Ett helt bröllopsinlägg skrivet och så försvinner det bara! Försvinner var väl att ta i, jag råkade stänga fel fönster.. Rutinerat Anna.. Jodå, jag vet att man ska säkerhetsspara. Jag är ju IT-tekniker
Återkommer imorgon när jag har surat färdigt. Nu ska jag dricka Pepsi Max och sedan ska jag sova
Det regnar i Skellefteå idag. Det är grått och trist och temperaturen ligger på 6 grader. Inne står termometern på 19 grader och jag måste slå på elementen för första gången i höst. I Torsdags kom den första blöta snön och vilken dag som helst så täcks marken i vinterprydad, för att smälta till slask vilket är det värsta vädret på året. Sommaren har sin charm med värme, sol och ljusa sommarnätter. Vintern är vacker med den kalla torra luften och ett vitt och rent landskap. Med våren kommer ljuset och slasket är ett förvarning på sol och värme. Höstens slask är bara grått, trist och kallt.
I helgen är dottern hos sin pappa och jag har beredskap. Det betyder att jag måste hålla mig i närheten av en internetuppkoppling och inte allt för långt bort från våra servrar. Det är med andra ord en ganska bortkastad helg men jag ska passa på att städa undan här, tvätta och jobba lite extra.
För en vecka sedan gjorde vi oss klar för bröllop, det ska jag skriva om på en stund
Jag hade bestämt mig för att dottern skulle ha endast en aktivitet i veckan. Det räcker med skola, fritids och jobb hela veckorna, man behöver inte ha flera kvällar uppbokade också. Nu blev det två aktiviteter. Jag anmälde henne till ridskola men fick besked om att hon inte skulle få plats den här terminen. I samma veva dök det upp en lapp från musikskolan i dotterns väska. De hade startat ett projekt där de ville erbjuda saxofonlektioner till 5 förstaklassare i kommunen. Urvalet skulle ske genom lottning och jag skickade in anmälan och glömde bort det.
För några veckor sedan ringde ridskolan och hade fått en plats över till mitt barns stora glädje. En vecka senare ringde musikskolan och meddelade att hon bland väldigt många elever, lottats ut till saxofonskolan. Så nu har vi två aktiviteter.
Ikväll har vi varit på saxofonskola. 5 tjejer och en musikfröken från dalarna har blåst i saxofonerna och dansat i takt till musiken. De har blåst långa toner och övat på att blåsa fiiina toner. Alla som har hört någon lära sig spela saxofon vet att det krävs träning för att blåsa fina toner.
Mina föräldrar och syskon vet. Från 9 år ålder spelade jag saxofon i Vilhelmina musikskola. Jag hade en helt fantastisk lärare som hette Bert Lloyd. Han hade lika mycket engagemang som tålamod och han brann verkligen för musiken. Jag spelade hemma på mitt rum och fraktade saxofonen varje vecka till musikskolan. Jag lärde mig spela Gubben Noak och från det gick jag vidare till allt mer avancerade noter.
Efter ett tag hade jag lärt mig så pass mycket att jag kunde börja i Vilhelmina musikskolas blåsorkester. Där samsades klarinetter, saxofoner, tromboner, trumpeter och tvärflöjter i en salig blandning. Orkestern var stor för att vara en sådan liten skola och allt var min musiklärares förtjänst. Vi åkte ut till skolor och servicehus och spelade. Ibland var vi på dagcentret för förståndshandikappade och de var de roligaste spelningerna. Åhörarna grät när vi spelade ballader och dansade vilt och glatt när vi kom upp i snabbare tempo. De skrattade och applåderade efter spelningarna och ropade Dacapo! Dacapo!
Jag har massor av minnen från tiden som saxofonist. Det eviga tragglandet i rummet och de glada lektionerna hos Bert. Noterna i pärmen. Den speciella lukten när man öppnade saxofonlådan. Spänningen inför spelningarna. Strålkastarna som riktades mot oss när vi spelade på Folkets Hus scen. Framförallt minns jag den starka känsla när mina egna toner blandades med övriga orkestermedlemmars och blev till en helhet som inte går att skapa själv. Jag minns alla stämmor som inte lät kloka när jag övade, men som tillsammans med övriga musikanter blev till det som gör en orkester komplett.
Jag minns också mina enskilda spelningar hemma på rummet. När jag spelade för min egen skull. Jag spelade snabba jazzlåtar i ilska eller lugna ballader i sorg eller glädje. Jag minns hur jag spelade Pomp and circumstance och hur musiken sköljde min kropp, rensade mitt sinne, oavsett vad som rörde sig inom mig.
I högstadiet kom intresset för hundar och jag ägnade mycket av min tid åt dem. Som osäker tonåring tyckte jag även att saxofonväskan var töntig och var rädd för att bli klassad som nörd. Trots det kunde jag inte sluta spela. Jag tänkte tanken men dragningen till musiken var för stor.
När jag skulle börja gymnasiet så flyttade vi till Skellefteå. Jag anmälde mig till musikskolan och gick några gånger innan jag gav upp. I och med att det inte fanns någon blåsorkester så kändes hela spelandet meningslöst. Trots allt var det orkestern som gav spelandet den där extra kicken som gör att man kämpar vidare. Sedan dess har jag inte spelat. Förän nu.
Dottern har fått hem sin saxofon och jag har provat. Till min stora glädje ser jag att tonerna och fingersättningen sitter där de ska. När jag spelar kommer allt tillbaka till mig. Jag hoppas att min dotter har ork att hålla fast vid ett instrument så pass länge att hon får känna på den där kicken som jag nästan hade glömt bort, men kommer ihåg nu.
Det är dock hennes val. Min dotter är inte jag och även om jag gärna låter henne prova på det jag en gång uppskattade, så finns det inga krav på att leva upp till min dröm. Än så länge tycker hon dock att det är roligt. Det är väldigt lekfylld musiklektioner i och med att eleverna är så små. Min flicka spelar långa toner och hon går i takt till musiken. Hon blåser fint och hon är väldigt väldigt stolt över sin lilla saxofon som hon redan kan spela en melodi på.
En tappad tand och en tur till stallet
Idag har det varit en stor dag i dotterns liv. Hon har tappat sin första tand. Vid lunchen på skolan så bet hon i något hårt och tanden som var lite lös blev väldigt lös, för att sedan kunna dras loss på eftermiddagens gympalektion.
Så nu har hon en glugg mitt på nedre tandraden. Hon har lagt tanden under kudden, precis som de gör i filmen om tandmössen som jobbar åt tandfén med att byta ut tanden mot en present. I filmen får barnen de mest fantastiska presenter men jag har förvarnat dottern om att tandmössen nu för tiden lägger en peng under kudden. När hon gick och lade sig ikväll så blev hon dock lite bekymrad.
- Mamma, tänk om Smilla äter upp tandmössen?
Hujeda mig vilken tanke. Tandmössen uppätna av vår katt vilket får till följd att inga barn i hela världen kommer att belönas för tappade tänder.
- Nej, Smilla äter inte upp tandmöss, svarade jag.
- Varför inte då? Katter äter möss!
