Anna & livet

Arbetsdagen har gått sin gilla gång och kvällen har bestått i att – måla (!) Ikväll var det min kompis Ewa som behövde hjälp med penslar och rollrar. Även hon ska flytta och ett av rummen var omöjlig att visa upp för lägenhetsspekulanter vilket gjorde att vi tog Mikkes överblivna färg och målade om rummet.

I övrigt så består mina tankar mest av ångest över stora lånesummor, räntor och amorteringar. Hur mycket ska jag bjuda? Var ska taket gå? Klarar jag mig eller tar jag mig vatten över huvudet? Åsikterna är många, även i mitt eget huvud och jag vet varken ut eller in. Förhoppningsvis har det klarnat tills imorgon. Förhoppningsvis har min flyktinstinkt lagt sig för just nu känner jag bara för att lägga mig i min bäddsoffa, dra täcket över huvudet och låtsas att inga beslut måste fattas.

Jag hatar pengabekymmer. Är livrädd för att sätta mig i en sits jag inte klarar av.

Men jag behöver en lägenhet.

För precis en månad sedan skrev jag ett inlägg med namn "I förändringarnas hav". Jag skrev om hur världen rör på sig just nu. Hur människor flyttar hit och dit och jag skrev att jag skulle stanna kvar där jag är, till skillnad från mina vänner. Förra veckan sade Håkan halvt på skämt, halvt på allvar.
- Anna, det är en lägenhet ledig här nedanför. Ska du flytta dit?

Jag tog det i alla fall som ett skämt då jag hade fått min beskärda del av flyttkartonger och målarburkar under vårens allt flyttningar. Mina vänner skämtade dock inte utan tyckte att lägenhetsköpet var en strålande idé.

Jag har hela tiden varit skeptisk men inte funderat så mycket över min ovilja att byta lägenhet. Vid 32 års ålder borde man uppskatta ett eget sovrum istället för att bädda ut en bäddsoffa varje natt, men inte ens det kunde trycka undan min tveksamhet.

Det var först när en av mina gode vän Mikke tydligt deklarerade att han och en annan närstående person hade talat om mig och tagit vissa beslut. Jag satt på hans kökssoffa med kaffekoppen i handen och frågade bistert om jag över huvud taget ville veta vilket beslut som hade tagit ovanför mitt huvud.
- Det vill du visst det! Sade han och fortsatte.
- Vi har bestämt att du måste börja våga lite.

Jag tittade upp, rynkade på ögonbrynen och meddelade att han hade fel. Jag vågar massor av saker. Jag vågar hoppa bungyjump och slåss mot demoner. Jag vågar ge mig in i nya utmaningar på jobbet. Jag vågar.. jättemycket.

När jag kom hem på kvällen funderade jag lite mer och långsamt insåg jag något jag aldrig tänkt på tidigare.

Jag är skitfeg. 

Visst, i vissa saker är jag modig. De problem jag ställs inför löser jag utan att huka mig, men när det gäller att ta initiativ till att förändra mitt liv så blir jag paralyserad. Jag inser hur hårt jag lever efter mottot: man vet vad man har men inte vad man får.

Därför lever jag i en tvåa, sover på IKEA-bäddsoffan och vägrar att vara något annat än singel. Bara tanken att köpa grisen i säcken, öppna den och upptäcka att den innehåller ett svin ger mig flykttendenser. Svin kan snabbt ställa till stor oreda när de bökar runt och det är svårt att få ut dem ur sitt liv.

Risker kan vara farliga. Därför sitter jag i min lägenhet och trivs med att inte ha ett eländigt liv. Att till och med ha det bra.

Däremot kan jag vara överens med vänner och familj om att lägenheten är för liten. En garderob till 2 flickor med skofetichm är i minsta laget. Dessutom är jag inte 19 år längre. Jag är en 32 år, heltidsarbetande kvinna och borde ha rätt till ett eget sovrum.

Så med orden ringande i mina öron "du måste våga lite Anna" så beställde jag tid på banken idag. Men försiktiga steg gick jag dit och väntade mig bistra miner och svaret "nej, dig kan vi inte låna ut pengar till" Med viss chock gick jag ut därifrån med ett lånelöfte på 80000 mer än jag hade tänkt mig.

Ikväll var det visning på lägenheten och Mikke gjorde sitt bästa för att fortsätta sälja in idén. Jag märker det för de stora orden och yviga gesterna har bytts ut mot små portioner av fördelar med den nya lägenheten, så lagomt stora att jag inte drabbas av panik, skriker och slår med händerna över öronen.

Pappa var också med, och Eva och Maria & Håkan var dit och kikade. Ingen hade något negativt att säga, till och med dottern var förtjust. Till och med jag måste säga att lägenheten skulle passa oss perfekt. Så nu väntar jag på att mäklaren ska ringa de närmaste dagarna så att jag kan ge mig in i budgivningen.

Jag vill flytta. Tror jag. Eller… joo, det vill jag
Ångest

Måndagen håller på att ebba ut och Tisdagen svallar in över vår värld. Jobbet lunkar på i jämn takt med möten, installationer och problemlösningar. Det märks att våren går mot sommar för arbetstempot börjar sakta men säkert att lugna ned sig.

Idag fick jag och dottern middag hos Mikke och sedan målade vi det sista taket. Tjohalians rum ska fixas och Mikke fick kasta sig i bilen och köpa mer takfärg då den gamla hinken tog slut. När vi började detta projekt diskuterade vi huruvida dyr takfärg är bättre än budgetvarianten. I och med att lägenheten var inrökt så valde Mikke den dyrare. Det sista (och icke inrökta) rummet blev dock Coop-färg. Efter att ha testat de olika varianterna kan jag meddela att det är skillnad. Den billigare var mycket vattnigare, den tog längre tid att blanda men framförallt skvittrade den ned när man drog rollen över taket. När jag var klar och tittade mig i spegeln såg jag en vitspräcklig Anna med vita hårstrån.

Dottern har tränat på sin saxofonläxa. På Torsdag har de avslutning tillsammans med altfiolgruppen. Då ska det spelas för familjerna och dottern tränar ivrigt inför uppträdandet. Just nu, när jag skriver detta inser jag att jag har dubbelbokat mig. Jag har lovat att patcha servrar på driftstoppet och för en stund blev jag kall av det faktum att jag inte kan vara på två ställen samtidigt. Nu ser jag att de olika aktiviteterna ligger precis efter varandra så det kommer att lösa sig, men Torsdagen blir en stressig kväll.

Ikväll fick jag ett kort, en blomma och fina smycken av min älskade dotter
(inhandlade med hjälp av min mor)
Så här löd kortet:
Till världens bästa mamma som:
aldrig är för upptagen. Som alltid leter efter och hittar (!) mina borttappade grejor. Som alltid lagar min älsklingsmat. Som oroar sig för mig, som alltid bryr sig om vad jag tycker om, som alltid hjälper mig och står på min sida, som alltid är glad över att se mig och älskar mig!!
MAMMA du är BÄST

Jag blev rörd av orden och min dotters armar om min hals när hon kramade mig. Hennes stolta ögon när hon lämnade över presenterna värmde mitt hjärta och jag sträckte på ryggen när jag luktade på blommorna.

