Anna & livet

Dottern är tillbaka från pappahelgen och allt har återgått till det normala. Men ingenting känns normalt och jag vet inte var det beror på. Är det för allt som händer i min del av världen just nu? Allt som ska lösas och alla förändringar som är i antågande? Vänner flyttar hit och dit, förutsättningar förändras och det gäller att hänga med. Att anpassa sig till verkligheten och göra det bästa av alla situationer. Hos mig förändras ingenting just nu. Jag har inga planer på att flytta utan stannar här som ett ankare i ett hav av förändringar. Det är jag glad för, det får vara någon måtta på omställningar.

Imorgon är det valborgsmässoafton och ute har björkarna börjat knoppa. Inte ens klimatet är sig likt. Efter en rekordvarm sommar kom den första gröna julen i mitt liv. Nu är vintern passé och inför varenda valborgs brukar vi norrlänningar änglsas över om snön kommer att tina bort innan majbrasan. Vi brukar pendla mellan hopp och förtvivlan men plötsligt smäller det till och till valborgsmässoafton finns bara enstaka snöfläckar kvar.

I år har vi Skelleftebor inte gått igenom denna vårångest. Snön smälte bort snabbt och nu finns inte en snöflisa kvar. Naturen har torkat upp efter kung bores snötäcke och den enda ångest vi har nu är funderingarna om vi vågar elda.

Nåja, det ska bli kallt imorgon. Alltid något som är sig likt. Valborgsmässoafton ska firas frysande.

Det blev bara en öl. Efter en tuff arbetsvecka och utgång igår måste även en partypingla inse sina begränsningar ;-) Jag har dock pratat bort några timmar med trevliga människor vilket var skoj. Nu hägrar den efterlängtade soffan.

Jag blev bjuden på fest ikväll.
-NEJ, sade jag. Jag ska ligga hemma i soffan och slappa och inte göra någonting.

Sedan påbörjades operation övertalningskampanj.
Nu har jag duchat och är på väg.

Jag vet, jag är en dålig tjej.
Men jag har bara två öl med mig, mer än så blir det inte ikväll

Jag har ägnat mig åt mindre roliga sysslor idag, nämligen hjälpt till att packa hos Mikke och Ange. Det är trist att packa saker man inte vill packa ihop, det är så tråkigt att hon flyttar och jag lider med min vän som blir utan flickvän i en lägenhet som är lika stor som svårsåld. Känslan jag har är att hårdmucka med fakta men fakta skiter fullständigt i vad jag säger. Det har varit en tung period nu på gatan med omnejd och jag hoppas att den snart är över. Att allt löser sig för oss alla, för mig, för Mikke, för Cissi och Janne. Vi skulle behöva lite tur hit till vår del av världen.

Att gå ut i Skellefteå när Midnight soul band spelar är en upplevelse, på många sättet. Bandet är bra, det rockar och svänger och stora delar av stan är där. Stora delar av den äldre generationen vill säga. De som aldrig annars är ut. Och det märks.

Vi började kvällen hos Maria. Jag var egentligen alldeles för trött efter en vecka med lite sömn, mycket jobb och ännu mer stress. Jag hade hållit mig vaken genom att rocka loss med hårtorken till hög musik strax före och jag kände mig lika hög som musiken av det adrenalin som pumpar i kroppen när man struntar i det faktum att man borde sova utan bara ökar. 

Bristen av sömn sänkte inte mitt humör, tvärtom. Däremot slog förvirringen till med dubbla slag. Jag lånade Marias laptop och skulle sedan ställa tillbaka den. Av någon anledning hade jag fått för mig att Maria hämtat datorn i hallen så jag ställde duktigt undan den – under skohyllan. En liten tanke flög genom mitt huvud om att det var ett konstigt ställe att ha en dator på. Under skohyllan var det dock rent och inte ett spår av grus syntes under hyllan.

Jag accepterade det faktum att de har datorn på ett konstigt ställe men tänkte att det måste vara jobbigt att ställa upp skorna, risken är ju stor att det faller ned grus på golvet och därmed datorn. En halvtimme senare vek sig Maria dubbel av skratt och frågade
- Anna?? Varför har du ställt datorn under skohyllan??
- Jamen? Det var ju där du hämtade den?
- Neej.. Jag slog på routern!
Jag önskade att jag kunnat skylla på hög alkoholhalt men det går inte, 1,5 glas vin är inte mycket så jag får helt enkelt låtsas att jag gjorde det enbart för att glädja mina vänner.

Maria var ungefär lika trött men struntade lika mycket i det som mig. Vi åt pizza och drack vin, lillasyster Sofia kom och höll oss sällskap och lite senare dök kollegan Fredrik och hans sambo Erika upp. Det är trevligt att träffa kollegor utanför jobbets väggar, dessutom blir det intressant när deras respektive följer med. Vi skrattade så vi tjöt om Erikas berättelser om sin sambo/vår kollega. Om hennes erfarenheter om hur det ser ut i en ungkarlslägenhet och hennes mödosamma arbete i att uppgradera honom från ungkarl till sambo.

Sedan gick vi ut, eller åkte ut. Håkan hade kommit hem och skjutsade oss till Scandic och det stora soulframträdandet. Det var massor av människor ute och de få syremolekyler som var kvar flydde i panik. Medelåldern var hög men det visste vi redan. När medelåldern är hög står man i KÖ till baren. I en fin rak kö utan att trängas. En kvinna sprang förvirrat runt och funderade var hon skulle ställa sitt tomma vinglas. Borden var överfulla med glas, men bord var visst inget alternativ. Jag vet inte hur det gick, förmodlingen springer hon fortfarande runt med glaset i handen.

När bandet började spela exploderade salen och vår kollega Peter Fjällström visade upp en helt annan sida som sångare, än den balanserade IT-tekniska sidan. Det var tryck och ös, syremolekylena gömdes sig skräckslaget längst upp i taket men publiken verkade inte behöva syre längre, de hade ju Midnight soul band. Vår andra kollega skötte ljuset, många kollegor fanns på plats.

När spelningen var över dansade vi till Patrik Jonsons fantastiska utbud av discodängor. På dagarna är han en av våra konsulter och på kvällarna förvandlas han till stans bästa DJ. Kvällen fylldes med andra ord av IT-människor i en helt annan roll än vanligt. Vi dansade så fötterna skrek av smärta när kvällen var slut.

I väntan på skjutsen Sofia satt vi en stund på murarna utanför Scandic och mina vänner skrattade hysteriskt vid tanken på kvällens början och datorn under skohyllan. Jag dinglade med fötterna för att försöka få liv i dem och försäkrade dem om att jag inte tog illa upp. Lever man i en förvirrad själ kan man inte vara överkänslig.

Det blev kallt och vi gick in för att vänta på Sofia som hade en körning till Medle. Vi satt i de nedsuttna sofforna på Scandic i djupa funderingar om livet. Efter en stund i tystnad sade Maria med en trött suck baserad på stark längtan efter sängen.
- Tur man inte kör taxi..
Vi tittade frågande på henne och hon fortsatte
- Jag försöker hitta fördelar med vårt jobb, då är det bra att tänka på jobb som man inte skulle kunna ha.
Med tanke på veckan som gått förstod jag henne.
Hon fortsatte:
- Så det är tur man inte kör taxi.. jag är såååå trött
- Jooo, och det är tur att man inte jobbar på Karlssons febertermometer-fabrik. Ni vet, de som skriver på förpackningen att "Dessa termometrar är testade personligen av oss", fyllde jag i
Alla höll med och tystnade för att begrunda detta faktum.

Efter en stund kom min syster och plockade upp tre trötta typer. Sängen har aldrig varit så skön och den iskalla Oboyen smakade som den finaste whiskeysorten i världen. Mina fötter värkte men det gjorde ingenting. En trevlig kväll var till ända

Festen innehåller många funderingar. Tex hur länge måste man ha jobbat på ett jobb för att kunna påpeka att en kollega har gylfen öppen? Kan Håkan göra två saker samtidigt, som att köra två bilar? Har Fredrik fortfarande mögliga makaroner i kastrullerna? Varför har Håkan och Maria sin bärbara PC under skohyllan? Och hur är man om man är anal? Det verkar vara ett utbrett begrepp bland killarna medan tjejerna inte har en aning. Varför vet killarna allt om anala saker? Vill vi över huvudtaget veta?

