Anna & livet

Jag betecknar inte mig själv som blåblodig. Jag är vare sig kunglig eller borgerlig men under ett val har jag faktiskt röstat blått. Det var under den tiden min dotter var liten och gick på dagis. Jag jobbade heltid, något annat alternativ var inte aktuellt för att få ekonomin att gå ihop.

Trots att dagiset var bra med fina lokaler och en toppenpersonal så sved det i hjärtat då jag lämnade min lilla tvååring dag efter dag, vecka efter vecka, 9 timmar per dag. Hon trivdes men hon var trött och vår tid tillsammans var knapp. Två timmar efter middagen sov hon i sin säng och det kändes som om någon bestulit mig på mitt barns liv. Och att hon bestulits på sin mamma. Det kändes som om jag överlät hennes uppväxt till någon annan bara för att få mat på bordet. Jag förbannade världen och livet som tvingade mig att jobba så mycket när det viktigaste av allt behövde mig som bäst.

Barngrupperna på dagis var stora och personalen gjorde sitt bästa för att skapa en så bra miljö som möjligt för våra barn. De gjorde ett toppenjobb och dottern kände sig trygg och glad på dagis. Trots det så fanns det stunder när hon var trött, när hon ville vara hemma och när närheten till mig var extra viktigt. Hon grät när jag lämnade henne på dagis och det rev i kroppen när jag var tvungen att lämna ett förtvivlat barn för att sköta mitt jobb och arbeta ihop min lön.

När jag gick och hennes gråt dämpats av dörren som slog igen bakom mig så föll även mina tårar nedför mina kinder. Jag tänkte på att livet var orättvist och samhällsresurserna snedfördelade. Jag funderade över varför inte jag som förälder kan få ta del av pengarna som mitt barns dagisplats kostar samhället. Varför dagisgrupperna är stora då föräldrarna nekas att ta hand om sina barn. Varför man inte kan få bidrag om man vill minska ned på arbetstiden för att ge sina barn kortare dagar.

I det val som följde röstade jag på kristdemokraterna. Det fanns mycket i deras program som jag inte ställde mig bakom, men familjepolitiken var så viktig för mig att jag lade min röst på det enda parti som månade om barnen.

Nu är min dotter större och läget är inte lika akut. I år röstade jag inte blått för jag var rädd för så mycket annat i deras partiprogram. Trots det så anser jag att det enda goda som kan komma ur borgarnas tid i makten är just familjepolitiken.

När jag läser i Aftonbladet om de motsättningar som råder och jag börjar nästan hyperventilera av ilska när jag hör folkpartiets argument om att vårdnadsbidraget skulle vara en kvinnofälla En kvinnofälla? Är det en fallgrop att ta hand om sina barn? Finns det något viktigare i livet än de barn vi sätter till världen?

Jag menar inte att vi ska gå tillbaka till 40-talets hemmafrusystem, men om föräldrar vill korta ned de långa dagisdagarna så vore det till fördel för både barnen och barnomsorgsverksamheten. Om bara föräldraledighet eller barnomsorgspeng är ordentligt pensionsgrundande så har man skottat igen det största djupet på gropen som utgör den "enorma" kvinnofällan. För det kan väl inte vara så att kvinnor som tar hand om sina barn anses nedtryckta? Det kan väl inte vara synen på de historiskt ansedda kvinnosysslorna som ställer till problem?

Strävan efter jämlikhet har vrickat foten. Den linkar fram och försöker röja vägen framför kvinnorna likt värsta sortens curlingförälder. Vi ska kvoteras in på höga poster och inga vårdbidrag ska betalas ut för då kommer vi offer till kvinnor att fastnar vid spisen. Allt ska vara tillrättalagt för kvinnorna och jag undrar var vår röst har tagit vägen?

När jag googlar på ordet "kvinnofälla" får jag 62 600 träffar och jag skräms över hur många fällor vi kvinnor kan fastna i. Deltidsjobb, EMU , flexibla arbetstider, kärnfamiljen, skilsmässan och till och med Martin Timell är en kvinnofälla (han brukar väl vanligtvis bli kallad för mansfälla) När jag bläddrar runt bland träffarna så märker jag att vi kvinnor verkar snubbla runt i världen med förbundna ögon. Vi är helt beroende av att samhället skyddar oss mot dessa fällor som vi märkligt nog inte kan hantera själv. När jag ser alla fällor så undrar jag om det inte är lika bra att bura in oss allihop och sätta på oss tvångströjor så vi inte skadar oss själva. Vi verkar inte ha intelligens nog att styra våra egna liv.

Vilken syn har samhället på oss? Vilken syn har vi på oss själva? Måste vi skyddas mot våra barn? Är vi så mesiga att vi inte kan kräva engagemang av de män vi lever ihop med? Är verkligheten så miserabel att kvinnorna skulle återgå till 40-talets könsroller om det fanns möjlighet? Jag tror inte det, jag tror att dagens kvinna har så pass mycket skinn på näsan att hon slår näven i bordet och kräver gemensamma insatser i hemmet. Jag tror att de kvinnor som vill jobba kräver sin rätt. Jag tror att vissa kvinnor skulle välja att vara hemma med sina barn, om de fick. Och jag tycker att deras val inte betyder någon tillbakagång i könskampen. Barnen är inte en fälla, barnen är den största utmaningen, det största ansvaret, det viktigaste jobbet.

Och har alla glömt att det finns massor av kvinnor härute som lever ensam med sina barn? Som sitter fast i både "kvinnofällan" och arbetslivet? Vi skulle behöva ett vårdnadsbidrag för att åtminsone ha en chans till kortare arbetsdagar. Så varför detta snack om kvinnofälla?

Våga inse att 40-talet är över och att dagens kvinnor har helt andra utgångspunkter i livet. Ge oss rätten att bestämma över vår egen tid och sluta beskydda oss mot oss själva. Vi kan ta våra egna beslut, vi vill ta våra egna beslut och med rätt jämställdhedsbonus så kommer även männen att vara hemma. Det kan ta lite tid men min erfarenhet är att dagens pappor är väldigt engagerade i sina barn.

Personligen skulle jag inte sluta jobba även om jag kunde. Jag är inte rätt person att på heltid ta hand om hem och barn. Jag behöver jobbet utanför hemmet, utmaningarna och den sociala gemenskapen. Däremot skulle jag gärna skära ned på timmarna. Jag skulle gärna gå hem lite tidigare eller ge min dotter åtminstone en dag utan fritids i veckan. Jag skulle inte se mig själv som en förtryckt kvinna om jag gick ned i tid. Tvärtom, när min dotter var liten och grät av trötthet i dagisets kapprum så hade jag kännt mig som en mycket bättre människa om jag hade kunnat minska på hennes långa arbetsdagar. Dagar som var längre än mina.
När hon var två år.

Tempot i slutet av veckan tenderar alltid att accelerera. Kanske på grund av att man ser slutet men även för att veckans aktiviteter utförs från Onsdag och framåt.

Idag skyndade jag från jobbet för utvecklingssamtal för dottern. Vi tittade i alla hennes böcker och fröken berättade om en flicka som är ordningssam, lyssnar noga och är väldigt arbetsvillig. Som är ganska tystlåten men duktig på att säga ifrån om det skulle behövas samt väldigt mån om sina kamrater. Som älskar matte och ljudar jättebra. Dottern var allt annat än tystlåten under samtalet och berättade vitt och brett om böckerna hon arbetar i. Hon njöt av att ha massor av vuxna som bara pratade om henne och som sade att hon var duktig. Jag njöt av att vara hennes mamma.

Efter samtalet stressade vi vidare. Jag lånade Mikkes bil då det strulade till sig på jobbet hos Anna-Maria som jag delar bil med. Vi körde till ridhuset där dottern fick en lektion i att rida lätt. Lättare sagt än gjort men det gick riktigt bra till slut.

Nu är det kväll och hon sover i sin säng. Hon har haft nageltrång hela veckan och det ser inte skönt ut. Skolsyster har dock tittat på det och skickat hem sprit och förband som vi sköljer med. Fotbad i såpa är också bra och det blir bättre men ser ont ut. Jag vet hur det känns, mina tår såg ut så där i min barndom och det gör sååå ont.

Imorgon är det Torsdag. Redan

En ganska normal Tisdag har nått sitt slut. Jag rusade till jobbet imorse för att vara i tid för mitt första jobb. Att para en laptop med en projektor. Det visade sig att användaren inte hade med sig all utrustning samt att datorn var borttagen ur domänen så efter diverse spring upp och ned mellan avdelningen och sammanträdes rummet fick jag allt på plats. Lätta jobb ska vara snabba jobb, de ska inte krångla och speciellt inte före fikat.

Dottern har blivit bjuden på poolparty men den varma sommaren och många baden har bokstavligen nött hål på hennes bikini. Därför ägnade jag lunchen åt att söka efter baddräkter som inte fanns. Det är inte badsäsong nu och affärerna verkar ha glömt att det finns badhus. Till slut hittade jag en svart med gröna band och en vit döskalle på ena sidan. Döskallar är inne nu vilket min dotter har full koll på.

Sista delen av lunchen ägnade jag på Apoteket. En flaska linsvätska och handkräm tog 15 minuter att köpa. Det berodde inte på att jag hade svårt att välja. Tvärtom, jag roffade åt mig flaskorna och ställde mig i den längsta kö jag sett på länge. Kön var så lång att den ringlade fram och tillbaka likt världens största orm. Till slut visste man inte var kön började och slutade och det hade behövts ett rep för alla att hålla i och på det sättet reda ut hur kön är skapt.

Det som fachinerar mig i detta är apotekarnas absloluta avsaknad av stress. De är inte kända för att vara snabba och när de handhar receptbelagd medicin kan jag förstå deras långsamma arbetssätt. Receptbelagd medicin måste bli rätt, ett fel kan orsaka mycket lidande och i värsta fall någons död.

Men när de vandrar omkring bland bindor, tamponger och linsvätska masar de sig fram med samma sätt. De släntrar fram och hjälper en kund, tar god tid på sig, tittar på kön och fortsätter prata. När de till slut beslutar sig för att sätta sig i andra kassan så går det med lååångsamma steg genom rummet. I kassan plockar de grej för grej med släpande rörelser, utan en tanke på kunderna som håller på att trampa sönder varandra i den slingrande kön.

Under min ungdomstid jobbade jag extra i kassan och lärde mig att inte låta mig stressas av en lång kö. Däremot ökade jag takten när trycket var högt men det anlaget verkar inte existera hos apotekspersonalen. Är det något huvudkrav för att gå farmacevtutbildningen? Eller knaprar de valium på fikarasterna?

Nåja, till slut kunde jag betala min linsvätska och handkräm och ta mig upp på jobbet.

Resten av dagen gick bra och kvällen har ägnats åt att plocka ur badrummet. Min vattenmätare ska bytas imorgon och det kräver att 60 cm ovanför och 70 cm framför vattenmätaren är fritt från grejor. Det var lättare sagt än gjort. Jag har fått höra att det inte finns någon som kan få in så mycket skräp (läs flaskor och smink och grejor) på så liten toalettyta. Jag har avfärdat det som lögn men måste nog ändra mig. Jäklar vad grejor jag hade, och uch så golvet ser ut under en tvättmaskin. Under en kritisk timme var jag på riktigt dåligt humör då jag drog fram maskinen, fick loss hyllor och plockade grejor. Jag svettades och händerna var torra av allt rengöringsmedel. Jag svor över att vara tvungen att hålla på med så tråkiga grejor för något så "onödigt".

Men vad hade jag väntat mig, det är ju Tisdag.

Nu är den dock snart över. Jag har tänt ljus och allt är färdigt inför morgondagen. Nu ska jag se på TV och njuta över att det är kväll. Soffan, here i come!

Idag löste jag ett problem som en användare har dragits med länge. Ärendet har varit upp tidigare på avdelningen men lämnats utan åtgärd då ingen lösning hittats och då problemet inte hindrat honom i hans arbete. Nu har han installerat program som gör att problemet var tvungen att åtgärdas och efter ett antal googlesökningar hittade jag en lösning som fungerade.

Jag kände det där ilet av smarthet skjuta i höjden likt adrenalinet när en sprinter går i mål. Det är en skön känsla för ska sanningen fram så har jag aldrig kännt mig så korkad som när jag började jobba på IT-avdelningen. Förut jobbade jag på ett företag med en väldigt enkel IT-lösning. Jag var ensam ansvarig för datorerna, de andra kunde ingenting och jag kunde nästan allt i och med att jag byggt upp hela datorparken från modemens tid till nätverkens era.

När jag bytte jobb befann jag mig plötsligt i en stor och komplicerad miljö med flera hundra system och flera tusen klienter. Alla kunde mer än mig och jag gick igenom ett tungt år där jag funderade över hur en sådan dum person som mig över huvud taget hade intelligens nog att stiga upp på mornarna. Det hela blev bättre allt eftersom jag satte mig in i den nya miljön. Helt bra blev det inte förän jag insåg att jag aldrig mer skulle känna mig smart.

Det är nämligen en IT-teknikers lott. Att alltid fundera över om man inte borde kunna det man försöker lösa. Att kasta sig in i problem och fundera om det är hjärnan som begränsas eller tekniken. Inte förän jag upptäckte att alla jag talade med kände samma sak kunde jag slappna av och finna mig i min roll. Jag kunde vända den till något positivt och nu njuter jag av de stunder där jag lyckas, då intelligenskurvan skjuter i höjden och jag är den smartaste människan i världen. Jag har lärt mig njuta så länge den varar för snart är jag nere i defaultläge och funderar om jag redan borde veta det jag försöker lösa.

