Anna & livet

Efter några dagars stress har flera "måsten" avverkats. Min fantastiske pappa och min underbare vän har ägnat gårkvällen och dagen åt kakelplattor. Pappa lyckades ta ledigt från jobbet idag och har tillsammans med Mikke fixat i mitt kök medan jag har jobbat näst sista dagen före semestern.

Efter deras insats kan jag nu börja annonsera och en stor sten föll från mitt hjärta. Det behövdes i och med att jag var på banken idag och ökade på berget av stenar på min kropp. Jag tycker inte om banker. Jag gillar inte känslan av att stå där med mössan i hand och be om pengar. Trots att jag har ett lånelöfte på mycket mer än summan jag behövde låna så väntar jag mig ändå rynkade ögonbryn och förmanande fingrar. Jag tycker helt enkelt inte om att låna pengar.

Nu är det dock gjort, ingen rynkade på ögonbrynen och det är jag glad över. Min nya stora lägenhet börjar långsamt bli verklighet.  Datum är satt för kontraktskrivning och besök på banken tillsammans med säljaren. Det enda som är kvar är försäljningen av min lägenhet. Jag hoppas det blir färdigt snabbt, jag hoppas att jag får bra betalt för lägenheten. Det är mycket hopp och lite vetskap just nu.

Imorgon får jag semester men har inte hunnit tänka på det på grund av alla andra tankenötter jag ägnat mig åt.

Ju mer jag tänker på det desto bättre låter det… SEMESTER!

En helg är över och 5 fulla kannor kaffe är uppdruckna. Café Anna har haft fullsatt idag, festligt, folkligt och fullsatt med andra ord.

Dottern åkte iväg med minsta moster och Maria för att frossa hästlukt och klapprande hovar. Klockan 23 kom hon hem, rödblommig och lycklig. Jag hade vissa åsikter om det kloka i att vara ute och rida till nästan mitt i natten när man ska upp tidigt morgonen därpå, men blev utstirrad av två par oförstående ögon. Moster Sofia har inga barn själv och bryr sig inte ett dugg om läggtider och andra tråkiga regler. Där finns inget förstånd och måsten, där rider man så länge man vill och oroar sig inte för morgondagen. Min dotter älskar hennes sorglösa syn på livet och varenda stund med moster är ett populärt avbrott från vardagens förnuft.

Jag själv lever inte speciellt sorglöst just nu. Jag har 1000 måsten som måste klaffa innan allt är färdigt inför lägenhetsbytet. Jag har ägnat hela kvällen åt att städa och röja. Nu väntar jag på att kaklet ska sättas upp för att slutligen kunna sätta ut lägenheten på annons. Tyvärr har busarna i Skellefteå inte tagit semester och min stackars pappa har jobbat allt för mycket under helgen, och kommer förmodligen att jobba i samma höga tempo under morgondagen. Putte, som också kan kakla jobbar hela dagen men erbjöd sig att komma efter 22.00.

Min mage knyter sig då jag är beroende av andra människor, som dessutom har nog med sitt. Helst av allt skulle jag vilja kakla själv så att pappa får vila, men jag vill inte riskera att måsta ge bort lägenheten. Min preliminära lösning på problemet är att pappa kommer hit och börjar, samt att jag med hjälp av Mikke fixar resten.

Nåja, vi får väl se hur det blir. Imorgon. Detta är trots allt I-landsproblem. Det finns folk som svälter medan jag gnäller över allt som ska göras för att kunna flytta in i min nya lägenhet. Med barkök. Skärp dig Anna.

Nu ska kläder läggas fram inför morgondagen. Jag ska jobba och dottern ska ägna dagens hos sin andra moster. Hon ser fram emot en dag på landet tillsammans med kusinen, jag ser inte fram emot en dag på det sommarsömniga jobbet.

Tre dagar kvar. Sedan ska semestern firas in.

Hon är hemma nu och allt är så ljuvligt normalt. Hon pratar och skrattar medan jag och Mikke målar om toaletten inför kommande visning av lägenheten. Hon blir leds och tittar på TV, sedan följer hon med och köper pizza och bär stolt in dem till ett kök fullt av vänner. Hon retas med mina killkompisar och åker till slut på "kompanistryk" och hela lägenheten fylls av förtjusta skrik.

Sedan kommer hennes kompisar hem och de går ut för att leka i alla vattenpölar som bildats under dagen. De gräver med spadar och fyller påsar med vatten. Katten får vara med men hon gillar inte vatten så hon sitter på behörigt avstånd med den blå selen och svarta kopplet. Även hon ser ut att trivas över vanligheten som återkommit till vårt hem.

När kompisarna måste gå hem tar dottern på sig sina inlines och vi beger oss mot Mikke. När vi kommer hem är timmen sen och jag får hålla den vanliga föreläsningen. "Om du får vara uppe sent så ska det inte vara en massa tjorv när du ska gå i säng. Alla kvällar tar slut någon gång, så är det bara." Hon svarar mig snabbt. – Men mamma, jag vill inte att kvällen ska ta slut! Jag tröstar henne med att det kommer fler kvällar. En hel semester ligger framför oss.

Sedan somnar hon och när jag tittar till henne ligger hon och katten tätt ihop. Kattens tassar vickar när drömmarna tar över, men dottern sover djupt och stilla.

Jag plockar ihop i lägenheten och inser att energin har återkommit till vårt hus. Under denna dag har jag fått gjort mer än de sista två veckorna tillsammans. Förrådet är städat och med hjälp av Mikke är badrummet vitt och frächt. Inte gulaktig i någon smutsig vit nyans. (Köp aldrig antikvit färg till en badrum).

Imorgon väntar städning av lägenheten. Ska jag kunna visa den för köpare i veckan så gäller det att ha mer ordning än jag har just nu.