Nu ska vi snart gå ut

Är man sjuk om man lånar en dator på förfesten för att blogga? Förmodligen, men jag får nog leva ändå.

Det är helg om ni inte visste det. För min dotter innebär det umgängeshelg med sin pappa och jag sitter hos Maria och laddar upp inför en kväll ute. Ett glas vin känns och det är inte konstigt. Dagen har varit urjävlig ur jobbsynpunkt. Bygg och miljökontorets kartsystem stod stilla idag, 20 lantmätare som inte kan jobba blir svettigt för en Anna som ska hjälpa dem. Dessutom strulade förtroendemannaregistret efter uppdateringen. Det hjälpte inte ens att vara kvinna, det blev stressigt ändå. Eftermiddagen ägnades åt möte och presentation av verksamheten inför 20 av förvaltningarnas användarstöd. Powernapen jag hade planerat ställdes in och nu är jag här, hos Maria tillsammans med Anna-Maria. Vi har har precis kommit fram till att Maria är olaglig, Anna-Maria är korthårig och jag är en kackerlacka.

Skål!

Vad är det med frisörer egentligen?

Jag tänkte tanken jag alltid tänker när jag idag steg in i frisörsalongen. Jag slog mig ned i fåtöljerna och bläddrade i några tidningar medan jag väntade på min frisörska som inte riktigt var klar med kunde före mig. Tidningarna visade bilder på toppsnygga toppmodeller med konstiga frisyrer.  -Är det NÅGON som beställer ett sådant hår? tänkte jag när jag såg sönderklippt hår med spretor hit och dit. Modellerna var snygga, modeller är alltid snygga, vad de än har på sig och vilken frisyr de än har. Jag försökte tänka mig själv i en spretig lugg och upptuperat kort hår. Jag log.

Min frisör blev klar med kunden och ropade på mig. Jag satte mig i stolen och tittade in i den gigantiska spegeln mitt emot mig. Tanken slog mig ännu en gång, det är inte bara modeller som alltid är snygga, samma fenomen gäller frisörer. Jag tittade på min smala, snygga hårhjältinna när hon sade: -Åh, hänglserna faller bara ned.

Hon hade snygga byxor med hög midja och hänglsen. Hög midja är inte snyggt, men på henne var det ursnyggt och hänglserna hängde ledigt på axlarna. Jag försökte tänka mig själv i sådana byxor och såg Karlsson på taket. Jag log igen.
- Snygga byxor, sade jag
- Tack, jo de är fina. Men hänglsena.. Jag brukar inte ha hänglsen men jag tänkte ha det idag. Eller jag tänkte inte alls, blev sen imorse så jag slängde bara på mig något.

Det syntes inte, hon såg ut som värsta toppmodellen och jag funderar över varför alla frisörskor är snygga. Tjocka, smala, unga gamla. En sak har det gemensamt, de är snygga och poppiga och jag funderar över om det verkligen är bra för affärerna.

Hur snygg kan man bli när en supermodell står som refernsram bakom en? Inte speciellt snygg alls.
Kommentaren: – Åhhh vad fin du blev! faller platt när man jämför frisörens honungsperfekta hy med ens egen blekrosa, flammiga och hårfärgsfläckiga hy.

Kanske är det ett försök att luras. Kom till oss och du blir vacker som oss. Jag undrar om det finns någon som går på det. Jag tror att de bör ändra taktik. De borde klä sig i trista kläder, fixa lite finnar, skaffa lite hängmage och få oss glåmiga medelsvensson att se lite snyggare ut när man jämför sig med frisören den gigantiska spegeln. Men de verkar omöjligt. De är som toppmodellerna i modetidningen, ingenting är fult på dem.

Jag tänker på detta när min frisör klipper mig med snabba vana klipp. Hon pratar glatt och jag funderar över vilken planet denna yrkesgrupp kommer ifrån. Snygga OCH trevliga? Kan man få se lite olater tack?

Men när jag går därifrån med en snygg frisyr och en trevlig pratstund så gör det ingenting längre. Jag tittar mig omkring, ser vanliga människor inser att jag är himla snygg i håret. Snyggare än de flesta som stretar hemåt i snålblåsten. Jag ler igen och skänker en tacksam tanke till min frisörska. Vad skulle mitt hår göra utan henne? Sedan skyndar hemåt mot dottern och saxofonskolan.

Jodå, jag är på benen igen. Efter en svacka och sedan några koppar kaffe med goda vänner så tog jag mig upp. Igen. Nu lägger jag problemet åt sidan tills någonting händer, vilket kan dröja ett tag. 

Dottern hade teori på ridningen idag. De kratsade hovar och jag tittade på Felicity i sofforna på ridhuset med katter liggande på bordet och andra mammor sittandes brevid.

Resten av kvällen har jag ägnat åt jobb. Det jag inte gjorde igår måste göras idag, och nu är det gjort.

Dottern har gjort sin läsläxa. Hon läser högt i den nötta läseboken från 1983 och jag lyssnar – och förundras.

Så här står det. Exakt:
"Nu är det jul. Mor-mor ska komma. Elsa och Per vill ha jul-klappar.

Johansson är i sitt lilla hus. Han vill inte vara ensam.
När Johansson är ensam, super han.

- Vi kan inte ha Johansson på kalas, sa pappa.
- Han kan se på sin TV, sa mamma.
- Vi kan ta lite mat till honom, sa Elsa och Per.

Men Johansson kommer!
Alla ler.
Johansson är jul-tomte.
Mor-mor har nio paket."

Det var väl en fint saga, eller hur?

Dottern i bilen på väg från ridskolan

- Vem var den första människan på jorden?
- Om man tror på Gud var det Adam
- Sedan då?
- Eva
- Fick de barn?
- Jo
- Vad hette dom?
- Kain och Abel
- Var det en pojke och en flicka?
- Nej, det var två pojkar
- Men? Hur kunde det bli fler barn sedan??
- Ehh…..

Vi har haft diskussioinen förr men den återkommer med jämna mellanrum. Förmodligen för att jag aldrig har något bra svar. Ni bibeltrogna läsare, hjälp mig, och kom inte och säg att den gode och allsmäktige guden använde sig av pedofili som forplantningsmetod. Det är mer än jag klarar av

Det tar aldrig slut. Vissa blev inte nöjda med beslutet från Dagen D och nu väntar Dagen H.

Min första tanke var som så många gånger förr: "Nu orkar jag inte mer"
Sedan reser jag mig upp och fortsätter.

Men först ska jag bryta ihop och komma igen

Livet snurrar fort nu. Lite för fort. Min mage skriker men det hjälper inte, jobbet blir inte lugnare för det. Idag har jag påbörjat en engelsk datorinstallation åt en japan som ska jobba på en av avdelningarna. Jag har fixat javaproblem så att arbetsmarknadsavdelningen ska kunna betala ut ersättning åt ungdomarna. Jag har installerat en skrivare åt ekononomiavdelningen samt ställt in postlådor för varenda ekonom. Jag har hjälpt markavdelningen att komma i kontakt med sina kartor och bygg och miljökontoret som hade samma problem men i ett annat system. Under tiden har mobil och telefon ringt hela tiden med småfrågor från konsulter och förvaltningarnas användarstöd.

Jag får hjälp och avlastning, men just nu är trycket stort, som alltid på våren.

Ingenting av detta hade dock varit ett problem om kvällen hade varat längre. Om jag fått några timmar till att vila och tänka på annat innan timmen blir sen. Jag hinner inte varva ned. Hjärnan går på högtryck och nu ska jag sova, på något konstigt sätt

Detta har varit en tung helg i tävlingsAnnas liv. Alla vet ju vad som hände igår. Nu har jag sedan några minuter tillbaka blivit slagen i omröstningen om huruvida Mikkes cykel är snygg eller ful. Det var i och för sig inte någon jordskredsseger. 34 röster på snygg eller cool och 32 röster på ful eller anskrämlig. Tvärtom, resultatet håller sig nästan inom felmarginalen

Faktum kvarstår, jag förlorade. Igen. Det är tungt att skriva dessa ord, jag är sågad längs fotknölarna och benstumparna är nedhamrade i backen.

