Idag fyller min dotter år, men dagen som precis gått har en extra plats i mitt hjärta. Det var under det dygnet jag utförde det maratonarbete det innebar att föda min dotter.  Jag minns att vinternatten gnistrade kall och klar utanför förlossningssalen och att barnmorskan tuggade tuggummi. Jag minns att jag mådde illa av tuggummisdoften men var för snäll för att säga till. Jag var en snäll flicka innan jag blev mamma. Alldeles för snäll.

När klockan närmade sig 19.00 blev det liv i rummet. Mitt barns hjärtljud gick ned och slangar kopplades hit och dit för att hålla koll på barnet och mig. Barnmorskor sprang ut och in och de mindre rutinerade kunde inte dölja sina bekymmersamma miner. Jag lutade huvuet bakåt och undrade om jag skulle misslyckas. Om jag inte var nog bra för att föda barn. Om jag var för svag, för dålig. Jag var trött till kropp och själ och jag tvivlade.

Hjärtljuden blev aldrig akut låga, däremot blev värkarna kortare allt eftersom tiden gick. Återigen blev de unga barnmorskornas ansiktsuttryck fundersamma. De höjde droppet utan resultat. Jag kände hur kroppen gav upp, hur mina muskler inte ville lyda mig men jag hade slutat tänka. Det var midnatt den 17 december. Jag somnade och vaknade i halvt medvetslöst tillstånd, där jag mekaniskt gick igenom den kommande värken innan jag sjönk tillbaka i dvalan efter ett alldeles för långt dygn.

Då uppenbarade sig en äldre kvinna i rummet. Genom halvslutna ögon såg jag att hon tittade på droppet och drog upp det till max. Hon tittade på mig och jag minns att jag tyckte hon såg ut som en ängel i sina vita kläder. Jag såg in i hennes ögon och de såg trygga ut så jag fortsatte titta. Efter några minuter tog hon tag om mina axlar, såg mig i ögonen och sade.
- Nu ska barnet ut och droppet hjälper inte. Jag kommer att trycka på utifrån och du får hjälpa till från ditt håll. Nu är det du och jag.

Kvinnan lade sig ovanpå mig och hon hade rätt. Plötsligt var det bara hon och jag långt bort från alla slangar och sterila britsar. Plötsligt fanns bara två kvinnor i en tidlös tid. Två kvinnor i en kamp för livet. I en kamp som kämpats under årtusenden i kvinnors värld. Barnmorskan rullade med armarna ovanpå min kropp och jag tog i. Glöden tog tag om mig och tjugofyra minuter över midnatt den sjuttonde december i milleniumets sista år så föddes min dotter. När hon låg på min mage med exakt samma kroppstemperatur som mig så försvann den snälla trötta flickan och förvandlades till en stark moder. Kärleken slog mig som ett knytnävsslag i magen när jag såg min dotter ligga mot mitt bröst.

Jag hade hört att det kan ta lite tid att hitta moderskänslan. Att man kan behöva en stund att ta in det stora som har hänt. Men så var det inte för mig, jag blev knockad av de känslor som intog min kropp. En enorm kärlek gick direkt från mitt hjärta till hennes när jag för första gången lade armarna om det största underverket i världen. 

När jag ett dygn senare stod med min dotter i famnen och tittade ut mot den mörka vinternatten så var känslan lika gnistrande klar som stjärnorna på himlen.
- Du är min dotter och jag är din mamma. Jag gör vad som helst för dig.

Nu har det gått 7 år och min dotter kan läsa, spela saxofon och rida på hästar. Hon har kompisar och lever sitt liv på 7-åringars vis. Vi har för länge sedan funnit vardagen men känslan är lika stark som natten för 7 år sedan
- Du är min dotter och jag är din mamma. Jag gör vad som helst för dig