Anna & livet

Vi är hemma idag. Matilda har hostat under natten och vaknade med en blek nos och trötta ögon. Jag känner mig ungefär likadan, hostan undantaget. Med tanke på att det är utedag på skolan idag och min jobbsituation är lugn så ringde jag fritids och sjukskrev oss. Imorgon har jag utbildning för skolans tekniker och jag har förberett detta hemifrån under dagen, och ska fortsätta på en stund. Matilda har sett på film, druckit hostmedicin och ser frächare ut än i morse.

Under lunchen diskuterade vi vikten av att äta upp sina morötter. En sådan där typisk mammadiskussion som jag aldrig trodde jag skulle hamna i. I alla fall inte när jag var liten och tyckte att mina föräldrar var alldeles för petiga med grönsaker och vitaminer. Nu är jag där och när Matilda visade mig hur mycket morötter hon brukade äta på skolan så viftade jag förmanande med gaffeln och sade.

- Så lite? Du känner ju knappt smaken! Du måste äta mer grönsaker på skolan
- Du kan inte tvinga mig, du är inte där
- Men jag kan prata med fröken
- Gör du det så rymmer jag!
- Jasså? Var ska du rymma då?
- Bara ut, jag ska bo i tält
- Det blir kallt
- Jag tar med mig duntäcken
- Hur ska du få upp tältet då?
- Det ska du hjälpa mig att sätta upp
- Aldrig i livet, jag vill inte att du ska rymma så jag sätter inte upp något tält
- Du får välja, säg till fröken och sätt upp tältet, eller säg ingenting och ha mig kvar hemma..

Det var ord och inga visor. Jag tystnade för ett tag och kom ihåg min barndom och mina rymningar. När mamma och pappa var orättvisa och tvingade mig till det mest horribla saker, som att dricka upp mjölken eller städa mitt rum. I ren protest packade jag min lilla blå väska med kläder till dockan Jessica och en tomat. Det var ungefär allt som rymdes och jag tog dockan under armen och spatserade med bestämda steg ut genom dörren och till grannen "Tant Ingerd"

Tant Ingerd bodde i huset mittemot. Det luktade inpyrt av rök för jag är så gammal att jag levde på den tiden då inomhusrökning fortfarande var vanligt. Tant Ingerd och hennes man hade en gråhund som han jagade med. Hunden hade en frän doft, en sådan doft som bara finns hos jakthundar. Han stod dock mest ute i hundgården och skällde vilket var tur för han var inte speciellt snäll mot barn. När jag knackade på och tant Ingerd såg mig med min blå väska och dockan under armen så visste hon vad det var frågan om.
- Hej, Anna, hur är det med dig?
- Dåligt, jag har rymt.
- Jasså, det var inte kul
- Nej, men min mamma och pappa är såååå dumma
- Men så tråkigt sade tant ingerd med ett leende på läpparna och släppte in mig

Sedan satt jag på hennes träsoffa och bytte kläder på dockan Jessica. Jag fick lite fika och tant Ingerd löste korsord. Efter någon timme ringde mamma och sade att det var dags för middag och jag hoppade ned från soffan, ropade – Hej då tant Ingerd, tack för fikat!, och studsade ut genom dörren.

Rymningarna var smärtfria på den tiden. Just det där med att gå till en annan vuxen som inte hade små barn var skönt. När man är arg så vill man inte leka med sina kompisar, då vill man tycka synd om sig själv hos någon som åtminstone låtsas tycka detsamma. Matilda har väldigt många människor runt omkring sig men ingen äldre person utan barn och jag antar att det är därför hon nödvändigtvis ska bo i tält under sina rymningar.

- Nååå?? Hur blir det? Matilda avbryter mina funderingar och tittar stint på mig.
- Nej, jag ska inte säga till fröken, men jag vill att du själv tänker på att äta mycket grönsaker. Inte bara hemma utan även på skolan
- Ja, det skulle väl gå.. om de hade körsbärstomater.. Körbärstomater är gott.
- Man kan inte bara äta körsbärstomater.. och allt kan inte vara gott..

Jag ger mig själv en mental höger.. "Allt kan inte vara gott" Ytterligare en av de saker jag lovade mig själv att aldrig säga till mina barn. Jag vet inte vad som svider mest, att jag är så där tråkigt vuxen som jag lovade mig själv att aldrig bli, eller att jag inser att det finns en sanning i de vuxna, förmanande uttrycken.. Att de är ett måste för att ens barn ska växa upp till friska och pigga människor..

Matilda äter upp sina morötter under tystnad. Förmodligen har hon samma tankar i sitt huvud som mig när jag var i den åldern..
- Jag ska aaaaaaldrig tvinga mina barn att äta upp sina morötter..

Nåja.. vi har osett om det..

Igår använde jag mig av muskler jag inte hade, det känner jag idag. Min överkropp är som spaghetti och det var inte lönt att sätta upp håret idag, jag fick nämligen inte armarna ovanför huvudet.

Jobbet går på tomgång just nu. Det händer inte speciellt mycket och idag började jag fundera om min mailbox fungerade i och med att inga mail dök upp i min inkorg. Så var inte fallet, kommunens användare verkar ha tagit ett för tidigt jullov eller så fungerar våra system så utomordentligt bra att ingen behöver min hjälp.

Förmodligen är det en kombination av dem båda. Människans årscykel är densamma för nästan alla. Efter sommaren kommer man tillbaka till sitt arbete och tar tag i saker som man skjöt upp i väntan på semestern. Full av energi drar man igång det ena projektet efter det andra. I november går energin gradvis ned för att mattas av helt till julfirandet. Efter julledigheten är det samma visa igen. Energin är högre och håller i sig fram till slutet av maj. Då sänks pulsen igen och dör under Juli månads heta sol.

Nu väntar julen – och hos oss även en födelsedag. Dottern fyller år veckan före jul. Jag som är född i mitten av oktober har i många år anklagat mina föräldrar för planeringen de aldrig genomförde. De var allt annat än populära sommaren då jag skulle fylla 18 år. Alla mina vänner hade uppnått den magiska åldern och fick gå in på Etage, Skellefteås då populäraste uteställe. Jag fick gå hem, jag kom inte in och jag svor att jag aldrig någonsin skulle göra en sådan synd mot mitt barn. Hon skulle födas i början av året, hon skulle inte behöva vänta ett helt år, jag skulle se till att planera mitt liv.

Det gick åt skogen. Mitt liv är så totalt oplanerat som ett liv bara kan bli och min dotter fyller år den 17 December. Hon är yngst i sin klass och kommer att skälla öronen av mig sommaren då hon borde fylla 18 år.