- Inte tandmöss, alla katter vet att de smakar tandkräm och katter gillar inte tandkräm
Det vet dottern för när Smilla var liten så strök vi lite tandkräm på ställen som var extra roliga att klösa på. Smilla nös när hon kände lukten och ville inte alls klösa på tapetskarvar etc. mitt barn var inte riktigt nöjd så hon försäkrade sig genom att kräva mitt hedersord och tummis. Den här gången behövde jag inte ljuga ett endaste dugg, jag är helt säker på att Smilla inte äter upp tandmössen 
Det fanns en annan anledning till att denna dag var extra bra för dottern – nämligen ridskola. Det var andra gången på ridskolan idag och vi fick lära oss att tränsa och sadla. Dessutom fick föräldrarna lära sig att leda hästarna. Jag klarade mig galant och även dottern som sadlade, tränsade och vände hästen fram och tillbaka i spiltan. Nästa gång ska de får rida. Hon längtar redan..
I vår del av världen har det varit torrt och varmt hela sommaren. Det rådde eldningsförbud långt in i Augusti och det var först i slutet av den månaden som vi fick några ordentliga skurar som vattnade sönderbrännt gräs och torkade blommor. Sedan dess har det regnat ordentligt. Vi hade ett ordentligt skyfall för några veckor sedan och nu strilar regnet ned dag ut och dag in.
- Det är bra, sade Anna-Maria när vi drack en kopp kaffe ikväll.
- Då blir det inte så mycket snö.
Jag funderade om det var ett önsketänkande från min vän som verkligen hatar att skotta snö och svär så snön smälter när hon slåss med spaden, eller en vetenskaplig sanning.
- Mängden nederbörd är konstant, fortsatte hon.
- Det har jag lärt mig först nu.
Jag funderade ett tag och gör det fortfarande. Vadå konstant? Konstant per kvadratmeter? Faller det extakt lika mycket nederbörd per kvadratmeter? Eller kan det vara så att grannen får liiite mer än mig? Förmodligen är den konstant, lika mycket som ångar upp borde falla ned, vem som sedan får nederbörden har kanske med vindarna att göra, eller?
Om den nu är konstant, inom vilket tidsintervall i så fall? Det låter märkligt att det skulle vara inom ett år, för hur vet naturen att deras kretslopp ska räcka precis under den tidsperiod som vi människor har bestämt oss för att allt börjar om? Naturen brukar inte låta sig tämjas av oss människor, hur mycket vi än försöker.
Vad jag vill säga med detta virriga inlägg är: Kan jag hoppas på mindre snö om det regnar mycket i höst? Eller kan det som borde falla ned i Umeå blåsa hit vilket medför att jag likt förbannat får skotta snö? Till på köpet Umeås snö? Jag vill i så fall lägga in en protest. Jag skottar inte upp deras snö. Vilken snö som helst, men inte Umeås. Umeå tror att de är så mycket större och bättre än Skellefteå och jag vägrar att låta dem få nöjet att se mig skotta upp deras nederbörd, de kan ägna sig åt sitt hockeylag istället.
Anna-Maria är från Umeå. Hon får skotta all snö i vinter. Speciellt om den är från Umeå. Förmodligen är all snö från Umeå. Problemet är löst och Anna-Maria kommer att bli jätteglad.. 
Där lastade vi in väskorna på hotellet och begav oss sedan mot den stora staden med alla affärer. När jag går och shoppar i stockholm så känner jag mig verkligen som en lantis. Det tar tid att handla där. Affärerna är så många och asfalten är så hård. Åtminstone känns den hårdare än här hemma. Dessutom kan man inte köra det gamla beprövade knepet "jag går och ser om det finns något bättre/billigare/snyggare och går annars tillbaka hit" Resultatet av det blir att man springer som en hamster i ett hjul.. Runt runt utan att få någonting gjort. Trots detta så gillar jag stockholm och deras affärer.
Matilda var dock mindre nöjd och vid första stoppet började hon sucka. Vid andra stoppet satte hon med morfar på en bänk och väntade. Morfar gillar inte heller affärer, men han har förstånd att inte sucka när han går med en fru och tre döttrar. En affär hittade vi dock som Matilda gillade, BR leksaker. Hon gick dit med morfar och hade siktet inställt på en tamagochi. Då det visade sig att eländet kostade 250 kronor så blev min något ekonomiska dotter bekymrad. Inköpet skulle innebära att nästan alla hennes besparingar försvann, men tamagochin var efterlängtad. Ni vet, en sådan där "alla har en sådan utom jag"-pryl. När morfar bestämde sig för att sponsra med en hundring så kastade sig Matilda om honom av ren och skär lycka.
Det var meningen att vi skulle ta oss ut på djurgården och gå på Junibacken då jag fick ett samtal från min faster. – Heeej! Det är jag kaaan du komma in på centralen så att vi får prova klänningen jag sytt till Matilda. Neej, jag hinner inte in till djurgårdsbåtarna, jag måste iväg till Långholmen och lämna några grejor och sedan tillbaka till uppsala då Sören med familj kommer på middag klockan 18.00. Med tanke på att klockan var 14.00 och hon inte ens hunnit in till Stockholm ännu så insåg jag att hon hade rätt och vi började ta oss mot centralen. Efter en kort väntan kom min faster formligen inflygande på centralen. Hon drog med oss in på toaletten och fick Matilda att lova säga ifrån ifall hon inte tyckte om klänningen. Det var ingen risk för det. Klänningen var fantastisk och min dotter strålade av glädje i en riktigt prinsessklänning inne på centralens damtoalett. Rakel blev glad och jag blev glad, men gladast blev som sagt Matilda. Klockan var 10 i tre och min tidsoptimist till faster ansåg att hon hade tid med en kopp kaffe som hon drack i all hast, glatt pratande, innan hon svepte i väg på ett sätt som bara min faster kan göra.
Vi struntade i djurgården den dagen. Istället tog vi oss tillbaka till hotellet och vilade trötta ben innan vi tog bussen upp till Pizza Hut. Likt riddarna runt runda bordet satt vi runt ett stort runt bord och under en lampa som vi försökte dämpa men blev tillrättavisade med kommentaren. – Då sänker vi ljuset för alla förstår ni… Nej, det förstod vi inte för vi hade inte elritningarna till deras belysning. Förutom det så var matstället perfekt. Matilda åt med god aptit och det var de godaste pizzor hon någonsin ätit. Arvid gick från famn till famn och lekte med servetter och leksaker. Sofias pizza hade de glömt så hon fick hålla Arvid lite längre medan vi andra åt och fick sedan en banana split som kompensation. Orättvist, eller hur? 
Vi sov gott den natten. Åtminstone de andra. Min nacke fortsatte värka och min mage sade ifrån efter en lång tid av stress och till på köpet några dagar med full dos av värktabletter. Jag ägnade morgontimmarna över toalettstolen och när jag vaknade på morgonen hade jag så ont att jag bara ville skrika. Både av smärtan men även av rädsla för att missa bröllopet. Efter en del massage och voltarensalva så lättade smärtan. Efter en promenad vid båtarna så återvände livet och vi började göra oss i ordning inför bröllopet
Detta är en blogg skriven i kronologisk följd. Jag upplever – och skriver, tänker och skriver igen. Problem uppstår dock när jag under en helg inte har haft tillgång till en dator och känner att jag vill "skriva ikapp". Medan jag gör det fortsätter livet utan att ta någon hänsyn till att jag är kvar i det förflutna och inte har hunnit till nuet ännu. Därför blir min rapport från helgen något uppdelad, den kommer kommer lite då och då de närmaste dagarna.
