sladdade jag in på min parkering, körde in bilen i garaget och skyndade mig mot lägenheten där våra med-ätare Mikke och Åsa möt upp. Jag grävde i handväskan för att få upp nyckeln. Men misslyckades. Den var nämligen inte där och Mikke försökte sig på en kommentar men såg min arga uppsyn och hade självbevarelsedrift nog att hålla tyst. Jag rusade mot garaget, kollade genom bilen och stampade tillbaka mot lägenheten igen. – Vi får gå till dig och äta, fräste jag. _ Sedan behöver jag låna din nyckel för att låsa upp. Men de små påsarna jag höll i handen kändes tunga och när jag undersökte anledningen så löste sig problemet. Nycklarna låg där.

Nu har jag ätit, spelat spel med dottern och lagt henne isäng. Snart ska jag ringa upp Anna-Maria och sedan ska jag packa inför dotterns 10 dagar långa vistelse hos sin pappa. Som börjar imorgon.

Jag har fortfarande glasögon på mig, håret ser ut som svinto och jag är på världens sämsta humör. Jag har en allvarlig svacka i mitt självförtroende och önskar att det fanns ego-boost på burk. Då skulle jag köpa upp hela lagret.

P.S. Då detta inlägg är skrivet löpande och i ren ilska så kan det förekomma vissa stavfel och konstiga meningsbyggnader. Det får ni leva med för jag har inte tänkt läsa igenom eländet och rätta.

Jag kan göra göra flera saker samtidigt. Tugga tuggtummi och gå är inga problem, inte heller att hålla koll på en hop användares önskemål och felanmälningar. Det första får jag inte göra, jag får inte ens tugga tuggummi med de här förbannade sopporna som styr mitt liv, det andra hör till mitt dagliga arbete.

I fyra år har jag levt med ständiga röster ropandes efter mig i korridorerna, samtidigt har telefonen ringt och mail poppat upp i inboxen. Det har aldrig varit något problem. Nu däremot ska jag hålla koll på mina gamla arbetsuppgifter samtidigt som jag lär mig en del av de nya. Dessutom försöker jag informera min eftertagare om vad som ska göra och när och var och hur.

Det är för mycket till och med för mig, (trots bristen på tuggummi) och jag längtar till på Måndag när telefonerna tystnar, eller då jag åtminstone kan hänvisa till någon annan och ägna mig åt det jag ska göra den närmaste tiden.

Kvällens ridlektion med dottern var en efterlängtad andningspaus. Vi har ryktat hästar och sadlat dem. Dotterns häst bet henne i benet och hon smällde instiktivt handen över djuret så att handen darrade av kraften och hästen förvånat tittade upp. Jag vet inte vad som gjorde ondast, bettet eller den ömma handen men hästen såg inte ut att lida  då han istället försökte ta en tugga av mitt lår. Dottern tog tag om det gigantiska huvudet och tittade honom stint i ögonen. Sedan förmanade hon honom om att man inte får bita i mammors ben, eller flickors. Jag stod brevid och hoppades att hon kommer att ta med sig sina kunskaper ut i det övriga livet. Att hon slår ifrån lika hårt när hon blir biten i andra situationer.

Nu är disken diskad och hemmet dammsuget. Den sista utmaningen denna dag är min och Mikkes veckovägning. Den kommer att gå bra, jag kommer att dominera.

Det bästa av allt vore om vi kunde "fira" vår viktnedgång med te och mackor. Tänk er Lövångersbröd med hamburgerkött på. Åhhh…. Synd att man inte firar viktnedgång på det sättet.

En av följderna med att spy ut sitt liv i cyberrymden är att man får en del samtal efter ett inlägg som igår. Människor från när och fjärran vill veta anledningen till mitt mycket självironiska inlägg och jag fick förklara mig, be om ursäkt för min idioti och lova att aldrig göra om samma sak igen. Det kunde jag inte men jag lovade att göra ett försök.

Vad jag gjorde? Det säger jag inte annat än att det var korkat och att jag insåg det och skickade ett SMS till min gode vän Mikke som återigen kom och styrde upp verksamheten för sin relationsfobiskt intrasslade tjejkompis. Han skällde på mig och påstod att jag för fan måste börja öva nu, och jag grymtade och beklagade mig men det hjälpte inte. Hur hårt det än kan kännas så har han nämligen rätt men det skulle jag aldrig erkänna, så jag får väl göra ett försök.

På tal om Mikke så har väl ingen undgått att han fått jobb!? Jag ääär så glad för hans skull och jag tror att han kommer att trivas som "inköpsansvarig i detaljbranchen". I och med att han kan sälja sand i Sahara så kommer detta jobb att passa honom som handen i handsken.

Mitt eget jobb går snabbt mot sitt slut. Jag ägnar dagarna åt att vara på två ställen samtidigt samt längta efter att ägna mig åt endast en yrkesroll.

Snart är jag där

33-årig förvirrad kvinna vet inte om hon söker en man. Om hon gör det bör du vara utrustad med nerver av stål och ett orubbligt självförtroende utan att vara en besserwisser. Initativförmåga är ett måste, jag har inte tänkt ta dina beslut. Ett visst ordningssinne behövs också då jag är en pedant i kaos. Och var inte för lång men absolut inte för kort. Du ska vara längre än mig när jag går i högklackade skor, vilket jag ofta gör. Och blunda för sjutton inte när du pratar, jag vet ju inte om du pratar i sömnen eller är vaken. 

Var inte för snäll men ha inte ett endaste elakt drag i dig. Prata gärna mycket men lyssna när andra pratar. Men kom ihåg att "lyssna" betyder inte att vara tyst och vänta på sin tur. Se till att ha ett ordnat liv, men inte för inrutat. Det är tråkigt med statiska människor.

Var social, se till att kunna föra dig i alla kretsar. Passa in i en blöt fest men även i stora slälktmiddagar. Anmärk aldrig på mina vänner och familj. Då är du ute, direkt. Äter du inte vitlök så kan vi inte äta helgmiddagar ihop och mat är viktigt. Bara så du vet. Och kaffe dricker alla vuxna människor, bara så du vet även det.

Var allmänbildat men skryt inte med dina kunskaper. Ödmjukhet är en dygd men bli för guds skull inte mesig för toffelhjältar bär man på fötterna. Kom inte ens på tanken att vara svartsjuk utan se till att bli en del i mitt liv med de vänner jag har. Släpp in mig i ditt liv, men låt oss slippa leva i symbios. Se till att odla egna intressen så att jag får tid att odla mina. Trampa inte på mig för jag sticks när jag bli arg.

Ha gärna barn men inte för många för jag orkar inte med en storfamilj. Älska min dotter för gör du inte det så kommer du aldrig in i mitt hjärta. Men smöra inte för henne bara för att fånga mig, då blir jag arg och som sagt, jag sticks när jag blir arg. Och glöm att jag ska flytta ut på landet för jag trivs bäst här, där jag bor.

