Anna & livet

Dagen kunde ha varit bättre. Ett par besked har lämnats om sådant jag önskar vore annorlunda. Livet kan svänga när som helst, därför gäller det att ta tillvara på de bra stunderna, men även förstå att de återkommer bakom molnen under mulna dagar.

Dottern frågade mig om en sak idag och jag googlade för att hitta en bild att visa henne. Jag hittade något helt annat. Något som inte alls hade med frågeställningen att göra och jag hoppade till när jag insåg vad de vita sidorna med svart text innehöll. En instruktion i att begå självmord.

Sidan var ambitiöst skriven. Den innehöll tips om hur man skulle gå tillväga, olika tekniker som var bra och andra som var mindre bra. Den beskrev hur man skulle författa avskedsbrevet och poängterade att man skulle klä sig på det sätt som man ville bli funnen. Jag läste texten med kalla kårar som ilade i min kropp. Sidan var så slutgiltig, så hopplös i sin vetenskapliga framställning om den sista flykten.

Nu sitter jag här och funderar över vilka människor som söker sig till den sidan. Hur många har den dödat? Hur många anhörigas liv har förstörts på grund av en sjuk sajt på Internet? Just ikväll hatar jag Internet där ordet är så fritt att det dödar oskyldiga och gör barn föräldralösa. Jag önskar att jag vore hacker istället för IT-tekniker för OJ vad jag skulle ta mig in och stänga ned domäner. Men jag kan inte sådant, jag kan bara sitta här helt hjälplöst och vädja till alla att aldrig söka upp en sådan sida.

Ibland är livet skit, för vissa är livet så smärtsamt att varje andetag är en plåga. Vissa människor mår så dåligt så länge att de förlorar sitt egenvärde. De känner sig som en belastning för sin omgivning i och med sitt ständigt olyckliga tillstånd. De ser människor de älskar fara illa av deras olycka, de ser smärtan i deras ögon och blandad med sin egen smärta så blir livet outhärdligt. Någonstans där föds en tanke på att göra slut på hela det existensiella helvetet. Att rädda sig själv från smärtan och förkorta sina anhörigas lidande. De tror att sorgen är lättare att hantera efter en död, än den smärta det innebär att gång på gång möta en levande död i ständig olycka.

Tanken kunde inte vara mer fel. De man älskar vill man ha kvar, oavsett hur olyckliga de är. Varje dag med dem är en lycka även om de gråter. De man älskar är aldrig till belastning, även om de suckar och aldrig ha någonting positivt att säga, även om de skriker och är arga. Kärleken är lika egoistisk som osjälvisk. Man behöver de man älskar och man vill ge kärlek, till varje pris.

Men de som befinner sig i botten av sin olycka förstår inte det och behöver hjälp i form av vänner och/eller familj som stöttar och professionell hjälp. De behöver hjälp med att hitta en väg ut ur lidandet och tillbaka till livet. Det finns en väg, för alla. En väg som inte innebär död och skuld för dem de lämnar kvar i livet. Det är svårt men det går. Alla kan, även om vägen är olika lång beroende på vad man går igenom. Det gäller bara att fortsätta kämpa, att orka en dag till och sedan ytterligare en dag. Att söka den hjälp som finns att få, att ta ett steg i taget och inte se för långt fram. För varje steg närmar sig målet.

När man hittat ut på andra sidan, när målet passeras efter ett maratonlopp i livskrisens eller depressionens terräng så har någonting stort vunnits. I jämförelse med dem som alltid levt i mellanmjölkens land så har man sett helvetet. Den som upplevt helvetet ser himlen avspegla sig i vardagen, en förmån som inte alla har. Den som genomgått denna resa kan stiga upp en helt vardaglig morgon och fyllas av en lycka över en alldeles vanlig dag.

Jag är glad över att aldrig behöva söka upp det där dokumentet. Den här dagen har till stora delar varit skit men inom frodas fortfarande den brinnande låga av lycka som aldrig slocknar. Jag vill leva, jag vill älska och jag vill njuta av det liv som är mitt.  Min lycka är min och ingen kan ta den ifrån mig. Jag äger den själv och den gör att jag inte knäcks trots att vindarna ibland blåser starka. Under orkanbyarna blir den brinnande lågan liten och blå men så fort vindarna lättar så växer den sig stor, gul och varm. Den släcks aldrig, den brinner och brinner med bränsle från familj, vänner och min egen självrespekt.

Jag önskar att jag kunde tända de lågor i människor vars ljus har slocknat, men det går inte. Varje människa har till uppgift att hitta sin egen lycka. Alla människor kan, det tar bara lite olika lång tid och behövs lite olika medel. Men ge inte upp, leta inte efter självmordssidor på Internet. Ni har fått det här livet, gör någonting gott av det. Lämna inte de som älskar er. De behöver er. 

Vi har varit hemma idag. Jag vaknade med en huvudvärk som hotade spränga hjärnbalken i molekyler. Dottern vaknade med feber och hosta vilket gjorde att vi stannade i sängen. Jag ringde helpdesk och lade över ett jobb på dem och ringde sedan upp min chef.
- Men? Sjuk? Du måste uppgradera dottern igen!
- Jag vet, jag uppgraderade henne förra hösten (halsmandels och polypoeration) men det verkar vara dags igen
- Hon kanske behöver patchas? förslog min tekniske chef hjälpsamt
- Det kanske finns några kritiska patchar som jag missat, svarade jag och lovade undersöka saken.

Frågan är var man letar. Finns Windows uppdate för barn? Tänk vad bra det vore. Att kunna koppla upp dottern och köra igenom systemet efter kritiska luckor i immunförsvaret och installera en säkerhetspatch som åtgärdar problemet. Jag vore ännu gladare om man kunde köra igenom sig själv och täppa igen kritiska luckor i det mentala systemet. Jäklar vad jag skulle patcha då.

Trött, tröttare, Anna. Jag fryser och har ont i halsen och har sovit mig igenom kvällen i soffan. Dottern hostar ännu värre. Nu ska jag fortsätta min färd genom sömnens rike

Man kan säga att det gick åt helvete.

Så här kan man också uttrycka det. Det här är en annan konsekvens av slakten.

Föresten. Min pappa undrar om någon har ett rep att låna ut?

Jävla skit

Jag är Skelleftebo = jag bryr mig om hockeyn. Det går inte att förbli oberörd i en stad som kokar av hockeyintresse. Det diskuteras och analyseras. Föraktet efter dåliga matcher är lika stort som avgudadyrkan efter vinsterna, det finns inget mellanläge hos Skellefteborna när det gäller Skellefteå AIK. Himmel eller helvete, död eller nirvana.

Ikväll gäller det, alla Skelleftebor vet det. Även de som inte är intresserade. Ikväll spelas ödesmatchen och trots att jag aldrig går på hockey så känns det nervöst även för mig. Förlorar dem så blir det tungt på gatan. Kompisen Mikke kommer att ta livet av sig för tusende gången i ordningen. Även de andra hockeyintresserade vännerna kommer att vandra runt som levande lik och med tomt stirrande blick brista ut i suckarna från helvetet.

Jag hoppas att de vinner. För Skellefteås fortlevnad

Bild tagen från aftonbladet

Var tog den här helgen vägen? Jag var totalt slut i Fredags men är lika trött ikväll. Ögonen blöder och magen gör ont. Jag skulle kunna sova i sjuhundra år om jag fick och kunde.

Jag vet inte vad det är, varför jag är så trött. Antingen håller jag på att bli sjuk eller så är det livet som gör mig snurrig. Vissa saker i livet är bra, andra är mindre bra. Dagen D till exempel som återigen närmar sig, eventuellt.

Nu stundar arbetsveckan, jag är inte riktigt redo men det brukar lösa sig ändå. Vardagen har starka klor, det går inte att hålla sig undan

Borde väl skriva nåt klokt men jag lägger mig i soffan istället och hoppas på att jag hunnit vila upp mig under natten.