Ikväll har jag varit på det första föräldramötet i första klass. Läraren Ewa hälsade oss välkomna och vi fick sitta på barnens platser. Matilda sitter längst fram och hon har skrivit veckans mål på en grön lapp som sitter fastklistrad på bänken: "Lysna och räcka upp handen" Matilda är en väldigt ordningssam flicka så är jag helt övertygad om att hon kommer att klara dessa mål. Bänken var hög men stolen var ännu högre och det märktes att jag inte går i första klass längre när jag försökte lirka upp benen på det lilla fotstödet som var monterat strax under hakan på mig.
Ewa berättade om skolan och om reglerna. Hon berättade om läxorna som hon hade varit tvungen att börja med tidigare än vanligt efter hårda påtryckningar av ettorna. Hon berättade om det mål skolan har för terminen, dvs att jobba med respekt. Både för varandra men även för vuxna. De har tagit tag i problemet med att barn skriker könsord åt lärarna och vägrar göra som de vuxna säger.
Sedan berättade Ewa om arbetsgruppen med de andra lärarna. Hur alla i klasserna A och B har gemensamma aktiviteter. Hur sexor kommer och läser för ettorna och de lekteman de har tillsammans. Borta är "storbarnen" som man var så rädd för som liten, istället kommer snälla sexor och läser böcker. Skolan har förändrats – till det bättre.
Ewa berättade också om massagen, där de masserar axlarna på sin bänkkamrat. Barnen sitter två och två/kille och tjej och massagen blir också ett viktigt verktyg i att avdramatisera kill och tjej-spänningarna som brukar finnas. Ett bra sätt – den enda närkontakt jag hade med killarna var när de drog mig i håret och när jag i ett anfall av raseri brottade ned grannen Robert på väg hem från skolan med den följden att han nästan började gråta.
Det var inte bara Ewa som pratade utan även skolsköterskan och fritidspersonalen. Massor av information av en personal som jag beundrar. Människor som ägnar hela sitt yrkesliv åt det viktigaste vi har. Människor som bygger upp vår framtid, som tar hand om våra barn när vi jobbar och som även gör en stor insats för barn som har det svårt i hemmen.
Jag förstår inte hur de kan behålla glöden i ett samhälle som inte gör speciellt mycket för att stötta dem. De drabbas av neddragningar och besparingar och den lön de själva får är ett hån mot den arbetsinsats de utför. För att vara IT-tekniker är jag ganska underbetalt i och med att jag jobbar i en kommunal verksamhet, trots detta så har jag högre lön än många förskolelärare. Jag ägnar min arbetstid åt datorer. Åt döda ting som i sig är viktiga för verksamheten, men långt ifrån lika viktigt som ett barn är. Att datorer ska generera högre lön än våra barn, det är en skam för samhället.
Däremot får lärarna uppleva någonting som jag saknar ibland, dvs känslan att göra nytta. En lärare kan bli ett barns hela livlina. De kan rädda ett barn från ett liv i misär genom sitt sätt att ta hand om sina elever. De kan bli ett barns enda trygghet i ett liv som kanske inte är så barnvänligt som en barndom ska vara.
Sådant är stort – mycket större än att ändra i portar och se till att mailen kan synkroniseras till mobilerna. Förmodlen är det därför de fortsätter med samma brinnande entusiasm. Förmoligen är det anledningen till den glöd som de visar på föräldramötena och till våra barn.
Vad det än beror på så är jag tacksam över att kunna lämna över mitt barn till en verksamhet som utvecklar henne lika mycket som den ger henne trygghet. Jag är glad över att se det engagemang de visar och är trygg i förvissningen om att de gör sitt bästa för att göra mitt barns tid på skolan ljust, tryggt och glatt.
Norrlänningar på väg till huvfudstaden
Nu har det gått ett dygn och vi är inne i vardagslunken igen. Jag ska försöka mig på att sammanfatta helgens resa med början i Torsdags. Maria hämtade upp oss och körde oss till Bastuträsk och tågstationen. Matilda pratade ungefär hela resan. Det var spännande för vi skulle åka tåg och nästan ännu mer spännande att vi skulle flyga hem. Förra flygresan Matilda gjorde fick en något oväntad vändning då flygplanet som skulle ta oss från Falmark till Turkiet körde av vägen. Även om händelsen i sig var odramatisk så blev det stort pådrag med posomgruppen och räddningspersonal ute på flygplatsen. Vi fick vänta i flera timmar innan vi till slut bussades till Umeå och ett plan där. Detta mindes Matilda och fick mig att tumma på att ingenting farligt skulle hända oss. I vanliga fall är jag noga med att bara tumma på det som jag verkligen kan lova, men den här gången gjorde jag ett undantag. Matilda litar fullständigt på mitt hedersord och efter en djupdykning i om änglar har vingar och när efter döden som man i så fall får vingarna, så var vi framme vid tågstationen.
Där väntade resten av familjen. Min systerson Arvid var inte på så gott humör och förstod inte varför föräldrarna skulle släpa ut honom till en bullrig tågstation precis när han skulle sova. Mamma Sara var något stressad i och med att detta var första resan med honom och delade nog sin sons tankar just vid den stunden. Så snart vi kom på tåget så lugnade han ned sig och sov gott i vagnen med en orolig mamma brevid sig.
Matilda hade dock inte en tanke på att gå och lägga sig. Hon klättrade längst upp på britsarna och sedan ned igen. Det fanns stegar och skrymslen och vrår som skulle utforskas och efter kvällsfika i restaurangvagnen började vi till hennes stora förtjusning att göra om sittplatserna till sängar. – Åh, jag skulle ju ligga överst men alla sängar ser ju mysiga ut! Utbrast hon och hade svårt att välja. Avgörandet fälldes av det faktum att Sara berättat att hon inte vågat sova längst upp när hon var 7 år, vilket Matilda var tvungen att bräcka. Hon lade sig längst upp, fällde sin vanliga – Jag kan inte somna mammakommentar, och somnade som en stock.
Jag låg i en av mittenbritsarna och smidig som man är så lyckades jag att knäcka till nacken när jag skulle krångla av mig alla kläder. Jag kastade mig upp, tog Ipren och Alvedon och gick ut i vagnen för att inte det onda skulle stelna i form av en nackspärra. Det hjälpte inte så jag kallade på Sofia som mitt i natten fick massera mig ute i tågets korridor. Det onda gjorde mindre ont men så fort jag lade mig så stelnade f*nskapet ihop igen och det tog ett tag innan jag somnade.
Pappa sov dock minst av alla i vår kupé och han var även den första att stiga upp. Jag var inte långt efter och Matilda vaknade sist. Om vi var trötta så var hon desto piggare och ställde sig i fönstret för att titta på uppsalaslätten och alla hus som vi åkte förbi. Vi åkte in på centralen och började släpa iväg med bagaget ut och in på tunnelbanan till Kungsträdgården.