Är du så dum att du blir intresserad så utrusta dig med bästa sortens löparskor. Det behövs för så fort jag känner det minsta tecken av intresse så flyr jag. 0 till 100 på en sekund är inga problem. Jag har mindre mod än Lille Skutt och mina flyktinstinkter är väl utvecklade. Mina erfarenheter av förhållanden är allt annat än positiva och det behövs en god övertalningsförmåga för att få mig att våga igen. Men försök gärna för innerst inne vill jag jättemycket. Tror jag.

Äh, kan ingen bara skjuta mig..

Mitt dåliga humör löste jag via två anhalter hos mina bästaste av vänner. De vänner som vet så mycket om mig att jag aldrig kan göra mig ovän med dem, och som känner mig bättre än vad jag ibland gör själv.

Med ilskna bentramp cyklade jag till Mikke som frågade hur det var.
- Läs bloggen, fräste jag och han läste och skrattade. Som den praktiske, konkrete (och hungriga) killkompis han är så hade en lösning på mitt problem. Som alltid.

- Varför köpte du soppor för en hel kur när du är så sugen på mat? frågade han logiskt och rådde mig att gå över till blandad kur. Jag fräste ännu mer att det inte kommer att ske och han ville ha en plan på hur jag hade tänkt mig. Men jag hade ingen.

Det hade däremot han, viktväktare, nyttig mat och hela faderullan men jag bet ihop och hävdade fortfarande att jag skulle fortsätta med sopporna fyra kilo till. Sedan planerade han morgondagen, bad mig ringa och väcka honom så att vi kunde byta däck på min bil och allt kändes bättre när jag gick därifrån. Till Mikke går man när man vill få upp sitt jävlar anamma. Den sisu man behöver för livet i allmänhet och viktnedgång i synnerhet.

Sedan tog jag och dottern bilen och körde till nästa anhalt. Ewa, min vän sedan många år tillbaka. Där var reaktionen en helt annan. Hon tyckte synd om mig och bad om ursäkt över att maten stod kvar och frestade mig och jag kunde skaka på huvudet och martyrlikt säga:
- Det gör ingenting, absolut. Säkert, det är helt oki.

Sedan sade hon att jag var duktig och jag höll med och kunde tycka synd om mig själv i sällskap. Det är liksom mer legitimt då. Och vi satt vid brasan som sprakade från den nymonterade spisen och pratade om dåtid, nutid och framtid. Barnen lekte och jag var duktig och åt ingenting.

Så vad vore livet utan bägge könen i sitt liv? Vem skulle jag älta saker med om jag inte hade mina tjejkompisar, och vem skulle jag lösa problem tillsammans med utan killkompisar?

Nu ska jag lösa mitt trötthetsproblem. Jag ska sova.

Imorgon är dagen ny och egentligen har jag inga problem. Jag ska gå ned i vikt och jag borde vara glad över varenda soppa som slinker ned genom strupen.

Jag hoppas att det är mitt sätt att se på livet imorgon i alla fall.

Det började på lunchen. Jag satt på kontoret med min soppa och drömde mig en vecka tillbaka. Då, när vi åt en liten smörgås på subway som var god och som gjorde mig lycklig. Och Mikkes middag var den godaste jag hade smakat trots att det var uppstekt korv med makaroner med lite ägg nedrört. Och festen på Lördag när jag kunde dricka det jag ville och.. Ja, ni fattar.

Sedan sjönk mitt humör drastiskt när jag insåg vad jag ägnade mig åt. Självömkan. Den värsta av alla känslor i världen. Det jag föraktar mest av allt och det jag lever för att inte ägna mig åt. I samma takt som jag kom till insikt så drabbade självföraktet mig. Man sitter inte och tycker synd om sig själv. Speciellt inte när man som djävulen själv satt sig i sin egen båt. Det är jag som ätit för mycket, det är jag som kommit på att vi ska äta soppor och jag fräste åt mig själv att sluta gnälla.

Men jag gjorde inte det och tanken kom att göra slut med mig själv. Att be mig dra åt helvete så att jag slipper se min ömkliga och eländesfrossande uppenbarelse. Inte ens det gick vägen, jag följde envist efter mig själv med mina dystra tankar och trots att jag satte ned foten och krävde lite jäkla stake av mig själv, så fortsatte jag.

När jobbet närmade sig sitt slut var jag på så dåligt humör att det krävdes två kraftansträngningar för att inte fräsa åt användarna som ville ha min hjälp. (Nu spelar Sara upp någon jäkla gubbe på MSN , skitkul….. verkligen)

Jag stämplade ut och satte kurs mot Coop-helvetet. Dottern måste ju ha mat och jag kastade mig in i jävulens håla. Där frossade kunderna i det ena godare än det andra. Överallt fanns smakprov och som en hjort på flykt kastade jag mig mellan kundvagnar och delikatesser. Jag slet åt mig dotterns middag och skyndade mig mot utgången, men blev stoppad av en gammal granne. Med flackande blick försökte jag hålla koncentrationen uppe så pass att jag hörde vad han sade. Det gick sådär.

Nu är jag hemma och dottern har fått mat. Själv hittar jag ingen mening med livet och jag funderar över hur klokt det var att besluta mig för att köra ren kur en vecka till. Just nu känns det som det dummaste jag beslutat mig för.

Det är inte sant, jag har fattat ännu mer korkade beslut i mitt liv. Men det här hamnar på topp 5-listan.

I och för sig så påpekade den gamle grannen hur smal jag blivit. Och visst är det kul med kläder som passar och till och med är för stora. Men det är inte roligt att inse hur sjukt beroende man är av mat. Inte för att döva hungern, utan för att skapa glädjeämnen i livet.

Man kan ha kul utan sprit har jag hört. Men kan man leva utan mat utan att falla ned i depressionens stora tunna?

Nu ska jag gå och klippa klorna på Nero och beklaga mig för Mikke.

Jag sitter på två arbetsstolar just nu. Mitt nya jobb börjar inte ännu men har så smått börjat sätta mig in i den nya miljön. De gamla arbetsuppgifterna finns kvar och jag pendlar mellan min gamla och nya roll som en gammalt ur.

Idag har jag hjälpt min kollega att flyttat servrar. Jag har trasslat in mig i röda, gröna och blå kablar och lärt mig vilka servrar som kallas pizzor och vad vi använder donglar till. Nu har jag koll på hur servrarna är kopplade och jag har hunnit ett litet steg på väg på min vandring mot en fungerande drifttekniker. Ungefär ett myrsteg, en millimeter. 

Men alla små steg är av värde och därför har jag anmält mig till kurs i Stockholm i mitten av november. VB-script står på schemat och jag ska för första gången på 13 år dyka ned i kodandet igen.

Under kvällen har jag gått igenom den största prövningen sedan jag började med sopporna. Jag, Mikke, tjohalian och dottern åkte till Anna-Maria och Matte för att dricka en kopp kaffe. Jag hade effektivt förträngt Anna-Marias goda fikabröd.

Hon gör kakor som inte går att beskriva, de är mjuka och sega och smakar choklad. De är saftiga och…. alldeles underbara.. De absolut bästa är chokladkakorna med segt cocosgrejs på. Det finns absolut ingenting som går upp mot dessa kakor. Jag skulle förmodligen sälja min själ för en burk sådana underverk.

