Anna & livet

Det är Lördag och jag har ägnat dagen åt uppladdning. Ikväll är det fest – igen. Lillasyster Sara ska ännu en gång fira sin högaktningsfulla ålder. Den här gången är det inte familjemiddag utan FEST. Fest måste man vila sig inför och det har jag gjort idag.

Mikke och Ange har varit förbi på kaffe och vi har talat om en av de saker jag aldrig kommer att förstå, nämligen killars smeknamn på varandra. Jag minns att det experimenterades med smeknamn även hos tjejerna under låg och mellanstadietiden. Jag märker att syndromet fortfarande är kvar då dottern ibland går under namnet "Matte" hos kompisarna.

I takt med åldern försvann dock dessa namn hos tjejerna, och man gick tillbaka till Anna, Maria, Lena etc, men av någon underlig anledning så finns det inget sista förbrukningsdatum på killar smeknamn.

Det är inte vilka smeknamn som helst. Är det inte namn grundade på efternamnet så baseras de på diverse egenskaper eller utseende. Gapar någon när han koncentrerar sig så får man omedlebart namnet "holken", vilket följer med den stackars saten upp i mogen ålder. Är någon liten kallas han för myggan, eller storen som en återkommande påminnelse om att han är allt annat än stor. Hur kul är det? En tjej skulle gråta ihjäl sig om man fick namnet "lillan" bara för att man var stor. Vi skulle vara tvungen att ägna hela lönen åt terapi och ångestdämpande mediciner. Killarna verkar dock ta detta med jämnmod och ännu en gång undrar jag hur de gör och hur de tänker.

I gymnasiet blev jag kallad Vilma av killarna i min klass. Det fanns flera Anna och jag var nyinflyttad från Vilhelmina. Tjejerna fortsatte dock att kalla mig Anna och under tre år lyssnade jag till två namn, beroende på vem som ropade. Det var ok och jag ska väl vara glad för namnet Vilma. Jag har ett starkt minne av att min syster under en tid gick under namnet Helge..

Lite förvirrande var det dock att lyssna till flera namn och jag undrar om det var där allt började. Kanske är det därför jag inte kan hålla reda på limpor och tar med mig diskborsten när jag har diskat undan lunchlådan på jobbet. Killarna verkar fixa detta väldigt bra, jag undrar hur de gör. Mina kollegor heter Peter, Jonas, Micke, Fredrik och andra helt vanliga namn.  Dessa namn blandas dock med Homme, Rulle, Walle och Björken, beroende på vem som tilltalar dem.

Så snälla, finns det någon därute som kan förklara fenomenet för mig. Vad är det för fel på Fredrik, Jonas eller Johan? Varför ska det hittas på nya namn och är det inte jobbigt att lyssna till flera namn? Och så säger de att killar inte har simultankapaciet..

Idag hände något som jag aldrig trodde skulle ske. Jag drabbades av det stora "Maria-syndromet" Jag behöver nya svarta jeans och ägnade lunchen åt att söka efter sådana. Det brukar aldrig vara några problem, jag hittar alltid kläder. För många kläder, för dyra kläder. Men kläder, det hittar jag alltid.

Med gott mot satte jag fart mot stadens affärer och började prova. Jag provade och provade men vad jag än satte på mig så var de för konstiga i midjan, för märkliga i benen eller för "obra". I takt med att affärerna tog slut och svetten började strömma så tappade jag modet. Till slut stod jag likt min kollega halvt snyftande i provhytten och insåg vad som skulle hända. Jag skulle inte hitta några svarta jeans, inga bruna heller, eller andra byxor. Jag hittade ingenting, det fanns inte ett enda plagg i hela stan som passade och till slut fick jag lomma tillbaka till jobbet, tomhänt.

Under en av mina besök i provhytterna stod jag och lyssnade på en familj som lämnat ett litet samhälle för en dags shopping i stan. Man ser liknande familjer någongång då och då. Förr kunde man på långt håll förstå att de inte kom från stan genom deras klädsel. Numera går inte det. Hellyhansen och snowjogging har bytts ut mot vanliga klassiska kläder, däremot hör man på deras samtal och ser på deras högar av kassar att de inte är i stan så ofta.

Idag var jag provhyttsgranne med en tonårstjej från Malå. Hennes föräldrar försåg henne med högar av kläder och med bred Malådialekt pratade hon om vad som var modernt och inte. Pappan försökte säga att vissa av kläderna var för små, men blev nedröstade av mamma och dotter.

- Du borde kolla in modebloggarna mer, sade dottern till sin far
- Mode – vadå? svarade fadern
- Bloggarna! På nätet?
- Vilket nät? Elnätet?

Jag tror han drev med dem, vilket gick hem hos mig i alla fall. Jag log ännu mer när dottern till slut ropade från hytten.
- Pappa?
- Jooo?
- Tror du de ha trose´n på fliesbergs?
- Jo men nog tror jag det.

Nu ska ni inte tro att jag på något sätt ser ned på shopparna från landet. Jag tycker att de är ett friskt inslag i den annars så homogena stadsmiljön. Deras samtal är mycket sundare än tonårstjejerna från stan som står och håller in magen och diskuterar det senaste sminket.

Dessutom kan jag känna igen mig i dem. För många år sedan kom jag till "stora" Skellefteå från Vilhelmina. Jag minns att jag tyckte det var coolt med lokalbussar. Det var smått exotiskt med knappen man skulle plinga på och trafikljus var – stort.

Jag kom dock till Skellefteå först som sextonåring och var förmodligen förlorad som modedocka. Åtminstone enligt min lillasyster som snabbt tog åt sig Levis-modet. Jag köpte dicispline-jeans vilket medförde att syster Sara vägrade gå med mig på stan. Jag förstod aldrig grejen med att köpa jeans för flera hundra kronor extra bara för att få märket "Levis". Min syster försökte förklara med hjälp av himlande ögon och suckande kommentarer. Jag förstod ändå inte vad hon menade.

Jag antar att jag är "stadifierad" nu. Jag köper fler skor än jag klarar av att förvara och springer runt affärerna flera gånger i veckan, bara för att titta och ibland för att köpa. Men när jag ser en familj komma med glada ögon, många kassar och bred inlandsdialekt så skiner jag upp och känner igen mig. Jag minns hur roligt det var att komma till stan och jag köper fortfarande inte märkeskläder bara för märkets skull. Lite bondförnuft har jag behållit genom åren.

Äntligen är mina kollegor tillbaka på jobbet. Det är inte bara mindre att göra, det blir mycket roligare också. Idag har jag hunnit jobba bort en del av det som blivit liggande.

Lunchen intog jag med min kollega från förr. Vi åt på parken och gick upp för att titta till det gamla jobbet en stund. Där var allt sig likt, alla jobbade kvar och mina posi-it-lappar hängde kvar på minnenas anslagstavla. En del av dem hade jag gärna plockat bort, sådana där jag hade förlorat vad eller kommit på att det faktiskt var jag som hade sakerna jag frågat om.

Det var trevligt att komma dit. Även om det känns länge sedan så minns jag jobbet med glädje. Det var där mitt nya liv började. Med hjälp av jobbet, kollegorna och min dotter fick jag kraft att skapa mig det liv jag vill leva.

Kvällen har ägnats åt kaffe och the i goda vänners lag. Nu är jag trött, så trött att de viner i huvudet. Måste sova, imorgon är det Fredag.

Igår utökades släkten med ytterligare en medlem. Lille Viktor kom till världen med Hanna och Johan som stolta föräldrar. Grattis! Ta tillvara på den här tiden, den kommer aldrig tillbaka men ni kommer att minnas den hela ert liv. Må all lycka vara med er och hoppas att jag snart får se den lille gossen!

I samma stad ligger ytterligare två av mina vänner. Lille Nataniel föddes 3 månader för tidigt med en vikt av 750 gram. Livet vände plötsligt för mina vänner och för dem väntar en lång tid i Umeå innan de kan ta sin son och åka hem. Jag tänker på dem ofta, på allt de måste gå igenom, all oro, glädje och ängslan. Lyckligtvis är de ett jordnära par med stark kärlek till varandra. Det kommer att hjälpa dem och till sommaren är den nya lilla familjen hemma i sitt nyköpta hus.

Jag är glad att den här dagen är över. Med tio kollegor borta och bara två kvar att sköta ruljansen på avdelningen, så känns det i benen att man gjort sig förtjänt av den här dagens lön. Jag skulle kunna släpa benen efter mig resten av veckan och ändå gjort förtjänt av lönen, men det blir inte av. Imorgon ska allt göras som aldrig hann bli gjort under början av veckan. Då är resten av avdelningen tillbaka, äntligen.

Efter jobbet hämtade jag dottern och körde till stallet. Två timmar av hästlukt, kratsade hovar och dotterns ridning gjorde mig gott. Det är fantastiskt att se henne på hästen, jag blir glad, dottern är glad och djuren ger en avslappnande effekt efter en hård dags slit.

Denna dag är en skitdag. Min dåliga sömn börjar göra sig ordentligt påminnd. Marken gungar och omvärlden snurrar likt virvelvindskarusellen. Jag har inte bett att få åka karusell, jag blir snurrig i huvudet och börjar må illa. Jag vill inte åka, jag vill gå själv.