Dessutom är det orättvist. Alla med någon form av intelligens och smak inser att Mikkes cykel inte är snygg. Med tanke på de kommentarer vi fått ser jag en gemensam nämnare. Nästan alla killar som kommenterat tycker att Mikkes cykel är snygg eller cool. Antingen är det den felaktiga kromosomen som slagit till igen, eller så beror det på det faktum att alla killar håller varandra bakom ryggen. Det spelar ingen roll om de mördat halva stan ELLER har en ful cykel. Är man kille så röstar man på den andra killen.

Det jag dock inte förstår är varför den annars så hårda jargongen inte gäller här. Det går bra att skicka ett sms till en kompis man ser på TV som lyder "Jag såg dig på TV, fan vad ful du är", men när något verkligen är fult, då röstar man på cool?? Eller snygg??

Och så undrar min omgivning varför jag är singel..

Nu är det 5 timmar och 50 minuter innan den stora omröstningen är avgjord. Så ni som inte varit in och röstat idag, gör det NU. Det är en order

I övrigt har dagen varit bra. Jag och min pappa har gjort ett arbetsbyte. Han bytte däck på bilen med assistans av min dotter, jag grejade med deras dator vars trådlösa router vägrar att fungera.

Nu ska jag städa garderoben

Tänk om man kunde vänta med att skrävla före man genomfört saker och ting. Tänk om man kunde hålla låg profil inför en utmaning och därmed ta sig ur knipan med ansiktet i behåll. Tänk så klokt det hade varit och tänk så svårt det är. När det gäller tävlingar och utmaningar så går det inte att hålla låg profil utan orden måste sägas: "Jag ska krossa dig"

Och så blir man krossad själv och det var aldrig medtaget i beräkningen när man sade de där självklara orden. Att förlora finns inte. Så varför händer det?

Jag talar om skurmaskinen som vi använt i några av gatans lägenheter. Eller singelsnurran som den också kallas. Den är allmänt känd att vara svårhanterlig och otaliga är berättelserna om nybörjare som lekt vante efter maskinen när den tagit sin egen väg. "Hur svårt kan det va?" tänkte jag. "Mikke klår jag lätt" tänkte jag sedan. Jag hade inga argument i mina tankar, det var bara ett faktum.

Jag borde ha stannat vid tanke och slutit ut att gå till handling. Faktum är att singelsnurra hade en dubbel beskrivning av dansen som pågick i Mikkes lägenhet i eftermiddags. Sällan har en singel snurrat så fort som jag runt en skurmaskin som gjorde precis som han ville. Jo, skurmaskinen var en han. Omöjlig att styra och svår att förstå sig på.

Det enda jag har till mitt försvar är att skurmaskinen är ett typexempel på vad som händer i brist på produktutveckling. "Sänk styret och den går till höger" Vad är det för fel på en RATT? Eller SPAK? Vi kan med andra ord komma överens om att det är skurmaskinen det är fel på och inte mig. Hur vi ska förklara att Mikke körde bättre vet jag inte. Det är tungt, speciellt som hans skryt började när han testade maskinen och fortsatte hela kvällen.

Till råga på allt hade jag den dåliga smaken att filma förnedringen och i och med att jag gör allt för att glädja min omgivning så finns filmen här. Titta, njut och ha så jäkla kul…

I övrigt har kvällen varit bra. Vännerna har samlats för att intaga fläskfilégryta. Det var trevligt och glatt som vanligt. Dottern och bästisen fixade bordsplaceringen, som de alltid gör. Vi åt och åt och alla var mätta och glada när de lämnade vårt hem några timmar senare. Jag och dottern har sedan haft vårt första mys på 4 veckor. Godis i soffan tillsammans med TV-programmet sing a long. Hon somnade på min arm, trött efter en hel dag av lek. En trevlig dag

Dottern ligger i sängen och myser. Hon är glad och jag är glad. Det var länge sedan hon var hemma en helg i och med att hon tillbringade påsken hos sin pappa. Nu har vi första helgen tillsammans på fyra veckor och det  känns skönt.

Idag är stora skurardagen på gatan. Mikkes hall ska skuras och bonas med hjälp av Anna-Marias skurarmonster från jobbet. Sedan ska min hall skuras för gruset håller på att leta sig in i berggrunden. (Om det finns något berg under lägenheten, jag har för mig att vårt bostadsområde är byggd på myrmark)

Ikväll är vi 9 personer i mitt kök som samlas för att äta den berömda fläskfilégrytan. Det är dags att bjuda Håkan och Maria som tack för hjälpen med köket. Det blir trevligt, mycket trevligt

Så nu är det bara att sätta igång. Ute skiner solen och det blir nog en fin dag idag.

I går kväll lovade jag er bilder på Mikkes cykel. Jag sätter härmed ut en bild med viss bävan i kroppen. Av erfarenhet vet jag att allt som man säger kan användas mot en men som alltid avstår jag från min rätt att tiga. Med risk för att få höra att just denna bild har använts som propaganda för att få min åsikt fram, så väljer jag att publicera den. Vi måste värna om yttrandefriheten, det är viktigt att få fram sanningen, hu8r motarbetad man än blir
;-)

Röstningen pågår till Söndag så fortsätt rösta

Mikke må ha en gräslig cykel men han är sannerligen en duktig argumentatör. Jag är glad att bloggen inte är en videoblogg, då hans yviga gester och rappa tal skulle få de flesta att ändra åsikt. Ikväll diskuterade vi ämnet nytänkande och han argumenterade vilt om att det var bättre förr och att det gamla ska värnas om. Det stabila, det som fungerar.

Jag var skeptisk. Tekniknörd som jag är, älskar jag nya prylar och versioner. Jag vill ha de senaste funktionerna och versionerna och skulle gärna byta telefon en gång i veckan om jag fick. Det är roligt att hitta nya saker, att se tekniken och tiden gå framåt. Att se saker och ting förenklas. Som till exempel nya versionen av Internet Explorer.
- Du kan ha flera startsidor om du vill, då slipper du klicka upp alla du brukar gå in på, sade jag till min vän
- Jaha, och vad tjänar jag på det? 3 musklick? Vilken ooootrolig utveckling, svarade han sarkastiskt.
- Så kan du ha RSS-läsare. Då slipper du klicka runt bland bloggarna utan får de nya inläggen direkt
- Jaha, ska du ta ifrån mig DET nöjet också? fick jag till svar

Sedan började han snacka om Vista vilket jag ansåg vara ett slag under bältet. Vista är inte färdigt, hur gärna jag än ville så skulle jag inte installera det. Ny teknik är underbar men funktionen kommer först. Detta behöver inte betyda att utveckling och funktion är oförenliga, något Mikke inte riktigt vill ta till sig.

Men det gör ingenting. Min vän får va som han vill och jag skulle bli djupt oroad om han kom med senaste Ericsontelefonen efter att alltid ha använt Nokia. Han vägrar gå över till någon annan telefon och ibland påminner han om min morfar som körde Ford hela livet. Han körde tills dess att de brakade samman. Då åkte han in på bilaffären och köpte en ny Ford. Han körde aldrig något annat, han lånade inte ens någon annans bil.

Jag antar att vi behöver sådana människor också. Som bromsar upp när den andra typen endast tänker på coolhetsfaktor och teknisk utveckling för utvecklingens skull. Jag accepterar det men förstår inte ett dugg och jag ser Mikke framför mig som stenåldersmänniska när någon har uppfunnit tändstålet. Jag ser hans skeptiska min där han sitter med stenar mot varandra och säger – Vadå stål? Det här fungerar ju!!

Jag lockar hennes hår och hon har svårt att sitta still. Trots att det är 1,5 timme kvar innan hon ska möta sina kompisar vid lekparken så är hon rädd att vara sen. Att missa den stora kvällen. Livets första disco.
- Nu blir vi sen! säger hon medan jag försöker linda fast hårslingorna runt locktången.
- Nej, vi har gott om tid, lita på mig, jag kommer att se till att du är på plats rätt tid.

Jag har köpt nya kläder åt henne. På sitt livs första disco måste man ha nya kläder, klänning och svarta tajts. Hon har även fått magnetörhängen och nytt hårspänne som håller upp en del av hennes lockade blonda hår. Hon är vacker som en dag när vi är färdiga och beger oss till grannen som bjudit oss på middag. Min dotter studsar fram och provar några danssteg i den aprilkalla kvällen. Hon är så glad, så förväntansfull och så stor.