Jag har ny datormöbel! Min gamla var egentligen ingen möbel utan en mörkbrun kvarleva från tidigt 80-tal. Mitt datorhörn är inte det största i världen och jag har haft problem att hitta en möbel som ryms. För någon vecka sedan kom min kompis Mikke på att han hade fotat ett bord på ÖB men sedan glömt att han glömt att skicka kortet vidare till min mobil. Bordet såg fint ut och idag åkte vi dit för att titta på det.

Jag hade tur och det fanns kvar. Vi trängde in det stora paketet i bilen tillsammans med mina vänners hundar som såg lätt förskräckta ut. Den senare delen av dagen har jag ägnat åt att montera ihop bordet och dricka kaffe vid 3 olika tillfällen.

Min datorplats före

Och efter, vilken skillnad, eller hur?

Jag och dottern har hunnit haft vårt obligatoriska mys. Vi har ätit godis och tittat på melodfestivalen. Dottern röstade på Sanna Nielsen men jag tyckte i tysthet att After Dark var ganska roliga med sin refräng. Det förklarade jag dock inte för dottern och jag hoppas att deras låt inte blir en dagisplåga som deras förra bidrag. Det vore lite väl magstarkt.

Nu är det kväll och natt,

Den är över. Kaffeveckan! Det har legat på min uppgift att sköta om kaffeautomaten. Det ska fyllas på kaffe och choklad och mjölkpulver. Sump ska rensas och kaffe torkas bort från kopphållaren. Helst av allt ska man torka undan i köket och tömma diskstället men det hör inte till kaffeuppgifterna. Officiellt.

Själva uppgifterna är inga problem. Jag klarar av att hantera en kaffeautomat. Problemet är att göra det i tid. Om kaffet tar slut innan man hinner fylla på så sprider sig skräcken i den kaffeansvarigas blodådror. Vi delar nämligen automat med en annan avdelning som är befolkad av massor med massor av ordningssamma tanter.

Tanter är ett speciellt släkte. Oftast är de vänligt glada, men när de inte får kaffe eller ser en stökig diskbänk så förvandlas till rytande monster. De swishar genom korridorerna på jakt efter den skyldige. De hytter med fingret när de hittar sitt offer och spänner ögonen i en så där som mamma gjorde när man hade gjort någonting som absolut inte var bra. Tanter är ruskiga när de är arga.

Jag är en glömsk person och dessutom har jag ofta arbetsuppgifter bortanför korridorerna. Lägg till det faktum att jag är jätterädd för arga tanter. Jag vill att de ska vara så där glada och vänliga som de är när man har skött sig och torkat bort och varit duktig. Därför har jag varit väldigt nogrann med att fylla på kaffe och torka undan och fixa och greja.

Alla har varit vänliga och glada förutom igår när jag fyllde på vid fel tidpunkt. En av kvinnorna fick vänta på sitt kaffe och hon var kaffesugen och rynkande på ögonbrynen åt mig. Jag kände hur pulsen ökade och förväntade mig en avhyvling, men den kom aldrig och jag skyndade mig snabbt att stänga igen dörren till automaten och pipa "nu är jag klar!". 

Idag kunde jag slutföra kaffeveckan med den obligatoriska sköljningen av automaten. Det gick bra, förutom att jag glömde sätta kannan under automaten trots att displayen gjorde ett försök till att påminna mig.

Under 4 hektiska sekunder sprutade skållhet vatten över golvet medan jag med panik i blicken letade efter kannan. Jag hittade den och torkade upp och nu är automaten redo för nästa vecka. Utan mig som ansvarig.

Dotterns saxofonskola gick bra. De blåser som bara den och börjar få fram riktigt fina toner och melodier. Då och då blåser någon för hårt och instrumentet ger ifrån sig ett BRÖÖÖÖL som får alla mammor och pappor att studsa upp från sina stolar.

Det är ett intressant projekt att titta på. I vanliga fall börjar barn i musikskolan när de är 9-10 år. Här har 5 stycken 7-åringar fått chansen att lära sig spela och läsa noter. I och med deras unga ålder så leks kunskaperna fram. De får dansa i takt och agera mänskliga noter på upptejpade golv. Idag skulle de lära sig att skilja på låga och höga noter. Lärarinnan tog fram ett blått och ett rosa papper. Hon spelade en ljus ton och frågade barnen om de tyckte att de lät som en blå eller rosa ton. ALLA barnen pekade direkt på den rosa. Den mörka tonen lät blå tyckte barnen och jag funderade över hur detta kan komma sig. Har de redan lärt sig? Ljust=tjejigt=rosa? Ett intressant expriment var det men barnen brydde sig inte om sådant utan hoppade obekymrade fram och tillbaka mellan blå och rosa papper beroende på vad lärarinnan spelade.

Nu ska jag gå och sova. Den senare delen av kvällen har jag ägnat åt att testa Pervasiveuppdateringen som Maria har lagt in på vårt ordinarie driftstopp. Den fungerade bra, så bra att jag beslöt mig för att fixa en användare som blivit låst i AutoKA. Jag kan med gott samvete gå och lägga mig.
- 25 grader ute och kylan tränger sig in i märg och ben, jag längtar efter mitt duntäcke

Igår var en sådan där hektisk dag som slutade bättre än den började. Mina kollegor i rummet brevid har fått vattenskada och jag loggade in till ljudet av borrmaskiner och diverse andra störande verktyg. Jag vet inte vad de gjorde i rummet brevid men pärmarna på mitt rum skakade och de få vakna celler i mitt huvud skrek förtvivlat åt oljudet en alldeles för tidig morgon.

Eftermiddagen blev hektisk. Många jobb på kort tid utfördes innan jag cyklade hem för att möta upp Anna-Marias dotter. Min egen dotter befann sig hos sin pappa under eftermiddagen men då Anna-Maria hade kundmiddag så agerade jag ställföreträdande moder och fixade middag åt oss två. Strax över fem kom Eva och agerade vice ställföreträdande moder i och med att jag var bjuden på bio på kvällen. Hon tog över ansvaret och hämtade även upp min dotter hos pappan med Mikkes bil i och med att Anna-Maria hade vår bil. Krångligt? Nejdå, bara ännu en dag på gatan.

Bion var bra och sällskapet ännu bättre. Vi såg "Se upp för dårarna", en helskön film om olika människoöden och relationer. Min dejtingvana är dock i det närmaste obefintlig och jag känner mig väldigt handfallen i den angenäma situationen. De få erfarenheter jag tidigare haft har slutat i "för knäpp, för dum, för pratsam, för lång, för kort, för tråkig, fel namn, blundar när han pratar" och dejterna har reducerats till dejt i singular, dvs en gång och aldrig mer. Nu är jag för första gången uppe i plural och inte i närheten av "aldrig-mer-känslan".

Nu är det snart dags för saxofonskola. Imorgon kommer efterlängtade pengar lagomt till helgen. Hemmahelg med dottern. Popcorn och mys i soffan, melodifestival och sköna slappardagar. Förhoppningsvis lägger sig kylan så att vi kan vara ute.

Anna & livet har det bra just nu

Inatt har jag sovit och denna dagen har varit mycket bättre än gårdagen. Hade jag dessutom sett detta igår så hade jag sluppit bekymra mig. Stämmer påståendet så är jag en av de smartaste människorna i universum. Choklad är gott och nyttigt

Min dag blev väldigt bekväm då jag fick uppdraget "torka upp en isig bil i kommunens varma garage" av Mikke och Ange. Av den anledningen hade jag förmånen att köra bil till jobbet, när jag väckt upp Mikke som glömt att lägga ut nycklarna förstås. Ingen var förvånad, allra minst jag. Nycklar och komma ihåg är som sagt ett känsligt kapitel.

Ni har säkert märkt att det är fettisdag idag. På fettisdag brukar man äta bruna bönor och fläsk vilket skapade stor entusiasm bland de manliga kollegorna. Tjejerna var inte lika glada och vi funderade varför denna maträtt nästan bara går hem hos killar. Säga vad man vill om bruna bönor men det ser allt annat än aptitiligt ut och jag tittade skeptiskt på min kollega som med ett nästan saligt leende kom med en fullastad tallrik av den vidriga maten.