Det är inte lätt att vara förälder. Rädslan av att inte räcka till och oron över sitt barn hör till föräldraskapet.  Lägg till det faktum av att vara ensam i allt, att vara ansvarig över praktiska och känslomässiga frågor och dessutom hålla det övriga livet i gång tar på krafterna ibland.

Lyckligtvis har jag allra oftast förmågan att se nyktert på saker och ting. Jag vet att jag räcker till, jag vet att jag gör mitt bästa. Jag kan se mig själv i spegeln och veta att jag gör allt för mitt barn. Jag kan bära huvudet högt i vetskapen om att jag finns där när hon behöver mig. Att jag inte viker ned mig för något när det gäller henne.

Trots detta så kommer tvivlen ibland ofta i samband med tröttheten. Vid tillfällen då jag inte har orkat det jag borde orka. Då jag köper mig tid genom att låta dottern se på en film, då jag glömmer kontaktboken eller somnar när vi ska mysa en Lördagkväll. När jag känner att tröttheten gör mig frånvarande, när jag inte orkar med alla frågor och svaren inte räcker till. Då gnager samvetet, den där skavande känslan som är en förälders lott i livet.

Men när dottern kramar mig med kärlek i blicken. När hon räcker fram blomman, presenten och det fina kortet så byts den gnagande känslan mot en stolthet som sjuder i kroppen. Då förstår jag det jag egentligen vet. Att jag gör så gott jag kan och att jag räcker till precis som jag är. Att jag älskar mitt barn och att hon känner sig älskad. Att hon är trygg där hon är och att jag alltid står vid hennes sida. Det visar hon och det är inte presenten eller blommorna som bär budskapet. Det är blicken när hon överräcker dem. Blicken hos ett tryggt och älskat barn.

Tro det eller ej men idag har jag inte målat. Det var nog tur för inatt drömde jag att jag målade om alla tak i stadshuset. För er som inte är hemmastadd i Skellefteå kan jag tala om att stadshuset är byggd i en fyrkant med innergård. Detta gör att det är 100-tals meter av långa korridorer. I fyra plan. Jag målade och målade och blev allt mer stressad för att jag skulle hinna med tåget.. (!) När jag var klar med tredje våning skyndade jag ned för trapporna och mötte min chef som påpekade att jag behövde måla ett varv till och och kunde börja om på entréplan igen. Just då hatade jag min chef.

Idag har vi dock ägnat oss åt flyttning och städning. Städexperterna Anna-Maria, Ange, Ewa och Maria har städat. Håkan, Mikke och Higlander har forslat möbler och lådor och jag har packat upp köket samt försökt få ordning på alla kartonger som bars in i den nya lägenheten.

Nu är mikkemannen flyttad till sin nya lägenhet. Det är rörigt men allt finns där och den gamla lägenheten är redo för besiktning till veckan. Det gick fortare än vi trodde och jag har till och med fått tid att vara hemma några timmar ikväll. Jag har plockat undan efter alla vänners lunchintag. Jag har fört över foton till datorn. Foton från veckans renovering som så småningom ska bli ett bildspel. För en vecka och en dag sedan började vi. Det har varit en hektisk vecka, men rolig.

Nu ska jag göra något jag längtat efter. Jag ska lägga mig i soffan och titta på LOST.

Jag har ett erkännande att göra. Jag är jäkligt leds på vit färg. För några år sedan hade jag färgglad era då jag målade allt och lite till i regnbågens alla färger. Mina vänner och familj har många historier att berätta från den tiden men jag väljer att hålla inne på detaljerna.

Nu för tiden är jag mer harmonisk och den färggranna målningarna har fått stå tillbaka för vitt och andra neutrala färger. Efter att ha målat 5 tak minst 3 varv under veckan och dessutom målat badrumsväggarna vita, så kände jag en stark önskan av att få slänga på lite röd/blå/grön färg – och röra om.

Jag motstod dock frestelsen och tjurade på med den vita färgen och NU är ALLT färdigmålat. Anna-Maria har städat, Håkan och Maria har tapetserat färdigt ett grymt snyggt sovrum och Mikek och Highlander har lagt färdigt det sista av hallgolvet. Imorgon hjälper vi Mikke att flytta sina saker från den ena lägenheten till den andra.

Denna renovering har via bloggen blivit vida känd både på jobbet och på andra ställen. Många har förundrat sig över hur mycket hjälp och tid vi sätter av till vår väns renovering och flytt. För mig är det naturligt. Om en kompis uttryckligen ber om hjälp så ställer man upp, och jag vet att de skulle göra samma sak för mig. Insatsen man gör får man tillbaka i sina vänners glädje samt en trygghet i vetskapen om att man tar hand om varandra.

Förutom det har vi under all svett och trötta muskler haft roligt under dessa dagar och kvällar. Vi har skrattat åt varandra i våra olikheter, för ingen av mina vänner är den andre lik. Ingen är stöpt i samma form, något jag är väldigt tacksam för. Det räcker men en av varje sort

Nu är det dags för sängen för imorgon väntar ett antal timmars flyttning och städning.

Även denna dag har nått sitt slut och jag är glad att det är Fredag imorgon. Jag är trött, har oljebaserd färg på händerna och borde gå och lägga mig, men det går inte att sova förän jag har sammanfattat dagen. Det dagliga inlägget är ett sätt att göra bokslut på dagen.

Arbetsdagen har gått bra men ärligt talat så är jag lite för trött för att vara till min rätt. Lyckligtvis är det rätt lugnt på jobbet så några djupa problemlösningsgrubblerier behövs inte för närvarande.

Efter att ha lagat middag till två hungriga arbetare samt mig och min dotter så begav jag mig till renoveringsobjektet. En av mina bästa vänners son, en son som även är liiite min skötte dottern medan jag ägnade mig åt färgburkarna. Samme son ringde och hade problem med en resa till Umeå. Han hade planerat en lan-helg men hade ingen som kunde hämta honom på busshållsplatsen i Umeå. Jag ringde till min snälla kusin Hanna som lovade agera taxichaufför imorgon eftermiddag. Tack Hanna! Sonen blev jätteglad och kunde slappna av i förvissning om att allt skulle ordna sig.

Nu – sängen

Ibland kör det ihop sig. Idag var en sådan dag. Dottern hade ridning på eftermiddagen och jag ilade hem med cykeln för att kunna skjutsa henne. De red ut i det vackra vädret och jag blev lämnad åt TV:n i ridhusets samlingsrum. Efter ridningen körde vi mot stan och inhandlade en hamburgare på vägen till syster Sara och hennes familj. Systerdottern fyller ett år idag och det firades med kakor, tårta och paket. Presenterna var roliga och systersonen utbrast gång på gång: titta.. titta… titta.

Ljuset på tårtan var däremot en mindre anjenämn upplevelse. Den spelade en födelsedagsmelodi och systersonens läpp började darra för maken till hemsk musik hade han aldrig hört. Vi stängde av den snabbt och han gick över till att greppa tårtans garnering med fingrarna till min dotters stora glädje. Hon skrattade så hon tjöt och systersonen tittade förvånat på henne.