Hon äter maten och det bubblar ur henne. Hon pratar om dagen, om hur kompisarna pratat om discot på skolan och jag tänker att "om hon bryter ett ben på vägen och inte kan vara med, då krossas hennes hjärta" Just idag är discot allt som existerar. Inget lågstadiedisco – inget liv.

Hon bryter inget ben. Klasskompisen kommer och de går tillsammans mot lekparken där de andra kompisarna möter upp. De strålar som två solar och när jag ser dem gå så bränner det i hjärtat av stolthet, glädje och förundran.

Jag kan inte riktigt ta in att min dotter går till sitt första disco. Att jag inte klär henne i rosetter och paljetter längre utan i tuffa klänningar, gärna med döskallar på. Döskallar är hennes favorit just nu, inte rosa hjärtan som förr. Den rosa eran håller på att tyna bort och hon går till discot med dansskorna i sin påse och den nya tuffa vårjackan.

Jag skulle vilja vara där men har förstånd att stanna hemma. Jag förstår att hon har sitt eget liv. Att det är så det ska vara. Att hon är stor och när jag tänker tillbaka på det lilla knyte jag höll i mina armar den där natten för många år sedan så tänker jag tanken alla föräldrar har tänkt. Vad hände?

Frågan är bara – hur många gånger ska jag tänka den tanken?

Klockan 21.00 står jag utanför skolan och ser min dotter komma ut. Hon skrattar och pratar och orden strömmar ur henne när vi går hemåt. Hon berättar om discot, om kompisarna och om hur mörkt det var i gympasalen. Om discolamporna och om läsken man kunde köpa i matbespisningen.
- Det var roligt att vara där mamma! Det var roligt att köpa dricka själv och dansa och vi lekte lekar och jag kom trea i limbo.

Hon berättar om sin kväll och orden vill aldrig ta slut. Jag lyssnar och tänker på att jag får njuta av stunden. Med tanke på hur fort dessa sju år har gått så dröjer det inte länge innan hon har uppnått åldern av tystnad.

Den ålder där man inte får veta vad som händer på discot. Då hon tar sig ytterligare ett steg mot total självständighet. Jag tänker på att jag inte längtar efter den åldern, men att det är länge kvar. Mycket längre än den där första natten då jag höll henne i min famn.

Man måste få ljuga för sig själv ibland.

För att citera en känd man (åtminstone här i min omgivning) VISST DRIVER NI MED MIG Resultatet i omröstningen är just nu lika. 22 röster på cool eller snygg och 22 på ful eller anskrämlig. Jag hävdar med bestämdhet att detta är syndromet på manligt och kvinnlig. Män håller varandra bakom ryggen, oavsett hur fel de har. Kvinnor är inte riktigt lika duktiga på det.

I det här fallet röstar alla killar på Mikkes cykel trots att varenda människa med ledsyn kan se att den är anskrämligt ful. Dessutom har min gode vän tagit en allt för lindrig bild på sitt skrälle till cykel. Imorgon kommer min version. Ni som inte vill se sanningen i vitögat uppmanas att beträda min blogg med försiktighet.

I övrigt har dagen varit både frustrerande och trevlig. Jag har suttit i telefon med supporten för ett av våra mindre fungerande program. Det är inte första gången jag pratat med denna support, snarare 100:e gången. Varenda gång har jag frågat om systemet verkligen är testat för SP2 och supporten har svarat jakande. Nu – 101 gången jag talade med honom kom han på att han inte har SP2 installerad på den maskin han jämfört vår installation med. Han bör tacka gud att han satt 60 mil söderut för sällan har jag varit så arg och frustrerad i mitt jobb.

Arbetsdagen följdes av en trevlig middag hos mamma och pappa. Kusin Magnus var upp med sin familj och jag fick träffa mitt kusinbarn för första gången. Hon var glad, hade pappas mun, mammas ögon och vi kom överens om att hon förmodligen har mammas förstånd.  

Hon var bedårande söt men plötsligt blev min lilla systerson såå mycket större. De skiljer 4 månader mellan de två barnen, men 4 månader är mycket det första året.

Efter middagen skyndade jag och dottern till saxofonskolan som börjat om efter påskledigheten. Det var roligt, de gick i takt, spelade melodier och de börjar vara riktigt duktiga.

Nu sover hon i sin säng och drömmer förmodligen om den stora morgondagen. Då ska hon på sitt första disco. Lågstadiedisco på skolan. Det är stort och hon funderar över vad hon ska ha på sig och hur hon ska ha håret. Det är spännande. Jättespännande.

Jag har avslutat kvällens jobb och har nu hunnit jobba undan det värsta. Det enda som är kvar innan dagen har nått sitt slut, är gympapåsen som ska packas och kläder som ska läggas fram inför morgondagens sista arbetspass innan veckan är slut.

Jihaaa

Jag håller på att drunkna i jobb och sitter ikväll för att försöka ta mig upp över ytan. Det går sådär. Min hjärna vill inte riktigt hänga med men vissa saker måste göras trots att de flesta hjärnceller har gått och lagt sig. De snarkar så jag hör inte vad jag tänker… Vaknaaaa!!

Det är Tisdag och jag är trött. Jag har ett ton tvätt som ska strykas och jag borde jobba bort en del av jobbet som har svämmat över på mitt bord. I köket samlas disken och jag borde stöka undan i mitt fina kök. Borde stoppa ned glasen i diskmaskinen.

Dagen har varit hektisk. Ett system ingen visste fanns slutade att fungera. I samma stund fick IT-avdelningen veta att det existerade när ögonblicklig support krävdes.

Jag och en kollega grävde ned oss i problemet och blev uppfylld av den stora problemlösardjävulen.Vi öppnade portar och kollade brandväggar. Vi terroriserade användarna för att höra om våra lösningar fungerade. Vi SMS:ade förvaltningens användarstöd som satt på möte och krävde lösenord för att ta oss in.

Samtidigt ringde Dotcom och ville ta sig upp för att fixa ett nätjobb, på mobilen ringde en annan användare med ett annat problem och jag stod med telefoner i bägge öronen när jag försökte trycka upp hissen som inte fungerade.

Det fanns en anledning till detta och mina kollegor slet sitt hår när servern som kontrollerar hissar och kortläsare plöstligt hade somnat

Jag fortsatte med mitt problem, tackade min lyckliga stjärna att jag inte behövde ta mig in i labbet som var låst med ickefungerade kortläsare.

Dagen tog slut fort och jag yrde hem på cykeln. Nu har middag lagats och ätits, kaffe har druckits. Bland annat var en av mina kollegor här för första gångent tillsammans med sin dotter.

Min dotter har fallit i lekparken och har ont i svanskotan. Jag hoppas att det är bättre imorgon. Hoppas att det inte blev någonting allvarligt. Nu ligger hon i sin säng med en dos alvedon i kroppen.

Själv sitter jag här, lyssnar på Lars Winnerbäck och låter arbetsdagens höga puls bytas ut av en trött melankoli.

Jag önskar att jag likt honom kunde sitta här hela kvällen och skriva poetiska texter. Jag önskar att jag kunde sväva iväg och låta tankarna flyga fritt. Att jag hade hela natten på mig. Att måstena inte fanns, att de byttes ut mot en tid av ingenting.

Men tvätten måste fixas och väskor måste packas. Jobb måste fixas och jag måste sova. Jag lever inte i Lars Winnerbäcks värld. Jag lever i vardagen, det konkreta livet fyllt av smulor på bordet, rentvätt och skolryggsäckar. Jag älskar det, men ibland känner jag ett behov av att sitta vid tangentbordet en hel natt och låta fingrarna flyga fritt. Låta mig berätta för mig själv hur de sista tiden har påverkat mig. Egentligen.

Allt ska upp till ytan, annars möglar det och börjar lukta illa. Hur litet det än är blir stanken stor när någonting ruttnar. Jag har gått igenom stora påfrestningar den sista tiden. Jag har tagit mig ut på andra sidan, jag har lyckats. Det enda som är kvar är att berätta för mig själv vad som egentligen hände. Hur det kändes under den period då jag inte hade råd att känna efter. Göra bokslut.

Men nu ska jag stryka tvätt och titta på LOST.

P.S Kom ihåg omröstningen. Den pågår tills på Söndag och just nu är det alldeles för jämt..

