Anna & livet

Helgen är här och de lediga dagarnas projekt ligger i dotterns rum. Maria och Håkan har varit här och satt upp fondväggen och de lika svarta lackhyllorna. Jag har ägnat resten av kvällen åt att rensa i rummet och bygga ihop DVD-hyllan jag köpt på IKEA. Färg? Svart, naturligtvis.

Den svarta färgen i kontrast med rummets övriga tre vita väggar blir snyggt. Det blir en ung flickas rum. Borta är barnets rosa ryshpysh. Svart/vitt var ett krav från dotterns sida. Hon vaknade upp en dag och hade bestämt sig för att rosa var ute och helt plötsligt blev svart den nya färgen.

Jag tittar in i hennes nya rum och känner inte igen mig. På precis samma sätt går jag runt i resten av lägenheten. Allt är mitt, det här är vårt hem. Men det ser inte ut som mitt hem. Möbler av alla former och kulörer har nu ersatts av en enhetlig inredning i vitt, svart och ek. Den gamla lampan som lyst upp mitt vardagsrum i ett aprikost sken är borta. Istället står vita rislampor i min lägenhet och det är så snyggt, precis som jag vill ha det. Men så ovant.

Hela lägenheten luktar nytt och jag är så glad över mitt nya hem. Men jag undrar vem som bor här. Det tar ett tag att känna sig riktigt hemma, lägenheten behöver inte bara fyllas av möbler utan även av "oss". Den behöver gråtas och skrattas in, diskuteras, dansas och på alla andra sätt levas in.

Den trettonde oktober ska den i alla fall supas in. Då blir det inflyttningfest, då ska klackarna slås i taket och bilda de skavanker som vittnar om att människor bor här. Men inte så mycket att jag behöver måla om det. Jag är nämligen väldigt less på vit färg.

Den trettonde oktober. Skriv upp datumet. Och Lejonhjarta, du är härmed officiellt inbjuden.

Äntligen är jag hemma efter en 14 timmar lång arbetsdag. Driftstopp innebär kvällsarbete och ett ändlöst patchande av servrar.

Tröttheten slog till redan klockan 18.00 och nu har dagen och kvällen tagit mig till den mentala statusen – oduglig. Dottern åker till sin pappa i helgen och det sena arbetspasset gjorde att hon fick sova över hos mormor och morfar. 

Hon har det bra där, hon fick småplättar till middag och känner jag morfar rätt så blev det inte bara en glass till efterrätt. Hon blir bortskämd hos mormor och morfar och vore det inte för resten av helgen så skulle jag se kvällen som ett tillfälle för min dotter att bli ompysslad. Förmodligen är det så hon ser på det själv. Hon älskar att bli ompysslad av morföräldrarna.

Men jag är trött nu och tycker aldrig jag har tid. Antingen ska det jobbas eller städas. De senaste veckorna har all ledig tid gått åt till lägenheten. Alltid är det något som ska göras och nu är hon borta en hel helg och jag får dåligt samvete över att mitt dygn inte har 48 timmar.

Jag vet att jag inte behöver tänka så här. Jag vet att jag gör så gott jag kan. I helgen ska jag göra iordning hennes rum tillsammans med Maria och Håkan. De ska tapetsera och jag ska fixa iordning hennes saker. När hon kommer hem är rummet färdigt och därmed är det sista rummet iordning.

Då borde jag få mer tid, då borde livet lugna sig lite. Och den 20 September åker vi ned till Uppsala för att hälsa på faster och kusinerna. Åh vad jag längtar, vilket lägligt avbrott i jobb/flytt/vardagskarusellen.

Helt plötslig bryter kriget ut på vår ganska idylliska gata. Igår stod jag på balkongen och plockade in verktyg i förrådet. Helt plötsligt ser jag några barn ägna sig åt saker som är förbjudna. Jag ropade åt dem att sluta men de lyssnade inte. Därför satte jag på mig skorna och gick ut till dem för att säga åt dem ytterligare en gång. Barnen svarade emot mig. De skrek och svor men efter en lång verbal kamp så gav de med en rad okvädningsord upp.

Jag känner det ena barnets mamma och gick därför in och ringde henne för att förklara vad som hänt. Hon lovade att prata med barnet och jag lade på luren i tron om att problemet var utagerat.

Så jag bedrog mig. När vi kommer hem idag hittar jag en bunt handskrivna brev i vår postlåda för att sedan mötas av två fönster full av äpplen och några barn som står nedanför och kastar frukten på vårt hem. Barnen hade förklarat krig mot vår lilla familj. Återigen ringer jag barnets mamma, den här gången med en väldigt upprörd röst.

Hon suckar och jag hör förtvivlan i hennes röst. Vi balanserar på den smala linan i det känsliga ämnet. Barnen är vårt allt och föräldraskapet det mest känsliga ämne man kan beröra. Jag är upprörd och rädd för att min dotter ska drabbas av den ilska som borde riktas mot mig. Den andra mamman brottas med instinkten att försvara sitt barn till varje pris och insikten att barnet faktiskt gjort fel. Men vi klarar balansgången och hon lovar att ta ytterligare ett samtal när barnet kommer hem.

När jag åker till ridhuset med dottern är jag arg, frustrerad och rädd. Det är så svårt att vara ensam förälder ibland. Att ta alla strider, att ensam forma barnen till sunda individer. Jag minns min egen barndom och två föräldrar som ständigt samarbetade. Som tog vid där den andre slutade. Som kunde lugna varandra när känslorna blev för heta. Jag minns min mammas logik och min pappas naturliga pondus. Tillsammans bildade de en mur av uppfostran, helt omöjlig att tränga igenom.

När jag kör in till ridhuset och funderar jag över vilket enormt ansvar jag har. Hur ska det gå? Hur ska jag klara den utmaningen? Hur ska min granne vars barn har förklarat krig mot mig klara sig? Hur ska vi kunna ta alla strider ensamma? Frustrationen och rädslan biter sig fast medan jag hjälper dottern att få till stigbyglarna rätt där hon sitter i sadeln.

Efter ridpasset åker vi hemåt och telefonen har ringt medan vi varit borta. Jag ringer upp det andra barnets mamma och hon säger:
- Hej, vi vill komma och göra upp. Går det bra? Jag suckar inombords och säger ja men har redan givit upp.

En halvtimme senare tågar en liten grupp människor in. En ensamstående mamma, en ensamstående pappa, jag och våra barn. Pappan har med sig en skurhink och fönsterputs. Han förklarar värdet av att ta sina konsekvenser och vikten av att be om ursäkt. Vi talar till våra barn och helt plötsligt finns samarbetet där. Trots att vi inte är en familj så kan vi ta vid där den andre slutar och viktigast av allt: Vi kan uppehålla en enad front. Vi kan markera att detta inte accepteras. Att vi står på samma sida. Den mur vi bygger upp kan inte ett enda bångstyrigt barn ta sig förbi.

Barnen putsar fönster och får mellan varven en och annan föreläsning. Ingen är arg, bara bestämd och vi förklarar vikten av att ta hand om varandra. Mötet slutar med en fredsförklaring och jag kramar om barnen.

När de går härifrån tänker jag:
- Jo.. Vi klarar det nog. Tillsammans klarar vi att uppfostra våra barn ensamma. Med många människor omkring oss, sunda människor av bägge kön så kan vi komplettera varandra.

Den största delen få vi ta själv. Den del som utspelas innanför hemmets väggar. De dagliga striderna, det ständiga gnatandet. Där står vi ensamma men vi klarar det. Vi vet inte om något annat sätt att leva.  Men när det verkligen gäller, när liv, död eller åtminstone andra människors välmående står på tur. Då kan vi gå ihop, strunta i vilket barn som gjort fel och samarbeta.

Våra barn lever inte i en kärnfamilj utan i en ännu större gemenskap. Den gemenskap som råder när det inte finns kärnfamiljer att stänga dörren om. Där vi är beroende av varandra för att vi saknar komplement. Ingen människa är en ö, det är vi alltför väl medvetna om.

Därför har våra barn många ögon som vakar över dem, många människor som vill dem väl, som delar små bitar av uppfostran, som tycker om dem, som sätter gränser och som pratar med varandra.

Det sägs att våra barn ska ha sämre förutsättningar än kärnfamiljsbarnen men när jag packar dotterns ryggsäck inför veckans andra skolutflykt så kan jag bara skratta åt den befängda idén.