Shit happen´s

Dagen lider mot sitt slut och jag ska snart gå och lägga mig. Gårdagskvällen blev alldeles för sen. För mycket skulle göras på för lite tid. Lucianattlinnen skulle strykas, kläder tvättas och en hop med grejor packas in i Matildas väska. Det händer mycket på skolan nu. Julmusikaler ska tränas in och diverse tillbehör ska skickas med hemifrån. Lyckligtvis hade jag ett passande lucianattlinne hemma och slapp lägga ut pengar på det. Jag har en hel hög med sådana i en låda men hittills har de nästan alltid varit för stora eller för små. Den här gången passade det och när jag skulle märka klädesplagget så insåg jag att det är fler än mig som strukigt denna klänning dagarna före lucia. En av dem är moster vars dotter nu är hela 18 år. Tur att lucianattlinnen aldrig blir omoderna

Idag har jag tagit ett steg mot mitt nya liv. Jag och Maria har i hastigt mod bestämt oss för att använda styrketräningslokalen på vårt jobb. Hennes sambo Håkan ifrågasätter om vi kommer att lyckas och det hastiga modet kommer av den anledningen att bli mer långvarigt än någon hade trott. Förmodligen var hans ifrågasättande en taktisk kommentar för att få oss att hålla fast vid vårt beslut. Hans taktik kommer att lyckas, beach 2007, here we come

Tyvärr sitter Maria fortfarande fast i backupträsket och hon lät ungefär som Askungen när hon ringde och sade att hon inte tog sig loss från konsultens klor. Jag fick ta med mig en annan kollega för att utforska de konstiga maskinerna men snart Maria, lättar backupdimman

Ikväll har mamma och pappa varit förbi med en av de mest populära jultraditionen. Den hembroderade julkalendern med ett paket att klippa loss varje dag ända fram till jul. Jag önskar jag var barn igen…

Jag känner att förkylningarna som drabbat de flesta runt omkring mig närmar sig med smygande steg. Jag fryser på kvällarna och är Torsdagstrött fastän det bara är Måndag. Trots detta var det löningsdag idag och därmed dags att fylla frysen och kylen. Det är inte kul att handla en Måndagkväll. Speciellt inte när man är trött, stressad och på allmänt dåligt humör. Sådana gånger förvandlas mitt lugna fromma jag till en tickande bomb där jag irriterar mig på allt.

Varför ska alla människor stanna med sina kundvagnar i mittgången när de möter någon de känner?
- Hej men åhh! Det var länge sedan! Hur har du det? Hur mår barnbarnen och hur gick prostataoperationen?
Jag har ingen lust att veta svaret och en våldsam längtan infinner sig. En längtan att ta sats med kundvagnen och köra över alla tanter och farbröder med prostatabekymrerna och barnbarnen som just har fått sin första tand. Jag skiter fullständigt i tänder när jag måste handla fastän jag inte vill.

När jag lämnat mittgången och tagit sig till bröddisken så möts jag av nästa hinder. Kvinnorna som står och räknar kalorier och IQ-värden eller vad f*n det heter. Visst, de får stå och räkna hur mycket de vill men ställ för sjutton inte kundvagnen tvärs över den lilla gång som leder runt bröddisken! Lusten infinner sig igen.. Lusten att meja ned alla hinder så det sprutar kolhydrater över hela OBS, istället säger jag med vänlig stämma med spända käkar..
- Ursäkta? Kan jag få komma fram? Jag kräks åt mina egna ord för det är inte jag som ska be om ursäkt, det är de andra.
De som spärrar vägen när jag handlar en Måndagkväll..

När jag kommer till grönsaksdisken får jag återigen slå mig fram bland tanter som byter recept precis vid grönsaksvågen. Jag väger mina grönsaker och svär åt att jag ska leva så förbannat nyttigt för det tar tid att väga alla påsar och scanna in dem med shop express-scannern. Nåja, inget ont som inte har något gott med sig. Jag slipper i alla fall stå och köa när jag har handlat klart.

Trodde jag… När jag kommer till självscanningsgrejen och drar mitt kort så står det i displayen.. Kontrollräkning…
Nog är det väl gud förbannats @##@#@@@@@

Klockan tickar, snart är dottern på väg hem från kompisen, jag är hungrig och trött och ställer mig i kön där ingen jävel verkar ha någon brådska. De maskar framåt, lägger upp varorna på banden och kommer på att de har glömt en sak.
- Ska bara hämta, det går fort! Jag morrar bakom dem och kunde blickar döda så vore hela kön på väg till kremering vid det här laget.  När de har irrat runt en stund och handlat chokladkakor och hämtat balsam och äntligen är klar så hör jag:
- Vänta ska jag se.. jag har nog jämna pengar.
Jag vill ställa mig i kön och skrika:
-Va faan, låt kassörskan växla, det går ett århundrade snabbare än era långsamma fingrar!
Jag gör dock inte det för jag är snäll mot barn och djur och alla kunder är svin.
Inklusive mig. I alla fall på Måndagskvällar.

När det äntligen är min tur så ska kvittot granskas för jag har inte gjort rätt enligt kontrollräkningen. Jag har för få varor men med rätt summa. Jag trodde summan var det viktiga men så är inte fallet. Kassörskan rynkar ihop sina ögonbryn och min mage pumpar magsyra. Jag påpekar att jag vägde två påsar paprika samtidigt i och med att det var samma pris.
- Så ska man inte göra, då har du scannat in gul paprika fastän de är röda.. Det går inte!
- Men lägg ned!! Paprika som paprika, låt mig komma hem med mina varor innan jag gör både mig själv och er olyckliga!
Så går mina tankar men man säger inte så om man är väluppfostrad. Istället för att skrika ur mig detta så ler jag med ännu mer sammanbitna käkar och säger
- Det ska jag tänka på i fortsättningen.

Jag lämnar fram kortet och betalar. Klockan tickar vidare men kassörskan håller mitt kort i ett krampaktigt grepp. På kortläsaren står det "Beloppet godkänt" men kassörskan visar inga tecken på att återlämna det som är mitt. Jag vill ha mitt kort, jag vill hem. Jag vill slita åt mig kortet och rusa men jag gör inte det. Istället står jag snällt och väntar tills kassan rasslat ur sig det långa kvittot, kassörskan har dragit loss det och omsorgsfullt vikt ihop det tillsammans med kortet. DÅ sliter jag åt mig mina saker och rusar demonstrativt ut ur butiken. Det är den enda tydliga markering jag har gjort och jag inser hur mina stridslystna tankar bärs upp av ett mesigt yttre.

Tänk så kul det hade varit att löpa amok inne på OBS? Tänk vilken känsla att spränga normerna och bete sig som man känner för en Måndagskväll med en analkande förkylning i kroppen? Tänk att få ta den stora kundvagnen och bara rusa.. Se alla människor kasta sig in bland hyllorna.. Huka er, här kommer Anna.

Men det händer inte för Anna är väluppfostrad. Hon är snäll mot barn och djur.. och alla kunder är svin en Måndagskväll på OBS.

Något julväder är det inte tal om här uppe. Regnet vräker ned och det har varit 8 plusgrader idag. Trots detta så begav sig jag och Matilda in till stan och den årliga skyltsöndagen. Det är inte som förr i tiden. Då var skyltsöndag på första advent. Alla affärer klädde sina skyltfönster med papper dagarna före och under skyltsöndagen fick man för första gången se julskyltningen. Den tiden är förbi och ordet skyltsöndag har förlorat sin mening i ordets rätta bemärkelse. Nu borde det heta "KöpstartsSöndag" eller något i den stilen. Julgrejorna har funnits i affärerna sedan slutet av oktober och skyltsöndagen är tidigarelagd för att så tidigt som möjligt starta julshoppingen.

Detta bekymrar dock inte Matilda. Hon vill gå på stan och lyssna på julmusik. Sedan vill hon träffa tomten och "få" en tidig julklapp. I alla år har mötet med tomten varit full av andakt och hon har med allvarliga ögon nickat när han frågat om hon varit snäll under året. När hon var tre år och hade bytt snällheten mot trots så tittade hon oroligt på mig när hon nickade till svar. Vi hade precis haft en sammandrabbning där hon vägrade sätta på sig vantarna. Fem minuter senare träffade vi tomten och jag förstår att hon tittade oroligt på mig för att se om jag skulle skvallra.