Efter besöket hos syster så körde vi hemåt och tittade till Mikkes lägenhet. Där tapetserades det för fullt och svors över en spis som inte fungerade. Jag målade taket i badrummet ett varv och fortsätter med det imorgon.

Mikke som har ägnat hela månaden åt att svära och förbanna alla motgångar har på något konstigt sätt vänt, även om han har ägnat dagen åt några tusen svordomar beroende på spisen.

Ikväll- när allt borde vara som jävligast och det finns tusen saker att göra är han rätt hoppfull och positiv. Jag tror det har slagit om för honom, för är det någon gång man ska lägga sig i ett hörn och gråta är det det nu när tröttheten börjar ta över efter flera långa dagar av renovering. Men Mikke är glad och är säker på att allt kommer att lösa sig, vilket i och för sig är sant.

När han börjar snacka ytterligare en flytt, dvs min så anar jag dock oråd. – Det är en lägenhet till salu Anna, gå på banken! sade han glatt i kväll och jag tittade på honom med förskräckelse i blicken. Bara tanken på fler flyttkartonger och målning av tak för min hjärna att koka, och jag undrar om han andats in för mycket aceton ikväll när han gjorde ren badrumsväggen.

Men visst har han rätt, jag behöver en större lägenhet och den som var till salu var hyffsad fin och med bra läge. Det tål att funderas på. Men inte ikväll för nu ska jag sova

Ett inlägg om denna dag skulle bara bli en upprepning på gårdagens inlägg. Jobba, äta, måla, fika och sova.

Därför skriver jag ingenting utan återkommer imorgon. Nåja, det är ju inte sant för jag skriver precis ett inlägg, det inlägg jag skriver på nu. Ett helt meningslöst inlägg men i och med att detta är min blogg, mina sidor och mitt utrymme så skriver jag meningslöst om jag vill. Det är en av fördelarna med bloggen, att sidan som ligger vit framför mig är min, bara min. Jag kan använda den till arga utbrott, glada utrop, djupa funderingar eller meningslöst trams.

Just ikväll blev blogginlägget meningslöst trams.

Sa jag att jag var trött?

Jodå, det var skönt att jobba idag. Den nya versionen av Pervasive kom idag och bygg och miljökontoret kan knappt bärga sig innan de har den installerad. Då ska AutoKa problemet lösa sig. Hoppas vi. Jag och Maria återgick med andra ord från tapetsering och satte oss i labbet. Istället för att klippa och klistra tapeter använde vi Ctrl X och Ctrl V för att klippa ut och klistra in kommandorader i scriptet som ska frälsa BMK från problem med programmen.

För några månader sedan skrev jag om vardagsmonstret. Om ändlösa veckor av korv i ugn och fiskpinnar. Idag stod jag vid diskbänken med ytterligare ett lass av ugnsgratinerad falukorv medan dottern övade på skolavslutningssången som hon har i läxa. Hon sjöng med hög och ljudlig stämma om sommaren som kommer, om sol och bad och bruna ben och hur skolan snart är slut.

Då insåg jag att vardagsmonstret snart jagas på flykten. Att sommaren snart är här med bad och semester. Först ska jag igenom några tuffa veckor utan mitt barn, men sedan är den efterlängtade semestern här. Fram tills dess är helgerna fullbokade, våren är en hektiskt tid och vardagsmonstret har oss inte i sitt grepp så många veckor till.

Mikke fortsätter i sin lägenhet. Han och Highlander har börjat med golvet. Anders har varit förbi för att hjälpa dem igång och sedan har de ägnat kvällen åt att såga och klicka fast golv i köket. Jag och Ewa har målat taket i sovrummet och jag börjar vara proffs på takmålning. Ett hem växer fram, ett jäkligt snyggt hem.

Nu – sova. Imorgon är det Tisdag.

Ytterligare en dag av renovering har avverkats. Maria och Håkan har tapetserat. Med ett väl utvecklat samarbete har de mätt våder, skurit våder och satt upp på väggarna. Maria har limmat och skurit, Håkan har satt upp dem. De borde ha medalj i tapetsering och sammarbetsförmåga för det blir lika snyggt som de är vänliga med varandra och sin omgivning.

Anna-Maria och jag har skurat kök. Vi har skrubbat och torkat. Det smutsbruna har blivit vitt och en ren doft har spridit sig lägenheten. Även döttrarna har hjälpt till att skrubba och ett tag var vi 5 personer i det lilla köket med lådor och hyllor spridda över hela golvet. – Tur att ni har oss! sade flickorna glatt och fortsatte: – Då får ni hjälp!

Mikke har målat, skruvat och isolerat. Han svurit när något gott på tok och jublat högt när saker och ting gått rätt. Precis som brukligt med andra ord.

Nu har jag förberett morgondagens arbete. Åter tillbaka till livet som kontorsråtta. Med tanke på hur axlar värker och fötter domnat bort så känns åtta timmars jobb i stadshuset som ren semester. Gud nåde den som ber mig bära servrar/datorer eller skruva upp något på jobbet imorgon.

God natt!

Efter tolv timmars renovering börjar lägenheten förvandlas från sunkig till skitsnygg.
Det går snabbare än förväntat och det blir lika snyggt som det var tänkt.
Nu har jag bara en sak kvar innan sängen hägrar.
En lång varm duch.

Anna är trött ikväll

Äntligen är vi igång. Ikväll har vi tvättat tak och målat tak. Vi har dragit loss lister och miljoners spikar från väggarna. 5 personer har samsat om utrymmet i Mikkes nya lägenhet och med gemensamma krafter har vi åstadkommit ett vitt tak i köket och förberett för morgondagens fortsatta målning och tapetsering.

Det är roligt att renovera lägenheter. Att se ett trivsamt hem skrapas fram med hjälp av färgburkar och tapetrullar. Att jobba så att musklerna blir trötta istället för huvudet. När kroppen får arbete har hjärnan möjlighet att vila. Problemlösningen är enkel. Inga trilskande CAD-program, bara vit färg som målar över det gamla och smutsiga.

Det är ännu roligare när man jobbar tillsammans med vänner. Det trevliga surrandet och gnabbandet. Utropen, skratten och glädjen över hur fint det blir.

Dottern har lekt med kompisar och varit strålande glad över att få vara ute länge. När kvällen tog slut hos kompisarna kom hon cyklande på sin nya cykel med det långa blonda håret fladdrande i vinden. Glad över att få vara ute sent och nöjd över en hel helg framför sig.

Hon fick en kort dag på fritids i och med att jag lovat henne att få följa med på mitt jobb. Hon har en egen plats vid mitt stora skrivbord och satt nöjt och ritade medan jag jobbade färdigt. Mormor tog med henne på stan en stund på grund av en hemlis de har tillsammans. Dottern fnittrade förtjust då jag försökte ta reda på hemlisen, men teg som muren.

Nu är det kväll. Imorgon blir en tidig dag, då fortsätter operation lägenhetsrenovering. Men först en efterlängtad duch.

De senaste månaderna har jag hjälpt till vid 3 flyttpackningar. Ett par, en tjej och en kille. Vid de två första gick det åt ett stort antal lådor och lika många timmar. Förutom porslin och glas gick ett antal lådor åt diverse prydnadssaker. Därför var jag och Maria något stressad av det faktum att Mikke inte packat en enda pinal av sitt bohag. 