Men jag säljer inte min stolthet och därför fick jag vackert sitta och titta på när de skrek åt mig på fatet som Mikke så omtänksamt såg till att ställa fram. Har ni hört kakor ropa? Det har jag och de ropade högt, de vädjade och bad att få bli uppätna av mig. Mikke lockade och pockade, Anna-Maria såg på mig med medömkan men jag lät kakorna vara trots deras öronbedövande rop på hjälp.

Jag har ingen karaktär men jag har viss självbevarelsedrift. Hade jag ätit hade nyheten publicerats i en blogg nära mig och jag hade fått leva med smädan i många år framåt. Så jag lät bli. Och led.. Kommer ni ihåg Mikkes smörgåstårtetrauma på Maria födelsedag? Det här var samma sak. Minst.

Den här dagen är en bra dag. Efter gårdagens förnedring på min blåa och välanvända våg så var det dags för veckovägningen. Det "dryga kilot" upp som egentligen var tre hekto hade förvandlads till minus ETT KILO. Mikke hade bara gått ned 8 hekto och äntligen fick jag återgälda frågan: Hur känns det att bli pissad på?

Han blev tyst och det tog jag som ett gott tecken. Blir Mikke tyst så betyder det att han är besegrad. Ett erkännande skulle aldrig komma från hans mun så det har jag slutat vänta på för länge sedan. Istället njuter jag av tystnaden och synen av hjärnceller som rödglödgade rör sin innanför pannbenet på honom när han försöker tänka ut en ursäkt.

Det kom ingen ikväll. Bara ett tafatt försök med att "han hade fått jobb så han vann endå" Jomen säkert, han vann ett jobb men loosade  vägningen så det bara stänkte om det.

"The winner takes it all" och snart får vi höra Mikke sjunga "Rara söta Anna" i en lägenhet inte långt härifrån.
Tjejstryk, tjejjstryk!

Måste börja öva på mitt tacktal:
Jag vill tacka mamma och pappa och mellansyster som ledde in oss på den rätta vägen

Idag har Mikke fått jobb och jag stämmer in i Fylikings utrop.
- Äntligen!

Det är inte en sekund för tidigt och han är väl värd ett jobb efter alla motgångar på arbetsfronten.

Jag har lidit ikväll. Under flera timmar har jag sett Mikkes flinande min när han insåg att han gått ned och jag gått upp. Det blir inte bättre av att han försöker spela medkännande för skadeglädjen lyser igenom och han borde bära solglasögon när han ska ljuga.

Ni kära bloggläsare ser dock inte hans ögon när han slänger ur sig lögnerna vilket gör att han tror sig komma undan med det horribla påståendet att jag skulle ha gått upp dryga kilot. 3 hekto mina vänner. 3 förbannade hekto har jag gått upp, ingenting annat.

Det blir inte bättre av att jag skulle kunna mörda för en macka och tortera för en hamburgare. Min totala brist på entusiasm inför sopporna består förmodligen av att jag förväntar mig att förbränna helgens fest i en vecka framåt istället för fett. Det har Mikkes "alkoholrådgivare på nätet" glatt berättat för oss och jag känner henne inte men jag hatar henne ändå

Har hon rätt ska jag äta soppor utan att se resultat och ikväll vädjade till min motståndare och försökte febrilt få honom att falla samma och äta mat. Det gick inte speciellt bra, han bara flinade och tyckte förmodligen att det var rätt åt mig i och med att denna fantastiska idé var min.

Men egentligen är jag oskyldig. Det var mellansysters fel. Hade hon inte börjat med detta elände så hade jag varit lyckligt omedveten om att sopphelvetet fanns. Hade jag inte sett henne gå ned i vikt så hade jag inte slängt ur mig utmaningen den där sensommardagen då jag och Mikke drack en kopp kaffe hos mellansyster och hennes familj.

Hade inte detta hänt så skulle vi ha kunnat fortsätta fika tillsammans på kvällarna. Vi hade kunnat köpa en hamburgare när livet var stressigt och mötas för en lunch på stan. Vi hade kunnat äta upp det godis som blev kvar efter Lördagsmyset med barnen och allt hade varit så bra. Eller åtminstone så gott.

Nu ska jag äta sista soppan och sedan sova så den här skitTisdagen är över.

När jag som 18-åring började besöka krogen så stack min pappa till mig lite pengar. Orden var tydlig. Använd pengarna till taxi hem och en öl i baren.
- Betala för din egen sprit, sa pappa.
- Och ta taxi om ingen ska åt samma håll.

Under mina första krog-år florerade en del tabletter på krogen som stoppades ned i drinkar. Dessutom begicks det tragiska mordet på Jessica under samma period och jag tog för givet att det var detta min pappa försökte skydda mig från. Han lyckades, de enda jag lät mig bjudas av var kompisar som jag kände väl. När någon annan försökte köpa mig en drink så höjde jag näsan i vädret och sade:
- Tack men nej tack, jag köper min egen sprit.

Nu, 15 år senare misstänker jag att pappa hade flera anledningar till sitt uttalande. Att det inte bara var tabletterna och risken för överfall av okända män som han ville skydda mig ifrån. Jag antar att han aldrig ville låta mig hamna i situationen att känna mig otacksam. Att jag aldrig skulle hamna i tacksamhetsskuld till en kille som ville något helt annat än att bjuda på drinkar. Att den enda betalning för hans "generositet" som skulle godtas var min kropp, och att jag helt plötslig skulle befinna mig i en situation där jag blev berövad något som bara är mitt. Min egen sexualitet och integritet.

Jag fattade det aldrig då för jag var ung och odödlig. Jag visste allt och levde livet sekund för sekund. Jag kunde hantera allt och alla men när jag ser tillbaka så var det precis tvärtom. Jag var rädd att göra bort mig, var rädd att inte verka cool, jag var precis som alla andra unga, inklusive 19-åringen som träffade två våldtäktsmän med tjock plånbok och snygga kläder.

Egentligen borde vi få vara så. I en perfekt värld går tjejer ensamma på gatorna och tackar ja till en drink men nej till samlag. Om de vill. Om allt vore rätt skulle unga flickor få leva i trygghet i sin naiva ungdomsvärld. Så småningom skulle de lära sig, men inte genom en läxa iform av en gruppvåldtäkt efter en krogkväll.

Men världen är inte perfekt och flickor får inte dansa genom ungdomsåren med en tro att de är odödliga. Den naturliga ungdomens syn på livet är farlig för dem och från allra första början måste de lära sig att se sig om, vara försiktiga och inte utmana ödet i form av för vågade kläder, för mycket sprit eller ett "ja, tack" till en drink. De måste skydda sig mot det motsatta könet och förhindra brott innan det begåtts. Skulle de inte lyckas så är katastrofen dubbel då kvinnan ska bearbeta traumat efter brottet samtidigt som hennes berättelse ifrågasätts i förhör och domstolar.

En banktjänsteman som blivit utsatts för rån blir inte ifrågasatt . Han blir inte anklagad för att ha inbjudit till rånet. Där är saken klar, att stjäla pengar är fel. Men att stjäla en flickas stolthet och integritet och framtidstro verkar inte vara lika självklar.