Läs ordentlig nu kära bloggläsare för detta är ett viktigt inlägg. I takt med att cykelsäsongen kommit igång har diskussionerna gått varma om Mikkes cykel. Ni vet, den med avloppsrör som skärmar. Mikke hävdar att det är skyddsplast men jag är skeptsisk.

För att en gång för alla utgöra om cykeln är ful eller cool så har vi nu startat en omröstning. Det är den andra omröstningen i vår del av bloggvärlden. Den första handlade om min stol kontra hans, och efter ett stort antal hot och mutor vann Mikke. Totalt orättvist.

Så nu till min vädjan. Fall inte för hoten, står man inte upp för sin åsikt kommer maffian att segra och vi kommer alla att få cykla omkring på cyklar liknande Mikkes. Vill ni det?

Om så är fallet, rösta på de två första alternativen. Är ni lika klok som mig, rösta på någon av de två sista. Huvudsaken är att ni röstar. Gå in här, kolla in cykeln och gör ert musklick sedd.

Jag minns när min pappa fyllde 40 år. Jag var 12 år och tyckte att 40 år var en extremt hög ålder. Tänka sig fyrtio långa år, en evighet, nästan två. I min tolvåriga hjärna var han uråldrig.

Tio år senare, när han fyllde femtio hade jag uppnått den aktningsvärda åldern av 22 år. Fyrtio kändes inte längre så gammalt. Men femtio… Dinousarierna och pappa var ungefär jämngamla och jag tackade min lyckliga stjärna att han inte var utdöd som sina BB-kompisar Rex och Dino.

Detta är ytterligare tio år sedan och en del har hänt sedan dess. I helgen var jag med på min före detta kollegas 50-årsfest. Jag tänkte på mina tankar om ålder och märkte plötsligt att min kollega inte såg speciellt gammal ut. Han dansade och buggade med snygga tjejer och skrattade och var ungdomlig.

Jag gick igenom mina vänner och bekanta och insåg att någonting har hänt under dessa år. Gårdagens gamla är unga idag.  De är poppiga och inte alls på väg att dö ut. 50-åringarna på 80-talet har ingenting gemensamt med dagens 50-åringar. De gamla har blivit yngre.

Eller är det jag som blivit äldre?

Är det så att åldern skjuts framåt med tiden? Är verkligen dagens 40-åringar mer ungdomliga än förr? Eller är det min egen ålder som utgör referensram för vad som är gammalt och ungt?

Jag har dejtat 40-åringar och har vänner som är över femtio. Detta faktum måste betyda att jag är nästan lika uråldrig som min pappa var när han fyllde 40.

Min dotter håller med om detta, jag är hela 32 år och mer än fyra gånger äldre än henne. I hennes perspektiv föddes jag under urminnes tider, ungefär samtidigt som Jesus. Men jag känner mig inte som Jesus och beter mig inte som honom när jag dansar på krogen tills natten är sen. Jag tror inte att jag har slutat dansat när jag fyllt 40, dvs den åldern pappa intog den där vinterdagen för många år sedan, då när han blev urgammal i min tolvåriga syn på livet.

När jag tänker tillbaka på fyrtioårsfesten så inser jag att mina föräldrar var lika "unga" som jag är nu och att min syn på dem var sett från ett barnperspektiv. De hade fest till sent på natten, de skrattade och dansade. I och för sig till "SvenIngvars" men ändå.

Om åldern förändras så drastiskt genom åren, hur kan vi då säga att någon är gammal eller ung? Vad är ung och vem är gammal? Kan vi bedöma detta utan att relatera till vår egen ålder? Är inte åldersbegreppet bara en jämförelse till den ålder vi har själva?

När jag var barn trodde jag att livet tog slut vid 30. Efter det satt människorna hemma och knypplade och var gamla. Vad lite jag visste.

Nu har jag upptäckt att livet började vid 30. På riktigt. Det var då jag var klar med mig själv, då hade jag accepterat mina brister, kommit över mina sorger, vågat vara stolt över mina förtjänster och rest mig upp som en stark kvinna men med den unga flickan väl bevarad inom mig.

Men vem vet hur livet gestaltar sig vid fyrtio. En av de viktigaste saker jag lärt mig med åren är hur lite jag egentligen vet.
Kanske skriver jag ett inlägg om tio år och säger.
- Vad lite jag visste, det är ju vid 40 livet är som bäst.
Eller 50
Eller 60

Det är en fantastisk känsla att möta sitt barn efter 10 dagar. Känslan att lyfta upp henne i luften och krama henne värmer mitt hjärta och får mig att flyga. Hon flög också, i mina armar och sedan pratade hon oavbrutet ända hem.

- Mamma jag sade att jag skulle prata mycket, visst sade jag det?
- Jo, och det gör ingenting, jag har saknat ditt prat
- Så bra, för då säger du inte åt mig att vara tyst
- Näe, du får prata hur mycket du vill
- Även när det kommer andra till oss?
- Jo, men du måste ju låta dem prata också
- Näemen vadå? Då menar du att jag ska vara tyst?
- Ja, medan de pratar. Alla måste få prata, man får turas om
- Jaha, och när du säger åt mig att vara tyst, kom då ihåg det när du saknar mig. Att du sade åt mig att vara tyst fast du kunde få höra mig prata. Jooo, då ångrar du dig nog. Att du sade att jag skulle vara tyst

Sedan log hon det där finurliga leendet som visade att hon förstod anledningen till att vara tyst ibland, men att hon ville ha igång disussionen. Jag skrattade och sade:
- Man måste vara tyst ibland. Man måste lära sig att alla ska få prata
- Jaha, sade mormor och morfar åt dig att vara tyst när du var liten?
- Ja, det gjorde de
- Jaha? Och hur kul tyckte du att det var? Va?
- Inte kul alls, men man måste turas om.

Sedan gick hon in i köket och gapade.
- Mamma nu blir jag alldelse tyst, det ser som annars ut…

Hon tyckte det var fint och kikade in i den nya kylen och frysen. Sedan invigde hon köket på sitt alldeles speciella sätt. Hon spillde chokladsås över den nya duken och kladdade ned det vita bordet med glass. Allt hade återgått till det normala.

Det är konstigt hur man kan stoppa den vardag vi är van vid och sedan påbörja den igen, nästan som om ingenting har hänt. Vips så satt dottern på cykeln på väg till Mikkes tjohalia. Jag och Anna-Maria gick dit på en kopp kaffe, barnen lekte och vi surrade. Eva kom förbi och fick en kopp också. Man kanske kan tänka sig att den första tiden skulle ägnas åt bara kramar och till varandra, men så fungerar det inte. Vi återgår till vanligheten. Till livet med kramar, lekar och vänner. Till kompisar och kaffe med barn springande runt omkring. Till allt det där som tillhör vårt liv.

Det finns dock en sak vi gör annorlunda. Vi har mys med godis trots att det är Söndag. Ikväll blev myset något försenad i och med att jag åkte för att frakta hem kompissonens moped. Vi lånade en släpvagn och körde sedan till platsen för gårkvällens moped-sammanbrott. Jag har inga problem att köra släpvagn men de där förbannade spännbanden var mer än mitt intellekt förmådde. Till slut var det rep överallt men mopeden satt fast och vi kunde köra hem åbäket lugnt och säkert.

Dottern fick en försenad påskpresent i form av nya Barbie fairytopiafilmen. Efter mopedtransporten tände vi och satte oss i soffan för vårt efterlängtade mys. Vi såg på när barbie ännu en gång räddade världen med hjälp av sin godhet och kraft. Nu ligger dottern i min säng och sover. Katten Smilla ligger brevid tätt intill sin favoritmänniska i världen.

Imorgon är det Måndag. En vanlig Måndag med skola, fritids och jobb. Den första vanliga Måndagen på mycket mycket länge.

Jag har ägnat dagen åt att städa. Dotterns rum är fint efter att ha varit förvaringsplats under renoveringen. Det är bortplockat i även de andra rummen och golven är dammsugade och skurade. Nu är det rent och fint och efter detta blogginlägg åker jag för att hämta hem dottern.

Hon har varit borta i tio dagar. Jag har inte haft några problem med att fylla dessa dagar, tvärtom. Men utan dotter är livet inte komplett. Vi har levt tillsammans hela hennes liv och har aldrig varit från varandra så här länge. Jag har saknat hennes röst, hennes frågor och funderingar. Jag har saknat hennes skratt och kramar, hennes argumenation och humor.

