Att gå på bröllop i Stockholm är en upplevelse. I vanliga fall brukar man ta bilen till någon kyrka på landsbygden. Nu tog vi tunnelbanan. Dottern var bedårande söt när hon i sin prinsessklänning åkte nedför de långa rulltrapporna.
Hela släkten var där från olika delar av landet och alla var glada och finklädda. Jon och Sofia var finast av alla och de log när de gick genom kyrkgången till tonerna av en glad bröllopsmusik. Alla stod upp och Sofias leende var så där strålande lyckligt som bara en brud kan vara.
Jag försökte att inte gråta och det gick bra tills jag såg Emma i bänken längst fram som rörd till tårar såg sin lillebror framme vid altaret med sin blivande fru. Jag försökte diskret torka bort tårarna med handen. Någon näsduk hade jag som vanligt inte då jag inför varje sådan här tillställning tänker på mig själv som en av de mindre lättrörda i vår släkt. Det är jag också, vilket inte säger så mycket mer än att jag aldrig börjar gråta först. Jag klarar bara inte av att se andra människor rörda. Inte heller att höra fina tal eller läsa vackra saker. Men lättrörd – det är jag inte 
Allt var vackert och gick bra. Jon fick upp ringen ur fickan efter viss möda. Jag började bli orolig över att han glömt den och suckade lättat när han hittade den och satte den på Sofias finger. Brudparets vänner sjöng "Aldrig ska jag sluta älska dig" och alla sjöng "Du vet väl om att du är värdefull" .
Sedan tågade brudparet ut och vi andra följde efter. Efter lite riskastning och en promenad till långholmen i allt för obekväma skor så fick vi champange och dottern fick en alkoholfri variant av jordgubbschampange. Hon tyckte den var jättegod, så god att hon bad om påfyllning. Det fick hon också men drickan var likafullt slut när brudparet anlände och det var dags att skåla. Det gjorde dock inte så mycket för då hade dottern redan sett den vackra dukningen och sade till mig. – Tur att jag har en prinsessklänning, för det ser ut som om vi är på slottet!
Vi fick god mat. Laxcocktail till förätt och en jättegod buffé till huvudrätt och efterrätt, allt med norrländskt tema. Det var passande för aldrig har det stampats så mycket i golvet på Långholmen, när alla som kommer från norrland uppmanades stampa i golvet.
Många talade och talen var bra. Tal kan ofta bli lika långdragna som långtråkiga, men de blir sällan det på ett bröllop. Där talar man om ett par man alla känner, men som man bara känner från ett håll. För mig är Jon min lugne kusin och jag känner den sidan av honom. Då är det roligt att höra hans vänner tala om olika partytrick han brukar göra. Jag kan ärligt säga att jag inte hade någon aning om att han kan få in en vinflaska i munnen. Han har aldrig visat det under våra somrar i Malå
Sofia är för mig Jons flickvän. En bra flicka som vet vad hon vill, som är ordentlig och målinriktad. Att se henne äga golvet när hon dansade linedance med sina vänninor visade en annan sida av henne. Det är alltid roligt att få en mer komplett bild av människor man har en relation med, men bara ser en sida av.
Brudparets fäder startade som brukligt den långa listan av talare. Vackra tal till sina barn som nu tagit ytterligare ett steg tillsammans i livet. Den här gången struntade dock mödrarna i traditionen att sitta tysta brevid sina män, och höll ett bejublat tal tillsammans i form av en rad låtar som tillsammans berättade om den kärlek de kände för sina barn och vilka råd de ville ge på vägen. De avslutade med Piteås hymn och alla norrländska gäster sjöng med. "Och vi lever och älskar som sig bör, nere vid Piteälva och det professorerna gör i rör, de kan vi göra själva. Ja vi skiter i order och direktiv nere vid Piteälva, för leva våra egna liv, det måste vi göra själva"
Syskonen fortsatte talarlistan och det var många stora tal. Sofias lillasyster berättade om en storasyster som alltid finns som stöd, trots det långa avståndet. Jons lillebror talade om en storebror som är hans förebild och Sofia som hans stora idol. Jons storasyster berättade om en lillebror som i barndomen lutat sig mot henne, men som tillsammans med Sofia nu agerade stöd för henne när livet ibland var kallt och rått. – Du finns alltid där sofia, du är som en termos för hur kallt det än är så håller du värmen. Och du Jon är som ett träd som blåser i vinden, men med starka rötter som håller fast när det blåser. Och vad är då bättre än att sätta sig under ett träd med en termos varm choklad? Vackert och rörande.