Men vad är egentligen intelligens? Är det förmågan att lösa logiska uppgifter? Att förstå sammanhangen, att räkna ut uppgifter eller förmågan att styra ettorna och nollorna till något vettigt?

Jag har en kompis som inte har en aning om hur man sätter ihop en flyttkartong. Som knappt hittar ut på E4:an och som använder sin telefon i 3 år utan att lära sig hur man lägger till nya ord i T9-funktionen. Däremot är hon ett socialt underverk. Hon kan lära känna nya människor på 15 sekunder och jag kommer aldrig att glömma den gången då hon följde med mig på en aerobiclektion.

Jag hade gått i samma grupp i nästan ett år. Jag hade svettats, snavat över mina egna fötter utan att låtsas om det. Under hela året hade jag inte lärt känna en enda människa. Jag gick på lektionen, gjorde rörelserna och gick hem. Punkt slut. Min kompis har ungefär samma fallenhet för aerobics som mig, det vill säga snäppet över 1 på en 10-gradig skala. Skillnaden var att där jag försökte dölja mina misstag skrattade hon, vände sig mot personen som stod brevid henne och sade. – Fy vad svårt det här var! Jag kommer att falla ihjäl mig innan det här passet är över.

Hon överlevde och innan passet var slut hade hon hunnit lära känna alla runtom henne i den svettiga gruppen, hon pratade och skrattade trots sina elefantlika rörelser och jag stod där och insåg vilken enorm begåvning hon satt inne med. Vilket geni i socialt agerande min vännina var. Några år senare fick jag ett namn på hennes typ av intelligens då begreppet EQ introducerades på skolor och arbetsplatser. Därmed fick den sociala kompetensen en viss status.

Men alla andra förmågor är kvar. Förmågan att organisera, att ordna upp tillvaron för sig själv och för andra har ingen benämning. Inte heller den praktiska förmågan, att kunna bygga, klippa hår, laga bilar eller tapetsera. Då är man händig men är man verkligen smart? Och smart är bättre än händig. Eller?

Ordet intelligens är vida tvistat av psykologer och andra teoretiker. Ordet kommer från det latina intellego vilket betyder förstå, inse, avgöra. En annan definition på intelligens är förmågan att dra slutsatser utan kunskap. Det borde betyda att intelligensen finns överallt. En snickare är mycket mer intelligent än mig i en snickarbod, han förstår hur man ska göra och han har förmågan att lära sig hantverket. Det har inte jag.

Jag är dessutom riktigt korkad med en sax i handen, en gång klippte jag min lillasyster och hon kan vittna om att jag inte har någon form av intelligens vad gäller frisöryrket. Hon såg ut som batman med lång lugg i mitten och superkort på sidorna.

Däremot blir jag riktigt intelligent om jag flyttar händerna till en dator. Min intelligens sitter där samt i det svenska språket, att uttrycka mig, att formulera ord till meningar. Jag har en viss social intelligens då jag kan hantera och komma överens med alla olika typer av människor.

Intelligensen finns överallt men den teknisk/logiska falangen har kidnappat ordet och tagit det som sitt. Det är orättvist. Att vara logiskt/matematiskt intelligent är inte bättre än att meka i bilar. Vem behöver ni i er vardag? En matematiker eller en bilmekaniker? När hade ni sist behov av att ringa någon och fråga om pythagoras sats? Ändå anses matematikerna smartare än bilmekanikerna, ändå ligger de högre på statuslistan över intelligens.

IQ och EQ borde följas av PQ, Practical quotient. Eller så skippar vi benämningarna och kommer överens om att alla fungerande människor har sin egen intelligens och att ingen av dem ska graderas i skalor. Vi behövs alla, var och en på sitt sätt.

Jag skulle personligen aldrig klara mig utan min frisör, hon är den smartaste saxbärande person jag känner

Det är en harmoniska mamma som lagar korvstroganoff denna Måndagkväll. Jag har utnyttjat en av mina julklappar, ett presentkort på Aqua Spa. Jag har legat under sköna täcken och handdukar med ånga i ansiktet och 100 olika krämer. Det var ljuvligt, förutom ögonbrynsplockningen, hudterapeuten hade vissa sadistiska drag.

Förutom detta så var besöket ett himmelrike och jag resten mig upp med frächt ansikte och plockade ögonbryn.
Sedan ville de sälja hudvårdsprodukter för 3000 kronor

Då gick jag

Helgen är slut och en ny vecka lurar runt hörnet. Dagen har ägnats åt sådant som Söndagar ska ägnas åt. Lång sovmorgon, frukost framför TV:n, lite plock här och där och x antal koppar kaffe.

Mamma och pappa ringde från Thailand imorse. De hade det bra i sin bungalow som låg bara några meter från havet. Vi hörde vindens sus och fåglarnas kvitter i bakgrunden och det kändes som om de ringde från en annan tid. De ringde från sommaren till oss i vintern, de gjorde sig redo för middagen när vi låg i sängen och inte hade stigit upp ännu. Vilken värld vi lever i. Vilken mångfacetterad skapelse jorden är. Det var roligt att höra ifrån dem, de hade det bra och de njöt av sol och värme.

Efter samtalet lade vi på och fortsatte livet i vår vintertid. Dottern klädde på sig täckbyxor, vantar, mössa och dunjacka för en madrasstur i backarna tillsammans med sina kompisar. Jag stökade undan frukosten och ägnade mig åt Mikael Blomqvist i boken Män som hatar kvinnor. En lysande bok, lite trög i början men sedan tar den fart och jag vandrade omkring i lägenheten med Reine Brynolfssons röst som ekade i lägenheten när han läste upp boken.

Nu är det kväll, nästan natt. Kläderna är framlagda och ryggsäcken står i hallen. Nu kör vi, arbetsveckan här kommer vi.

- Mamma, var är mina armband som jag köpte på glitter igår?
- Jag vet inte, var lade du dem sist?
- Det är ju det jag inte vet. Jag lekte gömma arband med mina kompisar idag men sedan hittade vi på andra saker och nu har jag glömt var jag gömde dem..

Min dotter kan numera betecknas som hjältinnan av svettiga provhytter. Den senaste månaden har jag skickat min dotter till skolan med viss skam i kroppen. Hon har skjutit i höjden och byxorna har blivit för korta och tröjorna ännu kortare. Jag är av den åsikten att det är viktigt hur man ser ut. Jag är ingen förespråkare av märkesjeans på 8-åringar och en tydlig motståndare av tajta och små kläder på skolflickor. De är barn, inte vuxna pretty woman-wannabe.

Kläderna ska däremot vara hela, rena, lagomt stora och inte avvika allt för mycket från dagens mode. I den bästa av världar skulle kläderna inte betyda någonting. Då skulle man se till människan som individ och inte till dess förmåga att efterlikna den stora massan. Men det fungerar inte så. Vi är flockdjur och vi vill passa in i gruppen. De som vill bekämpa detta har mitt fulla stöd, men kampen ska inte utkämpas genom barnen.

Dottern har alltid haft en bra garderob. Kläderna är klassiska med inslag av det som är modernt för tillfället. I takt med att hon vuxit och att plånboken sinat efter julhelgerna så har garderoben varit allt annat än bra. Idag var det därmed dags för den stora shoppardagen.

Dottern gillar fina kläder, men hon hatar att shoppa. Därför borde hon få medalj för dagens heroiska insats. Hon har tagit av sig kläder, provat nya, väntat i provhytter medan jag hämtat nytt och därefter provat ännu fler kläder. Till slut var hon rödblommig av ansträngning och det blonda håret stod som en statisk gloria runt hennes ansikte efter ett stort antal tröjor som dragits över huvudet.

Nu är hon dock ekiperad och har kläder för både skoldagar och kalas. Jag har kollat mitt konto och sitter med en blandad känsla av ångest över att jag är fattig trots att månaden inte ens har börjat, och en skön känsla över att hon har gott om kläder under hela resten av vintern. Jag kan med gott samvete skicka henne till skolan i vetskap om att hon är välklädd. Skönt

Nu har vi haft vårt mys i soffan. Vi har ätit godis och sett på film med tända ljus. Imorgon ska vi vila ut efter stora shoppardagen och påbörja förberedelserna mot ännu en vecka. Men än så länge är det Lördag och jag ska dra ut på den så länge som möjligt.

Det är helg. Underbara efterlängtade Fredagkväll är här. Fredagkväll med vetskap om att två lediga dagar väntar. Två dagar där jag själv styr över min tid. Två dagar då jag är chef över min tid. Helg..

Jag, dottern och några vänner samlades här för att fira in helgen med tacos. Jag satte i en iläggskiva i det välanvända bordet från farmor och farfars hus i Malå. Bordet är välanvänt.

I min barndom samlades släkten runt det stora bordet. I början var det mörkblått, sedan målade farfar det ljusblått men det är en helt annan historia, väl värd att berätta, men den kräver sitt eget inlägg. Nu är bordet ommålat två gånger till och om bord kunde tala så skulle denna möbel ha mycket att berätta. Den har lyssnat till otaliga släktmiddagar, kusiner har vuxit upp runt detta bord. De har kladdat med maten som ettåringar och hängt på stolarna som tonåringar. Fastrar och farbröder har diskuterat allt från politik till skogsgallring och farfar har otaliga gånger brutit in i samtalen för den obligatoriska frågan 
- Har någon kollat pannan?

Nu agerar bordet centrum under vardagsmiddagar i vår lilla familj men även helgmiddagar med iläggsskiva i. Det har lyssnat till brustna hjärtan och nyförälskat pladder. Det har stöttat i sorg men oftast har det lyssnat till glädje. Förtroliga samtal har utspelats över bordet men även dråpliga berättelser och diskussioner har lockat till skratt.

Ikväll agerade bordet arbetsyta för diskussionen hushållsarbete. Eller snarare bristen på hushållsarbete. Två av mina vänner som lever tillsammans har delat upp arbetsuppgifterna i hemmet. Han lagar mat, hon dammsugar, han tvättar, hon viker in tvätten i skåparna. Eller kanske inte..

Vi tjöt av skratt när överdrifternas mästare med yviga gester deklarerade att arbetsfördelningen inte alls stämde.
- Jodå, jag tvättar och hon viker tvätten, men lägger dem i en hög och inte i garderoben. Hon klagade på min lilla hög som jag hade på stolen när jag var ungkarl. Men den var ingenting mot för hur det är nu. Vår hög är så stor att jag vågar inte gå nära den! Den är som ett berg och jag lovar att om den faller över mig så kommer jag att drunkna och dö och ni kommer att få gräva fram mitt lik!

Den naturliga följdfrågan var varför man viker tvätten men slutar på halva vägen.. när tvätten är vikt och den ligger i en hög är den efter ett tag inte vikt, speciellt om den ligger som ett berg liknande mount everest och.. varför??

Vi fick några vaga argument av flickvännen om en garderobsdörr som stängdes hela tiden och det faktum att garderoberna låg i olika rum och att den sammanlagda sträckan när hon vandrat fram och tillbaka mellan rummen för att lägga in "en socka här och en socka där" vida skulle överstiga en tripp till mount everest, på ett ungefär.

Den verkliga anledningen fick vi aldrig veta, vi anade dock att en del av skälet låg i att hennes garderob inte rymmer fler kläder. Arbetsfördelningen omförhandlades dock under kvällen och nu har flickvännen tagit som sin uppgift att tvätta, då hon var missnöjd med pojkvännens gradantal på olika klädtvättar. Vem som ansvarar för garderobsinläggningen blev aldrig klarlagt. Vi lever fortfarande i ovisshet och vi känner en viss oro över deras lek med döden i skuggan av berget. Måtte det inte gå en lavin..

Nu är dock bordet avdukat och det har tystnat i mitt hem. Vännerna har gått hem och dotra mi har somnat på soffan. Jag ska sätta mig brevid henne och njuta av det faktum att en hel helg ligger framför oss.

Maratondagen är över. Dagen som började 5.20 när klockan ringde och slutar med detta blogginlägg. Efter en dags jobb rusade jag iväg till min frisör och slängde mig ned i stolen med ett lyckligt leende. Trassligt hår får mig att känna mig ovårdad, ful och misslyckad och den sista tiden har jag helst velat gömma mig bakom stora halsdukar, något som är helt omöjlig då jag jobbar inomhus. Frisören Therese fixade till min självbild. Hon färgade och klippte samt fyllde ut de fyra hårstrån jag äger med extra hår. Jag känner inte henne privat men efter många års klippande och flätande så har jag koll på hennes liv och hon är uppdaterad i mitt. Det är trevligt att prata bort två timmar medan håret förvandlas från ris till glänsande friska strån. Jag skulle inte klara mig utan henne.

Efter 2 timmars frisörstolssittande var jag klar och skyndade tillbaka till jobbet. Varje månad har vi ett planerat driftsstopp där system och servrar uppdateras. Jag patchade servrar med middagen brevid mig på kontoret. Timmarna gick, men allt flöt på bra och efter en lång arbetsdag kunde jag stämpla ut och ta mig hemåt.