Det finns bara en förklaring. Det måste bero på den felaktiga kromosomen som killar har. Den där lilla felkonstrureringen som gör dem så... annorlunda. Som gör att de ropar förtjust över en maträtt som egentligen ser ut som det anala resultatet av vinterkräksjukan, än som något ätbart. Det är inte sunt att häva i sig sådant, det är ett brott mot den instinkten för överlevnad. Fear factor släng dig i väggen.

Nåja, andra halvan av fettisdagen anammade jag fullt ut. Kaffe och semlor hemma hos mig tillsammans med Anna-Maria, Ange och Mikke. De sista två hade redan ätit en semla under dagen och nu kan jag bara meddela att:
Ni har hävt i er 1000 kalorier semlor idag, jag bara 500 I och med att jag ätit under snittet så betyder det att jag kommer att gå ned i vikt. Det finns en semla kvar, kan ni komma och äta upp den också så jag blir ännu smalare?

Idag är en sådan där dag. Ni vet, en dag när man är sin egens största fiende och där jävulen på min axel borde spärras in och torteras långsamt och plågsamt. Det är väldigt sällan hon släpps lös men ikväll har hon suttit på min axel och tittat på mig med nedvärderande blick. Hon har berättat för mig att jag är den sämsta, dåligaste och tråkigaste människan i hela universum. Hon har betraktat mina vänner och slängt i från sig en sarkastisk kommentar i mitt huvud. En kommentar om att de antingen är lika tråkiga som mig, eller känner ett sådant medlidande med världens tråkigaste person, så att de offrar sig och kommer hit över en kopp kaffe. Jag vet, helt sjuka tankar men ni trodde väl inte att jävulen är sund?

Jag fräser åt henne att fara åt helvete men hon bara flinar och fortsätter med sina hånfulla kommentarer.
- Ha! 39 besökare på bloggen, har de inget bättre för sig? Typ att se tånaglarna växa? Med en jävul på sin axel är det svårt att inse sitt eget värde och hon skriker och bråkar i mitt öra så att jag har svårt att höra något annat än klagomål. Jag kommer att få tinnitus om jag inte lägger mig snart. 

Hur kan man bli så hård mot sig själv? Så elak? Finns det något annat djur på vår jord som kan trycka ned sig själv såsom människan kan? Jag tvivlar och bara den egenskapen är så korkad att jag önskar jag vore en ren. Till och med en ren är smartare än jag ikväll. Typ. Tänk att få ströva omkring i sin smarta dumhet utan att tänka på sina egna brister.

Men jag är ingen ren men jag granskar mig själv och tycker mig se renlav växa på mitt huvud och vem fan kan tycka om en sten?

Nåja, läs detta inlägg med en stor skopa ironi. Anna har drabbats av ett något försenad "dagen efter humör". Nu ska tvätten hängas och sedan ska jag gå och lägga mig. Imorgon är dagen ny. Då är jag tillbaka i gammal god form, för innerst inne vet jag att djävulen på min axel pratar goja. Jag vet att jag är bra, jag tycker om mig själv och vet att andra uppskattar mig. Om jag hade trott på jävulens ord så skulle jag aldrig skriva detta inlägg. Det man skäms över skyltar man inte med. Jag ska kasta henne till månen när jag vaknar. Där kan hon sitta och bjäbba bäst hon vill.

Imorgon – det blir en bra dag för en bra Anna

Jag antar att jag borde rapportera hur festen var…

Jodå, den var bra.. vi blandade pip och dansade och sedan så pip och jag pip. Sedan for vi ut och pip och sedan så pip vi.. Typ. Utförligt, eller hur?

Jag har inte tänkt berätta så mycket mer än att festen var jätterolig, att drinkar blandades, människor skrattade och mitt parkettgolv sviktade under dansande människor. Min fikadejt J var också här och funderade nog var han hade hamnat. Mina vänner är trevliga – men frispråkiga  Han fann sig dock snabbt och verkar inte vara speciellt lättskrämd.

Vi gick ut alldeles för sent – eller för tidigt beroende på hur man väljer att se på saken. Vi skulle aldrig ha gått ut, vi hade kunnat vara kvar här.

Nu – sova

Vilka omtänksamma vänner man har.. Detta sitter nu på min ytterdörr, tänk om det lyckas. Limpan var är du??

(Klicka på bilden för att läsa texten)

En sak är säker. Dessa två är starkt misstänkta..

P.S Medan jag skriver lyssnar jag på de övrigas konversation. Nu pratas det om piercing i naveln och en av gästerna är skeptisk.. "Man får ju blädder mellan valka om man ska hitt´åt den"

Nu – nästa drink

Så var det dags för fest igen. Lägenheten är städad och jag ska på Coop och handla det sista jag behöver. Barskåpet är välfyllt och Ange har varit hit med fruktsoda, grädde, mjölk, hallon, citron och en hel påse lime. Vi kommer att klara oss bra, det kommer att bli skojigt.

Ha en bra kväll allihopa

Operation omsättning av blommor pågår för fullt på jobbet. Under mina fyra år har jag aldrig lyckats hålla liv i alla mina blommor. Varenda år har jag stått med skammens rodnad på mina kinder och försöka ge något giltigt skäl till varför jag misshandlar mina blommor. Jag har försökt motivera med stadshusets brinkens torra luft som ger oss anställda näsblod och svidande ögon.

Det är en förklaring så god som någon – om alla andra blommor på brinken såg likadan ut som mina. Så är inte fallet. Mina kollegors blommor lever ett drägligt liv vilket man inte kan säga om mina. Eller min, jag har bara en blomma kvar och har försökt att hålla mig så långt borta från mitt rum som möjligt för att slippa ännu en förklaring inför en misstänksam blomsteromsättare.

Idag har jag inte hunnit med att hålla mig borta. Det är svårt att jobba in en veckas arbete på två dagar. Klockan 13.15 hade jag fortfarande inte hunnit ta lunch. Telefonen ringde och människor ropade efter mig i korridoren. Mailen hade ökat varje gång jag klickade upp Outlook och när MapInfo-installationen strulade för femte gången och jag visste att ägaren till datorn var på väg så drabbades jag av en stark önskan att bara sätta mig ned och gråta.

Att jobba med 3 saker samtidigt under tidspress är hopplöst. Men alla behöver hjälp och har väntat på mig i flera dagar medan jag c(l)addat i Härnösand. Att sätta hårt mot hårt och kräva arbetsro är en utopi som fungerar i teorin men inte i praktiken. Det är charmen med jobbet, men även förbannelsen.

Nåja, jag fick mig min lunch och fortsatte ila mot helgen. Snälla Maria hjälpte mig med MapInfon på eftermiddagen. Båda två var så trötta att vi hade glömt de kommandon vi använder ca 1000 gånger per dag. Trots detta så rullade MapInfo igång och den sista akuta uppgiften var därmed avklarad.

När jag stängde dörren till mitt kontor så såg jag blomsterflickan packa ihop sina saker för dagen. Helt plötsligt blev jag avundsjuk. Tänk att få sätta om blommor. Gå från rum till rum och dra upp blommor ur sina krukor. Tänk att få ta bort den gamla näringsfattiga jorden och fylla krukan med ny. Tänk att få gå vidare till nästa rum och plocka upp nästa blomma. Göra gammalt till nytt, ge näring och slippa allt vad problemlösning heter. Just idag kändes det som en lockande tanke. Det finns dock tre anledningar till att jag inte byter jobb

• Jag får rysningar av jord på händerna
• Jag tycker om mitt jobb och jag trivs med det jag gör
• Sist men inte minst – alla blommor på brinken skulle dö om de låg på mitt ansvar

Så jag stannar nog där jag är. 59 olästa mail förvandlades till 15 lästa men inte lösta meddelanden. Resten har jag delegerat bort eller fixat själv.