Om 10 dagar ska han vara ute, den nya lägenheten ska vara så mycket renoverad som möjligt och den gamla lägenheten ska städas ur, och han har inte packat en enda grej.

Därför ägnade vi dagen åt packning. Först drack vi kaffe och åt Maria och Håkans goda bullar med marsipan. Sedan drog vi fram lådorna och började stuva ned grejor. Vi hade väntat oss ett antal timmar i botten av flyttkartongerna för även om det inte är så mycket att packa så tar det tid. Trodde vi.

Efter 3 timmar var allt nedpackat förutom några ombyten kläder. I köksskåparna finns nu några kaffekoppar och tallrikar kvar, sedan är det tomt. 11 kartonger blev resultatet och Maria sade förvånat.
- Så har snabbt har jag aldrig packat en lägenhet tidigare.

Egentligen borde vi inte vara förvånade med tanke på den brist på "pynt" som råder i vår väns lägenhet. En typisk kille bor där. DVD-filmerna och CD-skivorna tog upp 2 lådor. Pyntet täckte inte ens golvet på en kartong.

Över en kaffe för några veckor sedan med fler av våra vänner talade vi om olaterna kvinnor sägs ha att pynta.
- Det ska pyntas och pyntas och pyntas sade en av dem och fortsatte bestämt.
- Men jag har sagt att ska det pyntas så vägrar jag städa! Det går ju inte att städa för allt pynt. Det ska lyftas här och flyttas där. Jag blir gaaalen av allt pynt.

Och det är så mina manliga vänner resonerar. Allt ska vara praktiskt och ha en funktion annan än den estetiska. Mysighetsfaktorn finns inte och jag förundras över att man så bestämt säger sig vara helt obrydd över all typ av strävan efter att göra sitt hem någorlunda inbjudande.

Deras resonemang betyder att det inte spelar någon roll om de lever i en lägenhet utan gardiner, med trampat jordgolv och endast en naken glödlampa i taket.

Jag har dock svårt att tro det. Även dessa män måste känna någon sorts välbehag över tända ljus istället för en 100 W lampa, de måste glädjas mer åt ett hem med ett snyggt golv än en sliten matta från 60-talet. Det måste bara vara så, annars är de främmande varelser från en annan planet…

Men en sak är säkert. Det är jäkligt lätt att hjäpa dem packa

Så plötsligt – mitt i vardagens lunk bland datorinstallationer och precis före utstämplingen före lunch ringer telefonen. Det är ett av de där samtalen man inte vill få men som man måste ta emot ett antal gånger under sin livstid. Ett av de samtalen där pulsen ökar, tårarna är nära och man känner sig så där fullkomligt hjälplös.

En vän ringer och hennes rädsla är ännu större. Hennes hjälplöshet är bottenlös och rösten darrar när hon yttrar orden. Jag hör dem vagt, som enstaka lösryckta ord och jag vet inte om det beror på hennes sätt att berätta, eller min vägran att ta emot budskapet.

- Mamma… Bilolycka… långtradare, ambulans….

Jag blir kallsvettig och försöker få rösten att låta stadig medan jag ber henne upprepa sig i en önskan om att jag hade hört fel. Jag hörde inte fel. Hennes mamma är på väg i ambulans till Umeå efter att ha krockat med en lastbil. Lyckligtvis är hon vid medvetande, men det är allt min vän vet.

Hon börjar prata om praktiska ting. Hon nästan beklagar sig över att min dotter inte kan sova över hos henne ikväll som det var planerat. Hon pratar om katten, om jag skulle kunna ta hand om honom tills hon kommer hem. Hon vet inte hur länge hon blir borta, hon vet inte när hon åker. Hon vet ingenting och ovetskapen är det värsta av allt. Att inte veta, att inte ha något att förhålla sig till.

Jag försöker också vara praktiskt för de vardagliga sakerna är trygga och välkända. Vi avslutar samtalet med ett löfte från henne om att höra av sig när hon vet mer. Jag återgår till vardagen utan att riktigt befinna mig där, ständigt sneglande på telefonen i hopp om att hon ska ringa

Jag klickar upp lokaltidningen och bilolyckan finns som en liten notis. Några rader som jag aldrig skulle ha registrerat för en timme sedan.

Lite längre ned finns ytterligare en notis om en annan bilolycka. En olycka med dödlig utgång. Jag skulle ha givit den texten en halv sekund av sorgligt sinne och sedan gått vidare till nästa rubrik. Nu tänker jag på att hans anhöriga också fick samma typ av samtal. Det där ohyggliga samtalet som omkullkastar allt. Som med några få ord slänger en ovetande människa ned i djupaste sorg och förtvivlan.

Texten får en annan innebörd och jag tänker på att det är så lite man vet. Efter 3 evigheter ringer hon och säger att det ser bra ut. Att de första undersökningarna har visat att modern klarat sig utan allvarligare skador. Min vän är lättad och jag pustar ut. Jag ber henne hälsa alla där hemma och lägger på med en känsla av att vara en hårsmån från sorg och olycka.

När jag cyklar hemåt tänker jag på min vän och hennes familj. På den tanke som måste snurra i deras huvuden just nu. – Tänk OM. Så nära.. Bara en halvmeter, lite fortare .. Tänk.. OM. Den där rädslan som kommer när man tänker på allt som kunde ha skett. Hur nära det var, om inte om hade varit.

Och utekvällen då? Jodå, den var bra. Olivers in fick representera Luleås uteliv. Trots att jag inte kände en enda människa där så fanns alla krogkaraktärer representerade. Hånglande par, bråkande par, nyblivna par och par för en natt. Dessutom fanns letande singlar, lyckliga singlar och de som borde varit singel. Dansgolvet befolkades till största delen av kategorin letande singlar. Det ser man på deras sätt att dansa.

Eller dans är för mycket att säga. De dansar inte, de visar upp sig genom att röra sig i takt med musiken i en posé de tror är den mest fördelaktiga. Efter 3 timmar på dansgolvet blir det dock lite enformigt och även riskabelt. Det kan bara inte vara nyttigt att hålla in magen och ut hakan en hel kväll. Förhoppningsvis får de napp snabbt, annars kanske de fastnar i den där posen och hur kul blir det när de ska tillbaka till vardagen på Måndag?

Jag kommer å andra sidan aldrig att hitta någon på dansgolvet för jag har aldrig lärt mig de där poserna. Jag har helt enkelt inte simultanförmågan att hålla in magen och dansa i takt på en och samma gång, men det gör ingenting för män är inte mitt syfte när jag dansar. Då finns det helt andra glädjeämnen att tänka på. Halsen blir hes av allt schlagerskrikande, fötterna domnar bort och håret kan inte betecknas ha någon frisyr längre.

Men ingenting av detta spelar någon roll när Cotton eye Joe spelar och när vi skriker med (för det kan omöjligt betecknas som sjunga) till Magnus Carlssons senaste "live forever" så tror jag honom. Just då och just där är jag säker på att jag är odödlig och kommer att sjunga och dansa i evigheternas evighet.