Hon har fortfarande adakt i ögonen när hon träffar den rödklädde skäggige mannen. Nu tittar hon dock med en mer granskande blick. När vi lämnat honom med ett paket under armen så sade min dotter.
- Mamma, det där var inte riktiga tomten..
- Nähä?
- Han hade lösskägg, jag såg gummibandet..

Snart är är det över. Tiden då hon över huvud taget tror på tomten. Snart himlar hon med ögonen och säger.. "jag veeet att det var grannen". Jag inser det, jag förstår det och jag vill skjuta tiden tillbaka

Så var det dags för veckans amaryllisrapport. Jag har gjort en rundtur hos familjerna idag och kan meddela att mamma måste öka värmen på elementet. Sara har valt att inte ha deras i pannrummet för att undvika bortförklaringar ifall de skulle vinna.

Så här ser min ut:

Sofias amaryllis.

Kom ni ihåg snögubben? Så här ser den ut..

Alla snö som kom i slutet på oktober har regnat bort och det här ser jag när jag lämnar lägenheten just nu.

Imorgon är det skyltsöndag men någon julstämning har inte infunnit sig ännu. Nästa helg är det första advent och då ska tomtarna och julstjärnorna upp.

Helgen är barnledig hos mig. Gårkvällen ägnade jag hos vänner. Vi drack två glas vin och pratade om svunna tider. Om hundarna och tävlandet, om allt som hände då. Någon dag blir det ett blogginlägg, men inte i dag. Nu ska jag till Anna-Maria och fixa hennes hår, det som aldrig blev av igår.

Jaha.. vad skriver man en kväll som denna? Att det är mörkt både när man går till och från jobbet kanske.. och att Matilda har börjat träna sitta i lätt sits på ridskolan. Att hon fick ha nykomlingshästen Mickey för att Dolittle var halt.. och att hon var den första på hela ridskolan som fick gå en lektion med den nya hästen.. Jag borde kanske skriva om att det har regnat, att snön tinar bort och att jag inte tycker om det.

Nu är sanningen den att jag av olika anledningar inte kan utveckla den här dagens färd mot natt. Bara att den fick ett tråkigt slut. Därför går jag och lägger mig och hoppas att morgondagen blir bättre. Då kommer min trevliga fikadejt förbi på ytterligare en fika

6.30 i morse – på väg till jobbet..

Det är Stockholmsväder ute. Regnigt grått, trist stockholmsväder. Därför blev jag extra förvånad när jag började titta i almanackan. Nästa barnhelg är det första advent. Barnhelgen efter det är det födelsedagskalas.. sedan är det jul. Inför den kommande högtiden så måste jag varna känsliga läsare. Jag älskar julen, jag frossar i julstjärnor, julpynt, pepparkakor och tomten finns för det har vi sett med egna ögon. Av den anledningen blir det mycket jul i bloggen under december, men än så länge är det bara november så ni kan slappna av en stund till.

Dagen har varit hektisk. En sent inkommet ärende gjorde att jag återigen fick kasta mig ut i korridorerna, slänga upp kylen i personalköket och greppa påsen med mjölken som jag hade inhandlat under lunchen. När jag sprungit ned för trapporna tyckte jag att påsen såg lite konstig ut för att innehålla tre liter mjölk. Jag öppnaden och hittade fläskfilè, löjrom och potatiskroketter.. Fel påse med andra ord och jag rusade upp för trapporna igen för att byta påse innan ägaren upptäckte "stölden". Mad tanke på innehållet hade hon/han inte uppskattat mina tre liter mjölk..

Nu är det dags för sängen, för länge sedan.

Ibland är det lätt att somna, ibland är det alldeles omöjligt. Klockan 2.30 i natt bestämde jag mig för att inte börja 7 denna morgon och ställde om väckarklockan en timme. Av någon underlig anledning var jag rätt pigg ändå när jag vaknade, värre var det med dottern . Hon försökte desperat få upp ögonen när jag väckte henne. Hela hennes lilla ansikte skrynklade ihop sig i kamp om att lyfta ögonlocken mot en ny dag. Efter många försök lyckades hon och det bar i väg på fritids.

Förmiddagen ägnade jag åt att introducera en nygammal kollega i hans nya arbetsuppgifter. Han har varit borta från vår avdelning en längre tid och ska nu lära sig allt det nya som hänt. Under eftermiddagen gjorde jag en djupdykning i ännu ett CAD-problem och fann mig försvinna i virvlar av felsökning och dokumentation. När man hamnar i felsökningstrans så går tiden fort. Helt plötsligt såg jag klockan nere på skärmen ticka fortare och fortare. 20 minuter kvar till arbetsdagens slut, 15..14,13,12,11.. Det är sådana gånger jag önskar att jag kunde stanna kvar någon extra timme. Tänk att lugnt kunna jobba vidare istället för att känna stressen komma smygande i vetskap om att dottern ska hem och mat ska lagas. 16.10 hade jag löst problemet. Jag log och knappade snabbt ned det viktigaste i dokumentationen. 16.17 kastade jag mig ut från rummet i vetskap om att dottern förmodligen redan hunnit hem. Med väskan i ena handen och mobilen i samma hand som matkassen rusade jag genom korridorerna medan jag knappade numret hem.
- Hej älskling det är mamma, jag är lite sen
- Jaha, jag ser på TV
- Bra, då kommer jag strax
- Mmmm

Jag lade på, låste upp cykeln och insåg att det inte är länge kvar innan jag i lugn och ro kan sitta kvar den där extratimman utan att det gör någonting. Dottern är inte särskilt orolig över att vara ensam hemma. Snart tycker hon förmodligen att det är skönt med en mamma som jobbar över en stund.

Korv och stuvade makaroner blev det till middag. Dottern rusade iväg till en kompis och jag tittade ut genom fönstret och såg Eva komma gående mot min dörr. Kaffepannan sattes på  och Eva kom in. Efter första koppen meddelade min mobil att det var dags att sätta på mer kaffe då Mikke och Ange var på väg. De kom och fick kaffe och efter andra koppen plingade datorn fram ett meddelande från Anna-Maria som löd – Har du kaffe?
Jag satte på en tredje panna. Vid 19-tiden kom dottern hem, rödrosig om kinderna och svettig i håret efter äventyr i snöhögarna tillsammans med sina kompisar. Hon trängde sig in vid bordet och fikade med oss innan det var dags för ett bad och sängen.

