Anna & livet

Olika källor säger att andra eller tredje dagen ska vara värst. För mig har första dagen varit soppornas lågvattenmärke. Hittills i alla fall. Redan igår kändes det bättre, det värsta då var Lördagens frosserier bland vänner och familj. Mikke åt thai-mat, mamma och pappa lagade god fläskfilé och hos Ewa och Putte doftade det himmelsk av grillat kött. Jag höll mig till mina soppor men yrseln försvann och huvudvärken var på eftermiddagen ett minne blott.

Idag vaknade jag upp till en ny dag. Ewa kom förbi och jag drack soppan med en liter vatten som nedsköljare medan Ewa berättade om livet på jobbet denna regnig höstdag. Nu har hon lämnat mig för att jobba vidare och jag ska börja städa min lägenhet.

Jag är full av energi och jag inser att något typ överlevnadsedorfin har pumpats ut i min kropp för att hindra självmord eller andra självdestruktiva företeelser. Jag är pigg, glad och strålande lycklig. Vågens kilon minskar för varje dag och jag längtar inte längre efter en macka eller annan mat.

Och med tanke på att Mikke har tråkat mig hela helgen så finns det en sak som gör mig ännu gladare. Nu jäklar ska han få lida för sin ondskefulla frossande i mat under helgen. Jag ska stå brevid och hoppa jämfota medan han famlar i hungerns mörker. Konsulenten tyckte det var såå bra att vi kunde peppa varandra. Jag tror aldrig hon förstod vårt sätt att sporra varandra. Då skulle hon aldrig ha varit så entusiastik över vårt beslut att gå igenom detta tillsammans.

Men för oss funkar det och alla sätt är bra utom de dåliga.

Dag två av svält är snart till ända. Jag vaknade imorse av en huvudvärk som var värre än den värsta bakfyllan jag varit med om. Jag drog mig upp ur sängen och famlade efter huvudvärkstabletterna i skåpen och fyllde en flaska med vatten. Sedan låg jag i sängen och kved medan jag drack vattnet och lät tabletterna göra sitt jobb.

Resten av dagen har jag inte haft tid att känna efter. Jag och Mikke körde till min mamma och pappa för grovrengöring av våra bilar. Ingen av bilarna var rena, men smutsigast var Mikkes. Min pappa som är väldigt noga med sina bilar höll på att få ett sammanbrott när han insåg att min bil inte hade fått saltet borttvättat från förra vintern, samt att Mikkes bil egentligen var vit och inte grå. Lyckligtvis har min käre far blivit stark genom årens hårda bilprövningar och gjorde sitt bästa för att hjälpa till att få bilarna i ett för honom godkännt skick.

Mikke jobbade på så svetten lackade. Det smutsiga bilarna tog tid att få ordning på och han hade en tid att passa. När Thai-mat lockar går det undan och han polerade i flygande fläng. Sedan tackade han för hjälpen och körde iväg med en rivstart. En minut senare pep det från gräsmattan där han hade lagt telefonen men glömt den, vilket gjorde att jag också åkte i ett flygande fläng för att köra ifatt honom. Jag hann ikapp honom vid mackarna, lämnade telefonen och insåg att jag hade glömt min jacka hos mina föräldrar. Lyckligtvis skulle jag tillbaka då jag hade glömt att lämna ett tangentbord till dem. Jag väntar bara på dagen då någon glömmer sig själv..

Kvällen har jag tillbringat hos Ewa och Putte. Vi spelade kort och jag sopade mattan med dem. Visst förlorade jag ett och annat spel, men vann de flersta och åkte hem med plus på kontot. Putte vann inte en enda gång trots att han körde med fega trick så som att byta stol och sätta på sig en turväst. När man inte kan förlita sig på skicklighet så får man nöja sig med skrock. Turvästen hjälpte inte. Han loosade så det bara skrek om det och jag tror att tjejerna fått grepp om situationen igen.

Jag sitter här vid mitt tangentbord och vet inte vad jag ska skriva. Fingrarna slinter och jag har svårt att stava. Jag är yr och matt i hela kroppen och jag funderar över meningen med livet.

När man inte får äta inser man hur viktig maten är. Åtminstone för mig. Jag har ätit soppa hela dagen och är inte hungrig, men vill äta. En stor saftig köttbit med murkelsås och potatisgratäng. Rödvin till och gärna jordgubbspaj till efterrätt. Jag hatar soppor, vill äta mat men det kommer jag inte att göra för om Mikke har plockat fram en påse tjurskallighet från skafferiet så har jag dragit fram en hel säck.

Sopporna i sig är ganska goda. Tyvärr har min hjärna inte uppfattat smaken utan förutsättter att drycken är äcklig och bör smaka illa. Den är ju nyttig så vad kan man vänta sig? Min hjärna låter sig inte luras av chokladsmak och jordgubb. Drycken fastnar  i munnen och jag är rädd att kväljas när jag sväljer den. Ju längre jag väntar desto mer växer den i munnen och morgonens "frukost" var ingenting för känsliga personer.

Tyvärr är jag en av dem. De känsliga som kväljs av allt inklusive tanken att jag skulle kväljas av äcklig mat. Dessutom ska man dricka upp eländet inom tio minuter och att halsa något man tror är dåligt är inte att rekommendera. Tro mig, jag har provat. Kväljande har jag pressat i mig eländet tillsammans med 10 glas vatten och förbannat mig själv för att ha kommit på denna vansinniga idé.

Nu har jag dock kommit på ett knep. Jag delar upp maten så att jag slipper hälla i mig allt på samma gång. Förhoppningsvis ska även min hjärna så småningom fatta att drycken inte är dålig. Kanske.

Förutom allt detta känns det ganska bra. Jag behöver inte bekymra mig för mat, jag behöver inte diskutera med mig själv huruvida den där lilla mackan gör någon skillnad i det stora hela. Jag får inte äta någonting, punkt slut.

Det ska nog gå bra på något sätt. Nu måste jag dricka mer vatten och lägga mig i framstupa sidoläge en stund med lägenhetens tjockaste filt runt omkring mig.

Imorgon börjar allvaret. Jag och Mikke besökte idag Cambridgekonsulenten för invägning och information. Vi möttes av en superglad och positiv konsulent som berättade om kuren, hur den fungerade och vad man skulle tänka på. Sedan fick vi svara på frågor som varför man åt, hur mycket man åt och vad man helst stoppade i munnen. Enkla frågor, vi åt mycket av det mesta, helst i sällskap men även som tröst (det där sista gällde bara mig).

Jag hade förmanat min vän om att ta det lugnt under mötet vilket han till största delen gjorde. Konsulenten fick sig dock ett par glada skratt när han beskrev sitt kaffeintag samt förklarade sin största rädsla med denna kur.
- Jag är rädd att jag kommer att SVÄLTA IHJÄL…
Hon försäkrade att han inte behövde vara orolig och gick vidare med matvanorna.
- Har ni några allergier?
- JA, sade Mikke bestämt och fortsatte
- Jag är allergisk mot kokta grönsaker
Konsulenten tystnade för en stund och frågade sedan försiktigt..
- Jaha… får du utslag eller vad?
- Nej.. Jag KRÄKS! Jag åt det för mycket när jag var liten

Mikke 3 år slog till igen och konsulenten log och skrev lydigt "Kokta grönsaker" i rutan över allergier.

Sedan gick vi ut och bytte soppor för jag vägrar äta grönsakssoppa utan kommer att leva på shake i framtiden.
- Vad har du gett oss in på? frågade Mikke när vi gick genom parken och jag är beredd att hålla med.

Imorgon börjar jag. Då ska här ätas soppa och risken finns att ett och annat tjurigt blogginlägg kommer att publiceras.

De tre första dagarna är värst. Jäklar vad jag ska tjura

Driftstopp ikväll. Mitt i patchningen får jag ett mail. Skitkul tycker jag men jag antar att man ska ha en speciell läggning för att uppskatta humorn.
———————————————————————————————————————————

Bästa IT helpdesk!
Förra året uppgraderade jag från Flickvän 7.0 till Hustru 1.0. Så fort jag hade installerat programmet märkte jag att det började kräva att jag skulle installera Barn 1.1, 1.2 och 1.3. Det tog en massa tid och krävde en massa resurser. Det stod det inget om i programspecifikationen.

Dessutom installerade sig Hustru 1.0 i alla andra program och dyker upp så fort jag startar datorn – och övervakar alla mina aktiviteter. Gamla program som Pokerafton 10.3, Fyllefest 3.5 och Söndagsfotboll 5.0 fungerar inte längre.

När jag försöker starta dem får jag felmeddelandet: "Du har utfört en otillåten aktivitet. Stäng genast ner alla program som inte stöds av Hustru 1.0 !"

