Anna & livet

När man är hos Håkan och Maria måste man festblogga. Det är en order från Håkan, mest för att han vill se mig lägga tillbaka laptopen under skohyllan... Men det kommer jag inte att göra den här gången utan som en duktig flicka lägga den under kylskåpet där den hör hemma.

För övrigt har vi kommit fram till att de flesta killar är lesbiska, att tant Ewa har träffat Carinas kompis på en buss, samt en annan kompis vars kompis dejtade Ewa under hennes oskyldiga ungdomsår. Numera är hon allt annat än oskylidig vad gäller sprit. Hon dricker turkisk peppar som en hel karl men drinkarna ska inte innehålla någon sprit. Där måste hon uppfostras av lillasyster.

Lillasyster gör ett bra jobb och blandar drinkar så att svetten lackar. Jag struntade i pappas order att inte ta emot drinkar som inte han bjuder på. Nu blir jag fotad av Matte och jag antar att det kommer att vändas mot mig på ett eller annat sätt. Det brukar bli så.

Nu måste jag gå, drinkar ska drickas, ben ska svängas och stadsfesten ska intagas med goda vänner. Mamma, var inte orolig lillasyster tar hand om mig, eller så tar jag hand om lillasyster.

Skål!

Men vad är det här? Markoolio börjar spela om ca 1,5 timme och vädret ser ut så här:

Det är panik här hemma så Gud där uppe i himlen, säg till änglarna att sluta vattna, vi håller på att drukna här nere.

Äntligen är hon hemma… Ordningen är återställd, dottern är på plats. Hennes glada skratt och surriga prat gör att allt känns som vanligt igen. Jag har saknat henne. Mycket.

Vi har ägnat eftermiddagen på Stadsfesten. Hon och bästisen har åkt karusell och vi mammor har stått brevid och försökt att inte bli yra. Barnen har ätit sockervadd och sprungit i lustiga huset. De har åkt radiobilar, näst intill fått en whiplash-skada och bestämt sig för att inte åka den förän de fyller 100 år. Jag hoppas att de struntar i bilarna även efter en eventuell hundraårsdag, jag tror inte det är nyttigt för 100-åringar att krocka runt i radiobilar.

Vi åt lunch på stan och även middag. Vi tittade på uttagningen till småstjärnorna och köpte den årliga ballongen, den här gången i form av en häst. När vi med trötta ben anlände till vår gata så drack vi kaffe med Mikke och barnen klädde sig i prinsesskläder och lekte uppträdanden. Allt var som vanligt. Ovanligt vanligt men fantastiskt skönt.

Nu har vi haft mys och dottern ligger i sin säng för första gången på länge. Jag har sedan en längre tid planerat att gå ut imorgon på stadsfesten och mamma och pappa har lovat att sköta både dottern och bästisen. I ett anfall av dåligt samvete frågade jag henne vad hon helst ville, stanna här hemma eller åka till mormor och morfar.
- Lätt som en plätt, svarade dottern. Jag vill till mormor och morfar, med bästisen. Vi ska busa med morfar så att han är alldeles "schluut".

Så var det sagt och så får det bli. Men innan dess ska vi ytterligare en tur till stadsfestområdet. Markoolio spelar imorgon mitt på dagen. Markoolio får man bara inte missa om man är sju år och kan "värsta schlagern" utantill.

Anledningen till min tystnad de senaste dygnen har berot på min kompis Ewa 40-årsdag. Kvällarna har gått åt till att planera hennes ingång till de mogna och "klokas" värld.

Den stora dagen ägde rum igår. Hela gänget samlades efter lunch på äventyrshuset och väntade på att Putte skulle anlända med Ewa. Till slut kom de, efter att ha kört en sväng förbi både ridhus och brandstation till höjd/hästrädda Ewas stora förskräckelse.

Lyckligtvis har Ewa snälla vänner, men tävlingsinriktade. Vi ägnade de följande 3,5 timmarna åt att tävla på blodigt allvar samt trakassera varandra när vi möttes i korridorerna.

 Eva trasslar sig igenom en av rummen

När bataljen var över kunde vi sammanfatta resultatet och inse att mitt, Ewa, Anna-Maria och tjohalians lag blev tvåa. Det mixade laget vann och kill-laget looosade.

  Så här jäk*a glad är man när man vinner…

Sedan åkte vi vidare till Bureå för smörgåstårta och paketöppning. Ewa har massor av begåvningar. Hon kan egentligen allt förutom att vika upp pappkartonger, hitta vägen till Bureå, göra pepparkakshus OCH shoppa. Det sistnämnda borde vara straffbart, för ser man ut som en snyggare variant av barbie borde man kunna shoppa.

Av den anledningen blev presenten en plånbok full med pengar och en order om att följa med oss ut på stan någon helg framöver för en lektion klädinköp och efterföljande turkisk peppar-hävning.

I paketet fanns även en klippbok med bilder som representerade alla sidor av Ewa. Både mamman, vännen, sambon, partyprinsessan och blondinen. Med andra ord. Världens bästa Ewa.

Kvällen avslutades naturligtvis med kubb. Första omgången vann killarna direkt när en av oss slog ned kungen vid första kastet. Sedan vann killarna ytterligare en gång.. och så en till.. och ännu en gång. Vid de här laget var stämningen hetsk och vid fullt krig måste man skärpa sig, vilket vi gjorde.

En omgång.

Efter den vinsten vann killarna återigen. Och igen. De åmade sig på andra sidan plan, de klappade och segerdansade och jag förstod ännu en gång varför jag är singel, för män är vidriga varelser. När man spelar kubb.

Mikke slog ned kungen alla gånger och blev till slut behandlad som en kung av Putte med en flytväst i handen och kepan på sned.

Efter ca 10 omgångar var vi tvungen att ge oss. Men bara för den här gången. Vi är nämligen på gång. Jag lyckades kasta rakt flera gånger, Anna-Maria lyckades kasta tillräckligt långt och de andra förbättrade också sina kast. Så nästa gång, då krossar vi dom fullständigt.