Dottern har varit hos bästisen och Anna-Maria. Hon följde med dem hem och sedan har de handlat, ätit småplättar och badat, vilt skrattande i 1,5 timme. Mina vänner är min räddning när jag inte kan ta mig hem på kvällarna. Det är aldrig några problem med barnvakt och min dotter känner sig nästan lika hemma där som som i det hem som är vårt. Hon har vuxit upp med samma människor runt omkring sig. Barnen har sprungit mellan lägenheterna sedan de var små och blivit barn i varandras hus.

När jag stapplade in efter en lång dags arbete sov dottern gott, skavfötter med bästisen.
- Hon får sova över så slipper du dra upp henne, sade Anna-Maria och jag gick hem och hämtade hennes grejor för morgondagen. Så nu sover hon och bästisen, fot mot fot efter en kväll av badande och skrattande. Imorgon vaknar hon upp utan den minsta oro för hon är nästan hemma, hon är hos människor som hon lever nära, varje dag.

- Mamma, jag ska aldrig flytta från den här gatan, brukar hon säga på somrarna när barnen leker och de vuxna grillar i trädgårdarna.

Jag förstår henne, det här är hemma, det här är tryggheten och glädjen. Om man ser till antalet personer i vårt hushåll så är vi en liten familj. Om man däremot ser till de människor som rör sig mellan lägenheterna, som man träffar dagligen, som man delar sin vardag med så är vår familj mycket större än många kärnfamiljer.

Vi är lyckligt lottade

Så här ser det ut från mitt fönster när det skymmer. Värre utsikt kan man ha…

För precis en månad sedan firade vi julafton. Vi öppnade paket som tomten hade levererat och vi åt julskinka och knäck som vi sköljde ned med julmust. Vi tittade på tindrande ögon och vi var varma av tända ljus och varma människor. Det är en månad sedan. Inte länge alls. Hade det varit oktober och jag tänkt mig en månad tillbaka så hade det kännts som igår. Men inte nu. Julafton verkar oändligt långt bort och jag har glömt bort smaken av knäck och kommer knappt ihåg lussekatternas doft.

- Det enda tecknet på att det någonsin varit jul är att alla tar med sig mackor till morgonfikat, sade en kollega till mig när vi diskuterade ämnet idag. Jag tittade runt bland mina kollegor med mackor i påse istället för frukost från cafeterian och insåg att han hade rätt. Jag hade limpmackor med mig, det är fattigt i Januari.

Förutom det är allt borta. Julstjärnorna är nedplockade och ingen vill sätta upp dem igen. Vi vill ha vår, vi vill se ljuset och idag upplevde jag det första tecknet på en vändning när jag vandrade ut från stadshuset vid tre-tiden på eftermiddagen. Det var inte mörkt, det hade börjat skymma men bara lite och jag tänkte att  – Ja, det kanske blir sommar även här. Även i år.

Men inte ännu.  23 minusgrader stod temperaturmätaren på i morse. Vi byltade på oss kläder och min dotter skrek utöver sig när jag byltade på henne tröjor och halsdukar och tjocksockar. – Mamma!! Jag kan inte röra mig! – Välkommen till vintern, svarade jag och log medan jag virade halsduken ett extra varv runt hennes hals.

Min kamp mot "tvättmaskinen" kom av sig idag. Mikke och Ange frågade om jag var sugen på lunch på stan och under eftermiddagen ringde Eva och bjöd på tacogratäng till middag. Shit happens, men gott var det. Och trevligt. Dottern har varit hos sin pappa under eftermiddagen samt varit på ridning. Nästa vecka är det teori, hon hatar redan teori trots att hon aldrig haft det. Men hon har bestämt sig och det är svårt att övertyga en dotter som redan har sin åsikt klar.

Nu ska jag bre mina limpmackor och gå och lägga mig. Imorgon är det Torsdag – redan

Mamma och pappa loggade in på MSN idag medan jag satt på jobbet och jämförde versioner av DLL-filer. Vi pratade lite kort innan deras tid på Internetcafeét tog slut men de hann även vara in hit på bloggen och kommentera ett inlägg. Tekniken är fantastisk. Internet är ännu mer fantastisk och jag förundras gång på gång hur människor har förts närmare varandra i och med den fantastiska uppfinningen. Jag kan chatta med mina föräldrar på andra sidan jordklotet. Gratis och enkelt. De kan följa mitt liv här på bloggen på samma sätt som släkt och vänner runt om i landet. Vi kan kommunicera på ett helt annat sätt än förr, vi kan dela med oss av våra upplevelser och hitta information om det vi söker. Som IT-tekniker skulle man inte klara sig en dag utan google.  

Informationssökningen är dock även medaljens baksida. Viss information ska inte hittas, vissa saker ska inte spridas och där är Internet den största och mörkaste brickan i ett spel som inte borde spelas men vars turneringar hålls världen över inom flera olika områden.

Förutom det är Internet fantastiskt. Vi kan hålla kontakten med dem som befinner sig långt bort i fjärran, vi kan hitta information, men inte bara hårdfakta. Vi kan även surfa runt bland livsöden och skaffa oss andra kontakter. Helt nya typer av kontakter. Det var inte många år sedan en Internetdejt sågs som ett desperat handling från någon som inte kunde skaffa sig en partner på egen hand. Så är det inte längre. Idag möts människor via nätet och lär känna varandra på ett helt annat sätt, Internet är en vanlig mötesplats idag.

Blogggarna har tagit oss ytterligare en bit. På bloggarna kan vi läsa om olika människor och deras liv. Vi kan känna igen oss men även få en ökad förståelse för människor som inte är som vi. Vi följer livsöden vi aldrig skulle ha stött i verkliga livet, vi lär oss och vi utvecklas. Vi följer varandras liv och vi lär känna varandra på ett sätt som är helt nytt. Så opersonligt men ändå så mycket mer personligt än många av de man möter i livet.

Jag själv klickar runt på ett antal bloggar och följer några varje dag. Några känner jag personligen, andra har jag aldrig träffat, men känner ändå. Jag följer journlister som brinner för sitt jobb och kämpar för att få en egen anställning i en tuff branch samt pluggande blivande sjuksköterskor. Resefantaster som åker tranisbiriska järnvägen och planerar resår till platser man bara har läst om i böckerna. IT-tekniker/utvecklare som kämpar i tröga organisationer, inser att sirap inte går att skrapa bort och helt sonika säger upp sig.

Jag följer helt andra kamper, de mot sin egen kropp, mot värk och sömnbrist, sådant jag aldrig upplevt själv och jag lär mig att se människor utifrån deras egen utgångpunkt. De beskriver det så bra i bloggarna, något de aldrig skulle ha möljighet till om man träffades på stan. Jag har en längre tid följt ett par som kämpat mot barnlöshet. Jag har följt deras resa, alla behandlingar, deras hopp och förtvivlan då behandlingarna inte fungerat. När jag till sist fick läsa det positiva beskedet så strömmade tårarna nedför mina kinder. Det kändes som om deras glädje var min trots att jag aldrig träffat dem och förmodligen aldrig kommer att göra det. Jag tittar in hos dem nästan varje dag. En snabb tid där tanken ibland dröjer sig kvar efter att ha läst något tänkvärt inlägg.

Den nya tekniken inte bara krymper världen genom snabbare kommunikationskanaler. Den vidgar även världen och låter oss ta del av information och livsöden vi inte skulle stöta på.

Det är något fel på min tvättmaskin. Kläderna krymper i den och blir trånga och obekväma. Efter jul och nyårshelgerna har tvättmaskinseländet satt igång operation klädkrympning på allvar och nu har jag två vägar att gå. Köpa nya kläder eller krympa kroppen. Jag valde det sista alternativet och bestämde mig för att köra en drive på viktklubb.se. Det är en bra metod som har fungerat förr. Jag slipper vara hungrig eller köra skumma bantningsmetoder. Under veckorna följer jag kostråden slaviskt och under helgerna äter jag gott men med måtta. Jag skriver in det jag stoppar i mig på webbsidan och ser direkt hur mycket jag har förbrukat. För fantasilösa kockar som mig finns även recept som man enkelt kan skriva ut som inköpslista samt föra in i dagboken. Enkelt, lätt och smidigt.

Idag hittade jag ett recept på pestopanna med köttfärs. Jag skar zuccini och tomater, stekte köttfärs och kokade pasta. Jag ringlade över pesto, rörde om och ställde fram maten framför ögonen på en skeptisk dotter.
- Ska vi äta det där?
- Naturligtvis
- Det luktar konstigt
- Det är nyttigt och man blir pigg och frisk av det
- Jag är redan pigg och frisk

Hon tog en tugga och tittade tveksamt på mig. Jag log och sade att det är ju jättegott. Sedan tog jag en tugga och.. nja.. gott är väl att ta i. Det gick att äta, med lite vilja.

Dottern var inte heller stormförtjust över smaken. Hon petade i maten, åt zuccinin och tittade fundersamt på mig
- Mamma? Kan vi inte äta köttbullar och makaroner istället för pestpanna?
- Det är nyttigt. Jag upprepade mitt mantra för att övertyga både mig själv och henne. Kanske mest mig själv.
- Köttbullar är också nyttigt och det här luktar konstigt

När hon petat i sig två tredjedelar, sköljt av tallriken och sprungit över till en kompis så satte jag mig vid datorn för att föra in middagen. Det var då det hände. Det var då jag tog beslutet att aldrig mer laga pestpanna så länge jag lever.
598 jäkla kalorier innehöll maten och jag funderade över hur en viktminskningsajt kan skapa recept som innehåller nästan halva dagsbehovet. Jag hade kunnat äta ett miniskrov istället och det hade varit såå mycket godare och dessutom 20 kalorier mindre.

Jag svor för mig själv, stampade in i köket och slängde resten av pestpannan i soporna. 3 matlådor stod framme för att fyllas med mat och jag stuvade med ett mutter in dem i köksskåpet igen för aldrig i helvete att jag äter mat som både smakar illa och är kaloririkt. Jag förbannade viktklubb.se men ännu mer mig själv som inte kollat upp kaloriantalet innan jag började skära zuccini.

Den enda som blev glad var min dotter, hon slipper pestpannan i fortsättningen

Se upp därute i stugorna.. I dag är det årets värsta dag enligt Aftonbladet och säger Aftonbladet så måste det vara sant. Allt man läser i tidningen är sant, eller…

Nåja, en liten poäng har de ändå. Januari är tung och kall men framförallt fattig. Julen är slut, pengarna sinar och vardagsmonstret hotar att förinta människan i en enda mumsbit. Att med malande, molande tuggor förinta oss till en grå massa. Räddningen blir att planera små och stora glädjeämnen och just nu längtar jag efter I-landsnöjet att gå till frissan på Torsdag. Så litet men ändå så stort. Så ytligt men ändå så viktigt för vintertrött hår och människa.

Att beställa tid hos frisören är dessutom en startsignal på dåliga hårdagar. I samma stund som man bokat in tiden i almanackan så rasar håret ihop för att aldrig bli sig själv före rätt färg och slingor är på plats. Det är ungefär som att byta lägenhet. I samma stund som man hittar nytt boende så har man mentalt flyttat ut från det gamla. Man slutar att städa, slutar att bry sig. Man är ju inte där, man är i det nya. Jag har slutat bry mig om mitt hår och vandrar nu omkring som ett vildvuxet troll. Luggen hänger över ögonen och håret är för långt och för nött och hänger i stripor runt mitt ansikte. Men på Torsdag.. Då..

Nog om ytligheter nu. Dagen har varit bra men jag är trött. Jag har jobbat och handlat på lunchen och jobbat igen. När jag skulle gå hem insåg jag hur tung min ryggsäck var och jag bestämde mig för att ta tjänstebilen. Ett privilegium man har under beredskapsveckan, det vill säga den jag påbörjade idag.

Nu är bara frågan hur jag ska komma ihåg att jag har bilen hemma. Risken är överhängande att jag påbörjar min vandring mot jobbet imorgon utan en tanke på att bilen står på parkeringen och väntar. Jag skulle kunna lägga in en påminnelse i telefonen men jag drar mig för det. Det vore att verifiera det faktum att jag är disträ. Att acceptera den svåra graden av förvirrring som ibland sätter min hjärna i sank. Jag vägrar. Jag lägger inte in någon påminnelse, jag borde komma ihåg en hel bil.

Nu ska jag stöka undan kaffe och koppar och sedan gå och lägga mig. Mamma och pappa sitter på planet fortfarande, de landar vid midnatt vilket är 6 på morgonen i Bangkok. Jag pratade med dem på förmiddagen och fick till min lättnad reda på att de hade hotell bokat de första nätterna. De behöver inte leta den bästa utsikten med andra ord och jag kan andas ut

Det är kväll och helgen drar det sista flämtande andetaget. Helgen är över för den här gången och nu väntar ytterligare en vecka av jobb och skola. Av promenader till jobbet och frost i halsduken. Av matlådor och middagar och en och annan kaffe innan kvällarna tar slut. Jag har kommit in i vardagslunken och trivs i den igen. Vintern är utstakad, fester är planerade och biobesök med dottern. Det är kallt nu men vi här uppe kan njuta av den klara kalla luften. Vi vet att mörkret har vänt och att ljuset snart återvänder till vår del av världen. Vi kommer att överleva till våren. Som alla andra vintrar i vårt liv.