På jobbet är tempot högt och jag har ingen möjlighet att sänka farten. Halva avdelningen är fortfarande borta och det är mycket att göra men tråkigt på fikat (och Maria, inget dåligt samvete nu. Det klart ni ska gå kurs, men jag saaaaknar er!). Imorgon består helpdesk av endast en person vilket gör att jag måste hoppa in då och då samtidigt som allt annat ska fixas. Bland annat öppnar jag klockan 7.00 vilket gör att jag måste vara på jobbet rätt tid. Ingen tid till att ta det lugnt hemma och vetskapen att jag måste på jobbet hur jag än mår gör mig stressad.

Lönen kom idag och jag har fått uppleva en halv dag i rikedom. Nu är räkningarna betalda och jag börjar redan räkna veckorna till nästa lön. Med tre VAB-dagar och hög belastning på räkningskontot just den här månaden så ser jag fram emot en knaper månad. Hur i helvete kan elen för en månads uppvärmning av en tvåa gå på 1600 spänn föresten? Det borde syster Sara kunna svara på, det är hon som ägnar alla sin arbetstid att suga ut pengar från oss stackars kommunmedborgare..

För att riktigt sätta punkt för denna skitTisdag så verkar Ange få jobbet i Umeå. Jag vet att man inte ska mucka med fakta men det skiter jag i. Jag muckar så mycket jag vill för jag vill inte att hon ska flytta. Jag vill att hon ska bo här. Jag vill inte heller att Mikke ska behöva flytta till mindre lägenhet, sälja bilen och ha sin flickvän 13 mil bort. Hur kul är det?

Det är ett ljuvligt vårväder ute. Snön smälter men vi här uppe i norr ser på utvecklingen med viss tveksamhet. I alla år har vi funderat över om snön verkligen kommer att hinna tina bort innan valborgsmässoafton. Nu är det drygt en månad kvar och snön försvinner alltmer från vår mark. Kanske borde man jubla över detta, men en norrlänning är en norrlänning och säger realistpessimistiskt
- Njaaa, nog kommer det mer.. Det blir ett snöoväder till.. jo..nog blir det sååå

Vi får väl se om farhågorna slår in, just nu gäller det bara att njuta av vädret, cyklarna och promenader iklädd tröja istället för täckjacka.

Dagen började lugnt. De flesta kollegorna är på kurs och tystnaden ekar i korridorerna. På eftermiddagen fick jag ett jobb på växthusen. Datorn som styr växthusens temperatur och vattning hade inte startat upp efter ett strömavbrott. Jag åkte dit i tron om att felet var enkelt, men hade fel. Efter lite felsökning kunde jag konstatera att moderkortet åkt på den uråldriga maskin som styrde växthusen. Plötsligt började klockan ticka fortare när jag insåg mitt problem. Ingen värme åt Skellefteås blommor under natten, dottern som om bara några minuter var på väg hem, en dator från forntiden som inte ville leva längre. Tick tack, tick tack.

Jag kopplade lös datorn, kastade den i bilen och körde mot jobbet. Just då önskade jag att jag hade Kojaklampa på bilen, det var faktisk risk för annans död. Blommornas. Lägg till min dotters hemkomst och läget var akut. Lyckligtvis hade Murphy lämnat avdelningen, döm om min förvåning när jag ser en exakt likadan urgammal dator stå vid väggen mitt emot mitt rum. Snabbt som attan sattes den gamla disken in i den fungerande datorn och blommorna kunde andas ut.

Kvart över fyra kastade jag mig ut ur stadshuset och trampade hemåt i vårsolen och utan jacka, medan jag tänkte på datorn och växthusen och att detta måste åtgärdas till en mer stabil lösning. Jag kom hem och lagade mat medan dottern cyklade runt kvarteret ungefär 111 varv innan hon kom på att cykeln måste tvättas. Hon shamponerade in sin cykel på gården utanför och hoppade sedan i vattenpölarna. Mikke kom förbi och undrade "försynt" vad det blev för mat, ensam och övergiven som han var fick han också korv och makaroner.

Nu har jag sett på Anna Pihl och ska koka lite the innan jag går isäng. Måndagen är slut och en ny dag väntar.

Tekniken är underbar, med hjälp av den har jag fångat upp Erlings sång i gårkväll och fogat ihop dem med foton av min lillasyster som nått den magiska 30-årsgränsen. Under förmiddagen och kvällen har jag suttit och redigerat dagens bidrag till videosamlingen. Jag har hittat kort av lillasyster och fogat ihop dem med Erlings sång. Låter har ljudit i högtalarna om och om igen och med det har minnen av min lillasyster rullat i mitt huvud.

Vi är tre systrar, jag, Sara och Sofia. Det var inte alltid lätt att hålla sams i syskonskaran, speciellt inte under tonårstiden då humöret rusade upp och ned likt en berg och dalbana, och då vi sällan var synkroniserade. Jag minns hur vår pappa ofta talade om värdet av att ha syskon. – Ni ska vara glada att ni har varandra, sade han.

Jag förstod inte vad han menade. Vad var en nästan jämnårig lillasyster att vara glad över? En som retades över diverse killar, som till och med svarade i telefonen och låtsades vara mig. Som spelade med i några minuter och sedan skrattade rått åt den stackars killen i andra sidan luren och sade mellan fnitterattackerna
- Det är nog min syster du ska prata med.

Det blev ingenting med den killen, det gick till och med så illa att han fortfarande lever som singel i en by ute i obygden. Vem vet, det kanske var min onda lillasyster som skrämde bort honom från allt vad tjejer heter.

Jag och Sara hade olika intressen under vår uppväxt. Hon spelade fotboll och jag hade 0% bollsinne. Jag gjorde ett tappert försök en sommar i Vilhelmina men slutade efter några matcher då jag glömde att jaga bollen för att jag tänkte på annat. I stället använde jag min fritid till djurintresset, något Sara aldrig förstod sig på.

Men hon var en underhållande familjmedlem vid middagsbordet. Hennes dråpliga och djupt sarkastiska kommentarer började tidigt och jag minns otaliga vanliga vardagsmiddagar då vi vek oss av skratt åt hennes skämt om sig själv eller andra. På samma sätt som man själv kunde drabbas av hennes giftpilar så stack hon dem villigt i sig själv. Speciellt under ungdomsåren då inget självförtroende är på topp, och då Sara gav uttryck åt dem genom sina kommentarer. Hon var upphovskvinnan till numera bevingade uttryck som söndagsdepression och intressepilar. Allt sagt med glimten i ögat.

Detta är det unika med min lillasyster. Att med träffsäker skicklighet peka ut precis vad som är problemet eller nöjet.  Att aldrig lida i tysthet utan berätta som det är, säga ifrån när något är åt helvete eller erkänna när något blir för svårt. Under mina turbulenta år har jag tänkt mycket på detta och beundrat henne. Hade jag haft denna egenskap hade mitt liv sett annorlunda ut.

Idag, i vuxen ålder delar vi mycket mer än vi gjorde som unga. Idag har vi barn och jobb och kan känna igen oss i varandra. I oron men mest av allt glädjen för våra barn, lunken på jobbet, livet som det är just nu. När man är ung är man så inriktat på sitt eget sätt att leva, det finns bara ett sätt, ett intresse eller ett val av kläder. Idag är vi vuxna och intressena har bleknat till förmån förr jobb och familj.

Trots att Sara inte är någon djurentusiast som vi andra systrar, så blev hon (hittills) den enda med hus och ladugård på landet. Det finns inga djur i ladugården och någonstans skulle man kunna känna att hon borde bo i stan, att rollerna blev felfördelade.

Men det enda jag kan känna är ren och skär glädje över att hon har det bra. Att hon har ett hus, ett jobb, en son och en sambo. Att hon är trygg där hon bor och i det liv hon lever.

Tryggheten sprider sig även till oss andra systrar. Jag är äldst, åldersmässigt men egentligen har Sara rollen som klok och ordningssam storasyster. Jag avundas hennes ordning, hennes koll och hennes brist på förvirring.
- Menar du att jag är tråkig?? svarar min syster när jag säger detta. Men det menar jag inte alls, hon är allt annat än tråkig, speciellt när hon sätter igång under middagarna. 

Hon är dock ordningssam, hon är trygg och hon lever ett tryggt och stadgat liv med en sambo som är ännu tryggare. Detta gör att det finns en annan grund i familjen, förutom våra föräldrar. Ett ställe dit man kan åka om livet rasar ihop eller om man bara behöver komma ifrån en stund. Min systers hem är ett ställe dit man alltid är välkommen, där det finns plats och där livet känns lugnt. Huset på brönet kommer förmodligen att bli samlingspunkten i framtiden.

När jag tänker på allt detta så inser jag att min pappa hade rätt. Att man ska vara glad över sina syskon och den senaste tiden har jag varit extra glad över mina systrar. De finns alltid där, i vått och tortt, i med och motgång. Man kan alltid förlita sig på dem, de är en enorm trygghet men även glädje.

Sara har vuxit upp och förvandlats från den retsamma lillasystern, till en stabil syster man kan prata med, någon man har glädje av, någon jag inte skulle klara mig utan, en klok syster som kan hjälpa till, som kan stötta eller bara förgylla en middag. För ränderna går aldrig ur och Sara blir aldrig så "klok" att hennes träffsäkra sarkasm försvinner.

Tack och lov för det.