Nu är kvällen sen och jag har inte hunnit någonting men jag skulle aldrig drömma om att klaga. Jag har upplevt bägge världarna. Både en isolerad tid i mitt liv utan vänner. En period då ingen förutom min familj ringde. Därför har jag vett att uppskatta vänner som släntrar in på en kopp kaffe och fyller mitt kök till bristningsgränsen. Jag är lyckligt lottad som måste sätta på tre pannor kaffe och ställa fram fler stolar. Jag ler åt dottern som sitter i morgonrock och äter kvällsfika medan hon lyssnar på samtalen. Hur hon ibland lägger in en och annan replik och hur mina vänner lyssnar och förklarar, pratar och skojar med henne. Det känns bra att hon somnar till ljudet av glada skratt från människor hon känner, som står henne nära och som hon tycker om. Hon är glad och även jag. Jag trivs med huset fullt av folk. Det är livskvalitet 

Helgen är slut. Vädret har varit dimmigt och grått, därför har vi bara tagit korta promenader för att fylla lungorna med frisk luft och låta ben och hjärta arbeta sig pigga. Sedan har Matilda har lekt med sina kompisar och jag har städat och druckit kaffe med diverse vänner. Förrådet är städat och tvätten är hängd. Väckarklockan är ställd på 5.30 och morgondagens kläder är framlagda. Passerkort och nycklar ligger i väskan och Matildas ryggsäck är kontrollerad så att allt är med.

Arbetvecka - here we come

Nu har det gått en vecka sedan amaryllisen sattes i vatten

Under gårdagens middag fick mellansyster Sara rådet att ställa sin blomma på pannan vid fönstret i pannrummet. De påstår att det inte är fusk men jag vet inte.. Jag har inget pannrum och ingen annan heller! Förutsättningarna är inte desamma då.. Eller hur? Ingen i min familj höll med så jag fick ge mig

Jag känner dock en viss oro inför denna prestigefyllda tävling. Under hösten har jag omförhandlat mitt elavtal vilket innebär att mina elräkningar kommer att skjuta i höjden i vinter. Därför har jag varit ekonomisk och sänkt värmen lite i lägenheten. Nu är det så att amaryllislökar behöver mycket värme underifrån och mitt elsparande har kommit i konflikt med min tävlingsinstinkt. Höga elräkningar eller vunnen amaryllistävling? Beslutet kan verka enkelt men det är mer komplicerat än ni tror. Det handlar faktiskt om att vinna en tävling

Idag har jag berättat för dottern om den sorgliga nyheten. Hon bröt ihop i tårar och sörjde den lilla hamstern som bara ett barn kan göra. Trots mina böner till högre makter, så ville hon se Maja i sin sista vila. Jag tog mod till mig och smög ut för att kolla hur hon såg ut.. Om hon var presentabel nog att betraktas. Det var hon. Hon såg ut som hon sov, lite stel kanske, men vad kan man begära av en död hamster? Jag ropade ut Matilda och hon fick se Maja och säga hej då. Dottern grät och jag ansträngde mig för att inte tänka på vad som fanns i lådan som jag höll i, medan jag pratade med min dotter om att Maja är i himlen och springer runt i gräset tillsammans med andra hamstrar.

Sedan gick vi till Coop och köpte mjölk och kattmat. Under promenaden pratade vi om livet och om döden och hur det egentligen var med hamstrar som dog. Hade de en egen himmel eller kommer vi till samma ställe när vi dör? Och varför fick inte hamstrar leva lika länge som människor? Visst är det lite orättvist? När vi kom hem igen var dottern bättre till mods och hon gick till klasskompisen för några timmars lek.

Ikväll har vi varit hos mamma och pappa och ätit middag. Moster, morbror och kusinen hade lämnat norrbotten för en helgs umgänge och shopping i Skellefteå. Systrarna var också där och som alltid är det trevligt med familjemiddagar. Maten är godare än på restaurang och samtalsämena glada och upplyftande. Just den här kvällen hamnade familjen i en diskussion om hur det är att jobba inom den kommunala/statliga sektorn. Ska man som kommunalanställd ta hänsyn till att pengarna man förbrukar kommer från skattebetalarna? Är det fel att skattebetalarna står för personalfester och gratis kaffe på jobbet? Ska pengarna gå till julklappar åt personalen eller räknas det som slöseri med skattemedel? Med tanke på den enorma uppståndelse det blir varje gång Skellefteå kommun anordnar en personalfest (dvs var tredje år) så antar jag att många tycker att det just är slöseri.

De privata företagen har ett syfte med sina personalbefrämjande åtgärder, dvs att bekräfta sin personal, få dem att trivas och i och med detta öka resultatet. Den kommunalanställda behöver samma uppmuntran som alla andra för att göra ett bra jobb. Vi är inga moder Theresor som jobbar för den goda sakens skull. Vi är vanliga människor, precis som alla andra. Vi behöver bekräftas i vårt arbete, både i form av lön men även med andra medel. En personalgrupp som mår dåligt gör inte ett bra jobb, oavsett om man jobbar som lärare eller konsult. Jag hör av den anledningen inte till kategorin kommunalanställda som skäms över att bli bjuden på personalfest var tredje år. Jag gör ett bra jobb året runt och jag förtjänar både min lön och eventuella belöningar. Att det finns kommuner som inte erbjuder sin personal någon form av uppmuntran är under all kritik. Däremot tycker jag fortfarande att det är slöseri med pengar att bjuda ett helt landsting på gratis kaffe. Inte på grund av att de inte förtjänar det, utan för att det finns så många trevligare sätt att belöna sin personal. Det är en åsikt från min sida, enbart för att jag tycker att det är trevligare att åka på studieresa tillsammans med mina kollegor än att få gratis kaffe.

Det talades även om andra saker under middagen. Däribland min blogg. Den uppskattas av min släkt och det blir jag glad över att höra då det är roligt att ge människor insyn i min vardag. Jag fick frågan om hur vad jag tänker om det faktum att vem som helst kan läsa vad som händer i mitt liv. Jag har funderat mycket på det och känner inte att det är några problem. Jag kan stå för allt det jag skriver och det är viktigt. Det är dock alltid en balansgång och jag tänker mig för innan jag publicerar mina inlägg. Vissa saker utelämnar jag då det innefattar personer som inte har vetskap om min blogg.

Jag är dock ganska säker i min egen person och har inga problem med att bjuda på mig själv, mina tankar och min ibland smått förvirrade personlighet. Jag tänker dock extra noga innan jag skriver saker om min dotter. Hennes integritet är viktig och det gäller att inte skriva saker som hon inte skulle vilja stå för. Ibland händer det att hon gör något som jag tycker är charmigt men som har orsakat förlägenhet hos henne. Små gulliga saker som är stora och pinsamma i ett barns värld. Sådant väljer jag att hålla tyst om och jag förskräcks ibland över hur föräldrar hänger ut sina barn på sina hemsidor och bloggar. Vi ska skydda barnen, därför lösenordsskyddar jag fotona och skriver bara det dottern utan problem själv kan berätta för andra människor.

På tal om min dotter så har hon haft en bra kväll hos mormor och morfar. Hon har försökt få ihop en väv tillsammans med min morbror och har spelat spel med min kusin. Hon har lekt med sin egen kusin som somnade men vaknade till liv vid 22.30 och trodde det var morgon. Alla var ju vakna och glada! Nu ligger min dotter i soffan och sover, jag hoppas min systerson insåg att det faktiskt var natt och somnade om. Det ska jag göra nu i alla fall

Sov så gott

Då jag ändå har varit i kontakt med döden så fortsätter jag i den andan med en rapport från alla helgons dag. Det blev inget blogginlägg från den högtiden i och med att jag tillbringade kvällen på en födelsedagsfest söder om stan. Festen var inte ett dugg allhelgonalik och jag borde kanske skämmas som inte ägnade helgen åt att hedra mina nära och kära som har vandrat vidare från detta jordeliv.