Det är omöjligt att hålla Hustru 1.0 i bakgrunden medan jag försöker köra några av mina favoritprogram. Jag har funderat på att återgå till Flickvän 7.0, men jag kan inte ens avinstallera Hustru 1.0.

Kan ni hjälpa mig? Tack på förhand !
/Frustrerad och förvirrad

SVAR FRÅN HOTLINE
Bästa Frustrerad och förvirrad !
Problemet du beskriver är mycket vanligt och många klagar över samma sak. Orsaken till problemet är ett grundläggande missförstånd. Hustru 1.0 är inte, som många män tror, ett nytto – och underhållningsprogram, utan ett operativsystem som är designat för att styra allt.

Att försöka gå tillbaka till Flickvän 7.0 när Hustru 1.0 är installerat är dömt att misslyckas. Några har försökt med att installera Flickvän 8.0 eller Hustru 2.0, men det har slutat med att de fått fler problem än vad de hade med Hustru 1.0.

Vi rekommenderar att du behåller Hustru 1.0 och försöker göra det bästa av situationen, samt att du eventuellt läser hela kapitel 6 i manualen "Vanliga programfel". Datorn kommer att fungera perfekt så länge du tar ansvar för alla systemfel, oavsett vem som har förorsakat dem. Det räcker med att du skriver: / FÖRLÅT, så återvänder styrsystemet till normaltillståndet.

Hustru 1.0 är ett storartat program som dock kräver ett visst mått av underhåll. Du kan försöka med att köpa tilläggsprogram för att öka funktionaliteten. Vi rekommenderar Blommor 2.1, Choklad 5.3 eller i extremfall mjukvarupaketet Päls 2000.

Vi avråder å det bestämdaste från att installera Älskarinna i kortkort 3.3 eftersom detta program inte stöds av Hustru 1.0 och kommer att resultera i att Hustru 1.0 avinstallerar sig själv och därmed avlägsnar 50% av systemresurserna. Älskarinna i kortkort 3.3 kräver själv stora systemresurser, som inte finns kvar efter det att Hustru 1.0 har avinstallerat sig själv.
Vänligen /Hotline

Onsdagen har nått sitt slut och snart är den här arbetsveckan över. Lunchen intogs tillsammans med Mikke i parken med ett soplock som bord och alkisarna som bakrundsmusik. Trots detta var lunchen väldigt trevlig och jag fick dessutom tillfälle att göda min vän inför kvällens vägning. Knepet var enkelt. Jag bjöd på mackan OM han tog en stor, ville han ha en liten så fick han betala själv. (Undrar vem det är som ska kalla sig psykopat..)

Mitt knep hjälpte dock inte hela vägen. Vid vägningen stod det klart att jag gått upp 1,6 kilo under veckan och Mikke har ökat 1,3. Detta måste jag dock vända till min fördel. Jag har ätit massor av god mat hos mina släktingar i Uppsala medan Mikke har varit hemma och ätit morötter… Det är i alla fall vad han har påstått men nu kröp det fram att en och annan godisbit har slunkit ned mellan grönsakerna.

Imorgon väntar invägning inför Cambridgekuren och jag har vädjat till min ständige motståndare och alierade att inte skämma ut oss allt för mycket. Ingen vet vad som slinker ur Mikke och jag vet inte om det är speciellt klokt att hävda "vi ska spöa varandra" som skäl till ett mer hälsosamt liv.

Dottern har haft ridning och för första gången provat att galoppera. Hon var jätteduktig men det visste ni väl redan. Hon är ju MIN dotter Hon var strålande lycklig när hon hoppade ned från hästen för galopp är något hon velat prova på länge.

Sedan åkte vi på Coop och handlade mat. Dottern hittade sminkhörnan och frågade om hon fick köpa kajal och mascara och sminka sig innan hon gick till skolan dagen därpå.
- Glöm det, svarade jag. Du är 7,5 år och mycket vackrare utan smink.
- Det säger du bara för att du är min mamma
- Nej det gör jag inte
- Heders?
(På heders får man inte ljuga)
- Heders
- Men jag vill ändå, mamma?
- Inte en chans, fråga igen om 6 år
- Meeen så sugit!!

Och jag fick lära mig skolans nya inneord.
Sugit – Dumt/inte bra/knäppt

För att lyckas med viktminskning menar alla proffs att man ska fundera i vilka situationer man äter för mycket. Jag vet inte om någon är omedveten om sina matvanor, jag är det inte. Jag äter i sällskap samt i situationer där det är synd om mig. Den ena har jag nästan eliminerat i och med att Mikke bara äter morötter nu för tiden. "Synd om mig"-syndromet händer ganska sällan, men idag var en sådan dag.

Det började med försovning och huvudvärk och fortsatte med en inkorg som iderligen plingade. Sedan fortsatte eländet med programvaruleverantörer som skällde på mig för den plattform (den datormiljö vi arbetar i) vi har. Några av användarna fortsatte på samma linje och jag ägnad hela förmiddagen till att försvara en plattform som inte jag har beslutat om, för människor som inte har någon aning om hur en datormiljö fungerar, vilka risker som finns och hur vi försöker förenkla för användaren.

Det är nämligen sällan en IT-avdelning försöker förstöra för sina användare. I vårt styrkort finns ingen punkt som heter "nu krånglar vi till det så mycket som möjligt". Tvärtom, vi jobbar dagligen med att förenkla, förbättra och underhålla organisationens system. Vi undersöker aktivt hur allt kan göras så bra som möjligt. Vissa saker kan tyckas krångligt och stelt, men lita på oss. Vi vet vad alternativet är och vi lovar att ni inte vill uppleva en miljö där ni får göra vad ni vill, men där vad som helst också kan hända. Vi vill inte förstöra, vi lovar.

Lyckligtvis är de flesta av våra användare glada och trevliga, men när en bunt människor ringer inom loppet av två timmar så blir det lite för mycket. Huvudvärken exploderade, det blev synd om mig och jag köpte skräpmat. Jag vet att handlingen inte var rationell, men det hjälpte inte. Det var faktiskt synd om mig. Sedan var jag dock redo för nya tag tog självmant tag i några fler åsiktstörstande användare där jag tålmodigt förklarade hur vår plattform fungerade. (Så inget dåligt samvete nu Maria, jag tog på mig uppdraget av egen vilja!)

På tal om viktnedgång så såg jag till min stora glädje att Mikke inte verkar dra ifrån under morgondagens vägning. Ikväll hade han gått upp men på något konstigt sätt lyckades han få även det till en vinst. Jag vet inte hur människan bär sig åt men han skulle kunna sälja positivt tänkande på lösvikt. Imorgon ska vi äta lunch på Subway men på Torsdag växlar vi igen och besöker konsulenten som ska sälja soppor till oss för horribelt mycket pengar (enligt min gode vän och motståndare).

Det här är det sjukaste vadet  jag varit med om och de eventuella häsloexperter som läser detta sätter förmodligen sitt gröna te i halsen. Sjukt eller inte, denna vadslagning kommer att resultera i att två smala människor firar in det nya året tillsammans med övriga vänner.

Jag har en hynda i mitt hus. Hon är svart, hårig och fyrbent och hon söker en man. Om hon inte hittar en man så går det bra med en enuck, men enucker vill sällan rumla runt i sänghalmen. Felix är en enuck och han förstår inte vad den löpande Smilla vill säga när hon lägger sig ned med baken i vädret. Så Smilla letar vidare och i brist på annat så kanske ett stolsben kan passa, eller en lampa eller vad f*n som helst. Smilla är desperat.

Och det är just den där desperationen som gör det så svårt för mig att känna någon medömkan för henne. Hennes stolthet är obefintlig och hon skulle göra precis vad som helst för att bli påsatt av någon, något, eller vad som helst. Hela hon skriker av lust och när hon ställer upp sig inför barnen så brister mitt tålamod och jag skriker åt henne att sluta för där går gränsen, även för katter.

Men Smilla slutar inte utan uppvaktar IP-telefonidosan intenstivt. Jag vet inte vad som gör denna dosa så attraktiv, kanske för att den blinkar. Jag har ingen aning för jag ser ingenting spännande med den grå dosan. Men Smilla tycker att blinkningarna är usexiga och hon gör allt för att få sin vilja igenom. Men misslyckas. Igen.

Så hon går vidare och jamar och gormar, hon klagar högljutt över hela lägenheten och jag hatar henne. Inte för att hon låter utan för att hon är så in i helvete övertydlig och desperat.

Värdighet? Har du hört talas om det?

Imorgon ska jag beställa tid för sterilisering. Jag MÅSTE komma ihåg att beställa tid för kastrering. Av katten alltså, om ni trodde något annat.