Men kvällen tar slut och går till matstället runt hörnet.  Framför oss går en kille i en märklig togadräkt och han är så vit att jag inte vet var dräkten slutar och huden tar vid. – Ta ett kort till din blogg! säger Anna-Maria men jag avböjer. Jag är inte säker på att killen vill vara med i min blogg i det skick han är.

Vi beställer mat och en av oss ger förslag på bättre ventilation på hamburgerhaket. De ser inte allt för roade ut av hennes tips i all välmening men vi får vår mat i alla fall. Jag bränner mig på smältosten och doppar fingrarna i colan för att svalka. Vi fnittrar och flamsar men går med raka och stadiga steg till närmaste taxi som kör oss tillbaka till vårt tillfälliga natthärbärge.

Jag somnar fort och sover skönt.
När jag vaknar känner jag mig helt plötsligt allt annat än odödlig.

Men kul, det hade vi. Och jag minns allt, har inte gjort bort mig och ingen annan än min mage har kommit till skada

Det tar en stund innan en fest blir riktigt varm i kläderna. Åtminstone om det är en grupp av människor som inte har träffats förr. Så var det även på gårdagens fest. Det gäller att snabbt lära känna en stor grupp av människor. Ta reda på vem de är och var det kommer ifrån. I en mindre stad använder man sig av eventuell gemensam historia. Man tar reda på var de är uppvuxna, vilken skola de gick i och vilken släkt de har. Så fort man har hittat en gemensam nämnare kan man andas ut för då känner man praktiskt taget varandra. När en grupp från hela norrland och även från västkusten träffas fungerar inte den taktiken och det gäller att hitta andra vägar.

Det var inte svårt. Efter några tävlingar som jag förlorade så var min vinnarskalle än mer trampad i botten men de övriga gästerna välkända ansikten för mig. Dessutom var tävlingarna antingen felkonstruerade eller utom min tidsera. För hur ska jag kunna serieginglarna till tv-program som gick på 50-talet? Det borde vara straffbart att ta upp TV-serier som dändes innan TV:n var uppfunnen. Det tycker jag i alla fall.

Och tankenöten om hur långt en mal har tagit sig om han gnagt sig från sida 1 till sista sidan av tredje boken hade jag svaret på men röstades ned av den enväldige domaren. Malen tar sig för sjutton ingenstans om han inte först tar sig genom pärmen. Det borde varenda människa räkna ut för tankenöten är inte logiskt korrekt.

Detta förklarade jag min förlust med, eftersom det var fel på tävlingarna så hade jag inte förlorat.

Resten av festen var dock väldigt trevlig. Många trevliga människor, fantastiskt god mat och en del tequila gör kvällen glad.

Ibland hamnar i det mest märkliga konstellationer. Igår var vi bjudna på en fest som innehöll exfruar, särbos, kollegor, kompisar till exmän och deras grannar, samt barndomsvänner som träffades på denna fest helt oberoende av deras tidigare gemensamma förflutna.

Vi packade in oss i bilen och körde de tretton milen upp till Luleå under stoj och stim. Håkan var glad för han behövde inte hålla igång samtalet utan kunde luta sig tillbaka, köra bil och låta oss sköta resten. I Luleå hann vi med en sväng på stan och en kopp kaffe med macka. Jag drack en väldigt snygg latte och funderade över vad som dolde sig bakom den mystiska dörren på fiket.

Med samlade krafter lyckades vi köpa ett par skor åt Maria. Hon har världens konstigaste fobi, nämligen skräck för skoaffärer, något som är helt främmande för mig. När Maria hittade ett par skor flydde hon med dem till kassan och jag stod förvirrat kvar i undran över var hon tog vägen. Vi hade ju bara börjat att titta på hyllorna, flera rader var inte genomgångna men Maria struntade fullständigt i det.

Jag insåg med ens att den enes himmel är den andres helvete. Maria måste bättra på sin syndfulla sida och jag min goda för att kunna träffas efter döden.

Festen då? Njo, den berättar jag om senare. Måste vila mig lite nu.

Idag blir det tyst på Annas blogg. Snart åker jag till Luleå med Håkan, Maria och Anna-Maria. Vi ska träffa Pippis kompisar, äta middag, dricka vin och göra Luleå osäkert.

Ha en bra dag och heja på Sverige ikväll.

Jag är känd som en väldigt disträ och tankspridd person. Av den anledningen fick jag ett filmtips av Maria. Memento hette filmen och handlar om en man som jagar sin frus mördare. Jakten kompliceras eftersom han inte har något korttidsminne. Efter att ha sett den känner jag en viss lättnad över att vissa människor är värre än mig även om de endast är filmkaraktärer.

Filmen var en av de mer skruvade handlingar. Den börjar i slutet och arbetar sig sedan till början. Mannen i huvudrollen är beroende av sina lappar, fotografier och tatueringar för att komma ihåg vad han gör och vem han har träffat. Trots att filmen är så skruvad och överdriven så måste jag le åt hans bekymmer för jag känner igen mig. Tanken "vad var det jag höll på med egentligen?" har mer än en gång landat i mitt huvud.

Ibland kommer jag inte på det och anteckningar vore kanske en bra grej, om det inte handlar om personnumret till min första pojkvän eller telefonnumret till min barndomskompis etc. etc. Det minns jag med glasklar skärpa men vem behöver ett personnummer till en människa man inte har någon kontakt med? Eller ett telefonnummer som för länge sedan har bytts ut?

Nåja, filmen är charmig och repliken i mitten av filmen är oslagbar. En replik mitt under en jakt där mannen utan minne tänker.
- What am I doing? Ok, i´m chasing this guy
- Nope, he´s chasing me

Nu ska jag gå och lägga mig för en sak vet jag, med eller utan anteckningar. Jag är trött

Min avstressade vän har plötsligt förvandlas till något helt annat. Ikväll svepte han in här som en stormvind och gestikulerade vilt när han berättade om dagens framgångar och motgångar. Dessa får han berätta om själv, det enda jag har att förtälja är att nästa tornado inte kommer att heta Gudrun, utan Mikke.

Nåja, jag förstår honom. Det är mycket att tänka på just nu men trots vissa problem så går allt att lösa. Tillsammans med Håkan och Maria kom vi i alla fall fram till ett antal jäkligt snygga tapeter. Resultatet kommer att bli någonting utöver det vanliga. Jag är redan avundsjuk

För övrigt har dagen varit bra. Lunch med syster Sara idag på det eminenta fiket Café Kanel. De gör stans godaste sallader och numera smyger jag in där som en alkis till bolaget.

Dottern har ont i halsen och snälla Håkan och Maria fixade halstabletter när de kom. Hon blev glad, åt halstabletter till Pippi på DVD i sitt sovrum och somnade först när alla nytillkomna gäster varit in till henne för att säga hej. Maria fick en present också för hon har uppnått den aktningvärda åldern av 32 år!

Imorgon är det Fredag och pappahelg för dottern. Jag har helgen fullbokad med lägenhetsgöromål samt fest i Luleå på Lördag.