Fortsättning följer. Nu ska middagen stökas undan och storebror Jocke komma för att sköta Matilda. Själv ska jag på föräldramöte. See you later
Vi är hemma nu och jag sitter med ett vitt bloggark framför mig utan att veta var jag ska börja. Ska jag beskriva tågresan ned? Den glada Matilda som klättrade mellan britsarna och sedan somnade gott till tågets dunkande? Eller den hektiska Fredagen med shopping med en morfar och barnbarn som försökte att smita undan så många affärer som möjligt? Eller kanske middagen med de godaste panpizzor min dotter smakat + en lycklig lillasyster som fick vänta 7 minuter extra på sin pizza och som kompensation fick en bananasplit gratis? Eller besöket på Junibacken och det fantastiska bygget av Astrid Lindgrens miljöer och pippis pannkakor till lunch? (Tyvärr hade de skrivit fel på menyn – det var nämligen plättar)
Kanske skulle jag beskriva stockholm ur ett norrländskt perspektiv? Min syn på en vacker och lockande stad, som dock inte kan mäta sig med de norrländska skogarna man flyger in över på sin väg hem igen.
Eller ska jag gå direkt till helgens höjdpunkt och beskriva det vackra bröllopet med ett ännu vackrare brudpar? Ska jag berätta om alla tal, alla glada släktingar och vänner samt en brud och en brudgum som fullkomligt strålade? Ska jag berätta om dansen där Matilda shejkade loss i en klänning som gjorde henne till den prinsessa hon är? Eller det fantastiska med att träffa kusiner man har vuxit upp med och som nu är vuxna på riktigt?
Jag gör inte det ikväll. Ikväll nämner jag bara den tve-eggade tomhet man känner när man är hemma igen och vardagen närmar sig. Festen är över och musiken är slut, imorgon väntar IT-avdelningen och fritids. Imorgon kommer det att kännas bra men ikväll sitter jag här med ouppackade väskor och är glad över att vara hemma men önskar att helgen varade längre. Känslor som inte går ihop. Som aldrig gör det när man är trött och har haft trevligt.
Därför så kokar jag mig en kopp the nu och sätter mig i soffan. Väskorna får vara för ikväll. Imorgon återkommer jag med reflektioner som är något mer sorterade.
Väskorna är packade, vi är rena och mätta. Nu ska vi gå över till Anna-Maria och Elina med Smilla. Snart kommer Maria och hämtar oss för att skjutsa oss till tåget.
Ha en trevlig helg allihop, det ska vi ha!
Nu är det bara ett sugrör kvar vilket betyder att vi åker imorgon.
Dottern är förväntansfull. Så förväntansfull att hon knappt kunde somna.
-Mamma jag är törstigt, hungrig, kissnödig, det är varmt i sängen, det är knövligt i sängen, kudden är för mjuk osv. Till slut somnade hon dock och nu är det en lååång skoldag innan vi åker med tåget imorgon kväll.
Jag själv önskar att det var några fler timmar kvar så att jag slapp stressa. Detta är dock Anna i ett nötskal. Gör allt sist så slipper du vara utsövd när du åker Nåja, jag kommer att sova gott på tåget.
Nu är i alla fall håret färgat och dotterns väska packad. Det återstår bara att hänga upp den sista tvätten så att den är torr tills imorgon. Det ska bli roligt att åka ned. Jag ser fram emot tågresan, dagen i Stockholm. Då ska vi shoppa lite och förhoppningsvis träffa kusin Emma med lilla Ellen. Sedan ska vi bo på hotell och äta hotellfrukost. På Lördag ska vi på bröllop och se min kusin gifta sig. Vi ska gå på bröllopsfest och vi ska ha roligt. På Söndag flyger vi hem, något som också är en liten upplevelse när man har barn. Allt är en upplevelse för dottern. Hon är stor nog att uppskatta händelser utöver vardagen, och ännu så pass liten att hon inte har blivit blasé.
Även jag ser fram emot resan. Den senaste veckan har varit jobbig så jag ser fram emot miljöombyte och trevligheter.
Mitt emellan, tvätt, strykning, packning och hårfärgning så sätter jag mig ned en stund för att kolla Aftonbladets rubriker.. och vad hittar man då längst upp på sidan? Jo en räknare som räknar tid samt antal situp.. Kul? Inte ett dugg.. Det var ren antireklam för aftonbladet, blir man inte sur (som jag) så lämnar man väl sidan för att döva sitt dåliga samvete med några situps. Jag klickade aldrig på bilden och den sida den länkade till – i ren protest.
Återkommer stressar vidare, dock UTAN situps
Jag har mycket att göra just nu. Mycket på jobbet och mycket hemma. Idag har jag suttit i möte hela förmiddagen. En förmiddag som jag hade kunnat göra vettigare saker med. Jag är inte förtjust i möten när det står en hop användare i kö och väntar på mig hjälp. Detta betyder att jag sitter och jobbar nu, med sådant jag kan göra utan användares inloggning. Det gör i och för sig inte så mycket. Jag behöver flextiden då jag ska vara ledig på Fredag.
Dottern har gjort sina läxor ikväll. Hon har spårat L och O och hon ropade förtjust när hon såg att hon hade gjort ett alldeles perfekt o.. så rund och så fin. Sedan skulle vi läsa om Myran My som bodde i en myrstack. Det gick bra tills My gick ut i skogen och det började blåsa. Hon blev kall men träffade en mask. Längre än så hann vi inte för dottern fick sådana kväljningar att jag trodde hon skulle kräkas. Jag frågade förvånat hur det stod till med henne. Mellan kväljningarna fick hon ansträngt fram
- Jag tänker… på killarna… på skolan som försöker vara.. tuffa.. De hade tänkt… äta upp en mask.. och höll upp den.. så här… Hon visade med handen och då var det kört för mig också. Vi är likadana där, mitt barn och jag. Väldigt lättäcklade och får kväljningar bara vid tanken på sådana saker.
Vi har ännu inte kommit fram till vad som hände med myran My. Vi försökte läsa vidare men.. det gick inte så bra.. Förhoppningsvis har vi hämtat oss imorgon och förträngt tanken av en mask som.. (yeaak) ja, ni vet vad jag menar..
Nu ska jag jobba klart. Detta inlägg blev något hackigt i och med att jag skrivit ihop det mellan omstarter av datorer etc.
Idag är det val och idag ska vi rösta.
Jag röstar av tre anledningar.
För det första så röstar jag som medborgare i en demokrati. Idag har jag lika stor makt som Göran Persson. Idag räknas min åsikt precis lika mycket som företagsledare, politiker och andra makthavare. Det känns bra och det är en förmån som inte är förunnat alla jordens invånare.
Detta är den andra anledningen. Idag röstar jag för att hedra demokratin. För ett antal år sedan jobbade jag i projekt för att integrera bland annat invandrare i samhället. Gruppen var en blandning av människor som flytt från andra länder och svenskar som av andra orsaker hade förlyttats ut i den yttersta kanten av samhället. När det var dags för val så suckade svenskarna och sade att det inte spelade någon roll. Att politik var skit och att alla ändå var samma skrot och korn. Reaktionen från invandrarna var stark. De hade förlorat föräldrar och män i kampen för rösträttighet. De hade kämpat för demokrati men fått fly för sina liv. Deras högsta önskan var att få gå till en röstlokal i deras land. De föraktade den svenska soffliggarmentaliteten och jag förstår dem. Idag röstar jag för att jag får. Jag hedrar den svenska demokratin och de andra världsmedborgarna som kämpar för att få samma rättigheter som jag, genom att ta mig till lokalen och lägga min röst.