Disussion med dottern om att lära sig saker i livet. Hon påstår att hon inte hittar till kompisen hon varit hos otaliga gånger, jag säger att hon gör det och skickar iväg henne med mobiltelefonen med orden*
- Du kommer att hitta, det är bra att lära sig att man klarar saker.
- Men vadå, jag klarar inte av att hitta till Stockholm
- Nej, men det lär du dig när du blir större. En vacker dag hittar du till Stockholm
- Det kan också bli en regnig dag…

————————————————————————————————————————————————
P.S Fem minuter senare ringde hon. – Mamma jag hittade! Det var "värdalätt"

Jag är nyss hemkommen från kvällens födelsedagsfest och kan sammanfatta den med ett ord. GOTT. Sanslöst god mat, som alltid. Mostrar, morbröder, fastrar och farbröder var där, likaså syster Saras svärföräldrar och så vi. Vi åt och vi åt och sedan åt vi lite till. Sara fick presenter, smycken, sminkprovning, cykel och en resa med sin Anders utan barn. Med minnet som småbarnsförälder i någorlunda frisk minne kan jag tänka mig att den sista presenten var mest uppskattad.

Erling hade komponerat en fin sång om min syster, denna kommer att publiceras i morgondagens video här på bloggen. Minstasystern Sofia gratulerades också då hon fyllt år för någon vecka sedan, hon var dock tvungen att jobba men hann dit för att äta av den goda maten och få presenter.

Nu är Anna trött och ska sova så jag avslutar inlägget med några matbilder och ber att få återkomma imorgon

Förrätt: Klassikern överbakt räksoppa. Philadelphia släng dig i väggen, den här smakar himmelskt gott

Entrecote med potatisgratäng och svampsås med Whiskey i. Mycket gott och såsen var en höjdare med de ingredienserna

Chokladtårta med grädde. Även citrontårta fanns på bordet

Det har varit en underbar vårdag. Snön har tinat och fåglarna har kvittrat. Vore det inte för diset som har täckt solen så hade vädret varit perfekt, å andra sidan har jag 30 minusgrader i starkt minne och klagar inte över lite dis på himlen.

Anna-Maria kom förbi och föreslog picknick i lekparken. Ingen var nödbedd och vi packade fika och begav oss dit. Barnen lekte bland klätterställningarna och fikade varm choklad, mackor och kakor. Vi drack kaffe och blev snart uppringda av Mikke och Angelica som undrade var vi drack kaffe. – I lekparken, svarade jag och plötsligt var vi 4 runt bordet. Mikke var dock något rastlös, hockeyn började strax och han hade på sig "laddar-tröjan" det vill säga den gamla hockeytröjan som var tvungen att få en annan funktion efter att retrotröjan konkurrerat ut den på matcherna.
- Man kan ju inte bara lägga undan en hockeytröja, nu får den vara laddartröja, sade Mikke som den naturligaste saken i världen.

Plötsligt vajade en flagga på gångvägen brevid oss och påminde oss ännu en gång om att hockeyn var i antågande. Barnen stod på klätterställningarna och sjöng den nya favoritlåten "För kung och fosterland" och flaggan vajade i vinden. I Skellefteå gäller inte svenska flaggan utan AIK, och kungen heter Wernblom och inte Bernadotte, åtminstone enligt vissa.

Mikke gick och vi satt kvar en stund till. Barnen sjöng med starka och klara stämmor för alla som ville lyssna. Till slut ropade vi in dem och gick hemåt igen. Flickorna dröjde sig kvar i vattenpölar som skulle utforskas och dottern är fortfarande ute och leker. Nu ska jag ropa in henne. Nu är uteleken slut och det är dags att göra sig iordning för kvällens födelsedagsmiddag hos mamma och pappa. Lillasyster Sara har blivit gammal, och det ska firas alternativt sörjas. Ätas ska det i alla fall göras.

Jag är hemma efter en lång arbetsdag och en mycket trevlig jobbmiddag. Två av våra kollegor har sorgligt nog lämnat vår avdelning och börjat på andra arbetsplatser. Roligt för de andra men mindre kul för oss. Det är möljigt att man ska vara generös och givmild men i det här fallet struntar jag i det och försökte otaliga gånger skåla och hälsa dem välkomna tillbaka, till ingen nytta.

Nåja, middagen var trevlig i alla fall. Jag som har sovit dåligt under veckan var inte helt upplagd för en fest, vilket jag delgav min kompis Mikke igår.
- Men staaaaackar dig! svarade han hånfullt och fortsatte.
- Det är såååå synd om dig som måste äta gratis och säkert god mat, vad ska ni äta föresten?
- Renfilé svarade jag buttert och fick ytterligare en harang av spydigheter slängda rakt i ansiktet

Han hade en poäng, maten var sagolikt god. Renfilé med kantarellsås och klyftpotatis gör alla människor glada (förutom veganerna). Ännu gladare blir man av samtalsämnena runt middagsbordet och just nu sitter jag med huvudvärk trots att jag är nästan nykter. Jag har skrattat hysteriskt åt historierna av kollegan som ideligen glömmer vilken kompis barnen har farit till. Som hör namnet men glömmer det i samma stund och därmed likt värsta CSI-spanaren får lista ut namnet genom senast slagna nummer och eniro.

Eller den andre kollegan som råkade limma igen munnen förra helgen för att han trodde att man kunde bita loss den torkade biten på superlimstuben, samme kollega som har ont i revbenen idag för att han fastnat under stolssätet på bilen när han skulle kolla något som jag aldrig förstod var det var.

Eller mina ske-hamnkollegor som pratade gamla bekanta, dvs läpp-lennart, svinto-sture och tjock-leffe. Typ. En av dem ryktades ha blivit mördad och telefonerna gick varma när vi försökte ta reda på om han levde eller låg fem meter under gjorden. Jag sms:ade Mikke, frågade om han visste vem denna person var och om han i så fall levde.
- Han är min kusin och sist jag pratade med honom levde han i alla fall, fick jag till svar.
Därmed var diskussionen över, det fanns liksom inget mer utrymme för spekulationer och jag funderade över om denna person vet att han egentligen är död.

Det roligaste av allt var dock musiktävlingen, detta på grund av att jag var med i det vinnande laget. Maria hade stenkoll på alla musikginglar till olika TV-serier och andra program och skrev så pennan glödde.

 Att sedan jag blev attackerad för mitt enda bidrag kan jag bjuda på. Jag kunde Cityakuten och blev genast anklagad för att inte ha något liv, men vadå? Cityakuten är bra, bäst i hela USA. Det har jag sett på TV.

Efter en utslagstävling som Maria återigen kunde svaret på slutade vi som segrare. Vi kammade hem det åtråvärda priset, ett rullband till en rullbandspelare. Det var fint och oinspelat och det var bra (sades det) För oss hade det mindre betydelse då vi inte har någon rullbandspelare utan endast DVD och PC. Men en vinst är en vinst och vi blev glad över priset samt ska rama in det så att ingen glömmer att det var just VÅRT LAG som vann.

Till sist tog dock kvällen slut, jag hade kunnat stanna mycket längre om det inte var så att jag hade en dotter att ta hand om. Därför cyklade jag genom kvällen och vattenpölarna som frusit till is efter kvällens ynka minusgrader.

Nu är kvällen sen och jag går och lägger mig med några frågor obesvarade

• Vad menades med kommentaren från en av mina kollegor till en annan:
  Vi skulle kunna ha en mycket närmare relation än vad du skulle vilja ha 
• Varför har alla i Skehamn så konstiga smeknamn?
• Vilka frågor tordes aldrig ställas?
• VEM är Roger?
• Sist men absolut viktigast. Vill jag över huvud taget veta?

Sov så gott och kom ihåg att det är helg imorgon

Jag till dottern: Hämta ryggsäcken och packa upp utflyktsfikat medan jag gör kvällsfika

Dottern (7 år) ligger nerhasad i soffan och svarar:
- Hinner inte, måste se nyheterna…

Oj vad jag har missförstått saker och ting. Jag har alltid trott att rosa är lika bra som blått. Att glitter är lika värdefullt som armégrönt. Nu har jag till min förskräckelse insett att jag har haft fel. Att rosa står för den schabloniserade bilden av kvinnan som passiv och icketänkande. Och jag som trodde att det gick lika bra att tänka i rosa som i andra färger.

Efter diskussionen om glassen girlie så har jag skakats om i grunden. Alla mina värderingar har fallit samman då jag fått ta del av information om att "tjejiga" saker är dåliga saker. Jag inser skulden i min roll som mamma då jag har uppfostrat min dotter till att starka kvinnor sminkar sig – om de vill.

Jag har uppfostrat henne till att kräva sin rätt oavsett om hon har kjol eller långbyxor på sig, att människovärdet inte sitter i kläderna och att varje människa har rätt att klä sig som man vill. Jag har låtit henne hållas i sin rosa period av livet utan en tanke på att det skulle vara skadligt för henne. Hennes rum är rosa och för några år sedan var alla hennes kläder rosa och glittriga.

Det har inte varit av elakhet, jag har helt enkelt varit obetänksam då jag förutsatt att man kan vara tjej och bli respekterad ändå. Att "flickaktigheten" inte är att skämmas för. Att man ska vara stolt över sitt kön och kräva respekt från andra oavsett vem man är, vilka färger man gillar eller hur man klär sig. Förlåt, jag visste inte bättre.