Vi kommer att klara oss bra. Jag kommer att klara det bra. Min dotter kommer att klara sig bra. Hon får en god uppfostran i en kärleksfull miljö. Jag klarar utmaningen och ansvaret. 

With a little help from my friends

Vägningen i kampen om seger och triumf skedde idag. En dag tidigare än beräknat men det gjorde ingenting. Jag har gått ned 1,4 kg och Mikke…... 0,4. Ingen är egentligen förvånad med tanke på den meny han åt i helgen samt hamburgaren idag.

Detta kommer att bli löjligt enkelt…

Det blir bara svårare för varje år som går. När hon var liten var det lätt. Då satte jag på henne söta kläder och kammade hennes hår som jag ville. När fotografierna från dagis damp ned i min brevlåda såg de ut precis som jag ville ha dem. Som en tavla jag ritat själv med hjälp av de färger och penslar som funnits tillgängliga.

Numera är morgonen före skolfotograferingen en kamp innehållande hårda förhandlingar.
- Nämen mamma! Jag kan inte se ut så där! Utbrister min dotter hysteriskt när jag lägger fram de kläder jag tycker hon ska ha.
- Och varför inte då? frågar jag och får till svar att kläderna inte är nog snygga, att de inte passa tillräckligt bra och det borde jag väl förstå?
- Och håret mamma! fortsätter hon med ilska i de morgontrötta ögonen.
- Jag vill ha håret utsläppt! Varför får jag aldrig ha håret utsläppt!

Hon blänger på mig med den långa luggen som en gardin över ögonen och jag anstränger mig för att inte le. Skrattar jag så blir hon rasande, det vet jag. Man får inte skratta åt sådana här allvarliga saker. Men skulle hon se sig själv med de arga ögonen bakom håret som hänger i ansiktet så hade hon fått svar på sin egen fråga.

- Jag betalar inte för kort där jag inte ser ditt ansikte, svarar jag istället och repliken är blixtsnabbt.
- Jaha! Så du tycker inte att jag har fint hår! Du ska bara sätta upp det hela tiden och vadå? Vill du inte att jag ska ha hår?

Jag suckar och säger:
- Det var lättare när du var 1 år och skulle fotograferas på dagis, varpå hon ännu mer upprört attackerar mig med sin knivskarpa argumenation.
- Jasså, men då hade jag kort hår! Och LUGG! Och en ful röd tröja, det var inte särskilt snyggt mamma! Tur att jag är stor nog att bestämma själv nu. Sedan sätter hon näsan i vädret för att ytterligare bekräfta sina ord.

Jag tar ned henne på jorden genom att förklara att hon minsann inte alls är stor nog att bestämma själv och att håret ska bort från ögonen. Däremot kan vi kompromissa om kläderna, men hon sätter INTE på sig vilka kläder som helst. Punkt slut.

När hon går har vi uppnått vapenvila. Håret sitter uppsatt med hårspännen som är coola men inte söta. Kläderna är snygga men inte de jag tänkt mig. När fotografierna landar i min brevlåda så är det inte enbart jag som ritat tavlan. Min dotter står för fler och fler av färgerna och om några år får jag inte behålla en enda pensel. Precis som det ska vara.

Det är hennes fotografier, hennes ansikte och hennes personlighet. Jag har några år på mig att utveckla den innan jag släpper henne lös med sina egna penslar och färger.

Klockan är 22.00 och jag går i mål efter en maratondag i 100-metersfart. Nätomläggningar i en av våra byggnader har gjort att jag sprungit mellan skrivare och applikationer som inte fungerat. Lunchen intogs på 5 minuter och medan jag svalde sista tuggan rusade jag ut på stan för att köpa kläder till dottern. Det är höst och kortbyxornas tid verkar vara förbi. Det var endast 3 grader varmt när vi cyklade till jobb och skola imorse så var jag även tvungen att köpa vantar till oss båda.

Kvällen har ägnats åt strykning och städning. Nu har jag för första gången ordning i lägenheten. Inga pappkartonger ligger slängda, lådorna är uppackade. Det enda som är kvar är dotterns rum, det ska stylas till helgen.

Dottern har ett lika späckat schema. Lärarna slår knut på sig själv i att göra första ordentliga skolveckan så rolig som möjligt. Det innebär fina kläder till skolfotograferingen imorgon, fika till utflykten på Onsdag och lunch till nästa utflykt på Torsdag. Lärarnas entusiasm efter sommarlovet kastar in föräldrarna i vardagen och allt som ska hållas redas på.

Nu ska jag lägga mig i min nyinköpta soffa en stund.

Så var det Söndag och den första hela arbetsveckan efter semestern ligger framför mig. Det är för mig en gåta hur jag ska orka släpa mig upp fem mornar i följd. Inte blir det bättre av att jag skulle döda för en påse godis, en macka eller något annat gott just nu. Dottern har samma sug efter 3 dagar av godislöfte och vi går omkring som darrande zoombies med plötslig utbrott resulterande av godislängtan.

- Det blir bättre, tröstade jag henne när hon klagade på bristen av sockerintag under helgen. Det är värst i början, om två veckor känns det mycket bättre.
- Det kommer aaaaaaldrig att bli bättre! utbrast hon dramatiskt och jag var beredd att hålla med henne.
Efter en tur till mormor och morfar, en nektarin och samtal om alla pengar hon skulle tjäna så blev humöret bättre. Hos henne. Själv är jag fortfarande hungrig på något gott men inte nyttigt. Vill fika mackor men får inte. Det är synd om mig.

Lite bättre blev det dock när Mikke och norrmannen kom förbi på en kopp kaffe. Jag passade på att koppla in min telefon varpå Mikke som sedan länge är utan telefon sade.
- Fungerar det direkt krossar jag kaffekoppen mot mitt huvud.

Han gjorde inte det men begick ett mentalt självmord (och förmodligen även mord på mig) när jag slog på telefonens högtalare för att dela med mig av Bredbandsbolagets information.
- Hej och välkommen till Bredbandsbolagets IP-telefonitjänst. Var vänlig och bekräfta din beställning genom att trycka in telefonnummer och personnummer.
Jag gjorde som jag blev tillsagt och den vänliga telefonröstsdamen avslutade med orden.
- Tack för din beställning och välkommen till Bredbandsbolaget. Var god lägg på luren och vänta i fem minuter. Sedan kan du börja ringa.

Mycket riktigt. Fem minuter senare ringde jag Mikkes mobil vid andra sidan köksbordet för att visa hur en hemtelfon fungerar. Han blev inte gladare där han satt med sin kaffekopp, päron och surmulna min.

Konstigt nog hjälpte han mig trots detta att avemballera tvättmaskinen så nu hoppas jag att vaktmästarna installerar den imorgon. Då slipper jag springa fram och tillbaka till tvättstugan. Jag hatar tvättstugan.

Idag hade jag tänkt åka upp till Piteå och uppleva gamla minnen. Jag hade tänkt leva ett liv för en dag, som för många år sedan var hela mitt liv. En värld som jag vistats i från tretton års ålder. Och fram till sommaren då jag skulle fylla 26.

Hela min ungdom ägnade jag på Brukshundklubben. Jag var träningsnarkoman, föreningsaddict och tävlingsmänniska. Under hela min ungdom var intresset hela min identitet och var säker på att jag aldrig skulle sluta. Hur skulle det gå till? Vem skulle jag vara då? Hela jag var ju hund, träning och styrelsemöten. Någonting annat fanns inte och jag ägnade all min fritid i snårig sökmark och lydnadsplaner tillsamman med mina klubbkompisar. På helgerna steg jag upp tidigt för att åka och tävla.

Jag minns fortfarande doften i klubblokalerna. Kaffedoften som blandades med lukten av blöt hund. De hårda stolarna, de långa borden. Uppropen och hoppet om att få bra startnummer. Nummer ett var aldrig bra, då hade domarna inte dömt in sig ännu. Sist var lika dåligt, då var domarna trötta och ville in i klubbstugans värme. Jag minns hur man lämnade fram stamtavlan, hur man fick sin lapp och hur man klistrade fast dem på de slitna militärbyxorna som man alltid bar.

Jag minns hur jag tog ut hunden, den snabba rastningen och sedan ut på planen. Jag minns ilskan efter dåliga tävlingsdagar men även euforin efter en lyckad tävlingsinsats. Hur jag svävade på moln och drogs med av en framgångsenergi som gjorde att jag nästan kunde lyfta. Jag minns bekräftelsen från mina klubbkompisar, minns lyckan då jag klev högst upp på pallen.