Kvällen blev sen och vi hade trevligt. Ewa var strålande glad över sin födelsedag och vi andra var också nöjda. Vi åkte hemåt under en sprakande vacker sommarnattshimmel.

När jag steg upp i morse regnade det och jag var tröttare än tröttast. Men det var det värt. När Ewa ska firas så ska hon firas ordentligt

* Klicka på bilderna för att se dem i större format

Jag är dålig på att blogga just nu. Den ena anledningen är att blogsome ligger nere med jämna mellanrum. Den andra anledningen är att livet är väldigt hektiskt just nu.

Mer om det lite senare. Nu ska jag återgå till jobbet

Denna dag har jag längtat efter. Idag har jag träffat min dotter under några timmar. Hon är som bekant hos sin pappa i två veckor, men idag kom hon hem en stund.

Likt en riktig helgförälder som inte sett sitt barn på länge hade vi många aktiviteter på schemat. Dottern ville göra allt, helst på samma gång. Vi åkte till svandammen och matade fåglarna. Hon skrattade förtjust åt de stora svanarna som tog brödet ur hennes hand, sedan delade hon med sig till småfåglarna. – Alla fåglar ska få mat, även de som är små, för de kan inte rå får att de är mindre, förklarade hon.

Vi hann även med att fika på stan, köpa en klocka som hon behövde, ligga i gräset och prata om livet, spela badminton på gården och barngeni i solen med en cola framför oss och fötterna i gräset.

Solen har lyst och hennes energi har fyllt min kropp.

Jag skrev inte något blogginlägg i går. Anledningen till detta var att det inte fanns något att skriva. När jag vaknade upp i går morse slog eftertankens kranka blekhet mig med full kraft. Att dricka tequila och Sofias farligt goda drinkar till långt in på natten verkade för stunden som en väldigt bra idé. Just då hade jag rätt för det var roligt och vi var glada. Men allt som inte är stulet kommer igen, så även en bedövande trötthet och en mage som bara ville ha coca cola. Förlåt farmor. Och pappa, du har lärt mig att man inte ska dricka drinkar man blir bjuden på. Gäller det även dem från lillasyster?

Kvällen har varit trevlig. Kan den vara annat än trevlig när tjejerna fullkomligt krossar killarna i kubb. Vid första omgången sparkade vi på dem, andra gången grävde vi ned dem och frågade vilket träslag de ville att vi skulle tillverka korset i…

Tyvärr är vissa så dåliga förlorare att de hellre skyller på fusk än inser sig besegrade. Trots att reglerna gick att läsa, blått på vitt så satte sig Mikke och tjurade vid kungen.

Efter några av Sofias drinkar lugnade han dock ned sig, bara för att bli spöad i TVspels-bowling. Dessutom var det tjejstryk och vi kommer att njuta länge av detta faktum.

Ange har anlänt från staden 13 mil söderut och har viss kritik att ge Skellefteås smörgåstårtor. Det är nämligen endast här tårtorna består av legymsallad, dvs kokta morötter och ärtor. Ange gillar inte kokta ärtor. Ärtor ska sitta i ärtträd, där dom "föds i ärtskidor och där man klipper av dom och äter dom ur skidorna".. (!) Jag har ingen aning om vad hon pratar om och vill därför uppmana alla Umeåbor att snarast skicka mig ett foto av de exotiska träd ni har i "ärtträdens stad"

Please?

Nu är det sent. Eller tidigt. Snart borde jag stiga upp om det vore arbetsvecka… Men det är ju inte det…

Det är midsommarafton och Mikke fyller år. Jag har därför ätit smörgåstårta till sen frukost och dricker nu öl och försöker få killarna att inse hur hårt de kommer att förlora i kubb. Grillen är i gång och vännerna är samlade.

Glad midsommar på er allihopa!

Ibland ser man inte skogen för alla träd. När jag gick från jobbet imorse över den stora E4-bron möttes jag av ett antal turister. De tog kort med sin kamera och stoppade en förbipasserande fotgängare för att få en gruppbild med älven som bakgrund.

Jag hajade till och undrade vad de egentligen såg. Varför ta ett kort av älven? Den älv jag går över morgon och kväll, och som jag blickar ut på från mitt kontor utan att egentligen se.

Plötsligt kom jag att tänka på en resa till Berlin för ett antal år sedan. Jag minns staden som stor, intressant men grå. Asfalt och grå hus dominerade stadsbilden. Stadsarkitekterna hade gjort tappra försök att ändra på färgskalan genom små parker mellan gatorna. Pundare och hemlösa hade uppmärksammat detta och på varje bänk satt olyckliga människor med trasiga kläder och sargade armar. Den lummiga parken blev om möjligt ännu mer grå och dyster.

Resan var en stor motvikt till trygga och rena Sverige och med de bilderna i mitt huvud förstod jag varför man väljer att resa till min stad i det norrländska kustlandet. Med Berlins grå gator i minnet såg jag Skellefteås gröna växtlighet i nytt ljus. De ändlösa skogarna, det rena vattnet och den friska luften, de ljusa kvällarna. Allt det som vi tar för givet blir exotiskt för människor som inte har förmånen att leva i den miljö som är vår vardag. På samma sätt som den heta solen är ett turistmål för oss, så är de stora vidderna ett turistmål för andra.

Allt beror på vad man är van vid, och vad man saknar. Däremot glömmer man bort att uppskatta det man redan har. Alla träd skymmer skogen och man slutar att se det som redan finns. Det här är min vardag.

På väg från jobbet..

Och över bron..

Strandpromenaden med campus vid sidan om

E4:an mot Skellefteå mitt i natten.

Aftonbladet är en källa till ständigt nya kunskaper. I en artikel kan man läsa att om man är högerhänt, men har ett dominerande vänsteröga, så är man smartare än resten av befolkningen. Jag besitter denna egenskap tillsammans med två tredjedelar av befolkningen.

Detta borde betyda att jag inte är smartare än andra utan att den resterande tredjedelen är dummare än oss. Men jag kan ju ha fel, trots att jag är högerhänt och vänsterögd. Även solen har sina fläckar.