Där skyller samhället på flickorna som är för lätt på foten, för utmanande eller för onyktra. Är det inte bättre att sätta på oss en burka så att de stackars männen inte blir utsatt för frestelse? Det svaga könet verkar bära snopp men det får väl vara någon måtta på svagheten.

Domen idag visar att samhället är en bit på väg. Att en flicka har rätt att gå med på hårdhänt sex om hon vill, men säga ifrån när saker och ting går för långt. Att hennes promillehalt inte rättfärdigar en våldtäkt. Domslutet visar att rika pojkar inte kan våldta unga flickor bara för att de har makt, pengar och snygga kläder.

Ett bra domslut

Ibland är dagarna så vanliga att de går obemärkt förbi. Under en helt vanlig oktoberdag har jag gått till jobbet genom vinande höstlöv och kyliga vindar. Jag har suttit på möten och hjälpt användare att använda sina verktyg. Jag har ätit min soppa till lunch och dagen har kommit och gått.

Dottern har varit på skolan precis som en helt vanlig dag. Hon har lekt och läst i den spännande läseboken och snart har hon räknat ut matteboken. Vi har spelat spel till barnprogrammens brus och cyklat över en stund till Mikke och fixat gardiner i tjohalians rum. Det blev fint och jag fick kaffe som inte smakade som det borde i och med avsaknaden av mjölk. Men som var helt oki.

Och sedan cyklade vi hem och kylan hade lagt ett tunnt täcke is över den mörka cykelbanorna. Vi halkade in i värmen och dottern borstade tänderna och sade att hon ville lyssna på Sune ikväll istället för sångerna hon brukar lyssna på.

Mellansyster ringde som hade köpt en ny dator och jag guidade henne i datavärldens djungel innan jag hoppade in i duchen. Nu är det kväll och jag har en soppa kvar och en stund i soffan innan natten är här.

En helt vanlig Måndag har snart nått sitt slut. En grå, kall och alldeles underbart vanlig OktoberMåndag i mitt liv. En sådan som kan låta deprimerade men som inte ska underskattas. Kan man inte uppskatta vanligheten så är man dömd att leva ett stympat liv. Ett liv där man väntar på kickarna och allt därimellan är en väntan på nästa upplevelse.

Visst ska kickarna finnas där i form av festliga glada tillfällen eller extraordinära upplevelser. De behöver man för att inte fastna i lunken för pulsen måste höjas då och då. Men idag har jag stigit upp tillsammans med mitt barn. Jag har haft förmånen att gå till ett helt vanligt jobb tillsammans med helt vanliga ovanliga kollegor. Jag har umgåtts med mina vänner och jag har kramat mitt barn godnatt. Jag har valt min egen dag och varit herre över mitt välmående och glädje.

En helt vanlig OktoberMåndag

Hipp hipp hurra idag är det min födelsedag. Bemärkelsedagen firades dock under natten och gryningen medan dagen har varit seg och trött.

Festen var lyckad. I drygt 12 timmar höll den på, från eftermiddag till tidig morgon. Mikke lagade maten tillsammans med hans "nissar" som han valde att kalla dem. Vi åt i mitt stora öppna kök och det var gott och vi blev mätta. Sedan droppade allt fler vänner in och lägenheten fylldes av tjoande glada och skrattande människor.

Lillasyster blandade groggar så att svetten lackade och sockerlag fyllde mitt golv. En ananas fylld med ananasdrink gick runt som en fredspipa bland gästerna och den fungerade för ingen slogs förutom jag och Putte. Vi bedrev brottningsmatch och jag vann vilket störde mig enormt. Jag förlorar hellre ärligt än vinner på fusk, och att jag skulle kunna brotta ned 85 kg brandmannamuskler är lika troligt som att Mikke skulle vinna schalgerfestivalen.

Vår alldeles egen barbiedocka Ewa hade kläder för 7 fester men löste det genom att byta stass varannan timme. Det borde vara straffbart att se ut som hon och inte har någon shoppingförmåga. Nu har vi åtgärdat problemet för ett bra tag framöver för oj vad hon fick kläder.

Datorn togs över av festdeltagare som lade till musik i playlistan och vi dansade till allt från AC/DC till Ronny och Ragge. Mikke övade sig på sången han ska sjunga på nyårsafton när jag står som vinnare och tillsammans med Putte gjorde de raggarposer som finns förevigade men kan uppfattas som stötande.

En av festdeltagarna (gissa vem) hann även med att strippa på balkongen medan årets första snöflingor dalade mot marken. Det var tänkt som ett hot till Sofia att masa sig upp från gatan men uppfattades som ett löfte av henne och klädern åkte av i kylan.

Och medan ljusen brann ned och nya sattes upp så fortsatte vi att dansa in min lägenhet till glada skratt och taktfasta handklappningar. Snön ersattes av regn men det gjorde ingenting för det var varmt här inne men inte torrt. När morgonen grydde fanns 7 tappra själar kvar och medan Putte körde luftgitarrsolo så ringde min stalker som alltid hör av sig när jag har fest men aldrig annars.

Detta gör att jag misstänker att han läser min blogg och därför har jag ett personligt meddelande till dig:
Jag förstår att vi har träffats men jag minns dig inte och vill inte veta vem du är. Jag bryr mig inte om att du är rik och snygg för jag har egna pengar och kan titta på snygga killar på TV. Det faktum att du berättar om dina förmågor är avtändande och du borde jobba på din ödmjukhet innan du lägger in en stöt på nästa tjej. Som inte är mig.

Ungefär detta sade jag igår och medan Putte spelade vidare så lade jag på telefonen med löfte om att det inte var jag som skulle svara nästa gång han ringde.

Klockan var drygt 4 när de sista gästerna droppade av och när jag vaknade i morse insåg jag att lägenheten blivit ordentligt insupen. Det var glas överallt och turkisk peppar på golvet. Lillasyster är duktig på att göra drinkar men sållar ordentligt runt omkring sig och jag började att förvandla Club Anna till ett hem igen.

Men det var det värt. Festen var lika trevlig som alltid. Mina vänner var lika glada och galna som de alltid är och stämningen var uppsluppen hela kvällen och natten.

Hur många har en pappa som kommmer till festen och dricker Tequila?
Det har jag, tillsammans med gamla grannarna från staden i inlandet så kom de och kollade på min nya lägenhet och drack en Tequila eller två. Kanske inte lika gott som Whiskey men helt ok var kommentaren.

Vad kan gå fel med tre män i köket?

Lillasyster blir torterad av mellansyster

Ewa är nyekiperad och glad

Vi har shoppat klart nu.
Det gick bra..
Som ni kanske ser

Klockan är tre minuter över 11 och Ewa är här med hennes berömda turkisk peppar. Det är sådana här gånger jag önskar jag var alkoholist, då hade jag kunnat dricka den redan nu, men turkisk peppar på fastande mage är inte att rekommendera. Så vi står över.

Nu väntar vi bara på Anna-Maria. Var är du? Kom då! Du är seeeeeen! (tre minuter sen.. nästan 4!)