Men jag skäms inte ett dugg. Jag har hittills varit ovanligt förskonad från döden. Inga plötsliga sjukdomar, inga olycksfall har drabbad min familj under min livstid. De enda som har lämnat oss är den äldre generationen som somnat in efter ett långt liv. Dessa tänker jag på oavsett om det är allhelgona eller ej.

Den människa jag saknar mest är min farmor. Farmor var en fantastisk människa. Hon var unik i sin varma godhet men med en egen vilja och sunda åsikter. Hon och farfar levde tillsammans i det stora röda huset utanför Malå. De uppfostrade 4 barn och tog hand om krigsbarn från Tyskland. De slog åkern och satte potatis, de skötte om djuren och jobbade. När vi föddes öppnade de sin famn och sina dörrar för oss och jag kan fortfarande känna den trygga varma känslan när vi steg in i hallen efter en lång bilfärd från Vilhelmina i den gröna Volvon. Jag kan känna smaken från hennes bröd och känna hennes varma händer på mina.

Min familj tillbringade stora delar av somrarna hos farmor och farfar. Där träffades alla kusiner och vi drev omkring i byn på jakt efter äventyr i bästa saltkråkeanda. Killarna jagade älg med trägevären från det lilla jakttornet som stod vid jordgubbslandet. Jag, som var ett stort fan av "Vi fem-böckerna" löste tillsammans med kusinen Emma de mest äventyrliga mysterier i byn. När vi inte räddade Emmas katt från vår hund förstås. När vi tröttnade på detta så lekte vi cirkus och tvingade våra småsyskon att vara tigrar medan vi var lindanserskor och cirkusdirektörer. Det var bra somrar, i mitt minne regnade det aldrig.

Mitt i folksamlingen stod farmor. En farmor som bakade bullar och alltid fanns där för sina barnbarn.  Farmor som alltid försvarade oss, vad vi än hade gjort. Farmor som aldrig behövde uppfostra – bara älska. Farmor som var vår största försvarsadvokat när vi hade hittat på bus, farmors kärlek var villkorslös.

Farmor bakade radiokaka tillsammans med barnbarnen och tunnbröd i bagarstugan tillsammans med döttrar och sonhustrur. Hon fixade i köket och ringde på den lilla klockan som gick till snickarboden när det var dags för mat. Där stod farfar och snickrade möbler. Han svarvade och limmade och kom in med sågspån på byxorna och luktade trä. Farmor var navet i hjulet, hon var hemmets centrum och trots att de levde i de gamla könsrollerna så kan ingen säga att hon var förtryckt.  

Farmor var lite som Da Vinci. Hon var perfekt och före sin tid. Långt före miljörörelsen så började hon med sin egen sopsortering. Efter varje bak gick hon ned till den lilla sjön nedanför huset. Där lade hon i alla äggskal för att motverka försurningen av sjön.
- Det kanske inte gör särskilt mycket, men huvudsaken är att man gör det man kan, sade hon till mig med den där lugna trygga rösten. Den meningen har jag tänkt mycket på genom åren. Gör ditt bästa, det är allt vad som krävs och något som alla människor klarar av.

Kvällen när farmor dog minns jag som igår. Boston Public gick på TV:n när telefonen ringde. Jag kastade mig i bilen och körde genom regnet. Bilens vindrutor var lika våta som mina kinder när jag parkerade bilen på lasarettets parkering. En väktare släppte in mig och jag sprang hela vägen genom de kvällstomma korridorerna trots att jag visste att det redan var för sent. Lyckligtvis hade kusinen Emma stannat kvar där under kvällen, farmor hade inte varit ensam. Resten av familjen var däruppe och jag strök en hand över farmors fridfulla kind och jag kände smärtan i bröstet över att lämna en av mina tryggaste människor och behöva bli vuxen. Så länge farmor fanns så var jag liten. Så länge hon levde och jag kunde känna hennes händer på mina, så levde de soliga somrarna och varma jularna. När jag såg henne ligga där i sin sjukhusäng så insåg jag att jag tiden är förbi. De soliga somrarna kommer aldrig mer igen och jag kommer aldrig att få känna doften av henne och se hennes varma blick.

Nu har det gått några år och jag har anpassat mig till saknaden. Farmor finns fortfarande inom mig. Ovanför spisen i köket sitter ett foto av henne och när jag lagar mat så tittar jag på kortet och pratar med henne. När livet är hårt pratar jag extra mycket och ber henne prata med han däruppe så att jag får lite stöd i det som är svårt. Hon är klok, min farmor. Hon om någon borde kunna övertala honom att hjälpa mig. Hon är ju min största försvarsadvokat.

Foto: Min mamma

Denna helg fick en något dramatisk början. Efter lite vila efter jobbet och sedan middag, så stökade jag på en stund medan jag väntade på några kompisar som skulle komma och fika. Jag plockade i dotterns rum och kom på att dvärghamstern Maja behövde nytt vatten. På grund av Smilla så bor Maja högst upp på dotterns bokhylla. En smal och hög hylla där det är omöjligt för Smilla att hoppa upp. Jag tog fram en stol, klättrade upp – och fann Maja död. Döden sägs vara rofylld med Majas död var inte vacker. Jag sköt snabbt tillbaka buren och kastade mig ut från rummet med en puls på 240.

Jag har en fobi här i livet och det är döda djur. Nålar fixar jag och höga höjder. Spindlar kan jag hantera och ormar likaså, bara de lever. Men döda djur är – äckliga. Jag får kväljningar av tanken och har stora problem när jag ska torka ur lampkupor och blomhyllor på somrarna. Döda kryp – jag klarar inte av det. Inte döda dvärghamstrar heller.

Att bearbeta sorgen efter en dvärghamster på Fredagkväll när man är trött efter lång vecka är inte ett föredra. Därför beslutade jag att inte berätta för dottern förän imorgon. Fikafrämmande kom och jag förklarade på engelska att Maja var död och bad dem med min allra vänligaste stämma att hjälpa mig. Kalla mig löjlig men jag kan inte sova med en död hamster i samma hus och jag kan än mindre lägga henne i en låda. Mina vänner skrattade åt mig men när dottern gick över till en kompis så bar de över Maja från buren till en glasslåda med toalettpapper som bädd i den sista vilan. Jag stod i vardagsrummet och trampade nervöst för detta är verkligen det värsta jag vet.

Nu står Maja i förrådet och buren är efter många om och men urtvättad. Jag har tvättat händerna ca 370 gånger och godiset vi skulle äta kändes inte aptitiligt. Imorgon måste jag meddela den sorgliga händelsen för min dotter. Det blir inte roligt och jag ber en bön att hon inte vill se Maja en sista gång..

Jodå, idag är en bättre dag. Vägarna var lite mer skrapade idag och jag behövde bara simma med cykeln en tredjedel av vägen. Jag har koll på morgondagens skolaktiviteter. Gympaväskan står i köket tillsammans med ryggsäck och saxofon. Allt detta ska med till skolan imorgon då det både är gympa och saxofonlektion.

Dagen har varit bra men hektisk. Ungefär som gårdagen med den skillnaden att mitt humör var mycket bättre. Allt är en fråga om inställning. Allt handlar om hur man tacklar händelserna. Om man låter de små motgångarna gå obemärkt förbi, istället för att bygga dem ovanpå varandra till en mur av elände som är omöjlig att ta sig förbi. Inställningen till livet är vårt viktigaste redskap till att göra oss lyckliga. Det spelar ingen roll vilka yttre förutsättningar du har. Finns inte den positiva inställningen där så blir du inte lycklig. Ibland måste man dock få sura ihop. Ett ständigt leende vittnar om falskhet eller flathet.