Nu är det helg. Finally..

Dagen är slut och jag har brutalt blivit tillbakakastad i jobbvardagen. 54 olästa mail väntade på mig i morse och fick vänta ännu längre i och med det ordinare Torsdagsmötet med driftgruppen. Jag har sagt det förr och säger det igen, möten är bra, när man inte har massor av ärenden som väntar utanför sammanträdesrummet. Resten av dagen har mest liknat en språngmach på ett löpband som går för fort och när jag loggade ut för dagen hade jag 59 olästa mail. Jäklar vad jag ska springa imorgon.

Ikväll har vi varit förbi mamma och pappa som brundbrända och trötta har återvänt från Thailands soliga stränder. De visade kort och gav presenter som de hade köpt. Bland annat parfymen Flower by Kenzo, så nu kan jag lukta gott igen

Dottern har varit på saxofonskola och somnade ikväll efter många försök till att få kvällen att räcka längre. Hon var helt slut efter veckan, så trött att hon fnittrade hysteriskt vid matbordet när hon skulle försöka få i sig kvällsfikat. Till slut tog hon sig i säng och somnade på ca 5 minuter. Imorgon är det dags för pappahelg så vår vecka tillsammans blev kort.

Mina vänner har varit förbi för att planera Lördagens drinkprovning. Alla tog med sig sina flaskor och när jag ställde in alla sorter i skåpet så funderade jag med viss skam i kroppen om min farfar verkligen byggt hyllorna för att klara av tyngden från en hel gatas spritförråd. – Förlåt farmor! sade jag men tror att hon hade haft ett och annat att säga om hon befunnit sig på jorden.

Nu är det kväll, väskorna står packade och sista morgonen före helg väntar.

Jag är hemma. Äntligen. Fem timmars svinkall bussresa är slut och jag är hemma i värmen. Nu kollar jag mail och svarar på kommentarer i bloggen. Jag brukar svara för jag gillar att få kommentarer, men på senaste tiden har jag varit dåligt på detta.

Nu ska jag lägga mig i min egen säng. Sköööönt.

Jag hade gått och lagt mig men var tvungen att stiga upp för att dubbelkolla avresetiden för morgondagens bussresa hem.

När jag googlar på busstidtabell mellan de två städerna så hittar jag det här

Jag känner till den ständiga diskussionen som förs i Skellefteå. Den om man ska sälja ut de kommunala bolagen eller om de ska vara kvar. Men Tradera?? Vem är det som kommit på den galanta idén?Skärp er kommunledningen, så här kan vi inte ha det. Eller har folkpartiet begått stadskupp medan jag varit borta?

Kanske är jag själv i riskzoonen. Måste kolla blocket och kontrollera att det inte finns någon annons med. "IT-avdelning" till salu. Jag kanske inte har något rum kvar när jag återvänder till jobbet. Tänk om jag är såld till någon IT-bordellmamma?  

P.S Jag hade rätt, bussen går 17.00 från busstationen och anländer till "my hometown" 22.05, såvida inte auktionen är slut och bussarna sålda..

Jag vill HEEEEM!! Jag vill till stadshuset korridorer och de människor jag känner. Jag vill till mitt röriga arbetsrum och logga in på datorn i min riktiga värld. Jag vill vandra genom Skellefteå på väg hem efter en arbetsdag och prata med dottern som ringer och frågar om det är "kompisdag eller hemmadag"

Jag vill laga middag, vanliga köttbullar eller köttfärssås och jag vill stöka undan och fundera över vilka saker som ska fixas inför morgondagen. Jag vill att det blippar på MSN med order om att sätta på kaffe. HALLÅ verkligheten? Någon som vill ha kaffe? Jag har nes-kaffe i korridoren utanför, kan det vara något? Vattenkokaren är svart och läcker förmodligen inte som min gör, men jag vill hem till min läckande kokare, kaffebryggaren som ser ut som en vinbutelj, de vänner som är mina och det liv som jag trivs i.

Istället sitter jag här och ögonen blöder efter ytterligare en dag i CAD-världen. En värld som är så olik min microsoftuppfostran, men som jag börjar få grepp på. Jag äter hotellfrukost och restaurangmat till lunch och jag börjar känna mig lika uppsvälld som ett ko-kadaver. Mitt "hem" består av ett hotellrum och nu har jag 6 timmar kvar av ingenting innan jag kan gå och lägga mig.

Hemma fortsätter mina nära och kära att fixa de uppgifter som är mina och jag får dåligt samvete fastän jag inte borde. Gympakläder och nageltrångsbestyr, ridlektioner och allt annat som hör en förälder till. Allt är utsourcat till omgivningen och här sitter jag i ett vacum. Jag är inte van att göra ingenting. Inte heller att vara ensam och jag börjar vara dödligt leds på mitt eget sällskap.

Nåja, imorgon får jag åka hem och jag vet att jag gnäller fastän jag inte borde. Men det skiter jag i, jag vill HEM.

Nu ska jag lägga mig och läsa och sedan ge mig ut på en frisk promenad i ett snöigt Härnösand.

Jag har märkt en sak. Jag är Internetberoende. Jag var oberörd inför Anna-Marias stressade ansiktsuttryck igår, men när jag kom fram till hotellet och startade laptopen så drabbades jag av panik. Inga trådlösa nätverk hittades av det trådlösa nätverkskortet och pulsen gick upp till 270. Jag – Anna, isolerad från omvärlden på ett hotellrum ute i ingenstans.

Det hela blev inte bättre när jag kom ihåg vad jag hade glömt. Vägbeskrivningen till kurslokalen. Lyckligtvis är Härnösand en enkel plats att hitta i. Jag kom ihåg att kursen skulle hållas i "spiran" och tittade upp mot skyn och såg en upplyst spira lysa upp himmlen. Jag gick dit och tittade på namnet till det stora huset. Jajemän, Spiran hette stället och jag kunde andas ut.

Nu är jag dock uppkopplad och allt är i sin ordning igen. Jag kan kolla vad som hänt i Skellefteå och jag kan göra bokslut på dagen via bloggen. En dag som varit full av vinklar och CAD-menyer. Av inställningar och kommandon som inte har någon likhet med Microsofts programvaror.

Jag kommer att somna gott inatt. Sängen är skön och jag har helt enkelt ingenting annat att göra.

Förstår ni vilken glamour det hade varit i den överskriften om man bytt ut det sista ordet mot Paris.. Men det här är inte Paris. Det är en litet hotellrum i Härnösand, utan tavlor på väggarna men rent och frächt och klosterlikt

Jag tog mig iväg och jag hann med bussen. Anna-Maria var lätt stressad när vi svängde ut från gatan 25 minuter innan bussen gick och jag hade ovarit* in på Coop för att handla en sallad till middag. Men vi hann gott och väl, jag fick till och med stå och vänta i 180 sekunder innan rätt buss körde in på busshållsplatsen och jag kunde kliva på. Platsen längst fram på dubbeldäckaren var ledig och jag slog mig ned framför det stora fönstret och pluggade in hörsnäckorna i örona.

Det är långt till Härnösand och medan dagen skymde och kvällen tog över så åkte jag genom skogar och förbi små byar och städer. I Bureå skickade jag ett SMS och i Lövånger tog jag upp min sallad. I Umeå insåg jag att det var länge sedan jag besökte staden som en kort tid var mitt hem. Jag åkte förbi den lilla matvaruaffären på  Mariehem där jag hyrde ett rum. Vi stannade vi Universitetssjukhuset där jag i min ungdom väntade på bussen på väg hem till Skellefteå. Vi körde förbi skolan, busstationen och VVS-firman. Alla med sina egna unika minnen. Minnen från ett annat liv, ett liv för längesedan.