Säljarna har tagit mitt personnummer för att göra alla papper klara för kontraktsskrivningen. På Tisdag ska jag på banken och ordna lånet. På Onsdag jobbar jag sista dagen före semestern.

Det finns dock EN sak som smäller högre än både lägenhet och semester. Om 2 timmar och 40 minuter hämtar jag min dotter. Jag har inte sett henne på två veckor och hon har varit borta sammanlagt fem veckor i sommar. Men nu är det slut, nu ska hon hem och jag kan knappt vänta innan jag får krama om henne.

Det är svårt att hålla arbetsdiciplinen när man tittar ut. Detta är sommarnöjet nr 1 för Skellefteås ungdomar. I små gummibåtar åker de från Lejonströmsbron och ned till Bergsbydammen. Färden lär ta cirka 4 timmar men det är en naturskön upplevelse och en varm dag ser det väldigt skvalkande och avkopplande ut.

DN och andra tidningar skriver om utredningen angående vem av föräldrarna som ska bestämma över barnet. Genast startar debatten om umgängessabotage och risken att förlora kontrollen över sitt barn. I grund och botten verkar det största argumentet vara – H*n ska inte få bestämma mer än mig, jag ska bestämma lika mycket.

Redan där har debatten krackelerat för hur ska man komma överens när allt ska vägas på guldvåg? Om varje del ska vara rättvist på millimetern? Med min barndoms försök till att dela en dricka mellan syskonen menar jag att hela situationen är dömd att misslyckas. Vi kom aldrig överens. Det var alltid någon som fick en millimeter extra och konflikten var ett faktum.

Barnen är dock inte dåtidens läskedrycksflaskor. Barnen är centrum, inte föräldrarna. I en perfekt värld skulle alla föräldrar enbart se till barnens bästa men tyvärr ligger verkligheten långt bort från vår idealbild.

Vid sådana tillfällen håller jag med regeringens utredare. När människan är oförmögen att lösa sin konflikter kan det vara bra att en domstol går in och löser enstaka frågor. Frågan är hur det färdiga förslaget ser ut. Ska föräldern få bestämma i allt som rör sjukvård eller gäller beslutet vid ett specifikt tillfälle? Att ge någon hela rätten kan naturligtvis medföra ytterligare sabotage beroende på vilken typ av människa det rör sig om. 

Så vad är bättre? En maktkamp mellan två vårdnadshavare som för länge sedan har glömt att de är föräldrar utan bara rustar för krig, än ett beslut om att en förälder ska bestämma i frågan. Visst kan den andre föräldern känna sig åsidosatt men vad är bättre för barnet? Ett slutgiltigt beslut eller en ovisshet nedgrävd i en skyttegrav? Barnet är det enda viktiga och ingen ska tro att barn mår bra av föräldrar som inte kan komma överens utan ständigt måste visa sina muskler inför varandra.

Förhoppningsvis kan domstolen gå in och besluta i specifika fall, förhoppningsvis får föräldrarna lägga fram sina argument, som sedan ligger till underlag för vilken förälder som får bestämmanderätt i den aktuella frågan. Förhoppningsvis kan endast vetskapen om att detta alternativ finns, göra att föräldrarna ägnar sig åt roligare saker än att sabotera för den andre.

Den stora frågan är dock hur beslutet ska lösas praktiskt. Domstolarna är redan idag hårt belastade och beslutet kan generera många nya mål. Dessutom finns förslag på att antalet domstolar ska minskas. Väntetiden är redan idag lång och den lär inte bli kortare. Så hur länge är det rimligt att vänta innan man får komma upp i domstolen? Att vänta på huvudförhandling innebär en stor press för både parter och vittnen. Att låta dessa vänta i flera månader och upp till år bidrar inte till någon förbättrad folkhälsa, snarare tvärtom.

Förslaget att socialnämnden fritt ska kunna prata med barnen utan föräldrarnas tillåtelse är dock en av de klokaste förslag på länge. En förälder som behandlar sitt barn illa motsätter sig naturligtvis kontakt med sociala myndigheter. Att godkänna kontakten vore samma sak som att gå in till polisstationen och anmäla sig själv för brott. Visst händer även detta, men de flesta brottslingar håller sig så långt undan rättsväsendet som möjligt och det gäller även de som begår brott i sin föräldraroll.

Summan blir att barnen sätts som gisslan mellan naiva lagar och föräldrar som missbrukar sin roll. Ingen kan komma till deras undsättning. För att barnet ska få kontakt med barnpsykiatrin eller socialtjänsten så krävs bägge vårdnadshavarnas godkännande. Om en eller båda vårdnadshavarna motsätter sig detta måste en orosanmälan lämnas in. Sedan ska socialförvaltningen göra en utredning och komma till ett beslut om vad som ska göras. Detta tar flera månader vilket är en väldigt lång tid för ett barn som är i akut behov av hjälp.

Barnen är många gånger rättslösa idag och helt i händerna på sina föräldrar. Förhoppningsvis kan detta förslag täppa igen en del av hålen i Sveriges sociala skyddsnät och medföra att även barnen kan skyddas.

Gårdagens ohejdade glädje har bytts ut mot en skräckblandad förtjusning.

Plötsligt förstår jag vad jag har gjort. Jag har lånat pengar och ökat min månadskostnad. Jag har satt mig i en situation som är okänd. Det är inget överköp utan en helt vanlig månadskostnad för en lägenhet. På papper och i budget ser det också bra ut, men jag har inte levt den i verkligheten ännu. Jag har tagit en risk och med den hjärtklappning detta innebär inser jag hur dålig jag blivit på att ge mig ut i det okända.

Men nu är det gjort och massor av saker ska göras och tänkas på. Badrummet i min lägenhet ska målas om inför kommande visningar. Det ska kaklas ovanför diskbänken. Banken ska besökas, annons ska läggas ut. Möbler ska köpas in men först ska inköpen finansieras. Lägenheten ska packas och eftersom jag bott här i 5,5 år så ska mycket rensas, kastas och stoppas i lådor.