Nåja, idag ler jag igen och jag har en hel del att glädjas åt. En fantastisk dotter, goda vänner men kaffepannan ständigt kokande, ett bra jobbsamtal idag och trevliga, icke jobbrelaterade SMS igår kväll. Helg imorgon och mys i soffan med dottern.

Idag har det var en sån där dag.. Ni vet, en sån dag där allt går på tok. Då alla kommunens anställda ska ringa helpdesk de två timmar jag sitter helt själv. Då alla som har komplicerade och tidskrävande problem ringer precis när telefonkön är som längst, och varje väntande har förvandlads från en lugn blå boll till en röd prick med utropstecken i.

En sån dag då det regnar och är omöjligt att cykla då däcken sjunker ned i snön. En dag då lunchen smakar illa och pengarna är slut på kontot – nästan. Då man glömmer saften till morgondagens utflykt, så man måste jaga runt hos grannarna för att tigga till sig en flaska. En dag då allt man gör går snett och då man klandrar sig själv för alla motgångar. Då man intalar sig att man är skyldig till den glömda saften, de långa telefonköerna och förmodligen också regnet som faller ned över stan. Om någon skulle klandra mig för det jag anklagat mig själv för idag, så skulle jag anmäla honom/henne för trakasserier.

Shape up Anna. Jag går och lägger mig och ser LOST istället.

Det är Tisdag men jag försöker att inte tänka på det. Resten av veckan ska jag sitta i helpdesk då ordinarie personal är borta på utbildning. Försöker att inte tänka på det heller. Jag jobbar vanligtvis som fälttekniker och har förmånen att kunna röra mig runt kommunen om dagarna. Nu ska jag sitta fast i en telefon i tre hela dagar och se min egen inkorg fyllas av jobb som jag inte kan göra och det är frustrerande. Nåja, det är en del av mina arbetsuppgifter så det får gå. Dessutom är det nyttigt att sitta där då och då så då man kommer i kontakt med helt andra typer av problem än de jag vanligtvis löser.

Mitt jobb är i vanliga fall väldigt omväxlande. Vanligtvis är jag tekniker, imorgon är jag telefonist, idag har jag varit sopgumma. Av någon anledning – månens dragningskraft eller liknande- så bestämde sig tre av varandra oberoende avdelningar att de skulle rensa sina förråd. De hade inte rensat förråden på många år men precis idag drabbades avdelningarna av städiver. I förråden fanns datorskrot och genast blev jag inkopplad. Helt plötsligt befann jag mig många år bakåt i tiden tillsammans med token-kort och kablar, stora klumpiga datorer och ännu mer klumpiga skärmar. Historiens vingslag fladdrade över mig när jag insåg att historien bara är ca 3 år gammal. Det går undan i IT-världen.

En annan sak som är utmärkande inom IT-världen är majoriten av män. Jag vet inte varför. Det behövs ingen styrka, tvärtom så har jag haft ett försprång som kvinna när de gäller de fysiska färdigheterna. Mina händer är mycket mindre än mina manliga kollegors. Detta betyder att det är lättare att pilla i moderkort och minnen i trånga datorchassin. Dessutom har jag en pincett i min necesser som under diskettstationernas tid var en tillgång i mitt arbete. Ingen manlig kollega jag känner har haft någon pincett i sin necesser. Åtminstone ingen han har velat erkänna

Trots detta så överbefolkas IT-världen av män. Vår avdelning har ovanligt många tjejer men männen är ändå betydligt fler än oss. Oftast märks det inte. Det finns inget kvinnligt eller manligt under arbetstid, men under fikarasterna dyker skillnaderna upp. När killarna inte pratar spel, skotrar och bilar så har de tävlingar i att äta flest cocosbollar. Bara för att se vem som är värst. När skulle en tjej komma på idén att må illa en hel kväll bara för att se hur många cocosbollar hon får i sig? Never ever..

Så var det jul igen.. eller något sånt.. Upptakten till varje jul i vår familj börjar med en amaryllislök. Detta är inte bara en tradition, det är en tävling på blodigt allvar. Varje hushåll har en lök och sedan gäller det att bli först eller störst. En tävling är alltid en tävling och självklart gäller det att vinna. Här handlar det inte om att deltaga för ingen kommer ihåg tvåan, bara segraren.

Förra året gällde det att få störst blomma. Jag och dottern vann överlägset och hon bestämde genast priset till att "få bestämma allt hela året". Tyvärr fick vi inte ens bestämma det. Det enda "pris" vi fick var de övriga familjernas misstro och insinuationer om att vi skulle ha fuskat. Anklagelserna var helt grundlösa men mottot "efter sig själv känner man andra" stämmer ganska bra. Det är inte jag som under vår uppväxt tjuvkikade på korten i memory, eller i "den försvunna diamanten" lade diamanten närmast boet så att hon kunde gå ut två steg och sedan hämta hem den och vinna efter två tärningskast.. Det är bara en sådan syster som kan komma på tanken att jag skulle ha gått ut och köpt den största amaryllisen jag hittade för att sedan byta ut den mot min lök.. Sara, om du vinner så kommer jag genast att bli misstänksam

Nåja, den här gången gäller det att bli först med få en utslagen blomma. Jag och dottern kommer att vinna, bildbevisen kommer att publiceras på bloggen..

Startskottet har gått..

Dottern är hos sin pappa i helgen. Dessa helger är väldigt uppbokade hos mig. Hela veckorna och varannan helg är jag mamma med allt vad det innebär. Läxor, gympapåsar, trevliga samtal med min dotter och mys i soffan på helgerna. Den barnlediga helgen byter jag om bara Anna. Jag ligger i soffan och ser TV, umgås med vänner och roar mig, sover länge på mornarna men på Söndagen längtar jag efter min dotter så det skriker i mig.

I Fredags hade jag LOST-maraton hemma i soffan. Sex avsnitt av andra säsongen LOST, det var spännande och avkopplande efter en hektisk vecka på jobbet. Igår tog jag en fika på stan tillsammans med en trevlig kille innan jag åkte hem för att göra mig i ordning inför middag med Ewa. Vi åt fläskfilé och potatisgratäng, drack ett glas vin och tog sedan en promenad till stan för att dricka en öl. Maria och Håkan mötte upp och vi pratade ett tag innan de gick hem för att vila sig inför ännu en dag av tapetserande i deras nya lägenhet. Dagens fikadejt dök upp en stund också vilket var väldigt trevligt.

Dagen har jag ägnat åt soffan, lägenheten och en kopp kaffe hos Anna-Maria. Nu ska jag göra mig iordning inför kvällens fars dags-middag hos mamma och pappa. Grattis pappa! Först ska jag hämta dottern, äntligen

Helgen har dock varit bra och jag är glad idag

Jag och dottern hade  en "jag vill ha en glass diskussion" i bilen på väg hem från saxofonskolan ikväll.