Natten är sen och nu är vi hemma. Dottern som hållit sig vaken hela flygresan somnade gott i Mikkes bil och fick ledas upp på vingliga ben. Precis som för ett år sedan sitter jag här med massor av osorterade reflektioner. Jag borde sova men har inte kommit mig till ro ännu. Det brukar ju hjälpa med att blogga så jag försöker med det. Pulsen är fortfarande hög efter en intensiv och fantastiskt rolig helg. Vi har hunnit göra så mycket, träffa så många och uppleva så många upplevelser. På ett sätt känns det som om vi varit borta i evigheter, samtidigt har helgen gått så fort.

Idag har dottern umgåtts med faster Rakel och bland annat varit i Uppsala domkyrka. Jag, Emma och den minste av mina kusinbarn har ägnat dagen i Barkaby. För två shopping-galna flickor var detta outletcentrum en förort till självaste himlen och vi avverkade butik efter butik med allt fler påsar i barnvagnen. Till slut rymdes knappt kusinbarnet och vi räknade glatt ut att vi tjänat massor av pengar. Jag köpte till exempel ett par Acne-jeans för 400 kronor där ordinarie pris var 1300. Enkel matematik visar att jag då tjänat 900 kronor. Pengar som jag därmed kunde spendera på andra fynd vilket gjorde att jag tjänade ännu mer pengar.

Till slut hamnade vi brevid en höstjacka från paradiset. Den var så snygg, så skön – och så dyr. Jag insåg att vi två kusiner som var med på färden egentligen inte är bra för varandra då ingen motvikt finns. Emma argumenterade vilt för köp av jackan och jag var väldigt nära att köpa den. Lycklig(tyvärr)tvis insåg jag min begränsning samt det faktum att hösten är ungefär två veckor lång här uppe, och avstod med sorg i hjärtat från den svindyra höstjackan.

Kvällen ägnades hos Magnus och Linda tillsammans med stora delar av släkten. Vi åt gott och hade disco till barnsånger på deras vardagsrumsgolv. När vi skulle åka var dottern blöt i svett, men lycklig över den trevliga helgen.

Jag var lika glad och insåg hur lyckligt lottad jag är med en stor släkt där alla kan umgås utan att några spänningar uppstår. Där kusinerna mer känns som syskon, där man kan vara precis som man är och dessutom se sig själv i varandra. Jag märker med ens var min disträa sida härstammar ifrån. Under helgen har Emma tappat bort en tröja och flera andra saker (jag kommer bara inte ihåg vilka saker det var) Rakel har återkommande gånger förväxlat Emmas namn med hennes dotter och Barbro har skrattat åt henne och precis därefter gjort samma sak. Magnus har snurrat runt i en rondell och iderligen glömt att använda blinkers. Jag har sett honom leta nycklarna flera gånger och Emma har berättat om gången då hon skulle lämna tillbaka en trasig telefon – men kom med soporna till affären och telefonen liggande i soprummet.

Och det är när jag ser sådant som jag förstår att min tankspridda personlighet inte kan förändras. Den sitter så långt ned i generna att jag inte kan eliminera den helt. Dessutom behövs det inte för Magnus ska bli krimmare och Emma är en fullt fungerande lärare och tvåbarnsmamma. Det måste betyda att det går att leva så här, även om det är svårt att tro ibland.

Så tack min kära släkt! Tack för att ni inte är så där torra och tråkiga som jag har hört att släktingar ska vara. Tack för att man får skratta tills man gråter och tack för att ni finns bakom min rygg precis som jag finns bakom er. Tack för den här helgen och för att ni gav min dotter en upplevelse att minnas länge. En helg som bara var gjord för henne. Efter den hektiska flyttsommaren vi hade så kunde inte denna resa ha kommit lägligare.

Tack!

Idag har jag och dottern besökt Naturhistoriska riksmuseét. Vi började med Cosmonova och togs där på en resa under vattenytan. Till korallreven och alla de mystiska djur som lever där. Dottern tyckte det var roligt förutom att hon fick huvudvärk av känslan att åka med under ytan. Vi tittade på alla fiskar och Vargålen som bara en mor kan älska (enligt kommentatorn) Detta tyckte dottern var ett konstigt uttryck och jag befann mig sittande mitt i salongen på Cosmonova och försöka förklara för en upprörd dotter att andra än mammor visst kan älska varelser av alla karaktärer och valörer, samt att mammor visst gick att lita på när de sade att barnen var söta. Hon är knivskarp i sina analyser och min enda räddning är att jag själv tänker likadant.

När föreställningen var slut fortsatte vi till utställningen. Vi tittade på dinosaurier och hur jordklotet var uppbyggt. Vi kollade på svenska djur och klappade på utterskinn. Sedan gick vi en sväng till souvernirbutiken och hittade roliga saker att köpa och när det var gjort var Daniel och Ellen färdig med sitt kalas och färden fortsatte vidare mot Stockholm.

Där hälsade vi på Jon och Sofia som flyttat till en jättefin lägenhet mitt i centrala stan. Det är som att gå in i en annan värld. De eleganta skåparna och stilrena hemmet mitt i city är så olikt mitt eget liv. Jag önskar att jag hade ägnat min ungdom till att leva som de under några år. Att bo mitt i en storstad och höra polisbilarnas sirener köra förbi. Att gå ut en kväll och ta en drink mitt i en pulserande storstad. Att ägna en Söndag på ett Café mitt i city. Jag önskar att jag hade gjort det istället för det liv jag valde. Jag önskar att mina ungdomsår kunde levas om, för då skulle jag förverkliga de där drömmarna som nu bara finns som en overklig tanke av att allt sådant där bara finns på TV. Eller att sådant liv är precis som på TV.

Nåja, gjort är gjort. Ungdomsåren är förbi och jag befinner mig mitt i föräldralivet. Ett liv jag inte skulle byta bort mot någonting annat i hela världen. Jag har skapat mig ett liv där jag bor och det livet trivs jag bra med. Stockholms innerstad är bara en vag dröm som jag inte vill förverkliga. Den skulle ha upplevts för länge sedan för var sak har sin tid och den tiden är förbi. Nu är det föräldratid i livet och då kunde jag inte bo bättre än där jag bor. Jag kunde inte ha det bättre än vad jag redan har. 

Efter en eftermiddag på Naturhistoriska museét (som jag återkommer till senare ikväll) samlades släktingarna runt middagsbordet. Emma, faster Barbro och faster Rakel skulle berätta om vad de ägnat eftermiddagen åt. I början var det svårt att förstå vad våra smått hysteriska släktingar ägnat dagen åt. Sedan visade det sig att de varit på utflykt med bil. Halv ett lämnade de huset för att handla. Barbro var hungrig redan när de lämnade huset men i och med att ingen annan nämnde något så följde hon med med löfte om att de skulle stanna någonstans och fika.

Det var där problemen började. För er som inte träffat faster Rakel är hon en viljestark och handlingskraftig kvinna med starka åsikter. Hon har ägnat livet åt att resa och göra karriär. Dessutom har hon tagit hand om oss syskonbarn och ingen kan hävda att vistelserna hos Rakel har inneburit vardag. Rakel har aldrig gått i andras fotspår. Hon har inte ägnat tid åt att stryka tvätt när det har funnits så mycket roligare saker att göra och vi har alltid haft hysteriskt roligt hos henne. Trots att tanke och handling hos min faster inte alltid är synkroniserade så har hon alltid argument för sina det hon gör. Hennes ibland något förvirrade själ och tidsoptimistiska inställning argumenteras effektivt bort med intensinva flöden av ord.

Idag skulle hon, en annan (hungrig) faster och en uttröttad mammig kusin åka och fika. Rakel styrde ratten med intensiva rörelser och pedalen stadigt nedtryckt. Allt gick bra till shon svängde in på en väg som ledde rakt genom en gård. På ena sidan stod ett hus, på den andra en bondgård och mitten fanns en gul rund skylt med en röd ram runtomkring.
- Vad betyder den där skylten frågade medpassagerarna, med en lite aning om att allt inte stod rätt till..
- Den betyder INGENTING, svarade Rakel glatt och intensivt samtidigt som hon körde vidare på den sladdriga grusvägen..
- Men någonting måste den ju betyda, sade passagerarna tveksamt..
- Ja… JA den betyder att man inte får köra här men det är så dumt för man måste köra här och ALLA kör här. Så jag kör här och det går så bra..

Sedan körde hon vidare på den grusiga förbjudna och smala vägen. När ett hungrigt och uttröttad trio kom fram till fiket visade det sig att det uuuuurmysiga stället stängde den 24 Juni för renovering. Vad är det man säger.. Det lönar sig aldrig att ta sig fram via brottets bana.