Frågan är vad jag ska göra nu. Ska jag tapetsera om hennes rum till marinblått? Ska jag plocka ut alla barbiefilmer och ersätta dem med beyblade? Det kommer att bli svårt för till och med jag tycker att barbiefilmerna är bra. Nu för tiden är barbie en stark flicka som räddar världen i varenda film. Ken finns inte med i bilden längre, däremot andra killar som hon gång på gång räddar livet på. Men hon har ofta rosa klänningar med glitter på, det kan aldrig vara bra. Rosa är en dålig färg. Jag måste rensa i DVD-hyllan.

Jag måste rensa ut klänningarna också. Byxa och skjorta får det bli, inga mer paljetter i vårt hus. Och hårbanden och sminket måste ut, att sminka sig är flickaktigt och sådant är fult, det vet jag nu. Och mina högklackade skor? Ska jag byta dem till armékängor? Så att jag inte är en dålig förebild? Det är väl lika bra att raka av sig håret också, långt hår är tjejigt. När jag lika håller på kan jag väl beställa tid för könsbyte åt oss bägge två, då har vi rensat ut den allra sista biten av kvinnlighet, då är vi män på riktigt och äntligen kan vi bli jämställda.

Gahhhh, tänk om man skulle ägna sig åt de riktiga jämställdshetsfrågorna, lika lön för lika arbete, rätten att jogga i mörka gränden, till och med rätten att supa sig lika full som killarna utan att riskera avslitna kläder och en tingsrätt som säger – Hon sade ju inte nej, hon var ju så full och så lättklädd.

Jäklar vad vi ska äta Girlie i sommar, vi ska bada i glitter innan hösten kommer.

När man jobbar på en mansdominerad arbetsplats blir man ganska luttrad, man inser det omöjliga i att ha någon som helst trivsel i fikarummet. Datortidningarna fungerar lika bra att läsa som att skära upp butterkaka på och någon duk är inte att tala om, den skulle inte synas under den gigantiska hög av tidningar, kvarglömda påsar efter bjudfika och knivar som ligger kvar många veckor efter att bullarna är uppätna.

Vi kvinnor som jobbar där har två val, antingen att agera mamma och plocka upp efter fikarasterna alternativ tjata på våra manliga kollegor, eller att låtsas som det regnar. Vi väljer de senare alternativet och blundar för det röriga fikabordet vilket gör att vår chef då och då styr upp situationen och rensar av bordet så att någonting annat än tidningar och smulor får plats.

Det estetiska intresset är med andra ord noll och intet. Däremot finns intresse för det mest vansinniga saker, är det inte konstiga filmer så är det bordshockey eller TV/PC-spel. Det talas om alla möjliga experiment, allt som kan testas verkar vara testat av våra kollegor och det är sällan jag höjer på ögonbrynen åt deras historier längre. Idag var det dock omöjligt att hålla sig för skratt och förundras över könet med den konstiga kromosomen.

Idag sprang nämligen en del avdelningen till leksaksaffären och köpte fjärrstyrda helikoptrar. De slet upp sina lådor och tittade med ett lyckligt flin på sitt inköp, de monterade ihop och utbrast glatt att de lyckats köpa helikoptrar med olika kanalinställningar, vilket gjorde att de kunde flyga tillsammans utan att styra varandras fordon.

På fikat var det tomt och tyst vid fikabordet, i labbet däremot var det full aktivitet. Vi vanliga tråkiga människor vek gardnierna åt sidan och tittade på en handfull killar som manövrerade sina helikoptrar, de flög över datorerna och killarna var glada med fjärrkontroller i händerna och leksaken i luften.

De kom ut med minen av en tre-åring på julafton och fick kommentarern
- Tur ni har öron som stoppar smailet, annars skulle huvudet gå av.

De fortsatte le och halva avdelningen var till slut inblandad i att ta reda på hur helikoptrarna fungerade, rent tekniskt. Jag satt tyst och funderade över det jag såg. Att köpa en helikopter för 350 kronor är egentligen fullständigt sinnesjukt. Bara tanken att slänga pengar på något som kan lyfta och med viss möda svänga, men som inte har någon annan funktion är för mig obegripligt.

Samtidigt önskar jag att jag kunde dela deras inlevelse. Jag skulle också vilja bli så där glad över en helikopter som kan flyga, jag avundas deras glädje när de styr grejen runt labbet och deras entusiasm när de listar ut hur den fungerar.

Jag erkänner, jag är avundsjuk för så där glad blir jag inte ens när jag köper nya skor, men hur roliga är nya skor om man jämför med en helikopter som kan flyga?

Det är Tisdag och jag är så trött så trött. Jobbet är lika kaotiskt som vanligt.

- Varför blir det sådana här toppar, varför händer allt på samma gång? frågade Maria när vi med trötta steg gick mot lunchen på Calles. Vi kom överns om att Murphy inte kan vara på alla ställen samtidigt, just nu finns han på Skellefteå kommuns IT-avdelning.

Vi fick dock dagens skratt när Maria och Carina kom tillbaka efter ett av de mer spännande jobben på länge. Ett jobb på en mycket kritiskt server. Uppgiften försvårades då allt från tangentbord till mobiltelefoner krånglade eller var avstängda, där de inte fick tag på rätt tekniker och där OS:et är lika svårförståerligt för en Microsoftuppfostrad tekniker, som arabiska är för en svensk.

Droppen var när den speglade disken (den som hade kvar datan, den som skulle kopiera tillbaka informationen till den nya disken) såg ut att falla i bitar så sade Carina.
- Nej, nu går jag och kräks…

Lyckligtvis såg det värre ut än var det var, disken var hel, Carina slapp kräkas och efter en tapper insats av mina kollegor så snurrar bibliotekets system smärtfritt och alla är nöjda och glada. Gladast av alla var Maria och Carina, de fnittrade hysteriskt efter den nervpirrande upplevelsen.

Kvällen har ägnats åt – kaffe. Mamma och pappa kom förbi på den utlovade felsökningen av diskmaskinen. En felsökning som resulterade i väntat besked. – Köp ny diskmaskin.. Anna-Maria tittade förbi och Mikke ringde för att höra om jag ville ha kaffe hos dem. Som "straff" för att jag tackade nej så kom de förbi hos mig och när Ewa dök upp blev bordet fullt av glada människor. Dottern har lekt ute med en stor hop kompisar, hon somnade ikväll, trött men nöjd med dagen.

Nu ska jag snart sova, marken gungar under mig, jag behöver sömn.

Man måste stötta sina vänner. Ibland behöver jag stöd men ikväll var det Mikke som hamnat i bekymmer. Med 5 spänn i börsen, tjohalian hemma och flickvännen på jobbet så kunde inte min vän stötta sitt lag på det gamla vanliga sättet. Inga plastskedar, inget kaffe i pausen (Mikke dricker aldrig kaffe själv) och inget sidbyte efter perioderna. Han bloggade om sina våndor jag grävde  i mina lådor, hittade en näve plastskedar och rusade över till honom för att styra upp verksamheten. Kaffe hos mig under första pausen, sidbyte i soffan under perioderna och skeden i munnen blev lösningen. Sagt och gjort, efter första perioden kom en hispigt nervös Mikke och drack sin kopp kaffe med ryckiga rörelser.

Min enda fundering (som jag inte delade med honom, man pratar inte om sådant före match) var vad som skulle ske om AIK började ligga under med 8-9 mål. Då brukar Mikke åka hem i ilska, frågan var bara – VAR skulle Mikke åka ikväll??

Lyckligtvis blev det aldrig aktuellt. Våra planer lyckades, AIK vann med 4-2 och jag kan somna gott i förvissning om att jag "hjälpt" AIK att vinna…

Lider ni av Söndagsdepression? Klagar ni över att helgen redan är över och att ni måste ställa klockan imorgon bitti? Har ni inget jobb att gå till imorgon och vältrar er i självömkan över att livet behandlat er så jävligt? Har ni fått en finne på näsan som skaver eller står vågen på allt för många kilon? Har ni bråkat med sambon eller suckar ni över att ni ständigt är så trött, att ni inte orkar någonting? Att det är arbetet som tynger er, eller våren, eller fan eller kanske hans moster? Har ni lite pengar så här i slutet av månaden och suckar över att ni inte har råd att köpa den där tröjan som är på rea? Blev helgen inte som ni tänkt er? Var utgången trist, fick ni inget napp? Har hunden spytt på mattan? Har ungarna varit jobbiga och bråkat med varandra hela helgen? Tycker ni att livet är skit?

Då kan jag meddela att idag har 3900 barn dött. Dubbelt så många föräldrar somnar ikväll utan sitt barn vid sin sida. De fick aldrig uppleva dess uppväxt. De har för sista gången tittat in sitt barns ögon. De somnar ikväll i djupaste förtvivlan om de över huvud taget somnar alls. De vrids i kval huruvida de kunnat göra mer för sitt barn. De gråter i förtvivlan över saknaden som är så tung. Förtvivlan skär i deras kropp, den bottelösa sorg i saknad och frustration över att inte kunnat rädda sitt eget barn. Förälderns enda skyldighet, att skydda sina barn. De har misslyckats och även om de inte hade några förutsättningar för att lyckas så bultar självanklagelsen genom deras själ. Imorgon vaknar de ensamma, utan sitt barn. Imorgon blir första dagen av saknad. En dag som ska följas av många dagar i sorg över ett barn som aldrig fick bli vuxen, för att de inte fanns rent vatten.