- Jag vill ha en glass mamma? Kan vi inte stanna på OBS? Snääälla?
- Nej, vi ska inte stanna och köpa en glass. Det är mycket socker i glass och vad tror du dina nya fina tänder säger om en massa socker?
- De säger hurra!!
- Varför skulle de säga så?
- Mja… i alla fall karius och bactus säger – hurra!
- De gör de säkert, men dem ska vi inte lyssna på
- Men mamma?
- Ja..?
- Karius och bactus bygger ju ett bo i tänderna av socker. Eller hur?
- Ja
- Ett varmt och skönt bo..?
- Jaha??
- Var ska karius och bactus bo om de inte får bygga i mina tänder?
- Jag vet inte, i dina tänder ska de inte bo
- Så de ska ha det hårt och kallt?
- De får bygga någon annanstans.. Du ska ha dina tänder i hela ditt liv. Hål i tänderna gör ont!
- mhmm
Dottern tystnar för en stund och tittar ut genom fönstret på det vintervita landskapet. Sedan säger hon sorgesamt och med stor inlevelse
- Det blir kaaallt för karius och bactus i natt..
Hon vänder blicken mot mig, säger med förebråelse i rösten och med stränga ögon.
- Det är ditt fel om de fryser ihjäl..

Jepp, mördarmamman in action..

Idag har det varit en sådan där vansinnig dag på jobbet. Trilskande skrivare tog upp större delen av min dag. På eftermiddagen fick jag kännedom om en verksamhetskritisk dator som hade havererat. Den var verkligen verksamhetskritisk för fler än oss kommunalanställda och för en stund såg jag ridlektionen med Matilda galoppera iväg utan mig. Det löste sig dock och jag kunde kasta mig på cykeln hemåt, samtidigt som jag via telefon instruerade helpdesk om vilka som skulle ringa och vad de skulle hjälpa till med.

Matilda fick ny häst idag. Dodde som var en shimmel och piggare än piggast. Dodde ville inte gå, han ville trava. När det var dags för trav så ville Dodde galoppera istället. Det är svårt att springa bakåtlutad. Man blir svettig av det. Jättesvettig. Matilda hade märken i fingrarna efter tyglarna då hon försökt hålla tillbaka honom i 45 minuter. Lyckligtvis blev hon inte rädd. Man kan säga att det var hennes första prövning som ridtjej. Känslan av att sitta på ett stort djur som man inte har kontroll över kan vara skrämmande men Matilda var glad och längtade tills nästa ridlektion. Då hoppas jag att Dodde gått en lektion före vi ska in, så att han hunnit springa av sig lite.

Nu har jag duchat mitt barn och läst för henne. Sedan har jag sagt godnatt och kramat om henne. Hon har sagt – Mamma jag kommer inte att kunna somna och jag har svarat. – Det kommer att gå bra. Jag kommer och tittar till dig om 15 minuter. Efter tio minuter har hon ropat. – Mamma bara för att jag blundar så betyder inte det att jag sover. Jag har svarat – Ok, då vet jag och väntat fem minuter till innan jag gått in och stoppat om en sovande dotter. Precis som alla andra kvällar. Samma rutin, varje gång.

Nu ska jag leta fram kläder tills imorgon men behöver inte leta efter någon gympapåse. Den hittade vi imorse – på skolan. Matilda är lik sin mor. Hon glömmer saker och jag glömmer bort att kolla vad hon glömt.

Jag borde sova för länge sedan men har istället ägnat 2 timmar åt att söka en gympapåsen som fortfarande är försvunnen. Jag har letat överallt flera gånger. Under sängar, i garderober. Jag har till och med röjt i mitt överbefolkade föråd som rymmer allt utom en gympapåse. Nu har jag givit upp. Den finns inte i lägenheten och mitt enda hopp är att hon har glömt den på skolan.

Jag hatar att leta grejor. En klok kvinna sade en gång (eller många gånger): – Att leta efter saker är slöseri med tid!

Skojar du? Jag har slösat bort år med att leta. Skor, nycklar, plånböcker etc etc. Nu är det gympapåsen och det är bara borta! Min dröm är att veta var jag har alla grejor. Att var sak har sin plats. Problemet är bara att det finns inte nog med plats för alla saker. Borde rensa men vad ska rensas bort?

Förutom det är allt bra. Har jobbat, cyklat hem, kokat spaghetti och köttfärssås, läst läxa med Matilda, städat upp efter katten som rev ned hela min sminkkorg, hängt tvätt, druckit kaffe i två omgångar, sett ett avsnitt LOST och letat efter den förhatliga gympapåsen.

Nu ska jag sova, bara jag får ned pulsen först

En ny arbetsvecka har börjat och jag har jobbat min första dag efter veckan hemma. Det var roligt. Jätteroligt. Inkorgen var inte översvämmad av jobb men jag var saknad av mina kollegor och blev varmt välkomnad tillbaka. Det är sådana saker som höjer mitt humör. Att ta sig upp på morgonen, gå på jobbet och känna sig välkommen. Att göra sitt jobb och lyckas med det, gå hem och laga mat för att sedan slappa i soffan och känna att man har förtjänat det. Det är skönt och det får mig att må bra.

Nu är jag trött och ska lägga mig och lyssna på "Människa utan hund"

Idag har vi hälsat på syster Sara och lille Arvid. Matilda skjutsade runt Arvid i gå-stolen i en fart som han aldrig varit med om tidigare. Han såg dock inte allt för förskräckt ut utan var förhoppningsvis nöjd över att kunna ta sig runt nedervåningen på 1 minut istället för en halvtimme.

Jag och Sara diskuterade vad vi skulle göra om vi inte var IT-tekniker och ekonom åt den kommunala verksamheten och dess bolag. Vi kom snabbt fram till en lysande karriär som egna företagare. Jag preciserar inte själva idén närmare. Någon kanske stjäl vår idé och det vore trist ifall vi skulle vilja lämna våra trygga arbetsplatser och ge oss ut i det okända. Känner jag oss rätt så kommer det inte att ske, men man vet aldrig. Konstigare saker har hänt.

Vi hade i alla fall hela planen klar och den täckte in hela vår familj. Jag tänker inte precisera det heller då risken för familjekris är allt för stor. Planen skenade iväg lite på slutet, men grund-idéen var god.

Efter en kopp latte hos Sara så drog vi vidare till mormor och ett icke fungerande bredband. De har bytt leverantör och jag hade tänkt "tvär-installera" den nya tjänsten. Jag borde vetat bättre. Borde lärt mig vid det här laget att "tvär-installera" är synonymt med massor av jobb. Till slut visade det sig att Skellefte Kraft förmodligen inte slagit på porten som går till mina föräldrars uttag. Jag ringde för att felanmäla, kom till en telefonsvarare som meddelade att de gått hem för dagen men att jag kunde ringa journumret, vilket var samma nummer som jag slagit. Snacka om rundgång. Man kunde maila också.. med vilken internetanslutning då undrar jag? Jag har fixat felanmälan ikväll via min dator och hoppas att de ska slå på porten snart.

Kvällen har ägnats åt Halloween-häxor. Matilda med tre andra kompisar klädde ut sig och gick runt på området för att erbjuda bus om de inte fick godis. – Vad ska ni göra om de väljer bus? frågade jag och Matilda svarade snabbt att – Det får Elina bestämma. I vanliga fall vill Matilda bestämma men nu överlät hon generöst beslutet till sin kompis.. Det blev inget bus men en väldans massa godis + en glass. Glassbilen kom under deras promenad och de ändrade snabbt sitt "hot" till Bus eller glass?? De fick var sin glass som de åt upp direkt så att den inte skulle smälta. Vad som nu kan smälta i tolv minusgrader..