Dottern är hemma igen och ligger i sin säng och sover. Smilla ligger brevid henne, nöjd med att äntligen få tillbaka sin sov och lekkompis. Smilla är hennes katt och ser mig som ett nödvändigt ont för att få mat och en rensad kattlåda. Jag har förlikat mig i mitt öde som foderautomat och toalettstädare och ser med värme i hjärtat hur de ligger tätt ihop i sängen.

Nu står ryggsäcken i hallen och kläderna ligger framlagda. Sista tvätten ska hängas och sopor bäras ut i den kyliga vinternatten. Nu kör vi en vecka till. Vardagen – här kommer vi.

Jag fick till min förtjusning veta att min kusin Hanna och hennes Johan också bloggar.
Om allt möjligt men mest om deras väntande bebis.
Titta in hos dem

Ikväll sitter mamma och pappa på Arlanda. De ska sova på Rest and fly på flygplatsen för att sedan lyfta mot Thailand imorgon. Idag tiggde de till sig en tidig middag av syster och svåger för att slippa ordna mat innan resan. Dessa förbarmade sig även över mig och det blev en sista liten familjemiddag innan mamma satte fart för att ta sig till flygplatsen. Det gäller att vara i tid, mamma rusar aldrig in i sista minuten.

Lillasyster skjutsade och vi andra satt kvar med en tomhet dröjande kvar i luften. Trots att vi är stora och vuxna och klarar oss själva så blir det tomt när föräldrarna lämnar stan. För vem ska man ringa om barnet blir sjukt och vem ska skjutsa om man får förhinder? Om världen rasar, vad gör vi då och vem ska skrocka förnöjt och säga – du är ett tjoller till min flicka när hon busar och skojar? Vi är vuxna så vi klarar oss men vi vill inte än och visst kommer mamma och pappa alltid att finnas?

När vi var yngre och föräldrarna reste bort så var tomheten störst och oron minimal. Vi var övertygade om att de klarade sig bra men nu är vi vuxna och oron ökar i takt med livserfarenheten. I övermorgon vandrar de i Bangkok på jakt efter hotellrum de två första nätterna och måtte det gå bra. Måtte de hitta ett bra hotell att bo på. Plötsligt minns jag min barndoms bilresor och jakt efter rastställen. Jag minns hur mamma ville hitta ett mysigt ställe och vi körde och körde för det kunde alltid finnas något bättre och mysigare på andra sidan kröken. Jag tänker på det och jag ser framför mig hur min mamma ratar hotell efter hotell för att till sist måsta sova på busshållsplatsen med en tidning över huvudet och jag tänker att:
- Vad är det för fel på charter!?

Å andra sidan gläds jag över deras reslust tillsammans. I 30 års tid hade de barn i huset. Nu är vi alla utflugna och de har all tid i världen för deras egen relation. Många par krisar ihop under den perioden men det har aldrig varit aktuellt för våra föräldrar. De tillhör nämligen den lyckliga skaran som lyckats behålla sin kärlek för varandra under hela livet. Som inte glömde bort varandra i röran av blöjbyten, vaknätter och skjuts till aktiviteter. 

Förmodligen har de haft sina kriser, konstigt vore det väl annars under deras snart 39 år tillsammans. De har dock haft den goda smaken att reda ut detta tillsammans utan att visa det för sina barn. De har jobbat som ett team under hela vår uppväxt vilket inte alltid var populärt hos oss. Det var nämligen omöjligt att spela ut dem mot varandra och de hade full kontroll över vad den andre hade sagt eller tyckt i de konflikter vi hamnade i under vår ungdomstid. De stod enade i allt, till vårt förtret.

Nu är det länge sedan barndomens trotsåldrar och aktiviteter uppfyllde vår familjs vardag. Nu är vi vuxna och våra föräldrar kan istället ägna tiden åt att resa tillsammans vilket de gör med liv och lust. Vi barn fortsätter vår vardag i den livsperiod vi befinner oss. Vissa av oss gör hund(h)åren som nyanställd, vissa är mitt inne i karusellen av blöjbyten och föräldradagar. 

Jag lever i den intensiva perioden som ensamstående mamma med skolflicka och heltidsjobb. Jag har ingen positiv erfarenhet av förhållanden och i min omgivning finns bara vänner med spruckna relationer och barn varannan vecka. Jag vore den ypperliga kandidaten för att förvandlas till kärleksatteist. Jag borde stå på podiet och vittna om att kärleken är som religionen. Ingen har sett den, trots det så dödar och våldför sig människor på varandra i dess namn. Men så ser jag mina föräldrar som har älskat varandra i 39 år (!) och där har vi beviset som slår ihäl mina argument. Det finns nog hopp ändå, för mig och för resten av världen.

Så mamma och pappa! Om vattnet försvinner ut till havs – spring åt andra hållet! Håll koll på väskorna – minns Bangkok Hilton! Ta det första rena och ordentliga hotellet ni hittar, även om utsikten inte är den bästa.

Och ha en underbar resa!

Det är kallt i Skellefteå nu. Vintervädret har kommit och termometern står på 14 minusgrader. Kallare ska det bli. I mitten av nästa vecka kan vi vänta oss 25 minusgrader. Dagen har varit bra. Jag har sovit länge, lyssnat på hörbok och strukit lite kläder. Jag har varit ute och gått med Eva i den bitande friska kylan. Det är skönt med minusgrader, mycket skönare än slask och 3 plusgrader. Kylan är ren och klar, den biter i kinderna men kyler inte kroppen så länge man har varma kläder på sig.

Ikväll har jag ätit middag hos mamma och pappa samt fixat in låtar på deras MP3-spelare. Nåja, mammas MP3. Pappa fick in en låt i sin telefon med 64Mb internminne och ingen möjlighet till utbyggnad. Mamma fick in desto fler och kan nu njuta av Markus Fagervall och Martin Stenmark hela vägen till Thailand. Imorgon åker de. Vem är inte avundsjuk? Någon?

Ikväll har jag ätit chips och tittat på Göta kanal med några vänner. Min gamla "kärlek" Loffe Carlsson var ung i filmen, likaså alla andra skådisar som fortfarande är aktiva men börjar vara gamla. Vi som var gamla nog att komma ihåg freestyles och gamla polisuniformer skrattade igenkännande. Andra skrattade åt repliker som används flitigt i vardagen, men som hade sitt ursprung i denna film.

Nu är det natt. Smilla springer fram och tillbaka i hallen i jakt på leksaksmöss som i hennes fantasi springer för sitt liv. Timern har släckt mina lampor och det borde vara läggdags men det är helg imorgon och varför skulle jag sova när jag inte behöver det? Adolphson och Falck sjunger om kontrollen som blinkar blå i bakgrunden och ljusen fladdrar på rumsbordet. Jag dricker iskall Cola light och kvällen har varit bra. Imorgon är det Söndag. Imorgon kommer mitt barn hem. Det känns bra för jag saknar henne.

Myten om den väna, blyga och fina flickan är för länge sedan död. Tiden är förbi då flickor satt i ett hörn och fnittrade förtjust åt killarnas skrävlande machouppträdanden. Idag lever vi jämlikt och de flesta killar kan vittna om att tjejer är allt annat än fina i kanten. Trots detta har de inte sett vad som händer när ett gäng flickor samlas över en flaska vin eller två. Skulle de vara en fluga i taket så är risken stor att de ramlade ned i vinglasen likt en insekt som översköjts av en sprayburk Radar.

Igår samlades några av mina kvinnliga vänner för några glas vin och koppar kaffe. De pratades vitt och brett om blundrar och vi skrattade hysteriskt åt ena kompisen som körde vilse på E4:an för några veckor sedan och som knappt vågar gå på badhus och bada för hon har så svårt att hitta ur duchen och ut till bassängen. Jag menade att det är bättre att inte hitta ut ur duchen om man glömt sätta på sig baddräkten. Något jag gjorde när jag var barn. Än idag känner jag efter en extra gång om jag har baddräkten på mig när jag öppnar dörren till bassängen. Det var pinsamt när jag vara barn, men ingenting emot vad det skulle vara nu. Vår mer ordentliga kompis kokade kaffe men kaffepannan vickade och det visade sig att hon satt på fel platta för några dagar sedan och brännt sönder hela kaffeunderlägget. Jodå, det blir nog folk av henne också så småningom.

Sedan kom samtalet in på politik för skulle verkligen Mona Sahlin rädda oss från borgarna vid nästa val? Vi kom överens om att det var omöjligt för Mona Sahlin är falsk som vatten och vinner sossarna är det på grund av borgarnas misstag, inte av egen kraft. Sedan talade vi om barn och andras barn. Och barn som hade varit våra barn men inte var det längre men ändå lite. Och även om barn som kanske skulle bli våra barn men inte på riktigt. Krångligt? Igår var det glasklart.

Samtalen böljande fram och tillbaka och övervägande delen kan inte skrivas ned i ord. Min dator skulle koka av rodnad för datorn är en han och jag är rädd om min dator.

Torsdagkvällen har ägnats åt diverse kaffedrickande i goda vänners och familjs sällskap. Anna-Maria kom förbi och informerade om de senaste händelserna i hennes liv. En stund senare dök mamma och pappa upp för att säga hej då till sitt barnbarn. De åker till Thailand på Söndag och eftesom dottern åker till sin pappa imorgon hinner de inte träffas i helgen. Hon var glad när de kom för hon hade räknat ut att de skulle vara borta i 21 dagar. – Det är ju jääättelänge! utbrast hon när hon tänkte på de svindlande siffrorna.

När de hade åkt hem igen och jag stod och stökade bort middagen som jag inte hunnit plocka undan så knackade en något bedrövad Mikke på dörren. (knackade är kanske att ta i, han höll på att skrämma ihjäl mig, något som hänt förr) En Mikke som lämnat hockey-tittandet när det stod 3-0 till Modo. Han fick kaffe och Ange och Cissi kom och fler koppar ställdes fram. Lika bra det, innan matchen var slut stod det 5-0 och det är ingenting som är bra för min kompis nerver.

Nu har alla gått och jag  har fixat inför morgondagen. Väskorna står packade. Kläder till helgen hos pappa och duchgrejor till morgondagens skridskogympa. Nu ska jag plocka undan det värsta och sedan gå och lägga mig i väntan på en sista uppstigning för veckan. Jag har inga planer för helgen förutom ett eventuellt glas vin hos några kompisar imorgon. Detta brukar dock alltid ordna sig till slut.

Att gå i affärer kräver sin man, eller rättare sagt kvinna. På lunchen idag gick jag ett varv på stan för att fördriva tiden och se någonting annat än stadshusets grå väggar. Jag släntrade in på Cubus och bläddrade lite förstrött bland reamärkta klädesplagg. Plötsligt hittade jagett par jeans för 400 kronor mindre än det ordinarie priset.
– Perfekt, jag behöver jeans tänkte jag och tog med mig dem mot kassan. Det var då jag upptäckte det. De lockande, krävande röda rea-skyltarna. Ta tre, betala för två… Ta tre betala för två. Jag hade redan tjänat 400 kronor men såg min chans att ”tjäna” ännu mer pengar.

Jag tittade mig omkring efter kläder som passade mig. Det var inte helt lätt. Antingen börjar jag bli gammal eller så är Cubus designers påtända när de skapar kläderna. Koftorna ser ut att ha blivit stickade under stark påverkan av LSD för det finns flikar där det ska vara rakt och tygbitar hänger ned men inga knappar finns att knäppa.

För att ytterliga komplicera situationen så drabbas jag av akut snålhet när jag ser ”ta tre – betala för två”. Det gäller att tjäna så mycket pengar som möjligt. Att ta två plagg för 100 och ett för 20 är omöjligt. Då ”tjänar” man bara 20 kronor och hur roligt är det när man skulle kunna tjäna 100 spänn? Å andra sidan måste man köpa 3 plagg för hundra kronor styck vilket betyder att utgiften blir 200 kronor och det var mer än jag räknat med, i och med att jag inte tänkt handla alls.

Man skulle ju kunna ta två stycken för 50 och därmed sänka den faktiska utgiften tänkte jag, men hittade ingenting jag ville ha. Det fanns konstiga klänningar och tröjor som såg ut att ha gått genom tvättmaskinen 3000 gånger, det fanns skumma linnen med hål överallt och koftor som jag såg skulle bli sneda och urtvättade efter första användningen.

Vid det laget var jag svettig och på gränsen till panik. Jag var gisslan i en affär med fula kläder och jag tänkte att ibland är det lättare att vara kille. Killar gör inte så här vilket de ska ha en eloge för. För hur dumt är det egentligen att springa runt och försöka hitta kläder man inte behöver för att man kan tjäna pengar som man ändå inte får? Trots detta kunde jag inte slita mig och jag letade febrilt och minuterna tickade och min lunch tog slut.

Instinktivt kände jag för att hänga tillbaka jeansen och rusa ur affären då en röst i den klokare delen av min hjärna skrek åt mig att sluta för jag hade blivit lurad.
- Hur dum är du? Hur man än räknar måste du betala mer om du köper mer, betala jeansen och gå ut från affären! Rösten skrek åt mig och jag rätade på ryggen, tog kontroll över situationen och stegade mot kassan.

– Du vet väl om att du får köpa tre plagg och betala för två? sade expediten till mig när hon registrerade jeansen i kassan.
– Jag är medveten om det muttrade jag mellan ihopbitna tänder och i jättesvettig jacka, tog påsen och gick.

