Det blir bara svårare för varje år som går. När hon var liten var det lätt. Då satte jag på henne söta kläder och kammade hennes hår som jag ville. När fotografierna från dagis damp ned i min brevlåda såg de ut precis som jag ville ha dem. Som en tavla jag ritat själv med hjälp av de färger och penslar som funnits tillgängliga.

Numera är morgonen före skolfotograferingen en kamp innehållande hårda förhandlingar.
- Nämen mamma! Jag kan inte se ut så där! Utbrister min dotter hysteriskt när jag lägger fram de kläder jag tycker hon ska ha.
- Och varför inte då? frågar jag och får till svar att kläderna inte är nog snygga, att de inte passa tillräckligt bra och det borde jag väl förstå?
- Och håret mamma! fortsätter hon med ilska i de morgontrötta ögonen.
- Jag vill ha håret utsläppt! Varför får jag aldrig ha håret utsläppt!

Hon blänger på mig med den långa luggen som en gardin över ögonen och jag anstränger mig för att inte le. Skrattar jag så blir hon rasande, det vet jag. Man får inte skratta åt sådana här allvarliga saker. Men skulle hon se sig själv med de arga ögonen bakom håret som hänger i ansiktet så hade hon fått svar på sin egen fråga.

- Jag betalar inte för kort där jag inte ser ditt ansikte, svarar jag istället och repliken är blixtsnabbt.
- Jaha! Så du tycker inte att jag har fint hår! Du ska bara sätta upp det hela tiden och vadå? Vill du inte att jag ska ha hår?

Jag suckar och säger:
- Det var lättare när du var 1 år och skulle fotograferas på dagis, varpå hon ännu mer upprört attackerar mig med sin knivskarpa argumenation.
- Jasså, men då hade jag kort hår! Och LUGG! Och en ful röd tröja, det var inte särskilt snyggt mamma! Tur att jag är stor nog att bestämma själv nu. Sedan sätter hon näsan i vädret för att ytterligare bekräfta sina ord.

Jag tar ned henne på jorden genom att förklara att hon minsann inte alls är stor nog att bestämma själv och att håret ska bort från ögonen. Däremot kan vi kompromissa om kläderna, men hon sätter INTE på sig vilka kläder som helst. Punkt slut.

När hon går har vi uppnått vapenvila. Håret sitter uppsatt med hårspännen som är coola men inte söta. Kläderna är snygga men inte de jag tänkt mig. När fotografierna landar i min brevlåda så är det inte enbart jag som ritat tavlan. Min dotter står för fler och fler av färgerna och om några år får jag inte behålla en enda pensel. Precis som det ska vara.

Det är hennes fotografier, hennes ansikte och hennes personlighet. Jag har några år på mig att utveckla den innan jag släpper henne lös med sina egna penslar och färger.