Trion svängde ut och fortsatte i ökad hastighet mot andra mysiga ställen. När farten var lika rejäl som faster Rakel intenisva körning. Plötsligt började bilen hoppa.
- Det är drivknutarna, sade Emma.. De är dåliga, Daniel har sagt det.
- Nej då!! Det DÄR är stötfångarna! Tro mig,jag vet. Jag skulle ALDRIG höra om det var drivknutarna men DET DÄR.. det är stötdämparna.. det hör ju vem som helst.

Drivknutar eller inte. Inget fik var öppet, i alla fall inget fik som hade mackor och efter att ha kört genom halva Uppland slutade färden med en macka ur kylen hos Emma.

Tänk er ett gigantiskt hus med våningar fulla av saker man får klämma, känna och prova på. Tänk er fyra våningar fulla av experiment och rum fulla av konstiga cyklar och konstiga mojänger som gör att man kan testa att vara austronaut. Stället finns och heter Tom Tits i Södertälje. Dit begav vi oss idag. 3 kusiner och våra barn i två bilar vars ledsagare Magnus gjorde allt för att förvirra Emma i den efterföljande bilen genom att bara använda blinkers var tredje gång (enligt Emma) Jag och andra sidan gjorde mitt bästa för att förvirra Magnus med hjälp av den något förvirrande kartan vi tagit med oss. För en stund var förvirringen total men vi härstammar från samma släkt och är van vid ett visst mått av mentalt kaos.

Tom tits var jätteroligt och verkligen något att rekommendera. 404 expermient fördelad på fyra våningar och en park, gjorde att barn och vuxna sprang mellan olika roligheter som yra höns. Dottern blåste stora såpbubblor och cyklade på konstiga cyklar. Hon hann knappt göra klart det ena innan hon var på väg till det andra.

Emma tyckte det var allra roligast med tunnan man kunde stoppa in huvudet i för att se hur högt man skrek. Hon påstod att jag lät som en smurf och skrattade så att tårarna rann. Jag har ingen aning om hur jag lät, bara att jag skrek högst av alla. När alla vuxna hade skrikit och skrattat klart försökte Emma få sin dotter att stoppa in huvudet. Hon stenvägrade med motiveringen:
- Jag vill inte stoppa in huvudet i den där soptunnan mamma.
Jag förstår henne.

Magnus uppskattade buffén mest. Det var han inte ensam om, buffén var fantastisk och inte ett dugg bra för eventuell viktnedgång. När vi var klar hade tre vuxna och 3 ätande barn använt 12 tallrikar.

På eftermiddagen åkte vi hem med hjärtat i halsgropen av rädsla att hamn i Fredagsköerna. Stockholm är inte som Kanalgatan i Skellefteå. I stockholm köar man på väg till och från jobbet. Lyckligtvis hann vi förbi den värsta rusningen och mina södersläktingar suckade lättat ut. Jag däremot tyckte vi köade jättemycket och insåg att Skellefteå befinner sig långt ifrån Stockholm. Emma ansåg att alla var tvungen att köra åtminstone en väg (som ursäkt för att slippa köra) och jag gjorde en ny upptäckt i kösystemet. Det är skitjobbigt att köra bakom en massa bilar. De tvärbromar och tvärgasar och hela färden är en resa med full koncentration. Och jag som trodde det var avkopplande att sitta i en bil och inte ta sig någonstans. Så fel man kan ha.

Kvällen har vi ägnat hos Rakel. En god middag med släkten och alla barn som nu kommit till. Vi är mellangenerationen nu. Vi har egna barn att ta hand om precis som våra föräldrar tog hand om oss under släktmiddagarna i farmor och farfars kök. Nu är det vår tur att stå mitt i livet med småbarn, blöjbyten och ihållande frågor från barnen. Jag har däremot gjort bort blöjbytena och kunde avslappnat bistå småbarnsföräldrarna med en famn och en nedkräkt kofta.

Nu är det natt. Imorgon väntar ännu en dag i upplevelsernas tecken. Mer om det imorgon,

Gissa hur kul det här var? Jag hade kunnat snurra hur länge som helst.

Emma roar sig med att springa runt på plattor som gjorde att fontänen sprutade vatten. Emma är lättroad ibland

Efter att ha blivit upplockad av Magnus på Arlanda är vi framme i Uppsala och Emma & Daniels superfina hus. Dottern ropade förtjust när hon upptäckte att de både hade ismaskin och bubbelbadkar. Lyckligtvis fanns en dator i gästrummet vilket gör att jag kan fortsätta mitt bloggande. Jag vet inte vad det är som drar, varför jag är så beroende. Men det är så skönt att sätta ord på dagen och det är otroligt roligt att gå tillbaka och läsa. Dessutom har jag hört att vissa inte kan leva utan dessa krumelurer och jag vill inte bli skyldig till annans död eller lidande.

Åter till resan. Jag vet inte vem jag bråds på. Inte är det mamma i alla fall. Hon skulle aldrig ta fel på flygtider eller tappa bort legitimation när den behövs som bäst. Sådant råkar alltid jag ut för. Ikväll var det min oförmåga att läsa skriven text som fick mig och dottern att tillbringa en timme extra på flygplatsen. 19.30 trodde jag flyget skulle gå, men när vi kom dit var det nästan tomt och efter ett tag gick det upp för mig. Flyget går inte förän om 1,5 timme.

Lyckligvis hade jag sett fel åt "rätt" håll och efter lite väntan satt vi på planet. Dottern som pratat om flygplansolyckan i Thailand på skolan förhörde sig oupphörligen om hur säkert det var att flyga flygplan, varför vingarna gjorde som de gjorde under uppstarten och om det verkligen skulle se ut så där på propellern. Jag hoppas att ingen flygrädd människa satt intill oss för dottern gick igenom varje skräckscenario och krävde en förklaring av mig.
- Visst dog alla när planet störtade i Thailand?
- Nej, inte alla
- Men de flesta?
- Nej, inte det heller. Många överlevde.

Efter en stunds tystnad fortsatte hon:
- Men det är synd om de som har dött när plan har störtat
- Jo..
- Ja.. de är döda och under marken nu. Begravda liksom…

Som sagt, hoppas att alla runtomkring oss inte hade några problem med flygskräck.

Sedan fick hon två leksaker av flygvärdinnan och glömde alla flygolyckor för en stund. När vi skulle landa informerade hon dock vår stolgranne att hon minsann varit med när ett flygplan kört i diket, så det är inte så säkert som man kan tro. Liks

Men ner kom vi och nu ska vi sova. Imorgon blir en alldeles underbar dag och Mikkes kamera ligger på laddning så att jag kan ta många kort.

Dagen har gått i ett hiskeligt tempo. Ett möte på morgonen drog ut på tiden och stressen bubblade i min kropp. Lyckligtvis erbjöd sig Maria att ta lunchpasset jag hade i helpdesk vilket räddade mig från undergång. Tack vännen!

Jobben jag haft har varit rasande effektiva. Jag har installerat program samtidigt som jag kollat konfigurationen på mobiltelefonerna och de stackars datorernas CPU-hastighet har slagit i höjden återkommande gånger.

Under lunchen hann jag både fixa ärenden och besiktiga bilen som gick igenom utan anmärkning. Toyota är fantastisk – eller hur?

Nu är väskorna packade. Mormor och morfar har varit hit och givit dottern lite fickpengar till resan, vilket gör att hon nästan är rikare än mig. Minsta lillasyster har hämtat nyckel för att bo här under helgen och underhålla katten.

Snart kommer Mikke och då ger vi oss iväg till flygplatsen (det här inlägget skrevs på extakt 2 minuter)

Yihaaa!

Jag gör bort det här snabbt.. JA Mikke fick sin profetia uppfylld. Jag måste erkänna att jag är väldigt förvånad över hans engagemang i detta vad. Nog för att jag vet att han är tävlingsinriktad.. men Mikke och maten har en stark relation till varandra. Trots detta fortsätter han envist att hungra på kvällarna och vad gör det då att jag går ned ett kilo i veckan.. när han går ner nästan tre!?

Vore det inte för att jag skulle sitta barnvakt åt tjohalian så att Mikke skulle kunna gå och se hockey, så hade han dansat byxorna av sig i sin vidriga segerdans som jag avskyr lika mycket som han älskar. Nu hade jag dock en hake på honom och han försökte behärska sig så gott han kunde.

Imorgon åker jag och dottern till Uppsala. Jag har pratat med Emma idag som hade "styrelsemöte" tillsammans med den andra delen av sörlandssläktingarna, det vill säga Magnus. Nu har vi koll på allt. Vi blir upphämtade halv nio imorgonkväll på Arlanda. Dottern har beslutat var vi ska sova och valet föll på Emma och hennes familj. Förmodligen var hennes äldsta tremänning det som fällde avgörandet.