5,5 år har gått sedan jag flyttade in här. Den person som flyttade in är inte samma människa som flyttar ut. Så mycket har hänt. Och det är här det har hänt.

Så det är med visst vemod jag lämnar min lägenhet, men med ännu större hopp. Jag är färdig här och kommer att trivas ännu bättre i min nya lägenhet.

Jag har köpt en lägenhet! Det vill säga den lägenhet jag blev förälskad i vid första ögonkastet, som jag aldrig trodde att jag skulle få och som jag senare förlorade budgivningen på förra veckan.

Det märkliga i budgivningen var samtalet jag fick 5 minuter efter att jag hoppat av. I andra änden av luren hörde jag rösten av h*n som bjudit över mig. H*n förklarade att h*n kanske inte behövde lägenheten och ville eventuellt sälja den till mig. Jag förklarade att jag inte var intresserad i och med att jag tyckte priset var för dyrt, men personen i fråga skulle höra av sig under veckan.

Nu visade det sig att köparen av olika anledningar hoppat av köpet och idag fick jag en förfrågan om jag fortfarande var intresserad. Efter diverse diskussioner blev vi överens om ett pris som landade på 25 000 mindre än det jag bjöd som högst.

Första September flyttar vi in i lägenheten och jag är så glad så glad så GLAD! Den är så fin, så stor i vi kommer att få så gott om plats där. Dessutom har jag, Mikke, mamma och pappa varit och kollat kakel för att frächa upp den gamla lägenheten inför försäljningen. Med pappas hjälp blev det oerhört billigt.

Tänk så bra livet är. Jag har precis fixat min första riktigt fina lägenhet, jag ska på IKEA och köpa en ny soffa (någongång i Augusti) och dottern kommer hem på Fredag.

Det kan inte bli bättre, jag lovar

Imorgonkväll får förhoppningsvis jag och ni andra svaret på den cliffhanger som lämnades i förra veckans blogginlägg. Mikke kom för en stund sedan med nyheter som ökade hoppet hos mig.

Så nu hoppas jag igen. Lite i alla fall.

Faktum är att jag vill ha lägenheten lika mycket som förra gången, men min självbevarelsedrift gör att jag inte vågar drömma.

Det stora problemet är att ju mer jag tänker på andra lägenheter, desto sämre trivs jag i den jag har. Garderoben är överfull men jag orkar inte rensa i den, papper borde sorteras men jag har ingen entusiasm för hemarbete.

Och då förstår jag plötslig.. Jag har redan flyttat. Men jag har ingenstans att bo.

Jodå, festen var trevlig. I strålande sol satt vi utanför Mikke och diskuterade om allt ifrån när barnagan förbjöds (1979) till det faktum att man blir smartare av alkohol. Det sista påstående sågades dock fullständigt eftersom följden skulle bli att vi var tvungen att bli alkoholister för att uppnå genialitet.

Sedan cyklade vi iväg till stan i rasande tempo. Det var massor av folk ute, de flesta var trevliga och hamburgaren klockan 2.45 har aldrig smakat så gott.

Nu är jag åter på jobbet och det sömniga semestertempot. Jag räknar dagarna tills dottern kommer hem. Jag längtar, det känns som evigheter sedan jag hörde hennes glada prat och fick ta del av hennes kloka funderingar.

4 dagar kvar

Istället blev det en runda på stan och efter det en titt på ytterligare en lägenhet. Den ratades dock så fort jag kom innanför dörren. Trots klickgolv och hyfsade tapeter så insåg jag att jag hellre bor kvar i min två livet ut än flyttar dit. Förutom väldigt fula köksluckor så kan jag inte ge några konkreta anledningar till att lägenheten gav mig kalla kårar. Det var bara en känsla. En känsla av dåtid. Den påminde mig om hur livet ter sig när hoppet överger människan.

Nu ska jag förbereda mig inför kvällen och JA, jag har köpt Tequila

Helt plötsligt har en vecka gått och jag har knappt hunnit med. Arbetets semestersömniga atmosfär vägs upp av intensiva kvällar hos en barnlös mamma.

Nu är det helg och jag borde tvätta och dammsuga. Jag borde klippa gräsmattan och rensa ur de halvtomma mjölkförpackningarna i kylskåpet. Ogräs växer i rabatten och jag gör tappra försök att hålla efter i köket efter snabba middagar intagna på stående fot. Mest av allt borde jag sova för sömnkontot ligger på minus.

Det finns så mycket jag borde men dottern åkte iväg med rutinerna. Jag är kvar och har helt plötsligt förlorat förmågan att hålla ordning. Jag brukar tvätta när hon går isäng, men hon är inte här, så när ska jag då tvätta? Barn ska äta näringsriktigt men vem lagar riktigt mat till bara en person? Inte jag i alla fall. Kräm och mjölk är min melodi. Och varför ska jag lägga mig i tid? Det är ju sommar och ingen dotter ska upp på fritids vilket gör att jag kan sova en halvtimme längre på mornarna. Tyvärr har min matematiska ådra sköljts bort i sommarens regn för en halvtimme hjälper föga när man lägger sig 4 timmar senare än vanligt.

Men det är ju bara sommar en gång och när jag ändå har tid över för mig själv, varför inte förvalta den?

Så jag låter ogräset fortsätta växa och dammsugaren stå kvar i skåpet. Jag kastar i mig en tallrik kräm och skriver detta inlägg medan jag tuggar på mackan och dricker ett glas mjölk.

Snart är jag borta igen, snart låses dörren och den oklippta gräsmattan ligger bakom mig. Men imorgon, då ska jag vara huslig. En stund i alla fall. Sedan bär det av igen.