Jag kan också läsa att Halle Berry ångrar att hon tatuerade in sin mans namn någonstans på sin kropp. Det var säkert kul så länge de var gifta, men så blev det inte. Därför har hon målat över honom med en solros och kändisarnas kroppar börjar likna ett klotterplank utan möjlighet att radera.

Jag antar att Halle Berry och alla andra som tatuerar in sina kärlekars namn varken är högerhänt eller vänsterögd, för hur dum får man vara? Vilken människa över 14 år kan tro sig vara säker på att kärleken varar för evigt? Jag vill inte verka cynisk men snälla ni, vi lever inte i Törnrosas slott och vi är inte Snövit. Och vad är det för fel på en ring?

Ringar kan man, om det värsta skulle hända, slänga i ilska eller sorg. Men hur gör man om namnet sitter på armen? Jag vill inte veta och bara tanken på att tatuera in en annans namn på min kropp ger min panikkänslor. För varför ska en mans namn tatueras in på min kropp likt en brännmärkt ren?

Och om förhållandet inte fungerar? Och man träffar en ny? Ska den nya förmågan stryka över det gamla namnet och tatuera in sitt eget nedanför? Har man otur i kärlek finns risken att man på ålderns höst ser ut som ett av de där bruna internkuverten som cirkulerar runt i stora organisationer. Och vem vill bli ett brunt internkuvert?

Jag vet, jag måste jobba på min romantiska ådra. Någon annan kväll. Nu ska jag sova, sista uppstigningen innan långhelg!

Jobbet rullar på som vanligt. Alla behöver hjälp nu på en gång och jag gör mitt bästa för att hinna med. Nästa vecka blir det lugnare och snart kommer jag att klaga på bristen av arbetsuppgifter.

Jag har tillbringat kvällen hos Mikke som har väldigt ont i höften. Han kan inte röra sig många millimeter så jag erbjöd mig att cykla en sväng med Nero innan vi såg på en film och åt chilinötter och choklad. Godiset fick jag av grannen som tack för att jag tar in hennes post. Jag har försökt förklara att jag gärna tar in posten åt henne men trots det kommer hon då och då med en blombukett eller godis. Inte nödvändigt men väldigt trevligt. Och gott.

Nu är det dags att sova. Imorgon väntar ytterligare en arbetsdag. Två uppstigningar kvar innan långhelg.

Det blev som jag trodde. Innan jag hunnit över E4-bron på väg till jobbet så började telefonen ringa. Kommunens användare pockade på min uppmärksamhet. De hade drabbats av det vanliga "sista veckan innan semestern"-anfallet.

Man kan ju tycka att det inte spelar någon roll om programmen fungerar eller inställningarna är rätt när man bara har några dagar kvar till semester, men så fungerar inte människan. Man vill se till att allt fungerar när man kommer tillbaka för ingenting är så irriterande som att börja arbetsåret med trasslig teknik. Därav det höga tempot under sista veckorna.

Därför har jag sprungit som en iller idag och fortsatte springa i motionsrummet efter arbetsdagens slut. Den fysiska ansträngningen är nyttig just nu. Jag blir arg när jag motionerar och ilska är bra. Åtminstone för mig som inte har förmågan att hetta till och brusa upp i vardagslivet. Jag finner helt enkelt ingen anledning, men när jag svettas på ett motionsredskap så hittar jag tusen saker att vara förbannad på. Jag trampar på i ilska men när passet är över finns inga aggressioner kvar och harmonin infinner sig.

Jag misstänker att jag kommer att ägna många timmar i motionshallen de närmaste två veckorna..

Efter jobbet gick jag över till Mikke för att styra upp en verksamhet som har stagnerat något den sista tiden. Den stora renoveringen är över men vissa saker finns kvar att göra. Ett exempel är de stora klädhögarna som har täckt sovrumsgolvet.

För någon vecka sedan slog vi vad om att han inte skulle klara av att vika in kläderna före Söndagens utgång. Mikke var stensäker på vinst men för första gången kunde jag luta mig tillbaka och känna lugnet. Oddsen var inte höga på att jag skulle vinna. Tvärtom, skulle man ha satsat på mig hade man blivit skyldig.

Och mycket riktigt. När Söndagen övergick i Måndag befann sig alla kläder på exakt samma golv och jag kunde håva in äran och det faktum att jag krossat Mikke i en överlägsen seger.  

Därför kunde jag med glatt humör hjälpa honom att få in kläderna i garderoben, fixa iordning i lägenheten och till och med sätta upp gardiner. – Visst driver du med mig? Ska du STRYKA gardinerna utbrast han förvånat när jag drog fram strykjärnet som han inte använt på 15 år. Jag vet inte i vilken värld han har befunnit sig för att hänga upp ostrukna gardiner är i min värld omöjligt. Anna-Maria höll med och Mikke fick vika sig. Som vanligt.

Nu hänger i alla fall fina gardiner i fönstren, snart ska listerna upp och vi kan fira midsommar/35-årsdag i hans nya "brats-lägenhet".

Söndagen börjar lida mot sitt slut och en ny arbetsvecka tar vid. Gårkvällen tillbringade jag i Bureå med Ewa och några glas vin. Vi hann även med att plantera blommor utanför deras nya hus. Det blev fint. Kvinnor kan både plantera blommor och spackla :-)

Mitt hem har fått stå tillbaka för annat de senaste veckorna men idag tog jag tag i dammiga skåp och ett badrum som var i stort behov av rengöring. Det är lika trist att städa som det är roligt när det är färdigt. Jag har lovat dottern att städa hennes rum medan hon är borta, men inte kasta något. Det är ett svårt löfte att hålla när man vadar sig igenom småsaker och krimskrams. Därför köpte jag tre lådor att ha under sängen och fick undan väldigt mycket grejor.

Nu är det dags för sängen. En ny arbetsvecka väntar och förmodligen en ganska hektisk sådan. Erfarenheter från tidigare år säger att många kommer att vilja ha hjälp med mycket. Det är nämligen den stora "jag-vill-gärna-ha-det-klart-före-semester-veckan"

Dottern är sedan igår hos sin pappa och jag har sovit utan henne den första natten på fjorton dagar. Vi har aldrig varit ifrån varandra så länge och jag saknar henne redan.