Demokratin är också en orsak till den tredje anledningen. Alla som brinner för något inom politiken går och röstar. Alla från Lars Ohly till högerextremister och nationalister. Så länge vi vanliga människor röstar så försvinner de extrema partierna in i mängden av röstkuvert. Den procentuella delen blir inte så stor att de kan få något inflytande. Vår uppgift är att hålla de onda borta från makten. Ju lägre valdeltagande desto högre bli extremisternas röster. Det får inte ske, därför röstar jag.
Idag har vi makten
Idag kan vi hedra demokratin
Idag kan vi göra en insats för att behålla vår demokrati.
Igår var jag som sagt på Club Soda och dansade med Clabbe. Kanske inte med Clabbe utan till Clabbes musik. Jag hade tänkt provsjunga men jag slöt ut det. Man vill ju inte hamna på någon ringsignal
Clabbe var bra och spelade musik från förr. Han spelade rock, pop, disco och lugna låtar. Ju längre kvällen gick desto fler lugna låtar spelades vilket förmodligen var noga uträknat. Clabbe spelade schlager också. Schlager från förr. Andra DJ:s som kör schlagerpottpurri brukar gå från dagens dängor och sluta vid Herrey. Clabbe började vid Herrey och gick nedåt vilket medförde att han spelade vissa låtar som jag inte visste var schlager, utan bara "sånt som mamma och pappa brukar spela när jag var barn"-låtar
Det var inte bara jag och mina vänner som ville se Clabbe utan ca 1000 personer till i den lokal som i vanliga fall rymmer 700 stycken. Det är ett typiskt mellanstorstad-syndrom. Kommer det en kändis ska alla dit, oavsett om man gillar kändisen eller ej. Detta medförde att syremolekylerna drastiskt minskade och under en stund slogs vi om en skräckslagen molekyl som flög för sitt liv genom lokalen.
På Club Soda är åldersgränsen 30 år. I går var åldersgränsen något högre vilket märktes. Klockan 23.00 var lokalen smockfull. Vid 00.30 var det inte var några problem att komma åt bar och toalett. Visa mig ett 18-årsställe där det börjar bli folktomt vid halvett. Vuxna människor har antingen så pass mycket självinsikt att de vet när det är dags att ge upp – eller inte nog med ork för en helkväll ute. (Välj vilket påstående ni tycker passar bäst)
Själv blev jag uppbjuden på ett sätt som inte rekommenderas. En snygg kille som visste om det, tittade ned på mig (i dubbel bemärkelse) och sa på stockholmska.
- Du har tur ikväll
- Varför då? svarar jag
- Du kommer att få dansa med mig..
"My gaaad.." Jag hade bara ett svar
- Synd att det är din otursdag då, för du kommer inte att få dansa med mig.
Jag vet inte vad han svarade för då hade jag redan gått.
Den konstigaste "raggningsreplik" jag fått i mitt liv var på årets Stadsfest i Skellefteå. Eller kanske inte raggningsreplik, den för mig helt okände killen både bjöd upp mig och nobbade mig på samma gång när han sade:
- Jag skulle ha bjudit dig på en rekorderlig cider och en dans, men jag är så schluuut. (läs på brett skelleftemål)
Jag hade inte något bra svar på den repliken..
Nu ska jag lägga mig i soffan och se reprisen på valdebatten.
Bloggen är stängd för fest. 
Jag har bytt om från VAB-mamma till partyprinsessa.
Återfinns på Club Zoda
Återkommer imorgon när jag tagit mig från soffan
Idag är dottern feberfri med allt vad det innebär. Ett feberfritt barn som befunnit sig inom husets vägar i fyra dagar är som en vandrande, lealös vålnad med en tickande bomb i handen. För en stund sedan hördes ett stort brak från hennes rum. Jag anade det värsta och hade rätt. Nyponsoppan hon ätit vid sängen samt ett fullt glas vatten låg utspridd över golvet. Jag frågade hur detta hade gått till fastän jag redan visste svaret.
- Jag låg på sängen och viftade med benen och då råkade benen komma på bordet och riva ned alla saker.
Jag är inte förvånad och jag kan inte ens bli irriterad för jag vet vem hon har ärvt dessa egenskaper av. Jag har själv ingen kontroll över min kropp och jag kommer ihåg många händelser från min barndom då jag rev ned både det ena och det andra. Jag kommer också ihåg alla ursäkter och gick inte på dotterns försök till att skjuta ansvaret ifrån sig.
- Jag har ju varit sjuk mamma och därför har jag inte ställt bort nyponsoppan och det borde du ha gjort för du är ju min mamma!
- Så det är mitt fel?
- Ja, eller så är det fallets fel.
- Fallet?
- Ja, benfallets fel..
Hon har samma förmåga för argumentation som jag och jag minns mina förklaringar när jag var liten:
Min mamma: Varför sparkade du Linda på benet?
Jag: Det var inte mitt fel
Min mamma: Hur kan du säga så?
Jag: Jag viftade på benet och Linda hade sitt ben i vägen
Mamma gick inte på min förklaring och jag godtog inte min egen dotters, hon städar sitt rum nu.
En av mina kollegor påstår att detta med slag är ett syndrom som tjejer har. Han menar på att vi samlar på oss frustration och att när vi sedan exploderar så kan vi inte behärska vår styrka. Brottsstatistiken visar att det manliga könet är i störst behov av att kunna behärska sig, men jag kan förstå hans poäng. Igår stod jag i godan ro och torkade fönsterkarmar till valdebbatens brusande på TV:n. Plötsligt såg jag ett ansikte 15 centimeter i från mig på andra sidan rutan. Jag skrek, slängde upp dörren och kastade mig i ilska på en av mina vänner, som försökte värja sig så gott han kunde.
- Jag skulle ju bara säga hej! Du såg mig ju inte när jag stod och vinkade på cykelvägen.
Klart att jag inte gjorde, jag såg ju bara lägenheten spegla sig i mina fönster. Nu i efterhand så tror jag att jag slog hårt och min kollega kan ha rätt. Frågan är om både min kollega och min kompis då och då har samlat ihop till ett slag eller kastad nyckel. Ett av de första tecken på systematisk misshandel är att offret uppträder kuvat och det har inte hänt någon av dem ännu..
Hopp om liv och rädsla för död
Dotterns hals är mindre ond idag och febern ligger på "endast" 38,8 utan alvedon. Nog så högt, men bättre än igår, vilket vi får vara glad över.
Jag har cyklat till skolan för att ta hem hennes läxa + lite skolböcker. Vi har suttit i sängen och räknat antal blåbär samt läst om att Anna vill bli tandläkare och laga tänder och Malin som inte vill bli bov utan polis.
Nu ligger mitt barn och vilar medan hon lyssnar på vaggsånger som hon gillar. Bland annat Carolas sånger från skivan Sov på min arm. Den skivan spelade jag när hon var liten, under nätter då hon hade magknip eller dagar då hon inte ville somna. Jag minns tonerna som ljöd genom lägenheten, hennes huvud mot min axel och mina armar om den lilla kroppen.