Då är det dags för fest och det blir säkert roligt, men efter en sommar utan barn så börjar jag bli leds på livet utan rutiner. Jag räknar ned till den dagen jag måste laga näringsriktig mat igen. Till dagen då dottern är hemma och farten sänks till makligt semestertempo.

Jag skrev i mitt förra inlägg att jag sällan har tur, och det är kanske sant i många fall. Lika många gånger kan jag dock skatta mig lyckligare än de flesta människor.

Idag, när jag kom hem, något deppad efter att ha blivit av med lägenheten jag så gärna ville ha, så hittade jag ett brev i postlådan. Brevet var adresserad till min dotter men eftersom jag är vårdnadshavare så bestämde jag mig för att jag får öppna hennes post. En omåttlig nyfikenhet fanns också med i mitt beslut.

Jag öppnade brevet och blev rörd till tårar av den text som stod där. I och med att det är min dotters brev så kommer jag inte att berätta vad det stod förän hon kommer hem från sin pappa. Hon ska få läsa brevet först.

Det enda jag kan säga är att den kyla som rådde i mitt bröst av längtan efter dottern och besvikelsen över att återigen stå utan lägenhet ersattes av värme.

Mer om detta nästa vecka.

Budgivningen är över och jag är fortfarande utan lägenhet. Den blev för dyr och jag kan inte sätta mig i sitsen att nästan halva lönen går åt till bostadskostnader. Jäkla satans förbannade skit. Jag hade så gärna velat ha den… den var så fin..

Budgivningen var dock en av de märkligaste jag varit med om, vilket betyder att chansen fortfarande finns att jag kan köpa lägenheten. Den är dock liten, mer om det nästa vecka.

Tills vidare fortsätter jakten på större lägenhet. Just nu håller jag på att skriva ut lappar som ska sättas upp i området, man kan ju ha tur, även om det sällan händer mig.

Jag har dock lärt mig att det inte är någon idé att gråta över spilld mjölk eller frossa i självömkan och besvikelse.

Så nu tar vi nya tag

Nu är vi igång. En av spekulanterna är intresserade och har bjudit över mig. Men jag har bjudit över henne också.. Nu väntar jag på nästa samtal…

Uppdatering kl 15.44:

Min motståndare fortsätter att höja.. Och jag med. Nu väntar jag på svar, igen.

Anna har svårt att jobba just nu…

Jag har noterat det och förskräckts. Jag har till och med varit på väg att skriva ett inlägg om det, men annat har stått ivägen. Mocca har skrivit om det och jag känner att jag måste skriva färdigt det inlägg jag började på.

Internet är fantastiskt. Här finns allt. Här kan vi leta fakta, vi kan mötas och utbyta erfarenheter. Vi kan ta del av varandras liv och förhoppningsvis bli mer vidsynta. Alla medaljer har dock en baksida och Internets mörka delar är så skrämmande att jag ibland funderar över om fördelarna överväger nackdelarna.

Här kan man hitta allt. Precis allt. Man kan ta reda på hur vilka fågelarter som är vanligast, man kan söka det billigaste priset på något vi vill köpa, men man kan även ta reda på hur vi skapar en bomb eller söka stimulans för sjuka böjelser.

Internet är så stort, svart och skrämmande, precis som världen är, men världen har vi lärt oss att hantera. Vi vet vad vi ska akta oss för och hur vi ska bete oss för att inte råka illa ut. Vi vet hur vi ska skydda våra barn, vi kan reglerna.

I den riktiga världen vill säga.

I cyberrymden har många inte lärt sig reglerna ännu. Människor lägger ut bilder av sina barn. Gulliga bilder på hur de badar nakna en varm sommardag. Tidningarna hakar på och utlyser fototävlingar. Stolta föräldrar skickar in bilder och nätet fylls av bilder som i sig inte är speciellt märkvärdiga. Som egentligen borde finnas i fotoalbum eller på skyddade sidor i syfte att visa släkt och vänner. Det vill säga människor som har ett utbyte av korten. Ett sunt utbyte.

Men vid vissa skärmar, fler än ni någonsin anar, sitter sjuka människor med lust i blicken. De letar efter barn + bad och helt plötsligt ligger bilderna framme som en rubbad och snuskig godispåse. De klickar på bilderna och sparar dem till sin dator och helt plötsligt har de fina familjebilderna blivit barnporr.

Bara tanken på att bilder av mitt barn skulle vara ett medel för sexuell njutning gör mig både äcklad och rasande, därför skulle jag aldrig lägga ut badbilder av mitt barn. Jag går till och med steget längre och lägger inte ut några bilder alls av min dotter, annat än på lösenordsskyddade sidor.

Jag skriver inte heller om saker som min dotter inte själv skulle berätta för sin omgivning. Saker hon gör eller säger som jag tycker är sött och oskyldigt, kan vara pinsamt i hennes ögon. Sådant skulle jag aldrig skriva om. Det är hennes liv och hennes känslor.

Jag har valt att lägga ut mitt liv på bloggen. Jag berättar om det mesta och har inga problem med att bjuda på mig själv. Naturligtvis berättar jag inte allt om vad som händer i mitt liv. Jag utelämnar det jag anser vara privat. 

Min dotter är en stor del av mitt liv men hon har inte valt att blogga om sig själv. Därför är jag noga med vad jag skriver om henne. Hennes personliga integritet är helig för mig. Hon är en egen person med egna tankar och känslor och de hon anser är privat lämnar jag inte ut i min blogg, även om vi vuxna skulle anse händelserna som dråpliga, söta och gulliga. Jag skriver bara om sådant jag vet att jag får berätta för andra.

För mig är det självklart men många verkar inte tänka på detta sätt. De skriver glatt om sonen som tappade byxorna under fotbollsmatchen och jag skyndar mig ifrån bloggen med en känsla av att ha blivit upplyst om något jag inte har med att göra. Något privat, något sonen inte har gått med på att dela med sig av.