Två jobbiga veckor ligger framför mig och därför är det bara att köra ned huvudet och jobba sig framåt. Jag har inte råd med några deppiga tankar. Det finns inget utrymme för någon låg period just nu. Nu gäller det att aktivt tänka positivt. Att vända den negativa trenden. Det går, jag vet. Jag har gjort det förr.

Därför steg jag upp i tid och påbörjade operation städning. Jag avslutade den lika fort när Håkan ringde och frågade om jag ville följa med dem på promenad broarna runt. Skellefteå är sammansatt av tre broar och en naturlig promand/löpväg för innevånarna är genom den vackra naturen runt broarna och längs älven.

Darkangel! Här är mitt bidrag till dagens röda hus

Efter promenaden tog vi oss en fika på ett av stans mysigaste cafeér. Lilla Marie

Bild tagen från Skelleftea.se

Håkan gnällde på hur cafékulturen hade chanserats i och med alla specialkaffedrinkar. – Man får ju vänta i evigheter, utbrast han och kritiserade därmed mitt val av cafelatté med extra smak av hasselnöt. – Nu är du så där G.O.M (Grumpy old men) igen, sade Maria. Men ingen brydde sig för Håkan log och alla vet hur Håkan är. Han och Mikke står för motvikten till nytänkadet och håller fast vid att det "var bättre förr"

Nu är jag hemma igen efter en trevlig promenad och ska ägna de resterande två timmarna åt fortsatt städning. Sedan ska jag till Bureå och hälsa på Ewa i hennes nya hus.

- Vi ska göra dig glad imorn! sade Mikke över en kopp the i går kväll.
- Jaha, hur då? frågade jag skeptiskt och han fortsatte.
- Vi ska köpa skooooor

Till saken hör att han lovat mig ett par foppaskor som tack för hjälpen med lägenhetsrenoveringen. Jag har varit starkt skeptisk till foppaskor av två anledningar.

Den första var en händelse utanför mitt jobb förra sommaren. En familj med två vuxna och tre barn kom gående i rad på stan. Det syntes tydligt att de var besläktade på grund av deras exakt likadant vaggande gång.

Först kom pappan vaggande iförd blå foppaskor, sedan kom mamman med röda skor, efter henne kom storasyster vaggande med lila skor, lillebror med gröna skor och sist en treårig likadant vaggande flicka med rosa skor. De såg ut som en ankfamilj som fastnat i ett antal färgburkar och jag lovade mig själv att aldrig köpa ett par foppaskor.

Den andra händelsen utspelades i Byske en varm sommarkväll för ett år sedan. Jag, Maria, Håkan och lillasyster Sofia åkte dit för att dansa och dricka öl. På dansgolvet ser jag till min förskräckelse två tjejer som dansar. I foppaskor! Jag tänkte direkt på ankfamiljen och lovade mig återigen att aldrig köpa foppaskor.

När Mikke fick ett par foppaskor i födelsedagpresent förra året så var jag tvungen att prova dem. Mot min vilja fick jag erkänna att de var väldigt bekväma. Och lätta. Dessutom var de svarta vilket gjorde att de liknade träskor. Det är bra. Träskor är godkända fotbeklädnader.

Jag har väldigt många skor men ett par använder jag 99% av min lediga hemmatid. På min gata springer man ofta ut och in mellan lägenheterna vilket gör att det behövs ett par skor som man snabbt kan slänga in fötterna i. Jag har ett par som har hängt med under en längre tid. En dag slog plötsligt insikten mig med full kraft. Jag tittade ned på mina ingångna skor som inte ens var snygga när de var nyköpta. Inga foppaskor i världen är fulare än mina slit och slängskor.

Det var förmodligen detta Mikke har registrerat och beslutat att åtgärda problemet genom denna tack-för-hjälpen present. Det var en bra idé. Att jag dessutom fick följa med och shoppa dem gör ju inte saken sämre. Man blir alltid glad av en skoaffär och glada vänner.

Nu sitter dessa på mina fötter när jag vandrar runt i området och trots att jag lovade mig själv att aldrig äga ett par så måste jag erkänna. De är sååå sköna, så lätta att ta på och väldigt mycket snyggare än mina gamla skor.
:-)

En hektisk dag lider mot sitt slut. Idag var det den stora skolavslutningsdagen. Vi började med dotterns skolavslutning. I fina kläder och lockar i håret vandrade vi mot skolan tillsammans med andra finklädda barn och föräldrar. Skolavslutningen började med Idas sommarvisa och när barnen sjungit sina sommarlovssånger avslutades firandet med Den blomstertid nu kommer.

Dottern var glad och skuttade fram när hon lämnade skolan för att påbörja sommarlovet. Jag kommer ihåg känslan. Den där glada frihetskänslan och tanken på tio veckor utan läxor, tidiga mornar och långa arbetsdagar.

Sedan satte vi oss i bilen för färd mot Kalix. Min kusin Linnéa tog studenten och det ville vi inte missa. Därför körde vi de arton milen upp till norrbottens kustland för att se min kusin med vit studentmössa och glatt humör komma ut ur skolan för att möta vuxenlivet. Jag minns min egen student. Jag kommer ihåg hur världen låg framför mina fötter, hur livet låg som ett oskrivet blad framför en. Jag minns hur det var och jag såg i min kusins ögon att känslan inte har förändrats.

Vi åt mat och sedan ännu mer mat. Vi fick kaffe och min mammas studenttårta som numera blivit en tradition inom släkten.

 Linnéa öppnade paket och hennes föräldrar höll tal. Hon fick bland annat ta emot en pärm där hennes mamma har samlat olika saker från hennes uppväxt. Där fanns allt från roliga uttalanden till tidningsurklipp och jag tyckte det var en underbar idé. En sådan ska göras i detta hem också. Jag har massor av saker som ligger i lådor, men i en pärm blir de mer överblickbar. Som en resumé av en barndom. Vilket fint minne.