Vi lämnade Umeå och passerade Nordmaling där jag aldrig lyckades vinna med mina hundar. Det går troll i Nordmalings spårmarker. I Övik stannade vi återigen på busshållsplatsen som ligger precis i kanten av backhoppsbacken. Jag såg macken där jag i ytterligare ett annat liv tankade en gammal volvo på en resa som jag aldrig kommer att göra om igen. Jag är glad över att det livet är över.

När höga kusten närmade sig hade omvärlden svartnat utanför bussens fönster och jag ägnade resten av färden åt att fundera över de små och stora sakerna i livet. Man får insikt i en buss, tankarna strömmade fram och tillbaka genom huvudet och när jag steg av på Härnösands busshållsplats så hade jag redit ut en hel del av den förvirring som rått i mitt huvud den senaste tiden. Man borde åka buss oftare.

————————————-
* ovarit =ett norrländskt uttryck som man inte kan vara utan.

Laddar ned låtar till mobilen i sista stund. Bråttom nu, men vem är förvånad? Undrar vad jag har glömt..

Nåja, nu väntar fem timmars bussresa. Ha en trevligare eftermiddag än mig

Jag sover inte ännu. Jag går runt i natten och packar inför morgondagen. 3 dagars skol och fritidsaktiviteter ska packas till dottern. Hon har fått alternativ på var hon vill vistas under mina kursdagar och har valt bästisen imorgon och sedan mormor och morfar. De är efterlängtade av sitt barnbarn och hon ser fram emot att träffa dem.
- De kommer att vara bruna. Det är soligt i Thailand, reflekterade hon idag. Maria fixar ridningen på Onsdag och katten är bortlämnad till Anna-Maria. Om det blir bekymmer så tar Mikke över. Posten.. ja, det vet ni redan.

Jag inser ännu en gång hur lyckligt lottad vi är. Så många som finns, så många som kan hjälpas åt. Vad skulle jag göra utan alla i min närhet? Jag skulle falla som fura i storm. Jag skulle inte må så bra som jag gör.

Ikväll packar jag. Dotterns väskor står redo och mina är på väg att fyllas. Telefoner och laptopen ligger på laddning. Jeansen hänger på tork, annars är nästan allt färdigt. Nu ska jag stöka undan i lägenheten så att den är redo att lämnas några dagar. Jag skulle kunna ordna det imorgon men jag vill vandra omkring i min lägenhet i natten. Jag vill lyssna på musiken som fyller tystnaden. Jag vill titta in till dottern som ligger i sin säng och sover, jag vill bo i den tysta harmonin som natten innebär.

Dessutom vet jag av erfarenhet att det inte är bra att vänta till sista sekunden. Jag vet att jag vill göra annat imorgon. Jag vill dricka kaffe och prata med mina vänner. Jag vill umgås med dottern som jag inte träffar på några dagar. Och så måste jag fixa det jag glömt bort idag. Jag vet att jag glömt, jag vet att det blir stressat och förvirrat innan jag har tagit mig på bussen. Jag känner mig själv, men jag vet också att jag på något underligt sätt lyckats knyta ihop säcken och ordna upp allt i sista sekunden.

Melodifestivalkvällen började tveksamt. Christian Luuk snackade kondomer och dottern frågade
- Mamma vad pratar han om?
- Hm.. jag vet inte
- Vad är kondomer?
Vad skulle jag svara? Kondomer? Ja det är små ballonger som man sätter på snoppen så att det inte ska bli barn?
Nej, jag gjorde inte det, jag erkänner, jag fegade ur och svarade:
- Äh.. jag vet inte..

Sedan började artisterna sjunga – tack och lov för det. Eller kanske inte
För vad gjorde Svante där? Och AnneLi Ryde med samma pipiga röst som alltid. Och Regina Lund i rymddräkt. My gaad. Jimmy Jansson lät som  han alltid gjorde till dotterns stora glädje. Jag funderade mest över hur en sådan lite pojke som han kan bli pappa. Han ser ut som 14. Högst.  Lustans lakejer har varit bra men inte nu, vilken skitlåt. The Ark räddade föreställningen men den som glänste var lärarinnan från Munkerdal.

Det som fachinerar mig med melodifestivalen är det faktum att man ser stjärnor och hits födas. Många av låtarna kommer att spelas om och om igen under det närmaste året. En del kommer att bli odödliga i schlagersammangang, andra lyser upp en kort stund för att sedan slockna. Nu för tiden är det sällan en stjärna föds. Den delen har tävlingsprogrammen Idol och Fame factory tagit över och 99 procent av bidragen framförs av etablerade artister.

Ikväll satte sig Marie Lindberg, en lärarinna från Munkerdal, på en stol i Scandinavium. Hon greppade sin gitarr och sjöng sin sång som hon skrivit i ett studentrum för flera år sedan. Hon sjöng och publiken klappade i takt trots att låten inte var en handklapparlåt. De jublade när hon slutade och hon tyckte framträdandet var fantastiskt att utföra. Det var hennes första framträdande någonsin och vad kan man mer begära?

Sedan kom hon vidare till andra omgången och då var hon säkert nöjd. Men lyssnarna ville mer och hon gick direkt till final och vem vet vad som rörde sig i lärarinnans huvud när hon återigen greppade gitarren.
- Mina händer skakar, sade hon mitt i låten för hon behövde inte vara proffessionell, hon var lika bra ändå. Till och med bättre.

Och det var DÅ. När tidningarnas fotografer började flockas nedanför henne. När blixtarna blixtrade och publiken ljublade. När musiken tystnade och The Ark lyfte upp henne i sina famnar medan fotograferna fortsatte fota. Det var DÅ en stjärna föddes och jag kan bara tänka mig vilken chock det måste ha varit för henne. Vilken mental uppskjutning på stjärnhimlen för en vanlig människa. En människa precis som dig och mig. En kvinna som för några dagar sedan satt i klassrummet med sina förstaklassare och som imorgon kommer att befinna sig längst fram på alla löp. Vilken saga, vilken kick. Och så välförtjänt

Nu är det snart dags. Godis, Cola light och – kvällen till ära, ostkrokar. Nu väntar melodifestivalskväll, att dottern kommer att gilla Jimmy Jansson bäst är en lågoddsare. Jag ser fram emot The Ark

Nycklar är ett stort problem i min värld. Inte bara nycklar utan allt som går att tappa bort, det vill säga alla saker i lägenheten. I Söndags köpte jag en limpa som jag tappade bort. Jag har fortfarande inte hittat den och fick erkänna mig besegrad och köpa en ny. Den ligger i skafferiet – tror jag.

I mitten av veckan såg jag att jag råkat tvätta mitt passérkort till jobbet. Jag såg hur den snurrade i tumlaren och förbannade mig själv och min oförmåga att tänka efter före. Sedan hände någonting. Det måste ha hänt någonting med jag har glömt vad det var. Jag hängde nämligen upp tvätten men har glömt om jag kom ihåg att lägga undan passérkortet. Och i så fall var. Det är borta men allt kan inte ligga överst (säger min mamma) och därför har jag ägnat sporadiska stunder åt att leta. Det enda jag kommit fram till är att det ligger inte överst, men det kan vara precis var som helst. Ugnen, tvättmedelsburken, name a place..

Problemet kompliceras ytterligare i och med att jag åker till Härnösand imorgon – men har glömt vouchern på jobbet samt bekräftelsen på hotellrum etc. Hittar jag det inte måste Maria komma och låsa upp jobbet imorgon innan jag åker, men jag vet inte när jag åker för jag har busstiderna på jobbet.

Det är inte ovanligt att mina vänner blir indragna i mina försök att reda ut en förvirrad vardag. Dagen efter min sista kontakt med vicevärden på grund av lägenhetsnycklar som hade glömts på jobbet så kom min kompis Mikke förbi.
- Var har du nycklarna? Ge hit reservnycklarna, så här kan vi inte ha det.

Jag höll med och tog fram nycklarna varvid han sade:
- Kom ihåg att vi hänger dem i nyckelskåpen. Ifall jag glömmer bort det.