Här har människan mycket att lära. Vi måste lära oss hantera den nya värld som sprids via våra datorer. Vi måste lära oss hur den fungerar och hur vi skyddar våra nära och kära. Både genom att själv hantera internet varsamt men inte minst genom att lära våra barn hur de ska skydda sig i den stora, innehållsrika men farliga cyberrymden.

Tänk efter innan ni skriver. Kom ihåg att flera miljarder människor har åtkomst till er sida. Om endast en procent av dessa är sjuka, hur många sjuka människor kan ta del av den information och bilder ni lägger ut? Matematiken är enkel.

Var rädda om er därute.

Efter att ha väntat en hel lång dag kom lägenhetssäljaren förbi och meddelade att jag måste vänta ännu en dag. En av de andra spekulanterna hade tjatat till sig en dags tidsfrist, men imorgon vid lunch hade säljaren satt absolut stopp. Så imorgon vid den här tiden vet jag förhoppningsvis hur min framtid ser ut.

Imorgon måste ni hålla tummarna. Då startar budgivningen på lägenheten. Jag ska försöka uppdatera bloggen så fort något händer. Jag vill jag vill jag VILL, ha den lägenheten

Efter en helg av frivillig isolering har jag med glädje brutalt blivit tillbakakastad till vardagens sociala frosseri. Efter en dag på jobbet med kollegor som jag inte träffat på ett tag, tog jag en omgång med min älskade crosstrainer i gymet.

Jag duchade och cyklade i godan ro förbi Mikke som jag lovat att göra. I hallen mötte jag en "hysterisk" vän som undrade om jag backat hem från stan, för "var hade jag varit och visst slutade jag fyra och hur kan det ta så lång tid att ta sig från stan för vi har ju bråttom nu, vi ska ju ut och fiska!!". Highlander satt i soffan och försökte som vanligt lugna vår mästare i verkliga eller påhittade känslostormar.

Fisket var väldigt trevligt. I strålande sol och ljumma vindar körde vi längs älven. Vi drog drag och kastade vid vassen. Jag insåg att det var väldigt många år sedan, och under helt andra omständigheter, som jag senast fiskade. Mina vänner var dock väldigt tålmodiga med mig, mycket mer tålmodiga än med varandra och kacklade mot varandra under hela fisketuren.

- Men för helvete, länder hinner ju skapas innan du är klar! Lyckligtvis har jag lärt mig jargongen killar emellan. Ju mer hårda ord desto närmare vänner är de. You can´t fool me anymore.

Fisket gick bättre för vissa än för andra. Highlander fick en och Mikke två. Jag fick ingen men var inte förvånad. Jag brukar sällan få fisk. (En och annan ful fisk har jag lyckats fånga genom åren men aktar mig för det numera. Det är så jäkla svårt att få av dem från kroken.)

Under en fisketur i min ungdom nådde jag dock toppen av min fiskekarriär. Efter att ha blivit förmanad i flera timmar och undervisad i fiskets svåra konst, kastade jag ut linan under övervakning av min "läromästare". Så fort kroken nådde ytan högg det. Jag kämpade och drog och lyckades till slut hala in den största fisk som någonsin fångats i dessa vatten.

Ibland är det viktigt att hålla tungan rätt i mun. Det här var ett sådant tillfälle, men jag misslyckades totalt. Repliken:
- Jaha, det där var väl inte så svårt, var inte populärt hos experten brevid mig som under sin ungdom ägnat varje vaken minut åt att fiska i detta vatten.

Jag fick aldrig följa med och fiska igen.

Och det är av den anledningen jag inte fick någon fisk ikväll. Både av mina tidigare erfarenheter och av min gode vän Mikkes hot när vi satte oss i båten:
- Det ska du har klart för dig, fångar du största fisken så är det sista gången du följer med och fiskar.

Det vill jag inte riskera och valde helt enkelt att misslyckas totalt med fångsten. Att dragen small ned som granater i vattenytan hade ingenting med saken att göra. Att jag ibland var närmare att fånga fåglarna som flög över oss är inte heller väsentligt.

Det var bara taktik. Nästa gång krossar jag dem.

Nu har jag slutat döda troll. Inte en sekund för tidigt för när jag gick ut med soporna funderade jag över vilken knapp jag skulle trycka på för att få upp soprumsdörren. Kanske kunde jag kicka upp den? Eller använda mig av Fist of ruin? Det var då jag förstod att jag spelat färdigt.

Imorgon börjar arbetslivet igen, då går jag tillbaka till livet som ansvarsfull medborgare.

Men ikväll ska jag fortsätta se Jericho.

Det har visst varit sol ute idag, men ingen har kunnat bry sig mindre än mig. Jag har tackat nej till två middagar och en drink på stan. Istället har jag ägnat mig åt att se Jericho och ägnat mig åt våld i Mortal kombat. Jag har dödat troll, spöken och andra psykopater.

Man har inte roligare än man gör sig och man behöver inte vara social hela tiden.

Det är Fredagen den jävla trettonde och det märks.

Jag har inte hoppat med i några helgaktiviteter och ägnar mig istället åt att döda troll i Mortal Kombat.

Jättemoget, jag vet.

Men jag vill avreagera mig och slippa tänka. Då är Xbox-våld en bra sysselsättning

Jag träffade lägenhets-säljarna på gården idag. Förutom mig är en spekulant allvarligt intresserad men har inte lagt något bud ännu. 3 andra vill fundera och skullle bli uppringda på Tisdag när lägenhetssäljarnas nya hus blir besiktad. Då ska budgivningen börja på allvar.

Varför måste så många flytta just när jag vill byta lägenhet?