Förmodligen borde jag ha varit stolt över mig själv eller åtminstone glad över att ha hittat ett par billiga jeans. Istället gnagde tankarna i mitt huvud när jag halkade iväg mot jobbet, hur mycket hade jag kunnat tjäna maximalt, det vill säga, hur mycket hade jag förlorat?

Shopping är en komplicerad historia.

Dagen är slut. Dottern sover i sin säng, nöjd efter kvällens ridlektion. Min ängel till lillasyster följde med henne på ridningen då jag var lite tveksam till att min rygg skulle hålla emot springtokiga hästar och mjuk ridhussand. Ridningen hade gått bra och Sofia hade inte lett hästen någonting till min dotters stora glädje. Hon är ivrig att få rida själv, så ivrig att hon gärna skulle hoppa över de första terminerna så att hon får galoppera, hoppa och rida ute utan någon annan håller i tyglarna. Det är svårt att lära sig tålamod. Mycket svårt, det vet jag av egen erfarenhet.

Jag har jobbat i mitt anletes svett. Tempot är ganska högt på jobbet just nu. Uppdateringen av ADT är över och under eftermiddagen har jag installerat en testdator i kundtjänstens nya lokaler. 12 nya maskiner ska in dit så småningom och varje dator ska innehålla en stor hög mer eller mindre svårinstallerade program. Tack gode gud för imagelösningar (kopiering av installerade hårddiskar)

Nu, sova

På nyårsafton fick jag ett SMS av en kompis som löd så här:
Beskriv mig med 1 ord! BARA ETT! Sänd det till mig och sänd detta sms till dina vänner o se hur många roliga beskrivelser du får tillbaka

Jag skickade svarade och skickade SMS:et vidare. Under nyårsafton är det svårt att komma fram på telias linje men några fick jag tillbaka och dessa löd: Disträ, fantastisk, disträ, disträ, glad, smygsmart, förvirrade och… disträ

Det är inte svårt att fatta budskapet men det var inte heller någonting jag var omedveten om. Jag ÄR disträ och därför har min dotters skolgång varit en källa till rädsla över hur mycket jag ska glömma av alla saker som ska skickas med. Min förvirrade personlighet ska inte min dotter lida för och jag vill absolut inte vara känd som en av de där mammorna som alltid glömmer läs inte bryr sig om sina barn

Därför finns det ett detaljerat schema på kylskåpet. Gympakläder på onsdag, bibiloteksbok på torsdag, utflycktsfika och varma kläder varannan torsdag, saxofon och gympakläder på Fredag. Alla övriga uppgifter som skolan beordrar mig göra då och då skriver jag upp på almanackan. Här ska inte glömmas någonting. Nåja, visst glömmer jag ibland men inte mer än andra föräldrar, förmodligen mindre.

Så långt är allt väl, jag har noga dolt min glömska personlighet och kan sträcka på ryggen som en stolt och ordningssam mamma. Trodde jag. Problemet är att min dotter har fått mina gener. Hon är lika disträ som jag och vandrar bort i sina egna tankar medan jag pratar med henne vilket gör att hon inte hört vad jag har sagt.

- Mamma! Jag skulle ju ta med mig biblioteksboken idag?
- Nej! Jag sade till dig imorse att vi inte läst ut den ännu så du får låna den en vecka till.
Slutsats: Min dotter säger till fröken: vi har glömt boken!

- Mamma! Du skulle ju lämna papperet!
- Det har jag gjort, det ligger i väskan
- Nehä,
- Jo i ytterfacket, jag sade det till dig imorse
Slutsats: Min dotter säger till fröken: mamma har glömt lägga ned det trots att det ligger där

- Mamma, vi skulle ha med oss ett ljus idag!
- Det ligger i VÄSKAN!!
- Nehä, det såg jag aldrig
Samma slutsats som föregående exempel, mamma har glömt, mamma är förvirrad

Idag när vi satt och åt sade min älskade förvirrade dotter.
- Mamma nästa gympa MÅSTE du komma ihåg att lägga ned lappen om att hyra skridskor. Och pengarna! Det sade fröken!
- Hallååå!! Den ligger i väskan och har gjort det i två veckor
- Jahaaa?

Så nu vill jag säga till alla fröknar och fritidspersonal. Det är inte mitt fel!! Jag gör min plikt och jag kommer ihåg!! Den enda skuld jag har i detta är att jag överfört mina gener till min dotter. Nästa gång ska jag adoptera, jag lovar!

Nåja, det är svårt att uppbringa någon större irritation, det vore väldigt mycket stenkastning i glashus. När jag något äldre än min dotter är nu, gick jag vilse på väg hem från skolan. På samma väg som jag gått många många gånger. Jag var förlorad i mina egna tankar och när jag tittade upp befann jag mig inte på det ställe jag trodde jag hunnit till. Min dotter förlorar sig också i tankar. Fördelen är att det kommer mycket underfundiga funderingar ur henne, nackdelen är att man måste flagga med vimpel ibland för att få hennes uppmärksamhet.

Jag har dock en plan som borde fungera. Den har lyckats med mig själv (ibland) och borde fungera för henne. Nästa gång ska jag be henne upprepa det jag säger, förhoppningsvis fungerar det ett tag, tills hon har lärt sig att tala utan att tänka på innehållet eller glömmer bort vad hon sagt.

Vill bara rapportera att det är Tisdag och jag har så ont i ryggen att jag inte kan hosta. Inte gäspa heller vilket är lite besvärligt för jag är jättetrött. Borde inte sitta här med andra ord, borde gå i säng och se till att det bli Onsdag så fort som möjligt. Förhoppningsvis med lite mindre ont i ryggen.

Sov gott

Första dagen på första riktiga arbetsveckan efter jul är avklarad. Jag har ägnat förmiddagen åt en trilskande bärbar dator, och eftermiddagen åt testinstallationer av ADT 2007 samt Rasterdesign tillsammans med Maria. Jag kan meddela er väldigt IT-intresserade läsare att man inte kan installera Rasterdesign före Nordic standard and settings. Då installeras inte rätt sökvägar och programmen börjar gnälla över att inte hitta aeciib50.arx (tror jag det var) trots att den ligger på rätt plats. Någon som har somnat? Det gjorde inte vi utan hurrade som de nördar vi är när felmeddelandet dök upp på förväntad plats.

Jag gick hem efter jobbet i en stad som pudrades av stora snöflingor. Det är mörkt i norrland just nu. Jättemörkt. Januari och Februari är de värsta månaderna och när jag gick hem från jobbet så anfölls jag av det stora vardagsmörkret.

Vardag. Ändlösa veckor av korv i ugn och fiskpinnar. Av skjuts till ridning och saxofonskola och försök till att jobba ikapp under kvällarna. Av tvätt och disk och tidiga kvällar för att orka stiga upp till lika tidiga mornar. Av jobb och möten och vardagskläder. Jag försökte hitta någon ljuskälla men molnen skymde månen och gatlyktorna var immiga av det plötsliga snöfallet.

Egentligen gillar jag vardagen men just ikväll känns den obestigbar. Det är två månader kvar innan vi kan skönja ljuset här uppe och det gäller att tända sina egna ljus i mörkret. Men ikväll vet jag inte hur man gör. Den här kvällen ids jag inte tända några ljus, vare sig bildligt eller bokstavligt. Ikväll lägger jag mig i soffan och drar täcket över huvudet. Imorgon är nog en bättre dag… eller kanske inte, imorgon är det Tisdag.

Egentligen skulle jag skriva om någonting helt annat. Om min dag, hur den  har varit. Om att det är Söndag och att veckan närmar sig. Jag hade ett färdigt inlägg i mitt huvud, redo att skrivas ned. Jag hade tänkt skriva om min kompis som slutat snusa, om dotterns skidåkning och om den stora hunden som flyttat in hos några av mina vänner. Med anledning av det sista så flög tankarna iväg och letade sig tillbaka i tiden. Till mitt liv med hund, till åren då jag levde med ett koppel i min hand och då allt som räknades var tävlingsprestationer och vägen dit genom otaliga träningar.

Jag började tänka på den sista hunden jag ägde. Simba, den mörgrå schäfertiken som var min under många år. Simba med de stora öronen som hon fällde ned när hon blev sur. Simba som gärna blev sur men hade så pass bra nerver att hon visste i vilka sammanhang hon kunde få utlopp för sina onda drag. Simba som försvarade mig i nöd och lust, även vid tillfällen då 99% av alla hundar skulle lägga svansen mellan benen och fly. Simba – lejondrottningen.

Det var en kall vinterkväll när jag hämtade henne från den långtradare som hon hade åkt med upp från sitt tidigare hem. Hon var sex månader och trots en lång och skumpig resa i en okänd lastbil så hade hon hög och glad svanshållning hela vägen hem. Så fortsatte hela hennes liv. Vad som än hände så bar hon svansen högt. Ingenting fick henne att vika ned sig, ingen kunde tygla henne. Inte ens jag.

Dagen efter började vi vår väg mot toppen av brukstävlanden. Det var en lång och krokig väg och vi tog oss aldrig ända fram. Simba gillade träningarna och tävlingarna, lite för mycket. Vi gav oss i kast med den svåraste tävlingsgrenen av dem alla. Skyddet. En gren  hämtad från polishundsverksamheten där momenten går ut på att spåra, söka samt skydda sin förare från diverse ohederligt folk. Bilder på hur det går till ser ni här. Simba älskade ohederligt folk. Ohederligt folk var tillåtna att anfalla, något min hund älskade. Så fort jag tog fram munkorgen så vek hon ut sina enorma öron, hennes ögon började lysa och hon såg ut som en gremlins redo att skrämma bort varenda liten buse från planen, alla andra också om hon fick. Vi transporterade busar och Simba gick med sänkt huvud och lysande ögon tills de bestämde sig för att anfalla. Då anföll min hund också och mina vrål hördes till andra ändan av kommunen i syfte att få stopp på henne. Man får nämligen bara anfalla busen tills dess att den står still, Simba tyckte det var en löjlig regel och stötte, och stötte och stötte..

Vår medverkan på skyddsplanen var alltid en källa till glädje för åskådarna. Simba saktade aldrig ned. Hon vek aldrig av för at slippa ta de största smällarna. Istället så bet hon och slet så det var omöjligt för figuranterna (busarna) att stå still, hon knep ihop benen när hon flög emot dem och smällde på det sättet in i deras mest känsliga organ. Hon var ond och hon njöt av det. Under momentet där alla hundar ska ligga still i en rad så ägnade hon sig åt mental psykning för att få tiden att gå. Hon stirrade på den ena hunden efter den andra, tills de med nervösa steg smög bort till sin husse eller mattes trygga famn. Simba låg kvar och njöt.

Trots sitt elaka jag så hade hon nerver nog att hålla koll på dem. Hon var helt säker bland barn och uppfostrade de valpar som kom in i vårt hus. Hon gjorde det inte med glädje, Simba var inte någon hemmafru så hon utförde sina plikter med en stilla suck. Detta var bara ett nödvändigt ont för “my dog from hell”, det var ute där faran lurade som hon levde upp. Under en av våra promenader träffade vi på ett par högljudda, påtända killar. De dånade fram emot oss men Simba skällde inte som alla andra hundar skulle ha gjort. Istället så satte hon sig 1,5 meter framför mig och väntade på att de skulle komma fram. Jag såg att hennes ögon började lysa och jag behövde aldrig bli rädd. Gänget kom fram och innan de förstod att de givit sig på fel person så hoppade Simba upp och stötte nosen  hårt mot ledaren av gänget. Hon bet inte, hon skällde inte utan hon gav honom en hård stöt som gav honom näsblod. Gänget skrek ännu mer men när de såg min hund med de stora nedfällda öronen så backade de iväg med en rad svordomar som avskedsord. Simba reste på sig, höjde svansen högt över ryggen och jag kan svära på att hon log.

Sådan var min hund, schäfertiken som alltid gick sin egen väg. Som aldrig någonsin blottade strupen utan höll fanan högt. Hunden som jag gått otaliga spår med, tränat i timmmar, år ut och år in, vardag som helgdag. När jag födde mitt barn så blev dock tiden alldeles för knapp. Jag hade inte tid att träna flera timmar varje dag och jag såg en sorgsenhet fylla min hund som jag aldrig sett tidigare. Hon tittade på mig med stora ledsna ögon, så fort jag reste på mig så rusade hon upp, viftade på svansen och sprang till dörren. Hennes blick när hon insåg att jag inte skulle ut med henne skar i hjärtat på mig och jag hade bara ett alternativ. Jag var tvungen att omplacera henne.

En polis i Jönköping tog hand om henne och hon fick ägna sina sista år som polishund. Ett halvår efter omplaceringen åkte jag ned och hälsade på henne. Jag insåg att jag hade gjort rätt. Simba låg på bron med samma trygga ondglada ögon som alltid. Hon blev strålande lycklig när hon såg mig, men under besöket förstod jag att hon bytt ägare för gott. Hennes nya ägare berättade om busarna hon hade spårat upp, om träningarna och om framgångarna. För Simba så var det himmelriket på jorden, hon fick följa med dygnet runt. Hon fick spåra riktiga busar och vara med i hetluften tillsammans med en ägare som var lika beroende av henne som hon var av honom. När vi lämnade huset så viftade hon på svansen men gjorde inga ansatser på att hoppa in i bilen. Hon var hemma och hemma var inte längre hos mig.