Allt det där skulle jag uppleva igen men vaknade i morse av att regnet slog mot taket. Jag och mina vänner bestämde oss snabbt för att avboka resan. De flesta minnen av min tid inom sporten är positiva, men otaliga timmar i regn har jag fått nog av.

Beslutet kändes rätt tills himlen sprack upp. Men då var det för sent och jag kände mig lite som Madicken när hon med sin hjärnskakning tänkte på utflykten som klassen skulle göra. Jag surfade in på resultatlistan och tänkte:
- Nu börjar de, nu är de igång. Undrar hur det går, undrar hur de har det. Undrar vad som har förändrats under de många år jag varit borta.

Men kanske var det lika bra. Kanske skulle längtan bli för stor. Längtan efter stövlarna och militärbyxorna. Efter blöta trasor och doften av läderkoppel. Efter spänningen, tävlingen, utmaningen, framgången.

Det gick att leva utan hund. Det går att leva riktigt bra. Fördelarna är många. Jag är inte bunden, jag behöver inte rasta hunden på redan stressiga mornar. Jag har fullt upp med resten av mitt liv, jag hinner inte med det engagemang jag vill lägga på den hund jag någongång kanske köper.

Men livet är inte slut. Kanske återtar jag mitt intresse när dottern är större. Kanske gör jag en återkomst till läderkoppel, hundgrindar i bilen och militärbyxor.

Kanske.

Dagens googleträff:

"Tal från storasyster till lillebror"
eller
"Tal bröllop"
Eller
"Livet är en resa tal bröllopspar"
för att inte tala om
"Färdigt tal till bröllopsparet, skriv ut"

Många av den här bloggens googleträffar handlar om tal på bröllop. Sökningarna verkar ha utförts av människor som letar efter någonting att säga på ett stundande bröllop.

Jag förstår inte vad de letar efter. Ett bröllopstal är något personligt. Ett sådant tal ska innehålla minnen och tankar. Har man ingenting att säga ska man vara tyst för resultatet kommer bara att bli ett tal fullt av floskler.

Jag har hållit ett bröllopstal under mitt liv. Släkten samlades under min kusin Emmas bröllop. Tanken var att en av kusinerna skulle hålla ett tal från oss, en tanke som föddes under själva bröllopsmiddagen. Jag var inte förberedd, hade inte filat på något tal men behövde inte det. Orden var så självklara, minnena så tydliga och glädjen över hennes val till man var så äkta.

Jag talade om vår barndom tillsammans. Om somrarna på gården utanför Malå. Om våra påhittade och dråpliga mysterier, om fantasin som flödade och om Emma som hon var då. Jag talade om hur vi drillat våra småsyskon i cirkusens stora konst, om livet i barndomen som sedan länge var slut men som fanns som knivskarpa minnen i mitt hjärta. Och jag talade om Daniel, om hur välkommen han var och hur trygg jag kände mig i vetskap om att han stod vid min känsloflödande kusins sida. Till sist talade jag om farmor/mormor och farfar/morfar som satt i sin himmel och lyckligt log åt det som utspelade sig på jorden.

Några månader senare besökte släkten ett annat bröllop då Emmas bror Jon skulle gifte sig. Den här gången höll inte jag talet utan min syster. Hon var det naturliga valet som talare. Båda mellanbarn, båda med förhållanden som varat från tidig ungdom och till dags datum. Båda med en hel del gemensamt.

Så ett tips till er som letar bröllopstal på nätet. Sluta med det. Det finns inga färdigskrivna tal för alla par är unika. Alla har sin egen historia och ska ni hålla tal så finns även historian hos er. Berätta om den, strunta i alla "livet är en resa"-klychor. Berätta om vad ni minns, vad ni tycker och framför era lyckönskningar.

Men har ni inga minnen att berätta om, tycker ni ingenting eller rent av misstycker.

Var för guds skull tyst

Första dagen på jobbet är över och jag är trött. Jag är inte van vid jongleringen av alla ärenden ännu men har trots det ägnat dagen åt att få bort jobb från en inkorg som fyllts under semestern.

Trots detta var återkomsten trevlig. Den semestersömniga arbetsplatsen jag lämnade för tre veckor sedan har nu vaknat till liv. Det var trevligt att träffa kollegorna igen. Projekt planeras, förändringar diskuteras och jobbet sjuder av den dynamik som är så typisk för årstiden. Det är höst nu. Nu ska vi jobba.

Dessutom har jag hunnit med lönesamtal med chefen och fått reda på årets löneförhöjning. Mer pengar än väntat dyker upp varje månad. Tur, med min dyrare bostadskostnad behöver jag varenda krona.

Nu ska jag sova. Jag har bara lyckats packa upp en låda ikväll. Två återstår men får vänta tills i helgen.

Följetongen om Mikkes strävan efter att få telefon fortsätter. Efter att Norran-reporten intervjuat Mikke och ringt företagets VD blev det fart på AllTele. För en stund. En tekniker ringde till mig i och med att mitt telefonnummer stod på flera av de meddelanden jag försökt få fram de senaste dagarna. Han var väldigt mån om att hjälpa till. I och med att jag inte var i närheten av deras skräpdosor och Mikke hade åkt för att fiska, så hade teknikern ingen möjlighet att lösa problemet men bad oss maila när Mikke var tillbaka. Jag fick mailadressen, skickade den till Mikke som mailade teknikern under kvällen.

I morse fick han tillbaka mailet med besked om att mailservern inte hade hittat någon mailadress med det aktuella namnet. Jag ringde supporten igen men kom till en kvinna som inte visste något om företaget. Som inte ens jobbade på AllTele men som lovade ta ett meddelande. – Men du kan prova att ringa samma nummer igen, sade hon och förklarade att jag kanske skulle få tag på supporten efter några försök.

Jag försökte och till slut kom jag fram till supporten from hell. Jag förklarade mitt problem och bad dem verifiera att mailadressen stämde.
- Det kan vi inte, svarade tjejen surt
- Va? utropade jag förvånat
- Jag vet inte vad teknikerna heter
- Men har ni ingen lista?
- Nej, så jag kan inte hjälpa dig.
- Menar du att ni jobbar på samma företag men inte har någon koll på de andra avdelningarna?
- Det stämmer, jag vet ingenting om dem… Men jag kan lämna ett meddelande så ringer de upp.

Vid det här laget började även jag bli ganska leds på deras oförmåga att variera sig. Dessutom var tjejen lika sur som förra samtalet och jag blev arg.
- Hur är det möjligt att ett företag överlever en endaste vecka med en sådan usel organisation? Där man måste vänta på inkoppling i två månader, på support i tre dagar och sedan på verifiering av en mailadress i ännu fler dagar? Och dessutom med en otrevlig support?
- Jag kan lämna ett meddelande, det är det enda jag kan göra…
- Ja, där satte du huvudet på spiken svarade jag. Lämna du ett meddelande, det enda du kan göra. Men försök skriva ned att det är bråttom. Vi vill helst ha detta klart innan snön kommer.

Sedan lade jag på innan jag blev allt för otrevlig. Jag är fullt medveten om att den katastrofala organisationen inte ska skyllas på supporten. Men deras otrevliga attityd får de banne mig stå för.

Meddelandet gick dock fram. Två timmar senare ringde en tekniker, precis när jag satt i lönesamtal. Han pratade in på telefonsvararen ett långt meddelande om att han hört att jag behövde verifiering av hans mailadress. Trots att meddelandet var två minuter långt så kunde han inte klämma ur sig mailadressen utan sade att han skulle ringa igen ELLER maila.

Något samtal har jag inte fått, mailet har lyst med sin frånvaro och hela situationen börjar bli dråplig.

Som jag skrev i inlägget lite tidigare så innebär det nya livet mer än ny lägenhet, jobb och tidiga mornar. Dottern började för några veckor sedan tala om godislöfte. Efter moget övervägande bestämde hon sig för att påbörja sitt löfte när skolan började. Nu är hon igång och vi får se om snålheten övervinner sötsuget.

Även jag har avlagt ett löfte. Ett löfte att vinna över Mikke i ett av de otaliga påståenden vi slagit vad om. Allt går att tävla i, det är vi överens om. Däremot är vi aldrig ense om vem som kommer att vinna. Den här gången består vadet i vem som går ned mest i vikt fram till nyårsafton. Frånsett segerns sötma så får vi en liiiiten bonus då ingen av oss mår dåligt av en viss viktnedgång.