Idag gick jag förbi på en kopp kaffe och när jag skulle gå sade jag.
- Kan du svänga förbi och slänga in min post när du lika är ute med hundarna?
- Det går bra, men då måste jag få låna nycklar till lägenheten
- Men.. ni har ju mina reservnycklar

Min vän tittade med skeptism på mig och uttryckte sig på det vanliga sättet.
- DRIVER DU MED MIG???
- Nej, du tog dom när jag glömt nycklarna sist, så att jag slipper gå till vicevärden
- Du måste skämta, var kan jag ha dem då?
Han studsade upp ur soffan och jag svarade
- I nyckelskåpet
- Är du säker?
- Jo, du sade att du lade dem där så jag skulle kunna påminna dig ifall du glömt

(Till saken hör att flickvännen inte var hemma, annars hade hon rett ut situationen direkt.)

Mycket riktigt. Det fanns ett par okända nycklar i nyckelskåpet och Mikke höll upp dem med en förvånad min
- Är det här dina??

Suck

Så ett meddelande till alla som känner vår vän Mikke. Påminn honom att ta in posten! Och JA de har en nyckel, i nyckelskåpet..

Åså blev det Lördag. Den enda jag kan säga om Fredagskvällen är att man aldrig har så roligt som när man inte är upplagd för festligheter. Middagen var trevlig men sedan hamnade vi på Club 27 och kvällen blev väldigt mycket trevligare. Idag är jag trött och ser fram emot melodifestivalen i soffan tillsammans med dottern.

Först ska jag städa. Imorgon åker jag till Härnösand på kurs och det är en hel del som ska förberedas inför detta.

Det är dags för jobbmiddag. Jag fick omorganisera barnvaktningen på grund av dotterns feber, vilket gick utan några problem. Hon ska till Anna-Maria och bästisen. Smilla ska också få sova över då våra vänner är nyblivna kattägare till den bedårande kattungen Askot

Fortfarande febrigt men på bättringsvägen. Därför får dottern städa sitt rum. Något hon gör så gärna, bara hon får städa med glittrig kjol, ännu glittrigare tofflor och CD:n på högsta volym. Det får hon, sådana krav är lätta att uppfylla. Jag fjärrstyr AutoKA-datorer med TV:n på ännu högre volym. Det gäller att Anja överöstar Lena PH

Ont det gör ont..

En telefonkonversation i 25-gradig kyla
Mellansyster ringer:
- Hej, vad gör du
- Sitter och begrundar livet
- Jo, du låter lite allvarlig
- Jooo, vad kan man vara i den här kylan..
- Näe det är sant..
- precis…
- Å int´kan man hoppa i älven heller..
- Nä, det går int´
- Näe… den har ju fruusit
- Jo.. å då schlår man ju ihjäl sig

Äntligen!! (hoppas jag, man kan aldrig veta säkert i min värld) Äntligen är det efterhängsna AutoKA-problemet löst, eller åtminstone en god bit på väg. Igår började jag misstänka att processen ntvdm.exe hade något med felet att göra. Motorn som kör systemet klagade på den med jämna mellanrum men den gick inte att stänga ned då AutoKA behöver just den processen. AutoKA är ett gammalt program som överlevt både det ena och det andra. Den levde i NT-miljön och behöver ntvdm.exe som kan tolka det besynnerliga XP-systemet. Men motorn pervasive gillade inte ntvdm.exe och vägrade starta om den var med och lekte. Typ. Till slut hittade jag dock en hotfix som bland annat kunde övertala pervasive att fortsätta jobba. Jag installerade den på en dator med krachat program, bootade om och provade starta.. och det gick..

"Det måste vara en engångsföretelse" tänkte jag och startade om igen – och det fungerade.
"Hm, förmodligen för att jag är inloggad som admin" tänkte jag och loggade in med en testanvändare - Och det fungerade.
"Kanske de krachar igen efter några omstarter" fortsatte jag min skeptiska tankebana och bootade om.. och bootade om.. och bootade om.. Och det fungerade.

Nu kan jag bara be en bön att det ska fortsätta fungera. Att installationerna inte ska kracha igen. Jag ska ägna kvällen åt att dokumentera.. och kanske testa en gång till. Sedan kan jag bara vänta på att användarna ska testa, att det ska gå en tid och jag hoppas att de inte ringer mig. En tyst telefon betyder fungerande system. Jag hoppas den förblir tyst, jag hoppas att jag slipper gräva ned mig i detta igen.

Hoppas kan man alltid..

Jag vet inte ännu om detta blir en bättre dag än igår. En sak vet jag, den blir lugnare i alla fall. Dottern vaknade med feber och vi är för andra gången den här veckan hemma. Idag jobbar jag dock ändå, våga vägra vabba. Typ. Eller jag gör det endå, samtidigt som jag ringer dataingenjören på bygg och miljö och förhör mig om AutoKA-installationerna. Det går riktigt bra. En sjuk 7-åring kräver mycket mindre uppmärksamhet än en bunt ekonomer som inte kan ekonomera.

Så jag jobbar vidare, hemifrån. Sjuklingen ser på Peter Pan, för fjärde gången

Ibland upplever man sådana där hysteriska dagar.

Dagar då projektorerna i konferenserummen inte startar upp samtidigt som ekonomerna inte kan logga in på postgirot och upphandlarna kör fast i upphandlingssystemet. Dagar då det står användare i kö utanför mitt rum samtidigt som jag försöker lista ut vad en dalslänning på lantmäteriets support säger gällande det krachade AutoKA. Då de ger upp och skriver små lappar på mitt bord om sådant som inte fungerar och måste fixas för en stund sedan. Då jag måste springa ut ur stadshuset för att bygg och miljökontorets skrivare vägrar ta emot A3 och då ett sådant lätt problem tar en 5 gånger längre tid än de vanliga tio minuterna.

Nu sitter jag vid datorn och fortsätter arbetsdagen. Lantmäteriavdelningen står fortfarande utan AutoKA och det stör mig. Jag försöker med en annan typ av installation, som inte fungerar och hela tiden hittar jag nya ledtrådar. Men de leder ingenstans. Jag vill veta lösningen men jag har inget facit och ingen ro att sitta still.

Egentligen borde jag leta reda på dotterns biblioteksbok som ska lämnas in i morgon. Jag vet inte ens hur boken ser ut och jag har ingen aning om var den är. Jag borde bre mackor tills imorgon men jag har tappat bort limpan. (Hur kan man tappa bort en hel limpa??). Passerkortet är också försvunnet och jag känner att jag inte har kontroll över mitt liv. Att jag försöker hinna med sådant det inte finns tid för.

Mest av allt borde jag sova men det är svårt med ett cementblock över mitt huvud som hotar att krossa mig. Avlsappningsgraden är lika med 0. Imorgon blir säkert en lugnare dag. Det är Torsdag imorgon, torsdag är bra.
Tror jag.

Första arbetsdagen är över. Jag blev bönhörd men var inte speciellt lycklig över detta kl 5.20 imorse när klockan ringde. Projektortermometern i taket visade -26 grader när jag slog upp ögonen. Jag knep ihop dem hårt och önskade plötsligt att jag hade feber. Utan resultat. Det enda jag hade var en sprängande huvudvärk. Min högra hjärnhalva hotade att explodera och jag stapplade fram till medicinskåpet och fick tag på en Ipren med darrande händer. Dottern var också frisk men lika ovillig att öppna sina ögon som sin mamma. Den enda som var pigg var katten.

Att cykla i 26 minusgrader är en upplevelse. Pedalerna går trögt och man befinner sig i ständig uppförsbacke när de iskalla kugghjulen försöker dra runt en stel cykelkedja och ännu stelare däck. Jag byltade på mig täckbyxor och halsduk men höll ändå på att frysa händerna av mig i mina tunna fingervantar när jag trampade mot stadshuset. Ögonen tårades och tårarna frös till is i mina ögonfransar när jag cyklade över bron.

