Anna & livet

Dottern har kommit hem från sin pappa och ligger nu i soffan och sover efter en tidig morgon och inför en sen kväll. Hon somnade gott med Smilla brevid sig och hos mig infinner sig glädjen över att ha henne hemma. Snart ska vi över till Mikke för en nyårskväll bland vänner. Saras smulpaj står klar i köket. Nyårskläderna är strukna och håret är plattångat. dotra mi ska få sova en halvtimme till innan jag väcker henne. Jag hoppas att ni alla får en trevlig kväll och vill tacka för det här året.

Tack för att ni läser, tack för att ni tycker och tack för att ni finns

Måtte ert år bli glatt och lyckligt

Gårdagens lugna filmkväll förvandlades till felsökning av en kompis dator. Nog så bra då jag inte riktigt hade ro i kroppen att ligga still. Sent på natten lämnade jag honom med löfte om att återkomma och installera om datorn under morgondagen. Den var nämligen bortom all räddning och krävde en total rensning av systemen för att fortsätta tjäna min vän.

Idag har jag hållit mitt löfte och springer nu fram och tillbaka mellan lägenheterna. Disken är snart formaterad och jag ska köra igång installationen innan jag går på middag hos en annan kompis. Det enda som inte blivit gjort under dagen är den planerade rensningen av min lägenhet. Den är i stort behov av total återställning efter julklappar och födelsedagspresenter. Jag vill hinna med det då jag behöver harmonin av ett städat hem. Det får bli en nattlig syssla. Jag är mest effektiv om natten.

Det är dagen före nyårsafton och Saddam Hussein lever inte längre. Världen har blivit av med en av historiens ondaste människor. Även en av historiens räddaste människor med tanke på alla som fallit offer för honom, både bland fiender och vänner. Rädda människor med makt är farliga men frågan är om man ska straffa mord med mord. Som demokratisk medborgare anser jag att det är fel. Som mamma anser jag att det är.. vadå?

Om jag råkat ut för Saddam Husseins grymma handlingar så skulle jag dansa på gatorna på samma sätt som irakierna gör i Bagdad just nu.  Eller skulle jag det? Ibland kan döden vara en behagligt alternativ till ett liv i skam och förudmjukelse. Ibland kan döden bli vägen till upprättelse, speciellt i mellanöstern. Om Saddam hade fått välja mellan ett liv i en fängelsehåla och en död som kan göra honom till martyr, vilken tror ni han hade valt? Jag tror att Saddam Hussein, med tanke på alternativen, mötte döden med ett leende och jag beklagar morgonens avrättning både som mamma, samhällsmedborgare och demokrat. Ingenting gott kommer att komma ur hans död. Bara mer motsättningar med en tyrann som förvandlas till martyr, svävande över krutröken i Irak. Hans anhängare har fått den ultimata anledningen att fortsätta sin strid mot västerlänningar och andra fiender. De har en orsak att möta död med död och Sadam har fått som han vill.

Den enda vinnaren av morgonens avrättning var Saddam själv och jag sörjer mänsklighetens benägenhet att låta rädsla och hat fatta de stora och ödesdigra besluten.

Jag är en kvinna i 2000-talet. Jag jobbar heltid och bor ensam med mitt barn. Jag vill lyckas på jobbet, vara en god mor och vän men även ta hand om mig och min kropp. I perioder går det sisådär. Tiden räcker inte riktigt till och jag har inte så mycket egen tid efter att arbetsdagen är slut.

Trots att dagarna är hektiska så kräver ingen av mina dagliga uppgifter någon typ av muskelkraft. Jag jobbar i mitt anletes svett men det enda muskelstyrka jag använder är hjärncellernas armhävningar inför diverse felsökningar och problemlösningar. Efter arbetstid cyklar jag hem vilket tar ca 7 minuter. Efter 19.30 är jag bunden vid hemmet där det finns dammsugare som suger upp allt damm och tvättmaskin som tvättar våra kläder.

Jag är ungefär som alla människor i vår tid och som alla andra tar jag till diverse redskap när jag under något förlängda lunchpass ser till att min kropp får jobba på det sätt den är skapt till. Då – när jag sliter bland maskiner eller cyklar på cyklar som står still så ser jag mänskligheten inför min inre syn. Jag ser hur vi har skapt vår vardag så bekväm att vi måste uppfinna maskiner för att ge kroppen den energi den behöver. Vi har fjärrkontroller till allt och timer på lamporna. Vi stoppar in tvätt i tvättmaskinerna och klagar över att det är jobbigt att vika ihop de rena kläderna. Våra bilar tar oss överallt i ett rasande tempo till stormarknader som är överfulla av färdigförpackade varor. Vi behöver aldrig anstränga oss och kroppens muskler förtvinar i samma takt som hjärncellerna hyperventilerar av ansträngning.

Detta tänker jag på när jag sitter på roddmaskinen som ska stärka min kropp. Jag tänker på att det vore bättre att ro i en båt, men vem ror nuförtiden? Det går faktiskt fortare med motor. Jag tänker på att min kropp är gjord för fysiskt arbete men på grund av bortrationaliseringar så cyklar jag på en cykel som inte tar mig någonstans på samma sätt som hamstern springer i sitt hamsterhjul.

Våra skarpa hjärnor som skapat alla bekvämligheter och effektiviseringar har gjort oss till råttor i en bur. Råttor som är låst vid ett hektiskt liv och som springer runt i hamsterhjul för att motionera sin kropp. Vi ror en roddmaskin i rikting mot ingenting i en syrefattig träningslokal istället för att inandas den friska vinden i en roddbåt till sjöss. Vår kropp är gjord för att så frön och skörda vetet. Att mala mjöl och baka bröd. Istället går vi till affären och köper vårt färdigförpackade bröd med grovt mjöl i för det är viktigt att vara nyttig.

Vi är inte skapt för det här sättet att leva. Den eviga tankeverksamheten kräver mycket mer energi än vanlig hederligt muskelarbete skulle kräva. Vi har inte utvecklat förmågan att hålla reda på alla teknikaliteter som vardagen kräver, på samma sätt som vi inte har avecklat behovet att få jobba med kroppen. All tankeverksamhet skapar stress men vi har inte tid att ta i med våra kroppar och på det sättet jaga stressen på flykten.

Vi blir inte avslappnat trött i muskler och leder efter en dag på kontoret. När vi lägger oss på kvällarna är hjärncellerna lika förvirrat trötta som musklerna är rastlösa och jag önskar att vi någongång hittar en balans. Jag önskar att vi kunde backa tillbaka tiden lite, att vi hade tänkt oss för innan vi effektiviserade bort det som gynnade vår kropp och därmed vår själ. Jag önskar att vår hjärna inte varit så dumt skarp. Jag tror vi har gjort oss själv en björntjänst. 

Sömn gör mycket för en trött själ och i morse vaknade jag upp i något bättre mod än när jag somnade igår. Även idag började jag 7.00 men klockan var bara 6.30 när jag tassade genom tysta och mörka korridorer på väg mot ljusstaken som lyste upp mitt rum. Det är fridfullt på jobbet den tiden på dygnet. Jag bryr mig inte om att tända lampan i rummet utan har datorn och ljusstaken som enda ljuskälla. Utanför fönstret flyter Skellefteälven och campusområdets ljus speglas i vattnet. Det är vackert och just den tidpunkten befinner jag mig så nära jag kan komma i att njuta av morgonstunden. Egentligen gillar jag mornar lika lite som jag gillar Tisdagar.

Resten av dagen har varit lika lugn. Det är få som jobbar och få som vill ha hjälp. Jag hade ett ärende till en arbetsplats som ska öppnas inom kort och jag fann mig balansera på plankor och ställningar för att komma åt dator och switchrack. Om man jobbar som fälttekniker får man se många olika miljöer och det är förunderligt på vilka ställen datorer kan behövas.

Även styrketräningslokalen ekade tom när jag gick ned för att använda den. Det gjorde inte mig någonting. Jag ignorerade lappen på stereon som sade att "hög musik gör inte att man tar i mer vid träning" utan höjde musiken så det dånade i väggarna. Lappen får säga vad den vill, jag tar i mer när musiken är hög. Efter ett antal träningspass har jag nu kunnat ökat vikterna och jag satte igång med de olika maskinerna för att träna biceps, tricept, fyrcept och allt vad de nu heter.