Jag har ägnat de sista timmarna åt att packa, plocka i lägenheten och oroa mig inför arbetsdagen imorgon. Jag har alldeles för mycket uppbokat det kommer att bli svårt att hinna. Dessutom vet jag att det dyker upp akuta jobb titt som tätt och jag sätter på mig jobbingskorna* imorgon. Förutom jobb har jag även en besiktning på bilen som jag ska hinna med under lunchen och jag längtar tills vi sätter oss på planet och låter jobbets hektiska tempo försvinna under oss.

* Det där var en felstavning från början men namnet var så passande att jag behåller ordet.

Jippie! Efter nästan två timmars svettande med muttrar som inte ville ge med sig och skruvhylsor (eller vad det nu heter) som bara snurrade runt så ÄR mina sängben på plats! Jag var lite oroad över att det inte skulle fungera. Att min nya säng skulle förbli benlös och att mina skolådor som vanligtvis bor under sängen inte skulle ha någonstans att sova. Det blev inte bättre av att Mikke var tyst och lugn, vilket han bara är under extrema krissituationer. Men han fixade det till slut och trots att han är omöjlig att ha att göra med ibland så är han är en klippa när det verkligen gäller.

Det finns mer att vara glad åt. Om två dagar åker jag och dottern till Uppsala. När alla andra barn äter kvällsfika sätter vi oss på planet mot Arlanda, sedan ska vi ägna helgen åt kusiner, tremänningar och fastrar. Vi ska åka in till Stockholm och vi ska göra något kul. Kanske Junibacken, kanske Cosmonova eller ett besök på slottet. Vi har inte bestämt något ännu, bara att det ska bli så roligt. Dottern längtar och när jag ringde hennes fröken för att be om ledigt så skrattade hon och sade
- Det där har jag vetat länge, det har hon berättat för mig flera gånger.

Nu ska jag sova, i en säng med BEN :-)

Jag har självsäkert yttrat orden.. Den dagen Mikke vinner över mig i viktminskning är dagen då helvetet fryser till is.

Efter att ha provvägt oss ser jag till min fasa att eländet gått ned ytterligare två kilo på en vecka.. och jag står still.

Jag hade i min enfald trott att Mikkes matglädje övervinner hans tävlingsinstinkt men jag tror att jag måste omvärdera situationen.

Imorgon ävger vi oss officiellt. På Torsdag åker jag och dottern till Uppsala vilket gör mitt läge ännu mer prikär.

Men sedan, då lägger jag på överväxeln. Ska sanningen fram så har jag inte ansträngt mig så mycket som jag borde, jag trodde att jag kunde rida på vågen av Mikkes kärlek till mat.

Jag hade fel, jag har insett det nu.

Nu är det krig

Jag skrev inget inlägg igår. Att blogga är ibland en balansgång på slak lina och igårkväll var jag inte speciellt balanserd, därav det uteblivna inlägget.

Huvudsakliga delen av dagen var bra. Jag och Mikke hjälptes åt att ordna de sista detaljerna i hans hem. Med Reptile död blev vår arbetsmoral högre och en hel del blev gjort. Dessutom var Ewa förbi för att skåda de kärleksfulla djuren som fyller Mikkes hem just nu. Dottern hämtades hem och hon badade med tjohalian innan vi vandrade hemåt.

Sedan hände flera saker under bara någon timme och jag fann mig själv i upplösningstillstånd innan kvällen var slut. För hur svårt kan det vara för vissa att någon gång ta initiativ till att träffas? Den återkommande frasen:
"- Jag trodde inte det krävdes en inbjudan", känns nonchalant och får mig att känna mig oönskad. Det känns som om jag stör, som om jag tränger mig på för personen i fråga verkar inte sakna mig. H*n hör ju aldrig av sig.

Ingenting blev bättre av att golvlisten Mikke hjälpte mig att sätta fast var av fel typ. Då han såg vilket humör jag var på försökte han att ta på sig skulden, vilket gjorde mig ännu mer upprörd. Det var nämligen jag som hade köpt den, det var även jag som inte kollat att den passade med redan befintlig list innan vi sågade i den. – Hur i helvete är det DITT fel! röt jag och Mikke satt på golvet och gungade förskrämt fram och tillbaka vilket gjorde att jag kunde projecera min ilska på honom och be honom skärpa sig för SÅ farligt är det inte att JAG blir arg en endaste gång…

Stormen nådde sin kulmen när vi skulle byta ben på min säng. Jag hade fått sängben som jag i min enfald trodde skulle passa på den nya IKEA-sängen. Så var dock inte fallet. Visst gick benen att få dit, men resultatet blev en säng som avgav sig så höga knarrande ljud att grannarna förmodligen trott att jag haft vild sex så fort jag vänt mig på nätterna. Att HA sex finns dock inte på kartan då det inte bara vore grannarna som skulle höra mig utan hela Västerbotten.

Jag inhandlade nya ben på IKEA och dessa skulle monteras fast igårkväll. Trodde jag. Det visade sig att de gamla benens skruvar och muttrar hade förstört gängorna i sängen, vilket gjorde att vi inte fick bort skurvarna ens lite. Mikke försökte berätta detta på så milt sätt som möjligt då han stod brevid ett mänskligt vulkanutbrott. Jag tror det sprutade lava på honom, är inte säker för allt var rött.

Nåja, Mikke hade en idé på lösning av mutterproblemet och jag muttrade fram en önskan om att han skulle inhandla – just muttrar. Jag somnade i ren ilska och vaknade upp till en regnig och blåsig höst-Måndag. Trots detta var humöret bättre efter en natts sömn, de flesta av problemen är värdsliga och vad gäller de övriga så får jag hoppas på att allt löser sig eller acceptera faktum.

Jag och Mikke ägnar dagen åt målning och uppborrning av hans grejor som väntat på sin plats i ett antal månader. Det är si och så med arbetshastigheten och vi inser att våra vänner har haft en betydande roll under föregående renoveringsprojekt. Håkan skulle förmodligen dö av stress om han såg vår brist på effektivitet. Vi har bara hunnit måla en möbel ännu, däremot druckit ett antal koppar kaffe.

Mikke fortsätter sin väg mot nya vikthöjder. Eller hur ska man tolka det faktum att han fyller koppen av socker istället för hälla dem i sockerskålen?

Nu ska vi fortsätta, tur det snart är dags för middag

Det är helg och dottern tillbringar den hos sin pappa. Jag har ägnat kvällen åt sällskapsspel i goda vänners lag. Vi började med en Trivial Pursuit-liknande spel som handlade om TV-serier. Med tanke på hur många TV-serier Mikke har sett och det faktum att jag knappt kan skilja på Julia Roberts och Jodie Foster, så insåg till och med jag att mina chanser skulle vara små.

Till min stora glädje fick dock Mikke tjejstryk i och med att Maria vann spelet. Hon satsade till och med kvitt eller dubbelt och erbjöd motståndarna en fråga där rätt svar skulle dra hem hela vinsten. Mikke fick ett citat från "2 1/2 men", en TV-serie han tittat igenom alla säsonger så sent som för några dagar sedan. Han svarade dock fel och nu återstår att se hur the master of undaflykter ska bortförklara det faktum att han blev piskad av en tjej.

Lite senare blev jag och Mikke piskad av the reptile i Mortal Kombat. Ska sanningen fram så dödade vi eländet varje gång men när han skulle eliminieras så lyckades vi inte knappa in rätt kombination i rätt hastighet. Tror vi. Snokjäveln lever fortfarande men imorgon ska han dö.

För att bättra på vårt självförtroende gick vi över till Madagaskar. Till slut gick jag dock vilse bland djuren och insåg att tiden var inne att sluta spela. Tar jag mig inte fram i ett barnspel är det dags att gå och lägga sig.

Vilket jag ska göra nu.

Veckan har precis börjat och snart är den slut. Vardagen rusar på i faslig takt och helgerna likaså. Dottern har haft utflykt idag, en utflykt som snabbt avbröts efter att ett av barnen hade trampat i ett jordgetingbo. 5 stungna barn fördes till vårdcentralen och de övriga fördes chockskadade till skolgården där utflykten fortsatte i trygghet från getingar och andra farliga djur i skogen.

De stungna barnen klarade sig bra, de fick en salva men behövde ingen spruta. Det berättade dottern för mig när jag kom hem. Orden forsade ur hennes mun och alla hennes tankar och funderingar överöste mig innan jag ens hade hunnit ta av mig jackan.