Min egen dotter ligger i soffan och har druckit Cola light och sett på DVD. Hon har ätit fläskfilé till middag och jag sitter här och förbannar att helgen är slut och att ytterligare en arbetsvecka står för dörren. Jag skäms och förflyttar mig till de föräldrar som förlorat sina barn idag. Plötsligt har jag ingenting att gnälla över. Jag är fattig som en kyrkråtta, jag är trött men kan inte sova och jag ska jobba ytterligare en vecka och samtidigt försöka bearbeta allt som hänt den sista tiden. Jag ska tvätta och laga mat och se till att vardagen fungerar samtidigt som mitt sinne inte är vad det borde vara. Men mitt barn lever och vi är i trygghet. Jag har rent vatten i kranen och mat på bordet. Jag tar det för givet men när jag tänker på alla barn som inte lever längre så får jag perspektiv på tillvaron.

Visst måste vi få klaga ibland. Visst måste vi få sucka över stora klädhögar och tuff arbetsbelastning. Visst är livet tungt ibland och visst är det ett helvete att vara arbetslös. Men ibland är det nyttigt att stanna upp. Att reflektera över vad man har. Annars riskerar klagan att  uppfylla ens liv och ett liv i suckarnas rike är inte till glädje för någon. Allra minst en själv. När suckarna börjar dränka glädjen så är det dags att stanna upp och fundera över de där barnen och deras föräldrar. Skulle de vilja byta med dig? Skulle du vilja byta med dem? Hur skitigt är ditt skitliv egentligen? Har du över huvud taget någonting att klaga på?

P.S Vill du rädda några barn idag? Ge då en gåva till UNICEF som bland mycket anna jobbar för rent vatten åt alla.

Jodå, festen var trevlig. Mycket trevlig till och med. Vi blandade drinkar och skrattade åt historier om Ulla-Maria som Håkan hade hittat i rea-korgen på Ullared. Maria är egentligen från Uddevalla men de omvärldskunniga festdeltagarna hade svårt att skilja på hennes stad och Ullared. Lyckligtvis kom de fram till att Håkan hade tagit förstapriset i fyndkorgen. Sedan pratades om ägg (som är en ständig källa till diskussion på våra fester) samt sockerkaka, bastu och nätbrynjor. Jag har ingen aning om hur dessa samtalsämnen kom upp och blandades med varandra men vi skrattade så vi grät. Mer info om kvällen hittar ni här

Vi beslöt oss för att Sofias fest var trevligare än Linda Bengzings uppträdande på Stat och stannade kvar. Klockan två blev jag och Ange hemskjutsade efter ett stopp på Krysset. Hamburgare smakar gott efter fest.

Dagen har jag ägnat åt städning av min lägenhet. Under en kopp kaffe hos Mikke och Ange så beslutades det att varor skulle inhandlas till dem efterlängtade fläskfilégrytan som jag enligt vissa väntat allt för länge med.  Sagt och gjort, jag gjorde dubbel sats och ALLT gick åt

Dottern har kommit hem från pappahelgen och ligger nu i soffan. Kvällen blev något försenad i och med middagen och bortstädningen.. Men nu är vi på plats i soffan. Finaly.

Idag fyller lillasyster Sofia år. Grattis!!

Jag har varit på stan och handlat kläder och försöker nu hitta det rätta partyhumöret. Hittills har jag inte haft någon framgång i detta men med lite hjälp från mina vänner så kommer det säkert att gå bra.

Nu – locktången

Dagen har varit kaotisk. Helpdesk har haft den dåliga smaken att gå på kurs och lära sig att bli ännu trevligare än de redan är. Därmed har vi andra gjort tappra försök att fylla upp deras tomrum, vilket inte är lätt.

Speciellt inte i och med att alla andra uppgifter skulle skötas, vilket fick vår chef att omorganisera avdelningen med jämna mellanrum. Kring lunch var de flesta inblandade i någon typ av helpdeskarbete och vi stämplade ut för rast med rödblommiga kinder och en känsla av att vara nyanställda.

Det är inte lätt att ta över någon annans uppgifter och till de som nyss har sett Masjävlar kan jag meddela att "jobba med daaata" är ett vitt begrepp och det är omöjligt att kunna allt. Vi gjorde dock så gott vi kunde och med gemensamma insatser höll vi avdelninger över ytan resten av dagen.

Jag har jobbat med AutoKa parallelt med helpdesktjänsten. Dessa två gick ihop då en förtvivlad lantmätare ringde helpdesk och var arg. Han öste ur sig frustration i några minuter och jag svarade förstående. Ärligt förstående, det är ett h*vete att vara beroende av program som inte fungerar. Problemet är att ansvaret ligger på mig och jag känner mig liiite kallsvettig inför detta.

Efter denna hektiska dag trampade jag  hemåt på cykeln i ett väder som liknade vår. Snälla Mikke hade helt utan pikar bjudit mig på middag, väldigt goda köttfärsbiffar med pommes till. Jag åt så jag storknade, drack kaffe med Ange och följde sedan Mikke ut på promenad med hundarna. Välbehövligt, biffarna hotade att spränga min magsäck.

Efter denna promenad vandrade jag vidare till Anna-Maria och färgade hennes hår inför morgondagens bravader. När jag senare kom hem drabbades jag av den stora tröttheten. Inte konstigt alls. Den här veckan har varit bland det tuffaste i mitt liv. Måndagen drog musten ur mig och sedan har jag inte hunnit återhämta mig. Jobbet har tagit all den kraft jag inte har och jag lade mig i soffan och somnade till Masjävlar. När jag vaknade var jag lika trött som för några timmar sedan och just nu känns det som om jag skulle kunna sova i 700 år.

Jag börjar med en hel natt och sovmorgon. Imorgon – då är jag säkert piggare

Nu är det dags, nu ska jag sova. Efter en hektisk dag med AutoKa-elände, helpdesktjänst samt saxofonskola och läxläsning på kvällen, så träffades några av mina vänner för att planera helgens födelsedagsfest. Nu har jag kört ut dem efter hot från vissa om att sitta kvar i mina fåtöljer och svicha med huvudena när jag försöker sova.

Imorgon börjar pappahelgen för dottern, väskorna står packade och kläderna ligger framme.

I Måndags, efter nästan tolv timmars prövning samlades släkten för att äta en sen middag innan alla åkte hem. Mamma hade lagat maten, en fantastisk fläskfilégryta. Jag lovade lägga ut receptet här så att alla kan ta del av den. Ni som inte var där, jag kan starkt rekommendera den! Mina vänner ska får smaka den vid någon middag framöver, det lovar jag

Ullas fläskfilégryta 
600 g fläskfilé
2 krm peppar
4 skivor bacon
3 dl vispgrädde
1 msk ljus fransk senap
0,5 smulad buljongtärning
1-2 tsk soja
2 msk krossad rosépeppar
1 dl riven ost
salt

Putsa filén fri från fett och hinnor, skär den i cm-tjocka skivor

Knaperstek bacon i het stekpanna och låt rinna av på hushållspapper. Behåll baconfettet i stekpannan. Krydda filén med lite salt och peppar och bryn den hastigt. Ta upp köttet

Häll grädden i stekpannan och koka tillsammans med senap, buljongtärning, soja och rsoépeppar. Låt koka några minuter, lägg sedan ned köttet och låt sjuda ett par minuter. Rör ned osten och smaka av.

Innan servering:
Klipp baconet i bitar och strö över grytan

Första arbetsdagen är över. Jag vaknade i morse och funderade över hur jag skulle orka ta mig till jobbet. Det gick och när jag kom dit hade jag inte tid att tänka på någonting annat än en fullproppad mailbox. Stora mailboxar är bra ibland. Jättebra

I eftermiddag åkte jag och dottern till hennes ridlektion. Första terminen fick föräldrarna leda hästarna, men nu är hon betrodd att rida själv. Jag följde henne in och hjälpte henne med stigbyglarna men så fort hon hade suttit upp på hästen så schasade hon ut mig. Jag gick upp på läktaren och såg på när min dotter manövrerade den gigantiska nordsvensken runt manegen.

När jag stod där kom jag att tänka på sommaren när hon 2,5 år gammal försökte lära sig att manövrera trehjulingen. De stora barnen på gatan cyklade på tvåhjulingar och stannade ofta för att leka i lekparken precis ovanför vår lägenhet. De slängde sig av cyklarna och hängde upp hjälmen på styret. Min flicka såg det och skyndade sig till sin lilla cykel. Hon trampade och trampade. Cykeln gick långsamt och det var svårt att styra, men hon kämpade. I den lilla uppförsbacken orkade inte hennes små ben mer utan hon stannade och sköt cykeln sista biten. När hon var framme tog hon av sig hjälmen och hängde upp den på styret, precis som storbarnen gjorde. Hon tultade ut i sandlådan och hade hon tur så hade barnen inte hunnit springa iväg på nya äventyr.

När jag tänkte på detta och såg min dotter manövrera en jättehäst så insåg jag ännu en gång hur stor hon är. Hur mycket hon har utvecklats. Min lilla tulta säger "shit asså" när något går på tok och klickar tufft med munnen när hon gjort något hon tycker är bra. Hon sitter ensam på en häst och har inga problem med att hålla avstånd och få igång honom i trav. Hon övar sig på att rida i lättsits och är väldig nära att kontrollera den färdigheten. Hon kratsar hovar som hon aldrig gjort någonting annat och borstar med hjälp av sina borstar i den lilla stallådan hon bär med sig. Hon läser läxor och dansar med till The Ark.