Nu har jag varit till en kompis och lånat filmer, snart ska jag lägga mig i soffan. Lugnt, skönt och stilla. Men jag saknar mitt barn…

Det är Torsdag men känns som Tisdag… Jag har knappt sovit något inatt efter allt för många sovmornar och sena nätter. Jag låg och vred mig i sängen i flera timmar i natt. Minuterna tickade allt för fort på klockan som lyser upp tiden på väggen. De röda siffrorna ändrade skepnad allt snabbare och klockan blev två, tre och även fyra innan jag gled in i en orolig sömn fylld av rädsla att inte vakna på morgonen. Det är hemskt att inte kunna sova, att känna pulsen öka, veta vilken pina morgondagen kommer att bli och inte kunna göra någonting åt det.

Klockan 6.55 var jag dock på jobbet för att öppna i helpdesk. Det hör i normala fall inte till mina arbetsuppgifter. Så här i juletid måste dock vi som inte är lediga hjälpas åt med både det ena och det andra.

Nu ska jag sova sova sova. Sova bort den här f-bannade dagen och förhoppningsvis vakna till en lättare dag i livet. Det är ju trots allt Fredag imorgon

Så var det kväll och slut på julen. Dottern har lekt med en kompis under dagen. Ikväll har hon åkt till sin pappa för att vara där några dagar. Hon kommer hem lagomt till nyårsfesten men tills dess är jag ensam här i vår lägenhet. Jag har varit ute och gått med en kompis och sedan druckit en kopp kaffe hos henne. Nu är jag hemma och ska förbereda mig inför arbetsdag imorgon. Det känns tomt, ensligt och sorgligt att julen är slut. Lyckligtvis väntar några dagars ledighet till nyår också men jag önskar att julen varade längre.

Varje annandag så länge jag kan minnas, har släkten på pappas sida samlats för en gemensam middag. Denna dag har många år varit enda gången vi träffats då fastrar, farbröder och kusiner bor på olika håll i landet. Man kan säga vad man vill om släktträffar men våra har alltid varit roliga. Släkten har samlats efter ett år av händelser. Kusinerna har uppdaterat sig i varandra och uppdateringarna har skiftat under årens lopp. I början var det mest vad som hände på skolan, hur betygen var och vilka flick/pojkvänner som bytts ut sedan sist. På senare år har samtalen handlat om nya jobb och nya lägenheter samt barn som kommit till världen alternativt påbörjat sin resa till ett liv utanför mammas mage.

Våra föräldrar har turats om att hålla dessa middagar men i år vek de efter många års arrangerande ned sig. Man får väl tänka på att de inte är lika unga och "pigga" som oss men det kändes lite sorgligt att inte få träffas under Annandagen på det sätt vi har gjort så länge vi kan minnas. Därför ordnade vi en kusinträff tillsammans med dem som var i närheten av Skellefteå och inte förhindrades av jobb. Vi hjälptes åt med mat och kusinerna från landet, nej Piteå/Stockholm var det, körde ned från norrbotten för att äta middag och prata om vad som hänt sedan sist.

Som alltid var det väldigt trevligt. Vi pratade om kusinernas bröllopsresa till NewYork, nya jobb och bäbisen i Emmas mage som har gjort henne åksjuk i 3 månader. Om hur Piteåfamiljen fick ringa tomten i förrgår och ställa in besöket för – Ellen blir ledsen om tomten kommer. Om min dotter som börjat skolan och om Arvid som upptäcker världen med hjälp av sin gåstol. Vi pratade om jobben och om tentorna. Om den obligatoriska utekvällen igår dit alla hemvändare går. Ola var tröttast efter en ordentlig helkväll kvällen före och gjorde min dotter sällskap en stund för att titta på bolibompa. Hon tittade, Ola värmde upp soffan.

Kvällen blev sen när lilla Ellen bars ut i bilen iklädd pyamas och vällingflaska för en färd upp till Piteå igen. Arvid hade, trött av helgens alla släktsammankomster, slocknat uppe i sin säng. Mitt barn hade inte en tanke på att gå och lägga sig utan skuttade glatt ut i bilen. Vi skjutsade hem en utarbetad Sofia med ont i magen och tog sedan vägen förbi stan och de uteställen som så sakta började fyllas av festglada människor.

När jag låg i soffan med en kall julmust på bordet så tänkte jag på hur trevligt det är att träffa kusinerna, att det vore roligt att träffa alla på en gång men att det är svårt med familjer som växer och jobb som måste skötas. Förhoppningsvis kan vi träffas till sommaren i byn där vi en gång tillbringade soliga sorglösa somrar tillsammans.

Saras sanslöst supersmakande paj

Så var det dags för kusinträff. Köttet står i ugnen och borde vara klart vilken minut som helst. Det ska transporteras till Sara och Anders dit kusinerna "från landet" snart anländer. Kusinerna kommer ursprungligen från Piteå, därav namnet. Med tanke på att de flesta av dem numera bor i Stockholm så måste jag kanske omvärdera deras titel. Stockholm är trots allt en liiite större stad än metropolen Skellefteå

Dottern och en kompis är ute och letar Lucias mördare med Walkie talkie och en ryggsäck full av detektivsaker. Hon borde varit hemma nu men har förmodligen fastnat i mördarjakten. Jag borde ha en egen walkie talkie där jag kan ropa hem henne, nu får jag sätta mig på cykeln och leta detektiver istället.

Och vinnaren är…. viiiiiiii!!
Får vi höra folkets jubel? Gratulationerna? Hur det känns? Jodå, det känns bra, det var en tuff kamp men vi var aldrig oroliga.

Autograf? Någon??

Så var julafton till ända och även juldagen.

Julafton var så där lugnt hektiskt harmonisk som alla jular hos mamma och pappa. Jag, dottern och Smilla packade in oss och alla julklappar i bilen strax före lunch, så vi skulle vara på plats till den "efterlängtade" julgröten. Till saken hör att jag hatar gröt. Den ser äcklig ut och den smakar illa. Min mamma tycker inte heller om gröt men har beslutat att man kan äta lite en gång per år, till julafton. Jag tycker att det är en förfärlig tradition och så fort jag blev vuxen nog att bestämma själv så valde jag bort den erländiga gröten. Nu tar jag lite för syns skull, dränker den med mjölk och kastar sedan bort den. Problemet är att jag aldrig får mandeln och därför sitter jag här, singel och ogift.

Varje år säger mina föräldrar att nu ska det bli ändring. Inte så många klappar och ändrade vanor. Varje år fylls platsen under granen likafullt med klappar och traditionerna är desamma. Iår hade dock mina föräldrar försökt sig på några förändringar, granen stod på en annan plats och maten var framdukad som buffé. Efter lite gnöl så gick vi dock med på dessa ändringar och kunde fortsätta vårt firande i lugn och ro. Granen var dock lika täckt av julklappar som alla år. Om sanningen ska fram så fanns där ännu mer julklappar men då bör det tilläggas att vi fått en ny familjemedlem i år, dvs systersonen.

Arvid förstod ingenting av ståhejet, däremot tyckte han att snörena var väldigt goda och att papperet prasslade fint. Han fick många fina julklappar men måste nog vänta något år innan han kan med traditionen att man går laget runt när julklapparna ska öppnas. En öppnar en av sina julklappar och de andra tittar på, sedan går turen vidare till nästa person. Det tar tid och det går åt mycket BOB:s cider och julmust men det är trevligt. Fördelen är att man hinner se vad de andra får och vem man har fått den av. Den andra fördelen är att man drar ut på det roliga så att man inte hamnar i ett antiklimax där alla julklappar är öppnade efter tio minuter. Tvärtom så är man ganska leds på julklappspapper och snören efter två timmars öppnande. Arvid kämpade tappert i en timme, sedan blev han trött och fick sova på mormor och morfars säng medan vi öppnade vidare.

Dottern visste till skillnad från Arvid precis vad julen handlade om. Hon vankade av och an och funderade över när tomten skulle komma. Hon undrade också om det var den riktiga tomten som skulle komma till jul. Förra julen såg hon ett ansikte under masken och förstod genast att detta inte var den äkta tomten. När tomten till slut kom så suckade hon av lättnad, det var den riktiga tomten, han hade ingen mask, bara ett stort vitt skägg och röd rock.

Jag vet vem tomten var. Jag har träffat honom på krogen och kan numera stoltsera med att jag har dansat med självaste tomten. För att slippa spekulationer och jämförelser med sången "Jag såg mamma kyssa tomten" så vill jag tillägga att jag bara dansat. Man kysser inte tomten, det vore att fuska till sig julklappar.

Nytt för i år var även sopsorteringseländet. Jag är ingen fantast av sopsortering även om jag inser vikten av att göra en insats för miljön. Min far är av samma åsikt men fått sig en föreläsning av min mor om det viktiga med att hushålla med moders natur tillgångar. Varje jul är pappa ansvarig för julklappspapperet och den här julen blev därmed extra slitig för honom. Snören och papper ska sorteras för sig och pappa slet med att få bort fasttejpade snören från trasigt papper. Han hade det tungt för snörerna satt hårt och tejpen var stark. Pappa tycker ännu mindre om sopsortering efter den här julen.