Hon berättade om vad hon hade tänkt när alla skrek, att hon trodde det var en orm, eller elden. Hon funderade över jordgetingarna och varför de stack flera barn och inte bara han som råkat placera foten i deras hem.
- Visst är det orättvist mamma? De andra barnen kunde ju inte rå för det. Inte han heller, han visste ju inte att de hade sitt bo där, hur skulle han veta det? Mamma?

Och jag förklarade att jordgetingarna inte visste vem som förstört deras bo och att de försvarade sig. Att jag också skulle försöka bitas om någon trampade in foten i vår lägenhet.
- Skulle du det mamma? Men det skulle ju vara en jätte, skulle du bitas hårt?
- Jättehårt svarade jag och dottern log och höll med om min teori.

- Jag blev inte biten men det var jordgetingar överallt. Men de bet inte mig för jag var inte där. Nära deras bo. Jag var längre bort, de måste ha förstått det. Att jag inte hade förstört deras bo.

Jag höll med och tänkte att dagens utflykt måste ha varit en syn. Tänk er flera hundra jordgetingar och 30 panikslagna lågstadieelever. Vilket vardagsdrama.

När hon lade sig ropade hon på mig och sade:
- Mamma, det spelar nog ingen roll att du bits jättehårt om en jätte kommer. Det känns nog inte för jätten för han är så stor och du har så små tänder.
Hon funderade lite och avslutade nöjt..
- Tur att det inte finns jättar… och att vi inte är jordgetingar..

Vissa dagar är det väldigt roligt att blogga, andra dagar är det ett helvete. Vissa dagar skrattar man åt andras inlägg, men ibland drar man sig för att gå in på deras sida.

Idag är en "andra dagar". Ikväll har jag och Mikke haft vår veckovägning och det var allt annat än roligt. Jag hade gått ned hela ett hekto och Mikke… nej, jag har inte ens tänkt nämna talet för jag tar inte sådana ord i min mun. Det får han göra själv vilket säkert roar honom oerhört.

Så min fråga till er alla är nu: Vem f*n har givit honom lavemang? Sluta med det och börja göda honom. Jag bjuder 100 spänn för varje kilo han går upp.

Detta var dock en engångsföreteelse. Han är inte ikapp, jag leder fortfarande. Memorera de orden noga för i en blogg nära mig kommer orden att skrivas så som att han krossat mig. Vilket han inte gjort. Jag leder, kom ihåg det.

Nästa vecka drar jag ifrån igen för ingenting är så motiverande som ett stort flin från min motståndare. Han hade dessutom en briljant idé hur motionen skulle utföras.
- Köp ett Nintendo Wii!! Där kan man boxas och det är jättejobbigt.

Det är dock lite för mycket pengar för mig efter all möbelinvestering men jag har en idé. Jag har för mig att Johan och Maria har ett Wii. Snälla ni, kan vi få komma och spela och därmed ordna det här vadet en gång för alla? Jag blir smal av all boxningsmotion.

Och Mikke blir DÖD.

Idag fyller mamma år. Grattis mamma!

Det är inte svårt att komma ihåg min mammas födelsedag och inte heller hennes ålder då 50-dagen utspelades under dammet från rasmassorna av WTC. För ett år sedan skrev jag om händelsen så jag struntar i det denna gång utan låter 2006 års inlägg tala för sig själv.

Tyvärr har jag inte hunnit hälsa på min kära mor då mitt eget liv går på högtryck. Kvällens föräldramöte är avklarat och informationen var nästan det samma som förra året. Klassföräldern blev också densamma, det vill säga jag. Det finns få saker som är så pinsamma som när en fråga slängs ut och det blir knäpptyst. Detta hände när klassföräldersfrågan kom upp och efter 15 svettiga sekunder klarade jag inte av tystnaden längre utan sade:
- Kan ingen annan så är jag iår igen.

De övriga föräldrarna suckade lättat ut medan jag funderade över hur de egentligen är funtade och om de har någon skam i kroppen. Jag hade inte haft samvete att låta samma mamma ta ansvaret ytterligare ett år  utan erbjudit min hjälp men det är jag tydligen ensam om.

Nåja, jag får väl ha överseende med alla de stackars föräldrarna som lever tillsammans och är två om allt ansvar. Det måste vara jobbigt, det klart att de inte har tid. Det måste man förstå..

Jag tar pucken i år igen. Lätt.

Jag har sagt det förr. Mina kollegor är ständiga vägvisare till nya dimensioner i livet. Idag pratade vi förlossningar. Eller, inte VI. Mina manliga kollegor delgav sina upplevelser från förlossningar, sett från en annan vinkel än min.

I och med att jag är kvinna så hade jag den skräckfyllda fördelen att under dotterns ankomst till världen befinna mig i ryggläge i fullt sjå med att hjälpa henne ut. Jag såg inte vad som hände i rummet, smärtan som sköt genom min kropp gjorde mig omedveten om vad som utspelades runt omkring mig.

Idag fick jag en annan beskrivning av samma verklighet.

Männen ser allt från sidan och har full överblick över varenda detalj. Detta diskuterades idag på det så typiska konkreta sättet som bara är förunnat män.
- Jag fattar inte varför de visar de där filmerna om en rosaskimrande förlossning på föräldrakurserna, sade en av kollegorna och fortsatte upprört.
- Om man hade vetat att det egentligen skulle likna ett blodbad och att läkaren var klädd i slaktarrock och stövlar, då hade man ju kännt igen sig från filmen!
- Ja, och stövlarna var sladdriga, det minns jag för jag tänkte att de där hjälper ju inte. De måste ju smita åt kring benen för att hjälpa..

Just filmen var en stor källa till upprördhet, speciellt när det handlade om olika alternativ till smärtlindring.
- Och vadå bad? Varför visar det sådant? Vi har ju inte det på vårt BB och vad tror du tjejen säger när hon full av hormoner skriker – Jag vill ha bad! Och man ska säga att, tyvärr det finns inte i den här stan.. Bara på filmen..

Sedan började mina kollegor närma sig slutet, det vill säga själva ankomsten. Något som inte heller är så rosenskimrande alla gånger. De beskrev skräcken när barnet inte andas, när den nyblivna mamman är förtvivlad och pappan ska välja mellan att följa med barnet eller försöka trösta modern. Inget lätt val i en kritisk stund men de flesta väljer helt riktigt att följa med barnet.

- Om man skulle kunna mäta adrenalinhalten, undrar hur mycket den skulle vara på? Frågade sig en av kollegorna.
- Ja, och undra om läkarna vet hur nära döden de befinner sig.. Jag menar.. Mitt i alltihop, på väg till akutrummet så kan läkaren slänga ur sig ett GRATTIS? Vadå grattis.. Ungen är ju död!
- ...Och sedan då, när de fått liv i barnet så får man den plötsligt i sina armar och de säger grattis igen och lämnar mig där.. Med barnet! Ensam! Killen var död för två minuter sedan och helt plötsligt lämnar de mig här med hela ansvaret och allt. Hallå, ge mig en dag eller tre så jag får hämta mig!
- Precis, hur mycket tror ni man sov första natten? Jag kollade andningen typ en gång varannan minut.. Jag menar, nu ska JAG hålla honom vid liv. Hela tiden..

Och just där.. vid slutet av beskrivningen närmade sig deras verklighet min. Den där skräckblandade förtjusningen när man stod där med sitt lilla barn. Insikten att detta lilla knytte var ens eget ansvar. Jag minns rädslan över den lilla lilla människan som var så beroende av mig. Jag minns att jag tänkte
- Hur ska det här gå, jag kan ju inte ens hålla liv i en blomma, som ständigt glömmer att vattna.. Hur ska jag komma ihåg allt som måste göras för att hon ska må bra?

Men det gick. Snart 8 år senare lever min blomma och frodas. Förlossningen minns jag inte som ett blodbad utan en stark kamp om livet. Och när jag hör mina kollegors berättelser så är jag ganska glad att jag fick ägna mig åt den kampen istället för att hjälplöst stå och titta på en läkare i förkläde och stövlar.

Nu är det bevisat. Man kan gå upp i vikt av att tänka på mat. Efter en dag med minimalt matintag kom Mikke förbi på en kopp te och lite TV-tittande. Reklamen är full av mat och från andra soffan hördes lockande toner som – Visst vore det gott med en hamburgare.. jag bjuder… jag har bilen här.. kan åka nu och köpa till dig.

Jag dreglade och stod emot i stark förvissning om att kilona skulle rasa bara av ansträngningen det innebar att hejda mig från att slå ihjäl honom.

Så var inte fallet. Efter en ickeofficiell vägning står det klart att Mikke gått ned drygt ett kilo sedan i Fredags.. och jag.. gått upp… Hur mycket har jag inte tänkt säga, annat än att det är orättvist.

Men det är två dygn kvar, denna vägning var kommer inte att antecknas och innan Onsdag är läget helt annorlunda.

