Efter ytterligare en heldag på IKEA måste jag erkänna en sak. Jag är "IKEA-mätt". Idag följde Mikke och hans tjohalia med mig för att inhandla det sista som behövdes för att göra min lägenhet komplett. Min soffa. Min nya soffgrupp som kommer att passa perfekt i mitt nya vardagsrum. Dessutom handlade vi lite smågrejor samt beställningar från släkt och vänner.
Min gode vän Mikke försöker med jämna mellanrum att bättra på sin image som kall och hård kille. – Jag har liiite psykopat i mig, visst? säger han då och då men hans omgivning bara skrattar.
Med all rätt. Jag hade trott att jag en dag på IKEA skulle bli liite påfrestande för en kille och ett barn. Att visst gnäll skulle eka genom de 24000 kvadratmeter stora paradiset för kvinnor och helvetet för män och barn. Men inte det. Tjohalian tillbringade den obligatoriska timmen i barnlandet, sedan följde hon med utan en tillstymmelse till gnäll.
Mikke var för gammal för barnlandet och fick dessutom avslag på sitt yrkande om att vakta bilen när vi burit ut soffan och gick nästa vända. Han fann sig dock i sin lott och har av denna anledning inte ett enda psykopatanlag.
Psykopater gnäller över att måste göra något som inte gagnar dem själva. Tålamodet är obefintligt och aggressiviteten ligger och darrar under ytan. Deras självömkan är lika stor som deras omtanke är obefintligt vilket gör att de aldrig står ut ens en timme i Kamprads imperium. Tro mig, jag vet. Jag har sett på TV.
I och med detta och dagen som varit kan min vän en gång för alla glömma sina psykopatönskningar och försöka acceptera det faktum att han är ganska snäll. Hur hårt det än kan kännas.