Klapparna öppnades dock till slut. Dottern var glad, hon fick en gitarr, en walkie talkie, DVD-film, barbie, detektivset och en massa andra saker. Som vanligt fick hon alldeles för många men det blir lätt så när det finns många som vill ge henne. Själv fick jag bland annat kaffekokare, matta och den här…

En rattmuff där det står "right" på bägge sidorna. Jag vet inte vad min käre svåger vill säga med detta, risken är dock att jag aldrig tar mig ut från kvarteret då jag numera kommer att svänga höger vid varje korsning…

Dessutom fick alla systrarna en plattång – av varandra. Fantasin är stor bland oss, förra året fick vi nämligen varsin pilgrimsring av varandra..

Kvällen avslutades med spelet När och Fjärran. Jag var lagomt road av frågespel när klockan är 21.00 och mina hjärnceller svimmat av den senaste tidens hektiska tillvaro. När jag insåg vilken tillgång jag hade på mitt lag så blev jag dock mycket mer entusiastisk. Faster Rakel sade titt som tätt.
- Aaa! Det är ju lätt, där har jag varit!
Att ha en faster på sitt lag, som rest ett antal varv runt jorden och besökt de mest konstiga ställen är gåva för en tävlingsinriktad Anna. Speciellt som jag i hela sitt liv varit på tre charterresor och två studieresor utanför Sveriges gränser. Vi vann stort och jag tycker numera att När och fjärran är ett riktigt trevligt spel. Om jag får spela med Rakel vill säga.

Efter denna stora vinst och en laxmacka så gick vi isäng. Som alla jular så sov vi över. Vi bäddade upp bäddsoffan och låg och pratade om dagen som varit, om julklapparna och om tomten som nog var den riktiga tomten när allt kom omkring.

Julaftonsmorgon har grytt
Dottern ligger i sängen och tittar på barnprogram
Hon har öppnat sista paketet i julkalendern och hittat en stor chokladtomte
Julstrumpan hon hängde vid sängen var full av godis, ett julhalsband och prinsessans jultidning
Hon måste ha varit snäll iår
Nu ska väntar julaftonsfrukost, duch och sedan packar vi in oss och alla julklappar i bilen
Smilla får också följa med, hon kan ju inte vara ensam på julafton
Vi önskar er alla en riktigt

Nu är klockan snart ett på julaftonsnatten och jag börjar vara klar med mina bestyr efter en lång dag.

Om man har en dotter som fyller år veckan före julafton och inte är speciellt duktig på att planera, så måste man vänta till Decemberlönen innan man kan handla julklappar. Sådan är jag och därför har dagen ägnats åt en hysterisk julklappsjakt på stan. Klockan tio skjutsade jag dottern till mormor och morfar och tog mig sedan upp till barnens hus tillsammans med faster Rakel. Vi hittade våra julklappar och körde ned på stan där jag lämnade min faster i jakt på ännu fler klappar tillsammans med en kompis. Vi drog runt stan och kassarna fylldes snabbt med julklappar.

Det var inte bara vi som var dåliga organisatörer. Stan fylldes snabbt och snart fann vi oss trängandes tillsammans med nästan hela Skellefteås befolkning. Överallt sågs julklappar slås in och tryckas ned i kassar. Varannan människa hade en telefon vid örat och samtalen gick på samma sätt.
- Har du köpt till mormor?
- Jag hittar inte den där tröjan, var såg du den?
- Har du köpt barbien?
- Vad ska vi köpa till syrran?
- Var är du? jag är här. Du vet här, vid affärerna..

Om ägaren av det sistnämnda samtalet hittade personen han sökte förtäljer inte historen… Den femtioåriga mannen direkt från Skellefteås urskogar såg dock ut att behöva vila så jag hoppades att han hittade hem igen.

Vid lunchtid tog vi en snabb lunch på CK. Tacobuffé och iskall Pepsi max gjorde att vi fick förnyade krafter. Efter att ha suttit en stund och pratat pojkar och fnittrat som fjortonåringar så satte vi på oss vuxenrollen igen och skyndade vidare. Vid tvåtiden gav min kompis upp men jag skyndade vidare. Klockan 16 kunde jag med trötta ben, värkande rygg och långa armar lasta in mina kassar och hämta min dotter.

I bilen på väg till mamma och pappa så kom jag att tänka på hur jag hade planerat dagen.
I och med att veckan har varit så stressig så har jag inte hunnit med mina pass i styrketräningslokalen. I går fick jag en lysande idé om att jag kunde pressa in ett pass efter julklappsshoppingen. Träna efter 6 timmar i hysterisk julklappshandel?? Hur dum får man vara innan det blir straffbart? Vissa är tidsoptimister men jag är "ork-optimist" Jag log åt min befängda idé när jag svängde in på uppfarten till mina föräldrars hus.

Ikväll har vi slagit in julklappar och druckit julmust. SMS har pipit hela kvällen från vänner som önskar God Jul. Dottern har somnat trots att hon aldrig någonsin skulle kunna somna. Jag har en julklapp kvar och lite bortplockning innan jag kan lägga mig för att somna innan julaftonsmorgon gryr.

Ikväll är jag trött med glad, snart är allt klart och jag kan njuta av julen.

Tills dess, sov så gott

Snart är den här. Julafton med julbord, glittrande barnaögon och den nervösa väntan på tomten. Snart stundar julaftonsmorgon och allt som hör därtill. I mitt fall är det en harmonisk förväntansfull dag i familjens sällskap. Det är en dag full av umgänge med min familj med god mat och glada skratt. Det är glatt, det är tryggt och det är en dag som lyser upp i midvinterns mörker. För mig är julafton en harmonisk final efter en hektisk julmånad. För min dotter är det dagen hon har väntat på så länge, den stora dagen då tomten kommer och då vi sover över hon mormor och morfar. Dagen då hon får lägga paketen under julgranen och klä sig fint. Hon har svårt att somna ikväll, benen vill inte ligga stilla och hon suckar fnittrande i sängen.

Så ska det vara

Förhoppningsvis väntar samma harmoni för er som läser detta. Förhoppningsvis kan ni känna igen er i ovanstående rader, men jag vet att det bara är en önskedröm. Det sitter allt för många med en klump i magen just nu. Människor som inte känner någon julstämning utan lever i skräck och oro över hur morgondagen ska bli.

Jag önskar jag kunde ge er styrka att förändra ert liv. Jag önskar att jag tog mig bakom det skal av ursäkter som att
- Ödet har sagt att jag ska leva så här,
- Man får ta det onda med det goda, vi har bra dagar också
- Det kommer att bli bättre, bara han slutar..

Ord som är så vanliga, men bara ett sätt att ursäkta det liv man lever. För det är lögn. Ödet finns inte – bara människans förmåga att styra sitt liv. En förmåga alla har, den är bara lite mer dold hos vissa. Alla kan dock göra sitt liv gott igen genom att lämna det onda och inse att det inte går att förändra en annan människa.

Jag önskar jag kunde inplantera den vetskap jag har om att livet går att förändra, hur omöjligt det än ser ut inifrån. Jag önskar att jag kunde rikta ögonen mot era barn och få er att känna den inneboende styrka som finns i varje förälder. Det gäller bara att hitta den i det inre kaoset som råder när livet inte blev som man tänkt sig. När man har tappat kontrollen. Jag önskar jag kunde säga till er alla att ni är fantastiska och att ni kan förändra ert liv. Jag önskar att jag kunde få er att sträcka på ryggen och titta ut genom fönstret. Det finns ett annat liv därute. Ett bättre, friare och lyckligare liv, ett liv som ni har förtjänat. Kanske även ett svårare, fattigare och mer komplicerat liv. Men friheten ger er styrka att orka och lycka kan inte köpas för pengar.

Fick jag ge endast en julklapp i år så skulle jag ge ovanstående tankar till de förtryckta världen över. Nu kan jag inte det utan bara rikta en önskan till alla människor som läser detta. Se till att julafton blir en ljust minne i ert och era barns liv. Lägg konflikterna åt sidan för en dag. Lämna inte mamma/mormor/farmor ensam vid spisen utan hjälp henne så att alla får vila till jul. Bjud in grannen som sitter ensam i jul. Strunta i spriten och ägna er åt varandra men framförallt barnen. De ska tindra med ögonen, inte kasta osäkra ögonkast mot vuxna som beter sig konstigt. Kan du inte låta spriten vara för en kväll utan bortförklarar mina ord med löjligt nonsen så har du problem. Avlägg ett nyårslöfte om att låta nästa jul bli en nykter jul. Var snälla mot varandra därute, låt inte någon ilska, slag och hårda ord gå ut över människor ni älskar.