Men hon har fortfarande kvar barnet i sig. Hon leker i snöhögar och hittar på mysterier. Hon går ut med dockorna och leker "mamma" eller affär. Hon är i en fantastisk ålder. Så stor och förståndig men ändå så liten och lekfull. Det är inte svårt att vara mamma till ett sådant barn.

Jag sov gott inatt och sov länge idag. Under natten fylldes mitt tomma huvud av gårdagens intryck. Jag har oerhört svårt att sortera allt, att ta in allt som sades. Det är så mycket jag vill gråta över och så mycket att glädjas åt. Jag försöker samla intrycken, försöker smälta allt som hände. Men det är så mycket, det är flera liv, flera livsöden och många människors kärlek och sorg. Jag försöker men idag har allt surrat runt i mitt huvud utan tanke på att lägga sig på dess rätta platser.

Dagen D är över och jag ska snart sova. Jag känner mig helt tom i huvudet, överkörd av en ångvält som sedan backat över mig igen. Jag har inte hunnit smälta allt ännu, det surrar i mitt huvud av ord och känslor.

Jag trodde jag skulle känna mig krossad och förintad, men jag hade fel. Den största känslan i min kropp är tacksamhet. Jag är så glad över mina vänner, familj och släkt. Så tacksam över alla som stöttar mig, som gör mig stark och som får mig att orka. Det är er förtjänst att jag mår bra ikväll. Tack!

Denna dag är ingen bra dag. Inte nog med att diskmaskinen gick sönder idag och vägrar pumpa ur vatten, imorgon är det dags. Dagen D är här och det är dags att ta fram papperen och uppdatera mig i saker jag helst vill glömma. Hittills har jag förberett mig på helt andra sätt. Jag har umgåtts med familj och vänner och funnit styrka i dem. Jag har städat och lyssnat på Euskefeurat. Ett städat hem är skönt just nu och Euskefeurats låtar tänder glimten i mitt öga. Jag ler åt de galna texterna och känner igen mig i de mer eftertänksamma.

För kanske är jag konstig men jag blir glad över att sjunga med till "min skidoo är mig trogen, hon är vacker hon är mogen, hon tar mig ut i skogen och jag rider henne där". Till och med "det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall" får mig att le ironiskt åt livet som gäckar en år efter år. Och det är just det, att kunna le emellanåt, att skämta det jobbiga åt sidan, det är sådant som ikväll ger mig några minuters ro mellan alla andra tankar.

Men nu är det dags, nu finns det ingen återvändo. Nu ska papperen fram och natten kommer att bli sen. Jag vet att jag inte kommer att sova gott inatt och jag vet att det inte gör någonting. Jag känner mig stark, fokuserad, och väldigt väldigt nervös

Jag har blivit utmanad av Virvla. Här kommer mina konstiga egenskaper.

REGLER: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir “tagna” ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver han/hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit “tagna” och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

1. Jag är otroligt glömsk och disträ. Jag tappar bort limpor och nycklar med jämna mellanrum och ringer efter mobilen flera gånger i veckan. Däremot kommer jag fortfarande ihåg kontonumret till min allra första sambo och telefonnumren till de vänner jag hade som barn i Vilhelmina. Helt onödigt för de har flyttat ifrån de numren för länge sedan.
2. Jag har inga problem med att bjuda på mig själv. Jag kan skratta åt och berätta om mina egna misslyckanden så länge det inte gäller någon form av tävling eller spel. Då blir jag oerhört fokuserad och har väldigt svårt att ta en förlust. Påståendena "det där törs du aldrig" har fått mig att åka linbana med min hund i knäet, hoppa från 5:ans utetrampolin som barn och bungyjump som vuxen.
3. När jag ska upp för trapporna till jobbet och någon har gått in före mig så måste jag få tag i porten innan den slagit igen. Annars så kommer all världens bekymmer att drabba mig. Problemet är att jag inte får snabba på stegen för att hinna. Då gills det inte.
4. Jag är oerhört lättäcklad och det som äcklar mig mest är döda djur. Flugor, möss, marsvin. Bläää..
5. Ibland är jag så trött att jag inte orkar gå och lägga mig. Då sitter jag uppe i flera timmar för att jag inte ids ta ut linser, borsta tänder och tvätta mig. Dagen efter är jag ännu tröttare.
6. Jag lämnar alltid en del av det jag ska äta/dricka. Sista tuggan av mackan eller maten och sista skvätten kaffe. Vet inte varför, det bara blir så.

Jag utmanar i min tur Mikke, Angelica, Maria och Håkan.

Gårkvällen var trevlig. Efter 2,5 timmars intenstiv matlagning dök mina vänner upp och fyllde köket till bristningsgränsen. Dottern och bästisen var glada, de sprang runt och lekte samt skrev bordsplaceringskort till alla. De hade klätt sig fint. Dottern i klänningen som hon hade på min kusins bröllop och bästisen i snygg knyttopp och jeans.

Gladast var dock Mikke som intet ont anande kom på sin egen "för-födelesdagsmiddag". För några veckor satt några i vännerna i min soffa och pratade medan melodifestivalen utspelades på TV:n. Vi pratade om ditt och datt och Håkan frågade plötsligt Mikke om AIK:s retrotröja.
- Har du ingen sådan?
Mikke skrattade till och meddelade att de minsan kostade 850 kronor. Att han inte hade en möjlighet att lägga  ut så mycket pengar och att han förmodligen skulle få sälja sina njurar, om de nu var värda så mycket. Och han hade minsann inte så många vänner och de var definivt inte så rika att de kunde köpa en tröja för 850 kronor.

Hans uttalande var helt ärligt. Han försökte inte fiska efter en retrotröja genom att vädja till oss. Vår praktiskt logiska vän insåg i sin egen värld att en retrotröja inte var att tänka på.
"Solen går upp, solen går ned, retrotröjan är för dyr"

Dagen efter ringde Håkan och Maria från Intersport.
- Visst köper vi? frågade de.
- Naturligtvis, svarade jag.

I och med att den kvalfyllda månaden är igång i kvalserien så bestämde vi oss för att fira födelsedagen lite tidigare. En retrotröja ska användas, vem vet, det kanske är den som jagar bort spökena i ladan och hjälper AIK till fortsatt spel i elitserien. Fråga mig inte hur, men i hockeyn är allt lika ologiskt som killar är logiska i vanliga fall.

Maria hade slagit in tröjan i en stor låda tillsammans med massor av kataloger. Längst ned i lådan låg tröjan och så här glad blev Mikke när han såg vad det var. Efter middagen åkte han på hockey mellan AIK och Rögle och när han kom tillbaka meddelade han att det förmodligen var tröjan som räddade laget från en snöplig förlust i den första omgången.

Medan Mikke var på hockey fortsatte vi andra att äta. Sedan åt vi lite mer och till slut satt alla som halvdöda valar utan förmåga att röra på sig.

Dottern och bästisen rörde sig desto mer. De framförde ett uppträdande med favoritlåten "Genom eld och vatten" Denna låt har de uppträtt med i flera år. Det märks att de blivit större för nu var dansen genomtänkt och jag blev rörd över att se deras gester mot varandra när de sjöng om att "följa dig genom eld och vatten". De har varit bästisar länge, i hela deras medvetna liv.

Kvällen var med andra ord trevlig, många glada människor och mycket god mat. Jag avslutade med en promenad med Eva, en öl i soffan med Angelica och kaffe när Mikke kom tillbaka från matchen. Vi slappade till en film på kvällen och när jag gick och lade mig var jag nöjd med dagen.

Nu ska jag se om dottern har rivit Anna-Marias hus innan jag börjar med utmaningen jag fått av Virvla

Det är Fredag och dagen D närmar sig med stormsteg. Igår fick jag ta del av nyheter angående denna som fick mig att sätta mig ned och dra efter andan. Saker och ting urartar mer än jag någonsin trodde var möjligt. Efter en kväll i ilska talade jag med en god vän och som alltid fick jag mer perspektiv på tillvaron. Med sin logiska sarkasm höll han en bejublad show i vad han ansåg om nyheternas innebörd. Jag skrattade och den som skrattar kan inte vara arg.

Den här dagen kommer att fortsätta i samma anda. Ikväll kommer 10 vänner och äter middag runt det runda bordet med illäggskivor i. Jag har städat och ska åka och handla inför middagen.

Det blir trevligt, det blir glatt och den som är glad har ingen tid för oro.

Internationella kvinnodagen når snart sitt slut vilket är lika bra. Jag har aldrig förstått varför kvinnor ska ha en egen dag. Alla dagar är kvinnors (och mäns) dag och vi behöver ingen egen dag för att hävda vår existens. Jag har förstått att kvinnodagen har i syfte att flytta fokus till kvinnors rätt i samhället och tidningar fyller sina sidor om jämlikheten som inte kommit tillräckligt långt. När jag läser artiklarna så förvandlas min könstillhörighet till ett offer, något som jag vanligtvis inte sätter i samband med kvinnan. Det är bara offer som får speciella dagar i almanackan, värnlösa barn, världsmiljödagen (miljön är vår tids största offer och vi är de största förövarna) OCH internationella kvinnodagen.

Jag vill inte ha någon egen dag. Jag vill inte bli ömkad och satt i offerfacket. Jag är stark, jag är stolt och jag har samma möjligheter som männen. Det gäller bara att kräva dem, att ta dem så förgivna att ingen vågar behandla mig annorlunda. Det fungerar, jag lovar.