Mikke påstår att han vill vinna för att jag är tjej. Detta är en sanning med modifikation. Mikke vill alltid vinna, över alla, i allt. Det han egentligen menar är att han inte på några villkor vill förlora mot en tjej, vilket av naturliga orsaker bir min största motivation i kampen mot min vän och ett antal kilon. Att ge Mikke tjejstryk är det roligaste som finns och jag ser fram emot nyårsafton.

Min tävlingsinstinkt sätter mig ibland i något obehagliga situationer. I stridens hetta kan jag påstå att tjejer kan slå en golfboll eller kasta freesbe lika långt som en kille. När hettan har avtagit och jag står där med sanningen i vitögat så förbannar jag min brist på eftertänksamhet när det gäller tävlingar.

Den här gånger är jag dock helt lugn. Anledningen är enkel. När jag vill bli glad och muntra upp mig så köper jag skor. Skor kan man inte äta. Mikke däremot blir glad av mat. När man bantar måste man muntra upp sig på något sätt. Jag kommer att köpa skor, Mikke kommer att äta och jag kommer att stå på vågen på nyårsafton medan Mikke får buga för den smala segraren.

Så nu gäller nya tider. Ingen mat men mycket skor. (O)lyckligtvis har jag dessutom anledning till skoinköp. Dotterns katt protesterade stort över att lillmatte inte var hemma tidigare i sommar. Detta gjorde hon genom att kissa – i MINA skor. Trots att jag på alla möjliga sätt försökte förklara för henne att jag inte var skyldigt till dotterns bortavaro så fortsatte hon sina hataktioner mot mig. Hon hittade till och med kartongen med vinterskor vilket fick till följd att jag under dagen har slängt mina vinterskor på soptippen. Mina mormorskängor, vinterkängor, högklackade svarta stövlar och lågklackade svarta stövlar ligger nu ensam och övergiven på soptippen. Det var med sorg i bröstet jag lämnade dem åt sitt öde.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Jag måste köpa nya skor, inköp av nya skor gör det lättare att gå ned i vikt. Slutsats: Mikke kommer att få tjejstryk.

Ikväll vägde vi oss. Om en vecka väntar nästa vägning. Jag kommer att dominera.

Skolan har startat och därmed det nya livet. Vi släpade oss upp ur sängen och dottern åt frukost med ögonen hängande ned i filtallriken. Dagen till ära hade hon nya kläder och ny skolväska. En svart hängselklänning och björn borg väska i samma färg blev resultatet. Hon är stor nu mitt, barn. (Har jag sagt det förr?)

På skolan samlades vi på gården och all personal tågade ut och sjöng en välkomstsång för barnen. Inne i klassrummen skedde det sedvanliga uppropet och dottern kunde stolt meddela att hon flyttat och nu bodde på annan adress, men på samma gata. Sedan kom glassbilen och alla barn fick glass. En trevlig start på ett nytt läsår, dottern var nöjd när jag lämnade henne för att gå hem och äta frukost. En timme senare kom hon hem då första skoldagen aldrig är särskilt lång.

Detta är första året jag lägger semestern så att den även innefattar första skoldagen. Det var en lyckad plan. Dagen har inneburit en mjuk övergång från semester till vardag. Dottern fick en kort dag på skolan och den obligatoriska segheten som infinner sig när man vänder om dygnet har varit lättare att hantera i hemmets lugna vrå.

Men imorgon. Då sätter vardagen igång på allvar. Då är det jobb igen men det "nya livet innehåller mer än så. Mer om det lite senare ikväll.

Det är höst. Utanför mitt fönster har regnet piskat ned den senaste timmen. Mörkret är kompakt och de ljusa sommarkvällarna ett minne blott.

Imorgon stundar skolan och dottern ligger i sin säng och försöker sova. Två nattugglor vänder snabbt på dygnet vilket gör morgondagens tidiga morgon till en utmaning.

Sista sommarlovskvällen är alltid lite vemodig. Lite dubbelbottnad i sitt skifte från ledighet till vardag. Å ena sidan är det skönt att rutinerna åter intar vårt liv, å andra sidan skulle jag gärna varit ledig några veckor till.

Vi fick ingen riktig ledighet i år. Visserligen berodde det på positiva omständigheter men ändå gnager det dåliga samvetet i kroppen. Jag hade velat ägna mig mer åt min dotter, hade velat hitta på mer, varit ledig mer. Istället har vi visat lägenheten och flyttat. Som sagt, postiva saker i vårt liv, men ingen ledighet.

Lyckligvis väntar en trevlig höst. För drygt en månad sedan kom jag hem efter att ha förlorat lägenheten jag senare blev ägare till. Med viss sorg i bröstet och med saknad efter dottern som då vistades hos sin pappa öppnade jag posten.

Bland räkningar och reklam låg ett handskrivet kuvert adresserat till min dotter. Jag öppnade kuvertet och hittade ett brev som löd:

Diplom
tilldelas
dottern

Du har vunnit södersläktingarnas eftertraktade pris
Årets mest efterlängtade tremänning!

I priset ingår följande:
* Lämplig flygresa tur och retur mellan stockholm och skellefteå valfri helg under hösten 2007
* Transfer med privatchaufför till valt hotel
* Förstklassig logi på något av följande hotel:
- Hotel xxxvägen
- Hotel xxxgatan
- Hotel xxhagen

* En stockholmdag med valfritt inträde till något av följande
- Gröna lund
- Junibacken
- Skansen
- Eget, bättre alternativ

Detta är en värdehandling och gäller för dig och valfri, kvinnlig förälder. Vinsten är personlig och kan inte överlåtas!

(klicka på bilden för en större version)

Detta är från våra rara släktingar i söder. Detta fina erbjudande kommer vi att ta till vara inom en snar framtid. Imorgon ska jag ringa kusin Emma och bestämma vilken helg vi kommer ned.

Det kunde inte ha kommit lägligare och jag längtar tills vi åker. Jag och min dotter tillsammans. Då ska vi åka flygplan och gå på Grönan (eller vad hon nu bestämmer) Vi ska umgås med släkten och bara vara tillsammans. Något vi knappt har hunnit med under semestern.

Med detta i tanke ser jag fram emot hösten. Rutiner, vår nya lägenhet och nöjen. Det kommer att bli en bra höst.

Idag har ljugit. En medveten och beräknande lögn har uttalats.

Upprinnelsen till denna synd var Mikkes problem med sin telefoni. Eftersom han bara har två lägen – lugn snäll och på gränsen till timid, eller vansinnig, hetlevrad med vissa inslag av tourettes syndrom – så fick jag uppdraget att ringa AllTele.

Vid första påringningen svarade en tjej som beklagade och sade att alla deras tekniker var upptagna. Hon bad om mitt telefonnummer och lovade att de skulle ringa upp snarast. Jag förklarade att det var bråttom i och med att jag inte skulle befinna mig på plats länge till och hon noterade det i ärendet.

Ingen ringde och efter ytterligare två koppar kaffe ringde jag supporten igen. Den här gången fick jag samma svar. – Tyvärr är alla våra tekniker upptagna, men jag kan ta ett meddelande så ringer de upp så snart som möjligt. Jag förklarade att jag redan hört den frasen, att teknikerna redan hade ett meddelande och att min undran var när de skulle ringa upp.

- Det kan ta några dagar, svarade rösten på andra sidan.

Jag förklarade att jag inte kunde vänta några dagar, att min vän väntat på telefon sedan den 11 Juni och att det måste gå att få kontakt med teknikerna snabbare. Supporten blev tyst och svarade efter några sekunder surt och snäsigt.
- Det finns ingenting jag kan göra annat än att ta ett meddelande.

Med tanke på att jag varken var otrevlig eller på annat sätt oförskämd så började jag fundera över AllTeles sätt att behandla sina kunder. I mitt yrke är kunden alltid i centrum. Vi har som mål att ta alla samtal inom två minuter. 97% av samtalen ska avhjälpas direkt under samtalet och 3 % får ta upp till 3 dagar. Däremot ska kunden alltid kontaktas direkt. Vi klarar målen med glans men AllTele hade hittills inte visat prov på någon som helst kundvård.