Ta hand om varandra i jul

Nu är det jul igen och äntligen är jag ledig

På vår gata brukar julhelgen firas in med midvintermingel. Vi tänder en brasa bakom kvarterslokalen, grillar korv och dricker glögg. Barnen får julmust och skumtomtar. Höjdpunkten är fackeltåget genom kvarteren där vi stannar till hos tanter och farbröder för att sjunga julvisor, precis som hos Musse Pigg och Kalle Anka.

Det brukar vara vackert och stämningsfullt med en grupp glada barn som sjunger julvisor med facklor i händerna. Detta år var dock inte sig likt. För det första är det grönt ute. Några smutsiga snöhögar ligger lite här och var, annars är det grönt men isigt. Som norrlänning är det svårt att förlika sig med detta. Vi ska oroa oss för att snöa in, att måste skotta snö till ryggen värker eller att sätta på oss extra varma kläder som står emot kylan. Något vi däremot tar för givet är en vit jul.

Tills i år. För första gången i mitt liv måste jag fira en grön jul och jag "onöjd" över denna upplevelse. Trots högljudda protester till vår herre så har han inte lyssnat, snön lyser med sin frånvaro istället för att lysa upp mörkret omkring oss.

För att ge oss några extra knivhugg i ryggen skickade moder natur en ordentlig höststorm så här två dagar före jul. Det blåste kalla fuktiga vindar när jag anlände till kvarterslokalen ikväll. Några av grannarna höll på att göra upp eld. Har ni testat att göra upp eld i 17 m/s? Så här ser det ut för dem som vill veta.

Plankorna ska föreställa någon typ av vindskydd men jag varnar er, "don´t try this at home". Elden kastade farliga flammor omkring sig och gnistor flög genom vinden så ingen kunde ställa sig vid elden för att värma sig.

Klockan 19.00 var det dags för fackeltåget. Vi tände facklor, som slocknade och vi tände dem igen. Till slut fick vi fyr på dem och vi påbörjade vår vandring. Den ena facklan efter den andra slocknade. Det blåste och ven och barnen blev irriterade på bristen av eld och kalla blåsten. Vi sjöng några sånger och grannarna slog ihop händerna och tyckte det var sååå vackert. Min enda tanke var att
- Detta är nog ett av de dummaste saker jag gjort.

Vem går ett fackeltåg med en grupp barn i en vind på 17 m/s? Det enda vi gjorde var att tända slocknade facklor, se till att de inte gick för nära varandra samt tvinga dem att gå vidare så vi skulle hinna sjunga för alla innan elden brunnit ut för gott. Barnen gnällde men sången var fin, dock inte alls så där glad och flerstämmig som i Kalles jul. Det ska vara snö på jul, inte storm

På väg hem igen hade min fackla brunnit ned så mycket att mina vantar höll på att ta eld. Jag letade efter en snöhög att släcka den in, men fann ingen. Därför försökte jag släcka den genom att blåsa ut den med vevande rörelser vilket gjorde att en del av facklan ramlade ned på gräset utan snö. När jag till slut hittat en snöhög så gick den knappt att använda till nedsläckning. Högen hade likt snön på våren torkat ihop och erbjöd i princip ingen väta till en brinnande fackla. Jag kastade den i den lilla högen och i den iskalla blåste trampade jag ned facklan och påminde mig själv om att aldrig flytta söderut, alternivt flytta norrut om de här ickevintrarna har den dåliga smaken att fortsätta besöka oss.

Efter fackeltåget gick vi in i kvartersgårdens värme. Korvgrillningen fick vara, helt dumma är vi inte. Däremot drack vi glögg och åt skumtomtar. Barnen lekte och dotterns min när vi gick hem vittnade inte alls om en misslyckad kväll. Tvärtom, hennes kinder var röda av lek och trötthet och hennes ögon strålade av den där jullyckan som barnen besitter. Hon var glad över kvällen tillsammans med sina vänner och hon visste att nu, nu har julhelgen börjat.

Kvällen hemma hos oss har ägnats åt klädning av julgranen. Snälla svågern Anders leverade som alla år en nyklippt gran. När dottern var liten så sa hon i jultid
- Anders kippa gaaan! Det gjorde han och han har fortsatt vilket gör att jag slipper vara utan gran. En konstgjord gran kommer aldrig in i mitt hem för själva grejen med granen är doften. Något man inte kan få av plastgranar och därför får det vara.

Efter en promenad till OBS och inköp av lite julgranskulor så påbörjade vi klädningen. Dottern kollade att granen stod rakt och jag stack mig på barren och skurvade fast julgransfoten. Sedan trasslade jag ut julgransbelysningen och satte fast glitter och stjärna. Matilda hängde upp bollar och annat pynt och nu har vi en väldoftande gran i vårt vardagsrum

En uppstigning kvar. Jag har rusat runt i vanliga ordning bland användare, datorer och telefoner. Dotterns fröken hann få en blomma och present av oss och övriga barn med föräldrar innan det var dags för nästa uppdrag i IT-världens tjänst.

Under eftermiddagen hade vi jullunch på avdelningen, något som vi inte var ensamma om. Fastighetskontoret hade släckt ned och satt med tända ljus och tittade på dokumentärfilm när jag smög runt för att flytta över deras IP-telefoner till ett speciellt VLAN. Även ekonomiavdelningen dukade fint, höll tal och sjöng allsång i korridoren brevid oss.

Vi tog plats i sammanträdesrummet och åt julgröt utan ljus och dukar. Mysfaktorn är inte speciellt hög på kommunens IT-avdelningen. I år har vi slagit på stort och hängt upp en julstjärna i fikarummet. Denna stjärna samsas med högar av IT-tidningar som ligger på bordet i skenet från en 120 W lampa. För någon vecka sedan fick några av mina kollegor upp ögonen för den starka lampan, eller snarare tvärtom och gjorde ett försök till att mysa till det. Ett skrivarpapper och 4 bitar brun paketeringstejp under lampskärmen blev reslutatet. Jag kan meddela att det inte är någonting att rekommendera. Det blev inte ett dugg mysigt och jag börjar ana att om något ska göras så får vi göra det själv. Vi som har vett att förstå att skrivarpapper aldrig har bidragit till någon mysig stämning. Inte tekniktidningar heller.

Nåja, jullunchen var väldigt trevlig ändå. Vi lottade ut vin och jag vann ingenting. Sedan fick vi paket och för första gången så öppnade ingen presenten i förväg, vilket gör att jag måste vänta till julafton innan jag får veta vad jag har fått av "kåmmunen". Chefen tackade för året som gått och tyckte vi varit duktiga och sedan såg vi filmen "The Office – julfesten" En underbar film baserad på en lika underbar TV-serie.

Filmen var tragikomiskt och långa stunder höll jag generat en spretande hand över ögonen för jag skämdes å karaktärernas vägnar. Trots komiken så har filmen en djupare innebörd. Den skildrar individer som är så olika men som måste jobba på samma ställe. En av karaktärerna talar om att man umgås med människor man tvingats ihop med under 40 timmar av en vecka. Det vill säga mer tid än man spenderar med sina vänner. Han talar om hur lyckligt lottad man ska vara om man hittar någon som man verkligen trivs ihop med. Någon som man har utbyte av i andra sammanhang än de arbetsrelaterade. Jag kan inte annat än hålla med och känna att jag är en av de lyckligt lottade.

Av någon underlig anledning har jag inte fått en enda kommentar på föregående amaryllisinlägg. Bara en besk kommentar i bakgrunden från mamma, när jag pratade med pappa i telefon.
- Hälsa Anna att hon vinner amaryllistävlingen…

Vadan denna kyliga inställning till min kommande seger i norrlandsmästerskapen i amarylligodling? Eller som en av mina käraste vänner brukar säga:
- Är ni suuuuuuuuuuuuur??

Nåja, här kommer ytterligare bilder, för att spä på förnedringen

 Mamma och pappas. Nåja, den har ju fått längre stjälkar i alla fall

 Saras, taget med den sämsta upplösningen på mobilen så att man inte ska se bristen på det röda

 Och så vår. Röd och vacker

Ser ni! Snart har jag en utslagen blomma. Hur går det för er andra??

Just nu befinner jag mig mitt i livets och julens karusell. Det hissnar i magen när jag rusar mellan olika aktiveter och jag fnissar förtjust åt suget i magen när jag stampar gasen i botten med tanken full av positiv energi. Jag har nått upploppssträckan inför julen och jag vet att stressen snart är över. Därför kan jag le åt de hektiska dagarna och kvällarna fulla av ickevila.