Snart är hon hemma. Om 40 minuter är livet komplett igen.

Ibland upplever man dagar som innehåller alla varianter av livsroller, den här dagen har varit näst intill en sådan. Klockan 5.45 började min förmiddag som småbarnsmoster då en jollrande systerson gjorde klart för mig att han var vaken. Vi fördrev tiden i sängen tills föräldrarna hade åkt och gick sedan upp för att byta blöja och fixa välling. Sedan skulle frukost fixas till mig men systersonen deklarerade högljutt att han inte hade en tanke på att roa sig själv. Sagt och gjort, systersonen styr och jag ordnade frukost med ett barn på armen. Vi lekte en stund och hade mycket trevligt, tills jag skulle sätta på mig linserna. Ingen bra idé tyckte systersonen och aldrig har väl linserna krånglat så mycket som då.

Med pojken på armen som ingående undersökte mina näsborrar läste jag lappen som syster Sara skrivit, där det stod hur hans dag brukar se ut. Plötsligt förstod jag inte hur jag lyckats ta hand om en bäbis i princip själv. Banan före sovstunden, sedan lunch och så sova igen, mellanmål och middag och välling och så sova för natten. Jag tänkte på min dotter och hur fort man blir bekväm.

Systersonen hade vid det här laget gått över till att undersöka mina öron och jag pussade honom på kinden med en imponerad tanke åt min syster och svåger. Stiga upp klockan 6 varje dag, hur överlever man sådant? Och vem är så dum att man tror att man kan ägna föräldraledigheten åt att skriva en bok eller något annat projekt? Den förälderna har aldrig haft barn.

Nåja, han fick sin banan och den var god. Jag glömde sätta på hakklappen och bananen smetade sig på armen, något systersonen intresserat undersökte och protesterade vilt när jag försökte torka bort det. Efter att ha blidkat honom med ett kext och tittutlek påbörjade jag operation påklädning. Sockar och vantar, mössa och overall. Påklädning av en bäbis kräver sin man eller kvinna och svetten rann när jag insåg att jag borde ha satt på skorna före overallen och att vantarna lossnade. Systersonen betraktade mig med stor skepsim men protesterade först när jag satte på honom mössan. En dejavu-känsla flög genom mitt huvud. Dottern gillade inte heller mössor som bäbis. En åsikt hon har fortsatt att ha i alla år.

När jag steg ut genom dörren kom jag på att jag inte borstat hår, tänder eller tvättat mig. Jag vände tillbaka i ett försök att dra en borste genom håret vilket bara hade till följd att systersonen tog borsten och vägrade släppa den. Jag struntade i frisyren och vi påbörjade vår promenad som skulle innebära en sovstund.

Trodde jag. Efter 45 minuters vandrande och en bäbis som blev allt mer arg gav jag upp och styrde stegen mot mormor och morfar där han skulle tillbringa natten. Jag lyfte upp honom ur vagnen och fick komma in en stund innan mormor gav sig ut på ytterligare en promenad.

Därmed tog min förmiddag som småbarnsmoster slut. Jag besökte Mikke och Ange som kommit hem över helgen och drack en kopp kaffe i solen. Efter en snabb tur på stan lade jag mig för att vila upp mig inför kvällens födelsedagsfest. En kollega på mitt gamla jobb fyller 50 och vi var bjudna dit. En mycket trevlig tillställning med kollegor från förr. Med minnen och skratt och en dubbel känsla av att vara "hemma" trots att jag har ett annat "hem". Jag känner mig bekväm på mitt jobb och trivs med mina kollegor, trots det så saknar jag mina gamla kollegor och den tid vi hade ihop. Lyckligtvis behöver det ena inte utesluta det andra.

Efter att varit partypingla under kvällen avslutade jag natten med att ta på mig rollen som ställföreträdande tonårsförälder. En kompis son ringde och hade blivit stående med sin moped på andra sidan stan. Jag och Mikke satte oss i bilen och körde för att plocka upp honom. Utan resultat. Vi körde, körde och körde. Vi försökte komma på alla möjliga vägar de kunde ha gått på, vi träffade på många människor, men inte rätt. Till slut gav vi upp och körde hem. Nu har jag precis pratat med honom och de är snart framme. Någon klurig människa kanske fundrar över varför jag inte ringde honom på den mobil som sitter fastväxta i alla nutida ungdomars händer. Jag kan meddela er att jag försökte men att just den här ungdomen glömt att ladda sin mobiltelefon

Nu är klockan mycket och Anna ska gå och lägga sig. Imorgon kommer dottern hem och jag håller på att längta ihjäl mig.

Ikväll bloggar jag inte hemifrån. Jag är hos syster Sara och Anders för att sköta om systersonen imorgon bitti. Föräldrarna åker på en välförtjänt minisemester till Sundsvall imorgonbitti och systersonen ska umgås med sin moster under förmiddagen för att sedan tillbringa natten hos mormor och morfar.

Det kommer att gå jättebra, även om min syster är lite nervig. Hon har packat en massa kassar och förmanat mig om hur sonen ska stoppas om, kläs och bytas på. Jag har vänlig påminnt henne om att det inte var såå länge sedan jag hade ett litet barn, men å andra sidan förstår jag henne så väl. Som förälder är man barnets centrum och även om man inte har någon orsak så drabbas man av dåligt samvete när man rubbar mittpunkten, om så bara för ett dygn.

Systersonen kommer att ha det bra hos mig och mormor och morfar. Det vet min syster men känslor är aldrig logiska och jag antar att hon funderar över om hon verkligen gör rätt som tänker på sig själv och sover en natt på ett hotell i Sundsvall. Vi runt omkring henne vet att det är alldeles rätt. Vi vet att småbarnsföräldrar behöver tid för sig själv, för sin relation till sig själv och till varandra. Vi vet att det även kommer att gagna deras son i och med utvilade föräldrar. Men mammor är mammor och i världens begynnelse var det vi som skyddade våra barn medan männen letade mat. Det sitter kvar i våra gener, viljan att övervaka och skydda. Speciellt de riktigt små och värnlösa barnen.

Vi lever dock inte i begynnelsen av tiden och inget rovdjur kommer åt våra barn. Vi håller på att lära oss detta och långsamt ändra den genetiska instinkten så den passar vår tid. Det är dock inte så lätt, man kan inte tvinga in känslor i logiska fack. Beskyddarinstinkten finns kvar och det gäller bara att lära sig leva med känslan. I takt med att barnen blir större så lär man sig, man tvingas släppa lite av taget, man slappnar av med tiden och tur är väl det. För vilken mamma skulle kunna leva resten av sitt liv med alla rädslor som rullar i ens kropp under barnens första år?

Nu ska jag sova. Imorgon är jag "småbarnsmoster" vilket betyder en tidig morgon

Bloggen har legat nere hela kvällen. Sidan har inte kunnat visas och jag har blivit frustrerad. Jag tycker inte om när servrar går ned. Varken på jobbet eller de jag är beroende av privat. Jag svär och gnäller och tycker att teknikerna på blogsome borde lösa problemet snabbt, samtidigt som jag hyser viss medkänsla över deras arbetssituation.

Nu är det nästan natt och jag vet inte om servern kommer att svara när jag skickar detta inlägg, kanske skriver jag förgäves. Kanske inte alls. Mitt kök är fortfarande fantastiskt men dotterns rum består av kaos. Min cykelnyckel är borta. Den finns förmodligen i röran, antagligen lade jag bort den när vi plockade ur köket. Cykelnyckeln är liten, sitter inte på någon ring och frågan är – hur dum får man bli innan det är straffbart?

Nåja, det man inte har i huvudet har man i benen. Jag får gå till jobbet imorgon. Mikke erbjöd vänligt ut sin cykel, något jag bestämt tackade nej till. Mikke har en cykel vars skärmar är gjorda av gula plaströr. Jag tror det är avloppsrör, är inte säker men det ser ut som sådana rör. När jag tänker efter har jag aldrig sett ett avloppsrör men skulle jag göra det så tror jag att det skulle se ut som Mikkes cykelskärmar.