Till slut tog jag mig till jobbet där jag har försökt jobba ikapp gårdagen samtidigt som jag tagit hand om ständigt inkommande ärenden. Huvudvärken förvandlades till ett illamående som har hängt kvar hela dagen. Jag inser mot min vilja att jag inte är riktigt frisk när allt kommer omkring. Jag fryser och mår illa. Mitt balanssinne är rubbat och det känns som om jag ägnat de sista dygnen i en buss på krokiga bergsvägar. Men ingenting bryter ut ordentligt och jag önskar att det inte fanns några mellanting. Att det bara fanns riktigt sjuk och fullständigt frisk. Men min önskan slår inte in och jag fortsätter min halvkrassliga väg genom veckan.

Nu har jag bara en sak kvar att göra. Jag ska borsta tänderna och krypa ned under mitt varma duntäcke. Jag ska ta reda på hur det går för Lisbeth innan jag låter sömnen jaga bort bacillerna.

Förhoppningsvis. Jag vill inte vara hemma. Jag vill vakna imorgon och svära över att jag är trött och frisk. Jag vill ducha och väcka dottern och cykla till jobbet i svinkyla. Jag vill logga in och säga god morgon till mina kollegor. Jag vill jobba och stämpla ut efter ett väl utfört arbete, cykla hem och laga mat medan vi pratar om hur skolan har varit. Jag vill leva i det liv som är mitt, inte i något sjukt vaccum. Jag trivs i vardagen. Den grå, gnistrande, ljuvliga vardagen.

Temperaturen sjunker nedåt utomhus. 21 minusgrader står termometern på och det knäpper i fönster och tak när husen kyls ned. Elementen går för fullt och jag längtar efter mitt duntäcke. Jag har huvudvärk och mina händer skakar när fingrarna klapprar mot tangentbordet. Dottern hade 38,2 i feber ikväll vilket kan vara allt från vanlig kvällstemp till en början till förkylningsfeber. Det vet vi imorgonbitti. Håll tummarna.

Nackdelen med att synkronisera sin mail mot telefonen är att man kan hämta hem dagens skörd när man ligger i soffan och väntar på att CSI ska börja om igen. Det var ingen vacker syn. Måste jobba. Ingen mer VAB-dag, absolut ingen sjukdag.. snälla..

Det har snöat idag. Ca 1 dm av den vita nederbörden har fallit över staden och Skelleftebor har skottat och plogbilar plogat. Jag delar uppfart med tre andra lägenheter. Storleken på uppfarten är en mindre garageuppfart stor men i och med att vi är fyra som ska turas om så blir inte snöskottningen speciellt ansträngande. Det vill säga om alla turades om.

Problemet är att ena grannen jobbar på annan ort och ofta är bortrest, den andra grannen är över 80 år så hon räknas automatiskt bort. Trots det så skottar hennes 87 år gamla särbo uppfarten någon gång då och då varvid jag drabbas av dåligt samvete över att jag inte hunnit ut först. Är man 87 år ska man slippa skotta men när jag med inlindade ord påpekar detta för farbrorn så avfärdar han min kommentar på bred bondska. "Jii skåååt så gääärn"

Nåja, det måste han ju få göra de gånger han är här och hinner ut före mig. Den tredje grannen är en väldigt ung tjej som har bott i lägenheten brevid mig i två år. Hon har inte skottat en enda gång och resultatet blir att det oftast är jag som står för skottningen. De andra grannarna är på var sina sätt undantagna men för varje gång jag sliter med snön så surar jag ihop på denna flicka som tror att allt ordnar sig bara man väntar tillräckligt länge. Det är omöjligt att vänta ut henne då hon trampar en stig i nysnön och struntar i resten. Jag klarar inte av att ha det så utan ger mig ut och skottar i ren ilska.

Jag inser hur småsint jag är. Hur jag har fallit i den svenska grannfällan där man inte talar om vad man tycker utan ler vänligt och hälsar men muttrar bakom ryggen. Jag är pinsamt medveten om att jag borde knacka på och tala om att vi brukar hjälpas åt med att skotta och att hon gärna får låna min snöskyffel om hon inte har någon egen.

Men jag gör inte det. Jag muttrar och skottar och ikväll gick det till och med så långt att jag lämnade hennes ingång i ren protest. Så radhusaktigt, så fegt. Skämmes ta´me fan..

Problemet är att jag skulle känna mig som värsta sortens gnällkärring om jag ringde på och klagade på hennes obefintliga snöröjningsinsats. Jag skulle hamna i samma fack som dammluddskärringen ute i tvättstugan och jag vill inte det. Jag vill ses som en god och glad granne, inte någon surtant. Därför ler jag och hälsar varenda gång vi träffas men muttrar och surar när jag står med snöskyffeln i handen.

Dock utan att vara det minsta stolt över mig själv. Jag lever nämligen mot mina egna principer då jag anser att varenda människa har ansvar över sitt eget humör. Man kan välja att inte bry sig om irriterande saker, eller att göra någonting åt dem. Jag brukar ha det som motto men när jag skottar snö så händer något med mig och jag blir en ogin bitch som bara surar utan att agera. Det är bara att inse, snöskottning manar fram det värsta ur människan.

Måtte det bli sommar snart

Starten på veckan blev uppskjuten. Dottern har hostat hela natten och jag insåg till min stora förvåning att jag hade feber när jag gick och lade mig igår. Det är ovanligt, jag brukar aldrig ha feber, och aldrig bli magsjuk. Imorse var jag dock feberfri men dotra mi fortsatte sin kamp i att hosta upp lungorna.

Jag sitter som bekant fast i böckernas träsk och förra veckan hade jag en önskedröm om att få vara hemma och sjuk och läsa bok. Nu är jag där och jag ångrar mig . I och för sig är det skönt att läsa bok men jag vill jobba. AutoKA har lagt av på hälften av bygg och miljös datorer och jag vill dit, jag vill veta vad det är, jag vill testa och jämföra för problemet är en långboll som gäckat oss under lång tid. Jag vill lösa problemet, jag har inte ro att vara hemma.

Söndagen har kommit med en påminnelse om ytterligare en vecka i arbetslivet. Jag har ägnat dagen åt min bok och sedan åt en stor mängd koppar kaffe än vad som var nyttigt. Det sägs att i norrland anses det oartigt att tacka nej till kaffe om man blir bjuden, vilket man alltid blir. Det stämmer inte riktigt, man får tacka nej, däremot bjuder man automatiskt på kaffe när folk kommer på besök vilket medför att man kan hälla i sig över en liter, speciellt under helgerna då man inte gör annat än går runt hos varandra och surrar över en kopp. Den här dagen blev mer än vanligt kaffestinn vilket gjorde att Mikke fick te när han kom förbi ikväll. Och ostmackor.

Dottern är hemma igen efter helgen hos sin pappa. Jag har återgått till rollen som mamma och packat upp kläder som jag sorterat in i garderober och tvättkorg.

Sedan har vi har myst i soffan och tittat på film medan jag har luskammat hennes hår. Det är den stora luskammarhelgen då alla skolbarn, syskon och föräldrar i Skellefteå ska luskammas. Dotterns hår kammades utan problem. Inga äckliga löss hittades och alla var nöjda och glada. Tills dess att jag skulle kontrollera mitt eget hår. Skolsköterskorna i Skellefteå kommun har missat något. Det är väldigt svårt att luskamma ett hår fullt med extensions. Det tar liksom stopp och det luggas men jag har försökt och det är viktigast att kämpa väl vilket jag har gjort. Några löss hittades inte och hur skulle det kunna göra det? Jag använder inte andras mössor, jag använder inga mössor alls.

Nu är det dags igen för en veckas arbete. Skolväskan är inte packad för skolan har studiedag imorgon och det blir fritids hela dagen för dottern. Däremot ligger kläderna framlagda och när jag packat in disken i diskmaskinen så är jag redo för ytterligare en vecka.

Mikkemannen – the one and only – har börjat blogga och vi väntar med stor spänning på hans världsbetraktelser.