Tempot har trappats upp på jobbet. Våra användare har ovanligt sent insett att det snart är jul och därför vill de rensa skrivbordet från sådant som blivit liggande. De behöver vår hjälp och som fälttekniker drabbas jag omedelbart av de kommunalanställdas städiver inför julen.

Här hemma ska julen förberedas, blommor ska köpas till fröken och julklappar ska köpas in. Dessutom har min bekantskapskrets haft ovanligt mycket datorbekymmer. Ikväll har jag installerat det sista drivrutinerna i datorn åt kompisens son. Jag fick några tips av mina kära kollegor om strömförsörjningen och det visade sig vara sladdarna till powerknappen som satt fel. Nu har sonen en färdig speldator och hans leende var värt allt slit. Att få ett tacksamt leende av en 15-årig kille är värmer i hjärtat och jag kunde glatt lämna dem i vetskap om att han nu kunde använda sin efterlängtade dator.

Vi har även hunnit med klippning av dotterns hår och en kopp kaffe hos grannen som är frisör. I utbyte mot att jag fixar hennes dotters dator så klipper hon min dotter hår. Ett arbetsbyte som gagnar alla och nu är mitt barn julfin i håret.

Nu är det bara lite plock kvar här hemma, sedan väntar sängen.

Jodå, jag gick promenaden och den var skön. Sedan tittade jag in hos Ewa för hennes son hade köpt en ny dator – i bitar.

Vem kan motstå en pojke som trampar av iver att få igång sin spelmaskin? Inte jag.
Vem kan motstå utmaningen att skruva ihop en burk från chassi till färdig dator? Definitivt inte jag.

Tyvärr misslyckades jag med utmaningen för jag får inte igång strömförsörjningen…

Nu är timmen sen men jag vill veta var problemet sitter, olösta problem är det värsta som finns.

Vill tänka, vill lösa,

måste sova.

God natt

Igår pratade jag med en av mina vänner om hur lite sjuk vi varit i höst/vinter. Imorse vaknade min dotter med 38,7 i feber. När lär man sig att hålla tyst? Man behöver inte vara skrockfull för att veta att ropar man hej så ramlar man i bäcken.

Jag cyklade snabbt till skolan och lämnade kuvertet till en av dottern klasskompisar, där pengar ska samlas in till julblomma åt fröken. Några snabba samtal och 45 minuter senare så var Anna-Maria på väg för att hämta oss för transport till morfar som agerade barnvakt. Sådana som mig brukar kallas för ensam mamma men jag kan inte hålla med. Jag är ovanligt lyckligt lottad med alla vänner och familjemedlemmar som hjälper mig.

Medan jag jobbade så tittade dottern och morfar på DVD-filmer och åt småplättar. Jag hann med ett läkarbesök under dagen för min krånglande mage. Doktorn tyckte inte alls att det var konstigt med magkatarr i min livssituation. Jag höll med honom och efter ett antal prover och klämmande på magen så fick jag ett recept och gick glatt därifrån.

Efter jobbet åkte jag till mamma och pappa och åt middag, dottern är fortfarande hängig så hon stannade kvar över natten och jag åkte hem. En kväll utan barn är ovanligt för mig. Känslan att kunna gå ut genom dörren om man vill är väldigt främmande så nu har jag bokat hundpromenad med Eva, något jag saknar på kvällarna. Det är fyra minusgrader och det faller stora vackra snöflingor ned över vår del av världen. Det ska bli skönt med en promenad

Jag bläddrar igenom kategorin amarylliskampen och en tanke slår mig..
Undrar vad Freud skulle ha sagt om denna kamp…
Jag vill nog inte veta

På allmän begäran kommer den här. Amaryllisrapporteringen. Vem har sagt att längden inte har någon betydelse? Jo, hela min familj och jag förbannar beslutet att tävla om första blomman istället för största stjälken. Nåja, ingen annan blomma har slått ut så jag är fortfarande med i kampen.

Operation födelsedag är nu över. Vi har gjort tårta, pyntat kvarterslokal, burit dit alla saker, stekt hamburgare till kalasgästerna, bjudit på bullar, kakor, tårta och godis, lekt mördarleken och hela havet stormar och haft fiskdamm. Jag har njutit av att se mitt glada barn tillsammans med sina kompisar, försökt få en av gästerna att botas från skrattsjukan, torkat upp utspilld läsk samt gått igenom den obligatoriska sammanbrottet från ett födelsedagsbarn som inser att man inte får bestämma precis allt bara för att man fyller år. Dottern har öppnat presenter, lekt lekar och blåst ut ljusen på tårtan. Vi har sjungit och hurrat på ett kalas som var lyckat men arbetssamt.

Efter kalaset har jag tillsammans med några av mina grannar/vänner städat undan i lokalen, lyft stolar upp och ned, torkat golv samt kånkat hem ännu fler kassar än när vi kom. Jag har ingen aning om vad jag skulle göra utan dem och så är livet på vår gata. De flesta är ensamstående med barn och det gör att man hjälps åt där man behövs. Barnen springer mellan varandra och det finns alltid en hjälpande hand när man behöver det.

Nu har jag plockat upp ur alla mina kassar, slängt in en tvätt och fixat kläder till morgondagens skola och jobb. Jag har pratat lite i telefon och nu ska jag äta den där biten tårta som jag aldrig hann äta på kalaset.
Efter en helg av flera trevliga uppvaktningar för min dotter så har jag en enda känsla i min kropp
- Fy fan vad jag är bra
Det vill säga en skön känsla av tillfredsställelse över att ha ordnat en glad och ljus födelsedagshelg åt min dotter. Dessutom en ännu skönare känsla av att jag vet att hon tar det för givet. För henne är födelsedagar och andra högtider glada och positiva upplevelser. Det är bra. Barn ska ta lycka för givet, men så är det inte för alla barn.

Hipp hipp hurra det är dotterns födelsedag idag. Det är svårt att väcka en sjuåring med fika på sängen när hon vaknar 6 på morgonen. Hon fick vackert vänta en stund och sedan ligga kvar i sängen medan jag fixade i köket. Som den hästtjej hon är så fick hon mest ridgrejor. Ridbyxor, chaps, ridskor, ridspö, ridväst, hästlåda, godis och en prinsessbok. Ridskorna var för små så dem måste vi byta, annars passar allt utmärkt och min dotter har sprungit omkring i ridkläder hela morgonen.

Nu ska vi till vicevärden och hämta nyckeln till kvarterslokalen. Jag är jätteglad att vi flyttade kalaset till 17.00 istället för 13.00. Nu har vi lite mer tid på oss vilket är skönt.

Idag fyller min dotter år, men dagen som precis gått har en extra plats i mitt hjärta. Det var under det dygnet jag utförde det maratonarbete det innebar att föda min dotter.  Jag minns att vinternatten gnistrade kall och klar utanför förlossningssalen och att barnmorskan tuggade tuggummi. Jag minns att jag mådde illa av tuggummisdoften men var för snäll för att säga till. Jag var en snäll flicka innan jag blev mamma. Alldeles för snäll.

När klockan närmade sig 19.00 blev det liv i rummet. Mitt barns hjärtljud gick ned och slangar kopplades hit och dit för att hålla koll på barnet och mig. Barnmorskor sprang ut och in och de mindre rutinerade kunde inte dölja sina bekymmersamma miner. Jag lutade huvuet bakåt och undrade om jag skulle misslyckas. Om jag inte var nog bra för att föda barn. Om jag var för svag, för dålig. Jag var trött till kropp och själ och jag tvivlade.

Hjärtljuden blev aldrig akut låga, däremot blev värkarna kortare allt eftersom tiden gick. Återigen blev de unga barnmorskornas ansiktsuttryck fundersamma. De höjde droppet utan resultat. Jag kände hur kroppen gav upp, hur mina muskler inte ville lyda mig men jag hade slutat tänka. Det var midnatt den 17 december. Jag somnade och vaknade i halvt medvetslöst tillstånd, där jag mekaniskt gick igenom den kommande värken innan jag sjönk tillbaka i dvalan efter ett alldeles för långt dygn.

Då uppenbarade sig en äldre kvinna i rummet. Genom halvslutna ögon såg jag att hon tittade på droppet och drog upp det till max. Hon tittade på mig och jag minns att jag tyckte hon såg ut som en ängel i sina vita kläder. Jag såg in i hennes ögon och de såg trygga ut så jag fortsatte titta. Efter några minuter tog hon tag om mina axlar, såg mig i ögonen och sade.
- Nu ska barnet ut och droppet hjälper inte. Jag kommer att trycka på utifrån och du får hjälpa till från ditt håll. Nu är det du och jag.