Jag beslöt mig för att undersöka om AllTele behandlar alla sina kunder på samma usla sätt. Några timmar senare ringde jag supporten en tredje gång. Den här gången utgav jag mig för att vara representant för bostadsrättsföreningen. Jag förklarade att vi hade fått in klagomål på deras hantering av telefoni-ärenden. Vidare sade jag att jag var bekymrad över detta och att röster hade höjts om att byta internetleverantör och därmed också ip-telefoni.

Den här gången blev det annat ljud i källan. Supporten beklagade så mycket och skyllde på omorganisationer. Hon bad mig berätta vem som inte fått hjälp och lovade att be teknikerna ringa under förmiddagen imorgon. Sedan beklagade hon ytterligare några gånger och lovade att problemet skulle åtgärdas snarast.

Så. Vad lär man sig av detta? Att jag som privatperson är mindre värd än jag som representant för en bostadsrättsförening? Den enda slutsats jag kan dra är att AllTeles organisation måste omorganiseras ytterligare en gång. Att kundkontakten är det allra viktigaste i ett serviceföretag och att man lever på sitt rykte. Eller dör.

Förhoppningsvis kan Mikke få igång sin telefon imorgon, men ska man behöva ljuga för att någonting ska hända?

Vad ful du är

Vad väntar man sig att hitta med de sökorden?

Efter en hjälpande hand av mamma, pappa och Mikke så är vardagsrummet beboerligt. Dottern har kommit hem från sin pappa och vi ska ha vår första myskväll på länge.

Efter ytterligare en heldag på IKEA måste jag erkänna en sak. Jag är "IKEA-mätt". Idag följde Mikke och hans tjohalia med mig för att inhandla det sista som behövdes för att göra min lägenhet komplett. Min soffa. Min nya soffgrupp som kommer att passa perfekt i mitt nya vardagsrum. Dessutom handlade vi lite smågrejor samt beställningar från släkt och vänner.

Min gode vän Mikke försöker med jämna mellanrum att bättra på sin image som kall och hård kille. – Jag har liiite psykopat i mig, visst? säger han då och då men hans omgivning bara skrattar.

Med all rätt. Jag hade trott att jag en dag på IKEA skulle bli liite påfrestande för en kille och ett barn. Att visst gnäll skulle eka genom de 24000 kvadratmeter stora paradiset för kvinnor och helvetet för män och barn. Men inte det. Tjohalian tillbringade den obligatoriska timmen i barnlandet, sedan följde hon med utan en tillstymmelse till gnäll.

Mikke var för gammal för barnlandet och fick dessutom avslag på sitt yrkande om att vakta bilen när vi burit ut soffan och gick nästa vända. Han fann sig dock i sin lott och har av denna anledning inte ett enda psykopatanlag.

Psykopater gnäller över att måste göra något som inte gagnar dem själva. Tålamodet är obefintligt och aggressiviteten ligger och darrar under ytan. Deras självömkan är lika stor som deras omtanke är obefintligt vilket gör att de aldrig står ut ens en timme i Kamprads imperium. Tro mig, jag vet. Jag har sett på TV.

I och med detta och dagen som varit kan min vän en gång för alla glömma sina psykopatönskningar och försöka acceptera det faktum att han är ganska snäll. Hur hårt det än kan kännas.

Hur hänger jag upp hockeytröjan på väggen?

Svar: Gör inte det. Häng upp en tavla i stället. Mycket snyggare.

Jag sov ljuvligt i mitt nya sovrum. Kaoset i resten av lägenheten kändes långt borta när jag lade mig i mitt harmoniska och färdiga sovrum. Klockan 10.15 var jag dock tvungen att stiga upp. Då hade min sjusovare till dotter vaknat och dagens uppgifter knackade på dörren.

Uppgifterna var av det mer positiva slaget. Medan min snälle vän Mikke körde två vändor till soptippen och kastade skräp från garage och förråd så åkte jag och dottern in på stan. Där skrev vi över vår gamla lägenhet till köparen och gick sedan vidare till banken för att ordna betalningen.

När vi gick därifrån hade jag mer pengar på kontot än jag någonsin haft i hela mitt liv. Barnsligt förtjust över alla pengar ringde jag telefonbanken återkommande gånger bara för att få höra summan läsas upp. Man har inte roligare än man gör sig och det kommer att dröja länge innan jag får höra den summan från mitt eget konto.

I eftermiddags åkte dottern till sin pappa. Tre veckor har gått sedan hon kom hem från sommarvistelsen där, vilket betyder att vi nu går tillbaka till det vanliga helgumgänget. Dessa tre veckor har gått snabbt och jag har dåligt samvete över hur lite tid jag har haft över för henne.

Visserligen var beslutet gemensamt. När dottern fick höra talas om den nya lägenheten bestämde hon snabbt att vi skulle ägna semestern åt flytten. Trots det så känns det som jag försummat henne. Våra semesterveckor har varit allt annat än avkopplande och sköna. Vi har kämpat och burit grejor och stupat i säng på kvällarna. Lyckligtvis har vi roliga saker att se fram emot under hösten. Mer om det senare.

Jag har ägnat kvällen åt en god middag hos mamma och pappa och sedan förberett inför morgondagens soffinköp. Det blir ytterligare en tur till IKEA. Leveranstiden på sofforna var allt för lång för mitt tålamod. Dessutom kostar frakten mer än de 23 milen upp till Haparanda.

23 mil enkel väg är ett stenkast för en äkta norrlänning.

Sommaren då jag snart skulle fylla 20 år hyrde jag min första lägenhet. Lägenheten var mysig och liten. På 40 kvadrat rymdes både kök, TV-hörna och sängplats. Det var en lägenhet för en 20-åring. Sedan hände något. Livet tog fart och jag hade inte styrka att hålla emot ratten. Jag körde fel.Jag borde ha bott kvar i min första lägenhet mycket längre än jag gjorde. Men jag gjorde inte det.

De följande åren kämpade jag för att hålla ett skenande liv under kontroll. Det tog många år och en enorm kraftansträngning innan jag fick livet på rätt köl igen. Jag flyttade till min 2:a tillsammans med min dotter. Jag lånade ihop möbler utan att kunna tänka på om något skulle passa ihop. Det spelade ingen roll för tillfället, jag hade helt andra kriterier då och ingen möjlighet att kräva något mer.

Men åren gick och livet stabiliserade sig. Nu är jag här, snart 33 år gammal och har äntligen hittat hem. Ikväll fick jag tillgång till mitt första egna sovrum sedan jag flyttade hemifrån som 20-åring. Ikväll blev projekt home-makeover färdigt.

De är roliga, de där heminredningsprogrammen, speciellt reaktionen på de som får sitt hem omgjort. Förvåningen är alltid stor och så var den även hos mig. Jag hade aldrig kommit på idén att göra om sovrummet på det sätt mellansyster har gjort. Det blev så snyggt, så mysigt och inrett i de färger jag gillar. 

När den första förvåningen hade lagt sig kom insikten om hur mycket tid och tanke min syster lagt ned på detta rum. Hur resten av min familj varit med och jobbat. Hur de fixat och grejat, hur de ringt runt till mina vänner som med glädje varit med och bidragit.

Hur mitt första riktiga sovrum är en gåva från alla som står mig nära.

Och med den tanken kan jag lägga mig i mitt vansinnigt snygga och egna rum. Ett rum som symboliserar den person jag är idag. Inte flickan som nöjde sig med det som blev över, utan kvinnan som fodrar sin beskärda del av ett bra liv i en sund omgivning, och som aldrig mer kommer att acceptera mindre.

Precis det liv jag lever idag.

Tack min älskade familj och vänner! Tack, mamma, pappa, Sara, Anders, Sofia, Robban, Mikke, Ange, Ewa, Putte, Håkan, Maria, Cisi, Janne, Anna-Maria och Matte. Tack för mitt rum, för all hjälp och för att ni finns.

Detta är det första blogginlägg jag skriver från vår nya lägenhet. Vi har nu sovit två nätter här och trots att det är rörigt och stökigt så känns det allt mer som ett hem. Gårdagen ägnades åt städning och rensning. Jag, Mikke och Highlander körde skräp under dagen. På kvällen kom Ewa, Anna-Maria och mamma för att hjälpa mig att städa. Jag inser att könsrollerna sitter djupt. Å andra sidan skulle allt blivit så mycket mer komplicerat om Highlander och Mikke hjälpt mig att städa medan tjejerna kört skrot.

Idag har jag besiktat bägge lägenheterna tillsammans med vicevärden. Båda två gick igenom och ytterligare en sten föll från mitt bröst. Inte för att jag var orolig, men nu kan packa upp utan att ta hänsyn till sådant som vicevärden var tvungen att besikta. Nu är den MIN, nu får jag göra vad jag vill med min lägenhet.