Kvällen är slut. På vardagsrumsbordet står ett gäng glas och en vinflaska som inte är uppdrucken. Jag kommer att hälla ut resten av vinet, kalla det spritmissbruk om ni vill, men så blir det.

Kvällen började i lugn takt med melodifestival och hård granskning av bidragen. Vi kom överens om att Adis black widow gjorde skäl för namnet svarta änkan för jäklar så falskt det var. Jämför deras liveframträdande ikväll och deras radioplågor så kan ni räkna ut vad teknik kan göra. Vi beslutade att vi alla kunnat göra ett bättre framträdande trots att vi inte kan hålla ton mer än en guldfisk kan hålla andan. Däremot var Anna Book och Tommy Nilsson godkända kandidater inför finalen.

Sedan hände något med kvällen. Vips satt några av oss på Calles och vips hade vi beställt en cider. Vi tittade oss omkring och insåg att GG*-varningen var hög. Nåja, det bekymrade inte oss. Vi var djupt inne i ett samtal om penisvärmare och.. ja.. en massa andra saker.

Jag som var något för nykter för den sena kvällen tittade mig omkring och granskade folk. Jag tittade på den blonda kvinnan som var djupt inne i ett samtal med en man. Hon tittade allvarligt på honom och nickade medkännande. Jag undrade vem hon försökte lura för jag har sett henne dra hem en ny man varje kväll och jag såg igenom hennes trick men det gjorde inte mannen. Fem minuter senare var de på väg från krogen, tätt ihopslingrade.

När jag beställde min första cider stod en ung kille brevid mig med en överklassbrud vid sin sida. Han beställde en öl och en whiskey i ett försök att imponera på tjejen. Bartenden frågade vilken typ av whiskey han ville ha och den stackars killen såg förtvivlad ut för han hade uppenbarligen bara druckit öl under sitt korta liv. Till slut lyckades han dock beställa och jag såg honom sitta vid bordet och försöka dölja sina kväljningar när han drack den heliga drycken. Men tjejen såg kär ut så det gick nog bra, med eller utan whiskey.

Vår granne kom lufsande och frågade upprört om det var så att Anna-Maria flyttat från gatan. Han hade nämligen inte sett henne på jättelänge. Hon försäkrade att hon bodde kvar och han nöjde sig med svaret. En stund. Sedan kom han tillbaka och undrade om hon hade flyttat. I slutet på kvällen hade vi alla bytt namn till Lillemor och vi smög diskret bort när han närmade sig.

När jag och min kompis beställde den andra, och min sista cider för kvällen så knackade en 150 cm lång man oss på ryggen. Han ställde sig på tå och sade
- Ursäkta att jag frågar men äär det så att ni firar innebandyturneringen?
Vi tittade på honom som två frågetecken och han förtydligade
- Jo, vi har spelat innebandyturnering och jag tycker ni var lik några av motståndarmammorna..

Motståndarmammorna? Hur tar man det? Komplimang? Förolämpning? Jag frågade vem som vunnit turneringen och han svarade att deras lag vunnit.
- Nej, då är det inte vi som är mammorna, vi förlorar aldrig, svarade jag och när jag gick därifrån så funderade jag över hur gamla innebandyspelarna varit. 7 år? 17? Det har en viss betydelse för att utröna vilken ålder man egentligen tas för. Jag bestämde mig för att det förmodligen var spädbarnsinnebandy som spelats, man måste ju försöka hålla självförtroendet uppe även i svåra stunder.

Trots denna hårda erfarenhet så hade jag möjlighet att få sällskap hem vid kvällens slut. Jag tackade dock resolut nej och åkte hem med en kompis kompis som sladdade i kurvorna på snön genom det vintervita skellefteå. Nu är jag tillbaka i hemmets lugna vrå och ska läsa om Mikael och Lisbeth tills jag somnar, vilket kommer att bli ganska snart.

* Gammgubbevarning – ofta med ett öl i ena handen och en cigarett i den andra, trots rökförbudet. Vakterna kallar dem inte GG utan PITA (Pain in the as)

Ikväll är det som bekant melodifestivalen och några av mina vänner kommer över för att dricka vin och agera hård men orättvis jury. En jury som förmodligen ingen i bryr sig om att lyssna till trots att vi vet vem som är bäst och vem som sjunger som en ickekläckt kyckling.

Timmarna före sådana här kvällar är nästan lika sköna som själva kvällen. Att ducha så länge att det bildas imma på ytterdörrens lilla fönster. Plocka undan det sista i lägenheten med handduken virad kring håret. Att ställa fram godis och chips och sätta igång platttången. Tända ljus och dricka ett glas vin medan tången blir varm. Jag brukar masa runt i den sköna känslan så länge att jag står med plattången i ena handen och kajalpennan i den andra när mina vänner kommer och hallen fylls av skor och jackor. Jag tror att samma sak kommer att hända ikväll för de är en halvtimme-timme bort och jag har fortfarande blött hår och osminkat ansikte. Strykbrädan står framme och jag har fortfarande inte ätit. Men vad gör väl det.

Man ska int´streeeeessa..

Så var det helg och dags för dotterns helg hos sin pappa. Jag har tagit av mig mammarollen och ägnade kvällen hos mina vänner. Skräpmat efter jobbet, en promenad med Eva och ett glas vin på kvällen som jag avslutade med en film hos Mikke. Vi såg The Departed och min kompis tittade på mig med skeptisk blick när han fick stänga av filmen och förklara att handlingen bestod av två personer som spelades av Leonardo Dicaprio och Matt Damon. Han skrattade när han insåg att jag inte sett skillnaden på dessa två superstjärnor och därför trott att huvudpersonen (som egentligen var två) led av svår form av schitzofreni och därmed sprang runt på platser han verkligen inte skulle vistas på.

Jag noterade dock direkt att filmen var sponsrad av Samsung då varenda karaktär ägde en Samsungtelefon som de flitigt använde. När jag insåg att jag kunde alla modellnamn på telefonen funderade jag hur det egentligen står till i min hjärna. Jag ser inte skillnaden på kända skådespelare men på alla möjliga telefonmodeller. Då min värld just nu är starkt influerad av Lisbeth Salander i Stieg Larsons andra roman, Flickan som lekte med elden så kunde jag inte undgå att dra vissa likheter mellan den konstiga flickan som kan hacka varenda dator men inte skapa en enda vettig relation.

Med lättnad insåg jag dock att mina funderingar var en trött tankevurpa och att jag kunde lägga likheterna åt sidan. Jag må vara dålig på ansikten, men de vänner jag har hyser jag stor kärlek inför. Jag tillhör inte kategorin som byter vänner varje månad utan vårdar mina vänskaper och håller dem levande i med och motgång. Lisbeth kommer ihåg varenda ansikte men struntar fullständigt i vad som finns därunder. Jag hyser stor empati för andra människor men har ingen förmåga att hacka datorer. Jag är fattig som en kyrkråtta och Lisbet är rik som ett troll.

Dessutom var jag trött och hade druckit ett glas vin. Och erkänn, visst är de lite lika ändå? Liite? Kanske?

Det är en trött mamma som pustar ut framför datorn en stund i väntan på saxofonskola. Mikkes köttbullegratäng stod på menyn ikväll, döpt efter kompisen som har skapat maträtten. Kokt pasta i en form, delade köttbullar i. Koka upp blå bands svampsoppa och tillsätt matlagningsgrädde. Häll över pasta och köttbullar och vips in i ugnen. Hur gott som helst och min dotters absoluta favorit.

Dottern har fortfarande problem med sin tå. Den är infekterad och gör ont. Hon var till skolsköterskan idag som lämnade meddelande att hon kanske måste penicillineras om det inte var bättre efter helgen. Mot nageltrång? Jag kan inte minnas att jag fick medicin mot nageltrång när jag var liten. Och mamma? Var är du vår alldeles personliga sjuksköterska? Jag behöver dig! Nåja, vi fortsätter med fotbaden och förbanden, blir det inte bättre får vi helt enkelt gå till doktorn till veckan.

Nu, saxofonskola