Jag minns den där första smärtsamma kärleken när hon var så ny och så sårbar. Jag minns hur jag älskade så jag grät och hur världens alla faror plötsligt blev så påtagliga Så hotande och skrämmande. Jag minns den svårhanterliga rädslan för att försvinna från henne. Rädslan av att något skulle hända mig och överge ett litet liv som helt och hållet förlitade sig på min omsorg och skydd. Mest av allt minns jag den omtumlande blandningen av rädsla, styrka och obeskrivlig lycka.
Ibland kommer känslorna tillbaka. Sent på kvällarna när allt är stilla och mödrar dör på TV:n. Då kommer rädslan igen. Min dotter behöver mig fortfarande. Hon förlitar sig ännu på att jag finns som stöd, skydd och kärlek i hennes liv. Mitt barn börjar bli stor men det dröjer länge innan hon klarar sig själv och ibland önskar jag att hon växer upp fort så att jag inte behöver vara rädd längre. Å andra sidan så blir barnen aldrig stora och jag vet personligen inte vad jag skulle göra utan min egen mamma. Så när försvinner rädslan?
Förmodligen aldrig, men känslorna blir lättare att hantera. När mitt barn var litet och kärleken ny, så lät jag rädslan fylla mig under kärleksfulla stunder av skräck. Idag kan jag hantera både kärleken och rädslan. Livet med barn har blivit vardag. En vardag med vardagsbestyr men med kärleken till barnet som en gyllene ram runt hela den tavla som föreställer vårt liv. Rädslan dyker upp ibland, men nu bara som ett tecken på att den där obeskrivliga föräldrakärleken är lika stor som förr, bara inbäddad i några lager vardag.
Dottern har 39,4 i feber och är mer stillsam än vanligt. Jag har tappat räkningen på antalet filmer vi sett, nu ligger hon i soffan och sover med vissa avbrott av en besvärlig hosta och en hals som gör ont.
Mitt i bedrövelsen är jag glad att hon är sjuk nu och inte om en vecka. Vi ska på bröllop till Stockholm, min kusin gifter sig och vi ska åka tåg ned, shoppa på Fredagen, vara på bröllop på Lördag och flyga hem på Söndag. Dottern längtar så det knakar, både till tågresan, stockholm, bröllopet och flygresan hem. Som alltid plockar vi sugrör för att räkna ned dagarna och det är inte många sugrör kvar i krukan nu.
Dagens roligaste händelse var lillasyster som har klarat mc-körkortet idag! Grattis i massor och OJ vad du kommer att få skjutsa nästa sommar
Idag fyller mamma år. Grattis mamma!
För fem år sedan fyllde mamma 50 år och jag hade tagit ledigt från jobbet för att vara med på hennes 50-årsdag och hjälpa till med mat och fika till alla hennes gäster.
Strax före tre åkte jag för att hämta upp min dåvarande sambos son som hade slutat skolan för dagen. Radion stod på och berättade om ett plan som kört in i WTC. En otäck olycka tänkte jag och slog på TV:n medan jag väntade på pojken, lagomt för att se det andra planet kracha i torn två.
Resten av mammas födelsedag blev en väldigt annorlunda 50-årsmottagning. Gästerna satt tillsammans och tittade på TV:n. Vi såg Carl Bildt kommentera händelsen – Efter detta kommer världen inte att vara densamma. Han hade rätt. Mänskligheten befann sig i ett vägskäl och tog helt fel väg. En väg mot mer terror, mot ständiga hämndauktioner mellan öst och väst och ännu större misstänksamhet mellan folkgrupper.
Vem är förvånad? Mänskligheten är inte känd för att ta rätt väg mot framtiden.
Det märkliga är att enskilda personer alltid visar sådant enormt mod och godhet i krissituationer som dessa. Många riskerar och offrar sina liv för att rädda sina medmänniskor. För fem år sedan utspelades många hjältedåd liksom vid många andra kriser i världshistorien eller hos den enskilda människan. Människan är i grund och botten god – det är min fasta övertygelse.
Hur kommer det sig då att mänskligheten är ond? Om en miljon vita pärlor skulle samlas på en pärlplatta tillsammans med några enstaka svarta, så är den helhetliga bilden fortfarande ljus? Mänskligheten är inte funtad på det sättet. De flesta människor jag känner är goda, men ingen kan säga att mänskligheten i sig är god med tanke på hur vi behandlar varandra och den värld vi lever i. Varför är det så?
Har det med vår rädsla för det okända att göra? Vårt behov att skapa en värld som vi kan kontrollera och därmed stänga det okända ute? Att besluta vad som är rätt utefter vår egen livsfilosofi och klassificera alla andra sätt att leva som fel? Att i och med detta prioritera omvärlden efter hur lik den är vår egen värld och prioritera bort dem som är annorlunda men har det svårt?
För fem år sedan dog 2749 personer i västvärldens centrum. Jag kommer ihåg antalet än idag och kommer aldrig att glömma den elfte sempter 2001 kl 14.46.
1994 dog 1,5 miljoner personer i Rwanda. Jag var 20 år då men kommer inte ihåg att jag uppmärksammade detta. Det var först efter jag såg filmen Hotel Rwanda som jag insåg vilken fruktansvärd händelse som fullständigt gått mig förbi. 1,5 miljon människor..
Jag kan inte klandra människan som art då jag är likadan själv och jag skäms. Jag skäms för att jag reagerar hårt när jag läser om en flygplanskrach, men andas ut när jag ser att det är ett ryskt plan som störtat och inte ett svenskt. Jag skäms när jag inser hur även jag prioriterar omvärlden efter hur nära den ligger min egen värld. Jag antar att det är vårt sätt att känslomässigt överleva i en värld som innehåller så mycket ondska, men jag är rädd för att vi gräver vår egen grav genom att vända bort blicken från dem som står långt ifrån oss men som så desperat behöver vår hjälp och uppmärksamhet.
När man är sjuk får man sin favoritmat. I dotterns fall plättar. De passar också bra till en ond hals, plättar är mjuka att få ned, speciellt med grädde till. Enligt mitt barn slår de inte riktigt morfars småplättar, men de är ett bra substitut 
Ni har väl begreppen klara för er? Småplättar, plättar (som på bilden) och pannkaka. Ugnspannkaka/tjockpannkaka existerar inte, de är bara onödiga övertydligheter på pannkaka.
De hållna tummarna hjälpte inte. Dottern protesterade när hon upptäckte att det var morgon. Hon ville inte till skolan och med tanke på hur förtjust hon är i skolan så anade jag hur tillståndet var.
- Mamma jag har ont ont ONT i halsen! snörvlade hon och sträckte sig efter papper. Hon pratade på det där försiktiga sättet som man gör när halsen känns som ett blödande sår och näsan var tät och ögonen röda. Febern stod på 38 grader och jag ringde fritids för att sjukanmäla henne.
Så nu ligger hon i sängen och ser på film tillsammans med en hög av hushållspapper. Att vårda en sjuk dotter är inte svårt. Hon är lugn och stilla och vill inte göra speciellt mycket. Det svåra är att hitta saker att göra, att se Lilla sjöjungfrun en tredje gång är inte ett alternativ. Så jag frostar av frysen och försöker få dagen att gå. Den går låååångsamt.