"Vad jag vill" är dock en sanning med modifikation. När jag började leta större lägenhet så hade mellansyster en önskan. "Jag vill göra iordning ditt sovrum". I och med att jag är stor fantast av home-makeover-programmen så tackade jag Ja direkt.

Detta har gjort att min omgivning tisslat och tasslat den senaste tiden och ikväll körde föräldrar, mellansyster och svåger ut mig ur mitt nyfunna hem. När jag fick komma tillbaka så var sovrumsdörren stängt, vilket den fortfarande är.

Detta betyder att jag får sova i vardagsrummet inatt, vilket jag i och för sig är van vid. Det svåra blir att behärska nyfikenheten. Jag vill se, jag är så nyfiken att jag håller på att spricka. Men jag kommer inte att titta, en överaskning är ingenting värt om man inte får se hela resultatet direkt. Jag vill bli överaskad och jag vet att jag kommer att få ett fint sovrum, det första egna sovrummet sedan jag flyttade hemifrån.

Flytten är klar. Under dagen har vi burit upp alla möbler och rensat varenda pinal i den gamla lägenheten. Mikke, Putte, Ewa och Highlander har burit möbler, lådor och allt det där som blir kvar när man tror man packat allt. Ewa har påbörjat städningen som ska bli klar imorgon. Maria, Håkan och Anna-Maria har putsat fönster, burit grejor och skruvat ihop min TV-bänk. Med så många goda vänner tar en flytt inte lång tid och till på köpet har vi haft trevligt under dagen.

Nu ska vi sova första natten i vår nya lägenhet. Vi vandrar omkring i röran med den där underliga känslan av att befinna sig i en främmande lägenhet fylld av välkända saker och möbler. Två pusselbitar som inte passar ihop, som måste slipas i kanterna innan de passar in i varandra och bildar ett nytt hem med äkta hemkänsla.

Men ju mer jag vandrar runt bland mina grejor desto mer känner jag att beslutet var rätt. Detta är en bra lägenhet för oss. Lagomt stor och jättefin.

Och inatt sover jag på den madrass som med några ben så småningom kommer att bli min riktiga säng

Flyttbestyren går framåt. Idag har jag och Mikke lagt golv i mitt nya vardagsrum. Tyvärr har jag något kortare armar än mina vänner på drygt 1,80 vilket gjorde att Janne fick komma som en räddande ängel. Med tre par armar gick allt mycket bättre och efter en del blod svett men inga tårar kunde vi lämna lägenheten klockan 23.00 med endast en rad kvar. Röster har höjts om mitt beslut att lägga klickgolv men jag har varit obeveklig. Har jag ekgolv i alla andra rum så ska jag banne mig ha det i vardagsrummet också. Punkt slut

Imorgon går flyttlasset ca 50 meter söderut till vår fina trea. Ikväll är sista natten i den gamla tvåan som är alldeles för trång men som varit mitt hem i 5,5 år. Jag minns när vi flyttade hit. Jag, min dotter och ett bagage som var tungt att bära. Jag minns hur rädd jag var men samtidigt glad. Hur det nya livet kändes skrämmande men underbart.

Livet var så annorlunda då. Den enda hjälp jag hade var min familj. Jag hade en väninna men det var också allt. Telefonen kunde vara tyst i dagar. Det var jag, dottern och ensamheten men allt eftersom började vi bygga upp vårt liv på det sätt vi ville ha det.

Idag är jag där. Så här vill jag ha mitt liv. Jag vill ha en stor fin lägenhet att trivas i och en dotter som mår bra. Jag vill ha ett gott självförtroende och friheten att göra vad jag vill när jag vill. Jag vill ha ett bra jobb och många fina vänner. Jag vill ha livet precis som det är just nu. (Förutom vissa små moln, dessa har dock snart blåst bort)

Med den sista natten i den lilla tvåan på bäddsoffan så avslutas ett kapitel ur mitt liv. Kapitlet där jag förändrade mitt liv. Ett kapitel innehållande både skratt och tårar, lycka och sorg. Visa sidor har varit svarta, andra fulla av glädje. Sammanfattningsvis kan man dock säga att dessa år har varit en av de mest konstruktiva tiderna i mitt liv.

Men nu flyttar jag och avslutar det som varit. Imorgon lämnar jag bäddsoffan och sover på en riktig madrass som under veckan ska bli säng.

I can´t wait..

Vissa dagar innehåller hela spektrat av känsloströmmningar. Allt från djup ångest till renaste eufori. Detta har varit en sådan dag.

Jag älskar att shoppa men har svårt att göra av med några stora summor. Jag lever ensam med min dotter och detta gör att jag inte har obegränsat med pengar. I många år fick jag vända på varenda krona, jag levde på marginalen och dessa år har gjort att jag har svårt att handla utan att få dåligt samvete. Jag har en snål och missunsam liten djävul på min axel som är snabb att smälla till mig så fort jag shoppar några dyra saker.

Idag har jag återkommande gånger slagit djävulen från min axel. Någon gång i livet måste man köpa möbler och jag kan inte flytta till en lägenhet utan säng och soffa etc.

Av den anledningen åkte vi de 23 milen mot Haparanda. Klockan 6.30 var mina småsystrar här och 4 trötta flickor styrde färden mot den nya metropolen i norrbotten.

Vi hade släp med oss för att kunna frakta sakerna och lillasyster körde oss lugnt och säkert upp. Lite fööör lugnt kanske. Mellansyster var ivrig att komma sig upp, hon insåg hur mycket vi hade att göra under dagen och kunde inte ta sig dit fort nog. Eller åtminstone fortare än lillasysters makliga 90 km/h

- Nä!! Nu blir vi omkörda av en gammal norrbottensbuss, sade mellansyster upprört. Efter några minuter tystnad så fortsatte hon sarkastiskt.
- Stanna! Jag tar bussen, det går fortare.

Lillasyster är van vid de bitska kommentarerna och rörde inte en min till att öka gasen. Jag kunde inte vara sämre och fortsatte mellansysters trakasserier.

- Men jag känner mig helt trygg i alla fall…. krockar vi kan jag ta emot mig av egen kraft samtidigt som jag håller i dottern Det hjälpte inte och behövdes inte heller. Kl 10.01 körde vi in på IKEAs stora parkering och kunde påbörja vårt frossande i Kamprads livsverk.

IKEA är stort. Och långt. Vi gick och vi gick. Vi provade soffor och systrarna smet iväg för projekt sovrums-makeover (mer om det i ett annat inlägg) Anna-Maria och Matte anlände och dottern fick sällskap av bästisen några timmar.

Efter ca 5 mil i IKEAs stenkorridorer och en trött men tapper dotter anlände vi till slut till plocklagret. Vi plockade och letade och dottern lade sig på en av vagnarna av ren utmattning. Efter en stund sade hon orden som inte fick sägas:
- Mamma, jag är kissnödigt..
2 minuter efter detta uttalande ropades ett meddelande ut i högtalarna:
- Vi har tyvärr tekniska problem och INGEN av våra toaletter fungerar. Hoppas ni har överseende.
Tekniska teknikaliteter kan man inte göra något åt, men det är svårt att ha överseende efter 7 timmar på IKEA och en kissnödig dotter. Jag bad henne försöka hålla sig och hon härdade tappert ut.

När vi efter två evigheter tog oss till kassorna så såg vi förmodligen ut som 4 vilsna beduiner i Sahara.

Jag trodde inte att jag kunde bli mer matt, men när siffrorna tickade i snabb takt på kassa-apparaten så bleknade jag mer och mer. Till slut stod ett spöke vid andra sidan kassan medan djävulen på min axel skrek i falsett om hur slösaktig jag var.

När vi körde ut vagnarna och började lasta in i släpet var jag i chocktillstånd men hade ingen tid på att fundera över det. Madrassen gick knappt in, det var varmt och kvavt ute och svetten rann om oss när vi skulle få in en 160 cm bred madrass i ett litet släp med kåpa. Någon soffa var det inte tal om att få plats med men just då spelade det ingen roll. Dottern var nämligen ännu mer kissnödig och vi skyndade oss allt vad vi kunde.