Det är en upplevelse att åka bil med flertalet av mina vänner. Från att ha varit lugna och glada uppfylls de av jävulen när de sätter sig i bilen, de skriker och svär och har aldrig hört talas om medtrafikanter. Mottrafikanter är dock ett välkännt begrepp för aldrig finns det så många idioter på vägarna som när mina vänner är ute. Det är samma sak med rödljusen. Det jag brukar se som döda ting vaknar till liv när mina vänner kör bil. De förvandlas till levande så jävlar som med flit ändrar om till rött just när de kommer.

Själv har jag aldrig förstått detta syndrom. Jag tycker det är oerhört slöseri med energi att jaga upp sig över en gubbe med keps. Jag förstår inte problemet med att måsta vänta i 50 sekunder när rödljuset slår om. – Vad har du bråttom till? brukar jag fråga men ingen av mina vänner förstår frågan. De tittar på mig som om jag vore från en annan planet. Och det kanske jag är.

Det finns dock tillfällen då även jag jagar upp mig. Ikväll var ett sådant exempel. Onsdagseftermiddagarna är stressiga på grund av dotterns ridskola. Vi tog oss iväg, dottern red och hungriga som vargar satte vi oss i bilen. Dottern var trött och gnällig, jag var hungrig och försökte hålla humöret uppe. Det gick någorlunda bra tills jag steg ur bilen för att handla mat och upptäckte att jag glömt börsen hemma.

Jag satte mig i bilen, startade med en rivstart för att genast vara tvungen att stanna på grund av rödljus och bilköer. Då hände det som sällan sker. Då såg jag världen som mina vänner lever i. Det förhatliga rödljusen, alla idioter till bilar som nödvändigtvis skulle vara på samma ställe som mig. Som störde mig i min önskan att få mat i magen.

Jag drabbades av en stark längtan efter att trycka gasen i botten och strunta i rödljusen. Tänk att få köra genom stan i ilfart, krocka lite lätt med bilar som tvärbromsar i rädsla för det röda lilla vidundret som kommer farande. Ni vet, som på film. Tänk att få gira i kurvorna och parera mellan gångtrafikanterna. Köra rakt genom rondellerna istället för att lydigt köra i cirklar för att ta sig rakt fram.

Hur coolt vore inte det? Tyvärr lever jag inte i en film och verkligheten är bra mycket tråkigare att berätta om. Det enda som hände var att jag svor och dottern bannade mig. – Förlåt sade jag och såg framför mig hur filmkaraktären Anna skulle göra.

Jäklar vad jag skulle gasa.

Det är alltid bättre att skratta än att gråta och vad ska man göra annat än att le åt livet som kör ihop sig gång på gång? Efter att precis fått ut Janne och Cissi ur sin lägenhet är det nu dags för nästa projekt. Mikkes förhoppningsnya lägenhet ska flyttas in i, renoveras och den gamla ska städas ur, samtidigt. Lägg till födelsedagar, jobb och skola på samma gång och summan kommer för ett tag att överstiga kaos.

Mikke insåg det och jag hade en näst intill hyperventilerande kompis här med alldeles för många koppar kaffe i kroppen, för lite mat och alldeles för mycket att tänka på. Nåja, kaos reder ut sig så allt kommer att ordna sig så småningom.

Lagomt till hans flytt är klar börjar nästa. Eva ska flytta till Bureå och när Juni är slut kommer jag att vara proffs på flyttning och än mer övertygad om att aldrig någonsin lämna min lägenhet som är för liten men som är mitt hem.

Jag har bott här i fem år nu. Längre än jag någonsin bott i någon lägenhet. Det enda ställe jag bott längre på är barndomshemmet i Vilhelmina.

Under den svarta perioden i början av mitt vuxna liv flyttade vi jämt. Under 7 års tid hann jag bo på 5 ställen. Vi flyttade in men verkligheten hann ikapp oss och satte sig i väggarna. Till slut gick det inte att leva där och vi flyttade och började om på nytt, men det varade inte länge innan vi var på väg igen. Ständigt på flykt ifrån sanningen.

Till slut fick jag nog och hamnade här. Mitt första riktigt egna hem. Ett hem jag betalat och som bara var mitt. Här har jag upplevt både glädje och sorg men lyckan har dominerat och sorgen har inte kunnat ta fäste i väggarna. Här har jag befunnit mig i djupaste ensamhet som sedan bytts ut till en internatliknande gemenskap med grannar och vänner.

Så jag stannar nog ett tag till. Jag får min beskärda del av flyttbestyr i alla fall

Det känns som om jag har sprungit genom den här dagen. Datorinstallationer på räddningstjänsten på morgonen, en snabb lunch och sedan ett pass i styrketräningslokalen. Arbetsdagen avslutades med en rad småjobb för att sedan yra hem på cykeln. Efter jobbet följde jag Mikke och kollade lägenhet, nu är bud lagt och vi får se vad det blir, eller rättare sagt, vilken det blir.

Jag har under en längre tid försökt få tag på min ledsagare under dagen H. Han är en upptagen man men efter lunch fick jag tag på honom 5 minuter före han skulle in på dagens uppdrag. Snabbt drog jag punkt för punkt, lika effektivt svarade han på frågorna. När jag fått veta vad jag ville hade vi hela 2 minuter över. Där snackar vi powertalk. Nåja, i vilket fall som helst var svaren lugnande och jag kan andas ut ett tag till.

Dagen börjar så sakerliga ta slut och jag har gjort mig redo för vardag igen. Jag har gått min vanliga söndagstur till sopsorteringen, jag har strykit kläder och plockat undan efter helgens aktiviteter i vårt hem. Nu brinner ett ljus på mitt vardagsrumsbord som tecken på att jag har grejat färdigt för idag.

Dagen har varit bra. Vi åkte för att titta på Cissi och Jannes nya hus, även kallad drömkåken. Den gör skäl för sitt namn. Huset har enorm potential, men det är en hel del jobb innan dess och man kan inte säga att de har haft speciell tur i sitt husköp.

Dottern har fått en ny cykel. En 24" stor och väldigt fin cykel. Den är nästan lika stor som min och när jag ser den så funderar jag över hur min lilla dotter ska ta sig upp på den. Sedan studsar hon fram, hoppar upp på den och cyklar iväg och jag undrar hur det är möjljigt. Betyder det att hon inte är 6 månader längre?

Nu ska jag lägga mig i soffan en stund. Jag har ont i benen efter sammanlagt tusentals trappsteg upp till vattenrutchbanan igår och ont i armarn efter att ha burit grejor idag. Jag borde kanske gå och lägga mig men vem kan somna klockan 23 en Söndag?

Varför heter det familjefar men inte familjemor?
och vad är det för skillnad mellan en far och en familjefar?

Nu är vi hemma efter en hel dag i blöt. Dottern tog med sig en kompis och jag min minsta lillasyster. Det var trevligt att hon följde med, förutom att hon slog mig i vattenruchebana-åkning. Hur jag än åkte var jag en halv sekund efter henne. Jag provade sittande och liggande och alla andra knep. Lika fullt var hon snabbare och jag blev krossad i ytterligare en kamp. Måste komma på något jag kan vinna i. Kanske antalet skor? Eller hur många telefonnummer man kommer ihåg? Det skulle jag vinna. Lätt.