Helgen är här och mitt hem luktar rotfruksgratäng med vitlök och en lätt doft av såpa. Jag och Mikke har hjälpts åt att förbereda morgondagens middag och jag har fixat golven. Nu är det fint här och Café Anna håller sakta med säkert på att förvandlas till Club Anna. Imorgon dundrar ca 20 personer in och jag har fortfarande inte fått tag på tanten i våningen under mig. Förhoppningsvis är hon bortrest över helgen.

För att klara av festen så har vi tagit en paus från sopporna. Detta firade vi med en halv smörgås på Subway idag. Första tuggan smakade ljuvligt och jag frågade Mikke om han ville att jag skulle uttrycka mina känslor för den gudomliga kycklingmackan, med min egen tolkning av scenen i "Harry möter Sally". Han tittade sig om i den lunchfyllda lokalen, och tackade nej.

Lunchen avslutades på bolaget där sprit och öl inhandlades i mängder. Dricker vi upp allt så har vi problem, men det har vi inte och därför kommer sprit, likörer och öl att räcka flera fester framåt.

Nu ska duken på bordet och jag i säng. Imorgon väntar shopping med tjejerna och jag kommer med varm hand att lämna över lägenheten till killarna.

nathaniel barn 4 janne cissi

Ja de hittade nästan rätt.. de knackade bara på fel dörr i bloggkvarteret.. .-P

Så var det klart. Den första november börjar mitt nya jobb. Jag har löneförhandlat och skrivit på anställningsavtalen och ska nu börja lämna över mina arbetsuppgifter till de som tar över efter mig.

Kvällen har jag ägnat åt dottern och läxläsning. Vi tände ljus och ljudade oss igenom boken som skulle läsas. Sedan målade hon och skrev och jag satt brevid och sade att hon var duktig. Vi avslutade kvällen med att leka doktor. Hon var doktor och jag var sjuk. Det är bekvämt att vara patient, man behöver bara ligga ned i sängen och jämra sig lite så kommer doktorn med 30 meter toapapper till bandage och en lindrande hand på pannan.

Nu är lägenheten så gott som städad. Imorgon åker dottern till sin pappa medan jag förbereder mig för fest.

Jaja, jag förlorade veckovägningen. Mikke gick ned 2,2 och jag 0,7. Jag tycker hans kilon är fega. De vågar bara lämna skeppet i par, mina har så pass mycket stake att de kan gå själv.

Jag leder dock fortfarande i och med att jag gått ned procentuellt mer av min vikt. Mikkes soppdiet börjar lida mot sitt slut då han bestämt sig för att endast köra 1,5 vecka till. Oroligt har han frågat hur länge jag tänkt köra och när han nu börjat inse att jag fortsätter, så hotar han att ta till metoder som skulle få Guantánamo att blekna i jämförelse. Men jag är tuff och jag är hård och kommer inte att vika mig. När nyårsafton kommer ska han få sjunga "Rara söta Anna" i äkta Ronny och Ragge-stuk. Jeansen blir inga problem att fixa, de hänger redan på hans avmagrade kropp.

På samma sätt som jag förändrar både mitt hem och mitt yttre så kommer även jobbet att ändras. Idag var jag på anställningsintervju för en annan tjänst på min avdelning. 20 minuter efter intervjuns slut fick jag besked om att jag fått jobbet och ska inom snar framtid ägna mig åt servrar och system istället för användare och klienter.

Det var med skräckblandad förtjusning som jag tog emot beskedet. Jag ville så gärna ha jobbet men funderade över vad jag givit mig in på. Min lille jävul som bor inom mig lade sig på botten av min mage och med benen sparkande i luften så kiknade hon av skratt – Och hur ska DU klara av ett SÅDANT jobb? frustade hon mellan attackerna för min lilla jävul påstår att jag bara är ett skämt. Men hon är så mycket mindre än förr och jag kunde strypa henne mellan tummen och pekfingret och hon sparkade och viftade med armarna men det hjälpte inte. Den lilla jävulen skulle dö

Och det gjorde hon.

Eftersom jag är ekonom i grunden (men inte i praktiken) så vet jag att ju fler gånger man använder en sak desto billigare blir den/gång. Hittills har min soffa kostat mig ca 3500 kr per sittning så egentligen borde jag sitta med andakt, men sitter inte alls.

För hur ska jag hinna använda min nyinköpta soffgrupp när när Ewa kommer förbi och pratar medan jag lagar middag till dottern men glömmer äta soppa själv. När jag kommer på att Mikkes byrå behöver målas om för att den är gräslig. När jag vänligt hjälper honom med detta och han tålmodigt målar tillsammans med mig och tackar för sådant han inte bett om. När jag passar på att prata bort en stund över en kopp kaffe utan mjölk, men med soppan som smakar gott men signalerar kväljningar. Fortfarande.

När Cissan kommer och tittar på min nya lägenhet och surrar bort ytterligare en stund och när telefonen ringer och jag ber att få ringa upp.

Och när lugnet lägrar sig över mitt nya hem så väntar dotterns aktiviteter inför morgondagen och mitt "måste-göra" inför festen. Ikväll stod klädvård på schemat för jag hade varken packat upp helgens resväska eller strukit tvätten som varit ren sedan länge.

Nu väntar dagens sista uppgift, att knyta ihop dagen genom bloggen. Att sammanfatta livet så att jag slipper somna med osorterade tankar spretande runt kudden.

Den som trodde detta var ett klagoinlägg har helt missuppfattat dessa rader. Jag klagar inte. Jag njuter. Av varenda sekund.

Vi blir drygt 20 stycken på festen. Jag måste prata med grannarna för även om vi aldrig går bärsärkargång på våra fester så låter 20 människor en hel del. Speciellt när de är glada. Och det är vi.

I dag fick jag ett samtal. Mitt under ett jobb ringde telefonen. Mobilnumret hade inget namn men siffrorna på displayen var så bekanta. Jag hade inte möjlighet att ta samtalet men under återstoden av jobbet letade mitt huvud efter den rätta koden till siffrorna som hade dykt upp från ingenstans.

När jag kom tillbaka till mitt kontor slog jag upp telefonnumret och alla bitar föll på plats. Det var ett nummer jag ringt förr, ett nummer jag haft i min telefonbok men som blivit bortglömd efter många år. Numret tillhörde en väninna jag haft under studietiden i Umeå under mina glada ungdomsår.

Vi var två ordningssamma och ganska tystlåtna flickor som då och då bröt ut i fullständig galenskap. Vi fann varandra och under en kort men intensiv period delade vi allt. Våra värderingar var desamma, våra upplevelser av olika händelser liknade varandra och den ena kunde avsluta den andres tanke utan att säga ett ord. Sedan flyttade jag tillbaka till Skellefteå och kontakten blev sporadisk men lika äkta varje gång.

Nu var det fyra år sedan vi hörde av varandra och jag ringde omedelbart upp.
- Hej, svarade min vän och fortsatte:
- Vi ska upp till Skellefteå och köpa ett verktyg till min sambos firma. Är du hemma?
- Jamenvisst, jamen JA, jag är hemma! svarade jag lyckligt och fick svaret
- Bra, då ses vi om cirka 2,5 timme.