Helgen har gått i lugnets tecken. Igår gjorde vi – absolut ingenting. Matilda låg i soffan till efter lunch. Sedan satte hon sig vid datorn och på eftermiddagen lekte hon med en kompis tills det var dags för mys, godis och barbie mermaidia.
Idag följde jag med Maria och provade linedance. Håkan var snäll och skjutsade Matilda till kalaset hon var bjuden på. Linedance var kul och mer jobbigt för benen än jag hade väntat mig. Jag som inte har något sinne för koordination funderade över hur många gånger jag skulle snubbla över mina egna fötter och hur många personer jag skulle dra med mig i fallet. Det har hänt förr, bland annat när jag för en massa år sedan skulle prova aerobic. Idag höll jag mig dock på benen och lyckades till och med följa med i två danser av tre. En av danserna var omöjlig och jag andades ut när Maria som dansat ett tag också hade svårt med alla steg hit och dit.
Matilda hade skoj på kalaset och när jag kom dit blev jag arresterad med handbojor av ett gäng barn som lekte tjuv och polis. Jag försökte få mina rättigheter upplästa samt information vad jag var anhållen för, men det var visst av underordnad betydelse.
Under kvällen bröt Matilda ihop i "allt är så jobbigt"-klagan. Dessutom klagade hon på halsont och jag håller tummarna för att det jag misstänker drar sig undan innan det bryter ut ordentligt, dvs förkylning..
Igår dränktes Skellefteborna. Drygt en fjärdedel av årets totala nederbörd regnade över oss under bara några timmar och den torra jorden chockades av regnet. Gator svämmade över och gick sönder. Parkeringshus stod i vatten och serverrum dränktes. Norran hade problem och under en orolig halvtimme trodde vi att våra servrar drabbats, men det visade sig vara lugnt.
Dottern var på utflykt när ovädret bröt in över stan och frökarna samlade ihop barnen och sade – Ni får gena över kullarna och springa om ni vill. De gjorde de glatt och dottern som "glömt" att ta på sig regnbyxor var glad att hon hade extra ombyte i lådan på fritids då hennes byxor hade "regnat av sig själv" när hon kom in på skolan.
Själv satt jag i möte på Medlefors och försökte höra vad föreläsaren sade genom dånet av regn som smattrade på plåttaket. Maten på Medlefors är underbar och det gör varenda konferens till en positiv upplevelse oavsett vad konferensen i sig innehåller.
Efter mötet rusade jag vidare till en annan träff och kvällen ägnades åt ett tomt stirrande i väggen innan jag tog mig isäng.
Veckan har varit hektisk med mycket jobb etc. Hur kan man då bättre avsluta en arbetsvecka än med ett spinningpass? Har man jobbat i 270 kan man lika gärna cykla i 330 de sista metrarna in i mål och en efterlängtad helg.
Spinning är inte bara motion. Visst behöver jag all motion jag kan få, men den mentala biten är ännu viktigare. I vanliga fall brusar jag sällan upp och är logisk och sansad. Jag hatar aldrig, även i situationer jag kanske skulle behöva lite hatkänslor. Jag tycker helt enkelt att hat är en allt för destruktiv känsla. Det bryter ned livet och det finns så mycket roligare att ägna sig åt än sådana känslor. Ibland saknar jag dock den urladdning det skulle innebära att explodera ordentligt.
På spinningen däremot så förvandlas jag till något mysko urdjur som cyklar så att svetten lackar – och exploderar på cykeln. Spinninginstrukören får vara objekt för mina hatkänslor, som hurtigt skriker åt oss att kämpa vidare och lägga på mer motstånd. Lätt för henne att säga som inte håller på att dö av hjärtinfarkt på cykeln. När man inte skulle kunna få ur sig ett ljud medan hon trampar på och pratar… hurtigt.. Hon kan till och med skämta på cykeln! Visst är det nästan oförskämt? Hon är vidrigt trevlig och just då tycker jag inte om sådant - det är mycket jag ogillar när jag är andfådd och svettas.
Under ett spinningpass hinner jag dessutom tänka igenom allt som gör mig frustrerad. Händelser på jobbet, hemma, på andra ställen. Små och stora saker i en blandad kompott. Jag cyklar och jag är förbannad.
När passet är slut och jag trampar ur mjölksyran så infinner sig harmonin. Jag tittar upp på instruktören och plötsligt är hon en vanlig människa, trevlig och glad. Problemen har jag trampat bort. Kvar finns bara den behagliga känslan av välbefinnande och jag kan igå från passet som en harmonisk människa.
Ikväll har jag och dottern ätit popcorn och tittat på film. Nu sover hon gott och det kommer jag också att göra snart
Näe… jag har inte vunnit en miljon.. nope, drömprinsen har inte infunnit sig.. Men CAD-problemet är löst!!
CAD-problemet är ett system som vid installation fungerar fint, men efter omstart vrålhänger sig och felmeddelanden visas över hela skärmen. Jag har testat och grejat. Satt upp en labbdator för att framkalla felet. Jag har avinstallerat, kollat behörigheter och suttit med systemet support i timmar. Ingenting har fungerat och jag har blivit mer och mer uppgiven när jag förklarat för användaren att jag fortfarande jobbar med problemet.
Igår tog jag upp problemet på vårt möte men ingen hade några tips.. Förutom Maria. Hon föreslog att kolla de andra systemen som är installerade på den datorn och nämnde dll-filer.. Dll är filer från hell.. Ikväll är de filer från heaven.. Maria letade och fick fram några filer som var gemensamma för olika system och jag har ägnat kvällen åt att ändra, regga om och testa..
Med henne på MSN och jag sittandes vid datorn så tog vi oss den långsamma vägen. Det är svårt att förklara hur spännande ett problem kan bli. Känslan av att göra ändringarna och sedan… testa.. Fungerar det? Måste vi börja på nytt? Måste vi helt tänka om? Släppa den lösning vi trodde på och titta på andra saker? Eller kan man skicka det där gudabenådade mailet.
"Problemet är fixat, du kan börja jobba igen.."
Ikväll kom jag återigen på varför jag jobbar med det jag gör. Skriken hördes över hela Skellefteå när jag såg programmet startas upp. Jag startade om datorn för att vara på den säkra sidan. Programmet var lika fint och fungerande då. Jag hoppade på stolen och blev lovad en bulle. Maria ska också äta en bulle, hon är lika delaktig i framgången
Nu har jag skickat mailet och jag struntar i att Kiefer aldrig ringer. Mitt jobb är lika spännande som CSI ibland och jag vet att jag är en nörd. Men jag är en glad nörd
Så var det Tisdag igen. Jag har inte haft tid att sura över tristTisdag. Dagen har ägnats åt ett antal mobiltelefoner som inte vill synkronisera med PC:n, ett problem med en interaktiv medieskola, diverse CAD-problem + möte med drift och utvecklingsgruppen. Tyvärr har jag själv inga problem med att synca mailen.. Titt som tätt skriker telefonen "You got mail" och mailen innebär till 90% mer problem. När den inte skriker så ringer CTU:s (TV-serien 24) ringsignal. Tyvärr är det aldrig Kiefer i andra änden av luren utan diverse användare som inte alls har lika spännande ärenden som hos CTU. Ingen död president, bara döda system och krånglande teknik. Nåja, vad hade du väntat dig Anna, du jobbar på kommunens IT-avdelning..