Kvinnan lade sig ovanpå mig och hon hade rätt. Plötsligt var det bara hon och jag långt bort från alla slangar och sterila britsar. Plötsligt fanns bara två kvinnor i en tidlös tid. Två kvinnor i en kamp för livet. I en kamp som kämpats under årtusenden i kvinnors värld. Barnmorskan rullade med armarna ovanpå min kropp och jag tog i. Glöden tog tag om mig och tjugofyra minuter över midnatt den sjuttonde december i milleniumets sista år så föddes min dotter. När hon låg på min mage med exakt samma kroppstemperatur som mig så försvann den snälla trötta flickan och förvandlades till en stark moder. Kärleken slog mig som ett knytnävsslag i magen när jag såg min dotter ligga mot mitt bröst.

Jag hade hört att det kan ta lite tid att hitta moderskänslan. Att man kan behöva en stund att ta in det stora som har hänt. Men så var det inte för mig, jag blev knockad av de känslor som intog min kropp. En enorm kärlek gick direkt från mitt hjärta till hennes när jag för första gången lade armarna om det största underverket i världen. 

När jag ett dygn senare stod med min dotter i famnen och tittade ut mot den mörka vinternatten så var känslan lika gnistrande klar som stjärnorna på himlen.
- Du är min dotter och jag är din mamma. Jag gör vad som helst för dig.

Nu har det gått 7 år och min dotter kan läsa, spela saxofon och rida på hästar. Hon har kompisar och lever sitt liv på 7-åringars vis. Vi har för länge sedan funnit vardagen men känslan är lika stark som natten för 7 år sedan
- Du är min dotter och jag är din mamma. Jag gör vad som helst för dig

Så var kvällens födelsedagsmiddag över. Lägenheten ser ut som ett enda stort kaos. 16 tequiladrickande, knivslipande kompisar kan inte få det att se värre ut än det här. Glas står överallt och presentpapper ligger på golven. Diskmaskinen är full och diskbänken likaså.

Men det gör ingenting, jag är glad ändå. Min dotter har haft en jättebra kväll med familjemedlemmar som står henne nära. Hon har öppnat paket och fått kläder till julafton, pysselbok, spelet barngeni, En Furbie och DVD:n Barbie och de tolv dansande prinsessorna. Alla har ätit middag tillsammans i mitt trånga kök. Vi har spelat spelet hon fick och vi vann vilket gjorde kvällen ännu lite bättre. Det är viktigt att kämpa väl, men ännu viktigare att vinna. Så det så.

Nu ligger hon i sin säng och ser på film, men sover vilken minut som helst. Jag ska stöka undan det värsta och låta resten vänta till morgondagen

Dotterns kalas har varit i farozonen idag. Flera ur hennes klass sjunger i en kör – som ska uppträda för äldreboenden imorgon mellan 13-16. Imorse fick jag veta att 3 stycken ligger i feber och antalet kalasgäster sjönk drastiskt. Dottern var förtvivlad och jag var nära att slå upp gula sidorna och hitta någon kompispool för oförutsedda händelser som dessa. Nu har jag ringt och flyttat kalaset, till klockan 17.00 och vips så har kompislistan fyllts på. Jag skänker ett tacksamtanke till föräldrarna som utan tvekan ställer upp på en hektisk dag med både kör och kalasskjutsning. Nu ska jag yra vidare, familjemiddag här hemma ikväll

Att tänka på:
Att poppa popcorn samtidigt som man går ut med soporna och pratar med grannen är ingen bra idé.
Risken finns att man har glömt vad man börjat med..
och funderar över vad det är som knastrar när man kommer in igen.
Tur det inte går att doftblogga..

Äntligen Freeeeeeedag Det var länge sedan Fredagen var så efterlängtad som idag.
- Vad är det för jäkla jobb vi har? frågade sig min kollega under lunchen på det skräniga matstället med den goda maten. Jag hade inget svar för ibland är det ett jäkla jobb vi har. Ibland är man så trött att man ser stjärnor när man cyklar hem. Stjärnor i en mulen natt är ett tecken på överbelastning och jag önskar att vi kunde uppgradera minnet på oss själv på samma sätt som på våra servrar. Nu fungerar vi människor inte riktigt så. Vi blir trötta och jag har med våld fått dra mig upp på mornarna.

Trots detta så gillar jag mitt jobb. Jag tycker om mina kollegor som är så olika på så många olika sätt. Jag tycker om känslan av att alltid ha någon att finna stöd hos när jag behöver det, alternativt finnas som stöd. Jag gillar kicken det innebär att lösa ett problem och responsen av användarna. Jag gillar att dyka ned i ett problem, att förlora mig i tid och rum. Jag tycker till och med om känslan att bli trött eller arg för det tyder på engagemang. Den senaste tiden har dock varit lite för tröttsam men jag tror att det har vänt åt rätt håll nu.

Ikväll har dottern varit hos sin pappa och firat hennes födelsedag. Hon fyller år på Söndag och helgen är fullbokad. Jag laddade upp med några glas vin hos Eva och glatt prat om allt och ingenting. Nu ligger min dotter i sin säng och jag ska slå in några födelsedagspresenter innan jag går och lägger mig.

Imorn ringer inte klockan 5.20

En sak är säker, inte bor jag i norrland för att måsta ta hand om sådana här byxor i mitten av december. Snön! Kom hit och ligg kvar!

Till er som undrar vad min dotter har gjort för att skita ned byxorna på detta sätt så kan jag meddela att hon har jagat Lucias mördare. Lucia blev som bekant dödad och nu har hennes mördare setts på skolgården. Dotterns kompis har sett en skymt av Lucia också, det vill säga den riktiga Lucia, den döda Lucia. Hur hon kan vandra omkring här i Skellefteå är en annan fråga och inte speciellt viktig. Nu gäller det bara att fånga mördaren för han har fått gå lös alldeles för länge.

Jag antar att det är årets julkalender som fått min dotter på mysterietankar men jag måste erkänna att hon kan ha det i blodet. Som barn löste jag det ena mysteriet efter det andra. Oftast tillsammans med min kusin Emma som var minst lika påhittig som jag. Vi löste de mest spektakulära mysterium i den lilla byn utanför Malå. Onda män som stod i den lilla skogen brevid logen och grannen som förvarade slavar i källaren under bagarstugan. Grannen var en snäll tant som bakade bullar och var aktiv inom missionskyrkan. Trodde alla andra. Vi visste bättre och vi var livrädda för henne.

Vem som är Lucias mördare återstår att se men jag vet av erfarenhet att det kan sluta hur som helst

På tal om snö så kom det faktiskt lite av den vita varan idag. När jag skulle stämpla ut för dagen så tittade jag ut genom fönstret och såg stora lapphandskar segla ned mot marken. – Julesnö! ropade Maria och nog såg det vackert ut. Värre var det efter ca 100 meter på cykel. De vackra lapphandskarna tafsade mig på låren och smälte på en hundradels sekund. När jag kom hem, blöt och frusen så tittade jag på termometern och såg att det var 1 plusgrad. Snö i plusgrader? Underkylt regn har jag hört talas om men överhettad snö?

Nåja, nu är allt som vanligt igen, det regnar.

Mamma och pappas dator finns fortfarande hos mig. Jag har installerat över skräckversionen av Windows och håller nu på att köra in drivrutiner för diverse hårdvara. Just nu sitter jag i soffan och väntar på att filerna ska laddas hem samtidigt som jag skriver detta inlägg på laptopen. Det är skönt att blogga i soffan, något jag lätt skulle kunna vänja mig vid.

Dagen har varit bättre än igår. Vi stannade hemma en stund på morgonen för en av våra traditioner, dvs luciamorgon med limpmackor, lussebullar och varm choklad, kokad på platta. Choklad på platta är lite lyxigare. Trots att ingredienserna är desamma så smakar det bättre med "riktigt kokt" choklad.(Yes! här fick jag upp det trådlösa nätverket!)

Situationen på jobbet är densamma men jag har gjort det jag kan för att skapa förbättring. Jag har gett min åsikt till hur vi kan förbättra arbetsklimatet och jag kände att jag rakryggad kunde gå från jobbet idag. Det är viktigt att göra sitt bästa, mer kan man inte begära av sig själv.