När jag åkte hem funderade jag över det kommande besöket. Så mycket har hänt och tiden kan sätta så djupa spår i en människa. Upplevelser och erfarenheter formar oss till nya individer och jag tänkte på den flicka jag var då och den jag är idag.  Den mjuka snälla flickan som trodde alla om gott ter sig så främmande idag. När jag i duggregnet på väg hem jämförde dåtid med nutid så fick jag en bitter smak av kyla i min mun. Jag har blivit hårdare. Årens stormbyar har vindpinat mitt ansikte och jag funderade över om det fanns någonting att prata om. Om mitt forna jag över huvud taget existerade och vilken riktining min vän tagit i livet.

Men så dök hon upp på min trappa och hon hade blivit mamma. Håret var kortare men ögonen precis desamma. Med sin lilla bäbis brevid sig och min stora dotter springande runt lägenheten så satt vi vid varsin sida av bordet och försökte hitta tillbaka genom åren och fram till den tid då vi blivit vänner. Två människor i två helt olika perioder av sitt liv. Hon med småbarnsmammans familjeliv och jag mitt i singellivet med en stor dotter. Två människor, så olika. Men ändå så lika.

För det var inte svårt. Hon berättade om sitt liv som skiljde sig så markant från mitt, och jag förstod. Och jag talade om mitt liv som är så främmande för henne men så lätt att sätta sig in i. 

Och det är så konstigt när man träffar sådana människor. Vänner man hade för en kort sekund, som inte har delat sin historia, som har helt olika bakgrund, uppväxt och erfarenheter. Men som på något sätt ändå har samma genetiska uppbyggnad trots att det inte finns något släktskap. Vänner man kan dela allt med och sedan lämna under flera år, bara för att ta vid där man slutade nästa gång man träffas.

Timmarna flög förbi och när hon gick hade vi hunnit gå igenom det mesta, men hade kunnat prata mycket längre. Hon var sig lik, precis som jag minns henne. Och jag var mig lik, det märkte jag när jag speglade mig i hennes ord som påminnde så mycket om förr, men som hade kryddats med förmågan att hantera sina värderingar med större försiktighet och urskiljning.

I Januari fyllde min pappa 60 åt. Eftersom har redan har allt och möjlighet att köpa det han behöver så bestämde sig familjen att ge honom uppleveleser istället för prylar. En weekend i Piteå tillsammans med oss måste ju vara den bästa upplevelsen av alla tänkte vi i vår egen förträfflighet och bokade in resan i början av Maj. När Maj kom fick systersonen ont i öronen och feber vilket gjorde att resan sköts upp ungefär 7 evigheteter (enliget dottern).

Igår hade sju evigheter gått och familjerna packade in sig i bilarna för att åka stenkastet upp till metropolen Piteå. Till dotterns förtjusning ägnades dagen på äventyrsbadet. Vi åkte i rutchkanorna så att vattnet stänkte, systersonen premiärbadade i inomhusbad och tyckte det var konstigt men roligt. Mormor vägrade åka vattenrutchbana men vi lurade upp mellansyster i den långa banan som cirklar runt badet. Med ett avgrundsvrål som ekade i det stora gröna plastcylindret åkte hon iväg med två systrar som kiknade av skratt.

Men den som skrattar bäst skrattar sist. Mellansyster lyckades få bättre tid än mig och var mycket nöjd med sin insats. Som en frustrerad furie frustade jag ut mina förklaringar och när jag kallade henne feg lyckades jag utöka hennes "engångsinsats" till några fler vändor upp för trapporna. Det hjälpte inte. Precis när jag börjde misstänka att min kropp är felkonstruerad för vattenrutchbanor så fick jag några tips av svågern som gjorde att jag förbättrade min tid. Då var det dock för sent men nästa gång ska jag spöa vem det än blir som följer med mig upp.

Morfar som innehar rekordet på 11,09 hade det som argument för att inte åka. Han hävdade att han inte ville ge oss för stor konkurans. Därför badade han med barnbarnen och höll mormor sällskap i bubbelpoolen. Mitt "mission in life" är nu att ta mig under denna tid vilket blir en utmaning i och med att jag aldrig tagit mig under 13 sekunder ännu.

Lunchen intog halva familjen på grillen brevid badet. Jag dreglade över dotterns hamburgare men mostod varje pommes som riktades mot mig. En timme senare satt andra halvan av familjen, det vill säga tre systrar, i damernas omklädningrum med varsin flaska kulinarisk cambridgesoppa. Mellansyster halsade soppan på tre sekunder och jag var sist kvar med min vattenflaska i ena handen och sopphelvetet i den andra.
- Vänta bara till ikväll, tänkte jag. Då ska jag äta ikapp allt och lite till.

Dottern älskar hotell. När vi badat klart spatserade hon glatt genom havsbadets porr-röda korridorer och letade vårt hotellrum. Alla som inte har pojkvänner fick bo tillsammans, dvs jag, dottern och minsta lillasyster. Det tyckte vi var bra för dottern säger att killar är läskiga och jag är beredd att hålla med. Ibland. Dessutom får man sova längre när man är singel för vi är alltid sist ned till frukosten och och det måste finnas ett samband.

Lillasyster fixade dotterns hår, spillde ut en doolies och mannekängade med hela garderoben som hon hade packat ned. Sedan fixade drinkar till familjen men styrkan var av helt annan karaktär än när hon jobbar som bartender på våra fester. Men goda var de. Och snygga.

När middagen serverades hade jag behövd hakklapp av den saliv som avsöndrades av tanken att jag efter 8 dagar skulle få tugga mat. Med mödosam självbehärskning tog jag bara lite av det godaste med tanke på att fylla på ifall jag orkade. En hotellbuffé efter 8 dagars soppar är bättre än sex. Jag lovar, jag har provat bägge. Det jag hade tänkt mig bli en långkörare i flera olika varianter blev dock bara ett 4-sekundersligg för efter att ha ätit 3 fjärdedelar av min minimala tallrik så var jag proppmätt. Jag gjorde ett försök till efterspel med kladdkakan som serverades till efterrätt men lämnade halva för att inte dö. Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv lämnat kladdkaka med grädde och var grymt besviken på mig själv.

Lyckligtvis så höll showen framfört av Wallmans mitt humör uppe. De sjöng och dansade och dottern tittade med lysande ögon på de glittriga flickorna och killarna. Hon klappade entusiastiskt i händerna och när vi gick upp för att hämta hennes tuggummi så sade hon: – Åh, mamma jag är så full av sång! Sedan dansade hon ut i korridorerna och sjöng – Jag ska oa hela natten..

Systersonen var dock inte så imponerad. Man kan varken klämma eller känna på en show och dessutom måste man ha fåniga hörselkåpor på sig. Till slut gav han upp och hans föräldrar turades om att vakta honom i hotellfoajen medan de tittade med drömmande blickar på min dotter som inte behövde hörselkåpor eller vagn. Bara tuggummi och en alkoholfri drink i baren.