Dottern och kompisen hade minst lika roligt. De åkte vattenruchbanor, lekte i bassängerna och gled med i strömmen. Under lunchen berättade de förtjust när de berättade om vad de sett under bron i strömmen. – Det var en pojke och flicka där som hånglade!! Sedan fnittrade de så att kompisen slog ut sin Cola över badrocken.

Jag själv fick erbjudande om en dejt. Tyvärr var hångel inte orsaken utan det faktum att "någon" skulle tjäna 400 spänn. Denna någon hade köpt bultar till däck (tror jag det var) och dessa skulle kosta 400 kr eller att köparen fixade en dejt till säljaren. Där kom jag in i bilden och därför har jag möjligheten att extraknäcka som callgirl i lågbudgetform. För vad ska man säga om en kväll för 400 spänn? Pengar jag inte kommer att se skymten av.

"Någon" gjorde tappra försök att utmåla säljaren som en toppenkille och det kanske han var. Problemet var bara att den något oromatiska anledningen till dejten gjorde mig avogt inställd och jag hittade den ena nackdelen efter den andra, utan att ha träffat personen ifråga. Att en kille gillar IKEA kan man ta på många olika sätt, men i mitt starkt skeptiska sinnelag såg jag mest Mark Levengod framför mig. Ser ni tidningsrubrikerna? Mark Levengod sågs i Skellefteå med norrländsk lågbudget-callgirl. Vad nu Mark ska med en flicka till.

Nåja, nog om detta nu till nästa. När vi kom hem kastade sig dottern i soffan framför en film och jag gick till Mikke en stund för att titta på det nya stjärnskottet. Vissa faller man direkt för och hennes sorgsna ögon fick mig att smälta trots att jag vanligtvis inte fastnar för den typen av hund. Hon är rädd och ängslig för tillfället men det är inte så konstigt efter en väldigt lång resa. Hon kommer att hämta sig och jag tror att valet av hund var riktigt.

Ikväll blev också veckans gladaste besked definitivt klart vilket var väldigt skönt 

Dottern hämtade sig raskt efter morgonens dipp i humöret. Hotellvistelsen föll i glömska när "här och nu" tog vid. Hon gick och lade sig nöjd med dagen och löftet om att få se hur många filmer hon ville under kvällen. Hon höll ut till elva, sedan sov hon gott efter många timmars badande.

- Jag är som en kackerlacka, sade jag till mina vänner i Fredags när jag pratade om veckans motgångar.

De skrattade förskräckt åt mig då de trodde att jag talade i självkritik. Det gjorde jag inte, kackerlackor är de enda djur som skulle överleva ett kärnvapenkrig, de överlever hårda förhållanden och man kan göra nästan vad som helst med dem. När stormen är över klapprar de iväg som om ingenting har hänt. Jag känner igen mig, jag skulle förmodligen inte heller ha förstånd att ge upp ens under ett kärnvapenkrig.

Min dotter har fått samma gener. Efter en stund av gråt har hon ryckt upp sig. Vi åker till Piteå ändå och badar, dock utan hotellvistelse. Det är alltid något även om hon hade sett fram emot att bo på hotell och se på "pojkarna och flickorna som sjöng" (Wallmans) 

Hon har dock lämnat detta bakom sig nu och är glad och solig igen. Hon har packat upp badkläderna från resväskan och lagt ned dem i en påse tillsammans med handduk och borste. Hon är på G och ser fram emot dagen.

Ska det vara så jäkla svårt för livet att göra som man vill? Systersonen ligger i 39 graders feber och därmed är chansen till hotellvistelsen i helgen mikroskopisk. Jag klarar mig, lätt. Men dottern som har frågat och tjatat, frågat igen och räknat ned inför helgen får det tyngre. Hur förklarar man för en 7-åring att vi kommer att åka men att det blir först till hösten? Hur många evigheter bort är hösten hos ett barn?

Satans jäkla förbannade skit. (Förlåt farmor)

Fikarasterna på mitt jobb är ständigt en källa till både skratt och utdragna funderingar. I veckan har vi hunnit gå igenom Bamse och hans vänner, att Lille-Hopp aldrig blir stor samt att dunderhonungen bara håller i 2 månader. Därför har Skalman aldrig dunderhonung i skalet, den skulle hinna bli dålig och Lille Skutt för vackert skutta hem varje gång det drar ihop sig till strid. Fråga mig inte hur mina kollegor har fått deras kunskaper. Jag skulle vara tvungen att svara att de brukar surfa in på Bamses hemsida för att leta information om både det ena och det andra. Jag har dock fått annan information. Jag vet hur Bamse och hans vänner har det nu för tiden. Titta och förfäras

Vi har också hunnit gå igenom kvinnors oförmåga att bli nöjd. Att de gnäller på männens fula shorts och blir förbannade när männen försöker göra kvinnan till lags och köpa shorts. 3 par… a´490 kronor. Ja, jag säger då det. Kvinnan är ett konstigt släkte.

På Fredagarna tenderar samtalsämnena att sjunka till oanade bottennivåer. Idag fick jag lärar mig att det finns människor som jobbar med att laga Real dolls. För er lyckligt ovetande så är en Real doll en naturtrogen docka, på alla sätt. Den kan man sedan använda på lika många sätt. Jag låter bli att vara onödigt detaljerad, er fantasi får lista ut resten.

När jag cyklade hem efter veckans sista arbetsdag så fortsatte jag fundera på detta märkliga yrke. Att laga trasiga Real dolls måste vara ett av de värre jobben på arbetsmarknaden. Tur att det inte finns så många platser till förfogande, personligen har jag aldrig sett någon annons ute på AF och tur är väl det. Om man måste laga en Real doll. Vad har man då gjort med den? Lyckligtvis består kundkretsen mest av ensamstående män och de ska nog förbli singel. För vad skulle hända om de skaffade sig en levande kvinna? Hoppsan, hon gick sönder…

E

Dottern plockar i sitt rum, jag plockar i resten av lägenheten och förbereder maten. Det är helg och den där ljuva känslan av välbefinnande har infunnit sig. Vetskapen om att två dagars ledighet väntar. I två dygn är jag härskare över min egen tid.
Ljuvligt. 

Igår blev det ingenting skrivet men jag kan sammanfatta dagen med några korta ord.
- Jobba, jobba, jåååbba
- Ridskola
- Grillmiddag – igen
- Packa, packa, packa.
- Saw III
- Såva

Packningen var förenat med visst ångest. Jag och Maria packade grejor i Cissi och Jannes lägenhet. Ett av hörnskåpen var fulla av fina glas. Problemet var bara att hyllan de stod på saknade en pigg vilket gjorde att allt rasade när glas togs ned och belastningen omfördelades så rasade – allt. Jäkla skit, milt uttryckt men inte mycket att göra åt. Efter att ha hämtat oss från den persen fortsatte vi med sovrum, syrum och tvättstuga. Ikväll har Anna-Maria varit där en sväng och nu är nästan allt nedpackat i lådor och kassar som står uppmärkta på vardagsrumsgolvet.

Imorgon är det helg igen och på Lördag åker jag och dottern till Piteå för morfars 60-årspresent. Vi ska bo på hotell och bada på äventyrsbadet. Vi ska äta gott och se på Wallmans. Dottern längtar så det knakar. Hon räknar ned dag för dag och nu är det bara morgondagen kvar.