Det var med en bitterljuv känsla jag åkte därifrån. Jag visste att det var sista gången jag såg henne och jag var glad över att se henne lycklig. Det är snart 7 år sedan den sommaren men jag tänker fortfarande på henne och just ikväll längtar jag efter min gamla ondglada hund så det skriker i bröstet på mig. Jag längtar efter att gräva ned fingrarna i den tjocka mörgrå pälsen. Jag längtar efter hennes självklara glädje och hennes osviktliga tro på sig själv. Jag längtar efter den stormvind hon var, ett naturfenomen som inte lämnade någon oberörd.

Simba – lejondrottningen

Jag är så mätt så mätt. Det känns som om jag inte behöver äta förän i maj – ungefär. Vi har varit hos mamma och pappa och för att fira pappa som fyller 60 år den 23 Januari. De åker dock till Thailand nästa vecka och därför firade vi honom nu. På samma sätt som jag inte kan förstå att barnen runt omkring mig växer upp så har jag svårt att ta in detta med att min pappa fyller 60 år. Återigen slår mig insikten, det måste ju betyda att jag är vuxen och det är en tanke som jag har svårt att förlika mig med. Visst, jag lever som en vuxen och jag pensionssparar och har koll på omvärld och politik, men jag glömmer nycklar, glömmer att jag poppar popcorn och försöker ställa in dammsugaren i kylen och det känns inte ett dugg vuxet och jag måste nog skärpa mig. Nu fyller dock pappa 60 och de barn jag i mitt tidigare liv bodde ihop med under hela deras uppväxt ska nu fylla 18. Arton år, hon var ju fem år när jag började följa hennes vardag, vad hände sedan? Och pappa? 60 år? Någon måste skämta, jag är ju liten och pappa är vuxen, tycker jag i alla fall.

Nåja, jag kan inte ändra tidens gång och i eftermiddags duchade jag och dottern efter hennes dag i stallet tillsammans med moster Sofia. Vi rullade  vårt hår och fixade fina kläder. Vi platttångade och stressade när Eva kom för att skjutsa oss. Väl hos mamma och pappa minglade vi och skålade i champange eller i alla fall mousserande vin. Sedan blev det dags för paketöppning, Sofia grattades för taxikortet och fick en fönsterlampa. Pappa fick en fleecejacka av mamma som han ska ha på planet till Thailand i fall han fryser. Mamma vill inte att människor ska frysa. Barn ska vara mätta, varma och nöjda säger hon, förmodligen gäller det även pappor också. Av oss fick han en weekend i Piteå tillsammans med alla barn och respektive. Vi ska tävla i äventyrsbadets vattenruchkanor och äta middag och se på show efteråt. Till våren, det blir skoj

Sara hade gjort ett album av "pappabilder" och denna prydde framsidan, en mer passande bild av vår far går inte att få. Pappa liggande i en båt, njutande av vind och sol, med mobiltelefonen i handen. Vår far en tekniktokig naturälskande man som njuter av det sköna i livet.

Sedan var det dags för middag. Det finns inga ord för detta mer än att det var gott och vi blev mätt. En bild säger mer än tusen ord, här kommer tre

Löjromstoast. En väl beprövad förrätt som alltid går hem

Lamm, svampsås och en jättegod "potatisbakelse"

Sorbet med choklad

Så var haverikommisionen klar, vilken visade att det var skit bakom spakarna på planet till Turkiet i Maj. Jag och dottern var två av dem som var ombord på planet när den körde av landningsbanan. Vi skulle, tillsammans med mormor och morfar åka på dotterns första utlandssemester, vi hade längtat och räknat ned dag för dag.

Mitt barn var överlycklig när vi äntligen satt i planet som skulle ta oss till det konstiga landet som var varmt även på våren. Planet vände på landningsbanan och gasade upp litegrann, sedan hoppade det till lite och stannade. Förvånad kunde vi se att vi stod med halva planet ute på gräsmattan och i min enfald tänkte jag att – Det är väl bara att backa tillbaka och ta ny sats.

Jag bedrog mig

Vi väntade och väntade i planet, efter en stund kom lite information – på turkiska, sedan blev det tyst. Det började diskuteras och analyseras inne på planet, en passagerare som ännu mer dumpositiv än mig erbjöd sig putta på men de flesta röster var skeptiska och negativa. – Vi kommer inte iväg, resan blev inställd. Dottern som ditills varit glad och förväntansfull hörde passagerarna, underläppen började darra och ögonen fylldes av tårar.
- Mamma, ska vi inte åka?

Jag visste inte vad jag skulle svara, det fick inte vara så hemskt. De fick inte ställa in resan, jag kände hur även jag skulle vilja sätta mig ned och gråta för oj vad vi behövde den där resan.

Efter en stund lastades vi av planet. Stressade räddningstjänstmän dirigerade oss till en buss, vi som redan hade bytt skepnad till charterturister tog fram kameran för att fota flygplanet som stod nedgrävd i gräset. Detta gjorde männen i de oranga rockarna ännu mer stressade och en hel del hårda ord utväxlades.

Tillbaka i avgångshallen fick vi mer information. Det informerades om att detta plan inte skulle flyga någonstans vilket vi redan hade insett, men att det jobbades på att flyga dit ett annat plan. Det ordnades med kaffe, saft och mackor och när POSOM-gruppen kom så tänkte jag Coolt, vi har varit med om en flygplansolycka. De enda som behövde krisbearbetning borde ha varit POSOMgruppen själv, de hade fått ett SMS om – Flyplanshaveri på Falmark. Med den informationen begav de sig dit och jag kan tänka mig vilka tankar som hinner flyga genom ens huvud.

Efter ett antal timmar med plötslig dimma som extra förhinder så bestämdes det att vi skulle bussas till Umeå för vidare transport mot Turkiet. Klockan 19.00 lyfte så äntligen planet mot vår efterlängtade semester och dottern kunde avsluta sitt dagboksskrivande efter en händelserik dag.

Dotterns dagbok från dagen:
9:00
På flygplanet
Nu lyfter flygplanet snart

Jag skrev fel

Flygplanet körde i diket

14:12
Nu åker vi buss till Umeå

19:30
Nu har vi lyft ett annat Pegasusplan

Vi kom fram 3 på natten

Åter på jobbet. Att öppna mailboxen efter 3 dagars vård av barn är lika nervkittlande varje gång, även denna dag. Jag satte mig på stolen, loggade in och öppnade Outlook. Jag höll för ögonen med spretande fingrar medan mailprogrammet kontaktade Exchangeservern och hämtade hem alla mail som väntat på att få landa i min inkorg. Du har 2,3,4,5,6,...det knöt sig i magen och pulsen ökade på samma sätt som antalet olästa meddelanden… 10,15,20,25,35 nya meddelanden. Jamen tack så j*kla mycket. Efter en viss sortering visade det sig att endast 15 av dem var nya jobb och jag kunde andas ut.

I övrigt var allt sig likt förutom att det var ganska folktomt på avdelningen på grund av utbildning. Samma problem i inkorgen löstes på samma sätt. Samma typ av samtalsämnen under fikat avhandlades. Idag diskuterade vi hur man flyttar på slangen som pumpar vatten till slalombackarnas konstsnö. Jo, vi behöver konstsnö här uppe i år för vädret är lika konstigt som snön i våra backar. Trots att allt var som förr så var jag långt ifrån uttråkad. Det var skönt att komma tillbaka till rutinerna igen, skönt att jobba, skönt att bli trött och gå hem efter väl förättat arbete.

Dottern har haft en bra förstadag på skolan efter jullovet. Trots att hon somnade sent så hoppade hon upp ur sängen imorse, pigg som en mört, frisk som en nötkärna och glad som en lärka. Ikväll somnade hon gott på det där sköna sättet som man bara kan göra om man varit igång under dagen, på samma sätt som jag kommer att somna ikväll.

Nu är det kväll och ute knäpper det i hus och träd av kylan som sätter klorna i Skellefteå. Det är 16 minusgrader och nu fattas bara lite mer snö innan vi kan tala om äkta vinter.

Nu ska gympapåsen packas och kläder läggas fram tills imorgon, precis som alla andra vardagskvällar.

Jag gillar vardagskvällar.

Hittade denna lista hos Ann så jag gör den för att muntra upp mig lite innan jag går och lägger mig

Startade:
23:32

1.) När du duschar, sätter du på vattnet innan eller då när du står i duschen?
Jag har badkar och sätter på vattnet innan jag kliver i. Annars blir jag ju kall om fötterna

2.) Har du nån gång borstat tänderna i duschen?
Absolut inte. Då kommer det ju tandkräm på kroppen och scampo i munnen…

3.) Hur gammal ser du ut att va?
Beror på vilken tidpunkt på dygnet. På morgonen ser jag ut som 92.. ungefär

4.) Vilken låt sjöng du senast?
Låt och låt.. reklamplågan, i allt som rör sig, lyser eller låter, finns ett batteri som ska lämnas åter…

5.) Har du blivit medlem på något det senaste?
Nej, försöker hålla mig från medlemsskap, det blir så dyrt

6.) Vad har du för planer i veckan?
Mitt främsta mål är att få börja jobba igen. Till helgen ska jag fira pappa som fyller 60

7.) Blundar du när du kysser någon?
Jepp

8.) Kräks du med flit efter du ätit?
Nej

9.) Har du någonsin kallat någon för slampa?
Nej, inte allvarligt menat i alla fall

10.) Har du blivit kallad för slampa?
Ja

11.) Har du nån gång ätit upp alla popcorn?
Naturligtvis

12.) Hur många tror du kommer gå på din begravning?
Beror på hur länge jag levat och hur jag har använt mitt liv

13.) Hur många av dem skulle komma bara för att vara säker på att du är död?
Haha, kanske en.

14.) Har du mest fiender eller mest kompisar?
Absolut mest kompisar

15.) Har du någonsin skickat ett anonymt brev?
Kanske när jag var barn

16.) Kan du fixa din egen bil?
Jag kan byta däck och kolla oljan. Mer än så ger jag mig inte in på

17.) Är du smartare än dina vänner?
Det finns så många olika sätt att vara smart på. Jag tror vi kompletterar varandra ganska bra

18.) Har du någonsin stulit något av dina vänner?
Nej

19.) Har du suttit i fängelse?
Nej

20.) Gillar du lukten av öl?
Gjorde inte det förr men nu luktar det gott

21.) Har du någonsin dött eller dödat någon i en dröm?
Det har hänt

22.) Skulle du dödat en hund för £1000?
Beror på hur och varför

23.) Blir du deprimerad nån gång?
Deppad kan jag bli, men det är sällan

24.) Bor du med dina föräldrar?
Nej

22.) Har du planer för framtiden?
Joda

23.) Två saker som skrämmer dig:
Min eller min dotters död

24.) Två av dina nödvändigheter:
Gemenskap och ensamhet

25.) Två saker du har på dig just nu:
Storskjorta och långkalsonger

26.) Två av dina favorithobbys:
Umgås och skratta

27.) Två saker du vill ha:
En större lägenhet, Pippis kappsäck

28.) Två platser du vill åka på semester:
Thailand och USA

29.) Två saker du vill göra innan du dör:
Hoppa fallskärm, se mina barnbarn växa upp

30.) Två saker du tänker på just nu:
Hur gammal jag har tänkt bli om barnbarnen ska växa sig stora innan jag dör.. Och om jag kanske borde gå och lägga mig

31.) Två affärer du shoppar i:
HM och Lindex

32.) Två favorit-husdjur:
Katten Smilla och hundar i allmänhet

33.) Två orsaker till varför du svarar på denna undersökning:
För att jag blev uttråkad av mitt förra inlägg och gillar enkäter.

34.) Vilken färg bär du mest:
Svart

35.) Senaste favoritfärg:
Vinröd/svart

36.) Senaste låt du hörde på radion:
Har ingen aning, lyssnar bara på radio i bilen

37.) Vad blir det för middag i natt?
I natt? Vem har gjort frågorna egentligen? I kväll blev det korvstroganoff till middag

38.) Är du lycklig nu?
Jodå, helt oki

39.) Vem ringde du senast?
Mamma och pappa

40.) Shoppar du i affärer som Hollister, Abercrombie & Fitch:
Har aldrig hört talas om dem

41.) Hur är vädret?
Slask på väg att frysa

42.) Saknar du någon just nu?
Kanske

43.) Ett ord som beskriver dig:
Disträ sägs det..

44.) Favoritskor:
Har många skor men letar fortfarande efter vinterns favoritskor

45.) Äger du stora solglasögon?
Japp, men använder dem aldrig. Jag ser ut som en fluga

46.) Vad vill du helst göra just nu?
Somna i tid

47.) Vad borde du göra just nu?
Sova.

48.) Senaste textmeddelande du skickade:
Till Anna-Maria

49.) Vem kramade du idag?
Mitt barn

50.) Nämn en sak du gör varje dag:
Vaknar

51.) Hur mycket pengar har du just nu?
Alldeles för lite

52.) När såg du din pappa senast?
I Söndags

53.) Har du ont någonstans just nu?
Nope

54.) Äger du en kameramobil?
Ja

55.) Senaste du..
1. Såg: Min dotter
2. Kramade: Dottern igen
3. Shoppade med: Eva
4. Vad gör du just nu: Ja vad ser det ut som? Skriver den här listan

Sluttid: 23.40

Det finns verkligen inget spännande att säga om min dag. Jag har dammsugat golv och lagat mat. Sedan har jag handskurat de nydammsugna golven och kokat kaffe. Dottern har varit förlorad i Peter Pan och inte varit i något behov av mitt sällskap. Tvärtom så har mest ansett mig vara i vägen när jag dragit in dammsugaren i vardagsrummet och nogrannt sugit upp varenda dammtuss i varenda liten vrå.