När Linnea drog vidare för kvällens studentfest så packade vi in oss i bilen igen och körde tillbaka till Skellefteå genom den norrländska sommarkvällen. Imorgon väntar jobbet och dottern ska skjutsas till sin pappa och den första delen av sommarumgänget. I två veckor ska hon vara borta, jag kommer att sakna henne…

Det är sådana här gånger, när livet inte är på topp, som man värdesätter förmånen att ha kompisar av bägge kön. För vad vore jag utan Mikkes logiska resonemang och hans förmåga att vara precis som han alltid har varit trots att jag är sur och negativ? Eller Ewas förmåga att våga finnas, och stanna kvar trots att jag stampar runt i lägenheten i ilska? Eller Marias kloka ord och lugna sakliga argument som sätter sig precis där de ska? Vad vore jag utan dem? Hur ensam hade jag inte känt mig då?

Så efter en dag med jäkligt mycket punktering, men med lunch och kvällsfika tillsammans med Mikke, kaffe med Ewa och samtal med Maria så känns det bättre. Jag skrattar fortfarande inte men horisonten är något ljusare än igår. Och det är huvudsaken.

Jag borde kunna säga att jag vaknade upp och så var den dagen förstörd. Den började i alla fall så. Med tolv minuter kvar till ett möte jag inte sett fram emot steg jag ur min lägenhet och upptäckte att cykeldäcket var helt tomt. Det fanns inte ett milligram luft i den och med adrenalin pumpande i kroppen ringde jag Anna-Maria och frågade om hon hade sin cykelnyckel hemma. Det hade hon inte men lyckligtvis befann hon sig på området och kunde skjutsa mig till mötet. Som jag aldrig borde ha farit på.

Efter 1,5 timmes mangling kände jag mig ännu mer tillintetgjort och jag gick till jobbet med tunga steg medan jag funderade över meningen att över huvud taget stiga upp. Meningen tycktes ligga i arbetsbelastningen då jag ägnade de återstående timmarna av förmiddagen till att jobba igen två dagars frånvaro på grund av verksamhetsplanering.

Dagen fortsatte med avslutning på ridskolan. Dottern red barbacka, hon travade och skrattade men höll balansen och kunde styra hästen när de red "huller om buller". Ridningen avslutades med fika för barnen medan jag tittade på en töntig TV-serie i samlingsrummet.

Till slut kom dottern ned, fullproppad med godis och på gott humör. Vi hoppade in i bilen, körde ca 50 meter – och stannade. Något var fel. Mycket fel. Ratten drog som den värsta vildhäst och mina farhågor besannades när jag steg ut ur bilen. Den andra punkteringen för dagen var ett faktum. Vänster framdäck var totalt utan luft och med en suck öppnade jag bagageluckan för att plocka fram reservdäck och domkraft. Med svarta händer och grusiga byxor kunde vi till slut sätta oss i bilen för att fortsätta vår färd hemåt.

Min fråga till Gud är nu följande: Har du kul däruppe? Leker du leken "nu ska vi driva Anna så nära gränsen till nervsammanbrott som möjligt" Och vem har sagt att du är god? Det är ren lögn för egentligen är du ilond. Så det så (Förlåt farmor)

Dagarna som gått har ägnats åt verksamhetsplanering. Idag återkom vi från myggornas rike till Skellefteå. Det har regnat här och vädret återspeglar mitt humör. Jag vet inte vad det är för fel på mig. Missförstå mig rätt, jag hittar en himla massa fel men inte anledningen till varför jag är så låg annat än att det inte finns något positivt med livet jag lever just nu. Jag borde väl rycka upp mig men vet inte i vilken ända jag ska dra. Så jag låter det va´

Istället har jag gjort det som förväntas av mig. Jag har gjort mitt bästa för att verksamhetsplanera som en duktig medarbetare. Jag har hjälpt mamma och pappa med deras dator, tvättat kläder inför alla resor som ska ske den närmsta tiden och städat undan i lägenheten inför resterande veckans höga tempo.

Kvällen avslutades med en kaffe hos Mikke som gjorde sitt bästa för att muntra upp mig och lovade att fortsätta umgås med mig även om jag var sur och tråkig.
- Men det klart, om det fortsätter en längre tid får vi nog klunsa om att umgås med dig. Vi kanske måste börja ducka för alla bitska kommentarer som viner genom luften, avslutade han med ett leende.

Jag var tvungen att le tillbaka och jag är glad att det finns en krisstrategi för fortsatt surande. Det vore hemskt om jag surar bort alla mina vänner. Då tar jag livet av mig med en tandpetare.

Men förhoppningsvis ska det släppa långt innan dess.

Jag försöker verkligen se livet från den ljusa sidan men just nu fungerar det inte. Jag borde väl vara glad att jag har mat på bordet, är frisk, har ett friskt barn och inte är talibankvinna eller liknande.

Men det hjälper inte. Jag hittar ingenting positivt med livet just nu utan känner mig mest utarbetad, trött, värdelös, ensam och inte ett dugg glad.

Jag kan inte säga att arbetsglädjen är på topp när sommarens strålar letar sig in genom de kommunala fönstren och retar oss med sitt ljus. Därför blev det en lång lunch med shopping åt lillasyster och en latte i brinkenslänten med Maria och Håkan.

Efter jobbet testade jag gymmets nya maskiner, en crosstrainer som var en upplevelse utöver det vanliga. Trots att pulsen var hög och svetten dröp så var det som att sväva på moln. Dessutom fanns gott om siffror på displayenn för ett datafreak som jag.

För att ta igen “förlorade” kalorier anslöt jag till Håkan och Maria som bestämt sig för att äta middag på en av stans uteserveringar. De tog en öl medan jag som har beredskap fick nöja mig med en Cola till maten. Det gjorde ingenting. Det var sol, helg och studenterna sjöng i en något falskstämmig kör. Nu ska jag sova, imorgon ska jag bära lådor för nu ska nästa vän flytta.