Jag blir så trött på mig själv. Först ska vi iväg på utflykt och jag ägnar 20 minuter åt att leta plånboken. Till slut ger jag upp i trygg förvissning om att det kommer fram. Den gör alltid det. Jag tappar den aldrig men förlägger den alltid. På utflykten öppnar jag ryggsäcken och där ligger plånboken.. Förmodligen har jag lagt dit den strax före jag började leta efter den.

Efter diverse pulkåkning och fika så kommer vi hem och jag bestämmer mig för att steka laxkotletter till middag. Med romröra. Jättegott. Jag kokar potatis och ställer fram skålen för att blanda creme fraiche och rom. Mitt i någon jätteviktig tanke som jag redan har glömt, så tittar jag på potatiskastrullen för att se till att vattnet inte kokar över, samtidigt som jag öppnar creme fraice burken och häller den… på golvet.. Jag missade liksom skålen med ca en halvmeter! Skålen står kvar på diskbänken, helt orörd men creme fraiche ligger över hela köksmattan som lyckligtvis är vävd av plastband..

Irriterad och arg så sätter jag mig i bilen för att köpa mer creme fraiche. Jag ska ha lax med romröra och ingenting ska få stoppa mig. Jag går in på OBS, köper glödlampor och kaffe och vid kassan får jag gå tillbaka för jag har glömt creme fraichen..

Det är i sådana situationer jag önskar att jag kunde göra slut med mig själv. Eller åtminstone ta en paus. Jag ligger långt över genomsnittet på alla IQ-test jag gjort men vad hjälper det mig? Förmågan att se det logiska i olika krumelurer och punktserier hjälper mig inte ett dugg när jag ska laga mat. Jag skulle hellre komma ihåg var jag lagt plånboken än serienumret till Windowsinstallationen vi använda på mitt förra jobb.. för 5 år sedan.. Jag har ingen som helst nytta av att komma ihåg mitt ex:s kontonummer, däremot vore det bra att veta var jag lagt mig själv ibland.

Nåja. Inget ont som inte har något gott med sig. I ren ilska har jag lyckats städa nästan hela lägenheten samtidigt som jag stekte laxen. Utan att något brändes vid. Nu är jag vän med mig själv igen och har precis sett en film med Matilda.

Jag har en tjänst kopplad till bloggen som visar vilka sökord som har används för att hamna här, samt var i världen sökningarna har gjorts. Idag har någon suttit i USA och sökt på "piteälva". Någon som längtar hem kanske? Internet har gjort världen mindre. Nu kan man sitta var som helst på jordklotet och känna sig hemma via bilder, webbsidor och bloggar från sina hemtrakter.

Men alla ni som har suttit uppe på nätterna och sökt på jättedildo, ni måste ha blivit besvikna..

TV kan verkligen fixa allt nu för tiden! Bor du i ett ruckel? Ring TV så kommer några snygga snickare och en engelsktalande bög med en liten hund och vips så är det fallfärdiga huset fixad till en lyxkåk. Är du en gambler, så ring den andra kanalen. Då får du väga skrotet du har samlat på dig genom åren och hoppas att det är tunga grejor de starka karlarna släpar ut i containern, vars vikt sedan omvandlas till pengar för renovering. Minimalister och tibetanska munkar göre sig icke besvär.

Är du ful, fet och finnig så har du två alternativ. Antingen ringer du de utländska kanalerna som använder kniv och botox. Du får lida dig igenom ett antal veckor men sedan är du snygg och smal och lycklig. Du kan se resultatet i förväg genom att titta på programmen, alla ser nämligen likadana ut när de är färdigrenoverade. Är du rädd för knivar och sprutor så kan du gå den mer naturliga vägen. Bjud in the woman from hell i ditt hus. Låt henne förnedra dig genom att gå igenom ditt kylskåp och berätta vilken livsfarlig föda du äter. Tvinga dig sedan igenom några veckor av mixade alger till frukost med en TV-kamera i nyllet, som zoomar in alla din kräkreflexer och vips så är du smalare och vackrare, piggare och jääättelycklig.

Fixar du inte barnen? Inga problem. Ring TV:s egna nannyjour och de invaderar ditt hem och familj. Låt dem sätta upp regler, sådant du inte hade en aning om. – Va? Måste man säga NEJ till sitt barn ibland? – Vad säger du, ska man umgås med sina barn? Under två veckor ska hela familjen omprogrammeras och kamerorna zoomar återigen in ditt förtvivlade ansikte och barnens hysteriska utbrott.

Är du singel? TV löser det. Gå en singelkurs och sedan kan du dejta friskt. Du blir stajlad och masserad och får hoppa fallskärm, sedan är problemet ur världen och du blir stadens casanova. I ett kick.

Har du ett förhållande men är misslyckad i sängen. Lugn bara lugn. Åk till england och var med i TV. Med värmekameror får du ha misslyckad sex i TV för att sedan coachas till att bli ett sexuellt vidunder.

My gad, vad har hänt med det sunda förnuftet? Med integriteten? Vem i helvete blottar sitt liv i TV? Hur kan man vilja visa upp sitt dåliga sexliv till allmänt beskådande? Vem vill bli igenkänd på stan som "hon som häller i sina barn 3 liter cola om dagen"?

Är det en panikhandling? Finns det så många svenskar, som är så olyckliga med sitt liv att de blottar sig själv i TV för att få hjälp? Sitter det så många olyckliga föräldrar därute som inte vet hur man ska förhålla sig till sina barn? Är befolkningen så ensamma att de hellre ringer TV än familj och vänner? Var finns skyddsnätet? De som hjälper till med stöd och råd som kanske inte alltid är så roliga att höra? Har varje familj blivit en ö som ska klara sig själv i vått och torrt? Är relationerna till släkt och vänner så ytliga att man inte kan hjälpa varandra med sådant som är svårt? Så ytliga att man hellre blottar sig i TV? Jag har ingen aning, mer än att det är sorgligt.

Husrenoveringen må vara, det skulle jag själv gärna ställa upp på. Det andra får vara. Ingen rör mitt barn och det behövs inte. Jag har lärt mig ordet nej. 

Jag tror inte att jag blir lyckligare av spetsigare haka och tandbryggor. Kanske av mindre mage men det ordnar jag själv om jag vill. Algfrukost är inte att tänka på eftersom att jag får kväljningar av blotta tanken, dessutom skulle jag slå ned den som försöker ta ifrån mig mina kycklingfiléer och byta ut dem mot grönsaksröra.

Singelcoachen kommer jag heller aldrig att besöka. Däremot skulle jag kunna skicka dit några av mina dejter. Killar som blundar när de pratar, snackar om grönt the som hjälp mot återkommande depressioner, lättar sitt hjärta under en dans eller berättar om hur mycket de brukar dricka på alla fester. Herregud, sök hjälp och lämna mig ifred.

Med tanke på ovanstående stycke så måste jag förtydliga att jag inte är manshatare eller obotlig singel. Jag skulle inte klara mig en vecka utan mina killkompisar och kollegor. Jag kommer att träffa någon att älska så småningom. Någon som dricker kaffe, äter vitlök men inte jämt, som inte dricker sig berusad vid första bästa tillfälle, inte är deprimerad, är lång, snäll och rolig osv…

Undrar vad singelcoacherna säger om min kravlista…