Lyckligtvis har mina vänner avkrävt mig kaffe under kvällen. Under dessa fyra VAB-dagar har ett halvt kilo kaffe förbrukats vilket varit min räddning. Det är en sak att vara hemma med ett litet barn, då har man saker att göra hela tiden. En sjuåring klarar sig dock så pass mycket själv att mamma bara är i vägen, när hon inte serverar mat och dryck vill säga vilket är ganska snabbt avklarat.

Nu har febern gått ned och förhoppningsvis kan vi gå på skola och jobb imorgon. Detta är efterlängtat av både mig och min dotter. Hon längtar efter sina kompisar som hon inte träffat sedan före jullovet, jag längtar efter att jobba mig trött och därmed kunna njuta av soffan.

Så blev det kväll den tredje sjukdagen. Det kommer att bli en fjärde också sedan hoppas jag att vi får återgå till jobb och skola. Då har jag nämligen städat hela lägenheten och kommer att börja klättra på väggarna.

Ikväll har det varit hockey i Skellefteå. SAIK mötte Timrå och förlorade vilket genast syns på min MSN-lista

Det är inte alltid lätt att vara hockeyfan. Det vet alla Skellefteåbor efter de långa åren i Allsvenskan, men imorgon är en annan dag och till nästa match är allt glömt.

VAB-dagarna fortsätter och jag gör mitt bästa för att ha någonting att göra. Idag har jag tagit tag i dotterns rum. Alla möblerna har varit framdragna, golven har blivit torkade och alla möjliga leksaker har blivit utrensade.

Nu ligger hon på sin säng i sitt nystädade rum och läser om dotterns äventyr bland sjöjungfruarna, en bok hon fick i julklapp av Anna-Maria, som handlar om henne själv och hennes kompisar.

Själv ska jag laga middag och göra matlådor.

Det pratas mycket om Mona Sahlin nu. Om den nya partiledaren som måste vara en kvinna. Till varje pris. Det pratas om att den socialdemokratiska organisationen kräver detta, men alla andra kvinnor har sagt nej och kvar står Mona Sahlin. I mina ögon, det vill säga en vanlig medborgare som är ganska oengagerad i politiken, så tillhör Mona Sahlin en av de gamla rävarna. En av de som har slutat vara visionär och bara är karriärskvinna. Som endast är ute efter att ta kliv uppåt, inte förändra världen. Jag kan ha fel, jag är bara en vanlig medelsvensson, men jag är en av de som ska rösta vid nästa val och jag är inte ensam om min åsikt.

Det hjälper dock inte, Mona Sahlin är kvinna och förmodligen kommer hon att bli partiledare för det gamla arbetarpartiet och jag kan inte låta bli att fundera på varför. Varför ska det vara en kvinna till varje pris? Varför just nu när det uppenbarligen inte finns någon lämplig kandidat? Hur vrickat får jämlikhetstänkandet bli? Jag tror att jämlikhetsSverige gör oss själva en björntjänst.

Männen har genom tiderna fått ta skulden för den ojämlika världen. Historiskt sett är det riktigt. Män har förtryckt kvinnor i årtusenden och gör det fortfarande i vissa fall. Det ska fortfarande bekämpas med hjälp av hårdare straff för kvinnomisshandel etc. När det gäller den övriga delen av strävan efter jämlikhet så finns det fler vägar att gå än kamp för kvinnors rätt till höga poster.

Naturligtvis ska det finnas kvinnor på ledande positioner i Sverige men bara de som är bäst lämpade för jobbet, oavsett kön. Att köra med "varannan damernas" är lika korkat som att bestämma att alla föräldrar ska dela föräldraledigheten med exakt halva tiden var. Den förälder som är bäst passande att vara hemma ska sköta barnet den längsta perioden, oavsett kön. Den chef som är bäst lämpad för jobbet ska få platsen, oavsett kön. Det är egentligen så enkelt men vi gör det så svårt.

Jag är medveten om att kvinnor har svårare att klättra upp i ledande positioner, främst på grund av den manliga ryggdunkarmentalitet som finns i bland politiska partier och företagsledningar. Det är en kamp som måste fortsätta och det är vi kvinnor som måste utföra den största förändringen. Kvinnor är i allmänhet dåliga på att dunka sina medsystrars ryggar. Vi kvinnor måste stå upp för varandra, även när vi hamnat i gräddfilen av sin karriär. Vi har en benägenhet att glömma våra medsystrar, kanske av rädsla att förlora den position vi eftersträvat så länge, kanske på grund av ett behov att bevisa hur kvalificerad vi är genom att bli en av männen.

Kvinnor har aldrig varit kända som några lagspelare och det är dags att vi ändrar på det. Det är dags att de kvinnor som finns i toppen hjälper sina kvalificerade medsystrar upp istället för att bli "en av grabbarna".

Dock bara de kvalificerade, vilket är ett krav som ska ställas på bägge könen. Att sätta en kvinna på toppen som inte är lämpad för jobbet kommer bara att vara till nackdel i strävandet mot jämlikhet. Dessutom anser jag det vara en skymf mot den kvinna som blir tillfrågad.
- Varför fick du jobbet?
- Jag var den enda kvinnan som ville ha det…

Vem vill utsätta sig för något sådant?

Jag hoppas att inte Mona Sahlin vill det för jag tror inte det socialdemokratiska partiet kommer att tjäna på detta val. Jag tror inte heller att kvinnorrörelsen tjänar på Mona som Sveriges första kvinnliga partiledare. Ärligt talat så vet jag inte om det finns några manliga representanter som är lämpad för jobbet och jag kan inte låta bli att fundera över hur Sverige hade sett ut om Anna Lindh struntat i att besöka NK den den där ödesdigra dagen. Hade vi behövt betala flera hundra extra till A-kassan varje månad om hon fortfarande varit i livet? Jag tror inte det.

Dagen är slut och imorgon väntar ännu en hemmadag med febrigt barn. Hon är inte speciellt förkyld men har feber och en jobbig huvudvärk när febern är som värst. Alvedon lindrar dock det mesta och mellan varven är hon riktigt pigg.

Jag har passat på att städa undan julen och har nu ett rent och fint hem utan tomtar och röda dukar. Det är skönt att städa tillbaka vardagen. De bruna och grå gardinerna ger ett lugnare sken än skrikiga röda textiler. Dessutom kan man röra sig utan att slå i julgranar och tomtar. När jag var barn hade jag en mindre depression när julen städades ut. Det var ett tecken på att allt det roliga var över och att en evighet väntade tills nästa jul. Nu är det bara skönt, rent och städat.

Den övriga dagen har jag ägnat vid kaffebordet lekandes leken, "hur många människor får plats i ett litet kök". Dottern har suttit med oss en stund och tillämpat skolmetoden för att få en syl i vädret. När mina vänner blev tillräckligt surriga så räckte hon upp handen för att kunna ge ett inlägg i debatten. Alla sätt är bra. Kaffepannan har gått varm hela eftermiddagen och kvällen vilket varit min räddning under denna sjukdag. Ännu har jag inte fått klaustrofobi, än går det bra.

Så var julen slut. Ikväll har jag påbörjat bortstädningen av julen och jag ser fram emot att få bort tomtar, pynt och skrikröda dukar. Lika mysigt som det är att ställa fram tomtarna, lika skönt är det att få bort dem när julen är över. Det är dock en hel del jobb att plocka undan dem och jag gjorde ett tappert försök att byta med två av mina vänner.
- Om jag plockar bort er jul, fixar ni min då?

Det blev tvärnit och de ansåg nog att jag fick skylla mig själv. De har nämligen två tomtar, jag har 2,5 låda.

Nåja, snart är köket fixat och imorgon åker resten hoppas jag. Även amaryllisen som håller på att blomma ut. Idag fick jag dock detta MMS av pappa med orden:
Julen är slut, nu slår den ut
Besegrade

Kunde inte ha sagt det bättre själv

Min dotter är sjuk. 39.1 i feber och jätteont i huvudet. Jag hade lovat Sara och Anders deras ADSL-uppkoppling och lämnade därför över dottern till Anna-Maria efter en dos Alvedon. Hos min syster var det ännu krassligare. Lille Arvid hade vaknat 4 i morse med svårigheter att andas och efter ett besök på akuten så visade det sig att han har krupp och öroninflammation. Stackars lille systerson, att vara sjuk när man är liten och inte förstår är jobbigt. Att vara förälder till små sjuka barn är nästa lika jobbigt och vi önskade nog allihop att vi kunde hjälpa honom att hosta bort rosslet i bröstet.

Systersonen har dock fått medicin och blir förhoppningsvis bättre inom snar framtid. Min syster och svåger har fått ADSL. En ny era har börjats i deras hus på landet. Modemens tid är förbi, äntligen…

Trettondagsafton har gått i lugnets tecken. Gårkvällen var rolig, som alla kvällar ute tillsammans med vänner. Jag åt middag hos Anna-Maria och drack vin med plattången i håret och ögonskugga i högsta hugg. Som alla andra kvällar är jag aldrig färdig när det är dags att träffas utan kommer med smink- och hårgrejor i en kasse och håret i ett enda trassel. Det brukar trassla ut sig till slut och hade så gjort när snälla Håkan kom för att hämta oss till förfesten hemma hos honom och Maria.

Där drack vi mer vin och cider. Vi avhandlade allvarliga ämnen såsom ledarskap på arbetsplatser samt skillnader mellan synen på manlig och kvinnlig homosexualitet. Det senare blev väldigt engagerande och Eva deklarerade sin ståndpunkt med tandborsten i högsta hugg. Tanborsten som hon alltid har med sig i fikan så att hon kan borsta tänderna precis före hon går ut. Det ska vara så nämligen och ska man på förfest måste tandborsten med.

Lillasyster Sofia skjutsade in oss och efter ett snabbt besök på Old Williams tog vi oss till Station 8 och Club 27. Vi träffade kollegor och kompisar och kompisars kompisar, vissa i min bekantskapskrets skickade fler SMS än andra och försvann från nöjesvimlet när timmen blev sen till helt andra typer av vimlande. Vi dansade till riktigt dålig musik i början av kvällen som lyckligtvis blev bättre framåt natten. Frågan är bara, varför börjar schlagern spelas så fort Maria och Håkan gått hem?? Det var Digiloo Maria! Utan dig! DJ:n måste ha något emot oss

Nåja, kvällen var rolig, som alla andra utekvällar i goda vänners lag och klockan var halv fyra innan jag låg i min säng. 10.30 ringde klockan och påminde mig att det var dags att återgå till mammarollen igen. Trots allt roligt så var återgåendet efterlängtat. Nu är hon hemma, mitt barn. Nu återgår vi till gamla vanor igen, nu är julen och julumgängen slut och snart väntar vardag med skola och jobb. Jag ser fram emot det, helger är bra men vardagens rutin gör människan gott. Åtminstone oss.

Glöm inlägget om ineffikitivtet. Detta gäller bara när jag inte har några planer förutom det vardagliga, vilket inte händer särskilt ofta. Det var meningen att jag skulle sluta klockan 13.00 som alla andra, men fastnade på jobbet med mobiltelefoner som inte ville synkronisera sig med våra servrar samt andra "jätteroliga" saker så här på trettondagsafton. Stackars syster Sara fick av den anledningen inte hem deras dator och ingen inkoppling av ADSL, skit också, jag vet att det har väntat och jag har stressat som en galning för att hinna åka upp. Till ingen nytta.

Nu har jag ringt dottern och sagt att jag hämtar henne till lunch i morgon. Jag har cyklat förbi Coop och handlat med en cykel utan luft i däcken. Prova det på nysnö ni som kan. Jag har försökt låsa upp en dörr med en nyckel som fortfarande är kvar på jobbet vilket är lite komplicerat, samt gått till vicevärden, nigit fint och frågat om han möjligtvis kan låsa upp min dörr. Han skrattade gott, jag har varit där förr. Det är tur jag kan glädja min omgivning.

- Jag måste lämna en nyckel till grannen, muttrade jag för mig själv när jag kom in genom dörren, men insåg lika snabbt att det inte blir idag. Jag behöver liksom extranyckeln själv i helgen..

Nåja, nu ska jag in i duchen och inte sitta här med min dyrbara tid. Middag hos Anna-Maria om en timme. Jag har inte duchat och jag har ingen aning om vad jag ska ta på mig. Det är dresscode: kavaj på Station 8 ikväll vilket inte säger någonting om vad vi utan kavajer ska ha. Klänning och långkalsonger kan ni glömma.

Det var meningen att jag skulle skriva ett "insiktsfullt" blogginlägg om det politiska läget i Sverige. (Jodå, det är sant, hon tänker ibland på andra saker än jobb, fest och barn) Det var åtminstone min tanke. Sedan ringde en kompis och drog mig ut på en promenad i ett regnigt Skellefteå och efter det har jag fixat tre datorer. Två hos några kompisar och en åt min syster och hennes sambo. Den sistnämnda datorn är inlagd hos mig men kommer att bli utskriven imorgon.