Nu ska jag gå och lägga mig – hungrig   

Dottern fick som sagt sova i min säng inatt och tackade mig genom kaskadkräkningar mitt i natten. "Min nya säng!!" var det första jag tänkte när hon satte igång och jag kan medge att det inte var den rätta moderliga tanken men ingen är perfekt och mitt sovrum är nytt. Och numera invigningskräkt.

Efter den egoistiska tanken höll jag upp hennes hår över toalettstolen och duchade av en trött och darrande flicka. När jag torkat upp och kastat sängkläder i tvättmaskinen (tack gode gud för en tyst tvättmaskin som gör det möjligt att tvätta på nätterna utan att bli vräkt) så var klockan 4 på morgonen. Dottern sov lugnt i min säng och vaknade pigg och glad på morgonen.

I och med att hon verkade vara frisk så kunde jag hålla mitt löfte om bio och Shrek den tredje. Jag vet inte vem som gillade filmen mest, jag, dottern eller minsta lillasyster som alltid följer med oss på animerade filmer. Lillasyster gillar tecknat, men är för stor för att gå själv och behöver ett "matinéförkläde"

Kvällen har ägnats åt kaffe, te, vänner och pratande. Det händer mycket runt omkring mig just nu. Livet rör på sig och förändras hos min omgivning. Livet är en märklig företeelse. Vissa stunder står allt helt stilla, vinden mojnar och ingenting rör sig. Men plötsligt blåser vinden upp och oberoende av varandra förändrar folk sitt liv på stora och små sätt. Det är bara så märkligt att det så ofta sker på samma gång. Som om intervallerna synkroniserats trots att det inte finns någon gemensam nämnare. Nåja, den senaste tidens beslut har jag förståelse för, trots deras är trista och jobbiga innebörd.

Nu är det natt och snart ska jag stiga upp för att påbörja ytterligare en arbetsvecka. Kläderna är framlagda och klockorna ställda. Det börjar dock vara för kallt med kortärmat och dottern har alldeles för få långärmade tröjor. Dessutom är ridskorna för små och nya måste inhandlas innan Onsdag. Kontaktboken är spårlöst försvunnen och jag misstänker att dottern inte hade med dem hem i Fredags. Lyckligvis finns all information på nätet och jag har noterat att en frilufsdag, ett föräldramöte och en friidrottsdag väntar i veckan.

Så vad väntar jag på? Det är väl bara att lägga sig för att möta den nya vardagsveckan.

Idag har jag ätit surströmming. Hela vår gata stinker efter att ca 40 personer samlats i kvarterslokalen och öppnat burk efter burk av den norrländska traditionen.

Dottern vars uppfostran jag har misslyckats med nobbade även i år surströmmingsklämman och åt varmkorv i stället. Sedan grillade vi korv och spelade kubb. Under hela sommaren har tjejerna försökt slå killarna med varierande resultat. Ikväll nådde jag dock lågvattenmärket då mitt lag förlorade mot barnen… Jag ska aldrig spela kubb igen, åtminstone inte nykter.

Senare under kvällen berättade barnen spökhistorer vilket fått till följd att jag återkommande gånger fått försäkra min dotter om att inga tjuvar kommer att besöka oss under natten. Till slut lovade jag att hon skulle få sova hos mig ifall hon skulle drömma mardrömmar. När hon precis skulle somna frågade hon:
- Mamma, varför berättar man spökhistorier?
- För att det ska vara spännande
- Men om det är spännande blir man ju rädd?
- Jooo
- Varför är det roligt att vara rädd?

Svara på det, den som kan

Nu ska jag gå och sova men först ska jag ducha. Jag stinker eld och surströmming. På tal om norrländska traditioner.. Gör testet som visar hur mycket norrlänning du är (Sörlänningar kan också göra testet, kanske bor det en norrlänning i er)

Jag är 86% norrlänning, Maria är 75% vilket är väldigt bra för att vara inflyttad långt söderifrån. Håkan har just nu rekordet på 94%. Hur mycket norrlänning är ni?

Ljummen kycklingpasta blev det som sagt till middag ikväll

Ljummen kycklingpasta med pesto
4 portioner:

4 kycklingfileer
1 tsk salt
1 krm svartpeppar
1 msk smör
300 g pastaskruvar
2 tsk gurkmeja
1 rödlök
100 g svarta oliver
200 g cocktailtomater
150 g fetaost, (hel, är bäst – inte färdiga tärningar)

Pesto: (finns färdig att köpa, enkelt o lika gott)
25 g pinjenötter
1 kruka basilika
1 knippe persilja
3 vitlöksklyftor
25 g parmesan(riven ¾ dl)
1 msk citronsaft
1 dl olivolja
1krm salt
½ krm svartpeppar

Gör så här:
1. Lägg alla ingredienser till peston i en mixer. Mixa 10-20 sek.
2. Putsa kycklingfiléerna, salta och peppra.
Sätt ugnen på 175 g. Bryn kycklingen i smör i en stekpanna runt om, efterstek mitt i ugnen ca 10 min.
Så här långt kan du göra kvällen innan.

3. Koka pastan enligt anvisningarna på paketet. När pastan är färdig; slå av nästan allt vatten och tillsätt gurkmejan, men var försiktig inte för mycket då blir det en fadd smak. Rör om tills pastan blir gul. Häll av resten av vattnet.
4. Dela löken och skiva tunt, dela oliverna och tomaterna. Blanda bitar av kycklingen, grönsaker, tärningar av fetaost och pesto i en skål och servera genast.

Det är helg och helgen har firats in med hjälp av 16 vänner och familj runt matbordet. Det blev fullt runt , trots att bägge utdragsskivorna var ilagda i Malåbordet samt att trädgårdsmöbeln var inburen. Men det fungerar, mitt nya kök är bra att laga mat i samtidigt som man kan prata över bardisken.

Ljummen kycklingpasta serverades och alla åt, alla blev mätta och Mikke åt mest. Förmodligen i ren glädje över att han endast gått upp 3 hekto efter sin vecka i Bulgarien. Det finns två saker jag inte förstår. Hur kan man dricka fem öl/dag, äta pommes med ost till lunch varje dag och jättestora middagar i en hel vecka. Hur kan man komma hem, äta smörgåstårta i TVÅ omgångar och sedan pizza och muffins samma dag som man ska väga sig. Och BARA gå upp två hekto?? Hade det varit jag hade jag gått upp fem kilo MINST. Livet är orättvist, och aldrig till min fördel.

Min andra fundering består i hur en man kan vända ett nederlag till en seger. Trots allt så ligger jag 3 kilo före honom. Han har gått ned 1 HEKTO allt som allt, och jag 3,1 KILO. Detta betyder för alla logiska människor att jag leder stort, men ingen kan vända svart till vitt som Mikke. Efter att ha hört hans utläggningar en lång stund så försvann det faktum att han ligger efter. Efter ytterligare några minuter så hade min ledning på något underligt sätt vänds till förlust.

Mikke är för tillfället arbetslös och ni som vill ha något sålt, någon sanning modifierad eller på annat sätt få er vilja fram genom ett antal övertygande ord. Kontakta Mikke. Han kan sälja sand i Sahara eller omvända alla världens ateister till fundamentalister. Han behöver inte ens tro på det han säljer, ge honom bara en ordentlig lön och jag lovar att han säljer nickel till guldpris.

Nåja, jag leder trots allt och hans löfte om att komma ikapp mig inom två veckor oroar mig inte ett dugg. för att göra det måste han sluta äta och jag börja fuska, vilket inte kommer att ske förän helvetet fryser till is.

Resten av kvällen var trevlig. Vi åt och pratade. Systersonen höll sig vaken ända till klockan 9. Han åt och var glad, åt glass och blev ännu gladare. Tjohalian och dottern roade sig genom att gå till lekparken och åka linbana. När det mörknade kom de hem och ordnade spökstig inne på dotterns rum. Alla fick gå in en efter en och alla blev lika rädda

Nu har alla gått hem och jag kan luta mig tillbaka efter den första stormiddagen i min nya lägenhet. Och med detta är det kanske dags att lägga ut bilder på de rum jag inte visat ännu. Tyvärr är min digitalkamera trasig så det får bli mobilbilder. Håll tillgodo

Denna sista bild är dock tagen med mammas kamera. Mina vänner ville föreviga det faktum att jag köpt hushållspapper och inte hänvisat till servetter eller toapapper, vilket mina vänner högljutt klagat över.
- Åh, vuxenpoäng, sade Håkan imponerat.
Räknas det även när man enbart köpt hushållspapper för att chocka sin omgivning?

Bra vinterskor för svettiga fötter..

(Foppatofflor kanske?)