Pappa fick en födelsedagsdrink efter middagen men den var för söt så den drack flickorna upp. Sedan tittade han mistänksamt på killen som sprang omkring med en mikrofon och trakasserade jubilarer av olika slag. Han klarade sig dock och suckade lättat ut och kunde återgå till sin trevliga födelsedagspresent.

När showen var slut tog dansen vid. Det var styrdans men dottern ville dansa och eftersom man inte kan göra bort sig i Piteå så dansade vi disco till "gråt inga tårar"-musik. Förmodligen såg det förjäkligt ut för musiken byttes ut till Nannes "håll om mig" och dottern kunde texten och sjöng och dansade som en riktig discodrottning.

Sedan tog energin slut och tre trötta flickor gick upp till sitt hotellrum. Dottern duchade ut allt spray och lade sig i sängen.  Vi satt brevid henne och hon och pratade om hur killar är och om när vi åkte pulka mitt i natten. Sedan fnittrade hon och försökte hålla ögonen uppe och sade att – Jag kommer aaaaldrig att kunna somna.

Sedan sov hon.

Idag har jag och dottern badat ytterligare några timmar innan vi åkte hem. Summan av helgen är att den blev lyckad. Att pappa var nöjd och vi har haft roligt. Att alla har trivts och skrattat och att jag önskar att mamma snart fyller 60 så att vi får göra något sånt här igen.

Nästa helg ska tre systrar återigen träffas, men i helt andra sammanhang.

Då ska vi supa in min lägenhet tillsammans med svåger, vänner och ytligt bekanta.

Då ska syster blanda starkare drinkar och jag undrar om pappa kommer förbi för att dricka den omtalade tequilan.

Kommer ni ihåg det här? Prövningen jag går igenom som jag skriver så luddigt om. Jag är tyst om det av flera anldeningar, men mest på grund av att jag vägrar låta det vara en del av mitt liv. Jag förtränger det så gott jag kan, stoppar huvudet i sanden så att jag inte ska drukna i havet. Men det finns där som ett svart moln långt bort i horisonten och varje dag tittar jag upp för att se om molnen kommit närmare.

Varje dag öppnar jag hem-mailen och håller andan. Oftast är det bara reklam och jag kan andas ut och låta livet ha sin gång ytterligare ett tag. Ibland ligger det ett mail i inkorgen från en avsändare som i sig inte alls är otrevlig, men kommer med så otrevliga bud.

Idag kom ett sådant mail. Precis när dottern höll på att prova de nya glitterskorna jag köpte till henne idag så såg jag avsändaren och världen försvann runt omkring mig. Dotterns röst dog ut och endast mitt hjärtslag hördes. Jag förbannade återigen Adobe Reader som ska ta sådan evinnerlig tid att öppna filer och rädslan gjorde att händerna skakade och pilen åkte runt åt alla håll.

Det stod egentligen ingenting av värde i brevet. Bara ytterligare gallimatias och krav på ett svar från mig. Jag vet fortfarande inte när dagen blir av men i och med brevet blev den helt plötsligt så verklig. Hjärtklappningen förlamade mig för en lång stund och jag blir varje gång lika förvånad över min egen reaktion.

Resten av kvällen har jag gått omkring i den dimma som alltid omsluter mig efter dessa brev. Det handlar inte om orden i brevet utan om långvarig nötning av mitt psyke. Jag har fått så många mail de sista åren. Så många brev i min brevlåda som gjort att världen stannat upp och vibrerat medan mina händer darrande försökt öppna breven.

Jag försöker tänka framåt, försöker ta mig tillbaka till det liv jag faktisk lever så att allt blir bra igen. Försöker tänka på resan till Piteå imorgon. På festen nästa helg, på allt utom breven som ibland dyker upp i min mailbox, och vad de står för.

Men det är svårt.

Jag hade tänkt skriva om någonting annat än mat och viktminskning ikväll. Hade tänkt variera mig.

Men jag kommer inte på något.

För det enda jag har tänkt på ikväll är mat. Och fika. Till och med dotterns och tjohalians småplättar såg frestande ut vilket är märkligt för jag är inte särskilt förtjust i småplättar. (Till skillnad från dottern)

Men de luktade himmelsk goda när jag serverade dem och med snålvattnet rinnande runt munnen satte jag mig vid datorn för att tänka på något annat. Den första sida jag öppnade var norran, och läste detta.

Jag har aldrig någonsin varit sugen på en Calskrove. Det låter äckligt med pommes och hamburgare inbakad i en pizza och jag har aldrig ens övervägt att köpa Skellefteås mest omtalade pizza. Men ikväll tyckte jag att just denna variant lät som en gåva från himlen.

Jag drack lite vatten och tänkte att det snart går över men ingenting har hänt. Jag är inte hungrig men vill äta. Jag är vansinnigt leds på söta milkshakes och en sak är säker. Oboy är inte det första jag kommer att stoppa i mig den dagen jag slutar med sopporna. Jag är less på chokladdryck.

Den egentliga orsaken till min lilla svacka är vetskapen om att de kommande veckorna kommer att innebära mindre viktminskning. Det är lätt att vara motiverad när man går ned 5 kg på en vecka. Men det händer bara första veckan, nu ska jag istället tvinga i min sopporna för kanske 2 kg/vecka. Jag är en otålig människa och gillar inte sopporna. Därför vill jag äta.

Men det gör jag inte utan jag drömmer om vad jag skulle stoppa i mig om jag fick. Och jag tänker på att denna viktminskning är för ett gott syfte, och att jag faktiskt mår bättre för aldrig har jag varit så pigg som under dessa dagar. Energin är dubblerad och dagarna går fort och lätt.

Det är under kvällarna som suget infinner sig. Tyvärr kan jag inte skylla på någon, jag har satt mig i den här situationen själv. Det är jag som ätit för mycket och det är jag som kom på den briljanta idén att sluta tugga och bara dricka.

Mikke skyller på mig, men vem ska jag skylla på? På honom naturligtvis, på nåt sätt är det hans fel. Det är jag säker på.

Men smala, det ska vi bli. Och vinna, det ska jag göra.

En sak är säker, svält lönar sig. Jag vann sååå jäkla mycket över Mikke i kvällens vägning. Och det klart, hur lätt är det att slå de 4,8 kg jag gått ned den senaste veckan. Mikkes dryga 3 kg hjälpte inte och nu ligger jag 0,9 kilo före honom.

Jag väntar dock med bävan på min väns inlägg där min vinst blir slagen till marken likt en fura på ett blivande kalhygge. Ingen kan såga en vinst som honom men ingen kan hålla garden uppe så som jag.

Så Mikke min Mikke:
Sågar du min vinst så lovar jag att hemsöka ditt hem. Likt Lisbeth Salanders sätt att tämja män som dräper hennes heder, men med helt andra torteringsmetoder än min hjältinna i boken, så ska jag smyga in mitt i natten. Med en smörgåstårta i ena handen och en sopkorg i den andra ska jag sked för sked kasta hela tårtan medan du tvingas titta på.