Har ni märkt att sommaren är en hektisk årstid? Det har jag. En miljard saker ska göras och timmarna i sängen minimeras till minsta möjliga tid. Igår hann jag hjälpa Ewa att röja i sin lägenhet inför visningen idag. Under eftermiddagen åkte jag och köpte blommor för en mindre förmögenhet. Efter middagen åkte jag och dottern till Falkträsket där hon tog sommarens första bad. Personligen tyckte jag att det var svinkallt men min dotter har delfingener och plaskade glatt runt i vattnet.

Efter badet åkte vi hemåt och jag tog itu med mina blommor under sarkastiska hejarop av Mikke. Han var ytterst tveksam till att lägga ut pengar för sådant som man bara måste vattna. – Men det blir ju fiiint utbrast jag förtjust medan jag återkommande gånger doppade händerna i vattnet för att få bort jorden på händerna. Jag tycker om blommor, men ryser av jordiga händer. Jag tycker om bullar också, men avskyr mjöl.

Vi hann även med en sväng till Cisi och Janne och när jag kom därifrån putsade jag fönstren och satte upp sommargardinerna, även det med sarkastiska kommentarer från mina vänner.

Ikväll har jag hjälp Mikke med att få bort lådor från lägenheten. Håkan och Maria har satt upp den sista tapeten och sedan har de med gemensamma krafter försökt få upp taklister. Mikke ömsom svor, ömsom utbrast – Iám, the greatest, Maria fick "kli" i huvudet av tankeansträngningen och Håkan menade att lister aldrig gör som man vill. Han hade rätt, men efter att många kockar hade kokat sina hjärnor så kom listerna upp.

När vi kom hem idag stod termometern på 29,3 grader. Jag är norrlänning in i själen och kan villigt erkänna att jag inte trivs i 30-gradig värme. Det må vara om man är på charterresa och inte behöver lyfta ett finger. Här hemma behövs dock saker och ting göras och jag stod emot kraven om att vara ute och "Njuta" av solen, stannade inne och umgick med Lisbeth Salander medan jag städade och plockade.

Dottern städade sitt rum under stora protester, men så fort kompisarna kom hem från fritids smet hon ut. Min dotter påstår att vattenkrig är roligare än städning, och jag kan förstå henne.

När det svalnade lite vågade jag mig ut och påbörjade det projekt jag gruvat mig för i månader. Jag har ett 3 kvadratmeter stort föråd, där jag ska få plats med allt jag samlar på mig. Som i alla trånga utrymmen blir det stökigt så fort en sak läggs på fel plats. När det ändå är stökigt kan man använda utrymmet för att hiva in grejor man inte vet vad man ska göra av med. Resultatet av detta fenomen ser ut så här:

Eftersom jag behöver blomkrukor och solstolar etc tog jag mig i kragen och började städningen. Till slut såg gården ut som ett skräpupplag och förvånade grannar kom förbi och funderade över hur man kan få in så mycket på en så liten yta.

Dottern stod brevid och såg skräckslaget på när jag slängde grejor som hon inte frågat efter på två år, men som hon nu kom på att hon behövde. Jättemycket. Med tanke på att hon några timmar tidigare förklarat att hon inte har någon plats till de leksaker hon försökte städa undan, så var jag obeveklig inför hennes argument.

Resultatet av städningen blev 4 sopsäckar av skrot och en säck till myrorna. Mikke kom förbi och såg förundrat på förödelsen. – Hur i helvete kan man samla på sig så mycket skrot! utbrast han. Jag kontrade med att tjata på honom två stora machallhållare som jag köpt för att de var superbilliga, men som jag inte behövde då jag redan har ett par.

Nu är gården städad och resultatet blev detta:

Ärligt talat så har jag inte speciellt mycket samlat. Förutom 5 lådor julpynt då

Lägenhetsjakten går vidare. Maria skickade via MSN ett förslag som Håkan tipsade om. Den såg fin ut men det faktum att lägenheten låg på andra plan gjorde mig tveksam. Några timmar senare ringde Håkan och sade: Har du sett? Så fin! Jag blir nästan rörd!

Jag höll med men påpekade att lägenheten låg på andra plan och att det därmed blir svårt att känna gräs under fötterna på somrarna. (Så långa ben har jag inte.) Jag lovade dock att åka och kika och drog helt sonika med mig Mikke efter jobbet.

Vi cyklade dit och tittade. Lägenheten var kanonfin med vita tapeter och mörka golv. Den var ljus och fin med nya vitvaror. Vi pratade med mäklaren som Mikke spelat pingis med och som jag kände igen från min ungdoms gymnasietid. Han gick två klasser över mig och var snyggast på skolan, men det är inte anledningen till att jag minns honom så väl, utan det faktum att hans klasskompis kastade gurka på mig i matsalen. Man kan tycka att det är en något barnslig handling för en artonåring men alla som träffat en kille vet att barnasinnet aldrig går ur.

Det upptäckte jag ännu en gång under eftermiddagsfikat på jobbet. Efter en ingående diskussion om nässköljning, tarmsköljning och mentos i cocacola, så gick ämnet in på alternativa sätt att oraska yrsel med hjälp av alkohol. För några år sedan var det poplärt bland ungdomarna i stan att dränka in en tampong med sprit och stoppa upp den (ni vet var). Fördelen var att det går åt lite sprit och att man med hånfull min kan andas på föräldrarna när man rumlar hem på natten.

Mina kollegor är stora fans av "så funkar det"-programmet och hade stora funderingar över detta sätt till fylla. Den stora frågeställningen var:
- Ska man dränka in tampongen före eller efter införandet?
Tamponger sväller som bekant vid kontakt med vätska och detta hade mina kollegor tagit fasta på. Därför beslutades det att spriten var tvungen att tillkomma efter införandet. Men hur?

- Man tar ju en tratt! sade en kollega entusiastiskt och jag bävade för att deras exprementiella lust skulle ta över.

I mitt huvud spelades en motbjudande scen upp. Ett gäng killar på mage med en tratt (ni vet var), ropandes "skål!" med smärta i rösten.

Hujedamig, det finns risk för mardrömmar inatt.