Nyss ringde Mikke med trevliga nyheter,men dem får han berätta om själv

I och med att dottern sov över hos tjohalian så fick jag ordentlig sovmorgon i morse. Jag vaknade halv elva, helt säker på att det var arbetsdag och att jag hade försovit mig sisådär 4 timmar. Jag hann få på mig kläderna, fundera över varför dottern inte väckt mig innan jag kom ihåg att det är första Maj och helgdag.

Jag drog en suck av lättnad och kunde slappna av en stund i hemmets lugna vrå innan jag gick för att hämta dottern. Maria och Håkan var förbi för att lämna grejor vi lämnat kvar efter helgens festligheter. De har tillbringat helgen i Sundsvall och bland annat IKEA. Älskade goa Maria hade köpt bestick åt mig, något hon tyckte att jag behövde vilket var alldeles riktigt. Antingen har jag för många middagsgäster för besticken, eller för få bestick i förhållande till vänner. Välj själv. Nu är dock problemen ur världen för i översta kökslådan ligger 12 nya fina bestick från Ikea.

Strax före tolv åkte vi iväg till syster Sara och lunch med kusinen Hanna och hennes familj. Där fick vi se nykomligen Viktor för första gången. Han var så liten, luktade så gott och var fantastiskt söt. Systersonen var desto piggare. När man är snart ett år måste man få röra på sig och vi såg beundrande på hans framsteg med gåvagnen.

Efter lunchen begav vi oss hemåt för att ta itu med dagens uppgift på gatan. Cissi och Janne har som bekant fastnat i Umeå på grund av en son som var alldeles för nyfiken på världen för att stanna kvar i mammas mage tiden ut. Med ett nyköpt hus och en lägenhet som ska tömmas kan man säga att livet körde ihop sig för dem. Därför har jag och Anna-Maria ägnat eftermiddagen åt att tömma köket och påbörja tömning av tvättstuga och vardagsrum. Lådorna tog slut men vi fortsätter i morgonkväll med nya friska tag och lådor.

Det blev en del mat kvar efter gårkvällens grillning och vi bestämde oss för att äta upp det tillsammans ikväll. r Highlander anlände för att umgås med Mikke på det sätt som bara killar kan, det vill säga greja med båten, och hade med sig ännu mer grillkött och grönsaker med mera. Medan vi packade porslin fixade de maten och vips hade vi ännu en festmåltid framför oss istället för de rester vi hade planerat.

 
En del tallrikar så mer aptitliga ut än andra

Vi åt och vips var vi lika mätta som igår. Imorgon ska jag använda jobbets gym, det känns som om det behövs.

Nu har dagen övergått till kväll. Dottern ligger i sin säng, nöjd med en valborgshelg full av lek. Dagen har varit varmare än gårdagen och barnen har byggt broar i skogsbrynet. De har kommit hem rödblommiga och hungriga. De har varit glada och mått bra, en alldeles vanlig helg i deras liv, en av de alldeles vanliga helger som tillsammans skapar en lycklig barndom.

Mikkes goda salsa till grillat kött

1 röd paprika
1 liten lök
4 st tomater
2 pressade vitlöksklyftor
1/2 dl chili-sås
2 msk olivolja (eller annan olja)
2 msk rödvinsvinäger (går lika bra med vitvinsvinäger)
1 msk worchestersås (går lika bra utan)
1/2 tsk salt
1 krm svartpeppar

Mixa grönsakerna i matberedaren, tillsätt allt utom oljan
Häll i oljan i tunn stråle medan du kör salsan
Förvara kallt

Champinjonerna är väldigt enkla att göra. Ta bort foten på svampen och fyll med valfri fyllning. Vi hade ädelost som fyllning. Lägg på grillen en stund.

Valborgsfirandet är över och trots den sena timmen så har kvällen varit lugn och behaglig. Åtminstone början av den. Jag, dottern, Mikke, tjohalian, Anna-Maria och hennes dotter firade in våren tillsammans. Vi grillade och åt gott och mycket. Fläskkarré och fläskfilé med potatisgratäng, ädelostfyllda champinjoner samt en fantastiskt god salsa gjorde att vi drabbades av koma efter att ha ätit.

Efter en kopp kaffe gick vi till majbrasan några hundra meter bort. Barnen lekte glatt och vi pratade bort en stund bland grannar och bekanta. Det var dock mindre folk än vanligt och som vanligt – KALLT. Jag har aldrig firat en valborgsmässoafton utan att frysa och förmodligen är det därför jag pliktskyldigast går till majbrasan varje år. Det är mycket trevligare med middagen före och jag skulle gärna sitta kvar inne i värmen istället för att konfrotera den iskalla aprilkylan som gör sitt bästa för att bita sig fast när vårmånaden Maj knackar på dörren.

Dottern tycker dock att det är roligt, hon leker med sina kompisar. Kastar pinnar i elden och konstruerar broar över diken. Hon tycker det är jätteroligt, därför går jag dit varje år.

Efter någon timme gick vi till Mikke för att värma frusna kroppar med lite kaffe. Dottern fick erbjudandet att sova över hos honom och tjohalian vilket hon glatt tackade ja till. Jag och Mikke såg "When a stranger calls", vilket visade sig vara allt annat än den familjefilm han utmålade den som.

En halvtimme in i filmen ringde syster Sofia och jag hoppade en halvmeter. – Jag skulle vilja låna toaletten, sade min taxikörande syster och jag kände ett starkt behov av att uppsöka densamme. Mikke tyckte det att det såg roligt ut när jag hoppade på stället för en halvtimme senare fick jag ytterligare ett samtal, från andra sidan soffan.

Nåja, filmen var bra och spännande. Kanske lite för spännande. Jag smög hem till min lägenhet och upptäckte till min stora fasa att dottern glömt låsa dörren när hon varit hem för att hämta tandborsten. Har ni någon aning om hur många mördare som kan gömma sig i en liten tvåa? Speciellt efter att ha sett en ruskig thriller? Det vet jag. Under sängar, i garderober, i badkar, i skafferier, föråd, ja till och med under soffan vars ben har en höjd på ca 10 cm. Bara för att man är en smal mördare kan man faktiskt mörda ändå.

Lyckligtvis hittade jag inga mördare den här gången (och tro mig, jag har letat noga) När mina nerver äntligen började acceptera detta faktum hoppade jag återigen högt av ett högt ljud på MSN. Jag svor och svarade, berättade om den olåsta dörren och skrek till av rädsla när telefonen ringde, mitt i natten. Ni kan bara gissa vem det var.

Efter det samtalet drog jag några djupa andetag och försökte resonera logiskt med mig själv. Jag satte mig ned på datastolen och hoppade en jäkla halvmeter igen när mobilen ringde. Jag slet upp den i rädd/ilska och svarade.
- Heej.. är Millan där? sluddrade en kraftigt överförfriskad kille..
- Neej!! Det finns ingen milla här! svarade jag hårt och han ursäktade sig och lade på.

Nu har jag återfått sans och vett och ska se på Cityakuten, men först ska jag skriva ned receptet på salsan. Den rekommenderas varmt