Jag antar att det där kallas olaga hot men anmäl mig du för det gör ingenting, jag är van. Och kallar du dig psykopat så tar jag även den utmaningen, jag kan också, dubbelt gånger dig

Idag fyller Maria år och det uppmärksammade vi ikväll med ett besök och dregglande runt ett fullproppat fikabord. Det finns bara en sak som kan få en att uthärda ett kalasbord av Johan och Marias dignitet. Det är vetskapen av att Mikke led mest. Förmodligen har de vattenskada i köket efter hans dreglande, trots det var ingen sen att tråka honom. Speciellt när vår gode väns akilleshäl togs fram, nämligen smörgåstårtan.
- Jag tror aaaaaldrig jag har ätit så god smörgåstårta
- Åhhh, jag måste ta mer, titta så stora tuggor jag kan ta.
- Ska du inte ha? En liiiiten bit?
Sedan åmade de sig likt värsta porrskådisarna och Mikke dreglade och led.

Titta själv:

Ikväll väntar vägning vilket inte kommer att göra honom gladare. Jag kommer att spöa skiten av honom men gå INTE på tramset om att han skulle ge bort en vinst som gåva till mig. Mikke är oftast generös men han ger aldrig någonsin bort en vinst. Kom ihåg det, aldrig.

Min dotters katt vet inte hur nära döden hon var igår. Jag hade allvarliga funderingar att ändra dagens kastreringstid till en avlivning. Hon klarade sig den här gången. Detta berodde inte på min kärlek till katten (även om jag självklart tycker om henne) utan på kärleken till mitt barn.

Jag vill verkligen inte se min dotter gå igenom den sorg det skulle innebära att hennes katt försvann. Därför tog jag kostnaden det innebar att kastrera katten och håller nu tummarna för att problemen ska försvinna. Hon är nämligen väldigt fin.. och just nu, väldigt trött.

Bakfylla a´la kisse

Jag följde med min lillasyster idag för att titta på en lägenhet som hon är intresserad av. Den ligger på bekvämt avstånd från hennes gamla hem. Dörr i dörr. Anledningen till den långa flytten är att hon fått smak på det här med sovrum och börjat fundera i banorna att byta sin etta mot en tvåa.

Lägenheten var trevlig men det var inte mäklaren. När vi kom in fanns en handfull spekulanter där. Alla var över 60, några över 100. Minst. Den lille mäklargubben sprang engagerat runt fötterna på de gamla tanterna och farbröderna  men dissade oss totalt. När vi gått runt i lägenheten ett tag utan en tillstymmelse till de papper de andra spekulanterna fått så började jag bli sur. Sedan blev jag ännu surare när gubbjä*eln undvek ögonkontakt med oss och när han sprang ifrån oss en 73:e gång så rann bägaren över och jag frågade:
- Du, de där papperen? Finns det någon åldersgräns för att få tillgång till dem?

Mäklaren blev ännu mer stressad och på sina minimala ben sprang han till köksbordet för att hämta papper åt oss medan han försäkrade att det inte alls fanns någon åldersgräns. Sedan försökte han springa ifrån oss igen men blev avbruten mitt i ett steg av en något upprörd storasyster.
- Och så vill vi skriva upp oss på listan!!
- Jamenvisst får ni det kvittrade han medan han flackade med blicken och kastade längtansfulla ögonkast mot de uråldriga relikerna som förmodligen betraktades som mer köpstarka spekulanter.
- Telefonnummer? frågade han och tittade på min syster. Det börjar på 070 eller hur?
Lillasyster nickade och rabblade upp sitt nummer och gubben sade att JA, du får vara med i budgivningen..

När vi gick därifrån så kokade jag för vadå "Ja, du får vara med i budgivningen"? Hade han tänkt att vi skulle ställa oss på knä och tacka honom för att min syster FÅR vara med? Trots att hon är under 95 år gammal? Och vadå 070? Har ingen ungdom vanligt hemnummer? Nämen dra alla över en kam bara, stoppa alla spekulanter i olika fack och värdera deras ekonomiska tillgångar efter ålder, kön, klädstil. Behandla dem sedan efter den rangordning de råkat hamna i på grund av dina fördomar.

Hade jag 500 000 så skulle jag skänka dem till min syster med ett enda krav. Gå upp till den inskränkte mäklaren och lägg upp dem på bordet tillsammans med lånet du tar på banken. Säg sedan
- Räcker inte det här så har jag mer.

Jag skulle vilja se hans min. Jag hoppas att hon får lägenheten, inte bara för att den var fin utan på grund av att man inte behandlar unga vuxna som om de försöket köpa en lägenhet för veckopengen.

Hon är vuxen, har fast jobb och bra ekonomi. Dessutom orkar hon gå i trapporna som leder till lägenheten vilket kan vara en fördel.

Nåja, lägenheten var fin och jag håller alla tummar

Det har gått bra hela dagen, sopporna har slunkit ned och yrsel och huvudvärk är ett minne blott till skillnad från min vapendragare och motståndare. Han stapplade in här under kvällen och sluddrade med matt stämma – Jag mår bra, inga problem, det här går så bra för jag är starkare än somliga tror.. (se Moowgli framför er efter att han fått en smäll av Baloo.. så har ni en bild av Mikke). Resten av kvällen har han klagat och gnällt, som väntat är den gode Mikke inte så kaxig längre. ;-)

Sedan åkte vi och hämtade en valp som Mikke ska ta hand om under en vecka men före det insåg jag att dotterns katt kissat i hallen. Igen. Hon började med det under löpen men nu är löpen över och hon fortsätter. Eftersom hon hade dess ofog för sig även i gamla lägenheten så börjar jag fundera. Imorgon ska hon kastreras, men kommer hon att sluta kissa? Har kissandet blivit en vana? Finns det över huvud taget några chanser? Jag är livrädd att hon ska kissa i våra möbler, jag tål inte den sötäckliga lukten av ammoniak och vore det min katt skulle jag ta bort henne. Jag vet, jag är hemsk.

Men nu är det dotterns katt och de är väldigt tajta ihop. Katten sover runt dotterns huvud och följer henne var hon än går. Hon tröstar dottern när hon är ledsen och lyssnar "uppmärksamt" när dottern beklagar sig över vilken knäpp mamma hon har. Mitt barn är världens största djurälskare och när vi förra helgen besökte Uppsala så tände hon ett ljus i domkyrkan till minne av hamstern som dog för snart ett år sedan

Det var en hamster.. som hon knappt lekte med. Ni kan ju bara ana hur det kommer att låta om katten försvinner.

Men jag vägrar ha ett djur som kissar inne. Det fungerar inte och frågan är om det blir bättre av kastrering eller om det är för sent. Någon som har några erfarenheter?

Och det är sådana här gånger jag vill äta. Jag vill bre en limpmacka med kaviar (Men INTE banankaviar). Jag vill koka varm choklad och fika fika FIKA.

Det vill jag göra, istället ska jag äta upp den sista halvan av soppan, dricka vatten och fundera över hur det ska gå med katten. Vad jag ska göra och hur jag ska göra och VARFÖR inte katthelvetet kan kissa i sin låda istället för precis utanför.