Solen skiner från en klarblå himmel och dottern har vattenkrig med ett gäng kompisar på gården. Det skrattas och stojas men plötsligt kommer hon in och gråter hysteriskt. Det är inte den vanliga skrapsårsgråten. Jag hör på hennes hulkande att något annat har hänt. Hon har inte ont, hon är ledsen. Förtvivlat stammar hon fram vad som har hänt. Mellan gråtattackerna får hon fram att några småkillar har spelat fotboll med en igelkott. Hennes tjejkompisar kommer in och fyller i den information som druknar i alla tårar.

Jag följer dem ut men småkillarna har redan rymt fältet. Igelkotten ligger kvar och den andas. Det är en liten igelkottsungen och jag ber en bön att den klarar sig. Dottern gråter fortfarande och tårarna gör spår på hennes sandsmutsiga kinder.

Jag blir arg. Ilskan kokar i kroppen och jag vet inte om det beror på fegheten i att sparka på ett försvarsllöst djur, eller min dotters förtvivlan efter att ha sett denna misshandel.

För henne är djuren jämställda människan. Hennes hjärta är stort och hon kan känna det lilla djurets smärta i sin egen kropp. Hon lever sig in i den lilla igelkottens känslor och förtvivlan är total. Hon kan inte förstå hur man kan vara så ond för det finns ingen ondska i hennes kropp.

Jag kan inte heller förstå hur man kan sparka på ett levande djur. Hos mig finns det dock ett visst mått av ondska och jag svär tyst över pojkjävularna som inte har någon känsla i kroppen. Som offrar en oskyldig igelkottsunge för att få spela cool.

Jag torkar dotterns tårar och säger åt flickorna att säga till om de ser pojkarna. De syns dock aldrig till men de rättrådiga flickorna tar saken i egna händer. I gemensam trupp går de till pojkarnas föräldrar och talar om vad som hänt. Pappan lovar att prata med sönerna och jag berömmer flickorna för deras rättrådighet och mod.

Jag återgår till mitt och flickorna fortsätter att leka, med ett vakande öga på igelkottsungen som fortfarande ligger kvar i gräset. Men andas.

Och när värmen kommer, kommer den rejält. Idag har vi haft 29,4 grader i skuggan vilket var varmast i Europa. Fram tills i helgen har vi här uppe varit beroende av våra jackor men nu fick vi slänga av oss vårkläderna och gräva i garderoberna efter kjolar, linnen och shorts.

Jag har ägnat dagen åt att röja i lägenheten och måla och spackla Ewas rum. Det blev bra, kvinnor kan. Eller hur Putte?

På eftermiddagen var jag förbi Mikke som hade besök av Cissi och Janne. Jag och dottern fick hålla i deras bäbis Nathaniel och jag förundrades över hur liten han var. Benen var så små så små och händerna var minimala. Men livsviljan är stark hos gossen och han sträckte på sig, grymtade och såg ut att må riktigt bra. Jag fick till och med mata honom. Urmysigt!

Nu är det natt och en uppdelad arbetsvecka stundar. Tack och lov för nationaldagen

Sommarens första riktiga grillkväll (dvs en kväll där man kan äta utomhus) har nått sitt slut. Solen sken, vänner skrattade och allt var precis som det ska vara. Dottern och bästisen sprang runt, tittade på film och gick sedan till en kompis för att hoppa på hennes studsmatta.

Håkan och Maria kom cyklande från den kallare/norra sidan av Skellefteå. Maria var glad över att backupjobbet som strulat under förmiddagen hade gått igenom och Håkan var på sitt mest kobra-aktiga humör. Med snabba kommentarer högg han vilt omkring sig men som alltid med ett leende på läpparna. Vi skrattade och han log.

Maria hade sytt kuddar till Mikkes kökssoffa. Jättefina kuddar i samma tyg som soffan numera är klädd i. Ingen av oss tror att Mikke har vett att uppskatta kuddarna men han är förlåten. Han är trots allt kille och inte speciell anal. Men vi kommer att gilla kuddarna när vi dricker kaffe hos honom, för OJ vad snygga de var!

Maten var god. Alla tog med sig sitt eget kött + en sak till det gemensamma bordet. Detta gjorde att vi hade massor av goda röror, Mikkes salsa och kanongod sallad tillverkad av Håkan och Maria. Fördelen med att ta med sig lite var, är att allt blir extra ordentligt gjort. Man slänger inte bara ihop en sallad i farten och kokar pulversås för att allt ska gå så snabbt som möjligt. Har man bara en sak att göra ägnar man lite mer tid åt den och allt blir extra gott.

Det syntes, speciellt på Mikkes tallrik. Trots en hård dag efter en rolig kväll så lastade han upp mat på fatet. Det fanns mycket gott att ta av och Mikke tog mycket.
Av allt.
På samma tallrik.

När vi vanliga dödliga höll på att svimma av mättnad tog Mikke om. Han åt tills han fick den välkända krampen i axeln vilket betyder att han har ätit tillräckligt. Mikke är en enkel människa att göra glad. Ge honom mat och han ler, om än med viss ansträngning.

Efter maten åt vi glass och solen gick ned bakom husen. Dottern kom hem från kompisen och utmanade oss i badminton. Ewa spelade, Ange spelade och även jag. Dottern vann alla matcher men det berodde mest på att det var hon som stod för poängräkningen, hon har sin mosters anlag när det gäller att räkna till sin fördel.

Killarna sprang fram och tillbaka till TV:n och vi andra kunde höra när det blev mål och vilket lag som fick poäng. Vi satt lugnt kvar, skyllde allt på Zlatan och lät de första myggorna äta sig mätta. Jag letade myggljuset som jag vet finns någonstans, men hittade det inte. – Det kanske ligger brevid limpan, sade Anna-Maria sarkastiskt och Matte undrade om hans halsmycke möjligtvis också kunde ligga tillsammans med limpan. Jag lovade kolla när jag hittar den, jag har nämligen inte givit upp hoppet ännu.

Nu har dottern somnat i sin säng, nöjd med dagen. – Hur länge ska ni vara här? frågade hon våra vänner ikväll och förklarade sig sedan. – Jag tycker om när det är många människor här.