Sara representerade oss kusiner. Som det mellanbarn hon är så var valet givet att hon skulle hålla talet till mellanbarnet Jon. Med sin knivskarpa humoristiska sarkasm så berättade hon om hur glad hon var att hon och Jon nu fick lite tid i rampljuset. Jon en hel dag och hon några minuter som talare. Hon berättade om våra somrar tillsammans där vi storasystrar hade kört med dem och om förmågan att hålla fast vid det som är bra. Som Jons Sofia eller Saras Anders, de längsta förhållandena i kusinskaran. HOn gjorde det bra och jag är stolt över min syster, som i sin nya roll som mamma och för första gången på resa med sonen klarade av att hålla ett tal på ett sätt som om hon aldrig gjort annat i sitt liv.
Efter alla talen så blev det dans och dottern hade längtat. Efter bröllopsvalsen så studsade hon upp på dansgolvet. Hon buggade och snurrade, hoppade och dansade. – Oj mamma, det här var roligare än jag visste om! sade hon glatt.
Till slut blev kvällen natt och vi tog en taxi hem genom stockholms uteliv. Dottern tittade med stora ögon på alla människor som var ute så sent. När vi kom hem lade hon sig i sängen och tyckte att det varit en bra kväll. – Men jag kommer inte att kunna somna mamma! Sedan sov hon.
Jag låg vaken en stund och tänkte på kvällen. Att det var roligt och att jag har förmånen att inte behöva sky släktträffar som en del behöver. Jag har ingen mossig släkt som agerar sömnpiller. Jag har mostrar, fastrar och farbröder som alla är så olika och som tillsammans med min familj utgör grunden i mitt liv. Jag har kännt dem i hela mitt liv och trots att jag inte träffar dem så ofta nu för tiden, så utgör dem en trygghet för mig. Jag vet att de finns där och skulle jag behöva dem så ställer de upp utan att tveka.
Mina kusiner är också olika och har skapat sig sina egna liv. Den barnaskara som sprang omkring i Malå är nu sjuksköterskor, ekonomer, poliser och lärare och studenter etc. De har utvecklats till vuxna människor men grunden finns ännu kvar. Trots att vi inte träffas så ofta så har vi alltid något att prata om. Vi har gemensamma minnen och gemensamma rötter och jag ser alltid fram emot mötena. Jag vet många som inte kan säga detsamma och är glad att jag inte är en av dem.
Jag somnade med dessa tankar i huvudet och vaknade till en Söndag och en dotter som längtade efter att gå på Junibacken. Vi packade ihop våra väskor, åkte till centralen för att låsa in dem och tog oss sedan mot djurgården. Det är roligt att gå på Junibacken. Roligt för barn men även för vuxna. Vi tittade in i alfons hur, åkte tåget och lekte i villa villerkulla. Dottern åt pippis plättar och såg på teater. Till slut blev det kväll och vi tog oss mot Arlanda. Min hjältinna till dotter som vandrat åtskilliga mil under helgen, fick åka bagagevagn mellan gaterna.
När planet lyfte var vi nöjda med resan men längtade till norrlands skogar och hemmets trygga vrå.
För att återigen citera Ronny och grabbarna:
"Det är här man känner var stigarna går
och man vet vem som är släkt med vem
Det är här man vet var gäddorna slår,
jag det är hit man kommer när man kommer hem"
"Euskefeurat, Det är hit man kommer när man kommer hem"