Gårkvällen tillbringades hos Ewa i Bureå. Vi spelade spel och dottern hoppade från studsmattan och ned i poolen brevid. Sedan ägnade sig barnen åt att blöta ned mig, det var en uppskattad sysselsättning. Dottern var mycket nöjd med kvällen och längtar redan till nästa gång hon får komma till Ewa och sova över.

Nu är vi hemma igen och helt plötsligt har en veckas senester gått. Jag ägnar mig återigen åt att packa dotterns väska för hennes andra och sista sommarvistelse hos sin pappa. Tiden går snabbt när man har roligt och trots att det regnat hela veckan så har vi haft det bra. Dottern har lekt med kompisar och jag har umgåtts med deras föräldrar. Vi har varit upp sent på natten, vi har klistrat in foton i album och spelat spel. Vi har sovit länge på mornarna och ätit semesterfrukost vid köksbordet.

Nu väntar ytterligare två veckor av ett tyst hem, en katt som klagar högljutt över att dottern inte är hemma och protesterar vilt när jag springer ut och in mellan alla aktiviteter som uppstår när man är barnledig.

Nu väntar två veckor av jobb på en avdelning som antingen är stendöd eller hyperaktiv, allt beroende på hur våra system väljer att fungera. Två veckor av tidiga mornar och långa arbetsdagar. Jag vill inte.

Det är dock ingen som bryr sig om vad jag vill och lyckligtvis så handlar det bara om två veckor. Sedan är vi lediga igen, sedan väntar tre veckor av semester. Av sena kvällar och semesterfrukost. Då ska vi njuta, oj vad jag längtar.

P.S. Nej, jag har inte hört något om lägenheten ännu. Spänningen är olidlig

Och helt plötsligt har jag blivit kär…

I en lägenhet..

Den är inte vad jag tänkt mig. Den är på övre plan och hyran är dyrare än jag tänkt mig. Men det spelar ingen roll för lägenheten har så mycket annat som överväger nackdelarna.

I och med detta börjar jag hitta fördelar för att bo på övre plan. Ingen gräsmatta att klippa och tryggare att sova i. Mina tidigare förevändningar om att jag vill bo nere när mina vänner kommer och grillar argumenteras effektivt bort med att Mikke numera bor i en perfekt "grill-lägenhet". Kubbplanen ligger utanför hans hus och han har till och med en bättre grill. Vi kan grilla hos Mikke.

Men vintermiddagarna och festerna kan vi ha hos mig för OJ vilket kök. Ett kök med bardisk och svart kakel. Med vita och bruna väggar och öppen planlösning. Och trägolv överallt. Och balkongen är stor, jag kan sola på balkongen och blommor kan jag ha, det finns gott om plats.

Genast börjar jag räkna. Jag tar fram mellansysters kalkyl och ekonomin skulle fungera. Och kanske skulle jag har råd att köpa en soffa. En riktigt soffa för jag skulle inte behöva sova i vardagsrummet. Jag skulle ha en egen säng och soffan skulle vara brun och från IKEA. Mysinge soffa, den är billig och snygg. Många skulle rymmas och jag och dottern skulle ha gott om plats under våra myskvällar.

Jag har redan sett ut den. Den skulle passa i lägenheten som inte motsvarar mina krav men har så mycket mer. Den ligger ju på övre plan. Men man ser bra från övre plan och köket har ett fönster brevid spisen. Ett sådant där litet man kan titta ut från medan man lagar mat. Och den har bardisk, sa jag det? Bardisk. Och öppen planlösning. Något nytt köksbord behöver jag inte, mitt vita passar bra till det bruna. Mörkt och ljust i fin kontrast. Det skulle bli så bra.

Det skulle bli en lägenhet att trivas i. Ett hem som är jag. Vid 32 års ålder skulle jag få ett riktigt extra fint hem. Och jag skulle kunna bo kvar på området. Vilken dröm.

Men det är bara en dröm för lägenhetspriserna är gigantiska och jag har inte råd att hålla mig kvar i någon budgivning.

Men vad är väl en bal på slottet. Och drömma är gratis.

Och varför dras jag med så mycket i detta. Get real Anna. Du har inte råd, alla rika par med massor av pengar på banken kommer snart och tar lägenheten ifrån dig. Lägenheten med bardisk och öppen planlösning. Och snyggt kakel vid diskbänken.

Men ett bud, det har jag lagt.

Det är roligt att läsa vilka google-sökningar som generat träff på min sida. Därför ska jag ska följa Håkan och Marias exempel med dagens googleträff.

Denna sökning har landat på min blogg.
"Varför gapar tjejer när de sminkar sig?"

Jag vet inte, men jag tror att han (för det måste vara en han) har rätt.. Vi gapar nog, koncentration kanske?

En uppmaning till mina Pite-släktingar, (och andra Pite-bor) Läs Maria och Håkans hyllning till er stad!

Dottern har sovkompis. Bästisen ska sova över och ännu en gång upptäcker jag att barn är rättvisemärkta. – Varför får hon ha fleece när jag har jacka? – Hon satt fram dit, då ska jag sitta fram hem! Varför får hon en "ny" TV? Är den större än min?

Min enda fråga är: Varför skaffar någon mer än ett barn??

Men dottern är glad, bästisen slipper fritte imorgon och de leker glatt ihop. Nu håller de på att spraya håret, förmodigen så hårt att de inte behöver ha cykelhjälm imorn.

Samtal vid frukostbordet

Jag till dottern: Skulle du vilja ha godislöfte?
Dottern: Hur mycket pengar får man?
Jag: 1000 kr om man inte äter godis på ett år..
Dottern: Kan jag inte få ha grönsakslöfte istället??

Nice try baby…

Det regnar ute. Jag och dottern har sett på TV och läst böcker. Sedan har vi tävlat vem som kan cykla snabbast runt området. Hon vann. Vi blev blöta och kalla vilket gör lägenhetens värme än mer behaglig.