Jag förstår henne, jag tyckte också om min barndoms grillkvällar. Jag njöt av skratten, av grilldoften som spreds över nyklippta gräsmattor. Doften av vin var ett tecken på en trevlig kväll med vuxna som var glada men inte konstiga. Som skrattade och pratade men undan sludder.

Det vill jag föra vidare till mitt barn. Jag vill visa hur man hanterar alkoholen och hur den ska brukas. Jag vill visa att den finns vid festliga tillfällen, men inte är ett huvudinslag i vårt liv. Ibland dricker vi vin och ibland coca cola.

Vi har lika roligt oberoende på vad som finns i glasen. Svårare än så är det inte.

Anderstorpsdagen har precis avslutats i ett strålande väder. Äntligen har sommaren kommit till oss, inte en sekund för sent.

Anderstorpsdagen är ett arrangemang ordnat av Tuböleskolan, Anderstorpsföreningen och svenska kyrkan (tror jag det var). Dagen startar med en flaggparad som leds av skolans sambaorkester. Sedan följer småstjärnorna och diverse aktiviteter på skolgården. Det finns olika stationer där man kan ansiktsmåla sig, hoppa hopprep, kasta boll etc, etc.

Dottern och bästisen uppträdde i småstjärnorna. Till en publik av flera hundra personer dansade de och sjöng till Sareks "Genom eld och vatten" En sång de har uppträtt med hundratals gånger men då med lite mindre publik. Oftast har jag och Anna-Maria fått stå för applåderna där vi suttit uppradade på en säng i någon av flickornas rum.

Idag fanns dock fler i publiken och med en bultande stolthet i kroppen kunde vi se dem mima och peka på varandra till texten "Jag ska följa dig genom eld och vatten". 6 och 7 år gamla, jag är imponerad.

Sedan åt vi korv och glass. Dottern hittade en tavla för två kronor på loppmarknaden och målade tre ansiktsmålningar.

Resten av dagen har ägnats åt hemarbete. Min lägenhet har varit starkt eftersatt de senaste veckorna och gräset hade vuxit till en åker. Nu är den nedklippt och köttet ligger i marinad. Ikväll kommer ett gäng vänner hit och grillar. Trevligt.

Jag släppte just ut årets första vilsna humla från vardagsrummet och mina händer är gräsgröna. Det måste betyda att det är sommar.

Igår hade dottern avslutning på saxofonskolan. De hade tränat i flera veckor på några olika sånger och tillsammans med småfiolerna (fem 7-åringar som spelar fiol) så bjöd de på uppvisning.

Jag förundras över vad barnen har lärt sig under det här året. De har lärt sig noter. De kan de flesta tonerna på saxen och de kan spela 7-8 olika melodier. Alla barn hade ett solonummer och dottern ställde sig och spelade lilla snigel.

Den delen är minst lika lärorik som förmågan att läsa noter och blåsa i saxofonen. Att våga ställa sig inför 30 personer och veta att alla blickar är riktade mot sig själv kräver en del mod.

Min dotter var nervös. Sista tonen i låten hade en dålig ovana att tjuta och dottern var nervös över att det skulle hända. – Det går bra! sade jag. – Tjuter den så strunta i det, det är sånt som händer.

Men tonen tjöt inte och min dotter kunde stolt sätta sig brevid morfar efter att ha fått starka applåder.

Sådana ögonblick är stora..

Klockan 11 i förmiddags plingade mobilen och talade om att det var dags för den väntade budgivningen. Jag fick ett lösenord och kunde logga in på mäklarens hemsida och följa budgivningen där. Utgångspriset låg på 120 000 och under den följande halvtimmen vibrerade telefonen i takt med min puls när jag ringde mäklaren för att bjuda över de andra instressenterna.

Dessa ringde i sin tur och bjöd över mig. Vid lunch låg budet på 170 000 vilket är mycket för en lägenhet i mitt bostadsområde. Jag följde dock med en stund till, med stigande panik i kroppen. Just nu ligger budet på 185 000 och jag har bestämt mig för att hoppa av. Så mycket pengar är inte lägenheten värd och jag får leta vidare efter nästa objekt.

Det var synd. Läget var fenomenalt och hyran var bra, men som en god vän brukar säga. "Det går inte att mucka med fakta" Jag får helt enkelt gilla läget och leta vidare. Det positiva i kråksången är att jag vågade mig till banken i veckan och har ett lånelöfte 10 månader framåt. Jag vet med andra ord att jag kan finansiera ett lägenhetsköp och kan aktivt leta efter lägenhet.

Jag märker hur jag börjar erkänna för mig själv att jag behöver flytta. Jag behöver något större, jag måste få plats med mig själv. För någon vecka sedan talade jag och Maria om lägenheter och ett TV-program hon sett som handlade om feng shui.

- Om man är singel och vill förändra det så ska man möblera för tvåsamhet. Man ska ha stor säng och tavlor med par. Då inbjuder det till verklig tvåsamhet, förklarade hon.

Jag började fundera på min egen situation. Soffan som alltid behöver bäddas upp. Vardagsrummet som förvandlas till sovrum på nätterna. Om man går efter feng shui borde det inte kunna ses som annat än att jag försöker göra slut med mig själv. I fem års tid har jag fått sova på soffan likt en partner i onåd. Det kanske är dags att förändra detta innan jag gör slut med mig själv på allvar.

Hur man nu ska kunna göra det. Efter extremt förvirrade dagar har jag försökt lämna kvar mig hos Anna-Maria så att jag ska få tid att vila upp från mig själv. Utan resultat. Hur jag än försöker så följer jag ändå med mig hem och jag antar att det är något jag får leva med. 

Därför är det väl lika bra att hitta en lägenhet där jag även jag får plats. Jag och mina skor

Efter en hel dag av jobb, lunch med lillasyster, saxofonavslutning och därefter mer jobb i och med det månatliga driftstoppet, är Anna trött.

Därför återkommer jag imorgon men kan meddela att det blir budgivning. Imorgon startar den. Förmodligen.

God natt