Detta gör att jag hellre går än lånar hans cykel. Jag är inte petig men jag vill inte bli mobbad av hela brinken, jag vill inte heller bli stoppad i trafiken för förgargelseväckande beteende. Risken är stor när man cyklar på en cykel med skithusrör monterade över hjulen.

Därför går jag, och förbannar att jag inte satte fast cykelnyckeln på nyckelknippan för 8 månader sedan. Det var då jag tog lös den för att låna ut cykeln. I helgen drömde jag att jag skulle ta en ridlektion. När jag fick min häst såg jag till min förfäran att hästen var en minigris. Jag sade till instruktören att min häst var en gris och att jag inte kunde rida på en gris. Hon tittade på mig som om jag vore galen och sade: – Det där är ingen gris, det är en häst.

Idag har jag slagit upp ordet gris i en kompis drömtydarbok. Gris betyder lat människa, en sådan människa som inte ids pillra fast cykelnyckeln på nyckelknippan. En lat människa som går till jobbet imorgon för att hon vägrar cykla på cyklar med dassrör.

Nu ska Anna sova. Eller leta cykelnyckel

Efter att ha levt i värsta röran under några dagar så börjar mitt hem att vara beboerligt igen. Vardagsrummet är städat och även hallen. Kvar är dotterns rum och jag har några dagar på mig att städa upp där. Ikväll har vi invigt mitt kök. Håkan och Maria kom med tulpaner och de passade perfekt på det ommålade bordet och den nya duken. Trots att köket ser större ut så blev det lika fullt som vanligt. 10 vuxna och en liten systerson fyllde köket och resten av lägenheten. Men det gick, runda bord är bra bord

Tidigare ikväll var Cissi och Janne förbi. De var på en snabbvisit i Skellefteå och passade på att dricka en kopp kaffe här. Det var så roligt att se dem igen och jag tror jag måste ta mig ned framöver för att hälsa på den pyttelilla bebisen som växer för varje dag. Det finns ju en till bebis att hälsa på i Umeå.

Här kommer dem! Bilderna. Jag, Maria och Håkan har slutfört vårt underverk.

Kommer ni ihåg hur det såg ut? I bästa Homemakover-anda visar jag härmed före och efterbilder:
Bilderna gör inte köket riktigt rättvisa. Det blänker för mycket från blixten, men jag kan lova er att det är fiiint

Och så lite fler "efterbilder"

- Nå? Har du sovit i köket inatt? frågade Håkan idag. Jag hade inte det, men det är nära. Jag är så glad över mitt kök. Förut var det rörigt och plottrigt, precis som mitt liv har varit under en längre period. Tapeterna har varit lika slitna som jag känt mig ibland och mattan har varit lika söndertrampad som mitt liv.

Nu börjar allt lösa sig. Livet börjar klarna och jag ser ett ljus i tunneln. Ett hopp om att äntligen få lägga det gamla bakom mig och börja leva mitt eget liv till 100%. Mitt liv tillsammans med min dotter. I den lägenhet vi bott i under alla år. Lägenheten som är för liten, men som vi trivs i så bra att det är svårt att flytta.

Mitt kök är en början på det nya livet. Det är vitt och rent och behagligt. Det är ett rum att trivas i, utan starka färger som stör och dåligt målade luckor. Det är ett kök jag kan vara stolt över, ett kök som kan representera den person jag är idag. Det förra köket påminde mig om de slitsamma åren jag haft bakom mig och att måla över det gamla med ny vit färg var inte bara estetiskt rätt, det var även en symboliskt skön känsla.

Så tack mina underbara vänner för att ni hjälpt mig. Tack för tapeterna, tidiga mornar och sena kvällar, tack för alla lager färg och glada kommentarer, tack för golvläggningen och skåparna.

Ni renoverade inte bara ett kök, ni var med och hjälpte till att måla/tapetsera/golvlägga över de jobbiga och tuffa åren. Tiden i ovisshet om vad som skulle hända. Tiden i kaos. Den tiden är över, beslut är fattade, mitt kök är nytt och jag kan börja ägna mig åt den nya tiden.

Tack!

Ikväll får ni inga köksbilder. Status är nästan detsamma som igår. Vi har målat ett sista varv i skåp och på luckorna och imorgon är det dags att slutföra renoveringen. Helgen har varit lång men jag önskar att den räckt ytterligare en dag. Imorgon måste jag jobba och just nu känns det totalt onödigt. Jag har ju massa saker att göra här hemma, men vad hjälper det. I morgon kväll däremot slutförs underverket

Jag har ägnat kvällen åt att plocka in de saker som går att ställa in. Den mesta tiden har jag dock gått omkring i mitt nya kök och trivts. Det blir så fint, jag är så glad och jag skulle kunna sova i mitt nya kök. Känslan är ungefär densamma som när ett barn får en ny klänning eller ett par nya fotbollsskor. När de går omkring med plagget dygnet runt och när man får slita loss dem när det är dags att sova. Jag kan inte slita mig från mitt nya kök och står vid diskbänken och tittar för det finns inga stolar där ännu. De håller på att torka. Imorgon är det färdigt. Jippie!

Renoveringen går vidare. De stora jobben är färdiga. Sofia och Anders har fraktat hit kyl, frys och diskmaskin. Anders har fixat lister och köksbänk. Håkan och Maria har hjälpt mig att måla vidare.  Förhoppningsvis har vi bara ett varv kvar innan luckorna är klara.

I takt med att mer och mer blir färdigt får vi mer tid över till annat. Idag bjöd syster Sara på påskmiddag. Runes paj, grillad fläskfilé och Sofias goda grillsås. Mycket gott och mycket trevligt efter några hårda arbetsdagar.

Så här ser mitt kök ut ikväll:

Tapeterna är uppe och luckorna blir vitare och vitare för varje vända med målarpenseln. Jag började kvällen med att plocka in det jag kunde i skåparna. De som inte behöver målas om invändigt. Nu har jag givit upp och inser min begränsning. Jag hade nog orkat lite till om det inte vore för att armarna inte vill lyfta sig. Det är jobbigt att pensla, men roligt

Så här ser det ut ikväll:

Nu blir det soffan, TV och Cola

Med värkande rygg och trötta armar sitter jag här och ska sammanfatta dagen. Det är mer kaos än vanligt i min lägenhetet. Men det blir fint, jättefint! När allt är färdigt

Anders har fixat golvet. Istället för min bruna matta har jag nu klickgolv i bok. Han har även fixat skåpen över frys och kyl. Vem behöver IKEA när man har Anders? Han sågade lite här och där, skruvade och limmade och vips hade jag skåp som passade min nya, högre kyl och frys.

Jag och Maria har ägnat dagen åt målning. Vi har skrapat och putsat och målat och nu är alla minnen av min röda era övermålad. Nu är det vitt, om än bara grundmålat, men VITT. Det är jag väldigt glad över. Nu börjar det nya livet.

 Håkan började riva tapeter och frågade mig vänligt
- Anna, brukar du inte limma upp tapeterna? När jag såg hur tapeterna formligen föll ned så förstod jag vad han menade. De var väldigt lättrivna och med tanke på att de inte ramlat ned så måste det ju betyda att jag limmat perfekt.

Under kvällen började mina ivriga vänner med tapetseringen. Första väggen är klar efter en uppvisning i sammarbetsförmåga. De som tror att tapetsering är lika med skilsmässa har aldrig sett Maria och Håkan tapserera. Maria håller och Håkan skär, Maria limmar och Håkan sätter upp, Maria torkar och förmanar Håkan att akta sig när han tapetserar runt kontakterna. Jag har inte hört ett upprört ord på hela kvällen, tvärtom. Mina vänner borde hålla kurs i tapetsering för äkta makar.

Nu är det kväll och jag längtar efter en duch. Så här är status just nu. Imorgon kommer alla tapeter upp och det ska målas i sinne. Dags att gå och lägga sig med andra ord.