Nu ska vi laga mat. Jag minns knappt hur man gör, middagarna har intagits på helt annat sätt de senaste veckorna. Men det ska nog gå bra.

It feel´s like home again.

Efter dopet samlades vi i församlingsgården. Mycket god mat serverades, som alltid.

Kusinbarnet fick väldigt många fina presenter som kanske visas i en blogg nära dig någon gång framöver.

Idag har kusinbarnet blivit döpt. I ett regnigt rusk körde jag mot Klutmarks kyrka för att möta upp familj och släkt, inklusive min älskade dotter som anlände från Kalix tillsammans med mormor och morfar.

Vi hälsade på fastrar, farbröder och på släkten till släkten. Dottern fick höra standardfraserna som – Oj, vad stor du har blivit, förra gånge jag såg dig var du så här liten. De måttade med händerna och jag funderade över om hon någonsin varit så liten som en skogaholmslimpa. Och om dessa avlägnsa släktingar över huvud taget såg henne då.

Efter hälsningscermonin gick vi in. Vi sjöng En vänlig grönskas rika dräkt i falsett och tittade på kusinbarnet som bars in av sina föräldrar. Vi lyssnade till prästen, kusinbarnet tittade sig nyfiket omkring under hela cermonin och hans kusiner och tremeningar hejade entusiastisk på från kyrkobänkarna.

Efter några verser, texter och sånger fick han vatten på huvudet och till ljudet av snytande fastrar upptogs han i herrens gemenskap.

Jag är positivt insälld till dopet. Min dotter är döpt och jag hoppas att hon väljer att konfirmeras. Jag är inte djupt troende men tron finns på mitt eget speciella vis. Dessutom anser jag att de kristna cermonierna är en del av vår kultur.

Men när prästen öste vatten över kusinbarnets huvud och förkunnade att han härmed var upptagen i herrens gemenskap och skyddad från mörkrets makter, så försänktes jag i religösa grubblerier och min något autistiska ådra tog över.

Menar verkligen kyrkan att gud bara tar hand om de barn som en präst skvittrat vatten på? Är det så att de andra barnen får klara sig själv? Att gud sitter däruppe bland molnen och tittar på när de onda makterna äter upp dem medan han tänker: 
- Skyll dig själv. Ingen präst har skvittrat vatten på dig, därför är du inte med i vår gemenskap. Sorry..

Säger han så? Och är det i så fall godhet? Jag tycker att det luktar etnisk utfrysning, rasism, mobbing eller vad helst ni vill kalla det.

Men genom dopet får man dessutom evigt liv och för oss föräldrar gäller det att inte chansa. Innebär de där vattendropparna på huvudet att våra kan få dansa med änglarna när det är dags, så gärna för mig.

Men jag tvivlar på att det är så vår gode gud har tänkt sig. Det skulle betyda att massor av människor kommer till himlen som inte alls förtjänar att vara där. Människor som blev döpta som barn men som ägnat hela sitt liv åt att bereda sin omgivning sorg och förtvivlan.

Jag tror inte det. Jag tror vi slipper buset i himlen. Kanske finns de där men har blivit snälla, kanske föds de tillbaka till livet som en fluga för en andra chans. Jag vet inte men min tro är inte förenlig med bibelns människoförakt. Jag tror inte att Gud tycker att människan är ett syndfullt släkte, för det är vi inte. Vi gör så gott vi kan, vi är ibland lite fega men i grund och botten god. Visst finns det avarter, men de är få och inte kännetecknande för en hel art.

Nej, jag tror att Gud sitter däruppe och funderar över varför så många människor med aspergers syndrom har samlats i kyrkan. Människor som vägrar inse att bibeln är utformad i bildspråk och inte som en uppslagsbok. Jag tror att han funderar över varför allt guld sitter på kyrkväggarna medan människor svälter. Jag tror att han suckar åt de värsta prästernas domedagspredikningar och antecknar i sitt himlablock att ta upp det i medarbetarsamtalet när de kommer upp genom himlens portar.

Jag tror inte att Gud är så pompös, min gud bär jeans. Dessutom är han sosse..

Och dopet.. Ja, det är väl mest ett välkomnande till den männskliga gemenskapen. Ett sätt för släkt och vänner att välkomna en ny människa till jorden. En fin och ljus cermoni. Precis så var även kusinbarnets cermoni.

Nej, inget prison break ännu.
istället har jag lyssnat på den här

Äntligen har jag semester, men jag är så trött att jag inte orkar vara glad. Ikväll ska jag göra – ingenting. Jag ska sitta vid datorn utan några "måsten". Jag ska poppa popcorn och titta på prison break. Jag ska slicka några sår vila mig. Det ska jag göra, det ska bli skönt. Jag kanske återkommer senare ikväll, om jag har något vettigt att säga.

Ibland är det bra att jobba som fälttekniker. Efter ett jobb i Byske bestämde jag mig för att intaga lunchen på Byske havsbad. Jag åkte förbi affären och köpte en sallad och styrde sedan bilen mot stranden. Solen sken och vindarna ljumma vindar blåste när jag steg ur bilen och började gå mot havet. Den där speciella doften av saltvatten blandat med turisternas sololja. Ljudet av vågorna som sakta rullade in över stranden och lekande barn gjorde att jag kunde ta del av semesterkänslan.

En uppstigning kvar, sedan kan även jag kalla mig semesterfirare

Ibland har man tur. När jobbet började närma sig sitt slut ringde Ange och erbjöd mig skjuts från jobbet. I båt

Jag tackade omedelbart ja och en halvtimme senare kom hon och Mikke puttrandes. Jag hoppade i och fick njuta av solen under en dryg timmes färd nerför Skellefteälven. Vi åkte i maklig takt och hann titta på alla hus som finns längs älvskanten, men som man aldrig ser från vägen. Prydliga gräsmattor, fina villor och stora båtar prydde omgivningen.