På tal om morgondagen så verkar det bli utgång. Åtminstone om man får tro alla i min omgivning som viskar i mitt öra att… det är ju Club 27 imorn… I och för sig gör det ingenting, tvärtom. Det vore kul att gå ut en sväng efter alla storhelger som varit.

Konsekvensen av detta blev dock att det finns en hel del jag ska hinna med imorgon vilket betyder att det inte blir någon övertid att tala om. Men vem vill jobba när man kan dansa? Vem vet, de kanske till och med spelar schlager…

Kanske borde sova nu.

Jag tänker samma sak varje gång jag är på väg att bli barnledig några dagar. Då ska jag göra allt det där jag inte hunnit med. Jag ska storstäda, i lugn och ro. Jag ska jobba över och spara ihop lite flextid, jag ska umgås med mina vänner utanför hemmets väggar och jag ska njuta av långa varma bad med tända ljus.

Jag har så många idéer om vad jag ska göra med de timmar jag har att förfoga över innan barnet kommer hem igen och det åter blir liv i luckan.

Så kommer dagen då hon åker till sin pappa. En dag som idag. I tre dygn ska hon vara borta och jag ska städa och jobba över och umgås med andra och mig själv. Jag ska ha egentid och ägna mig åt mig själv. Mina föresatser brukar grusas innan jag ens hunnit börja.

Jag jobbar över, men inte lika effektivt som jag brukar. Jag har ju så gott om tid och det är ingen som väntar på mig när jag kommer hem. Jag kan jobba hur länge som helst om jag vill. Jag behöver inte stressa. Så jag jobbar till halv sju men borde ha fått mycket mer gjort. På väg hem går jag genom en folktom stad och funderar över vad jag ska äta till middag. Jag tittar in på Åhlens men går lika snabbt ut igen för pengarna är slut, likaså reakläderna.

Hemma ser lägenheten ut att behöva den där storstädningen men vadå? Jag har tre dygn på mig, behöver inte städa nu men vad ska jag äta till middag? Och vem ska jag laga den till? Det slutar med att jag äter några kalla prinskorvar med ett glas mjölk till och nu borde jag börja städa men det är Extreme Home Makeover på TV:n så jag hamnar i soffan där jag somnar till glädjegråtande ruckelägare och megafonskrikande designers. Klockan åtta vaknar jag upp för det är ingen som hållit mig vaken och jag har blivit för trött för att städa.

På det sättet fortsätter dygnen. Vattnet i badet blir för varmt och jag har inte ro att ligga still för jag är inte van. Mina vänner befinner sig där de alltid är, de är i samma sits som jag med barn som ska isäng och jobb som ska utföras. Därför fikar jag med dem inom husets väggar som under alla andra kvällar. Då känns allt oki, för då är allt som vanligt.

2 timmar före dotterns hemkomst släpper vacumet för då har jag inte gott om tid längre. Då städar jag och putsar och fejar. Jag ilar runt som en virvelvind och lägenheten blir städad på det enda sätt jag kan, under tidspress. Jag inser faktum, jag vet inte hur man gör när man slappar under en hel dag. Jag förstår inte vitsen med att laga mat åt en person och badet blir alltid för varmt.

Men nu är det jul och julumgänge hos pappan. Nu har jag tre dygn på mig att jobba och städa och umgås. Istället kommer jag att vara ineffektiv i tre dygn innan motorn dyker upp igen och när jag tänker på dett så slår en tanke mig. Det borde finnas någon typ av organisation för oss ensamma mammor som irrar runt världen under dessa lovumgängen. Någon borde ta hand om oss och ge oss mat och uppgifter att utföra. Någon borde tjata på oss och skrika mamma? mamma? mammaaaa?, ca 20 gånger i minuten så att vi känner igen oss. Om inte annat så borde det finnas en skiva med maaammma-frågor, så att vi förvirrade själar hittar tillbaka till verkligheten och kanske även tar tillvara på de dygn vi får för oss själva… En maaamma-skiva… Det borde ha blivit årets julklapp

Så var den här dagen slut och även nyårsledigheten. Vi har ägnat eftermiddagen på badhuset. Dottern och hennes sovkompis har lekt och hoppat från trampoliner. De har simmat och balanserat och det var två bleka flickor som släpade benen efter sig till bilen.

Jag har bjudit grannskapet på kaffe. Vi har jämfört våra olika arbeten och jag har ännu en gång kommit underfund med att jag passar bäst bland döda ting och påklädda människor. Datorer kissar inte på sig och även om medelåldern är hög bland de kommunalanställda så behöver jag inte sätta kateter på mina användare. En himla tur för jag skulle aldrig klara av det. Jag beundrar dem som utan problem kan tvätta andra människor och hjälpa dem att utföra deras personliga, privata hygien. Jag skulle inte klara en dag i deras kläder. Jag skulle kräkas vid första anblicken på någon typ av kroppsvätska, vilket kanske inte vore den mest värdiga skötseln av en gammal eller sjuk människa. Jag vore en katastrof och jag är glad att det finns människor därute som har mer gåvor än jag.

Dessa människor gör nämligen de viktiga jobben. De som tar hand om gamla, sjuka och barn. De som hjälper de svaga till ett värdigt slut eller som bidrar med en bra start för vår framtid, de borde vara höginkomsttagarna. Så är det inte, min yrkesgrupp tjänar mer än de flesta i dessa yrkesgrupper och när jag tänker på detta så skäms jag å samhällets vägar. Jag skäms för att underhåll av datorer värderas mer än omhändertagande av människor. Det borde vara tvärtom för vad är en dator jämfört med ett barn? Vad betyder en server jämfört med en människa som har ägnat hela sitt liv åt att bygga upp det land vi lever i?

Visst är IT-sektorn viktig. Visst behövs vi för den nya typen av infrastruktur, vi behövs för att de andra sektorerna ska klara sitt jobb, vi behövs för att underlätta informationsflödet samt skapa förbättringar i användarnas dagliga jobb. Vi har en viktig funktion och jag nedvärderar inte mitt jobb på något sätt. Jag tycker bara att det finns andra som gör minst lika stora insatser för samhället som de jag bidrar med. De borde få samma ersättning för sitt arbete men IT-branchen är manlig och omvårdnadssektorn är kvinnlig, därav lönerna.

Så var det dags att summera året som gått och jag sitter här och funderar över hur mitt 2006 har varit. Året har kantats av både sorg och glädje. Dottern har opererat sina halsmandlar vilket blev slutet av en tid full av sjukdom och oroliga nätter till följd av snarkningar. Hon var en tapper liten tjej som i Januari genom gick sin andra operation på sex månader. Under hösten 2005 operarade hon bort pollyperna och meddelade när hon vaknade upp ur sitt livs andra narkos att
- Nu vill jag inte opereras mer.
Tror väl jag det, jag hoppas hon slipper fler vistelser i sjukhussängar.

I Maj åkte vi på en efterlängtad semester till Turkiet. Den var välbehövlig och vi njöt av sol och bad i en vecka. Några veckor senare föddes min systerson, något som var ännu mer efterlängtat och som nu sprider sitt ljus över vår familj.

Sommaren var varm och skön. Vi levde i vattnet under heta sommardagar och åkte många gånger tillbaka till stranden under sena sommarkvällar för att svalka oss.

Dottern har börjat skolan och fått en ny fröken. Hon är snäll och skolan är rolig men min dotter tycker att det borde vara mer fria lekar och mindre "sitta still". Det är tråkigt att sitta still, men roligt att läsa och räkna. Hon är intresserad av siffror och bokstäver och lär sig snabbt. Hon har även börjat på ridskola samt håller på att lära sig spela saxofon. Kompisar är också viktiga och därför önskar dottern att det fanns mer fritid.

Jobbet har varit hektiskt och i vissa stunder väldigt kaotiskt. Topparna av jobb har varit fler än dalarna, tempot är högt och omorganiseringar har inte gjort det lättare. Trots allt så trivs jag och tycker om att gå till jobbet nästan alla dagar, utom Tisdagar förstås.

Vädret har varit lika kaotisk och väldigt annorlunda. Sommarens hetta startade det absurda väderåret. I september drabbades vi av ett skyfall vi aldrig sett maken till här uppe i Skellefteå. Det följdes av en snöstorm i oktober och vi trodde på en snörik vinter i och med att vi för ovanlighetens skull kunde åka pulka i november. Vi bedrog oss, snön smälte bort och för första gången någonsin firade vi en grön jul.

I övrigt så har 2006 innehållet många möten i goda vänners lag. Jag har under året utvidgat min bekantskapskrets både via jobbet och hemma. Kaffepannan går varm på kvällarna och under sommaren togs ett antal "efter jobbet öl" Alla dessa vänner har samlats tillsammans i min lägenhet under ljumma sommarkvällar och mörka höst- och vinterkvällar. Människor från Sveriges alla hörn har funnit varandra och det har varit trevligt och ett ljus inslag i mitt liv.

Något jag inte nämnt ännu är den svarta delen av mitt liv. Den process jag måste gå igenom, som jag har valt att inte blogga om. Jag har valt bort den av flera anledningar, en av dem är att den inte ska få ta över mitt liv. Jag är en lycklig kvinna med ett underbart barn. Jag har ett bra jobb och fina vänner. Jag trivs där jag bor och har en varm och trygg familj. Det är jag. Den process jag går igenom har ingenting att göra med den person jag är och det liv jag vill leva.

Däremot måste jag av olika anledningar ta mig igenom den. Det har varit otaliga möten med olika myndigheter och instanser. Dagen D har närmat sig men inte blivit av, nytt datum har bokats och avbokats två dagar före start. De som har sett mig springa på alla dessa möten, levt i ovisshet om hur framtiden ska bli samt kämpat för det jag anser är rätt, skulle förmodligen beskriva mitt 2006 som ett svart år. Det har varit ett tungt år, så fort jag har trott att jag ska få vila så har nya saker hänt och jag har varit tvungen att lägga vilan åt sidan för fortsatt kamp.

Trots detta så ser jag inte 2006 som ett svart år. Det finns en mörk sida, men den är långt ifrån hela bilden. Helhetsbilden av mitt år doftar glädje. Den består av ljumma sommarkvällar, badande, lekande barn och fantastiska vänner. Jag ser ljusa händelser och trevliga minnen. Långa utekvällar i goda vänners lag och många kannor kaffe.

Visst har jag gråtit under 2006 men jag har skrattat mycket mer.

Jag har hållit fast vid det som är mitt liv, det glada, det ljusa. Den svarta delen är bara en period som jag måste igenom och jag är säker på att jag kommer att gå rakryggad ut ur den. Men det är en annan historia. Ett annat år. Året 2007. Hoppas jag.

Dottern och kompisen spelar spel. Dottern håller på att förlora och blir frustrerad

- Men , det handlar inte om att vinna, säger kompisen
- Jaha vadå? handlar det om att ha roligt?
- Precis!
- Ja! Jag har inte roligt om jag förlorar!

Där slog hon huvudet på spiken..

Dagen har varit lugn. Dottern vaknade 11.30 och gick sedan till en kompis för att se en film i lugn och ro. Jag gick över till en annan kompis och drack en kopp kaffe tillsammans med gårdagens nyårsfirande vänner. Animalplanet gick i bakgrunden som underhållning och gårdagens efterrätt åts till kaffet. Jag skippade efterrätten då jag efter alla helger känner mig som en michelingubbe och lovade mig själv att inte äta före påsk.

Nu närmar det sig kväll och dottern har precis kommit hem med sin kompis som ska sova över i natt. Jag ska stryka tvätt, det är mitt enda mål för kvällen förutom att sammanfatta året som gått. Återkommer om det.

Så var nyårsafton över och natten går snart över i morgon. Vi har kommit hem från en kväll i goda vänners lag. Mycket god mat har serverats. Ankis paj till förrätt, Mikkes fläskfilé till huvudrätt och Saras smulpaj till efterrätt. Vi var mätta och glada efter denna middag. Till och med extremt mätta då allt var så gott. Tjejerna har spöat killarna i spelet pratmakarna, dessutom har vi utsatts för elektiska stötar i ett skitspel som jag förlorade hela tiden… Pratmakarna var bättre, det råder dock delade meningar om det. Barnen har lekt och haft nyårsrevy inför en entusiastisk publik.

Tolvslaget firades med rosa alkoholfri bubbeldricka och ett hejdundrande Gooooott Nyyyyytt Åååååår, sedan gick vi ut och såg himlen lysas upp av raketer. Vi sköt upp några egna innan vi gick in för en avslutande kopp kaffe och Irish coffie till de som ville och inte hade beredskap (som jag hade ikväll)

Nu har vi kommit hem och dottern har precis somnat, nöjd och lycklig efter en trevlig kväll med kompisar hon tycker om och mina vänner som är en stor del i hennes liv. Vänner som kommer och går i vårt hem på samma naturliga sätt som vi rör oss i deras hem, som kan säga ifrån när det behövs men även trösta och blåsa på sår eller busa på det sätt som bara killar kan. Manliga och kvinnliga förebilder som kompletterar mig och den person jag är. Vänner som har funnits i hela min dotters medvetna liv och som är så viktig för en liten familj som oss. De är en enorm trygghet och de är orsaken till att jag aldrig känner mig ensam eller på annat sätt utsatt. De finns där, dygnet runt, året runt och i både regn och solsken.