Med skräckblandad förtjusning ser jag hur mitt kök förvandlas från slitet till frächt och rent. Jag och Maria ägnade eftermiddagen åt att plocka ur köket för att göra plats åt svågern Anders golvläggning

Detta började vi med

Anders kom och började lägga golv och kolla kyl och frys. Tapeterna bakom skåparna var inte att leka med:

Som alltid vid renoveringar så ställs man inför otaliga bekymmer och frågeställningar. Ska vi göra si eller så, hit eller dit, tokigt eller rätt? Den stora frågan för dagen är vad jag ska ha ovanför min "nya" kyl och frys som är högre än orginalen. Skåparna passar inte, så vad blir det då? Fortsättningn följer i nästa kapitel

Under kvällen har jag, Maria och Håkan målat första varvet på skåpluckorna. Nu sitter jag här i min röriga lägenhet och är så glad att få fint, men så trött av allt slit under dagen. Lägenheten ser ut som orkanen Gudrun har varit på besök och mina fötter värker och jag är trött.

Vilket är bra, då hinner jag somna innan jag börjar sakna min dotter. 10 dagar utan henne, det känns tungt..
Tur jag har saker att pyssla med och vänner att vara med.

Så här är köksstatus alldeles precis NU:

(Alla bilder kan förstoras genom att man klickar på dem)

Första dagen på jobbet gick bra. Ibland har man tur, det hade varit en lugn Tisdag vilket syntes i min inkorg. Under lunchen besökte jag, Maria och Håkan Claes Ohlsson och färgbutiken på jakt efter grejor till mitt kök. Snälla rara vänner, vad skulle jag göra utan dem? Imorgon brakar det loss, då börjar färden mot det nya köket i det nya livet.

Ikväll har jag varit på ridning med dottern samt packat till hennes påskvistelse hos hennes pappa. Några koppar kaffe med vänner har också hunnits med. Nu ska jag packa ned det sista åt henne och sedan gå isäng.
10 dagar utan dotter i huset, jag saknar henne redan…

Denna dag har jag ägnat åt att försöka ta mig tillbaka till livet. Jag har sovit, sovit och sovit ännu mer. Jag har tre veckors nätter av dålig sömn bakom mig och en natt utan en blund i ögonen. Mars 2007 blev en månad jag aldrig vill göra om, men nu är det April och jag har vaknat upp till en vår, både inom mig och utanför väggarna till min lägenhet.

Jag är fortfarande trött och behöver den långledighet som påsken kommer med. Då ska jag, några vänner och min svåger renovera mitt kök. Före och efterbilder kommer, var så säkra.

Ikväll har jag varit på klädparty hos lillasyster Sara. "Kom och köp-partyn" finns bara för kvinnliga intressen men där är utbudet desto större. Allt från dildos till plastburkar och barnkläder säljs och varje gång man får en inbjudan får man höra frasen: Du behöver inte köpa något, kom och fika lite i alla fall.

Man blir lurad varenda gång. Det klart man köper, något måste man ju handla och kläderna är så fina och burkarna är så bra. Något dildoparty har jag aldrig varit på men jag kan svära på att jag skulle komma hem med någon konstig grej som någon duktig säljare övertalat mig om att jag inte kan vara utan. Demonstrera dildos föresten – hur gör man det? Jag vill nog inte veta..

Nog om detta nu till nästa. Klädpartyt var trevligt, det var många mammor där. Många unga mammor med små små bäbisar. Jag tittade mig omkring och såg de små knytena som låg mot mammas bröst alternativ försökte sig på att stå. De jollrade med sina bäbisar som var så söta och goa och jag kände mig som om jag traskat rakt in i en annan värld. En värld jag besökt och lämnat bakom mig.

Min dotter är stor, hon cyklar till skolan själv och har egen nyckel hem. Hon läser läxorna på Måndagar och rider på Onsdagar. Hon kan spela saxofon och vara hemma själv när jag åker på Coop och handlar. Jag kan diskutera saker med henne och ibland är hon klokare än mig.

När jag tittade mig omkring ikväll så kändes det som om denna värld inte tillhörde mig längre. Som om jag gjort bort småbarnstiden för gott. Bebisarna är bedårande söta och jag njuter i fulla drag när jag bär omkring systersonen. Men vill jag tillbaka? Eller har jag blivit för bekväm?

Om 10 år fyller min dotter 18 och jag 43. Det är ingen ålder, frågan är bara vad jag vill ägna resten av livet åt. Fler barn eller andra saker? Nåja, tiden får utvisa. Jag vet av erfarenhet att livet förändras och att man kan ändra sig på en sekund.

För tillfället är jag dock nöjd med det liv jag lever. Det går inte att få ett bättre barn än min dotter, hon är en fantastisk person. En argumenterande, tänkande individ som gång på gång överaskar mig med sina åsikter och funderingar. Hon är en stor, klok flicka och det är inte svårt att vara mamma åt ett sådant barn.

Att jag sedan inte ens har en pappa till eventuellt kommande barn, samt jungfrufödsel skrotades efter bara ett försök i labbmiljö, gör ju saken mycket lättare. Jag behöver inte ens bestämma mig

Det är över, två års anspänning är över. Resultatet blev positivt, i stort. Skriver mer sedan på lösenordsskyddad sida. Men jag är glad, lättad och mycket mycket trött. Nu, Anna Pihl

Så har denna helg nått sitt slut. Dottern har kommit hem från pappahelgen och ligger nu i sin säng och sover. Jag sitter uppe och har ont i magen. Imorgon får jag det beslut jag väntat på sedan dagen D. Tre veckor har gått, och dessa veckor har varit tuffa. Det är jobbigt att vänta, jättejobbigt.

Nu är det en natt kvar och min mage känns som ett öppet sår. Jag får ingenting gjort, mina händer skakar och jag funderar över hur mycket anspänning en människa tål innan hon brister. Och vad som händer då.

För det är lätt att säga – Jag orkar inte mer. Men vad är alternativet? Vad gör man när man inte orkar? Det går inte att sluta andas eller sluta tänka, och sluta leva är inget alternativ. Visst kan man fly från det vanliga livet, ligga kvar i sängen och vägra stiga upp. Men flykten från vardagen leder bara till ständigt sällskap av sin innersta oro och rädsla. Man kommer inte ifrån sina tankar, de blir bara större i tystnaden.

Så orden saknar betydelse. Hade jag haft något val hade jag inte heller orkat. Jag hade dragit i nödbromsen och vägrat. Jag hade krävt min rätt till ett vanligt liv. Men det finns ingen nödbroms i det riktiga livet. Det finns bara ett steg i taget.

Just nu ska jag ta mig igenom natten. Jag ska försöka tänka logiskt och skrämma bort rädslan. Bara en natt kvar, jag hoppas jag kan sova bättre imorgon.

Gårdagens fest har satt spår på dagen. Man blir trött av att vara glad på fest, man blir ännu tröttare av att dricka drinkar. Lyckligtvis var gårdagens 30-årsfest värd dagens trötta utformning.

Festen då? Jo, vi drack bål och åt vansinnigt god chokladtårta. Sedan gick vi över till drinkar, Sofia stod för blandandet, som vanligt. Vi hade musiktävling och spräckte Sara och Anders slutsteg vilket gjorde att festen stundom var vääääldigt tyst när nästan 20 personer ansträngde sig för att höra de låga tonerna av olika musikginglar. De lyckades lyssna och vinnarna kunde kvittera ut en drink hos Sofia. Även andra gäster tog chansen att försöka kvittera ut en drink vilket lyckades. Man ska inte vara snål när man är på fest, och absolut inte ägna sig åt diskrimminering.

Med mitt föregående inlägg i starkt minne försökte jag hitta lösningen till den stora frågan om killar och dess namn. Ingen hade något svar, däremot replikerade vissa av deltagarna direkt och frågade sig vad det var med tjejer och deras skor. De påstod att ingen behöver fler än 4 par skor. Jag gjorde ett försök att förklara varför man behöver 20 par skor (minst) men gav upp utan erkände att det berodde på något annat. Att man blir glad av skor, åtminstone en tid.

Lillasyster Sara var på sin första fest på två år. Jag minns hur det var, första drinken efter en lång tid av enbart barnliv. Även om det är roligt så är det inte helt lätt, speciellt inte när barnet ska sova borta för första gången. Det gick dock bra, systersonen hade somnat lungt hos mormor och morfar och Sara tog emot en drink av lillasyster.

Klockan två åkte vi hem som de sista gästerna på festen. Robban hämtade och vi tryckte in oss i bilen. Jag åkte i skuffen med tomten och kan nu lägga ytterligare en merit till listan. Det är inte många som åkt i skuffen med tomten. Det måste ju bara ge många julklappar till jul. Eller blir det tvärtom?