Om vi kvinnor dessutom skulle ta hand om varandra på samma sätt som männen ställer upp för sina egna, då skulle jämlikheten explodera. Vårt största problem är vår egen osäkerhet, vi är så rädda att bli sedd som kvinnosakskämpar att vi tenderar att bli män med bröst. Speciellt om vi hamnar i toppen av vår karriär. Men detta har jag nämnt förr så jag ska inte upprepa mig.

Det finns dock EN sak som fortfarande är åt helvete. Det är vid de tillfällen då kvinnor BLIR offer. När de råkar ut för de ynkliga män som utnyttjar sin styrka och slår ned en kvinna till kropp och själ. Jag har hört berättelser från kvinnor som försökt få hjälp efter att män har slagit livet i spillror.

En flerbarnsmamma stod helt utan hem sedan hon flytt från sin våldsamme och alkoholiserade man. Hon ringde socialkontoret och fick till svar:
- Du får väl bo hos din mamma tills du kommit på fötter. Möbler? Du har ju Myrorna, du får klara dig själv.
Den lämnade mannen däremot gick upp på soc och grät ut sin fattigdom och elände, han fick en check på 500 kronor och kunde glatt ta ut pengarna och bege sig raka vägen till systembolaget.

En annan kvinna talade med samma förvaltning efter ett långvarigt, fysiskt och psykiskt nedbrytande förhållande.
- Du måste kunna svälja lite och inte ta så illa upp, fick hon som råd när hon bad om hjälp.

Här finns det massor att göra men egentligen är det inte en kvinnofråga. Det handlar om människor som far illa, kvinna som man. Det finns kvinnor som behandlar sina män illa och dessa män är lika utsatta som kvinnorna. En misshandlad människa hittar ingen hjälp i samhället. Socialkontoret kopplar runt den behövande bland socialsekreterare som vet inte vad de ska göra. Den nödställde går därifrån, lika ensam och kanske till och med kränkt.

Problemet med hela samhället är att människor utan skrupler kommer hur långt som helst, medan vi vanliga hederliga människor stampar på samma samvetsfulla fläck. De som inte vandrar över lik kommer ingenstans för samhället är så full av döda inrättningar att det inte finns någon annan väg att gå. De extremt hänsynslösa, de som struntar i alla etiska regler står oemotsagda. Ingen vågar slå näven i bordet och där ligger hela problemet. Vi är så fega, så förbannat fega för att ställa oss upp och säga det alla redan vet.

Jag hoppas att jag har fel. Jag hoppas att modet spirar ute i Sverige. Att världen håller på att förändras och att det goda segrar. Att vi struntar i dagar för att döva vårt samvete. Att vi ägnar mindre tid till tanke och mer tid till handling. Kvinnan är inget offer, förvandla henne inte till det.

Äntligen har vi långhelg. Jobbet idag har varit smått kaotiskt. I och med att jag ägnade mina första 1,5 dagar efter VAB:andet åt kundtjänsten så fanns ingen tid åt mail och ärenden som kommit in. Idag tog jag tag i min 35 mail långa skörd och betade av dem i snabb takt.

Jag gick från den ena till den andra, drog fram en stol och lyssnade tålmodigt på deras problem. Jag nickade medkännande och hittade en lösning, fick ett tacksamt tack innan jag gick vidare till nästa användare som hälsade mig med glädje. Ibland är man både IT-psykolog och healare. Att jobba med tekniska hjälpmedel kan orsaka stor stress, speciellt om de krånglar och man inte har kunskaper eller behörigheter att åtgärda dem. Jobbet blir lidande och människan blir olycklig, min uppgift är att åtgärda felen och lugna användaren, det är ett bra jobb. Det ger tillfredsställelse.

Efter lunch ägnade jag och Maria oss åt kroppsarbete. 20 datorer skulle avemballeras och bäras upp till avdelningen. Hon erbjöd sig hjälp och jag tog tacksamt emot den. Vi skar upp kartonger, kastade frigolit och lastade datorer i en rasande fart. Vagnen vars däck innehåller ungefär en milligram luft gnekade när vi med gemensamma krafter drog den genom korridorerna. Kvinnor kan, girlpower när den är som bäst. På 45 minuter var alla datorer på plats och vi kunde ta ett värlförtjänt fika med trötta muskler.

Jag cyklade hem i ilande snö och kastade mig på soffan med en dotter som precis kommit hem från fritids. Efter en sväng på Coop satte jag igång med pizza, Anna-Maria och Mikke kom förbi och tiggde kaffe men fick mat först och plötsligt var vi 5 vid middagsbordet istället för två. Trevligt. Dessutom fick de smaka Shi San med rosenrot så nu är vi jättepigga på vår gata. Mikke tyckte det var jättegott..

Nu har jag jobbat ikapp de sista jobbärendena. 3 mail ligger i inkorgen, ingen av dem är akuta. Nu ska jag lägga mig i soffan och titta på en film. Imorgon får vi sova tills vi vaknar. Jippie

Jodå, jag borde sova för längesedan. Problemet är att det bara är en uppstigning kvar innan jag och dottern tar ett kortare sportlov. En uppstigning är nästan ingenting vilket gör att jag inte tar mig isäng.

Jag tog mod till mig och drack lite mer rosenrot idag. Till min stora förvåning hjälper det mot trötthet och stress. Jag är ytterst tveksam till naturläkemedel och har aldrig varit speciellt duktig på att äta vitaminer. Jag glömmer helt enkelt bort att ta dem och eftersom de endast verkar på lång sikt så har jag en hel del bortglömda burkar i mitt skåp. Rosenroten däremot fungerar direkt, på en halvtimme känner jag skillnad och jag är väldigt glad över att ha hittat denna just nu när livet är som mest hektiskt.

Kundtjänsten är äntligen klar, imorgon väntar massor av mail som jag inte hunnit läsa igenom. Det blir ytterligare en dag av högt tempo och förmodligen en kväll där jag jobbar ikapp hemifrån. Sedan är det ledighet, äntligen.

Igår fick jag ett intressant brev som direkt följd av min blogg. En journalist ville göra en intervju med mig angående föräldraskapets frågor. Hon ringde idag och så småningom blir jag och dottern "tidningskändisar". Jag berättade det för henne och hon började genast göra poser för att öva sig inför bilden vi skulle ta och skicka ned.
- Blir det bra så här? frågade hon, lade huvudet på sned och vred axlarna samtidigt som hon brast ut i ett coolt smail.
- Det blir säkert jättebra, sade jag och skrattade
- Men vi tar bilden imorgon, jag har ingen bra hårdag, fortsatte jag
- Ingen bra vilken dag? frågade dottern skeptiskt
- Hårdag, jag ser för hemsk ut i håret.
- Men mamma, du är ALLTID fin!

Jag hoppas hennes blinda kärlek varar i många år till

Tänk vad lite man vet. Här går man omkring och tror sig leva som medelsvensson. Egentligen är sanningen en helt annan. Åtminstone om man går in och kollar här. Jag har scannat av min familj och innersta vänkrets och ser att jag är omgiven av vackra lookalike

Jag, Alizee är en jäkel på att sjunga sånger jag aldrig hört talas om

Min dotter Emma Watson är himla duktig på att trolla vilket kan förklara alla försvunna limpor och nycklar. Förutom det så talar hon flera språk flytande. Hon är begåvad, som sin mor

Min far, alias Tommy Lee Jones jagar bovar i många filmer och även i verkligheten. Trots sitt coola yttre är han en hejare på att laga småplättar till min dotter.

Tommy är gift sedan många år med  Christine Brinkley, det vill säga min vackra supermodell till mor

 Tommy och Christine har tre döttrar. Detta är min mellansyster Katie Leung. Hon är en ekonomisk skådespelare som tar hand om min dotter under Harry Potter filmerna, där de bägge medverkar. Vår mamma har aldrig velat berätta var det kinesiska utseende kommer ifrån.

Katie är sambo med John Travolta. Rykten säger att de dansar så att väggarna skallrar om nätterna.

 Katie och John har en son vid namn Paul Simon. Fråga mig inte hur, i kändisarnas värld är ingenting normalt. Trots sin ringa ålder har han redan lyckats skapa storverk inom musiken. Och mamma och pappa dansar med.

Min yngsta syster Naomi Watts är desto mer blond och blåögd och yrar fram mellan olika intressen och aktiviteter.

Naomi är tillsammans med Lauri. En kompositör från Finland som cyklar BMX eller kör Volvo mellan varven. När de inte är sönderkörda vill säga.

Detta är en av mina bästa vänner Karolina Kurkova. Vi har följts i vått och torrt under många års tid. När hon inte jobbar åt Prada så sköter hon om pensionärer.

Karolinas son är snyggingen Leonardo. Han har fullt sjå med filminspelningar och hinner inte riktigt med skolan. På helgerna går han simskola för att inte göra om misstaget i Titanic. Man går inte och drunknar med en sådan tjej vid sin sida.

 Min granne och goda vän Thandie Newton har också fullt sjå med filminspelningarna. Hon har dock svårt att fokusera på sin uppgift då hon ser sina medspelares skitiga loger. I hennes krypin skiner skiten med sin frånvaro

Thandines dotter Shirley är en flicka som vet vad hon vill. Hon har starka åsikter och har goda chanser att bli politiker

Hunken Ethan är också en av mina närmsta vänner och bor på samma gata som mig. När han inte spelar in filmer eller tar livet av sig på grund av AIK så skriver han.