Ikväll har jag, dottern och morfar varit på årets sista ridlektion. Dottern hade som vanligt hästen Mickey och jag börjar vara riktigt leds på den hästen nu. Mickey vill inte rida nybörjarridning men det vill jag att han ska göra. De andra hästarna vill gärna masa omkring i manegen i sakta mak, men Mickey víll helst öva sig i galopptävling. Vi är oense även där. Speciellt idag när den käcka ridinstruktören hade kommit på att barnen skulle rida barbacka. Hästen framför oss var en 30 år gammal nordsvensk som överlevt slakteriet och nästan sig själv. Han hade inte bråttom,däremot ville han gärna uppfostra yngligen Mickey som frustade bakom honom. När avståndet blev för litet så lyfte den gigantiska nordsvensken varnande på hoven. Varken Mickey eller dottern insåg vilken skada en jättehov från en nordsvensk kan göra och när det var dags för trav på den sadellösa ryggen så tog Mickey sats för att springa ikapp gammelfarfar. Jag tog sats för att stoppa honom och det gick efter diverse cirkuskonster med en häst snurrande runt sig själv. My god, det är bättre med hundar. De kan man åtminstone lyfta på plats.

Nåja, allt gick väl och det är lika avslappnande jobbigt att åka till stallet. Veckan har som bekant varit tuff men under timmarna i stallet och kampen med hästen så glömde jag allt och axlarna var något mer avslappnade när pappa skjutsade hem oss.

Nu är datorn fixad. Nyaste drivrutiner på nätverkskortet är fixad och jag ska följa Daniels förslag att uppgradera routerns firmware. Sedan borde det inte vara några problem att surfa. 

Tack för era fina kommentarer! De är alltid roliga att läsa

Idag är ingen bra dag. Omorganiseringar på jobbet tar all min energi. Människor jag jobbat länge tillsammans med förlorar sina arbetsuppgifter och vi som är kvar förlorar dem. Det tar kraft och det känns tungt.

Hemma försöker jag få tid och ekonomi att gå ihop. Jag vänder på kronorna och önskar att jag kunde betala med bägge sidor av varje sedel. Att föda barn veckan före julafton var inte välplanerat, inte ekonomiskt heller.

Inte ens julkänslan har infunnit sig för ute ligger gräsmattorna bruna i det grådassiga vädret. Det regnar istället för att snöa och för första gången i mitt liv undrar jag om vi inte ska få fira en vit jul. Mörkret är kompakt här uppe i norr men det är något vi är vana vid. Solen går upp halv tio och ned igen strax efter ett. Vår räddning är den vita snön som reflekterar det lilla ljus som hittar ned till vår del av världen. Snön som inte finns i år utan har bytts ut mot ett stort svart mörker.

Idag är Tisdagarnas Tisdag men imorgon är dagen ny

Idag har jag agerat IT-support både på jobbet och hemma. Slitet på jobbet generar så småningom lön i form av pengar. Supportjobbet på min lediga tid generade pappas hemmagjorda pölsa med potatis och rödbetor. Den enda pölsan som går att äta och som till och med är riktigt god.

Deras laptop och trådlösa router vägrar att samarbeta och till slut var jag tvungen att lägga in dem för observation, hemma hos mig. Nu har jag sladdar överallt, har konfigurerat om ip-inställningarna men har en stark fundering på om jag kanske skulle installera om Windows. De har en tragisk, engelsk version av Windows, något som inte passar min mor och far.

Pappa är hemma med en krånglande rygg. Han bad mig att ta med några filmer som passade honom så nu har han en kasse full av krigs och actionfilmer som jag lånat från en av mina vänner. Min mamma fnös åt påsens innehåll men pappa var nöjd.

Själv har jag fått ett utbrott av magkatarr igen, något jag varit lyckligt förskonat från trots de senaste årens påfrestningar. Nu försöker dock magen påminna mig om att man inte kan leva under stress hur länge som helst. Vissa typer av stress kan man inte göra någonting åt men jag får försöka göra det jag kan. Zantac brus, mindre kaffe och ett försök till lite lugn och ro.

Veckan före kalas, två veckor före jul… Jo tjena..

Så var det Söndag igen och här kommer veckans rapport från den hårda kampen. Det har hänt grejor men ännu syns ingen blomma.

Min blomma

           Saras och Anders                           Mamma och pappas

Sofia lovade skicka en bild men hon har inte kommit hem ännu så den får vänta. Resultatet är att min är helt klart längst, men jag har bara en knopp vilket gör mina chanser något reducerade. Spänningen är olidlig…

Så var det Söndag igen. Jag har hämtat dottern från hennes pappa och återgått till mammarollen igen. Vi har sett på Shrek tillsammans och postat de sista inbjudningskorten till nästa helgs kalas. Det är mycket nu och jag längtar tills julafton då jag förhoppningsvis kan sjunka ned i en fridfull harmoni hemma hos mamma och pappa.

Tills dess är det full fart med julaktiviteter, jobb och kalas. Nästa helg blir ett maraton i olika firanden och även om jobbet är lugnt så ska man trots allt upp 5.20 varje morgon. Så jag siktar in mig på julafton. DÅ ska pulsen ned

Fuglesang har åkt till rymden men jag är kvar på jorden och dess fortsatta förberedelser inför kalas och jul. Idag tog jag mig i kragen och började med mitt lussekattsbak. I vanliga fall har jag lite svårt för lussekatter, åtminstone i några större mängder. De är torra och väldigt säsongsbetonade vilket gör att man har en månad på sig att äta upp dem. Rykten har gått att min svåger äter upp överblivna lussekatter på sommaren vilket inte känns så lockande, åtminstone inte för mig. Tänk att sitta i en stekande sol med gräs som kittlar en på tårna. Tänk att lyssna till fåglarnas kvitter och torka svetten ur pannan för att sedan stoppa in en lussekatt i munnen.. Nej, det är ingenting för mig och därför har det hänt att jag slängt lussekatter när julpyntet åkt ut.

I år testade jag ett nytt recept från en annan blogg. Mimmis blogg skriver om julen och för någon vecka sedan hade hon ett recept på lussekatter med mandelmassa i. Igår släpade jag benen mot Coop och köpte ingredienser, i dag har varorna förvandlats till ca 150 lussebullar.

Jag använde köksassistenten som jag ärvde från farmor. Denna maskin är många år äldre än mig men fungerar lika bra som när farmor och farfar köpte den. Den har bakat många bulldegar och malt 100-tals kilo köttfärs i sitt liv. Nu för tiden maler den inte köttfärs längre. Min köttfärs kommer från Coop och den är färdigmald. Då och då får den dock komma upp från skafferiet och motionera lite. Inte på långa vägar så mycket som när den bodde hos farmor, men man får tänka på att den är ca 50 år så den är nog inte ledsen för ett lite lugnare liv på gamla dagar. Jag vet inte exakt hur gammal, kanske någon av er läsare som vet?

Nu har köksassistenten gjort sitt för den här gången. Bullarna ska in i påsar och sedan har jag fikabröd för både kalas och kaffefrämmande. Sedan ska jag ta en promenad och inandas lite frisk luft som inte är fylld av ugnsvärme och saffranslukt. Jag känner mig något "bakbakis", dvs svettig av värmen och och med baklukt som fyllt lungorna till den grad att jag knappt kan andas.

Någon bullmamma blir jag aldrig, men jag gör tappra försök någon gång då och då.

En utvärdering på bullarnas smak kommer sedan, nu ska jag bara UT

Dagen efter är alltid dagen efter, så även den här. Jag steg upp imorse och tittade in i köket för att sedan omedelbart vända om. Diskbänken vittnade om att festen varit trevlig, vilket den också var.

Många glada vänner intog min lägenhet igårkväll . Marias kompis från Uddevalla fick bevittna en norrländsk fest i den mörkaste årstiden av året. Festen i sig var allt annat än mörk, många ämnen avhandlades, kylskåpspoesi skapades och alla som ville fick en utförlig lektion i konsten att slipa knivar. Strax före halvtre rumlade de sista vännerna hem och jag tog en ipren i förebyggande syfte.

Den hjälpte sådär. Dagen har varit seg. Jag hade en förhoppning om att hinna baka till nästa helgs kalas men efter att ha cyklat till Coop och handlat bakgrejor så insåg jag min begränsning. Baket får vänta tills imorgon.

Ikväll har några av gårkvällens festdeltagande vänner kommit förbi på en något lugnare tillställning. Nerhasade i soffan har vi ätit Polly och druckit fruktsoda och en kopp kaffe. En mycket lagom aktivitet dagen efter fest.

Nu är det helg. Jag har handlat, sovit, duchat och lockat håret. Nu har de första vännerna kommit och vi är redo för fest.

Skål!

Kvällen blev hektisk, men det visste jag att den skulle bli. Saxofonskola, inbjudningskort som skulle ut till kalaset nästa helg samt städning och tvättning inför festen hos mig imorgon.