När vi packat klart slängde vi oss i bilen för att ta oss til närmsta mack. Jag grävde i väskan efter telefonen för att kolla klockan. Sedan grävde jag ännu mer. Och ÄNNU mer. Halvt i panik och med ännu mer svett i pannan bad jag lillasyster ringa min telefon. Det gjorde hon men ingen signal hördes i bilen. Långsamt gick sanningen upp för mig. Jag hade tappat telefonen på IKEA. Någonstans på de 24 000 kvadraten fanns min telefon…

Dottern höll på att kissa på sig och vi lämnade av henne tillsammans med mellansyster innan körde tillbaka till det numera förhatliga varuhuset. Vi skyndade oss till kassan och lillasyster frågade där medan jag gick in för att kolla självuthämningsdisken. Där fanns den inte och när jag kom tillbaka var lillasyster borta. Inga problem tänkte jag. Jag ringer henne, men svor åt min egen dumhet och muttrade för mig själv – Med vilken telefon hade du tänkt ringa?? Idiot!

Till slut hittade jag lillasyster vid informationen tillsammans med två leende IKEA-tjejer. Nervöst frågade jag dem om de fått in någon telefon
- Jo, svarade de och log
- En Qtek? frågade jag hoppfullt
- Jo.. och det har ringt någon och frågat om du handlat klart?
- Jaha… jo det har jag svarade jag förvirrat medan de hämtade min telefon.
- Du hade tappat den i rad 18..

Jag fick telefonen, tackade så mycket och såg att jag fått ett SMS av Mikke. Naturligtvis var det han som hunnit ringa och kunde naturligtvis inte hålla sig från att skicka ett sarkastiskt SMS. Att han sedan hunnit prata med tjejen i 30 sekunder innan han förstod att det inte var jag förklarade de stora leendena vid informationen.

Med telefon i väskan och en lugn och harmonisk dotter kunde vi till slut påbörja färden hemåt. Efter några mil hade även chocken släppt vad gällde priset. När allt kom omkring var jag bara 1000 kronor över budget och jag har fått väldigt mycket för pengarna.

Nu ska bara soffan beställas och en mycket trött men väldigt lycklig Anna går och lägger sig ikväll. För det jag har köpt, det kommer att skapa vårt nya hem med egna möbler.

För en månad sedan skrev jag inlägget om min drömlägenhet. Jag skrev och hoppades men hade nog redan givit upp hoppet innan budgivningen ens hade börjat. Mycket riktigt förlorade jag den och besvikelsen var stor, men inte oväntad. Sedan vände helt plötsligt historien och nu, en månad senare ÄR den MIN till ett pris jag har råd att betala.

Drömmen blev verklighet och idag skrev jag under kontraktet på min lägenhet med barkök och gott om plats för mig, min dotter och katten.

Resten av dagen har ägnats åt flyttstök. Håkan, Maria och Anna-Maria dök upp med starka armar och välvillig hjälpsamhet. Det tog inte många timmar innan vi flyttat alla lådor jag packat, förråd både ute och inne samt alla dotterns möbler förutom sängen. Nu är min gamla lägenhet halvtom och det börjar äntligen likna något!

Imorgon åker vi den 23 mil långa sträckan till IKEA tillsammans med mina systrar samt Anna-Maria och Matte. För en shopoholic-wannabe som mig är denna resa så nära himlen man kan komma. Att få handla nya möbler till mitt och min dotters nya liv är som julafton upphöjt till 10. Jag längtar.

Vädret för dagen har varit molnigt men med nästan samma tryckande värme. Vi har ägnat förmiddagen på stan och beställt tapeter till dotterns rum. Då och då drabbas man av den plötsliga insikten att barnen blir större. Av någon underlig anledning glömmer jag bort det mellan varven och chocken blir lika stor varje gång.

Detta hände återigen på tapetaffären. Dottern har under många år frossat i rosa och syrenlila. Hon har älskat hjärtan och paljetter och hennes nuvarande rum skulle lika gärna kunna innebos av en äkta prinsessa.

Nu är det dags för ett nytt rum men dottern ägnade inte en tanke åt någon rosa fondvägg.
- Jag ska ha mörka tapeter, helst svart, deklarerade hon bestämt.
Så fick det bli. Svarta tapeter med en glänsande svart blomranka på. Min prinsessa är borta, hon har bytts ut till en tuff tjej som klär sig coolt och vill ha en svart fondvägg som kontrast till de vita väggarna. Det är bra, var sak har sin tid men personligen är jag ganska glad över att den rosa eran är över.

Resten av dagen har jag ägnat åt kaffedrickning med vänner och rensning av lägenhet. Det finns så mycket att gå igenom. Så mycket minnen. En del minnen har inte gjort sig förtjänt av att minnas och kastas direkt. Andra saker är svårare att göra sig av med, dagisgrejor, fritidspyssel, små lappar och massor av teckningar. Men ett hem fullt av minnen ger ingen plats för framtiden, därför rensar jag ganska hårt men sparar en del i en låda.

Dottern har en sovkompis här. Bästisen har återvänt från landet för en kväll och det har fnittrats vilt under hela eftermiddagen. Ikväll åkte vi till badplatsen för att ta det obligatoriska kvällsdoppet under varma sommarlovskvällar. Under en vacker solnedgång hoppade barnen i medan jag satt kvar i gräset och fyllde på min allt längre IKEA-lista. De skrattade och hoppade från bryggan, de bytte simglasögon och provade simfötterna.

När vi åkte hem fick jag sätta på värmen på max så att två frusna men lyckliga flickor fick värme. Medan jag körde hemåt slog det mig att jag skapat historia. Den enkla små utflykterna till sjön dessa sena sommarkvällar är förmodligen en del i vad min dotter kommer att kalla barndomsminnen.

Sådana minnen är bra minnen, de rensas aldrig ut utan finns kvar inombords livet ut.

Sommarlov när det är som bäst

Dagen på stranden har varit ljuvlig. Vi packade kylväskan full av kycklinglår, mackor, dricka och vattenmelon. Dottern kunde inte komma iväg fort nog och när vi äntligen intog stranden kastade hon sig i vattnet. Där låg hon medan jag läste en bok och bläddrade i IKEA-katalogen.

Min dotter har ett speciellt förhållande till vatten. I alla andra miljöer hittar hon sig kompisar som hon leker med, men i vattnet kan hon ligga helt själv timme ut och timme in. Så gjorde hon även idag. Hon flöt och simmade, hon gjorde krumelurer i vattnet och hoppade från bryggan. Då och då sprang hon upp till mig och visade mig en fin sten (vi har en hel påse "fina" stenar med oss hem). Hon hämtade cyklop och simfötter och gav sig på jakt efter fisk. Några minuter kom hon springande med simfötterna på sig och cyklopet uppskjutet i pannan.
- Mamma mamma maammma, med cyklopet kan jag se fiskar och mamma! jag såg en fisk och var så nära att jag nästan kunde röra den Sedan sprang hon tillbaka igen och fortsatte jakten.

Jag har solat, läst och lekt i vattnet. Vi har befunnit oss långt bort från flyttlådor, spekulanter, flyttanmälningar och kartonger. Det har varit ljuvligt.

Nu är vi dock tillbaka igen och jag packat några lådor till under kvällen. Jag tycker verkligen illa om mitt hem nu. Det mesta är nedpackat, resten är rörigt. Det är grejor överallt och jag kan knappt vänta till jag får flytta in i vår nya lägenhet. Till jag får ordning på allt.

Tills dess packar jag. På Lördag åker vi till IKEA och hoppas hitta det vi behöver utan att behöva vänta på att varorna ska komma in i lager.

Var är den magiska trollstaven när man behöver den? Är detta I-landsproblem?

"Apselut"

Budgivningen är över och priset blev nästan det dubbla utgångspriset. Jag har ringt runt från den ena till den andra. När jag inte fick något svar ringde jag vidare på listan, men under dagen har jag fått tag i alla.

Efter att ha budat på flera lägenheter var det en egendomlig känsla att sitta i andra änden. Jag hörde budgivarnas nervösa röst när priset gått upp och beslut skulle fattas om de skulle höja eller tacka för sig. En budgivning innebär några nervösa timmar när man verkligen vill ha lägenheten.

Jag anade att gränsen började nås när höjningen minskade och till slut kunde jag gratulera en ung tjej till en ny lägenhet.

Nu ska föreningen godkänna henne som hyresgäst och tid ska bokas för kontraktsskrivning. Mitt i allt detta packar vi ihop vårt hem för att förhoppningsvis kunna flytta i början på nästa vecka.