Idag har det varit extra mycket liv i min telefon. Jag har en viss hatkärlek till mitt jobb. Å ena sidan är det irriterande när man sitter dag efter dag med ett problem och inte kommer någonstans. Å andra sidan är det en oerhörd kick att lösa problemet, se hur det rullar och kunna meddela användarna att de kan fortsätta jobba.
Så jag har jobbat, cyklat hem, lagat middag, stökat undan middag, haft kaffefrämmande, läst för dottern och pratat om dagen, strykit tvätt, packat gympaväska, ringt en snuvig kompis för att höra om hon lever, pratat med pappa samt jobbat i 1,5 timme för att slippa vakna med panik imorgon över allt som jag borde ha hunnit med.
Vissa dagar känns som ett hundrameterslopp. Man springer så fort som möjligt för att komma imål i tid. För att få en stund över i soffan. Idag blev 100-metersloppet ett maraton och jag hann inte fram innan det blev dags att gå isäng, det vill säga nu.
Nåja, det är ju Tisdag, vad kan man vänta sig av Tisdagar?
Ett skrivbord, en skolflicka och en förvirrad mamma
Äntligen Jag har hittat ett skrivbord. Ett vitt med lådor och skåp, precis som jag letat efter. Lillasyster var snäll och åkte och hämtade det och nu har vi burit in det på dotterns rum. Perfekt för hon har fått läxor idag och har en alldeles egen plats att göra dessa vid nu .
Hon är skolflicka nu mitt barn och jag förstår inte vad som hände. Jag har himlat med ögonen många gånger åt vuxna som suckar och säger
- Var tar tiden vägen, det var ju igår du var en liten bebis.
Nu inser jag att jag är där själv. Mitt barn har börjat skolan och jag funderar över vad som hände från det ögonblick där jag fick henne i min famn till nu när hon sitter och dinglar med benen i tuffa jeans och cool tröja. Betyder det att jag är vuxen nu? Gammal? Vad?
Återigen är jag där, vid de hurtiga kommentarerna som man hörde som liten.
- Det syns bara på barnen när man blir äldre, själv förändras man inte.
Jag tyckte det var töntigt och förstod inte hur de kunde känna sig unga.. De var ju jättegamla.. Säkert 40… typ.
Nu är jag där själv även om det är några år kvar till 40. Jag inser dock att jag är vuxen nu. Jag måste nog vara det, mitt barn har börjat skolan, jag har bostadsrätt, fast jobb och katt. Jag pensionssparar och håller mig uppdaterad i valet. Jag gillar sodavatten och får ont i huvudet om jag inte dricker kaffe. Jag tvättar och stryker varje Söndag för att ha kläder under veckan. Väldigt vuxet.
Å andra sidan så förlägger jag nycklar, mobil och nästan mig själv ibland. Jag gillar att vara på fest och jag kan fnittra som en tonåring. Jag förlorar mig ibland i dagdrömmar, precis som när jag var 8 år. Jag kan vara slarvig och slamsig och fördriva en hel dag med att att inte göra någonting av de vuxna saker som jag borde ha gjort. Vissa nätter då skuggorna är större än vanlig så känner jag mig som ett väldigt litet barn i en värld som är så stor och skräckinjagande.
Hela jag är ett virrvarr av olika åldrar och jag antar att det var detta min vuxna omgivning försökte uttrycka när de såg mig och mina syskon växa upp. Inte en ångest över att bli gammal utan en känsla av att fortfarande ha kvar en bit av varenda ålder och förpacka den i en vuxen person. Att ibland se livet genom en 10/15/20-årings ögon och upptäcka att ens barn börjar växa ikapp en, det kan vara förvirrande.
Dock är det väl det är en del i det som kallas livserfarenhet och det är bra mycket lättare att leva med den i bagaget. Det är behagligt att kunna hitta flera olika lösningar på samma problem, att ha alternativ i varje beslut och inte en enkelriktad motorväg rakt ut i livet – ibland åt helt fel håll.
Så jag skulle inte vilja vara 20 igen, men vare sig jag vill eller inte så känner jag mig som 20 ibland och hur kan en 20-åring ha en skolflicka som dinglar med benen i tuffa jeans?
Svara på det, den som kanHelgen är slut och jag är tröttare än vanligt. Igårkväll hade jag logdans i Bredsele och fotbollskväll att välja på. Jag valde inget av dem utan ägnade kvällen åt garderobsstädning och wallander på DVD. Jag vet inte om det var ett klokt beslut, det hade nog varit bättre att gå ut och dansa huvudet rent och däcka i soffan på Söndagen istället.
Ikväll har dottern kommit hem och det är skönt att allt är som vanligt igen. Nu ska återigen ryggsäck packas inför skoldagen och matlåda göras till mig. Kläder ska strykas och trött huvud ska vilas innan klockan ringer imorgon bitti. Trots min trötthet så har jag ingen större söndagsdepression. Vardagens lunkande lockar mig. Inrutade dagar och kvällar då man somnar gott efter en dags arbete. Den ständiga nedräkningen till ännu en helg.
Så var det helg igen. Umgänges helg med pappa för dottern och barnledig helg för mig. Ikväll har jag ägnat mig åt frisbeegolf med mina kollegor. Det var skoj, det gjorde ont i armen och det var frustrerande för jag kunde bara kasta till vänster. Dessutom var det en j*kla massa skog i vägen och det frachade i träden när vi hivade in de små plattorna i snåren.
När man gick skola så var läraren pedagogisk och delade in lagen med tjejer och killar – duktiga och urusla. Jag är glad att jag inte går skola längre. Ikväll gick tjejerna tillsammans och brydde sig inte ett dugg om integrering mellan könen..
- Vi ska gå för oss själva och göra tjejgrejer, sade en av kollegorna tjejigt till en av killarna. Det hade varit en syn det, vi som knappt vet vad tjejgrejor är. Vi får ingen övning i det på jobbet i alla fall. Våra personalaktiviteter har under min tid varit, bågskytte, pilkastning, bowling, isracing med gamla bilar, gocart, fotbollskväll och ölkvällar. Inte för att jag klagar, det är roliga aktiviteter men ibland skulle jag vilja föreslå en spakväll bara för att se reaktionen. Det skulle vara än roligare att se killarna få manikyr och ansiktsmask.
Nåja, vi gick rundan i alla fall och svor mer än vad tjejiga tjejer ska göra, så kollegans hot misslyckades. Killarna gick 18 hål och vi gick 9 på samma tid. Med oss hade vi en instruktör som gjorde sitt bästa för att lära oss att inte kasta till vänster. Han lyckades bättre med vissa än andra. När det var hans tur så kastade han frisbee-helvetet rakt fram och ända till hålet (som inte är ett hål utan en korg) Inte lika pedagogisk som mellanstadiets rättviseindelande fröknar. Det som tog oss 7 kast att fixa, det klarar han på två och kommenterade detta med att "Jag är mycket sämre än de som är riktigt duktiga" Vår direkta fråga var – Och vad är vi då?
Nåja, man kan inte få allt och det är viktigare att kämpa väl än att vinna.. harkel
