Veckan har precis börjat och snart är den slut. Vardagen rusar på i faslig takt och helgerna likaså. Dottern har haft utflykt idag, en utflykt som snabbt avbröts efter att ett av barnen hade trampat i ett jordgetingbo. 5 stungna barn fördes till vårdcentralen och de övriga fördes chockskadade till skolgården där utflykten fortsatte i trygghet från getingar och andra farliga djur i skogen.

De stungna barnen klarade sig bra, de fick en salva men behövde ingen spruta. Det berättade dottern för mig när jag kom hem. Orden forsade ur hennes mun och alla hennes tankar och funderingar överöste mig innan jag ens hade hunnit ta av mig jackan.

Hon berättade om vad hon hade tänkt när alla skrek, att hon trodde det var en orm, eller elden. Hon funderade över jordgetingarna och varför de stack flera barn och inte bara han som råkat placera foten i deras hem.
- Visst är det orättvist mamma? De andra barnen kunde ju inte rå för det. Inte han heller, han visste ju inte att de hade sitt bo där, hur skulle han veta det? Mamma?

Och jag förklarade att jordgetingarna inte visste vem som förstört deras bo och att de försvarade sig. Att jag också skulle försöka bitas om någon trampade in foten i vår lägenhet.
- Skulle du det mamma? Men det skulle ju vara en jätte, skulle du bitas hårt?
- Jättehårt svarade jag och dottern log och höll med om min teori.

- Jag blev inte biten men det var jordgetingar överallt. Men de bet inte mig för jag var inte där. Nära deras bo. Jag var längre bort, de måste ha förstått det. Att jag inte hade förstört deras bo.

Jag höll med och tänkte att dagens utflykt måste ha varit en syn. Tänk er flera hundra jordgetingar och 30 panikslagna lågstadieelever. Vilket vardagsdrama.

När hon lade sig ropade hon på mig och sade:
- Mamma, det spelar nog ingen roll att du bits jättehårt om en jätte kommer. Det känns nog inte för jätten för han är så stor och du har så små tänder.
Hon funderade lite och avslutade nöjt..
- Tur att det inte finns jättar… och att vi inte är jordgetingar..