Medan jag lagade maten skrev dottern inbjudningskorten. Medan jag stökade undan den och sprang över till några grannar jag var tvungen att byta några ord med, så delade dottern ut korten bland de kompisar som bor i närområdet. Efter det hann hon öva lite på saxofonen och jag stoppade in tvätt i tvättmaskinen.

18.30 satte vi oss i bilen och åkte på saxofonskola. Hon kan snart spela "Nu tändas tusen juleljus" och jag är imponerad. Tänk att både lära sig spela saxofon och läsa noter vid 7 års ålder.. det är inte illa. På väg ned från lektionen hörde vi en stråkorkester som tillsammans med ett klarinettsolo. Dottern stannade upp till tonerna, smög sig mot den öppna dörren och lyssnade hänfört på den vackra musiken. Jag tror inte hon blinkade på 5 minuter och när tonerna ebbat ut så vaknade hon ur sin trans och frågade mig.
- HUR lär man sig spela så där?
- Man övar, i flera år
- Så vill jag spela
- Fortsätter du öva så lär du dig spela så.

När vi kom hem fick hon kvällsfika och borstade tänder. Hon pratade länge om den vackra musiken och somnade med orden, jag ska lära mig spela konsert.

Jag själv har fortsatt min jakt mot kväll. Jag har städat och plockat. Skurat toalett och dammsugit. Fixat i dotterns rum och packat alla hennes väskor inför morgondagens gympa och helgens vistelse hos sin pappa. Jag har burit ut sopor och pratat med vänner som ringt och meddelat vem som kommmer och vem som inte kommer imorgonkväll.

Nu är jag klar och det är en himla tur att jag hann styrketräna i dag på lunchen. Den träningen gav mig lite extra energi.
Energi som jag nu förbrukat, så nu väntar en limpmacka och the, sedan sängen

Jodå, den här dagen har varit bättre. Kanske på grund av julshowen på dotterns skola, kanske på grund av ridningen på eftermiddagen eller kanske på grund av det faktum att det faktiskt har börjat SNÖA igen… Äntligen..

Julshowen var väldigt fin men fick en något ledsam början. När jag och min mamma kom in i gymnastiksalen blev vi informerade av en av mina vänner om att Matildas ljus hade gått sönder under repetitionen på morgonen. Dottern hade varit otröstlig och alla hade letat ljus i förtvivlan. Till slut hade de hittat ett som var helt men för starkt för att fungera på hennes tärnljus. Hon hade blivit lite mindre ledsen av det faktum att hon faktiskt hade ett tärnljus att hålla i, men när hon kom in till tonerna av Sankta Lucia så såg jag att hon var ledsen över att det inte lyste från henne hand.

Jag förstår henne. Jag kom precis ihåg hur spännande det var med uppträdanden inför föräldrar eller andra klasser. Att få klä sig i luciakläder, ha sitt lilla tända ljus i handen och tåga in i mörkret. Det var stort, det var högtidligt, men det krävde ett tänt ljus.

Dottern hade inget tänt ljus och jag såg att det störde henne. Hon gömde ljuset på motsatt sida av publiken, så att ingen skulle se. Det är viktigt för min dotter att allt är rätt och jag såg in i min dotters själ, jag kunde läsa hennes tankar och när showen var slut så kastade hon sig i min famn och sade. – Mamma, mamma, ljuset gick sönder, före!

Morgonens show var bara en av två uppträdanden och när dottern uttalade orden så hade jag bestämt mig för länge sedan.
- Jag vet, det är sånt som händer, men jag ordnar ett nytt ljus åt dig till nästa uppträdande.

Min dotter blev lugn och vi gick och fikade med övriga klasskamrater, föräldrar och morföräldrar. Dottern och mormor fikade tillsammans och jag hällde, i form av klassförälder, upp kaffe åt övriga föräldrar och saft till barnen. När fikat var över skjutsade mamma mig till Coop där jag kunde köpa ett nytt ljus. Dotterns min när jag rusade in på fritids för att lämna ljuset var ett sådant där ögonblick som man kommer ihåg länge. Hennes ögon lyste och talade om att NU, nu skulle nästa show bli sådär perfekt som en show ska vara.

Jag cyklade nöjd tillbaka till jobbet i strilande regn och med blöta byxor. Hann göra bort några jobbärenden, springa ut på lunchen och köpa inbjudningskort till dotterns kalas och äta en snabb sallad. Efter ytterligare några timmars jobb var det dags för ridning och jag cyklade en fjärde gång över E4:a-bron i regn och blåst. Dottern var nöjd och glad över dagen när jag hämtade henne, men längtade efter ridningen. Vi gick hem, pratade om tjejsnacket de har på fritids varje Onsdag och bytte om till ridkläder. Sedan plockade vi upp Maria på jobbet som följde med och tittade på dotterns ridlektion samt tog några kort som det förmodligen kommer att bloggas om vid ett senare tillfälle. Vi körde mot Ersmark i ett efterlängtat snöfall och kom i lagom tid till stallet och hästen Mickey som stod redo att sadlas och tränsas.

Att gå in i ett stall är som att gå in i en bubbla. Man stänger det övriga livet ute och njuter av doften av häst och… skit.. Det är trots allt bara de som har en relation till hästar som tycker att stall luktar gott. Övriga känner lukten för vad den egentligen är.

Dottern är lycklig när hon kommer till stallet. Hon tränsar och sadlar, borstar och kratsar hovar. Hon skriker rätt ut så fort man råkar göra något som hon kunde ha gjort själv. Idag ägnade hon nästan 20 minuter åt att kratsa hovarna. Hästen hade bestämt sig för att inte lyfta hoven. Han lade hela sin tyngd på det ben dottern ville lyfta upp. Hon slet och drog. Svetten lackade men inte ens när stallvärden försökte och kom fram till att det var omöjligt, så gav hon upp. Efter teorin gick hon dit igen, satte på sig hjälmen och började lyfta och bända. Till slut gav hästen upp och dottern kunde nöjt gå därifrån i vetskap om att hon kratsat fyra hovar som inte ens stallvärden klarade av att göra.

Sådant är roligt att se. Förmågan att kämpa, att ta i och inte ge upp. Att jobba tills man lyckas och sedan få känna tillfredsställelsen att man fixade någonting som var näst intill omöjligt.

Ridningen gick också bra. Hästen var pigg och ville mycket, dottern hade ont i fingrarna och jag var svettig efter ett antal varv med en travande häst.

Men det gör ingenting, det är kul med hästar och även jag känner harmonin flyta i blodet efter en ridlektion, fastän jag inte rider själv. Och tur är väl det, jag misstänker nämligen att jag kommer att få tillbringa många timmar i stallet…

Kvällen har jag ägnat åt duchning av stalldoftande dotter, en kopp kaffe hos grannen, några telefonsamtal och nej.. jag har inte hunnit städa dotterns rum men ikväll har det lika lite betydelse som problemet var stort igår..

Idag ska ni få slippa mig för jag har ingenting roligt att säga. Ett inlägg skulle enbart bestå av att jag är trött och på dåligt humör, att jag borde ha städat dotterns rum ikväll för det ser för jäk*igt ut, men att jag inte har orkat. Att jag blir galen på mina föråd som svämmar över och att jag hittar saker hemma som jag borde åtgärdas men som det varken finns tid eller ork till. Varför plågar jag min själv med att granska mitt hem och medvetet fastna vid det som borde göras? Det som alla andra skulle ha gjort. Alla riktiga människor som fixar allt och ändå hinner baka kakor och sy sina egna kläder.

Ops, nu skrev jag visst ett inlägg ändå. Men jag lägger ned här och ser film istället, imorgon måste vi dock städa hennes rum… Det ser verkligen fööör taskigt ut.

Glömde nästan att meddela svaret på gårdagens gåta..

Det groteska paketet innehöll en… banan guard. Jo, den heter så. Under en kväll för några helger sedan kom en sådan här bananvakt upp till diskussion bland mina vänner. Vissa av dem hävdade att det var en onödig pryl. De har nog aldrig kletat upp en smetig banan från en ryggsäck.

Andra funderade över hur man kan konstruera en bananförpackning så att alla bananer ryms. De är ju alla olika trots EU:s försök att skapa en bananstandard. Även jag har funderat över detta och på lunchen inhandlade jag bananer i alla möjliga storlekar och former. Döm om min förvåning, men alla bananer rymdes. Nåja, inte samtidigt, men någon har tänkt till när de skapade bananfodralet. 

Nu slipper jag kleta upp banan nästa gång dottern har glömt att äta upp sin frukt och jag har glömt kolla efter om hon glömt.. om ni förstår vad jag menar