Första arbetsdagen efter sjukdagarna har satt sina spår i form av grusiga ögon och ett trött huvud. Vi har en ny chef på jobbet som ägnar dagarna åt att omforma arbetsplatsen till ett mer effektivt och arbetsvänligt ställe. Han överallt på samma gång och ägnar våra möten åt att omstrukturera vårt arbetssätt. Han dyker upp i dörren och pushar på jobben som ska göras samtidigt som han berömmer oss för vårt arbete. Resultatet blir att man av ren glädje jobbar dubbelt så hårt, tre gånger så effektivt och är fyra gånger så trött när man kommer hem. Men glad, det är en skön känsla att gå till jobbet på morgonen  samt lämna det på eftermiddagen med en längtan efter att få jobba vidare nästkommande dag.

Kvällen har ägnats åt kalas hos Cisi som hade den goda smaken att fylla år idag.  Som alltid fanns det så väldigt mycket gott att äta. Bland annat hennes goda sill-smörgåstårta gjorda av polarkakor. Den är fantastisk och det enda negativa jag kan komma på är att det nu är flera månader innan någon i deras familj fyller år så att jag får smaka den igen.

Äntligen får jag börja jobba igen. Feber har lagt sig och jag är så pass frisk att jag får ställa klockan tills i imorgon, stiga upp före all ära och redighet samt svära över kylan som biter i mina kinder när jag sätter mig på cykeln på väg mot stadshusets tegelröda väggar. Det bor en liten masochist i mig, den saken är klar.

Mikke är tillbaka efter sin vecka i sol och värme. Han och Ange var förbi ikväll och visade upp sin bruna hud för en frusen, blek och snorig jag. Lyckligtvis hade han med sig medicin iform av en flaska Absolut med c-vitamin i samt lite annat grejs. Jag funderar om jag ska ta mig ett glas imorgon för att mota bort kvarvarande baciller, men sluter nog ut det. Jag har hört att det inte är populärt att lukta sprit på jobbet och ursäkten att drycken faktiskt innehöll c-vitaminer torde bara uppfattas som ett misslyckat försök till att legimitera morgonsupande.

Så jag dricker nog te istället och väntar med c-vitamindrycken till ett lämpligare tillfälle.

Jag hade planerat att vara hemma Måndag och Tisdag. Sedan skulle jag vara frisk eller åtminstone så pass "osjuk" att jag kunde jobba. Jag menar, allt annat kan man ju planera. Man bokar in tid för tandläkaren och skriver in ledigheter i kalenderna. Man planerar in middagar och fester. Man kan planera allt.

Utom sjukdom.

Visst är jag friskare men inte tillräckligt. Efter att ha gjort en kort utflykt till Mikkes lägenhet och macken för att köpa mjölk och halstabletter, så reagerade min kropp som om jag sprungit ett maratonlopp. Jag stupade i säng och sov två timmar trots att jag inte gjort annat än att sova och när jag vaknade insåg jag att mitt sjukdomschema skulle spricka. Hur mycket jag än vill så skulle jag inte vara till någon nytta på jobbet. Snarare tvärtom.

Därför är jag så illa tvungen att stanna hemma imorgon också och jag känner mig så där onyttig som jag alltid gör när jag är hemma från jobbet. Jag tycker det är onödigt med sjukdom. Om vi kan landa på månen, skicka data jorden runt och värma mat i ugnar som inte blir varma, varför kan vi då inte uppfinna ett piller som tar bort en futtig liten förkylning? Det borde vara enkelt, bara radera bacillerna genom Ctrl + A och Delete.

Kanske beror det på att kroppen behöver vila ibland, något jag har svårt att tillämpa på mig själv. Det vore i och för sig klokt att ta tillfället i akt medan jag kan, men det är så tråkigt. Jag skulle vilja hitta på något att göra men orkar inte för hostan sätter in så fort jag reser mig upp. Men det är trist, jättetrist och jag blir tröttare av bristen på stimulans, än en hel arbetsdag.

Trots detta så får jag finna mig i mitt öde med insikten om att jag bara har en förkylning. Jag är inte långtidssjukskriven, jag har har jobb och är hemma några dagar, inte mer. Jag borde inte klaga och jag beundrar de människor som klarar av att ofrivilligt gå hemma och ändå hålla humöret uppe. Hur bär ni er åt?

Det blev inget jobb idag. Huvudvärken som hållit ett fast grepp om mig under hela helgen fick sällskap av en diskborste nedstoppad i halsen. Efter att ha ägnat någon timme av morgonen till ett obeslutsamt vandrande mellan rummen så bestämde jag mig för att stanna hemma. Jag har svårt för att stanna hemma från jobbet, av någon anledning känner jag mig alltid som en simulant, hur sjuk jag än är.

Dessutom vet jag att man ska ha feber för att få vara hemma, det sitter inpräntat ända in i ryggmärgen efter otaliga försök att få en ledig dag under min skoltid. En gång gick jag till och med så långt att jag försökte simulera feber genom att doppa termometern i tekoppen. Min mamma tittade på den höga resultatet och blev för en sekund bekymrad. Jag log inombords och såg fram emot en ledig dag när hon plötsligt frågade om jag skakat termometern före jag kollade tempen. Jag minns hur jag febrilt funderade över vad som var rätt svar, men svarade naturligtvis fel. Därför blev det omtagning och min mamma suckade lättat när hon såg att jag inte hade skyhög feber utan tvärtom var feberfri och redo för skolan.

Idag hade jag 36,1 och eftersom jag har slutat simulera så satte ångesten in. Jag insåg dock att jag inte ens skulle ta mig till jobbet utan stannade kvar i sängen efter att ha skickat dottern till skolan samt ringt fritids och meddelat att hon inte behövde stanna där under eftermiddagen.

Resten av dagen har jag sovit samt kommit underfund med att termometern är trasig. Mina drömmar har bestått av katter som kan prata, av om hur Coop forum bytt ut kassorna mot sängar där man har sex istället för att handla, och värst av allt: Där jag helt plötsligt hade skaffat något litet vitt ulligt elände som vissa människor kallar hund, då har man feber. Hög feber.

Bild tagen från: www.vovve.net

Dessutom orkar jag knappt tänka utan blir kallsvettig så fort hjärncellerna ska röra sig det minsta och halsondet har bytts ut mot en snuva som jag till skillnad från Mikke inte tänkt beskriva. Ni får nöja er med det faktum att jag kommer att vara hemma även i morgon.

Och dotter. Ja hon går i sin mors fotspår och försöker febrilt simulera en egen förkylning.
- Mamma! Jag är lite snuvig här i ena näsborren säger hon när hon ska sova.

Även jag går i min mors fotspår när jag stoppar om henne och bestämt förklarar.
- Har du feber imorgon så får du stanna hemma, annars är det skolan som gäller. När jag stänger dörren inser jag att detta blir en sanning med modifikation. Termometern är förmodligen trasig och det blir det gamla vanliga handtagningen som får gälla, samt ett av vårdpersonalens favoritord. Allmäntillståndet.

Lyckligtvis har min dotter inte lärt sig simulera allmäntillståndet ännu. Och inte heller doppa termometern i tekoppen. Vad jag vet i alla fall

Nu är vi inflyttade. På riktigt. Nu är sista rummet färdigt och det blev precis lika fint som resten av lägenheten. Dotterns rum har förvandlats från en bäbispojkes rum till ett starkt och personligt rum vilket passar innehavaren perfekt.

Så här såg det ut före, eller rättare sagt under förberedelserna. Förra helgen målade jag, Ewa och dottern den ena av de två blå väggarna. Den andra målade vi en vit ram runt, den skulle ändå tapetseras men vi ville inte riskera att den jätteblåa färgen skulle lysa igenom i kanterna.

När vi var färdiga roade vi oss med att använda resten av väggen som ritblock. Dottern var överlycklig, det är sällan man får måla på väggarna.

Ewa var nästan lika lycklig men av en helt annan anledning. Hon lyckades måla en blomma som faktiskt liknade en blomma.

Efter en helgs slit och ett par vänners välvilliga hjälp kunde dottern komma hem till detta rum. Hon blev överlycklig, nästan mållös vilket är ovanligt när det gäller henne.

Nu är vi klara, nu kan vi luta oss tillbaka och bo i vårt nya hem. Det är så fint här, mer än jag någonsin vågat hoppats på och jag är så otroligt lycklig över att min dröm gick i uppfyllelse.

Vi har bra vaktmästare, de är trevliga och hjälpsamma men den här gången får de underkänt. Förra veckan bad jag dem installera tvättmaskinen samt sätta upp en lampa i trappen. I Torsdags var de här medan jag jobbade.

Det var väl inte riktigt så här jag hade tänkt mig…