 Mitt jobb, från en helt annan vy än jag är van vid.

Skeriaområdet

Efter en trevlig båttur har jag ägnat resten av kvällen åt trädgården. Nu ska jag försöka mig på något jag inte lyckas med speciellt ofta. Lägga mig i tid.

Tisdagen är förbi och tre uppstigningar återstår innan min minisemester. Min arbetsbelastning fortsätter att jaga mig runt kommunen och jag antar att det är bra. Tiden går fort men i 25 graders värme blir det svettigt att bära datorer runt förvaltningarna.

För att bli ännu varmare tillbringade jag en timme av dagen i styrketräningslokalen och min älskade crosstrainer. Jag trampade och svor, pulsen skenade och efter 45 minuter var jag glad, nöjd och lika harmonisk som ett lamm.

Middagen intogs hos Ewa och Putte. Vi tog en promenad runt Bureå med nejder och jag insåg att Ewa har flyttat till en vacker plats.

Ikväll har jag brottats med min gräsmatta. Det blev en kamp på liv och död men till slut vann jag en välförtjänt seger. Nu behöver jag inte skämmas längre och får förhoppningsvis inte så mycket skäll av mina vänner.

På tal om vänner så var jag återigen en källa till glädje för mina vänner. Jag anser mig ha ett svart hål i min lägenhet. Saker försvinner såsom limpor, nycklar och passerkort. Före helgen slog hålet till igen, min bankdosa försvann spårlöst och jag kunde inte hitta den hur mycket jag än letade. Idag gick jag in på banken och beställde en ny för den nätta summan av 250 kronor. – Du får igen pengarna om du hittar den andra, sade banktjänstemannen. Jag nickade men tänkte i mitt stilla sinne att detta inte skulle ske. Saker som försvinner i svarta hål kommer inte tillbaka.

Här kommer en cliffhanger. Ni får inte veta slutet på historien, den kommer i Anges blogg så snart hon sett Cujo klart. Som ledtråd kan jag säga att Ange är en jäkel på att laga svarta hål.

Måndagen har averkats och nu är det bara fyra uppstigningar kvar. Dottern har åkt till Kalix med mormor och morfar. Hon var glad och nöjd över det och jag är glad för hennes skull.

Jag har ägnat dagen åt massor av jobb. Jag trodde arbetsbelastningen skulle dala men insåg till min förskräckelse att jag var den enda fältteknikern i tjänst – på hela kommunen. Därför har jag sprungit upp på soc, ned på fastighetskontoret, upp några våningar till skolan och ned igen till bygg och miljökontoret. Imorgon måste jag fixa en dator på Kåges utebad samt besöka turistbyrån vars publika dator har givit upp och tagit sig en välförtjänt pension.

Efter jobbet har jag och Mikke kört skrot från min bakgård. Vi har inget grovsoprum, men jag hade ett privat avskälpningsyta bakom min gigantiska syrén som finns bakom lägenheten. Nu är kaninbur, skrivbord och diverse annat skrot slängt och jag ska ägna någon av kvällarna framöver åt att beskära syrénen och klippa gräsmattan som håller på att växa sig allt för lång.

Vi firade vårt duktiga tilltag med grillning hos Mikke. Därefter blev Mikke spöad i kubb av mig och Ange. När det var avklarat spelade vi några töntiga spel på Xboxen. Bowling är för veklingar men fightingspelet var roligt. Ett tag, tills jag började förlora.

Nu ska jag sova, imorgon väntar ännu en arbetsdag.

Stadsfesten är över. Jag ägnade gårkvällen i goda vänners lag. Det hetska regnet gav med sig och kvällen var fri från nederbörd. Det enda som har skvittrade på mig var en och annan öl från övriga festivalbesökare som knuffade sig fram i vimlet.

Jag vet inte vad det är med festivaler, antingen så älskar man dem eller så hatar man dem. Personligen så skulle jag aldrig åka land och rike runt för att besöka festivaler, men vår egen stadsfest gillar jag.

Det är något visst med ljummen öl i plastglas. Det är en speciell känsla när stan där jag tillbringar min vardag förvandlas till en festplats. Allting lever upp, hela citykärnan blir ett enda stort nöjesfält och överallt syns människor jag känner igen.

Igårkväll var vi där. Vi drack cider/öl i plastglas och dansade till Krutovs låtar. Vi besökte schlagertältet två gånger och kom ännu en gång underfund med det faktum att schlager är väldigt  bra när man är onykter. Vi dansade i tälten och skrek i kapp med musiken. Vi uppnådde nirvana åtskilliga gånger och vi tappade inte bort varandra en enda gång.

När vi dansat färdigt och kvällen led mot sitt slut gick vi mot matsällena. Jag, Ewa och Sofia köpte en langos, förmodligen den bästa fyllematen i världen.

När jag cyklade hem i den ljusa sommarnatten såg jag par överallt som alla befann sig på någon sida av två ytterligheter. Antingen gick de tillsammans tätt omslingrade, eller så bråkade de högljutt och rikligt med tårar. Jag cyklade förbi dem och funderade över om det är så det fungerar. Om man måste vara beredd att möta helvetet för att uppleva himlen. Och om jag i så fall någonsin kommer att våga ta steget ut i det okända.

Jag är nämligen så väldigt rädd för helvetet.

Det är dock en stor fråga och jag har inte tänkt hitta svaret idag. Det orkar jag inte, för dagen är seg och jag inser att Stadsfesten är ungefär som julen. Det är vansinningt kul när den är här, men det är skönt när den lämnar oss och vardagen infinner sig.

Nu ska jag packa. Min globertrotter till dotter åker med mormor och morfar imorgon till Kalix. Hon längtar. Jag längtar till nästa Fredag, då ligger en veckas semester framför oss. 5 uppstigningar kvar…