Ethan bor tillsammans med Lee Young-ae. En bestämd tjej som spelar in skräckfilmer, när hon inte medverkar till skräckscener på gatan. Ethan och Lee tycker om att knacka på fönster. Kanske övar de sig inför nästa skräckfilm.

Ethans dotter Scarlett bor hos honom och Lee varannan vecka. Hon drygar ut veckopengen med filminspelningar samt reklam för Calvin Kleins parfym.

Min kollega Hayden är fantastik. Hon jobbar heltid på kommunen men klarar trots det av att spela in filmer och TV-serier. Nu har jag förstått varför, hon är en av karaktärerna i Heroes vilket betyder att hon måste ha övernaturliga krafter "på rikt"

 Jag tycker oerhört mycket om min vän Hayden, men EN sak kan jag inte riktigt förlåta henne för. Hon har nämligen stulit min gamla ungdomskärlek! Hayden lever ihop med Morten Harket. Det är orättvist för jag kunde alla hans låtar, hade alla hans skivor och hade bestämt mig för att gifta mig med honom. Redan när jag var 10 år! När han nu är upptagen får jag leva som singel livet ut.

Det är bara att inse, jäklar vad snygga vi är. Och framgångrika. Vill ni också bli snygga och framgångsrika, klicka här

Jag hittade den hos Virvla

Kvällen har snart nått sitt slut. Dottern ligger för länge sedan i sin säng och sover. Hon var trött efter första dagen på fritids. Så trött att livet var emot henne och ingenting gick hennes väg. Bästisen var fräck nog att hålla i sin egen fjärrkontroll, vilket fick min dotter att gå i taket. Skorna var blöta när vi skulle gå hem och jag fortsatte det orättvisa behandlandet av dottern genom att ställa fram middagen precis när det bästa barnprogrammet i världen började sändas. Till slut lugnade hon ned sig och somnade gott i sin säng strax innan hon lade huvudet på kudden.

Jag hade ungefär samma känsla under eftermiddagen. Efter en trevlig lunch med Maria och Håkan och en skön känsla av lättnad över att min kollegas snälla sambo återgått från monster till ängel, så gick jag på hälskostaffären och köpte knark. Jag har varit väldigt trött och har hört att Shi San med rosenrot ska vara bra. En flaska inköptes och jag smögsöp vid diskbänken på jobbet. "Effekt inom en timme" läste jag på förpackningen. Jippie, snart kommer jag att vara pigg och glad tänkte jag och började kånka ned alla skärmar och datorer till kundtjänsten.

Kundtjänsten är ett resultat av Skellefteå kommuns omorganisation. Tanken är att medborgarna ska slippa bli kopplad runt bland tjänstemän som ändå aldrig svarar. Istället ska en välutbildad kundtjänst svara på de flesta frågorna och i annat fall söka reda på någon som har svaren. Ett rum har ställts i ordning och min uppgift för dagen var att montera upp datorer och bildskärmar.

Skärmarna var inget problem. Värre var det med datorerna. Under alla år så har jag förbannat de vidriga upphängningsanordningar som håller fast kommunens datorer. Det finns massor av olika varianter och vi har den värsta. Anordningen består i en plåtbit som sitter fast i en skena. Från plåtbiten hänger två band som ska spännas runt datorn med hjälp av det värsta spänne som marknaden kan erbjuda. De är av nylon och glider hit och dit på såphala datorchassin. Jag hatar dem.

Jag började svära ungefär samtidigt som det första spännet klämde fast mitt finger. Sedan fortsatte jag när banden gled hit och dit och spännena åkte åt sidan. De går inte att spänna åt anrodningen om man inte håller i dator, spänne och nylonband och jag svor medan jag funderade över vem som är skapt att fixa sådant. En bläckfisk?

Rosenroten började verka. Jag kände effekten men glöm uttrycket "pigg och glad". Pigg och förbannad var en sanningsenligare beskrivning. I en våldsam energi sprättade jag upp lådor, tänkte alla fula ord jag kunde komma på och önskade död och lidande åt den som beställt dessa värdelösa PC-hållare. En av datorerna gled ur mitt grepp och jag passade även på att förbanna datortillverkaren som inte kan skapa chassin man kan greppa. Vad behandlar dem datorerna med? Tvål?

I min vildsinta arbetsorgie så haglade frigolit ur lådorna. Frigolit som fastnade på den mörkgrå heltäckningsmattan och jag svor en harang i mitt sinne åt den idiot som inte tänkt på att heltäckningsmattor suger åt sig frigolit. Plötsligt kretsade världen kring mig men ingen förstod det. Ingen hade intelligens nog att förstå nackdelen med heltäckningsmattor, såphala datorer och djävulska upphängninsanordningar. Jag stod där i hela mitt kaos och utbrast. Är det ingen som tänker på MIG?? Varför gör ni så här mot en stackars IT-tekniker?

Det var ingen som svarade trots att jag stod i centrum av universum. Jag fortsatte monterandet med ett morr. Nu sitter alla datorer uppe och jag funderar om jag ska dricka mer RosenRot. Det verkar farligt, men pigg, det blev jag.

Tänk vad bra det är med bloggar. Idag har jag lagat lax med lime och casewnötter, hämtad från "Äta bör man annars dör man" Gillar man sweet chili så är det här en höjdare. Jag gillar sweet chili. Jättemycket

Trots brist på dejtande så har jag faktiskt en MAN i min lägenhet just nu. En riktig hårig man med basröst.. och stora öron..

Eva är i Bureå och tog med sig sonen vilket gjorde att Heicko inte hade någon att vara med. Jag som egentligen är hundmänniska lämnade genast bort katten Smilla till hennes "bästis" Askot hos Anna-Maria. (bästisar är ett starkt ord, hon bara fräser så fort den lilla vita sudden kommer i närheten och han har den goda smaken att hålla sig på behörigt avstånd)

Detta betyder att jag är hundägare för en kväll. Dottern informerades om jag eventellt kunde vara borta ifall hon vaknade på kvällen. Att hon inte skulle bli orolig då jag var tvungen att rasta hunden och att hon kunde ringa till mig på mobilen. Jag och Heikko gick därför en kvällspromenad i ett kvällskyligt vinterlandskap. Han krafsade på snöklumpar så att snön yrde. Några fick han loss och lade dem uppfodrande framför mig så att jag skulle sparka iväg dem. Vi gick och kinderna blev kyliga och Heicko hade frost på nosen. Han viftade på svansen och var så där obekymrat glad och jag blev lika glad. Jag mindes med ens varför jag ägnade hela min uppväxt åt hundarna. Hundar gör människan glad. De bjuder upp till lek, de söker kontakt och de utstrålar glädje.

Jag hade Border collie som ung. En hund som var en stor personlighet och fodrar sitt eget inlägg, en annan kväll. Sedan hade jag Simba, och där, tillsammans med min pappas Schäfrar fann jag kärleken till rasen. Nu har åren gått och känslan har bleknat bort. Jag har lagt undan tanken på att någonsin köpa en schäfer. De kräver mycket och de är inga hundar som ett barn kan gå ut med.

Men när jag gick kvällspromenaden med Heicko ikväll så inser jag att inga hundar kan jämföras med denna ras. Det är den mest kompletta hunden, den har allt, glädje, kamplust, temprament och den där skärpan som jag uppskattar. Den är hundarnas hund, inte för att den är macho, utan på grund av att den har allt.

Men jag kan inte äga en Schäfer och jag blir förvånad över att jag sörjer detta faktum. Det var ju så länge sedan, i ett helt annat liv. Trots detta så blossar längtan upp ibland. Känslan av ett ordentligt träningspass i skogen. Glädjen när hunden hittar apporterna i spåret, kicken det innebär att höra skallet när hunden har hittat den gömda personen i sökskogen. Den fartfyllda inkallningen med blixtsnabba kommandon. Vrålen när man ska få hunden att återkomma till ens sida efter ett överfall av figuranten som spelar bov. Farten, fläkten, spänningen

Allt det där, det saknar jag ibland

Heicko

Efter en tids tankar och funderingar så har jag återigen tagit kontrollen över mitt liv. Åtminstone så mycket kontroll man kan ha över det liv jag måste leva just nu. I och med att dagen D närmar sig så lever jag under stark press just nu. Tillsammans med andra faktorer betyder det att jag måste fortsätta mitt singelliv ytterligare en tid. Inget mer dejtande på ett tag med andra ord, vilket känns både sorgligt och bra. Jag måste ha kontroll över mitt liv och mitt eget välbefinnande och just nu klarar jag det bäst på egen hand. Men det kommer andra tider, bättre tider. Då kanske. Så småningom.

Efter detta beslut hittade jag energi att ta tag i min lägenhet. Jag har städat och plockat. Sorterat kläder och tvättat. Nu kan jag leva här igen. Starta om på nytt och må så bra som det bara går att må just nu. Jag har bytt musik i mobilens mp3-spelare som jag alltid gör när jag går in i en ny era av mitt liv. Inte en endaste ballad finns med, bara starka snabba låtar som ger mig energi. Musik är en god drivkraft vad man än ska göra och i vilken sinnestämning man än är.

Just exakt nu är jag i en relativt god sinnestämning. Jag har jobbat några timmar hemifrån, jag har ägnat mig åt tryggheten i script och installationer åt kundtjänsten som ska startas upp i dagarna. Jag har växlat mellan datorer, installerat och bockat av i systembeskrivningen. Det är skönt att jobba, det är skönt att knappa på tangenterna och göra sådant man behärskar.