Imorgon tar vi dock ledigt. Då ska stranden intagas och en god bok läsas. Min stackars dotter har inte fått mycket till sommarlov de sista veckorna och jag har haft dåligt samvete för henne idag. Lyckligtvis tog snälla Håkan och Maria med henne på ett bad mitt på dagen, men hela kvällen har hon fått svettats tillsammans med mig, lådor och sopsäckar fulla med kläder.

Men imorgon. Då lämnar vi kaoset för en stund.

Och jag ringer och ringer. Problemet är att få tag på alla en solig dag som denna. För vad gör man om de inte svarar? Hoppar man över dem? Väntar man? Jag ringer vidare men vill gärna få tag på alla innan budgivningen är över. Vi får väl se vartåt det slutar.

Äntligen har den sista spekulanten besökt vårt hem. Jag har ägnat eftermiddagen åt att visa min nya lägenhet för vänner och familj. De höll med mig, vi kommer att trivas där.

I och med att visningarna är slut har jag kunnat påbörja packningen på allvar. Nu står det lådor överallt, alla tavlor och "pynt" är nedpackade och vardagsrummet är fullt av sopsäckar med skräp som ska kastas.

Det är kaos i mitt hem och det kryper i kroppen av disharmoni. Jag är född i Vågens tecken men har aldrig varit en anhängare av astrologi. Jag har svårt att tro att stjärnor och planeter ska styra vem jag är och vad jag tycker. Men när hemmet ser ut som det gör just nu är jag benägen att hålla med mitt stjärntecken som njuter av harmoni istället för kaos.

Nu ska jag packa lite mer och våndas över mitt röriga hem. Imorgon väntar budgivning. Håll tummarna

Idag fyller Janne år vilket jag och dottern uppmärksammade med en blomma och en (nit)trisslott. Efter att ha ätit en fantastisk smörgåstårta, vanlig tårta och kakor måste jag medge att Café Anna må vara mer centralt, men Café Cisi vinner med hästlängder vad gäller sortimentet

De snälla försäljarna till min nya lägenhet har lovat mig nyckeln redan imorgon så att jag får tid att flytta i lugn och ro. Därför har jag hämtat flyttkartonger hos Ewa och påbörjat att packa ned det hem som jag har byggt upp under fem års tid.

Ikväll har jag rensat i papper och gått tillbaka i tiden. Jag har sorterat kort i speciella lådor och bläddrat igenom spridda dagboksanteckningar ur mitt liv. Jag har gått igenom den tid då stormen var svår att hantera och jag har läst och kastat. Sopsäckarna har fyllts och kvar finns bara prydliga högar av sådant som jag vill ta med mig till mitt och min dotters nya hem.

Till vårt nya liv.

Lägenhetsvisningarna fortsätter i strid ström. Hittills har jag visat upp mitt hem för 14 spekulanter med tillhörande familj, vänner eller andra tyckare. Hälften av dem har visat intresse för budgivningen på Tisdag och nu återstår att se vem som får rätt.

Nu är det två dagar kvar av visningar och jag längtar till detta kapitel är avslutat. Jag är leds på att vara låst vid hemmet och det är jobbigt att ta på sig säljarfasaden och visa upp det hem jag lever i. Jag ska dock inte klaga utan är väldigt nöjd med intresset som visats för lägenheten.

Ikväll har jag och dottern varit på middag hos min kollega Fredrik och hans blivande fru. Ett väldigt trevligt avbrott efter de senaste dagarnas fjättrande vid hemmet. Fredrik har fyllt år och han fick en passande present av oss samt Håkan och Maria. Minen var obeskrivlig då Djurgårdaren plockade upp en gul fresbee med Skellefteå AIK-loggan på. Att det sedan var en väldigt bra fresbee gjorde inte saken bättre.

Vad ska man med ovänner till när man har vänner som oss?

Första semesterdagen har varit allt annat än vilsam. Jag har visat lägenheten från 11.30 till 21.30. Därimellan har jag och dottern hunnit vara på stan och köpt örhängen. Hon tog hål i öronen hos sin pappa och nu var tidpunkten inne för att kunna sätta in nya örhängen. Fyra par köpte hon och en stolt dotter har stått hela eftermiddagen och provat sina nya smycken.

Dessutom har mamma varit här och bonat vardagsrumsgolvet. Pappa har fixat diskmaskinen och jag har hållit dem med mat samt burit möbler ut och in från vardagsrummet.

Det är påfrestande att visa lägenheten. Förutom den mentala anspänningen det innebär att bjuda in granskande främlingar i sitt hem, så råkar man ut för stora och snabba beslut som ska tas inom några minuter.

Jag har satt budgivningsdag till på Tisdag men en av spekulanterna har under dagen utövat hård påtryckning om att gå förbi den och göra köpet klart ikväll. Till slut bjöd han ett antal tusenlappar över utgångpris under förutsättning att ingen budgivning skulle hållas.

Jag stod inför ett beslut där jag som många gånger förr skulle behöva en glaskula till mitt förfogande. Jag vet inte hur mycket jag kan få för lägenheten, jag vet inte var taket ligger. Skulle jag ta budet eller ha is i magen och vänta till Tisdag och övriga spekulanter?

Beslutet blev att vänta. Det fattades dock inte av girighet, snarare tvärtom. Många har varit hit och verkligen blivit intresserade. De har hållit tummarna över att de ska har råd att hålla sig kvar, de har behövt lägenheten minst lika mycket som den påstridige spekulanten.

Jag har inte tänkt ägna mig åt välgörenhet men jag har svårt för människor som tror att de kan köra in likt en ångvält och få som de vill. Som alltid tränger sig före i kön medan de som håller sig till reglerna och väntar på sin tur får stå tillbaka.

Dessutom blev jag misstänksam av rädslan för budgivning. Varför är man så mån om att få köpet klart samma kväll? Vad var det spekulanten försökte stressa fram? En varningsflagga höjdes och efter 4:e samtalet förklarade jag att jag inte var intresserad.

Vem vet. Jag kanske förlorar pengar på det. Kanske tjänar jag på det. Vad som än händer kan jag hålla huvudet högt i vetskap om att jag höll mig till de regler jag satt upp och inte sålde mig för några tusenlappar och ett välsmort munläder.

Vilken frihetskänsla det är att höra porten till jobbet stängas bakom sig och mötas av tre veckors semester. Mitt skrivbord är rensat, inkorgen är tom (!), blommorna står inne hos helpdesk för att inte törsta ihjäl, frånvaromeddelandet är aktiverat, telefonen avstängd och semesterlappen sitter uppe på dörren. Jag har SEMESTER

Som brukligt firade jag och dottern detta med middag på restaurang. Anna-Maria, hennes dotter och Matte följde också med. Mycket trevligt. Flickorna skrattade och busade. De åt plättar med sylt vilket jag beställde in under protest. På samma sätt som man inte besöker en restaurang med foppa-tofflor så äter man inte vardagsmat på restaurang. I och med att dottern redan fått vika sig inför foppatoffel-regeln och kompisen beställde plättar, så fick jag dock ge mig.

Jag åt filémignon och drack vin. Sedan drack jag kaffedrink till efterrätt. Dottern och kompisen fick lyckligt in glass med chokladsås i fina skålar. Sedan flirtade de med servitörerna och lyckades på detta sätt samla på sig flera drinkpinnar i form av vindsnurror. Servitören hade inga egna barn. Om han haft det så hade han insett det omöjliga i att ge barnen 3 röda snurror och 1 grön. Det kan inte gå vägen i värld som ska vara exakt rättvis.Flickorna insåg detta och bad att få byta en av de röda. Det gick bra och servitören bytte den, mot en lila!! Som genom ett under löste kompisarna denna problematik tillsammans, inte ett öga blev vått och konflikten höll sig på avstånd.

Dottern fällde en av sina odödliga kommentarer när Anna-Maria förklarade varför barn inte får vara ute på krogen sent på kvällen:
Anna-Maria: Det är så mycket liv där då
Dottern: Ja? Så klart det är, ALLA lever ju!
Sedan log dottern sitt finurliga leende som visade att hon förstått principen, men var tvungen att vrida och vända på orden på ett sätt som bara hon kan.

I övrigt har dagen har varit hektisk, lägenheten ligger ute på annons och massor av människor har ringt. Idag har jag hunnit med två visningar, i morgon väntar minst 4 till. Det ser ut att gå bra och stenarna på mina axlar faller av en efter en.